tisdag 11 december 2018

Rapport från ett ide

Kort meddelande: Jag har typ gått i ide. Om ni undrar. Tyvärr sover jag inte i det där idet, vilket jag hade behövt göra mer. Nä, jag spelar datorspel. Skyrim, för att vara exakt.

Det var flera år sedan jag spelade datorspel någon längre tid (och det var nog Skyrim den gången också... 2011-2012) - sedan jag började bokblogga har läsandet och bloggandet om läsandet liksom fått ta all ledig tid. Ja, jag älskar böcker och läsning, men kan ibland känna att läsningen har förvandlats till ett måste och en plikt för att uppdatera en blogg som jag inte riktigt vet hur många som läser, och jag vill inte riktigt ha det så. Jag älskar ju att försvinna in i en datorspelsvärld också, bli totalt uppslukad av ett äventyr. Nu tillåter jag mig att göra det igen. Timme efter timme efter timme tills kvällen har blivit alldeles för sen och jag tar av mig hörlurarna och återvänder till nuet. Läser gör jag bara på tåget och bloggar nästan inte alls.

I stället är jag en ytterligt lömsk person som kryper i skuggorna med min pilbåge. Jag är fantastiskt duktig på att mörda monster och elaka människor med pilbåge. Jag kan andas under vattnet också. Och knyta min högra näve, muttra magiska formler och bli frisk från alla sår på några sekunder. Heja mig, vad jag är duktig. Jag kan dyrka upp dörrlås också. Och rida. Och klättra i berg.

Så detta är mitt ide när decembermörkret är fullständigt förlamande: att timme efter timme krypa runt i skuggorna i grottsystem i en värld som inte finns och skjuta ihjäl monster och banditer med välriktade pilbågsskott.

Heh.

tisdag 4 december 2018

Vad man kan få höra på en buss (vare sig man vill eller inte)

I mitt nya buss- och tågliv är det normalt ganska tyst. På morgonbussen från Klågerup till Svedala är det inte många passagerare, och där sitter jag och läser morgontidningen på telefonen. Sedan åker jag tåg från Svedala till Ystad, och sätter mig då alltid i tyst kupé.

Älskar den tysta kupén innerligt!

Där får jag inte pilla med telefonen enligt min egen regel, utan där läser jag bok. Och det är alltså så himla läsa-bok-vänligt i den där tysta kupén. En halvtimme på morgonen och en halvtimme på eftermiddagen, och jag tycker så mycket om den där tiden.

(Sen kan vi tala ganska tyst om de drygt tio minuternas väntetid mellan buss och tåg - Svedala station är inte den mest upphetsande platsen på jorden.)

Igår förde mitt jobb mig på äventyr ut i vildmarken. Eller nästan. Jag skulle besöka en rektor i grannkommunen, eftersom rektorn ifråga hade kloka idéer om skolbibliotek. Rektorn rektorerar över skolan i Borrby. Borrby ligger mitt på Österlen och är alldeles säkert en bedårande plats sisådär i juni eller juli. En måndagseftermiddag i december, när allt är stängt och mörkt och grått och ännu mer grått? Nja. Kändes som att jag rest till någon miljö i spelet Fallout. 

Men den där bussresan som under 40 minuters tid tog mig från Ystad till Borrby? Där fanns det definitivt ingen tyst kupé. Och jag fick sitta och muttra över det här nya som tydligen gäller bland människor under 25 år (och särskilt trendiga personer 25-40) nu: att man ska föra sina telefonsamtal med högtalarfunktionen påkopplad, och i stället för att hålla luren till örat hålla den i handen en bit ifrån sig så att varken den som blir uppringd eller den som ringer upp hör varandra särskilt bra, och så att omgivande mänsklighet tvingas ta del i samtalet vare sig den omgivande mänskligheten vill eller ej.

Det spelar tydligen heller ingen roll ifall samtalen är av känslig natur. Kanske tror den uppringande trendiga personen att omvärlden har blivit komplett stendöv, eller att vi egentligen är någon kuliss och egentligen inte finns på riktigt? Nämligen fördes längst bak i bussen en högljudd telefondialog kring ämnet "vilka piller jag behöver ta för att bli lugn" och i så fall hur många, och om den uppringde kunde frambringa den sorten. Och eftersom högtalarfunktionen alltså var på så fick alla vi andra i bussen också veta allt om detta, om läkarkontakter och olika pillers effekter mot varandra och om de skulle ökas inför festliga tillfällen.

När pillerdiskussionen rasade som bäst tog sig en annan kille sig för att ringa upp växeln på Hermods, med högtalarfunktionen på max (lovar!), för att bli kopplad till ett ställe där han fick vänta i telefonkö. 20 av de 40 bussreseminutrarna genomnjöts alltså med ett "det är många som ringer men vänta kvar det blir strax din tur"-meddelande var 20e sekund, ända tills killen äntligen kom fram och fick lägga fram sitt ärende till en handläggare. Handläggaren hörde ju inte vad killen sa (ljudvolymen i bussen, motorljudet, bussutrop om hållplatser, pillerdiskussionen...) utan fick fråga om många gånger. Killen i princip vrålade ut sitt personnummer och vilka kurser han behövde söka och vem han varit i kontakt med och sina studieresultat - men han hörde ju inte heller vad handläggaren sa pga att ljudet på telefonen drunknade i det övriga oväsendet.

Så många frågor... varför högtalargrejen? Varför ens ha de här samtalen på en fullsatt buss? Är det för att inte behöva känna sig ensam i den där trista telefonkön?

Säger det igen: älskar tyst kupé.

torsdag 22 november 2018

Flydda tider

Hej bloggen!

Jag fick ett mail igår kväll, från Håkan Nilsson som också är med i Malmö OK. Denne trevlige man kan inte bara orientera - nejdå, han är även duktig på husbilsliv (vår första husbil köpte vi förresten av honom och hans fru Kristina), däckhandel och hantering, fågelskådande, resande och reseberättelser, och så är han väldigt duktig på att fotografera människor.

Så mailet jag fick av honom igår hade bara en rubrik: "Flydda tider", och innehöll de här:




Tänk, va? Att dessa fantastiska barn som på de här bilderna ser ut som att de redan har kommit på meningen med livet och universum och allting och är lyckliga för det, att de är mina?

Och att de har blivit så vansinnigt mycket större nu? Tiden med "måste-ha-keps-om-man-ska-vistas-utomhus" och "håret-som-måste-borstas-och-sättas-upp-varje-dag" känns som det var typ förra veckan. Det är aldrig keps eller blommor i håret numera. Och meningen med livet är svår.

Tack igen, Håkan, för bilderna! Jag sparar ömt ned dem i min fantastiska samling med Håkan-bilder jag har och gläds åt.

tisdag 20 november 2018

En helt vanlig tisdag i november

Hela dagen har jag suttit på jobbet och knåpat med ett Viktigt Dokument Som Ska Läsas Av Andra Personer Och Betyda Något. Det är i många punkter och handlar i stort om att redovisa vad jag har jobbat med och kommit fram till under hösten, och det måste underbyggas och spaltas upp och delas in i vettiga rubriker med underrubriker och jag kan liksom inte bara spåra ur och fantisera eller skriva icke underbyggda påståenden utan det ska vara torrt och korrekt. Och klokt. Och med fina ord. Och visst, jag KAN skriva på det där sättet. Utan att missbruka parenteser och komma på egna ord och så där som jag brukar hålla på. Men jag var tvungen att skriva lite här för att få avreagera mig lite?

Min dag inleddes på ett tveksamt sätt med att jag först åkte buss till Svedala, för att där mötas av en tågtavla som tyckte att  mitt tåg skulle gå en halvtimme senare än det egentligen var tänkt. Tågtrafiken mellan Malmö och Lund var stoppad pga en befarad olycka (det visade sig senare att det var en fågel som fått sätta livet till)(trist för fågeln och för alla pendlare, men åtminstone inget människoliv...?). Och den där halvtimmen var inte ens säker, det kunde bli mer. Eller mindre. Tågtavlan hade svårt att bestämma sig och det iskalla novemberregnet gjorde sitt bästa för att dränka både mig och Pokemon Go. Så jag lät tågtavlan ha sin livskris ifred, stod i hällande regn på Stortorget i Svedala och tog ned ett pokemongym innan jag åkte samma buss jag kom med tillbaka till Klågerup för att där gå tillbaka till min kära bil som stod parkerad där (och som hälsade mig med ett "jaha, så nu passar det?"). Sedan körde jag en bit söderut på 108:an igen för att sedan vika av och dra till Ystad. 05.30 gick jag upp. 08.45 var jag på jobbet. Hurra.

Så: bra saker för att väga upp svårskrivna dokument och löjligt lång pendlingstid?

  • Jag har återvänt till Skyrim! Det var två år sedan sist, och jag har spelat två kvällar nu och det är jätteroligt!!  Jag är helt inne i det och längtar tills jag kan sätta mig med det nästa gång. Det tar all bloggtid, all lästid, all löptid och kräver ostbågar så om det här håller på kommer jag i februari vara fet, hålögd och med en bokblogg som tynat bort. Men glad!
  • Jag kanske ska levla upp från att spela Gafsan i biblioteksteaterns 15-minutes-of-fame till att få spela Muminpappan! Ett STORT steg i min teaterkarriär. Krävande inlärande av ny roll och nya känslor att gestalta... sånt som "är det det HÄR de kallar jul?" samtidigt som jag förvirrat ska krama lite bomull som ska föreställa snö. Jag har fasen inte tid med att skriva nulägesrapporter på jobbet.
  • Alltså, jobbet. Där man nu tillbaka från lunchen helt oförhappandes kan möta sin kollega som trampar runt utklädd till Mumintroll, för hon måste ju testa kläderna. Eller varför inte sin chef iförd muminmammans rödvitrandiga förkläde och små vita öron i kartong på huvudet? Omväxlat med att få ha en eller annan sagostund för 3-åringar med tillhörande bebissyskon. Eller åka till Simrishamn på möte med andra skolbibliotekarier. Jag har inte haft så roligt på jobbet på många år, och jag trivs något så vansinnigt. (trots dokumentförfattandet...)
  • Jag har avslutat några gångna veckors viktväktande (det gick ändå åt helvete) och känner mig nu helt fri att äta knäckebröd med smör och prickig korv till frukost, ta punchglass till efterrätt på kvällen och äta riktig bearnaisesås. Livet blir banne mig mycket lättare med riktig bearnaisesås.

lördag 17 november 2018

Om älgande söner och hälar

Attans, vad tiden bara försvinner...? Min ambition att skriva ett kort inlägg här varje dag har ju rasat totalt. Både vad gäller "kort" (jag KAN inte) och "varje dag" (hallå? det är november. Say no more.)

Alltså är det nu redan lördag igen. En mycket, mycket bra lördag so far. Inledningen var att sova länge, och att sitta extremt länge vid frukostbordet - två av mina bästa saker.

Sen drog jag och sonen till Bokskogen för att springa. Och detta är något mycket bra - sonen är numera den som drar iväg mig på springandet. Tänk, va?! Att han började följa med på löpturerna i somras, kämpade en del med dumma skor och värme och en mamma som sprang om honom - men att han ganska snabbt hittade sitt löpsteg, glädjen i att få vara i skogen, poddlyssnande, tillfredsställelsen efteråt, hela springa-är-en-bra-grej-grejen. Nu vill han alltså inte vara utan det, och det är många veckor sedan han tog hand om bilnyckeln under löpningen eftersom han raskt älgar ifrån mig, är först i mål och den som hämtar våra vattenflaskor i bilen.

Annan bra, bra sak: att det här med att gå till kiropraktor faktiskt verkar hjälpa min häl och fot att läka i grunden. Värsta hälsporreinflammationen gick över i slutet av sommaren med hjälp av smörjande, antiinflammatoriska medel på insidan och utsidan, inlägg, tåhävningar, fan och hans moster - men foten har ännu varit stel och inte helt bra och det känns som att inflammationen när som helst kan komma tillbaka. Men nu, efter två kiropraktorbehandlingar (han vrider mina höfter och drar i min fotled...) så känns det annorlunda. Idag sprang jag och det gjorde inte ont. Jag kunde slappna av helt i foten, och vilken skillnad det blir i löpandet! Jäklar i det!

Jag är fortfarande anmäld till Stockholm Maraton i juni, och nu börjar jag tro att det kanske går att genomföra, trots allt. Snart kan jag springa långrundor igen, och nu kanske jag får med sonen på dem också! Yej!

söndag 11 november 2018

Bilkörarlördag och vandringssöndag

Så gick en helg. Fort som attan, som vanligt. Lördagen försvann i en längre massor-av-ärenden-plus-att-det-skulle-övningsköras-så-två-flugor-i-en-smäll-köra-bil-runda. Jag och sonen körde alltså till rafflande ställen som ICA-nära i Bara för att hämta ut en låda te jag beställt från Danmark (nä, inte bara jag, vi är flera stycken på jobbet som köpt tillsammans)(särskilt gott te vi drack när vi var där för några veckor sedan), och för att köpa oss minst varsin Harry Boy och vara med och vinna sisådär 120 miljoner. Det ville tydligen resten av svenska folket också göra. Samtidigt. ATGs system hade brakat ihop och pekade finger åt oss och vi fick inte spela alls.

Nähä. Vi körde till nästa spännande ställe: Malmö stadsbibliotek. Eftersom hon som jobbar som bibliotekarie dagarna i ända behövde lämna tillbaka en bok på ett annat bibliotek än det hon jobbar på, samt hämta ut en reserverad bok hon absolut inte behövde lägga till högarna som redan ligger där hemma. Och eftersom den boken är första i en serie om fyra, och de andra tre också fanns inne så.... lånade hon förstås alla fyra böckerna. Som man gör.

Bilen gick vidare, nu till Lund eftersom det var det där med övningskörandet som var rätt viktigt och motorvägar behöver tränas. I Lund uppsöktes en frisör, av typen sticka-in-huvudet-för-att-kolla-efter-drop-in-tider. Det var inte jag som skulle klippa mig. Det var sonen. Frisyr är inte det viktigaste här i livet:
- Hur vill du ha det klippt?
- Tja... ungefär som det är nu fast kortare.
- OK. Ungefär hälften?
- Nja, kanske lite mer än hälften.
- OK.

(jag lovar - det var allt som yttrades mellan frisör och kund som sedan blev korthårigare, glad och nöjd)

Sedan inträffade i rask följd 2 x kladdkaka på Ebbas skafferi, mathandling på ICA maxi, ryggbiffsmiddag och en överdos Candycrush varpå vi helt plötsligt befinner oss i Snogeholm och det är söndag förmiddag klockan 11. Regnet regnar. November novembrar. Och Håkan och Carolina ger sig självklart ut på vandring, för det är väl det man gör när det är en regnig novembersöndag? Japp. Särskilt om man bestämt vandrarträff med två andra som också har fattat det här med bra skor och regnkläder.

Regnet lugnade sig, och vi kunde vandra nästan hela den gula slingan (ca 14 av de 16 km) innan det började bli mörkt. Och jag förlät nästan november för allt, eftersom skogen var så full av gult och brunt och grönt, och luften var så full av syre att den borde tappas upp på flaska och tas hem, och vägarna och stigarna var så fulla av löv att det var som att gå på bomull. Jo, det är klart att vissa av utsikterna hade varit finare med hög blå himmel och bättre sikt (ängarna, sjöarna), och visst var några av stigarna lite leriga och slippriga - men ändå: så mjuka färger? Och att se ut över en dimmig novembersjö är lite som att stå vid en blyertsteckning.

Kolla!







torsdag 8 november 2018

Hjärnan-på-repeat

När man vaknar sisådär vid halv 4 på morgonen och inte fort som fasen lyckas somna om, utan hjärnan sätter igång med någon slags på-repeat-verksamhet? Då önskar jag att den gick att stänga av med en knapp. För åtminstone min hjärna är då funtad på det viset att den drar upp allt som jag tydligen måste oroa mig för. Och som jag då, halv 4 på morgonen, inte kan göra ett enda dugg åt.

Som nu i söndags, när vi ställt in husbilen för vintervila i en gudsförgäten lada hos en bonde. Och, som man bör göra, kopplat ur bilbatterierna både för motor och husdel. Och sedan upptäckt att då gick det ju dumt nog inte att låsa förarhytten pga bara elektroniskt styrt lås men "äsch, orka koppla in batteriet igen bara för det, vem gör inbrott i en lada för att göra inbrott i en tom husbil?" liksom.

Hehe. Nu hoppar vi alltså till natten mot måndag, då 03.30 när Carolinas hjärna vaknar:

Vän-av-ordning-hjärnan: 
Öh, du, vakna! Husbilen, du vet? Ni har ju saker i den som slemma skurkar kan komma och ta!
Carolina:
Hmmm....zzz....va? Nä, gå och lägg dig. Det är lugnt.
Hjärnan-som-är-på-gång:
För att inte tala om att de slemma skurkarna kan tjuvkoppla husbilen och köra iväg med den. Vad stoppar dem, liksom?
Carolina:
Meh! Dumma hjärna! Kan du vara tyst och låta mig somna om!
Hjärnan-som-nu-kommit-på-saker:
Fast... du? De behöver inte ens tjuvkoppla den. För extranycklarna hänger på en krok inne i husbilen. Husbilen som ni inte har kunnat låsa. Bara att sätta sig i, köra iväg och sälja på shady-husbils-marknaden.
Carolina, nu mycket, mycket klarvaken:
Men varför låste vi inte först och kopplade ur batteriet sen? Varför tog vi inte hem extranycklarna? Varför sopade vi inte upp gruset vi drog in från ladan med våra skor, nu kommer husbilen att lukta kobajs till våren. Om den nu står kvar. Nu kommer det horder av skurkar i natt och kör iväg med den med släckta lyktor. Men... vad ska jag göra åt det nu? Mitt i natten?
Hjärnan- på-repeat, följande två timmar:
10 varför-låste-vi-inte-efter-vi-kopplat-ur-batteriet
20 varför-tog-vi-inte-hem-extranycklarna
30 fakking-lada-och-inte-fort-knox
40 go to 10

Så. Vi fick köra dit igen nästa kväll. Ficklampa oss in i ladan. Koppla in batteriet. Låsa dörrarna fram.  Koppla ur batteriet. Sopa upp gruset. Ta alla extranycklar och stoppa i min jackficka. Gå ur husbilen, låsa dörren där bak. Gå runt husbilen tre varv och känna på alla dörrar en gång extra. Konstatera att det hunnit parkera ytterligare en husbil framför vår så fysiskt omöjligt att köra ut om inte denne husbils ägare också var på plats.

Sova gott. (medan hjärnan kokar ihop andra grejer att oroa sig för)

måndag 5 november 2018

Den (ibland) kloka, kloka mamman

En sak med att vara förälder som är bra är det här med att man under ganska många år är primära källan till denna världens visdom. Att man alltid vet vad som borde göras. Att "mamma säger..." eller "mamma har alltid gjort..".

Ett par år, alltså. Sedan tas det där ifrån en ganska brutalt, och under barnens tonårstid är man troligen det människoexemplar på jordens yta som kan absolut minst om någonting. Fullständigt ute, och hopplöst efter på de flesta områden.

MEN! Även under barnens tonårstid kan den där allvisa, alltvetande, rådiga och kloka mamman få göra comeback korta stunder! (och få sitt självförtroende åtminstone något återställt...) Som i de här fallen:

1. Sår. Att få uttala sig om läkningstid, bästa behandling, huruvida de är livshotande eller ej och om barnet ifråga borde oroa sig. (plus att barnet får vara mycket litet och synd om en stund trots sin nuvarande aktningsvärda ålder) Och just de Landin-Grubbska barnen vet numera sin ömma moders främsta råd  och lösning på ungefär alla ytliga medicinska besvär (sånt som svider, är inflammerat eller ser mysko ut):

Att lägga på en klick Helosan, sätta på ett plåster (så att salvan stannar kvar på såret) och låta det sitta över natten. 

Och: tadaa! Sår har slutat vara röda, slutat klia, slutat svida och börjat läka. Stickor kryper ut, nagelband mjuknar.... det är en mirakelkur. Och den funkar varje gång. Så egentligen är det ungefär samma dialog varje gång?
Just nu ganska litet barn: - Mamma? Det här skärsåret på fingret svider, borde jag göra något...?
*mamman kollar*
Modern: - Det ser lite rött ut i kanterna men är nog inte så farligt. Sätt på lite...
Barnet: ...Helosan och sätt ett plåster på. Ja, jag vet. Det säger du jämt.
Modern: - Men gör det då?
*Barn lyder. Sår läker.*

2. Förmiddag under höstlovet. Yngsta barnet är ledig från skolan - modern jobbar (6 mil från hemmet). Barnet ifråga frukosterar, men råkar när hon reser sig från bordet tappa frukostskålen i porslin som trillar i köksgolvet. Som är klinker. Stenhårt klinkergolv. Frukostskålen går omgående i sisådär fyrtiotretusen bitar. Barnet står mitt i ett hav av porslinsskärvor. Vad gör hon?

Jo.

Ringer mamma, förstås. Först. För mamma vet vad som ska göras.

Vad svarade allvisa mamman, då? Heh. Jo:
- Ring din bror, han är hemma och uppe på sitt rum. Be honom komma ner och ta med sopborste + skyffel så att du kan ta dig ut ur köket och hämta dammsugaren. Slå in skärvorna i tjockt med tidningspapper, släng i soptunnan. Våttorka golvet efter du dammsugit. Och om du ändå råkar skära dig...? Sätt på en klick...
- .... Helosan och sätt på ett plåster. Tack mamma. Jag klarar mig nu.

fredag 2 november 2018

Nyckeln till frihet

Men, säger alla ni som vet mer om film än jag (och det är verkligen ALLA), är inte rubriken en filmtitel? Det kan väl inte stämma? Carolina kollar ju aldrig på tv, tv-serier eller film?

Nä, precis. Min filmkunskap sträcker sig ungefär från Starwarsfilmerna, över alla Disneys familjefilmer, filmatiseringar av Astrid Lindgren, en eller annan Barbiefilm (tack barn, tack, verkligen...) till Sagan om ringen. Och Harry Potter. Ganska ofta känner jag mig helt tråkigt outbildad och utanför när det pratas "bra filmer man sett på sistone". Och den enda som kan ta tag i det där är ju... jag själv?

Jag har nu alltså startat en Filmkunskap För Medelålders Carolinor, att följas under kommande månader, år eller decennium. Tentamen sker vid diverse sociala sammankomster där jag hädanefter ska komma med briljanta referenser till modern filmhistoria.

Nå. Ska jag göra detta för att briljera - eller ska jag göra det för min egen skull??

Äsch. Det är för min egen skull, såklart. Tänk om det är så att jag nu går runt här och missar ett antal fantastiska upplevelser? Så kan jag ju inte ha det.

Jag har nu satt ihop en första bucket-list med filmer jag själv tycker att jag ska se. De är dessa (men listan kommer att fyllas på):

En oväntad vänskap
Lion
No country for old men
Nyckeln till frihet
The Notebook
La La land
Jerry Maguire
Memento
Office space
Interstellar
Inception
The Big Lebowski
Catch me if you can
The Truman show

När jag hade skrivit ihop den där listan häromkvällen blev jag så matt att jag fick sätta mig att läsa bok en stund. Men igår! Då satte jag igång! Satte mig med laptop och hörlurar (film funkar bäst så för mig = jag i min egen, avskärmade värld) och såg alltså Nyckeln till frihet.

Jo, snacka om att lägga ribban högt. Vilken GALET bra film det är! Kommer någon av de andra jag har nu på listan att ens nå i närheten? Vi får väl se...

(och ja, jag blir glad om ni tipsar mig om Filmer Man Faktiskt Bara Måste Ha Sett. Jag är inte särskilt glad i skjuta-skjuta-pang-pang-hetsiga-thrillers, inte heller i skräckfilmer)(men psykologiska thrillers går mycket bra)

onsdag 31 oktober 2018

Julprydnader vi minns

Idag var det dags för en av mina och barnens allra viktigaste traditioner: att ganska sent på eftermiddagen (så att det säkert krockade med middagen) åka till Vellingeblomman för att se på Halloweenutställningen. Traditionen bjuder också att vi ska ta en fika efteråt, och att vi ska upptäcka att caféet är fullt så att vi inte får plats, eller att caféet har bytt plats (men fortfarande har fullt och lång kö till kassan), och att jag ska muttra över hur bra det var det året caféet hade fått ny och stor lokal men hur den lokalen nästa år enbart hade matservering, och så ska vi alla tre sitta och sucka över det ganska trista brickinnehållet i vår snordyra fika i det överfulla caféet. Sedan ska vi stå trekvart eller så och lukta på alla doftljus i den där scented-wax-avdelningen innan vi tråcklar oss ut från parkeringen samtidigt som alla andra också gör det.

Det är tradition.

I år bröts den av följande inslag:
 - caféet låg kvar där det låg förra gången OCH hade fått mycket större yta OCH hade ett större utbud, dessutom med italiensk glass. Så vi hittade raskt ett bra bord och satt och suckade över hur GOTT allt var med kokospaj, glass, gott kaffe och varm choklad. Jag kände mig nästan blåst på mitt eget muttrande.
- vi hittade inte doftljusen, men upptäckte att tomteutställningen öppnat redan idag så förirrade oss in dit länge. Väldigt länge. Upptäckte nya världar inom juldekorationsområdet, så som Avdelningen För Isbjörnar (där Erik inte kunde motstå att köpa ett isbjörnshuvud att sätta upp på väggen)(alla isbjörnar påminde starkt om vår käre grann-samojed Murre) med eller utan röda sidenband runt halsarna, Avdelningen för Julgåsar (va, visste inte ni heller att de fanns??) för att inte tala om Avdelningen för Julpingviner. Jodå. Sedan höll vi på att dö när vi (jadå, vi var fortfarande kvar på julutställningen) kom till Avdelningen för Rosa Lamor jämte Avdelningen för Hjort- eller Älgdjur Iförda Balettkjolar. Jag riktigt kände hur julstämningen spritte i mig.



Isbjörnssamojeden visade sig dessutom vara närsynt.
Men sedan återgick vi till traditionsenliga Att Tråckla Sig Ut Från Parkeringen Samtidigt Som Alla Andra Gjorde Det (fast Erik körde så jag kunde ägna mig åt muttrande över alla som inte bar reflexer)(det hade inte vi heller när vi strax innan gick till vår bil men det är en helt annan sak) varpå vi körde till apoteket i Vellinge för diverse inköp. Och varpå jag lyckligt upptäckte en folksamling som stod och väntade på en Pokemon Go-raid för level 5 Giratina. Jag anslöt, vi tog raskt ner bossen, och jag fångade den.


En mycket bra dag. Jag är dessutom nu ägare av en rosa peruk (som jag ska ha på jobbet)(NEJ jag har inte bytt jobb)(NEJ jag ska inte bära den i lånedisken)(jag ska spela Gafsan i en kort Mumintrollstablå vi ska ha som en del av Ystads gemensamma julkalender)(jag lär återkomma om detta så fler detaljer kommer)(Gafsan har en (1) replik så jag kommer nog klara av det här)

måndag 29 oktober 2018

En gungande flyttkartong, vantar och tusen kilo tvätt

Söndagen grydde en timme senare än vanligt, dessutom med tillägget Vantar! Mössa! Fleece! Underställ! Är det vintertid så är det vintertid och nu kör vi kyla. OK?

Inte OK. Särskilt inte om man, som vi, skulle ut och orientera med start 08.57. Hu. Men, som sagt, det finns inga dåliga väder bara samma överraskade "va? vinterkläder?" varje år. Så vi sprang oss varma. Dagens orientering försiggick runt Hammershus, där Håkans bana faktiskt gick uppe på slottsmurarna medan min höll till på bergstoppen bredvid (trodde ni att Danmark inte har några berg? Ha. Ha. Ha.)


Well. Det var rolig orientering, när man väl blev varm. Och minus hagelregnskuren. Och sedan (efter att ha duschat i sisådär 513 minuter) skulle vi hem. Jag hade kollat väderappen tjugosju gånger, och varje gång sade den att "blåser 6 m/s NÖ" och det är ju inte jättemycket? Säg det till Bornholmsfärjan som är en snabbgående katamaran. Om 6 m/s gungar så mycket som den gjorde igår så vill jag inte vara med om 15 m/s. Eller vilken liten trevlig höststorm som helst. Fast då kanske den inte kör? Men vi kom hem.

Måste också gnöla: Bornholmslinjen har nytt namn, nya ägare (?), ny logga och ny färja (fast inte fabriksny, den kändes banne mig 70-tal). Den kan vara den fulaste jag har sett, någonsin. Ser ut som en flytande flyttkartong. Jag kunde kanske tagit den där sjögången om båten hade varit estetiskt tilltalande att köra in sig själv, sin bil och sitt liv i? men att tryckas in i en jämra flyttkartong och dessutom bli gungad? Kaffet är för övrigt skitdyrt.

Och så hade det blivit söndagskväll, men det struntade mitt liv i för det var ändå tvunget att handlas mat, betalas räkningar, ätas middag, ringas till bonden i vars lada vi vinterförvarar husbilen och bestämma tid, tvättas tusen kilo urkiga orienteringskläder och rensas avlopp.

Hej vintertid! Du är välkommen. Not. Mörkt vid 17?? Waaaaahhh.....!

lördag 27 oktober 2018

Födelsedagsrapport

Igår fyllde jag år, och det var en bra dag. Egentligen började den redan kvällen innan, då jag och resten av familjen skippade den citygrossmatkasse-maträtt som stod på menyn (någon först stekt och sedan puttrad kyckling som med ris gav 7 sp)(sp som i smartpoints, jag är inne i en viktväktarperiod)(fast just den här veckan fick den pausas pga Danmarksresa och Bornholmsresa och... ja, födelsedag. Hur bra Viktväktarna än är så kan de hålla sig lugna denna enda dag, i alla fall?)(var var jag nu??)... och lät Jensen's Boefhus bjuda oss på middag i stället. Vi har kommit fram till att Jensen's Boefhus är lite som McDonalds, fast med biff. Och såser i pyts i stället för i plastburk. Nå - ibland tränger kroppen till stekt kött, friterad potatis och whiskysås, och eftersom vi alltid firar våra födelsedagar med att gå på restaurang så fick Jensens äran den här gången.


Anledningen till att vi tjuvstartade min födelsedag redan kvällen innan var att jag och Håkan igår tog en semesterdag, och satte oss på färjan mot Bornholm för en orienteringshelg. Vi har gjort det varje höst nu ett tag, och det är ganska många som gör som vi: Bornholm Höst Open är en stor tävling med många deltagare. Men våra barn tyckte av outgrundliga anledningar att de hade bättre saker för sig än att springa i bornholmsk skog i höstregn och rusk, så de stannade hemma.

Så, födelsedag, alltså. Med bokläsning, bokläsning och ännu mer bokläsning. Med ätning av danska ostbågar (de var OK men inte mer än OK. Knastret var rätt men inte smaken.) och allehanda danska bakverk (de kan det där med smördeg, danskarna - lär de sig det redan på hemkunskapen i skolan?)



Och så sprint-orientering på de små gatorna och bakgårdarna i Svaneke. Vansinnigt roligt, och vansinnigt svårt. Själva samlings- mål och startområdet låg otroligt vackert nere i en havsvik i Svaneke:



Och jag kom trea i min klass med 16 deltagare så jag kände mig helt förträfflig.

Middag, då? Nja. Det blev den där först-brynta-sedan-puttrade-kycklingen med ris och svamp och paprika och något annat, och den smakade mest... ingenting alls. Tur vi hade godis kvar. Rätt mycket godis.

Idag har vi varit i en skog söder om Hasle på västra sidan av Bornholm. Jag har sprungit - Håkan har stått kvar vid tävlingsplatsen i regnet och varit synd om eftersom hans vad/hälsena/eller-vad-det-är bråkar med honom och inte alls tyckte om sprint i Svaneke utan packade ihop och tackade för sig efter femte kontrollen. Så idag kunde han knappt gå. Men jag sprang, alltså. Delar av banan gick längs med havet där det regnade, blåste, gick höga vågor och var helt spektakulärt vackert (och svårorienterat).

Ikväll blir det restaurang - något familje-boefhus-pizza med danskt namn invid kyrkan i Allinge. Det blir nog bra. Jag ska inte äta kyckling.

tisdag 23 oktober 2018

Vissa dagar på jobbet är helt enkelt lite bättre än andra dagar på jobbet.

Jag har haft en ovanligt bra start på arbetsveckan - vi åkte iväg med jobbet på studieresa till Danmark. Själva studerandet och tänkandet bestod i att besöka först Ballerups bibliotek och sedan nästa dag Helsingörs bibliotek och givetvis också få höra mycket om hur de jobbade där, biblioteksplaner, marknadsföring, organisationer, strategier och annat intressant som vi ska ta med oss "hem". Plus att åtminstone jag blev helt grön av avundsjuka för sånt som ett fantastiskt sagorum, för berättarrekvisita som hängde i långa rader på en vägg, både handdockor och större utstyrslar. Typ får. Och drakar. Och korpar. Alltså... ååååh! Eller för läsfåtöljer i tidskriftsavdelningen med utsikt över hamnen och Kronborgs slott.

Bibliotekspersonal på vift. Förträffligt trevliga personer.

Här sitter jag i en av läsfåtöljerna på tidskriftsavdelningen Helsingörs bibliotek. (Nej, det är inte jag som bär rutig skjorta. Herr Skjorta bara råkade komma med på bild.)

Det här är skylten på dörren in till sagorummet i Helsingör!

Ifall man skulle behöva agera får.

Men! Långa studiebesök i Danmark i dagarna två innebär övernattning! Och - yej! - vi bodde på Skodsborg kurhotell. Med spa-avdelning! En stor spa-avdelning! Det fanns bassänger med turbostrålar som masserade axlarna, eller ryggen, eller (om man lutade sig mot ett särskilt räcke) fötterna. Det fanns fotbadsavdelning. Det fanns ångbastu, mild-bastu, tuffare bastu, bastu med bildskärm med avslappningsövningar, saltgrotta (som mest luktade gammal källare), infrarödsbehandlingsavdelning, fler bassänger, regnhimmel, iskall regndusch ifall man nu kände för en iskall regndusch när man kom ut ur tuff-bastun. Det fanns vatten med apelsin att dricka, vatten med några odefinierade gröna blad, vatten med kolsyra och vatten som bara var vatten och inte försökte göra sig till alls. Och te. Och hala golv. Och krossad is i ett krossad-is-med-skopa-skåp ifall man nu kände en obändig lust att hälla krossad is över ryggen. Det gjorde jag inte. Annars testade jag nog allt, vissa saker flera gånger.


Jag badade tills jag var halvt uppblött och väldigt, väldigt ren. Då gick jag upp till hotellrummet (och duschade också, för säkerhets skull)(det var dessutom ett väldigt fint badrum)(jeezus vad jag är lättimponerad) innan det var dags för middag. Mmmmmm-middag.


Tusen intryck, spa-badande tills huden blev skrynklig, och så all denna goda mat. Med vin. Då var det förstås godnatt typ vid 22. Jag var trött. Men om jag nu inte hade varit det? Jo, då kunde jag djupdyka i den speciella kuddmenyn som fanns på rummet. Helt förutom de tre olika kuddarna som redan fanns i sängen, alltså.



Även om nu ingen av de tre befintliga kuddarna (utan lavendeldoft) egentligen tilltalade min kräsna lekamen så spelade det ingen roll - jag tog den som var ungefär i mitten och somnade som en gris.

Imorgon är det en helt vanlig onsdag. Med matlåda.

söndag 21 oktober 2018

Sektsöndag med akutchoklad

Syn i Kungsparken, Malmö, 13:11 idag söndag:


Vad gör de?? Ska det bli allsång? Ska sektledaren tala? För det är ju inte picknick på gång, alla står upp och liksom tittar in mot mitten. Lågmälda samtal förs.

Och kolla: alla har en mobil i handen.

Det är Community Day i Pokémon Go. Under några timmar finns det extra många av en särskild pokemon (Beldum) att fånga, och allra flest finns det i parkerna. Alltså drar jag och alla de som är som jag till en bra park. Men det är inte Beldum som drar just när jag tar bilden - det är en raid i ett pokegym, och vi ska ta ner en level 5 boss som kallar sig Mew Two:


Med så många som hjälpte till var det gjort på ett kick. Sedan får man som spelare ett antal chanser att fånga raidbossen ifråga också. Jag hade åtta bollar - på den andra bollen fångade jag den. Och blev sedan glad som en speleman hela dagen och hela kvällen, för detta är - min hyfsat långa pokemonkarriär till trots - den första level 5-boss jag fångat.

Jaha?? Gjorde jag något mer idag, då, förutom att fånga stöddiga rosa katter som inte finns på riktigt? Jadå. Jag var på bokcirkel och fick soppa, äppelkaka, bebismys och pratande om Stanna hos mig av Ayobami Adebayo (bra bok, läs den!) och ännu mer pratande om livet och sånt. Egentligen borde vi kalla de här träffarna för livscirklar, tror jag.

Under hela tiden jag fångade beldumar, pratade livet och åt äppelkaka, och före det satt flera timmar och åt frukost så satt min dotter och svettades i en sal på Malmö högskola: hon gjorde högskoleprovet. Min moderskärlek var inte ens djup nog att jag skulle stiga upp vid 7 för att köra henne dit så att hon slapp ta en löjligt tidig buss ("min enda sovmorgon den här veckan? nänä, det går säkert bussar, kolla upp det..."), inte heller hade jag tid att lyssna på hennes halvtidsrapport när hon ringde mig på någon rast för att berätta hur det gick ("jodå, jag är intresserad, men nu har jag jagat Beldum i parken så att jag är hemskt sen till bokcirkeln, hinner inte prata, puss puss"). Hennes pappas faderskärlek var däremot djup nog att gå upp i ottan för att köra dotter. Väldigt många pappapoäng där. Medan jag nu ligger på minus på mammapoängen tydligen. Trots att jag hämtade henne när hon var färdig, och trots att vi stannade för att köpa akutchoklad som behövdes så mycket att hon var tvungen att skicka sms om det i förväg. (Akutchoklad går, som alla vet, direkt till söndertröttade hjärnceller och bygger upp dem till normal verksamhet)

Annan bra sak jag har gjort idag: bokat tid hos kiropraktor. Jag har fått en idé om att en sådan kan bota min fot. För över tjugo år sedan hade jag problem med ett knä, sökte kiropraktor för ett ryggproblem varpå han konstaterade att mina höfter var vridna så att ena benet var någon cm längre än det andra, och att knäproblemet berodde på det. Han vred höfterna rätt, och si: knäproblemen försvann efter någon vecka. Nu tänker jag så här: jag har bara ont i en fot. Kanske jag snedbelastar igen? Kanske höfterna har vridit sig igen? Kanske herr (för det är en herr) kiropraktor kan vrida höfter och bota mig så där mirakulöst snabbt en gång till? GDSGD.

lördag 20 oktober 2018

Lördagsrapport medan jag väntar på att Niyoms kök ska laga färdigt min middag

Idag studsade jag, pigg som en nyponros, upp vid sju fast det är lördag, och fast vi inte skulle iväg på någon orientering. Men vi skulle följa med goda vänner ut på vandring på Romeleåsen, och vandring är sånt jag nuförtiden går igång på och tycker är ungefär det roligaste man kan göra. Gå upp sju fast vi inte skulle träffas förrän vid tio är en annan grej jag inte skulle sysslat med förr i tiden - men jag älskar att lalla runt länge på morgonen och äta frukost i godan ro, så... jodå. Jag känner mig rätt vuxen nuförtiden, det gör jag.

Barnen var förvisso välkomna att följa med, men hade aviserat ointresse. Sonen skulle sova minst till lunch, och därefter åka till sina rollspelskompisar för att fysiskt sitta vid ett köksbord och kasta tärningar men i anden befinna sig i någon annan värld och medelst svärd och annat ta kål på elaka demoner. (Vi hurrar mycket för detta fritidsintresse och känner att vi har lyckats väl i vår uppfostran) Dottern skulle åka på barnkalas där barnet ifråga fyllde sexton men ändå ville ha fiskdamm & co.

Så vid tio gick vi alltså iväg från Veberöd kyrka, där vi ställde bilarna. Steniga stigar och mjuka skogsvägar fyllda med höstlöv, ängar med kor, ängar med hästar, stenhällar och stenmurar. Stigar som korridorer genom buskage, eller stigar med storslagen utsikt över flera mil Skåne. Stättor och spänger. Lite regn, mycket luft. Orange löv, gula löv, gröna löv, bruna löv, alla möjliga färger på löv. Flås i uppförsbackar och försiktighet i hala nedförsbackar. Fika med utsikt.


Tanka liv och energi.

Jag verkligen älskar det här - skulle kunna göra det varje helg.




Jag kallar den: "Äggmacka With A View"

torsdag 18 oktober 2018

Mässa, höstlöv och andras vänners hus i Portugal

Så idag var jag på Malmömässan där det kryllade av skolfolk av olika slag som petade på robotar och fick broschyrer om digitala verktyg till undervisning och grävde i skålar med godis som står överallt. Malmömässan ligger i mitt huvud fortfarande i hamnen någonstans eftersom jag inte har varit där på tydligen jättelänge. Hur länge sen är det den flyttade därifrån, 15 år? ännu längre?? Men mitt huvud bara: "så bra, kan jag ju gå in på stan och äta lunch...". Men där den ligger nu är hur bra som helst, ju, två minuter från Hylliestationen, och givetvis blev det alltså lunch inne på Emporia. Eftersom jag var ensam och det var vääääldigt många andra som också skulle äta lunch på samma ställe samtidigt fick jag dela bord med några jag inte kände. Och som jag raskt förstod inte riktigt levde i samma värld som jag. Det skulle resas till Boston över höstlovet, och så var det bry med var julen skulle firas (inte som i "hos vilken släkting" utan som i "i vilket land"). Det var vänner som hade köpt något hus i Portugal men som ändå behöll sommarhuset i Torekov för där är ju fint och.... ja. Sånt. Jag blev lite trött. De åt ändå, precis som jag, sin bibimbap med en gaffel och inte med pinnar, så så där himla världsvana var de säkert inte ändå. Plus att karln som skröt mest hade fula glasögon. OCH hade den där fasansfulla modegrejen med byxor som slutade på ankeln ovanför färgglada strumpor i dyra skinnskor.

Vadå, jag bitter?

Nädå. Inte alls. I stället muttrade jag över de 28 kronor mässkaffet kostade och gick en extra runda runt mässgolvet för att åter lokalisera utställaren som hade en skål med geisha att bjuda på. (gratis) Hus i Portugal... sss.

Väl hemkommen från mässan var jag så trött i huvudet av föreläsningar, kloka människor, mässoväsen och Bostonresor att jag bryskt öppnade sonens dörr och frågade om det ville följas med till Bokskogen för att springa. Det villes det. Och vilken tur, för tänk så fint det var att springa i skogen idag! Alla löven har plötsligt trillat ned från träden nästan allihop och lagt sig på löpstigen, så det var som att springa i en orangebrun tunnel, mjukt och fint. (Portugal kan faktiskt dra något gammalt över sig.)

Erik var förresten väldigt pratsam när vi körde till skogen. Han brukar vara det då, och det är väldigt mysigt. Idag fick jag höra om Teslor som skjutits ut i rymden, om parkeringsregler i Sahara, och att han lärde sig morsealfabetet idag. "Vadå, hur det går till?" "Nej, jag lärde mig hela alfabetet. Det fanns på nätet, och på ett annat ställe hittade jag en lektion med minnestekniker för att lära sig alla bokstäverna, och så gjorde jag det. Så nu behöver jag öva det mycket för att inte glömma."

Eh. OK. Morsan ställer dåligt upp på konversationsövningar på morsekod när kunskaperna sträcker sig till tre långa, tre korta, tre långa. Så sonen får väl gå runt och muttra dididattdattdatt i huvuudet framöver.

Och så när jag skulle ta ett bad på kvällen och få bort löpturssvetten så lossnade badkarskranen (ja, ja, det heter säkert blandare men det tycker jag låter så otillräckligt) från väggen. Mycket märkligt - den har ju bara hängt lite löst i arton år? Dåligt av den. Jag hängde hjälpligt upp den igen på skruven den borde sitta fast på, och meddelade oäkte maken att "det nog går att fästa fast den med lite ståltråd, kanske" för jag tycker badkarskranar är trista ting och borde sitta där man fäst dem.

Arge snickaren hade blivit så arg om han kommit in i vårt badrum att han förmodligen hade spruckit. Eller, vänta här nu. Arge rörmokaren, va? Finns det något sånt program? Kan man få hit dem och eländet fixat gratis?

onsdag 17 oktober 2018

Hårsnoddar, järnvägsbommar och annat sånt.

Jag försöker åka buss och tåg till jobbet i Ystad nu så mycket det går. Visst går det OK snabbt att köra dit via E65, men jag är så himla less på att köra bil nuförtiden och vara nervös för allt vad älgar, hjortar, opålitliga medbilister och elaka vädergudar kan hitta på, på vägen, vid sidan av vägen och på och/eller i min bil. Så att sitta på en buss, läsa Sydsvenskan på telefonen och låta någon annan köra är jätteskönt. För att inte tala om att därefter sätta sig på tåget en halvtimme med en bok!

Men det ska ju funka med tider och livet också, och idag var det en sån där dag där jag inte fick ihop det (om inte förmiddagen ägnades åt diverse kollektivtrafikåkande och lunchen uteblev). Förmiddagen satt jag nämligen mestadels vid mitt skrivbord på Ystad stadsbibliotek och studerade mässprogrammet för den mässa jag ska gå på i Malmö torsdag och fredag, och så satt jag med på APT någon timme och fick höra om bokmässerapporter och e-bokstrender. Jag hann också med att läsa en artikel om högläsning och äta en kryddig fiskgryta innan jag i god tid körde till Trelleborg för en (håll i er nu pga långt ord) skolbibliotekssamordnarenätverksträff. "I god tid" som lyckades bli "15 min sen" pga att jag missade att svänga av i rätt rondell, och i nästa rondell pågick det någon slags upprörande trafikincident (nog inte olycka men typ nästan-olycka eller kanske en felparkerad dinosaurie eller vad vet jag - trafiken stockade sig och folk började göra mystiska undanmanövrar och u-svängar) som tvingade ut mig på en onödigt krånglig felkörar-omväg-detour runt halva Trelleborg och gjorde mig missnöjd med livet.
När skolbibliotekssam...etc etc-mötet var nästan klart fick jag köra lite bil igen och nästan (tack, järnvägsbommarna, ni kunde inte väntat 5 sek??) hinna i tid till frisörstid i Svedala där frisör Therese gjorde mitt hår lite brunare och ospretigare och allmänt mer välfriserat och fönblåst, varpå jag raskt pajade alltihop genom att sätta upp håret med en trist hårsnodd och åkte hem för att äta potatis-rotfrukts-baconsoppa som oäkte maken hackat och kokat ihop.
Mmmmm tyckte jag,  ... tyckte barnen och kompletterade med mackor. Tjoho, tyckte maken och satte sig sedan i sin bil för att trotsa hjortar och älgar och bilköer och myror och allt vad det är på vägarna för att köra till Höör eller eventuellt Hörby (något Hö... i alla fall), sitta med på någon typ av orienteringsföreningsbestämmarmöte och äta smörgåstårta.

Vilket ju alla vet innehåller oändligt mycket mer majonnäs och klägg än vad potatisrotfruktsbaconsoppa gör.

Vad hade jag egentligen tänkt skriva om idag? Har ingen aning. Nu fick ni ta del av min onsdag i stället. Förresten, viktigt just nu i mitt liv: att generation IV i Pokemon Go släpptes igår kväll, så nu finns det nya pokisar att fånga. Jo, det är viktigt.

måndag 15 oktober 2018

När längtan efter en enskilt belägen stuga i skogen blir ganska stark

Vi känner alla igen den. Datorfrustrationen. Fast... normalt brukar det då gnällas över program som kraschar, långa uppladdningstider, virus och konstigheter? Inte alltid. Tillåt mig att i stället dela med mig av tre frustrerande datortillfällen från den senaste veckans jag-lever-med-två-tonåringar-och-det-är-kul-för-det-mesta-men...-liv:

1. Att stå i en trappa och balansera en laptop med ena handen samtidigt som man försöker ändra typsnitt på ett diagrams etiketter i google kalkylark med andra handen. "Mamma? Kan du excel? Asså, google kalkylark är typ ungefär likadant?" (Nej, det är det inte.)(Och varför kunde vi inte sätta oss ned vid, säg, köksbordet med det här?)(jo, pga det eviga "måste ha svar på detta nu och ens föräldrar lives to serve, 24-7, och har inget viktigare för sig än stå-i-trappan-teknisk-support")

2. Att sätta sig ned för att i god tid anmäla sig till en flerdagars orienteringstävling på Bornholm om några veckor. Att dottern samtidigt ställer sig precis bredvid för att öva fiol. Att upptäcka att anmälningstiden på den där jämra tävlingen redan har gått ut, att behöva krångla med att göra efteranmälan, räkna ut hur himla mycket dyrare det är, skriva in kontokortsnummer och pengaöverföring och fatta danska instruktioner om detta och vara irriterad - samtidigt som fiolövandet just ikväll tydligen måste utgöras av skalor. Och inte bara skalor, utan några eländiga övningsskalor som i snigel-på-lyktstolpe-skalor upp upp ned upp ned ned upp upp ned upp ned, eller ambulansen-är-full-och-plågad-skalor tui tui tuituituituiiiiituuuiiignisselgniiiii.... (ack vad jag älskar fiolspel och så glad jag är över att min dotter fortfarande spelar)

3. Eller om vi fortsätter på musiken som gudomlig inspiration: kvällens nyligen genomlidna situation med att försöka samla sig och skriva ett länge uppskjutet blogginlägg om Austens och Brontes brevromaner för Kulturkollo som måste bli klart ikväll. Att sitta där och känna hur den redan sinande kreativiteten helt jagas på flykten av att dottern i ett kök alldeles för nära mig måste sjunga, nej, skråla, nej vråla längre utdrag ur Kristina från Duvemåla. Inget fel på denna fina musikal. Bara valet av tid och plats och ljudvolym.

Nejdå, jag vill ändå aldrig att de flyttar hemifrån. Ever.

söndag 14 oktober 2018

Helgens...

Det gick en helg. Fasligt fort, som alltid. Och här är några best-of:

  • Helgens proud moment: att jag tog tag i det här med att köra husbil, och gjorde det fram och tillbaka till Skäralid, där dottern och jag idkade läshelg. Och det gick bra. Förvisso fick jag slänga skräck-svett-tröjan direkt i tvättkorgen när vi kom fram (ja, jag var spänd och lyssnade inte ett dugg på Lisas hänt-under-dagen-pladder på vägen dit) - men: det gick bra.
  • Helgens not-so-proud-moment: När jag på morgonen upptäckte att ojdå, då när jag tog ut elkablarna igår kväll från husbilsgaraget? Då glömde jag den lilla detaljen att stänga dörren efter mig. Dörren, som alltså stått på vid gavel hela natten. Tur att elaka skurkarna var någon annanstans än Skäralids camping den natten. 
  • Helgens flås: Den blå vandringsleden i Söderåsens nationalpark inleds med jag-vet-inte-hur-många höjdkurvor rätt upp på ett jämra berg. Det är trappor och trappor och ytterligare några trappor, och så lite uppförsbacke på det, och några till trappor. Sen är man uppe vid Hjortsprånget där man kan se ut över typ hela norra Skåne. Det är vackert, och en nära-döden-upplevelse på många vis. Jag fick inte ta en selfie på oss när vi stod ute vid kanten för dottern tyckte vi skulle leva lite till. 
  • Helgens hallå-hur-långt???: Den där blå vandringsleden? Den skulle vara sisådär 7,7 km eller nåt. Jag tror att den i verkligheten var 23 mil. Den var otroligt vacker, och slingrade sig genom bokskogar med utsikter att dö lite över. Sen fortsatte den. Och fortsatte. Klättrade ner i en klyfta. Slingrade sig fram där på en stenig stig. Slingrade sig och slingrade sig på spänger och stenar och längs bäckfåror. Och vi gick och vi gick och vi gick....
  • Helgens nyttigaste mellanmål: ... tills vi kom tillbaka till Skäralid och hittade en kö inne på caféet/restaurangen som var nästan lika lång som blå vandringsleden, så vi struntade i den och tog oss varsin gigantisk skål med ostbågar i husbilen i stället. Nyttigt och mättande. 
  • Helgens det-är-så-himla-trist-att-laga-mat 1: färdiggrillad kyckling med chips till middag
  • Helgens det-är-så-himla-trist-att-laga-mat 2: findus köttfärssås med spagetti till middag 
  • Helgens parkeringskaos 1: Det vid Skäralid. Bilar på alla normala parkeringsplatser. Och på de onormala. Och på de ytterst kreativt påhittade platserna också. Och på vägen utanför. Och på vägen som ledde från vägen. Och i skogen. Och på campingplatsen. Jag tror att större delen av Skånes befolkning tyckte att denna vackra höstdag bäst upplevdes i Söderåsens nationalpark.
  • Helgens parkeringskaos 2: De som inte körde till Skäralid körde i stället till Bokskogen. Eller om de möjligen gjorde bägge (som jag). På söndagseftermiddagen körde jag och Erik till Bokskogen för att springa. Bilen parkerades inte på parkeringsplatsen för den var full. Så ock vägarna som ledde till den. Tur det är en liten bil (Eriks lilla smurfbil) som får plats på en hörna i närheten av en nästan-parkeringsplats.
  • Helgens folkliv: kunde alltså beskådas i skogen. 
  • Helgens felbenämning: "läs"helg. Byt ut till "frilufts"helg så passar det bättre. I och för sig väldigt bra det med. 
  • Helgens antal lästa böcker för modern:
  • Helgens antal lästa böcker för dottern: 2
  • Helgens antal sovtimmar: mmmmmmmmm.....
  • Helgens antal ostbågar: talar vi tyst om
Några av alla dem som ville se...
... och fota det här. 



fredag 12 oktober 2018

Ytterligare ett sånt där inlägg när Carolina skriver om typ en sketen bussresa och får den att låta som en eskapad till Nordpolen

Sitter ni spända av förväntan över att få läsa om hur jag lyckades komma vilse när jag reste hit och dit i Stockholm? Pilutta er, för det gjorde jag inte. Att ta sig ut till Älta från Birger Jarlsgatan var ungefär lika upphetsande som när jag tar mig till mitt eget jobb med buss och tåg. Eller mindre - missar man en buss i Stockholm under rusning går ju nästa bara några minuter senare - det är ju ingen sport alls. Möjligen blev det lite mer spännande när jag skulle ta mig tillbaka för mobiltelefonsavläsaren i spärren (ja, jag hade biljetten i en app) vägrade kommunicera med vare sig mig eller min telefon eller sure spärrvakten som var rätt övertygad om att jag var en slem app-biljett-förfalskare men till sist släppte igenom mig ändå för att jag nog mest ändå såg ut som en trött bibliotekarie på väg hem. Eller när jag gick igenom den där Brunkebergstunneln (som säker heter något kul) 21:57 fast den stänger 22:00. Living on the edge...

Eller då när jag på bussen ut till Älta minsann fick syn på en karl som hade mage att sitta och kolla på sin mobil fast han hade på sig en exakt likadan jacka som min älskade men lätt förvirrade son glömde kvar på bussen i våras. Samma märke, samma färg, samma storlek. Aha! Jag spände blicken i honom och väntade på att han skulle avslöja sig så att jag fick konfrontera honom. Men nähä, han bara satt vidare och glodde i sin telefon, såg väldigt oskyldig ut till att ha tagit en bortglömd jacka. Det var förstås i Lund Erik glömde kvar den - 60 mil söderut. Och det var förstås ett halvår sen. Så kanske karln var oskyldig ändå?

Jag är hemma igen. Eller, hemma och hemma. Fredagen har jag farit runt över stora delar av Skåne: först till Ystad för ett möte med styrgruppen för projektet jag jobbar med (presentationen jag visade fick jag göra kvällen före på det överfulla tåget hem från Stockholm, tyvärr med en sittplats i en fyrgrupp där jag inte fick plats med min laptop och fick ha den halvuppfälld i knäet och liksom sticka in fingrarna i den för att skriva, med ergonomi anpassad för en surikat ungefär. Jag kände mig hyfsat oproffsig). Sedan direkt till Kävlinge där jag fick vara med på skolbibliotekariernas fina fredagsmöte (med blåbärsvitchokladkaka)(alltså!!)(jag jobbar i fel kommun?). Och sen hem för att direkt sätta mig i husbilen tillsammans med Lisa för att köra till Skäralid vid Röstånga. Så det är väl bara nordöstra hörnet på Skåne jag inte var i under dagen?

Kan jobba på tåget.
Men läste ni?
1. jag körde husbilen. Jag har lite skräck för det just nu pga ovan och pga en trafikolycka vi var inblandade i för några veckor sen med husbilen (kan återkomma om den för har ju inte skrivit här) så det var mycket modigt gjort av mig tycker jag själv.
2. att Lisa och jag är med husbilen i Skäralid för läshelg. Hur skönt?! Hur underbart?! Och att naturen kring Skäralid kan vara en av jordens vackraste platser just nu med alla höstfärger, och i morgon ska det bli 22 grader, och vi ska förstås inte bara läsa utan ut och vandra lite, och... yes!! Det blir bildrapport i morgon.

onsdag 10 oktober 2018

Stockholmseftermiddag

Så här kommer en liten Stockholmsrapport. Jag är trött i huvudet sådär som man är när man suttit och nickat medhållande till kloka saker som sagts på föreläsningar av olika kloka människor en hel konferensdag, antecknat och tänkt att "ja, så där borde det vara och så där borde jag göra och det där ska jag kolla upp" eller "hur många minuter kvar till kaffe nu tro för nu sprängs huvudet snart".

Men igår hade jag timmar över på eftermiddagen eftersom ett möte jag skulle haft inte blev av förrän idag i stället. Hotellet jag bor på ligger precis invid Humlegården och Kungliga biblioteket, så jag bestämde mig för att gå dit och titta lite. KB var väldigt raskt avklarat (alltså, man går ju inte och "tittar" på ett forskningsbibliotek där material tas fram för att läsas i läsesalarna, jag vet ju det men blev ändå lätt besviken när den magnifika utsidan på insidan liksom bara blev människor med laptops som satt vid skrivbord och läste saker som var intressanta för dem) så jag vandrade vidare. Varför inte till stadsbiblioteket, då? Där hade jag ju aldrig varit, och det låg ju inte så himla långt bort från där jag var?

Så dit gick jag. Jag har ju sett interiörsbilder därifrån tidigare, med alla böcker i rotundan - men att själv komma in där var en helt annan sak. Så högt i tak! Så... runt! Så fullt med böcker! (ja, Carolina, det är ett bibliotek... ) Så fullständigt överväldigande! Så vackert!

(fast... den praktiska och cyniska bibliotekarien som ju är en del av mig viskade: vilka himla jobbiga och smala hyllor att jobba med dagligen, och var har de plats att skylta böckerna, och hur funkar de där magasinen egentligen ihop med bokvagnar och...)(fast jag bad cyniska bibliotekarien vara tyst och se det vackra i stället)


Well. När jag bokstavligen snurrat runt tillräckligt inne på stadsbiblioteket hittade jag till Observatorielunden bakom. Där jag hade jag ju heller aldrig varit förut. Där var en hel förskola utspridd med mycket stoj och stim - tror till och med det stod Observatorielundens förskola på personalens jackor. Gissar att de i så fall har starka ben efter alla trappor upp och ned dagligen? Men - vilken utsikt! Jag oooade och aaa-ade och tog foton innan jag tyckte att jag hade fått intryck så det räckte och satte mig på Espresso house för att läsa om Järfällas skolbiblioteksutvecklingsplan i stället. För den är intressant.


Nu ska jag alldeles strax leta mig ut till min syster i Älta för att bli bjuden på middag. Det ska bli tunnelbana och buss ut till Nacka i en kvällsrusning som är något folktätare än den på Svedalas tågstation en onsdagseftermiddag. Kan ju också bli intressant, fast på ett helt annat sätt.

tisdag 9 oktober 2018

Den mycket snöpliga sortens plums

Jag sitter på tåget, på väg mot Stockholm och två dagars konferens om det här med skolbibliotek som ju är mitt yrkesliv. Detta är förstås också två nätter på hotell, två hotellfrukostar och en Carolina ensam i Stockholm, vilket Carolina inte är så där värst van vid men faktiskt tycker ska bli himla kul.

Frågan i min hjärna inatt var dock om det också skulle bli två dagars men-vad-i-helvete-måste-jag-bli-förkyld-just-nu. Eller om det skulle bli två dagars människa-vad-du-oroar-dig-i-onödan-det-gick-ju-tillbaka. Eller bara två dagars lite-förkyld-rätt-trist-men-funkar-ju-ändå. Ögoninflammationen är kvar men lite bättre, ty jag snodde helt fräckt lite av dotterns Effektiva Receptbelagda Ögoninflammationssalva hon fick igår. (det blev vårdcentralsbesök)

Och jag har varit vaken sedan 4 i morse. Inte för begynnande förkylningen, inte för att jag har resfeber (hallå?). Utan för att det var då jag vaknade av att dottern trampade upp ur sin säng och ned på bottenvåningen och började rumstera runt där nere.

Jag blev rätt brydd. Det var inte gå-på-toan-mitt-i-natten-ljud. Det var inte heller vansinnigt-hungrig-tar-sig-en-macka-ljud. Inte heller var det förtvivlad-dotter-med-ögoninflammation-baddar-ögonen-vid-handfatet-ljud. Nä. Köksljud hördes. Och sitta i soffan-ljud. Så när lamporna släcktes och dottern tassade tillbaka till sin säng kunde jag inte låta bli att vara oroliga mamman och gå och fråga vad som stod på.

Jo. Inte nog med att hon 1. har ögoninflammation (och därför har en hink med vatten med en liten handduk vid sin säng, så att hon kan badda ögonen när det gör ont) och 2. är förkyld eller ens 3. har ont i handleden och höften sedan i lördags. Nu hade hon vaknat till, och tagit mobilen för att kolla vad klockan var. Lagt tillbaka mobilen... bara det att hon glömde den där hinken med vatten. Och mobilen lades inte på golvet, utan halkade ner i hinken. Plums.

Eftersom Lisa är den hon är fiskade hon raskt upp mobilstackaren ur sitt tidiga morgonbad, gick alltså ned och torkade den, slog upp sin laptop, googlade på "mobiler tappade i vatten", tog ur sim-kortet, fyllde en påse med ris och lade mobilen i den för att torka ut under 72 timmar.

Sjuk sjuttonårig tjej som nu dessutom är av med sin mobil - the bottom is nådd, liksom?

(vad gjorde då hennes mamma då när hon kom in i dotterns rum där arla morgon och fick höra vad som hänt? tröstade? förmanade? var ett stöd i eländet? Nänä. Hon skrattade så att hon nästan kissade på sig, och fick sätta sig på dotterns säng för att lugna ned sig)(ja, mamma, du vet, och du hade gjort precis likadant)(det är den sandbergska förbannelsen)(mer om den någon annan gång)

måndag 8 oktober 2018

Skruttigt och synd om

Inte nog med att Lisa hade ont i handleden och höften hon trillade på i lördags. Nej, hon hade problem med ett svidande och rinnande öga också. Och jag avslutade lördagskvällen med att kärvänligt förmana henne att "inte använda mina ögondroppar, tack, för ögoninflammation smittar så lätt".

Ändå vaknade jag på söndagsmorgonen med ett igenmurat vänsteröga. Jahapp. Fast... jag kunde inte begrava mig i självömkan när dottern vaknade med full ögoninflammation på bägge ögonen. Röda ögon, svullna ögonlock och svullet under ögonen också. Det ser ut som att hon gått in i ett getingbo. Två gånger.
På apoteket inhandlades två tuber Noviform (så vi inte skulle smitta varandra mer än nödvändigt) och så förgick söndagen i systerskap framför spegeln där vi baddat ögon med bomullstussar och kläggat gul salva i dem (fast fasen vet om den hjälper - vet inte hur effektivt det är med gult klägg i ögonbrynen och på örngottet när inflammationen sitter i ögat?) och så en hel del tröstande av dottern som var förtvivlad. "Jag har körlektion i morgon!" "Skolan imorgon! Jag KAN inte gå ut sån här!" "Gaaaahh! Waaaahhhh!"

Kompisarna hon skulle åkt in till Malmö för att plugga med var helt förstående till att en sjuttonåring inte kan träda utomhus med röda, svullna ögon - så de kom ut till Vismarlöv i stället. Så förutom ögonbaddande har vi haft en trio tjejer som suttit vid köksbordet och omväxlande pluggat fysik och musikteori. Ibland gick de bort till pianot och spelade en trudelutt också.

Rätt mysigt, ändå.

Men det är rätt skruttigt med oss. Lisans förkylning och ögoninflammation, och så Erik som varit förkyld i över en vecka och de senaste dagarna också dragits med rejäl yrsel, säkert pga förkylningen, men så pass att han fått krypa nedför trappan ibland och hålla sig i väggarna. ("Det är som att vara full fast utan det roliga.")

Han verkar idag nästan botad med hjälp av näsdroppar och Måste Jobba, så han drog iväg till Spångholmsskolan för att vara lärarvikarie.

Hon däremot, hon fick vara hemma från skolan idag och förstås också skippa körlektionen. Hittills har hon ringt två gånger, ska höra av sig igen när hon fått tag på vårdcentralen. Det är synd om henne, och ännu mer synd om när mamman sitter i Ystad och jobbar (och inte ens vågar andas om att egna ögoninflammationen är rätt jobbig, tack så mycket) och inte kan vara med henne när hon är sjuk och måste ta vårdkontakterna själv.


söndag 7 oktober 2018

Handleder, fotleder, sulor och böcker... I'm back!

När man låter bloggen dö lite grann så här som jag har gjort nu sedan början på sommaren - ja, då är det himla svårt att sätta igång igen. Hur ta upp alla stora och små, glada och sorgliga, livsomstörtande eller pyttiga saker som hänt sen sist? Struntar man bara i dem här och skriver på som om ingenting hade hänt (och känner sig som en känslokall jäkel?) Ja, det får bli så. Men tro mig - känslor har rasat hela sommaren. Höga toppar och djupa dalar - och ändå så landar jag nu i en...

... helt vanlig lördag i oktober. Fast vad jag älskar helt vanliga lördagar i oktober med inget inskrivet i kalendern! Då kan man till exempel åka till stadsbiblioteket i Malmö med sin dotter. Och så kan man där gå runt på ungdomsavdelningen och utropa sånt som "men läste du någonsin de här böckerna, Lisa? Inte? Men då måste du...!" eller "det är lika bra du lånar hela trilogin, ifall du tycker om första och vill ha de andra direkt" eller "jo, du har rätt många böcker där redan, men tänk om du inte tycker om någon av dem? Då måste du ju ha någon i reserv!".

Hon lånade åtta böcker. Jag lånade bara tre (men eftersom jag i förväg aviserade att jag "absolut inte behöver låna någon alls" så räknas de nog dubbelt).

Sen drog vi till Emporia för att hitta en snygg höstjacka (till Lisa), nya träningstights (till Lisa) och något annat (till Lisa) som jag glömt, men eftersom Lisan ifråga redan inledningsvis snubblade över någon elak klädställning inne på Stadium och handlöst ramlade i golvet och så där "såg någon mig??" snabbt reste sig upp men som sen hade rejält ont i både handled och höft - så förlorades all shoppinglust till jackor och tights. Istället fångades jag in av någon duktig skosäljare som fick upp mig på någon fotmätarmaskin och konstaterade att jag tydligen hade ovanligt höga fotvalv och att alla mina fotproblem (ja, en del av sommarens blöh)(det bidde inget Lidingölopp förresten) kanske kunde avhjälpas av specialsulor som gav stöd för dessa fotvalv. Som av en händelse stod fotmätarmaskinen och försäljaren just intill stället med de Fantastiska Sulorna, som jag provade. Och köpte.

Vi kom alltså hem utan det vi åkt iväg för att köpa - men med ett par sulor som var lika dyra som ett par skor (599 tror jag), löjligt många böcker, en värkande handled och ett begynnande stort blåmärke på en höft.

Lisa firade detta genom att deltaga i Svedalas Kulturkalas, där hon lämpligt nog satt och stickade ("stickgraffiti") med sin handled i fyra timmar.

Jag firade det genom att ta min vrenskande fot och mina svindyra sulor och ge mig ut i Bökebergsskogen för att skåda ljuset och smärtfriheten.

Jag vet inte. Nu gjorde det liksom ont på nya ställen? Fotleden? Hålfoten? (Plånboken?)

Men ja. Det var valda delar av en lördag.

måndag 11 juni 2018

Retorik-reflektion

Alltså. Här sitter jag och ska försöka knåpa ihop ett litet tal att hålla till Erik på hans stora dag imorgon. En mamma bör ju göra sådant.

Men jag kommer fan inte längre än att skriva inledningsraderna:

"Finaste son,

Idag tar du studenten..."

... innan jag fullständigt bryter ihop över tangentbordet och börjar storböla. Studenten. STUDENTEN. Min son slutar skolan och blir vuxen och JAG KAN INTE FATTA. Han började ju förskoleklass nyss???

Det kommer aldrig att gå, det här. Hålla tal? När jag kommer att gråta ut mot hans axel efter rad 2 på min minneslapp?

Jeezus.

OK - skärpning nu. Intag i morgon först två glas rosévin, och kör sedan på med talet. Det är ju inte som att jag är den första mamman i världshistorien som släpper ut sin lelle gosse i livet.

Men ändå...? Erik i studentmössa och kavaj och stor och färdig och...

Nu gråter jag igen. Det här går aldrig vägen.

torsdag 31 maj 2018

Idag fyller vår Lisa 17 år!

Det här är vår Lisa:


  • hon som fyller mitt sms-flöde med hjärtan och sin vardags alla roligheter och oroligheter
  • hon som har stenkoll på allt. Busstiderna (och busslinjerna i Malmö, även dem hon inte åker med), schema (och alla schema- och salsändringar) och prov. När hennes familjemedlemmar borde stigit upp på morgonen, när de faktiskt stiger upp och vad detta innebär för det stränga minutschemat för badrummet (ja, vi har ju bara ett badrum)(tonårsfamilj)(ja, ni kan ju bara tänka er)(hehe), huruvida ryvita-knäckebrödet räcker tills nästa gång vi veckohandlar eller ej...
  • hon som har väldigt bestämda åsikter om mat. Man har till exempel inte mjölk på flingorna. Man äter inte fisk. Man har vitlöksbearnaise till färdiga klyftpotatisar och blå bands pulverbearnaise till vanliga klyftpotatisar och/eller pommes... eller om det nu är tvärtom. (hennes mamma har nollkoll)(och det gäller förstås inte bara sås och potatis utan det mesta som har med världen, musik, kläder och allmänt vetande att göra)
  • hon som fyller våra liv med musik. I hela sitt liv har hon sjungit stora delar av sin vakna tid. Hon sjunger i duschen (väldigt, väldigt högt...), hon sjunger samtidigt som hon spelar piano, hon sjunger med i musikalerna hon ständigt lyssnar på. När hon spelar fiol kan hon faktiskt inte sjunga samtidigt - å andra sidan fyller hennes musik då effektivt huset, uterummet och en betydande del av Vismarlöv city.
  • hon som läser och läser och läser, och då mestadels triljoner olika avsnitt av all denna fanfiction som hon följer triljoner författare av och som är det som gör att matten kan skjutas upp att göras någon timme till, eller samhällskunskapen, eller fiolövandet... ("ska bara läsa färdigt min fanfiction först")
  • hon som kan bryta ihop och yla över hur jobbig skolan är och hur mycket skolarbete det är och hur omöjligt allt är - men sedan kan skicka iväg ett sms som jublande berättar vad hon hade för poäng på sitt livs första högskoleprov, och som är en högre poäng än vad hennes mor (hon utan koll) någonsin har haft, fast hon kallar sig själv hyfsat smart hon också.
Hon som kan tänka sig följa med sin mamma på vitsippesafari
Allt detta, och oändligt mycket mer, är vår fantastiska Lisa. Idag fyller hon 17. Vårens sista dag, sommaren står och knackar på dörren, och allt är helt fantastiskt vackert. Vilken bra dag du valde att födas på, min tjej! Älskar dig.

torsdag 24 maj 2018

Erik 19 år idag!

För någon vecka sedan var Erik på scoutläger, och i sin packning hade han av någon outgrundlig anledning prioriterat att knöla ned sin tjocka frottémorgonrock. Och eftersom ryggsäckens utrymme är begränsat innebar säkert detta att annat fick stanna hemma. Regnkläder, varm tröja och sånt där krafs. Vad vet jag - det var ganska många år sedan jag slutade vara involverad i packningen till scoutlägren.

Rapporter och bildbevis kom sedan på att min äldste telning knatade runt i Sonnarp iförd morgonrock, halmhatt och scoutscarf. Ibland också kompletterat med ögonlapp och flintlåspistol. Ungefär så här:


Igår hade denne son fått punktering på cykeln på väg ner till bussen i Klågerup. Han kunde inte cykla på den, den ville inte ledas så därför fick den dumpas i ett dike medan ägaren ifråga galopperade till fots de sista hundra metrarna och hann med bussen. När han sedan kom hem fanns cykeln kvar i diket (som väl var) varpå han givetvis väljer den absolut smidigaste lösningen att bära hem cykeln över ena axeln. Varför inte ringa sin far som faktiskt var hemma och dessutom har en bil med dragkrok där en cykelhållare kan monteras på 30 sek? "Tänkte inte på det" var sonens korta svar.

Praktiska lösningar är inte riktigt hans grej.

Nå. Denne cykel- och morgonrocksbärande unge man är nästa vecka inbjuden till Rotary Lund-Ideons frukostmöte för att ta emot ett stipendium för bra studieresultat. Han är då en fem elever från Polhemsskolans alla fem avgångsklasser på teknikprogrammet som valts ut för detta. Killen har alltså A i de flesta kurserna från teknikprogrammets nördigaste teknikinriktning med mest matte och fysik (och hans mamma är så stolt att hon håller på att gå sönder). Han är så smart. Och har pluggat stenhårt.

Det är någonstans i skärningen mellan den totalt opraktiske, den knivskarpt smarte och den som inte bryr sig ett strunt om vad omgivningen tycker om honom som vi hittar vår älskade Erik. Detta är han.

Och idag fyller han 19.

Ikväll går vi ut på restaurang och firar honom med massvis av god mat, och då kommer jag sitta där och vara stolt, och så kommer jag att tänka på vad författaren Åsa Larsson så fint skrev på facebook häromdagen - jag lånar hennes formulering pga så bäst:
"Det är något speciellt för en mamma att gå ut och äta med en son som snart är vuxen. Man sparar alla prat och skratt och gemensamheter som pressade vackra blommor i ett herbarium. Snart flyger han. Men inte än. Inte riktigt än."
Precis så.

Grattis Erik!