Sakurabomb

Sakura är det japanska ordet för körsbärsträd, och "sakura" hette den badbomb jag lade i badet i går kväll. Igår var (efter husbilssemestern) en dag för lakanstvätt, både husbilens och sovrummets, och det är ju nästan lag på att om man har bäddat med nytvättade lakan så vill man vara nyduschad eller nybadad när man lägger sig. Och det var ju ingen jättevarm julidag, precis, så ett varmt bad kändes helt OK.

Så rätt sent på kvällen tappade jag upp ett bad, sjönk ner i det varma vattnet, och lade i min (sista) badbomb från Lush, och såg på medan den brusade loss och det började dofta gott av... ja, jag vet egentligen inte exakt. Vad doftar egentligen körsbärsträd? Det var mer doft av något träslag, och någon krydda, och doften väckte ganska direkt ett konkret doftminne. Ja, precis så här luktade det på badhuset i Kalmar när jag var liten! Inte inne vid poolerna och klordoften där - nej, det här var inne på damavdelningen, utanför bastun där det stod flera rader av vilstolar i trä. Relax-avdelningen tror jag den kallades.

Och i denna relax-avdelning vilade sig oftast ett antal äldre damer, insvepta i badlakan och badrockar, som jag minns dem ständigt inbegripna i samtal och skratt. Samtliga uråldriga, det vill säga mycket äldre än min mamma (som då bör ha varit sisådär 28-29 år...). Jag var ju så liten att jag nog bara såg dem som en rätt jobbig del av möblemanget som skulle skyndas förbi (aldrig att JAG satte mig i någon av de där vilstolarna, jätteläskigt ju). Men ungefär samma damer, samma åldersgrupp och samma avslappnade allmänna samtal fanns också i Långvikens bastu dit jag gick med mamma några gånger. Jättestora kroppar och all tid i världen, och så skällde de ut en ifall man kom in från badet/duschen utan att torka av kroppen först för det skulle man tydligen göra.

De där jättegamla, stora, slappa, glada och pratiga kvinnorna som låg och relaxade eller svettades i bastun - de var en helt annan art än mig som liten bara iakttog.

Nu, där i sakuradoften? Herregud, nu insåg jag att jag numera är en av dem. Jag är säkert äldre nu än vad de var då.

Jag vet inte alls vad jag vill ha sagt med det här inlägget.
Kanske det fascinerande med hur dofter kan väcka minnen till liv??

Carolinas & Håkans & Lisas husbilsäventyr 4 - avslut

Nu är vi hemma, och jag har lånat Lisas rum för att skriva lite medan hon har intagit vardagsrummet för träning framför TVn. Det är berömvärt, det där tränandet, men inbegriper förstås en hel del oväsen som typ nattklubbsmusiksbakgrund, helylleamerikanska hejarop och instruktioner samt studs och stön från den tränande. Jag borde såklart också, men jag tänker springa... någon dag. Kanske imorgon. Kanske till hösten. Blöh. Pallar-inte-samvetet gör att det känns extra gött att stänga in sig i Lisa-rummet medan Lisan tränar: Lugn och ro + glömmer att hon gör och inte jag.

Nå. Precis som det brukar när vi kommer hem från en längre husbilsvistelse så jobbar hushållsmaskinerna, främst tvättmaskinen, för fullt och jag har samma stora behov av att städa diskbänken som jag alltid får när Någon Annan (läs: barnen) huserat fritt i köket och inte har samma uppfattning om disktrasans användningsområden som jag har. Det är inte jättestökigt i köket, det är det inte (och Lisa har banne mig städat ugnen medan vi var iväg), men det är inte kan-dra-handen-över-ytor-och-inte-känna-smulor-kladd-alls-nivån, och den bara måste jag ha för att må bra i själen.

Igår styrde vi hemåt genom mestadels ösregn. Jag hade i ett svagt ögonblick sagt att vi ju kunde svänga förbi Ullared, och jag kunde till och med följa med in en sväng på Ge-Kås eftersom jag ville kolla på lite billiga fritidsbyxor. Annars brukar det vara så att vi kör dit, jag stannar i husbilen och Håkan går in.
Ju närmare Ullared vi kom, desto mindre lust hade jag på hela evenemanget. Hallå - en regnig tisdag i juli någon dag efter löning? Värsta dagen för ett Ge-Kås besök redan vanliga år, och i detta corona-2020? Örk. Men vi kom fram, oäkte maken hittade elegant sista lediga platsen på husbilsparkeringen nära varuhuset (och inte den flera kilometer bort som kräver matar-bussresa för att komma till varuhuset...), vi gick bort till kön för att komma in och den var löjligt lång. Modigt stannade jag kvar, och den rasslade (ja, ni har väl varit vid Ge-Kås? rassel rassel rassel är ljudtapeten där från alla tusentals kundvagnar) på rätt kvickt ändå, vi var nog inne på 15-20 minuter.

Ett par billiga fritidsbyxor var det ja. Hehe, vem trodde jag att jag skulle lura med det? Jag gick ut från Ge-Kås flera timmar senare, hade två fulla kassar och hade två par fritidsbyxor till vandring och annat sånt, ett par tunnare och ett par tjockare. De var ju så billiga.. Dessutom en ny handväska i läder, en ny jacka i fuskpäls/dunjacka (vändbar), några tights, schampo och balsam och allt det där som ska has i kundkorgarna, bröd, en liten glaskanna till Erik, massvis av nya plasttallrikar till husbilen, godis och lite annat som jag glömt nu. 1900 spänn lite drygt. Ka-tjing, sade Ge-Kås, och lade min summa till de där löjligt stora pengasummorna man ser i tv-programmen om Ge-Kås. Och om folk höll avstånd i varuhuset? Jo, nog tror jag vi alla försökte. Och nog tror jag det var insläppsstopp på hälften så många som varuhuset egentligen tar in, hälften av utgångskassorna var stängda. Men... det myllrade ju av folk ändå. Jag vaknade minsann i natt och kände att jag hade fått covid-19 och låg och oroade mig för det och annat (så där vansinnigt irriterande som man gör om man vaknar mitt i natten och inte kan somna om men ändå inte kan göra ett skit åt allt det man ligger och oroar sig för, avskyr dessa nätter). Men somnade till sist om, och när jag vaknade hade jag tydligen snabbt tillfrisknat. Igen. Tror jag har fått covid-19 sisådär tjugo gånger nu sedan mars. Varje gång har det gått över innan den funnits på riktigt.

Well. Nu tar vi semester hemma några dagar medan vädret regnar av sig, så får vi se om vi hittar på något mer kul sedan. Ännu är det ledigt ett tag till.

Carolinas & Håkans & Lisas husbilsäventyr 3 - fridfullt vatten

Det här med att sitta vid en sjö och bara glo... det är inte dumt. Jag har gjort det nu ikväll. Ganska länge gjorde jag det. Det var stilla, det var sommarkväll, och i sjön bubblade det av fiskar, annars var den helt stilla den också.

Kolla särskilt på berget till höger i bilden här:

Det gick vi upp på idag, för vi vandrade idag igen. Idag var vädret bättre, och rundan vi valt var ungefär 8-9 km. De första två kilometrarna gick upp och upp och upp och upp på skogsstig. Idag belönades vi inte av någon utsikt, för skogen var ivägen. Som tröst plockade vi blåbär som växte i klasvis där uppe. När vi kom ner igen gick vandringsleden runt sjön, alltså den på fotona ovan, Övre Föllingen heter den. Här är ett anslutande vattendrag som också ville vara med på bild:

Annars har vi mest slappat. Idag igen. Fast idag kunde vi sitta ute när vi gjorde det. Eller vid sjön då. Det mest chockerande på hela dagen var när jag pratade med Erik i telefon, och han berättade att han (sedan katten som passats åkt hem) dammsugit hela huset, alla mattor och möbler extra noga samt vädrat med alla fönster på vid gavel. Jösses. Men detta eftersom han blev ordentligt allergisk av alla katthåren, tydligen. Det är ju himla tråkigt med denna allergi. Men... vi fick huset städat. Bra grej.

Nu har vi förresten fått lappsjuka av all fridfullhet, så imorgon rör vi på oss igen. Det är dags att åka hem till det nydammsugade huset, fast vi ska göra det via Ge-Kås. Undras hur många fler än vi som tänker ungefär likadant?

Carolinas & Håkans & Lisas husbilsäventyr 2 - våtversionen

Husbilsäventyr, ja. Just nu består det av att sitta i sagda husbil medan regnet vräker så hårt ner över den att jag får ont i huvudet av ljudet mot taket. Regn låter alltid väldigt mycket mot husbilstaket. Men vi sitter inne, är varma och torra, har böcker, tv och godis. Och regnet höll upp tidigare så pass länge att vi kunde sitta utomhus och äta pyttipanna på papperstallrikar. Men nu ändå: huvudvärk av pyttipannalukt (fläkten i husbilsköket består av "öppna fönstret och hoppas på det bästa") och regndunder.

På förmiddagen i dag sken solen, och väderappen lovade sturskt att det på sin höjd skulle bli molnigt. Vet inte var den fått det ifrån, tidigare hade den pratat om regn hela dagen. Men - vi trodde på den, och gav oss ut på en vandringsled som heter "Grönderundan" och skulle vara sisådär 10-12 km. Först var den en platt, beskedlig stig genom granskog. Sedan morskade den upp sig till grusväg. Och sedan blev den till stig som gick uppåt, uppåt och ännu mer uppåt och sedan uppåt lite till, och sedan var vi vid något som hette Misterfalls askäng som mest såg ut som en vanlig hage. Vi gick vidare uppåt och uppåt tills vi nådde toppen av vilket K2 det nu var, och där någon vänlig själ hade ställt en "vila-er-nu-bänk". Det gjorde vi.

Strax efter jag lagt upp denna skrytarbild på Instagram och Facebook så ändrade vädret uppfattning om sig själv och sina intentioner, och började regna. Dugg först, sedan mer dugg, och sedan strilregn. Och stigen gick nedåt, nedåt och ännu mer nedåt, tills vi kom till något som hette Humlehögsravinen. Den var dramatiskt vacker, vi var dramatiskt blöta och bestämde oss för att dimpa ner i mossan och äta vår medhavda matsäck.

Därefter drog vandringsleden vidare mot äventyr upp i Tolvmannabacken, men det gjorde inte vi eftersom tanken på varm dusch, torra kläder och innesittarliv i husbilen lockade mer. Vi vek av från leden och gick på egenvalda grusvägar rakt till campingen i stället, och har nu suttit i husbilen sedan dess. Förutom middagsstunden, då.

Det är glamoröst, campinglivet, det är det.

Carolinas & Håkans & Lisas husbilsäventyr 1

Ja, nu börjar vi om med numreringen igen för nu har vi även dottern med oss på husbilssemestern! Henne var vi och hämtade på Tranås järnvägsstation 9.45 i förmiddags, och då hade hon lyckats med konststycket att dels själv komma upp 5.30 på morgonen, dels att (mycket svårare) också få upp sin storebror så han kunde köra henne till tåget. Storebroren körde sedan hem till Vismarlöv där han ska passa både huset och katten som ju annars Lisa passar just nu.

(och jahaja. När han då äntligen kommer hem för att bo hos oss några dagar - så är det när vi inte är hemma.)

Och resten av idag? Tja, det kan väl beskrivas med: läsning i solstol. Ännu mer läsning i solstol. Flyttning av solstol för att få solen i nacken och inte i ögonen för att kunna läsa bättre. Äta lite mackor. Läsa lite till. Gå och köpa glass och sedan läsa lite till. Alla tre gjorde vi det. Det var sol (himla ovanligt på den här resan), det var fin utsikt och det var absolut ingenting annat som borde göras. Och det kändes himla fint att ha en familjemedlem till hos sig.

Sen grillade vi. Sen åt vi. Och sen kom banne mig boken fram igen, åtminstone för mig. Dottern och oäkte maken gick och fiskade nere vid sjön.

Livet just nu: 5 solstolar av 5 möjliga.

Carolinas & Håkans husbilsäventyr 7 - till sjöss

Idag har det regnat och haft sig, och vi lämnade Västervik. Det var ju inte Västerviks fel att det regnade, men vi hade sprungit färdigt alla orienteringsbanorna vi fått där och var sugna på vila och lugn. Västervik Resort bjöd ju förvisso på folkliv i alla möjliga nyanser, men inte så mycket lugn och sitta ensam och glo ut över en sjö eller så.

Men kolla det här!

Här står vi nu, och mycket mer frid, ro och "sjönära" än så här blir det knappt (om vi nu inte kör ner hela härligheten på sjöbotten).

Sommaren 2007 åkte vi till O-ringen i Mjölby, med vår första husbil, och det var första gången barnen var med. Just det O-ringen och den O-ringen-campingen var det regnigaste, lerigaste och jobbigaste jag varit med om, men det behöver jag inte älta nu. Men på vägen dit råkade vi på en camping vid en sjö där vi stod en natt, och tyckte den var så fin att vi någon gång ville komma tillbaka. Åren gick, och jag mindes inte så mycket mer om campingen än att den låg i närheten av Malexander i södra Östergötland. Nu ville vi hitta den igen, och efter lite detektivande så gick det. Det visade sig att den ligger närmare Kisa än Malexander, att den bytt ägare två gånger sedan vi var här sist, och att förra ägarna var inblandade i något storbråk när de ville hägna in badplatsen att exklusivt bara vara för campingens gäster (fick de inte enligt länsstyrelsen, men det tog några års bråk). Det är alltså Pinnarps camping, och den är alltså precis lika fin som vi mindes den.

Och! I Pinnarp utgår ett antal vandringsleder! Yej! Vi drog genast iväg på en runda nu ikväll, en som är 5 km och går runt och över en sjö. Överfarten ska vara en flotte man drar över själv, men den var tydligen inte riktigt sjövärdig eftersom det nu i stället låg en roddbåt där. Inga åror då förstås, utan den var ansluten till en lina att dra sig själv över med. Det var rätt blött och rätt roligt och ganska knäppt. Sedan var det en fin vandringstur med många slita-upp-kameran-stunder pga "ååååh så vackert!"

Annan mysig sak: människorna omkring oss här på campingen pratar östgötska. Det är direkt barndomskänsla för mig, julfiranden och kusiner, mostrar och morbröder och hela släkten. Och jag sörjer lite att jag själv tappade min östgötska dialekt när jag var liten.

Carolinas och Håkans husbilsäventyr 6: läskiga ting

Och vi orienterade även idag. Lite närmare, bara 20 minuters cykling, och sedan var jag ute i 1,5 timme i skogen. Det är i och för sig egentligen jättejättelänge - men om man jämför med igår och i förrgår så var det här nästan sprintorientering... Många klippor och berghällar även idag, och mycket att slå i benen i tydligen. Mina ben brukar se ut som typiska orienterarben, dvs diverse blåmärken och skrapsår här och var - men nu är de värre än vanligt. Det är rispor och det är sår från buskar som velat hålla mig kvar, det är blåmärken och sår från stenar som varit i vägen, och det ser så trist ut att det här med kjol och klänning går bort just nu. Fast ett blåmärke jag hade, på fotleden, blev jag riktigt rädd för när vi kom tillbaka. Det hade liksom spritt sig över hela fotens ovansida och jag tänkte att herregud, nu är det någon åder som brustit och det här kan ju inte vara bra. Jag hade någon tagg i det hela också och tänkte "blodförgiftning ambulans elände ack ack ack" tills jag tagit ut taggen och insett att det nog bara var strumpludd. Och sedan anade jag att det nog inte var blodförgiftning eller någon brusten blodåder, tog en bomullstuss med sprit (eller, ja, ansiktsvatten...) på och började gnugga. Och si! Bomullstussen blev helt klarblå! Det var strumpan eller skon som hade färgat av sig, och jag kommer nog att leva ett tag till.

Men: Läskig sak 1: mina ben

Läskig sak 2: Att springa i skogen när det åskar. Vilket vi gjorde. Jag har varit med om värre, men det brakade på rätt bra och skulle man ställa sig under ett träd eller skulle man undvika träd? Kände mig förvirrad och sprang vidare i stället.

Läskig sak 3: Klipphällar med mossa på när det regnar - de blir såphala.

Läskig sak 4: den jämra monster-skalbagge Håkan hittade i vägrenen och nödvändigt skulle lyfta upp med hjälp av sin karta och bära bort med till mig. Han vet att jag avskyr stora skalbaggar. Den här var f-n ta mig en decimeter stor. Säkert en av de sista dinosaurierna.

Läskig sak 5: Att springa orientering i skogen där denna monster-skalbagge upphittats och alltså har sitt habitat. Blörk.

Åskregnet hade hittat in i vår husbil - jo, för ena takluckan stod öppen vilket brukar funka OK i regn när den är på minsta glänt-läget. Men idag hade den blåst upp. Heh. Vi fick husbilsgolvet tvättat i alla fall. Och diskbänken. Och skåpluckorna.

Ikväll orkade vi cykla in till Västervik för att äta pizza. Jag tog något "båt"format med mycket gyroskött på. Den var god. Sedan gick vi till en pub. Jag tror inte vi har varit på pub sedan pre-barn-tiden. Eller sedan dinosaurietiden. I vilket fall: Håkan drack någon sådan där mörk öl, tjockflytande liksom, med skum på toppen. Inte min grej. Jag drack kaffe, och rom till. Tydligen var den här pubens ägare någon rom-kännar-nörd för där fanns otaliga sorter, alla med sin egen historia, personlighet, drömmar och karriärer. Jag förklarade att ungefär 90 av dem var att kasta pärlor för svin om jag skulle dricka dem eftersom jag bara känner igen smaken "rom" och inga vidare detaljer mer än detta. Jag fick sålunda ett litet glas med en rom som heter Diplomat, och kände mig mycket nöjd med detta.

Det fanns även en drinklista, förstås, men jag var så nöjd med min diplomatiska rom och Håkan blev så mätt efter sin stadiga öl att vi hoppade över dem och cyklade hem till husbilen i stället.

Förresten: Läskig sak 6: att cykla på en fullsmockad, stor campingplats med många barnfamiljer och annat löst folk. Det är som att spela någon typ av datorspel där man behöver vara snabb på kontrollerna. Man måste vara beredd på allt! Barn som hoppar fram bakom bilar, bollar som studsar fram, hyrda cykelekipage där hela familjer trampar fram (fyrmannafordon alltså), cyklande barn i olika storlekar som absolut ingen har träffat Televinken och allihop är fullständigt oförutsägbara. Plötsligt svänger de åt sidan, eller stannar, eller vinglar. Hundar i koppel som får syn på andra hundar i koppel. Hussar och mattar som bara ser varandra. Barnfamiljer som leker kurragömma. Solbrända herrar med bar överkropp som bara ser sig själva.
Jo, man cyklar sakta, med händerna på bromsarna. Och så kollar man allt och är beredd på allt. Det är rätt kul också - det finns sååååå många olika människor att förundras över på en sån här camping.

Carolinas & Håkans husbilsäventyr 5 - the båttom is nådd

Idag nådde vi en ny bottenmarkering vad gäller glamouren i vårt liv. Middagen. Alltså, bara för att vi har inte har barnen med så har vi helt tappat det där med middagsplanering. "Det löser sig" och "vi kan ju gå ut och äta lite mer när det bara är vi två?". Jodå. Absolut. Men inte om husbilen står längst in på en jämra trång camping som är knepig att ta sig ur, och det är jättejättelångt att cykla in till stan, och benen har cyklat jättejättelångt och sprungit orientering över stock och sten... för då orkar man inte ta sig in till det där "vi går ut och äter".

Så idag hade vi tänkt beställa pizza från campingens restaurang. Det var lite tråkigt väder, och det var tydligen fler än vi som tänkt låta grillen vila ikväll. Så många att det inte ens gick att komma fram på telefon - de svarade inte.

Nähä. Men... cykla in till Västervik centrum och äta något då?
Det pallade vi inte.

Nähä. Vad hade vi i kylen, då?
Frukostmat. Oliver. Delicatobollar. Räkost. Bearnaisesås. Inget att bygga en tre-rätters av, direkt.

Nähä. Men... köra husbil in till Västervik centrum och äta något då, alternativt beställa pizzor där och hämta dem?
Det pallade vi inte heller. Örk.

Nähä. Men knata upp till campingens lilla affär och köpa något i stället, då?
Det pallade vi (och passerade då kön till campingens restaurang... den var lång). Men det var precis. Och vi pallade absolut inte köpa något som krävde någon typ av tillagning, mer än "värma upp i kastrull". Så: Bullens pilsnerkorv med bröd. Fyra stycken var, med öl till.

Oförutsett problem:
Vi hade ingen konservburksöppnare i husbilen... där stod vi med vår delikata middag, hårt instängd i plåt. Pallade vi gå tillbaka till affären för att köpa? Absolut inte.

Problemets lösning:
Oäkte maken gick loss på burken med Mystiska Ting från husbilens garage. Typ hammare och något spetsigt. Don't try this at home. Han överlevde. Korvarna kunde fiskas upp.

Kolla! "förbeställer du enkelt"... visst. Alla andra månader än juli, kanske.

Var det gott, då? Alltså, njae. Eller... nä.

Nä, nu får vi skärpa oss. När vi kör ifrån Västervik och vidare till var vi nu beger oss på fredag så får vi banne mig köra inom ICA Maxi och handla lite mer välgenomtänkt än "godis" och "bullar". Hur gamla är vi, egentligen??

Förresten: jag tog mig samman i går kväll och övertalade de trötta benen till en kvällspromenad. I skymningen gick jag ut till de där broarna och öarna, Korparholmarna tror jag mig nu veta att de heter. Det var fint. Det var också, trots den sena timmen, fullt med folk. Och broarna var fulla av långa rader av hoppfulla fiskare i olika åldrar.

Och idag var det precis lika mycket cykling som i går för att komma till dagens orienteringsbana, denna gången på Gränsö. Det ligger egentligen ett stenkast från campingen, men med vatten ivägen och ingen bro. Så det är bara att cykla runt. Nästan 11 kilometer... och givetvis liiiiika långt hem när benen varit och yrat i orienteringsskogen. Jag var ute i nästan två timmar idag igen. Höjdkurvor är inte min grej, jag begriper inte hur de hänger ihop med den verklighet jag ser omkring mig. Men fin utsikt var det på några ställen. Och mörkblått av blåbär i skogen även här.

Det gick egentligen snabbare att cykla hem, men jag glömde stänga av klockan innan jag började stappla runt med att hänga upp blöta kläder och sånt där.

Carolinas & Håkans husbilsäventyr 4 - elvornas dag

Jag har suttit ganska länge utanför husbilen nu och frusit och frusit, om benen och hela mig eftersom solen gick i moln och det började blåsa kallt. Men... jag orkade banne mig inte resa på mig för att gå in.

Benen är skitgnälliga, faktiskt. Men själen är rätt nöjd, för idag har vi varit ute på verkligt fin orientering. Det är ju det vi gör, den här veckan, vi har köpt olika träningspaket (alltså kartor med färdiga banor på) från Västerviks OK, och så härjar vi runt i skogen och låtsas att det är O-ringen eftersom det skulle varit O-ringenveckan alldeles just nu om inte coronan härjat.

Likhet O-ringen: asbajströtta ben, lyckligt huvud och en kropp som hela eftermiddagen och kvällen skriker efter Hallå Mer Näringsintag!!
Väldigt olikt O-ringen: jag var ensam i skogen (det var bara igår vi orienterade tillsammans, jag och Håkan, idag sprang vi som vanligt och då är han mycket snabbare). Väldigt, väldigt ensam, och där var klippor och oländig terräng och rätt blött, och jag fick vara extra försiktig. Skulle man trilla och slå sig i O-ringenskogarna så finns det alltid folk i närheten som kan kalla på hjälp. Skulle jag trilla och slå mig när jag är ensam så hoppas jag att jag har gjort rätt inställningar på min nya löparklocka så den kallar på hjälp. Det kan ju ta ett tag, även om det funkar. Det är ju inte som att jag ligger och har stukat foten på Stortorget i Västervik, precis.

Nä, för idag var vi iväg en bit. Vi tänkte att vi tar den jobbigaste och längsta orienteringen, och den som låg längst bort, första dagen medan vi fortfarande var rätt pigga och starka.

Det var: 11 km att cykla dit.
Sedan: en orienteringsbana som på pappret och fågelvägen pratade om 6,5 kilometer, men som i verkligheten blev drygt 11 km löpning för mig. Märk väl i oländig terräng med berg, blåbärsris, stenar och annat krafs i vägen. (så VANSINNIGT mycket blåbär i år, herregud, alla ni som vill fylla en spann på cirka 5 minuter åk till skogen norr om Västervik, hetaste tipset i  år)
Och såklart som avslutningstrudelutt: 11 km att cykla hem.

Bevis:
(JA, jag har en ny klocka som sprutar statistik ur sig på ett sällan skådat vis)

Och jag är så himla glad för min klocka, som även direkt lägger in min rutt på kartbilder eller satellitbilder:

Men nu är det de där gnälliga benen som behöver tas om hand. De säger: "fatta att vi var i skogen i nästan tre timmar, bara för att huvudet är så uselt på orientering!!". Huvudet säger: "det här var ju jättekul! Imorgon gör vi mer av samma sort!" Benen ba: "Aaaaargh!"

Precis söder om där vi står på campingen börjar en rad med öar, som alla förbinds med en serie broar, och det går alltså en fin promenad rätt ut i Västerviks skärgård. Det är sommar, och fint, och jag borde verkligen, verkligen, och VILL verkligen verkligen ut och gå på de där broarna och öarna.

Men benen ba: "Näpp. No way. Glöm. Det."

Så här sitter jag med min laptop och skryter om min dag i stället.

Dagens karta

Carolinas & Håkans husbilsäventyr 3 - bland stenar

Idag började vi med att åka till Kjugekull och utöva lite promenadorientering bland stenarna där. "Promenad" därför att vi redan från början gav upp hela projektet med att byta om till träningskläder, skor och utrusta oss för löpning, eftersom vi har varit på orientering i Kjugekullsområdet förr och vet att det mest innebär att stå och klia sig i huvudet och undra var f-n man är, och vilken sten som är stenen. För er som inte har varit i Kjugekull så kan jag berätta att det är ett helt osannolikt område precis söder om Ivösjön i norra Skåne, där det på bara några kvadratkilometrar ligger enorma klippblock utslängda i skogen, högvis, lutade på varandra eller liggandes ovanpå varandra. Alltså, klippblock av den här storleken:

Och orienteringsklubben PAN-Kristianstad har tagit sig an omöjligheten att rita en orienteringskarta av härligheten. Det är svarta fläckar i olika storlekar, ser ut som att någon har droppat bläck på kartan, och i detta ska man då som orienterare hitta "stenen", eller kanske "branten", eller möjligen "höjden"... Det är väldigt svårt, och väldigt roligt.

Så Håkan och jag tog på oss vandrarkängorna i stället, och så gick vi den banan som på kartan ovan kallas "micro-OL", på en kartskala som var 1:2500, alltså 1 cm på kartan var 25 meter i verkligheten och väldigt, väldigt ovant, men gjorde att det helt plötsligt gick att identifiera stenarna. Det var ändå inte lätt. Kontrollerna utgjordes av minimala små orange pinnar som var nedstuckna i marken. En kan ses på ena bilden nedan, hittar du den?

Efter detta var vi så nöjda med vår prestation att vi belönade oss med färska bullar på EKO-hallen som inte ligger långt ifrån Kjugekull. Utsikten där blev den fantastiska parkeringen utanför stormarknaden, men vad gör väl det när man har hela telefonen full av foton på stora stenar?

Resten av dagen har gått till att köra till Västervik, och in på den giganto-megastora campingen Västerviks Resort där jag tror att halva Sveriges befolkning har klämt in sig. Vi har en himla bra plats, precis vid viken, och just nu när jag skriver och klockan är 22.17 så är det fortfarande en hel del barn och andra galningar som badar för fullt i den där viken, under stort väsen.

Och middagen intogs på en thailändsk restaurang inne i Västervik. Jag åt pad thai. Mmmm, älskar pad thai! Och till det drack jag en väldigt stor flaska mystisk öl:

Alkoholprocenten vet jag inte, men jag cyklade himla bra på vägen tillbaka till campingen.

Carolinas & Håkans husbilsäventyr 2 - om klackar

Dagens tema: klackar. Som "klackarna i taket"-fest och "klack = lokalt litet berg med uppkäftiga tendenser".

Om jag börjar med festen: den firades alltså här på campingen igår. Det var raggarna från Trelleborg som tyckte "vråla" var enda rätta tonläget och som också tyckte att 70-talshits som "åh la paloma blanca" (herregud, jag minns inte vad titeln är, men den där sjöng jag på när jag var i kanske 7-8-årsåldern???) skulle höras av alla på hela Ivö, tillsammans med deras partyhöjande skrål. Och tonåringarna (ja, någon av dem hade förhoppningsvis körkort) alldeles intill oss körde modellen "tonårsbröl". Inte så mycket musik, mer det där brölandet som alla som jobbar på högstadiet eller gymnasiet väl känner till.

Det lugnade sig. Typ framåt 01.00, ungefär då jag ville börja somna. Och då började trummorna. Och det låter ju jobbigt, men det där var sådana där trummor som man liksom tappar på med fingrarna (hade de varit afrikanska skulle det varit djembetrummor, nu tror jag det var något mer från mellanöstern). Det var vattenpipefesten som drog igång med trummandet, och så sjöng de till. Och detta märkliga: det var rogivande. Jag älskade de där rytmerna och den där sången och somnade hur gott som helst.

Och berget, då? Det var vår orientering på Ivö klack. Och det var klättring upp och ned, och stenar och stenmurar som skulle klättras över, och utsikter som tog andan ur en. Här är kartan, med vår bana bryskt inritad med bläckpenna av mig:

Det var väldigt fint! Och väldigt jobbigt. Och varmt, tänk att idag kom juli på att den var juli och gjorde sitt soligaste jag. Så efter att vi sprungit, och cyklat tillbaka till husbilen, så inträffade det som händer kanske en gång om året, eller vartannat, när alla förutsättningar är rätt, möjligheter finns och humöret är det rätta:

Jag badade.

Foto finns inte.

Det var banne mig inte varmt i Ivösjön. Tjugo grader, kanske?

Resten av dagen avsitts i stol utanför husbilen. Jag läser om Sagan om Isfolket och har det förträffligt. Raggarna har tagit alla sina bilar och kört hem. Tonårsgänget har tagit alla sina flaskor och åkt hem. Vattenpipegänget är faktiskt kvar, så kanske jag får somna till trummor i kväll igen. I morgon ska vi springa på Kjugekull, en orienteringskarta som har så många stenar och små klippor att det ser ut som att någon droppat bläck på den. Jag återkommer med bild imorgon. Kanske jag bara promenerar runt där - det är så svårt att orientera så att jag ändå bara kommer att gå, och jag vill gärna ha kamera med för klippformationerna är helt fantastiska och behöver fotograferas.

Och förresten, på tal om fest: vi hade ju en egen, liten en, vi orienterare. En sån här som idrottare har, där tårtan där i centrum av bilden är den största synden, och klädkoden är "really casual". Alla orienterare känner igen det klassiska campingbords-långbordet - det är så här det går till på O-ringen. Och eftersom det var igår som O-ringen skulle ha satt igång i Uppsala om allt vore som det skulle, så fick vi väl ha ett litet alternativt långbord, då.

Carolinas & Håkans husbilsäventyr 1

Jajemen, nu nollar vi numreringen på husbilsäventyren, för nu är det både jag och oäkte maken som är ute tillsammans och äventyrar.

Idag körde vi en bit i Skåne innan vi pausade - dagens mål var att komma till Ivö, ön i Ivösjön norr om Kristianstad. Här fanns nämligen delar av Malmö OK på träningshelg, och tanken var väl egentligen att vi skulle kommit fram så pass tidigt på lördagen att vi hann springa lite orientering på lördagseftermiddagen vi också. Men så blev det inte pga fasen-vad-många-grejer-det-ska-med-ändå-packningen och oj-så-skönt-det-är-med-sovmorgon och lite annat sånt. Plus att när vi kom fram till Barum och vägfärjan över till Ivö... så var det fler andra än vi som hade tänkt sig lite ö-liv över helgen. Det var kö. Fick nästan lite Fårö-känsla där.

Själv båtäventyret tog sedan 7 minuter, men innan vi var på plats på campingen och hunnit känna efter hur allt kändes så var det lite väl sent att ge sig iväg på orienteringsäventyr. Håkan gick på lite socialiseringsrundor medan jag tog min cykel och gav mig ut på lite Ivö-sightseeing. Jag har aldrig varit här förut. Och jag såg åkrar, blommor, hus, en gammal fin kyrka, en gammal källare och en fin utsikt. Den gamla källaren var väldigt gammal, "Biskopskällaren", rester av ett hus som var ståtligt sisådär på 1200-talet. Wow! Det var fascinerande att gå direkt från julivärlden med blommor och sol, ner i ett mörkt källarhål och så gå runt under gamla valv på ett många, många hundra år gammalt golv.

Och utsikten? Den var uppe vid Ivö klack, öns rätt så maffiga höjd. Jag var ändå inte uppe på toppen, utan bara i norra kanten, och utsikten är ut över norra Ivösjön.

Imorgon, klockan 10, ska vi samlas vid parkeringen vid Ivö klack, och ge oss ut på orientering där. Det är många höjdkurvor vill jag lova, och jag anar att benen kommer att vara helt möra efteråt och kräva stora mängder godis.

För övrigt är Ivö camping väldigt fin på många sätt, men utgör uppenbarligen norra Skånes största och mest lockande festcentrum. Till exempel är det ett stort gäng raggare från Trelleborg här med bilar (de står förvisso parkerade och stilla, men typ nästan ända in under kudden hos sina ägare), ölmagar, hög musik, hög ålder och stor festvilja. Igår natt höll festen tydligen på till fem eller så på morgonen. Vidare har vi något gäng yngre människor som precis kommit upp i kan-köra-bil-själv-åldern som har en äldre husvagn de precis bara ställt upp på campingtomten (precis intill vår...) innan de fyllde bordet med dryckesvaror och drog igång. Deras fest varade tydligen ännu längre än raggarnas. Nu ikväll har de testat ljudanläggningen i bilen vid ett par tillfällen. Jag lovar att även de som bor i Sölvesborg och Olofström hörde vilken låt de satte igång.
Well. Tur det är semester och jag inte behöver gå upp jättetidigt. I skrivande stund är det allsång hos raggarna. De har en fin lördagskväll, tydligen. Men vi har banne mig inte samma musiksmak.

Tusenlapparnas dag

Jag väcktes i arla morgonstund (jo, klockan var 8:29 vilket en vanlig tisdag hade varit har-precis-kommit-till-jobbet-dricker-första-koppen-kaffe-kollar-mail-stunden, men en semestertisdag är det banne mig "arla morgonstund") av att verkstan ringde om husbilen. Verkstadskillen hade tagit den redan på måndagskvällen (såg jag SÅ bedrövad ut??) och nu ville han ringa och berätta dels att den var klar att hämta, dels vilken himla tur jag hade haft. För den där starten vi gjorde här i Vismarlöv för att köra in husbilen till verkstaden? Det var liksom sista starten. Sedan var den död. Verkstadskillen hade inte ens kunnat köra in den i lokalen. Och anledningen? Alltså, jag pratar ju som vi konstaterat sedan länge inte bilmekaniska, men om jag översätter till begriplig Carolina-svenska så är summan av alltihop ungefär: någon kabel som går från bilbatteriet till ungefär allt i motorrummet hade sakta men säkert gängat ur sig, och låg nu och darrade på sista gängan. Den hade alltså haft kontakt ibland (då startade motorn och vi kunde köra) och ibland inte (då startade inte motorn, och om det var under körning så tändes varningslampan för "allmänt fel". Jag hade mycket väl kunnat få totalt stopp på vägen när jag körde hem från Simrishamn. (tjoho... säkert på den delen av 2+1-vägen när det var just "1"-väg så att säga) Och eftersom dagens bilar och husbilar inte är bilar lika mycket som rullande datorer så hade husbilens "dator" fört en logg över sitt lidandes historia som nu kunde skrivas ut och beskådas.

Well. Det som var löst drogs åt, det som hade dålig kontakt byttes ut, och verkstad + husbil meddelar oss nu att: dra för all del iväg på semesterns Riktiga Husbilsäventyr, Det Som Ska Vara I Flera Veckor. Så det ska vi. Sticker nog redan på fredag, och börjar nog med orienteringsträning i Kjugekull och Ivötrakten (många "nog" här men vi har inte bestämt säkert än) och sedan kör vi till Västervik för mer orientering. Sedan får vi se.

Annat dyrt jag gjort idag: (ja, för så klart ville verkstadskillen ha betalt för sin arbetstid även om kabeln han bytte inte var så dyr) Jag har köpt en ny träningsklocka! Den gamla var trött och död, och nu har jag köpt en superflådig med så många funktioner att jag inte ens orkar läsa om vilka de är. Och så kan jag lägga in spellistor från Spotify på den! Den här:

Så när jag suttit och pillat på alla knappar på den en lång stund så drog jag till Bökebergsskogen. Där stod jag då utrustad med:

• nya Asic Gel Kayano 26 (köpta för ett par veckor sedan bara)
• ny sportbehå från Casall, inköpt idag
• ny svindyr sportklocka som stöddigt väsnades om att den hittat gps-satelliter och kunde jag komma igång någon gång?
• trådlösa hörlurar från Jabra som iofs är ett par år nu men fortfarande Galet Coola Och Bra

... och insåg att alla de här grejerna faktiskt trots allt inte kunde sköta själva löpningen åt mig. Den var jag tvungen att utföra själv.

(va? sjukt jobbigt ju...)

Så jag stånkade iväg. Men sen, när jag sprungit färdigt och tryckt på stoppknappen på klockan? Då kopplade den upp sig på telefonen som raskt spottade ut mer information om min genomförda löptur än jag ens visste kunde finnas... Det är kul med teknik.

Ja, ja, det här är bara första bilden. Sedan kunde jag läsa mer om tempo och puls och jämförelser med tidigare träningar och... 

Och allra sist i dagens bla-bla-bla-inlägg bara ett litet inpass från vårt hus. Det tycker sig rätt orättvist behandlat som överges hela tiden av mig på semestern för att jag ska slippa alla "borde" och "måste". För huset och trädgården gör faktiskt sitt allra bästa just nu, och bjuder på blommor och frid och utsikt och mys, och om man bara bortser från de mer ogräsiga inslagen så är det stor skönhet här. Av det mer vildvuxna slaget då.