torsdag 24 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 24

 Här sitter jag och det är julaftons kväll. Sonen sitter i fåtöljen intill och spelar ett tv-spel som han fick i julklapp (och jag tittar på en hel del, det är nämligen samma spel som jag själv ägnat ett antal timmar åt de senaste veckorna, Assassin's Creed Origins, och ja, det är kul att se på när någon annan spelar det man själv redan spelat...). Dottern har precis aviserat att "i morgon ska vi spela Nya Bondespelet", och för en stund sedan spelade vi Ticket To Ride. Jag vann (vilket normalt aldrig händer annars)(men det var min julklapp så det kändes helt rättvist) så här sitter jag alltså extra nöjd i min fåtölj. Det är mycket spel som gäller just nu, i alla former: datorspel, tv-spel, brädspel, mobilspel. Och det är precis så det ska vara på julen, tycker jag.

Det har bara varit vi fyra som firat jul här hemma hos oss. Och eftersom det bara var vi, och ingen av oss hyste någon överdriven längtan efter julmat och därför inte heller av någon större lust att göra eller köpa någon julmat som ändå bara skulle åkt in och ut ur kylskåpet några dagar - så struntade vi i hela julmatsgrejen och åt oxfilé i stället. Det var gott.

Kalle tittades på, julklappar delades ut, kolan från igår är nästan slut och jag fick julklappsboken jag önskat. Och annat bra.

God jul på er! 

onsdag 23 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 23

 Lille-julafton chockade oss med att inleda med sol och blå himmel. Så mor och dotter idkade carpe diem och körde till Bökebergsskogen och gick en långpromenad. Det var rätt lerigt på sina håll, det kan erkännas, men en bra sak ändå. Särskilt med tanke på att när vi kom hem hävde ner 3 dl vispgrädde, 3 dl socker, 1,5 dl sirap och 50 gram smör i en kastrull och kokte kola. Bara nyttigheter, alltså. Receptet brynt smörkola sms-ade dottern till mig för ett par veckor och tyckte att "sån här gör vi, ser jättegod ut!". "Visst", tyckte jag, och talade mycket tyst om mina kolakokningsförsök genom åren och tittade på bildens elegant skruvade kolastänger med lite havssalt trendigt strösslat över, "klart vi gör". (eller försöker, i alla fall)

Men kors i alla tak och allt möjligt - den här gången blev kolasmeten perfekt! Vi pregade ner köttermometern i den och tvingade upp den till exakta 125 grader, och det gick på bara lite mer än 20 minuter, och sen stelnade kolasmeten som på beställning och stänger kunde skäras och skruvar kunde göras. De ser inte exakt ut som på bilden, men med lite fantasi ser man att det är ungefär åt det hållet i alla fall. Och det är ungefär det mest lyckade kolakokningsväg jag någonsin gjort. Heja oss. De är perfekt sega också.


Mer då? Jo! Jag har hämtat hem 1 styck son! Och han fyller huset som bara han kan med buller och bröl och bång och retning av syster, och allt känns alldeles perfekt, faktiskt. Just nu sitter bror och syster och tar upp hela vardagsrummet med våldsamt tv-spelande (de har dammat av vårt gamla WiiU och spelar sportspel). Granen står grön och grann bakom, och mor sitter i läsfåtöljen och tindrar med ögonen. 

tisdag 22 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 22

 Nu får jag skynda mig att skriva så här på kvällen på dan före dan före dopparedan innan den har hunnit bli dan före dopparedan i stället, för hur skulle det se ut? Ingen ordning alls.

Ordning var det däremot på mig och dottern idag när vi bakade lussekatter. Inga krumbukter här med att göra utstuderade lussekattsformer som "prästens hår" och dubbla eller korsade manicker, eller konstfärdiga ting så där som vi gjorde förr. Nä, här var det bara de vanliga s-formade lussekatterna, rull rull med millimeterprecision. Målet var liksom själva ätningen, inte bakandet eller vägen dit. Vi får äta intensivt nu - vanliga år bakar vi lussekatter till första advent och har i frysen fram till jul. Nu kör vi elfte-timmen-bak och speed-ätning. Men så får det vara när dottern inte kommer hem förrän precis före jul.

Och igår var det vintersolstånd, och då har vi som tradition att gå en sen kvällspromenad när det är som allra mörkast, och liksom hjälpa till att vända saker och ting rätt. Nu inföll tydligen årets vintersolstånd ungefär vid 10 på förmiddagen igår, men det struntade vi i och gick ut sent på kvällen ändå. Ska det vara, så ska det, och det ska vara mörkt och knäppt och vår grej. 

Nu går vi mot ljusare tider. Mot nytt år och friskhet i världen och vaccin och gränser som öppnas igen och bibliotek som funkar som vanligt och kramar och folksamlingar och... ja, fast först blir det lite ljusare på morgnarna och kvällarna. Det ser jag fram emot.

måndag 21 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 21

 En måndag vi längtat efter - för ikväll kom vår Lisa hem. Sedan hon flyttade till Visby för tre och en halv månad sedan har vi inte träffats, och det har lite varit som att bli av med en del av mig själv. Hon fyller huset här hemma med prat och sång och musik, men förutom det så är det ju hon och jag som åker till stan och går i affärer, åker till biblioteket och väljer böcker, kollar på filmer där det är romantik och inte skjutvapen som står i fokus, sitter länge vid frukostbordet tillsammans... ja, allt. Vi har ju pratat med varandra i telefon dagligen sedan hon flyttade, visst, men det är det där att vara tysta tillsammans också, göra saker tillsammans, sitta i läsfåtöljen och läsa medan hon sitter vid pianot och spelar och sjunger. 

Nu har jag henne här ett par veckor. Just nu sitter hon i tv-fåtöljen och är rusig av lycka över att vi äntligen fått fiber-tv här hemma, med alla dessa kanaler och filmer och serier och... ja, allt vad det nu finns att plocka hem i menyerna (jag är ju tv-analfabet och har ju inte själv kollat vad som finns även om oäkte maken har kollat på mycket film sedan fiberanslutningen blev klar). Det första oväsendet som bjöds i bakgrunden här var Hela England bakar och nu är det någon av Die Hard-filmerna. 

Imorgon skickar jag henne till affären med en lista över ingredienser för imorgon kväll ska vi göra lussekatter, och kola med havssalt och vad det nu mer var som stod på listan över Nödvändigt Julstök. 

All is well.

söndag 20 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 20

 Det är söndag, och det är fjärde advent, och vi har julstädat. Omfattningen på den städningen var i och för sig exakt lika stor som den är varje söndag (jag städar badrummet, oäkte maken dammsuger huset och tömmer sopsorteringskärlen) - men den här veckan fick den heta julstädning. 

Och vi har tagit in och klätt granen! Här är julstämning så det kryllar sig i presentbanden! När jag skriver "vi" så menar jag "jag" även om oäkte maken gjorde sin sedvanliga insats med att skruva i julgransfotens skruvar. Även detta år befanns skruvarna vara alldeles för korta eller om det var julgranens stam som var för smal. Detta vet man inte. Graneländet lutade i alla fall betänkligt i sin fot hur hårt skruvarna än drogs åt. Men detta fixades händigt med ett antal små brädbitar som trycktes ner innanför skruvarna (efter att mitt förslag om att man nog kunde trycka ner tvättsvampar för att stabilisera hånskrattades ut)(jag provade ändå, eftersom jag är en Landin och vi alltid har rätt)(jag hade fel, det funkade inte jättebra med tvättsvampar).

Men "jag" som i "klädde granen". Tydligen finns det ett "rätt" sätt att sätta i ljusslingan i granen, har jag nu förstått. Och mitt sätt (att slita ut alla ljusen ur kartongen direkt i en enda härva och sedan fästa dem lite hipp som happ fast korrigera lite i efterhand så det ser OK ut) är helt uppenbarligen inte det rätta sättet. Spelar roll, det är ett fakking träd som står mitt i huset med grejer hängande på, inte kommer det någon belysningsspecialist farande med måttband och kollar korrekt avstånd och placering av julgransljusen, inte! Nu står granen där, med kulor och ljus och paket. Det enda som saknas är barn som tindrar med ögonen. Men de kommer snart.

Annat jag gjort idag: spelat golf igen. Den här gången ensam, på närliggande Naturligtvis GCC (f.d. Assartorps GK). Jag fick ha vagn, jag behövde inte slagmatta, jag slog inte lika bra som igår men inte heller i några vatten eller bunkrar så det gick rätt bra. Men jag gick alltså ensam, så jag räknade inte några poäng eller slag så värst noga. Kul var det ändå. 

lördag 19 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 19

Decemberlördag sista helgen före julveckan. Vad gör man då? Spelar golf, förstås! Det var ju... någon typ av uppehållsväder i alla fall. Vi spelade på Kvarnby golfklubb i Malmö, den klubben oäkte maken var med i många år innan hans långlånga golfuppehåll kom (ungefär ungefär samtidigt som orienteringen introducerades i våra liv). Så han var bästa banguiden. (bra, för vi fick inte med oss någon i pappersformat och ingen alls fanns vid utslagsplatserna heller)

Missräkning 1: skylten som stod på dörren till receptionen om "Vagnförbud från 18/11". Jahaja, tack för den. Ingen info om detta gavs när vi bokade (och betalade) vår greenfee i förväg, vare sig i mail eller på hemsidan. Det blev till att koppla loss våra bagar från vagnarna och kånka dem över axeln. Eftersom de är vagnbagar har de inte någon sån där fiffig sele som bärbagar har. Eller stödben när man sätter bagen ifrån sig. Så jag lade bagen ner varje gång jag skulle slå (annars välte den ändå förr eller senare) - och både bagen, mina byxor (där den sedan skavde emot), jackan och ungefär allt blev kletigt av lera. Kul utomhussport detta.

Missräkning 2: (fast detta visste vi i förväg) Det var obligatoriskt att använda slagmatta på alla slag utom på green. Vanligt på vintern, och innebär en liten löjlig plastmattebit typ som en fjärdedels dörrmatta som ska läggas under bollen innan man slår för att skydda gräset. Det var första gången jag använde sån, och det var ett pysslande varje gång man skulle slå. Lägga bagen, lägga lilla slagmattan, gräva upp peg och boll ur fickan (de ligger normalt i vagnen, men... se "missräkning 1", försöka att slå på bollen och inte på mattkanten...

Men.

Glad överraskning 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12 (Kvarnby har 12 hål numera): tydligen fick denna lilla löjliga slagmatta mig att skärpa mig enormt på att träffa bollen rätt. Och jag spelade skitbra. För att vara mig. Fick ihop många poäng (41 p när datorn räknat om "som om jag hade spelat 18 hål") och var så nöjd med alltihop att jag förlät Kvarnby bagkånkandet och slagmattorna, och december för att den roade sig med dimma och fukt och lera. 

Golf är en himla kul utomhussport.

Väl på plats i bilen så körde oäkte maken, och jag deltog i en digital julfika med mina kulturkollokollegor. Så klart det hade varit bäst på plats hemma med dator och hörlurar och sånt där, men nu är ju golf en livsviktig sak, så det fick bli deltagande från bilen, via mobiltelefonen. Och det funkade fint. Tänk så fantastiskt, ändå? När jag jobbade på Tetrapak för sisådär 15 år sen var videokonferens fortfarande något tekniskt imponerande som försiggick i vissa speciella konferensrum med rätt utrustning.Och nu? 8 pers har möte med bild och ljud, och jag deltar via min mobiltelefon, på väg i en bil...! 
Det var ett väldigt trevligt möte, för övrigt. Men oj, som jag längtar efter att få träffa de här människorna på riktigt snart. Ha en läshelg tillsammans, sitta och äta frukost (och fika och middag och...) tillsammans länge, länge med prat om böcker och livet. Till våren kanske? Eller i sommar? Hoppas! 

Skärmdump från mobilen


via GIPHY

fredag 18 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 18

 Fredagens ups and downs:

Kul:

  • Jag såg blå himmel 5 minuter ungefär klockan tio på förmiddagen! (jamen herregud, man får vara glad för det lilla...)
  • Dottern skickade sms och bad om barnbokstips. Det ska köpas julklappar (så det här är hemligstämplad information). När sms-et kom satt jag i möte och kände direkt att "nej, jag känner inte till en enda barnbok har ingen aaaaning", stängde ner mobilen och fortsatte prata om lokala maktintriger i Ystads kommun (eller, nja, mer vad som hänt i skolvärlden senaste veckan och varför det är viktigt för oss i skolbiblioteket). 
    Sen fick jag aha-upplevelsen att "just ja! jag är ju barnbibliotekarie! Och barnen ifråga går på lågstadiet! Och jo, jag känner till en hel del om vad barn på lågstadiet gillar!
  • Så tipsade om de här: serien om Musse och Helium (två möss på fantasyäventyr)(för, ja...), serien Handbok för superhjältar (som varit på tapeten ganska många år nu), eller någon av böckerna om Sommarskuggan. Alla tre förslagen omåttligt poppis bland lågstadieläsarna nu även om Musse och Heliums öden och äventyr inte är helt okomplicerad läsning.
Mindre kul:
  • nyaste och mest skärpta restriktionerna hittills i corona-kriget. Jahaja, hur blir det nu? Är bibliotek att anse som icke viktig verksamhet av de statliga och kommunala verksamhet som pausas till 24 januari? Det verkar som att många kommuner stänger sina bibliotek nu, men jag vet ännu inte hur/var jag jobbar närmaste dagarna och sen efter julledigheten. Men det är inte mitt beslut att fatta, så jag väntar på mer information. Men livet och världen känns läskig nu.
  • tanka bilen. Attans vad trist det är, och vad dyrt det är, och vad det alltid blåser och regnar kallt (ja, året om, även i juli) på macken när man står där och väntar på att bensinpumpen ska ha pumpat klart. Men ändå - jag HAR en bil och kan köra den till jobbet och slipper sitta på tåg och buss och trängas med alla andra som nu alla måste ha munskydd. 
  • att handla mat, och känna mig som en skurk när jag gör det. En sån vanlig och nödvändig grej. Men jag nästan smyger runt och lägger snabbt ner grejerna i kundvagnen. Inget onödigt tjafs eller funderande på märken och skit. Och gå i kringelkrokar kring alla andra i mataffären. Ungefär hälften av dem hade munskydd idag. Hade jag berättat om detta för mig själv för ett år sedan hade jag inte trott mig. Jag köpte jordnötsringar OCH pringles på vägen till kassorna bara för att det är så synd om mig och oss och alla i hela världen. 
Nu: till lite verklighetsflykt i Assassin's Creed Origins, i Egypten. 



torsdag 17 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 17

 Idag har jag varit på jobbet, och det var bra. Just när jag skriver det här så sitter oäkte maken i en fåtölj intill och kollar på något tv-program om en man i något varmt land någonstans. Mannen jobbar tydligen med att ta hand om giftiga ormar, att fånga in dem och släppa dem på andra platser där det inte finns fullt så många människor. Typ. Inte vet jag vad det står i hans arbetsbeskrivning eller vad han tjänar, men inslaget visar hur han, stående på en ranglig stege, plockar ner en svart mamba ur ett träd och ska forsla iväg den till någon annanstans. 

Då känns det liksom helt plötsligt inte lika rafflande att skriva om sin egen arbetsdag på den lilla stadens bibliotek. Om att rensa i mailen, boka om möten man missat pga sjukdom, försöka låta bli att hosta så det hörs och skriva utlåtanden om fem barnböcker varav man bara gillade en och skriver elaka saker om de andra (skriver dessa utlåtanden bara för mig själv och mitt minne, så är ganska ohämmat elak och skrattar ondskefullt medan jag knattrar på på tangentbordet)(ganska skönt att inte behöva slipa om det där till något jag kan lägga ut på bokbloggen)(skriver förresten sällan om barnböcker på bokbloggen nu, mycket eftersom jag inte orkar omvandla all min elakhet till vänligt konstruktiv kritik)(och har ingen lust att bara ljummet återge handlingen i böckerna i stället)(herregud nu har jag missbrukat parenteser igen, var var jag...?)

Nå. Killen plockade ner en svart mamba ur trädet. Det mest spännande under min arbetsdag var när jag upptäckte att jag glömt att ta med en macka till förmiddagsfikan. Behövdes det bara en sjukvecka innan mina livsrutiner bröts upp till kaos, alltså? Vart är världen på väg? Ska jag glömma att borsta tänderna innan jag åker hemifrån härnäst?

Jo, sen var det rätt spännande att köra hem också. Decembers totalmörker i kombination med rätt häftigt regnande, mötande bilisters bländande billyktor och E65:ans rätt spåriga vägbanor fulla med vatten. Jag behöver nog inte mer spänning än så, tror jag. Ormtjusaryrket får vara.

(nu har han förresten övergått till att glo på något evigt program om guldgrävare i något annat jättejättevarmt land. The things people do. Jag vill inte jobba med det heller.)

onsdag 16 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 16

 Jag hade vaga planer på att åka tillbaka till jobbet idag, för den här förkylningen har stannat av i något jämra nästan-frisk-men-inte-helt limbo och så här kan vi inte hålla på. Men när jag vaknade hade jag en hamrande huvudvärk som berättade för mig att "Nope. Inget Ystad. Tag två alvedon och bete dig." Så det gjorde jag. Sen hände något väldigt ovanligt för den här december: solen tittade fram på himlen en stund. Jag kände inte riktigt igen världen när den såg ut på det sättet, och tänkte att "en liten promenad bör göra underverk med huvudvärk och jag har ju inte feber" så jag gick ut en stund. Det var nog bra, för sen när jag kom in igen hade huvudvärken försvunnit. (kan ha haft med de två alvedonen att göra också)

Men nu hyser jag samma planer igen: imorgon kör jag till Ystad och jobbar. Nu får det vara nog, det känns som jag skolkar eller nåt. Jag har ju inte ens jobbdatorn hemma (hade ju inte planerat att bli sjuk förra veckan...) så jag kan inte jobba hemifrån.

Annars är väl det mest rafflande jag har gjort idag att beställa en ny lampa på IKEA. Vi har en golvlampa därifrån, som har både uplight och en riktad läslampa. Glaskupan till uplight-delen har barnen spräckt för flera år sedan i någon avancerad snärta-varandra-med-handduk-lek, och knappen till läslampan har inte funkat på många år (man får helt enkelt dra ur/sätta i sladden i stället). Men igår hade läslampan dött helt och hållet, och det var ju en missräkning när jag skulle sätta mig i läsfåtöljen med en bok och en skål ostbågar. Jag bytte ut glödlampan men det hjälpte inte, jag tryckte och drog i alla sladdar och kontakter men lampan var helt död. Och eftersom oäkte maken satt i samma rum så kändes det som att alltihop var hans fel, faktiskt. (han tyckte inte det) Muttrande drog jag dit en annan lampa. Inte alls lika bra, men nöden har ingen lag.

Nu kollade jag - lampan finns fortfarande på IKEA och kostar banne mig bara 149 spänn. För en golvlampa! Tyvärr inte i lager i närheten, men jag kunde beställa för avhämtning om två veckor. För 149 spänn kan jag absolut vänta i två veckor. Sen är det kanske inte så konstigt att den går sönder när den är så billig - å andra sidan var det säkert tio år sedan vi köpte den här, så en ny golvlampa var tionde år är väl inget att bråka om.

Och när jag hade beställt och swishat och var klar och nöjd - så testade oäkte maken om han kunde "dra om sladdarna lite" i kontakten till den gamla (fråga inte, jag vet inte vad han gör men det vet förhoppningsvis han, han jobbar ju ändå med typ sånt där fast i större skala). Det kunde han tydligen. Så nu funkar den igen. Tyvärr innebar detta att julstjärnan i fönstret intill slocknade. Jag har inte den blekaste aning om varför, lampan och den har inte ett dugg med varandra att göra. Men lampgudarna har väl bestämt att bara ett visst antal lampor ska funka åt gången i det här huset. Och får jag välja mellan julstjärna och läslampa så väljer jag läslampa.

Som jag nu snart har två exakt likadana av, alltså. Den ena dock med spräckt glaskupa och omdragna sladdar.



tisdag 15 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 15

Även idag har jag varit hemma och väntat på att min förkylning ska klinga av. Tassat runt i myskläder, spelat datorspel och läst Sagan om Isfolket. (jag är på del 37 i min omläsning nu) Haft det hur bra som helst, egentligen. Ändå kryper det in en del längtan i mig nu. Det gör ju ofta det så här års, efter sånt som vår och ljusa kvällar. Tänk att det kan finnas något så fint som majkvällar? Här är två bilder från Vismarlöv nu i maj, i syrentid:


Och så längtar jag efter mina barn. Vissa dagar längtar jag mer än andra, och det här var en sån dag när deras rum kändes extra tomma. Tänk när det till exempel satt en sådan här liten palt iförd indianpyjamas vid köksbordet och läste högt ur mammas tjocktjocka fantasybok?


Och dottern längtar hem nu. Hon har det bra i Visby, studierna funkar, men det är sånt här hon längtar sig galen efter - att vara omgiven av andra i sin ålder, med samma intressen, humor, tänk och förståelse: (detta är från mösspåtagningen inför studenten. De sitter i Pildammsparken.)

Och så längtar jag så klart, som alla andra, efter att världen och livet och allting ska bli normala igen. Att man inte längre ska haja till när man ser foton på en folksamling. Att kunna planera saker och de blir av. Att få åka på O-ringen. Springa Göteborgsvarvet. Ta en fika på stan och sitta länge, bara för att man kan. Äta frukostbuffé på hotell. Tusen små och stora saker som man alltid tagit för givet. Dem längtar jag efter.

måndag 14 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 14

 Jag är fortfarande sjukskriven och hemma, med en förkylning som i och för sig har lugnat ner sig betydligt men jag är inte helt symtomfri. Och då ska jag ju inte gå tillbaka, som alla vet. I dessa tider. (kanske att jag ska döpa om bloggen till "I dessa tider"?? Catchy.) Så jag har i stället haft det ganska trevligt här hemma. Ni vet "lite sjuk" men ändå så pass att det går alldeles utmärkt att spela datorspel. Och det har jag alltså gjort i princip hela dagen. Det är inte så där himlans rafflande att skriva om här, dock. Kanske jag skulle starta ytterligare en blogg som heter "Carolina spelar..." och så skriva om mina äventyr som exempelvis nu i Egypten i Assassins Creed Origins. Eller, jag vet! Jag startar en Youtubekanal som heter Bibliotekarien 50+ spelar och så trycker jag upp en webbkamera i ansiktet och låter en mikrofon spela in mina ständiga muttranden när gubben på skärmen inte går eller slåss som jag via ivriga knapptryckningar har instruerat honom att göra. Borde ju bli succé med hur många prenumeranter som helst? Och så säljer jag reklamplats på min kanal, och kan dra mig tillbaka från arbetslivet innan jag fyllt 55, och kan ägna ALLA dagar åt att spela datorspel och golf. 

Bra plan.

Igår höll jag inte bara på med att jämföra olika luciakonserter, utan jag plockade också upp lite julpynt. Normalt brukar detta gå till så att jag öppnar lådorna med julpynt, och sen pekar jag med hela handen åt barnen och säger "sätt igång". I år funkade ju inte detta tillvägagångssätt, utan jag fick göra jobbet själv. Och då blev "less is more" en mer ledande inställning till det hela. Många tomtar och änglar fick faktiskt stanna kvar i kartongerna och jag körde lite sparsmakat, estetiskt och noga genomtänkt. Ernst hade jublat. (fast kanske rekommenderat att man städat huset först?)

Men hur sparsmakad jag än var så var det några julprydnader som inte fick hoppas över, som inte fick ställas på nya platser, som inte fick ändras på överhuvudtaget för De Ska Alltid Stå På De Här Platserna Annars Blir Det Inte Jul. Det är allvarliga grejer. 

Vi har grisarna där den ene med bister min läser bok och den andra drömmande ser ut att lyssna. Dessa ska stå i badrummet:

Vi har Flicka med ljus + Pojke med lykta som när de är nedpackade ligger i särskilda kartonger, i frigolitformar som mössen har ätit på och som alltid smular små frigolitsmulor på golvet när Flicka med ljus + Pojke med lykta (det står så på kartongerna) packas upp. Tyvärr har Pojke med lykta de senaste 30 åren varit av med sitt främsta attribut lyktan så han ser mest ut att stå och försöka lifta:

Och så har vi de tre små Sanslöst Nöjda och Lätt Lekfulla Tomtenissarna som alltid ska stå på köksbordet, precis på mitten och i vägen så fort det ska dukas till middag:


söndag 13 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 13

Denna luciadag vaknade jag av en oöverträffad huvudvärk och var fullständigt övertygad om att jag hade all möjlig corona och mest synd om i hela världen. Sedan tog jag två alvedon och åt frukost, och huvudvärken gav med sig något, men morrade liksom i bakdelen av huvudet om att den minsann skulle komma tillbaka, med besked. Och sen? Ja, sen plingade ett sms in i telefonen som kungjorde att mitt covidtest var negativt. Det här jag har är en vanlig bonnaförkylning. Och vet nån vad - då tackade huvudvärken för sig och gav sig av. ("sorry, fel huvud, ber om ursäkt för felringningen" typ) Nu har jag bara "vanlig" hosta och en döende "vanlig" förkylning, och vad jag än skrev häromdagen så är jag himla glad för det. Tänk om inte vi inte kunnat fira jul med barnen för att jag skulle hållas i karantän? Vedervärdiga tanke. Nu kommer de hem, och oj vad jag ska tindra med ögonen av lycka. 

Och så kollade jag årets upplaga av Malmö lucia. Man kan hitta dem här, digitalt, men förstås inte höra dem live. Och det är så sorgligt att jag bara vill gråta. Tänk, som de har övat... hela hösten, så många timmar, och så får de inte vara med om allt det där roliga. Inga uppträdanden, ingen kortege med häst och vagn genom stan, inte jättegrejen på stortorget, ingen middag på landshövdingeresidenset, ingenting. Utom några digitala inspelningar. Det finns en inspelning som är gjort i Johanneskyrkan också, med helt tomma kyrkbänkar.

Tänk, bara för ett år sedan stod vi tillsammans med kanske tusen andra på Stortorget och lyssnade på när Lisa sjöng i luciakonserten. Och så bra det var, och så glad hon var, och bara tänk vilken tur att de hann få uppleva allt det där innan coronan satte stopp för allt. De fick göra alla sina nästan 60 framträdanden, de fick åka i den fantastiska kortegen, de fick den där storstilade middagen, de fick en upplevelse för livet. Jag har lagt in två klipp här nere, dels när kortegen åker förbi oss på Södergatan, dels när jag står med mobilkameran på första adventskonserten på Gustav Adolfs torg och spelar in sången jag älskade allra mest i förra årets luciaupplaga. Osäker på om den heter All is well eller Halleluja men den är otroligt fin och de gör den så bra.

Och i år, då? Jo, nu sjunger Lisa i Campus Gotlands kammarkör, och de skulle egentligen ha ett luciaframträdande i en kyrka (eller en kyrkoruin, har glömt namnet). Av detta blev intet. I stället spelade de in sina stämmor var för sig, och så mixades det ihop till tre sånger:


Nu längtar jag väldigt mycket efter att få se denna kammarkör live. Ännu mer längtar jag efter min Lisa.

Här är förra årets kortege. Det var magi att stå där.


Och här sjunger de att all is well (och ja, jag vet att bilden är usel pga lamporna och att en mobilkamera inte är bästa grejen att spela in film med i såna här lägen. Men ljudet är där!)


lördag 12 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 12

Eftersom vi idag fick avboka vår golftid (jag är icke tillräknelig när jag hostar lite titt som tätt samt väntar på covidtestbesked) så var detta första lördagen på evigheter det var sovmorgon och långfrukost. Och det var ju faktiskt ganska skönt, ändå. Därefter vidtog lite mer seriösa grejer, som för min del handlade om att beta av lite i högen av lästa böcker som borde skrivas om på bokbloggen. Stackars bokblogg, den har sjunkit i prioritetsordningen den senaste tiden. Den, och trädgården, och hemmets skick som nuförtiden mest kan beskrivas som "inbott" och inte alls lämpar sig för bild.

För Håkans del innebar det att han började borra i taket och golvet och muttra för sig själv när taket och golvet inte var där de skulle. Alltså, han skulle dra en nätverkssladd från vår fina nya fiberanslutningsdosa (heter det säkert inte, men jag talar inte Datorteknikiska) till våra stationära datorer i arbetsrummet på ovanvåningen, eftersom den nya fibersnabbheten inte var fullt lika snabb när den var tvungen att färdas via vårt wifi. Alltså sladd. Och den skulle anslutas så osynligt och snyggt det bara gick. Men så var det detta med att väggen inte slutade där taket började på det andra stället, eller om huset inte såg likadant uppifrån som nedanifrån, eller om rummen inte var synkade med varandra, eller....ja. Det funkade inte att borra ett hål mellan våningarna i alla fall. Trist att borra i några vitala husdelar också, typ andra elkablar eller vad vet jag. Jag satt tyst med min laptop och bloggade, jag. När han gick över till att mer väsa att "det inte gick" och hårt plocka fram andra verktyg, typ silikonspruta för att täcka igen hålen som inte blev som de skulle, då satt jag ännu tystare. Vi har varit ihop i trettio år, och jag vet när jag inte ska lägga mig i. 

Nå. Nu går det en nätverkskabel från fiber-grej-sak-dosan där nere till en nyinköpt switch på skrivbordet där uppe. Den fick ta en annan väg, och Ernst hade säkert haft invändningar, men helt ärligt så struntar vi ganska mycket i Ernst, faktiskt. Nu har vi alltså sketasnabb uppkoppling på våra speldatorer. Min dator, som alltid legat sist i internetkön (ja, jag vet att det inte funkar så, men det är så det har känts) är nu så snabb att den blev helt till sig och tyckte att jag skulle spela ett flera år gammalt spel som jag aldrig spelade färdigt när jag köpte det 2014 eller nåt, eftersom det laggade och lade av titt som tätt när internetanslutningen bråkade. Det är Dragon Age Inquisition, och när bloggandet och sladdragandet var klart så lade jag resten av min lördag på det. 

Kanske jag nu måste köpa en ny speldator som passar till min nya snabba internetanslutning till världen, och till mitt återuppväckta spelintresse? Senast det begav sig var 2011 när Skyrim släpptes, och en nio år gammal dator är väldigt gammal i spelvärlden. 

Well. Här är fotot jag tog när vi åt middag, eftersom jag kanske hade en liten tanke om att skriva om hur mycket jag saknar barnen här hemma vissa dagar. Detta är en lördagsmiddag med god mat, och två väldigt tomma stolar vid bordet där vi borde suttit fyra personer. 



Men det är ju så kluvet, alltihop, och som ni märker av inlägget ovan så håller vi trots allt på att installera oss alldeles utmärkt i vårt barnfria liv. Med golf, med datorspel, med att bre ut oss mycket mer i det hus som egentligen är rätt lagom för två personer.

Längtan, tomhet och frihet. Så är det.

fredag 11 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 11

Idag snöt jag mig ordentligt, och sen körde jag iväg till Lund. Närmare bestämt pendlarparkeringen vid Lunds södra infart. Där hade jag bokat tid för covid-19-test, och där stod en liten kö av bilar som jag anslöt mig till. Väl inkapslade män kom ut och tog emot våra körkort med tång, varpå de gick in i sin byggbod och hämtade oss varsin påse med provtagningsutrustning och instruktioner. 

Jodå, jag visste det skulle handla om en lång tops och kräkreflexer, men ingen hade förberett mig på att den inledande saltlösningen inte alls bar sig åt som det nässpray jag trodde det skulle göra. Det invaderade näsa, svalg och allt. Och sedan gick det bara utför i trevlighet efter det. Jag ska bespara er detaljerna men slemmigt och kleggigt var det. Och jag har fan fått torrhosta efter de där kräkreflexerna som visade att jag hade "hittat rätt ställe" i svalget att topsa runt i.


Nu är det bara att vänta på provsvar. Jag vet inte vad jag vill. Hoppas på negativt - för då kan jag släppa alla tvångstankar på att lilla rethostan jag har kan bli jättejättefarlig-syrgas-elände, och så kan barnen och vi fira jul i god ordning utan karantän. Hoppas på positivt - för då har jag haft eländet och har förhoppningsvis antikroppar fram till vaccinet kommer. Så jag får inta en helt optimistisk inställning: vad än provsvaret blir så bör jag bli glad?

Vet ni vad - nu får det här bli sista dagen den här bloggen är rena sjukdomsjournalen. Nu har jag gjort min lilla corona-wallraff och uttömt ämnet, tycker jag. Och så låter jag köpenhamnspolisen sammanfatta det hele pa en udmaerkt måde:

bla


torsdag 10 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 10

 Jahaja. Vad ska jag säga om denna torsdag? Jag låter bilden tala - så här var den:

Fast med fler förbrukade papperstussar.

Ingen nobelmiddag för mig. Attans.

Jag var dock med på ett digitalt möte om skolbibliotek - bra sak med Teams: du kan vara med även om du sitter i din läsfåtölj och mår skit. (jo, jag vet: jag är sjuk och behöver inte vara med på jobbmöten, men det här var av den mer intressanta sorten som jag inte ville missa)

Annan bra sak med stora teams-möten: mikrofonen ska vara av (=ingen hör dig snörfla eller flåsa genom munnen), och du kan när du vill stänga av kameran en stund utan att någon bryr sig (=du kan trumpeta loss lite i ännu en av de hundratals jämra papperstussarna)

Ack ja. Det är bara att bita ihop och kämpa på. Imorgon är det fredag. Tjohej. På lördag kan jag säkert inte spela golf. Mycket irriterande. 

Bra sak ändå: jag får ju böcker lästa. Även om boken jag läser just nu svävar farligt nära avslut-i-förtid (eller DNF som det heter på coolt bloggspråk) pga avancerade politiska intriger i rymden. Jag tror jag vill ha mer humor och kärlek nu i mitt snörveluniversum.

onsdag 9 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 9

 Idag vaknade jag och var förkyld. Inte jättemycket, och vanliga fall hade jag kört till jobbet ändå. Men i dessa tider (ja, andra dagen på raken jag brer ut mig om det uttrycket) så är det bara till att stanna hemma vid minsta symtom på sjukdom. Och när jag väl mailat de personer som behövde veta detta så tyckte kroppen att det väl var lika bra att köra vidare på pest-temat och snora loss ordentligt, så det gjorde den. Jag ska inte bre ut mig mer om det, men min dag kan väl sammanfattas som att det var bäst att ligga på rygg. Och läsa bok. 

Jag tror fortfarande att det är en helt vanlig bonnaförkylning jag har, för jag hostar inte alls och maten smakar bara fint. Men i dessa tider (2 gånger!) är det bra att verkligen kolla detta, så ja, jag har beställt covid-test. På fredag har jag fått tid och ska köra till en test-drive-through på pendlarparkeringen vid Lunds södra infart. Där ska jag sitta och topsa mig i exotisk och spännande miljö.

Man kunde tro att jag gör det här bara för att wallraffa för min blogg eftersom jag nu har valt att kalla mina decemberinlägg som jag gör... men nej. Jag är inte SÅ road av att köra iväg skitsnorig i min bil och trycka upp en tops i näsan på en parkeringsplats. Men a woman's gotta do what a woman's gotta do. 

tisdag 8 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 8

 Idag är det tisdag. Inte min favoritdag i veckan ens alla de andra månaderna på året, och absolut inte i december. Men, jag vet, "var glad och tacksam för att du är frisk nu i dessa tider." Ja, det är jag ju, och gudars, vad jag är trött på det där uttrycket. Det har nu slagit ner "på grund av rådande omständigheter" från tronen, uttrycket som härjade hårt under coronans första halvlek då före sommaren. 

Nu kom jag av mig i utläggningar om fraser. Var var jag? Just det ja, jag höll på med att dissa tisdagar i allmänhet. Här är två tisdagsfails:

Tisdagsfail #1 - Carolina besöker en högstadieskola för att träffa en person i skolbiblioteket. Det är snabbt in till biblioteket, bara träffa den personen och prata med henne en stund, sedan ut från skolan igen. Ni vet, "rådande omständigheter" och allt det där, och inte trängas med folk i onödan. Och då alltså helst inte tränga sig in i andras personalrum för att dricka förmiddagskaffe. Nej, "under rådande omständigheter" så har jag tagit med mig kaffe i en termos hemifrån. Det sitter jag nu och dricker ute i bilen på parkeringsplatsen utanför skolan, äter min medhavda macka till och känner mig rätt fånig på alla vis. Men tänker "vem bryr sig, ingen ser väl att jag sitter här och kurar i min bil som en annan fågelskådare eller stalker eller polis på spaningsuppdrag. Med kaffe." Så tänker jag - varpå det plötsligt nalkas en hel flock högstadieungdomar. De stannar, precis invid min bil, och jag hinner tänka why?? innan jag inser att de väl struntar i min bil, hur orange och fin och Mini den än är. De är där för att beundra den splitter nya mopedbil som står parkerad intill min bil, och som tydligen ägs av en tjej i gruppen. Jag tittar djuuuupt ner i mobilen och försöker se ut som att jag faktiskt håller på med något viktigt som kräver att jag sitter i bilen just här. Inte som om jag gömmer mig med min  kaffetermos för att jag inte vågar (ok då, bör) gå in i främmande personalrum. 
Nå. De beundrar färdigt, och drar iväg utan att åtminstone högt fälla hånfulla kommentarer om stalkers i orange bilar. Och jag kan köra iväg till nästa skola och diskret glida in för att göra mitt ärende i biblioteket där. 

Fy för farao vad jag är trött på den här pandemin nu. 

Ja, ja, jaaaa, jag veeeet att jag inte är ensam om att vara det. Kan vi säga det tillsammans då? 

VI ÄR SÅ TRÖTTA PÅ DIG, CORONA! GO AWAY! LÅT OSS SKÖTA VÅRT ARBETE OCH LEVA VÅRA LIV IGEN, UTAN DIG! BE GONE! BE GONE! BE GONE!!

Jaha. Över till

Tisdagsfail #2 - som bara är dumt. Carolina har, som redan rapporterats häromdagen, upptäckt att det finns nya pokemons att hitta. Och det är särskilt en som hon vill ha, men som inte dyker upp. Det är en vattenpokemon, som kanske är lättare att hitta nära havet? Så vad gör Carolina, när tisdagen äntligen är slut och hon kan sätta sig i bilen för att köra hem och njuta av sin kväll? Jo! Hon kör ner till hamnen i Ystad för att leta pokemons! Och är tvungen att parkera bilen och gå iväg in i gränderna i Ystad för att kolla lite till, och lite till och lite till. Och eftersom hon ju bara ska gå en liten runda, så tar hon inte ens vantarna med sig från bilen. Och så går hon, och så går hon, och så är hon kissnödig, och så fryser hon så att hon skakar. Och... allt i onödan, för just det där särskilda, jämra pokemonstret vägrar infinna sig. En sketen samling pixlar i ett fånigt spel. Så ovärt. Så icke värdigt för en 53-årig skolbibliotekssamordnare med stort behov av kvällsfrid. Så dumt. Händerna har fan inte tinat upp än.



måndag 7 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 7

 Idag har jag jobbat hemifrån. Det går till så att jag dukar upp allt jag kan tänkas behöva på soffkanten och soffbordet intill min läsfåtölj (papper, kalender, telefon, böcker), kopplar in min laptop, skriver en lista på allt det jag tycker att jag ska kunna göra under dagen (varav jag hinner kanske hälften), och sen sitter jag där i fåtöljen med laptopen i knäet - och är på jobbet. Älskar att jobba hemifrån. (det är inte alltid det går, men en eller två dagar i veckan i alla fall)

Men det är inte så mycket raffel att skriva om här - det mest rafflande på hela dagen var väl när jag fick sms från Viasat. Jag fick stresspåslag bara av att läsa det, för sms-et påstod att vi redan har fiberleverantör och måste säga upp avtalet med dem för att kunna aktivera fiberanslutning hos Viasat. Men, hallå! Vår fiberanslutning blev klar förra veckan? Nej, vi har inte hunnit ha någon annan leverantör innan vi direkt gjorde beställningen hos Viasat (och fick veta att vi inte ens skulle gjort någon nybeställning utan i stället begära "plattformsbyte", ni vet sån där kunskap som vi alla går runt med)(och som det inte står något om på IP-onlys beställningssida)(men jag är inte bitter).

Och jag misstrodde starkt den unge man jag var i kontakt med häromdagen på Viasats kundservice. Hade han eller hade han inte lyckats göra det han skulle? Var en eller två "boxar" på väg hem till oss? Eller ingen? Skulle vi snart få kommunicera via röksignaler pga ingen internetleverantör alls?

Nå. Jag vägrade engagera mig i det där sms-et för stunden, ringde inte Viasat och satt inte i telefonkö. Bra, för ett par timmar senare fick jag ett nytt sms. Nu fanns det en "box" att hämta på paketutlämningsstället. Oäkte maken for iväg och kom hem med det. "Vi måste ju testa om det funkar!" tyckte han optimistiskt. "Jo, men prova du" tyckte jag med dagens tidigare trista och icke samarbetsvilliga sms i åtanke. 

Snart kommer de irriterade utropen (läs: svordomarna) tänkte jag där jag satt i köket med middagskoppen kaffe. Men det var tyst ifrån vardagsrummet. Efter en stund hördes typiska man-som-zappar-mellan-tv-kanaler-ljud. TV? "Hur går det?" frågade jag lite bitter-försiktigt. "Jodå", svarade tv-zapparen, "vi har fiber-TV nu". 

Jaha. Eller, va, vad är haken??

Och när vi anslöt en dator direkt till fiberuttaget, bara för att testa, så upptäckte vi att jodå, vi hade snabb internetanslutning också. Väldigt mycket snabbare än vad vi är vana vid. Typ 500 gånger snabbare. 

Ingen vet varför det där stresshöjande sms-et skickades, eller om någon kom på att "oj, det är ju vi själva som är den tidigare leverantören". Men vem bryr sig. Olle, dvs den unge mannen på Viasats kundservice, hade gjort det han skulle. Nu har vi fiberanslutning mot världen. Åtminstone ikväll.


söndag 6 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 6

 Söndagsmorgonen började som lördagsmorgonen: tidigt. Och ja, jag skulle ut och spela golf igen. Oäkte maken stannade hemma dag och vårdade det skärskadade finger han borde låtit bli att spela golf med både igår och förra söndagen. Fingret tackade honom, och jag körde min fina lilla Mini till Löddeköpinge och Björkenäs GKs 12-hålsbana. Sedan golf i vad som inte alls egentligen borde klassas som decemberväder (mest sol, vindstilla och 7 grader) tillsammans med golfvännerna som inte heller ser något konstigt med att gå upp klockan-dum-i-huvudet både lördag och söndag för att hinna spela innan det blir kö (bollränna) eller mörkt.

Björkenäs GK ligger precis invid en julgransförsäljning som var i högform med många granar, ljusgirlanger och kommers. Jag tänkte att "aha! smart! jag passar på att köpa med mig en gran hem idag så kan jag välja medan det finns många och hitta en som både är lagom hög (liten) att stå i vårt hus och som inte ser ut som "sista-granen-som-ingen-ville-ha" som annars brukar vara fallet i våra julgransköp. (vem bryr sig egentligen? Den ska ju ändå täckas med grejer och sedan ändå bara kastas ut)(och vi brukar inte köpa gran i god tid, om vi ens köper gran - ibland använder vi vår vita plastgran som är... ja, fulast av allt)

Sen betraktade jag min lilla, fina orange Mini. Huvudet gjorde en kort räkneoperation: Golfbag + golfvagn + gran + bilförare... nope. No way, faktiskt. Det får bli gran en annan gång. 

Jag körde hem och belönade mig med vörtbröd, julskinka och nyponsoppa. Och datorspel. 

Annat kul jag gjort idag: via facetime följt med ner i avloppet i Lisas dusch. Jo, för hon undrade om och i så fall hur hon skulle bli av med lukten som kom från det. Man kan sticka in en mobiltelefon ganska långt in i ett avlopp så ens mamma verkligen får uppleva alla dess delar (utom lukten)(tack för det). Och eftersom jag när jag blev mamma utrustades med superkrafter och en enorm visdom och alla världens praktiska kunskaper så kunde jag ge adekvata instruktioner för lämpligt tillvägagångssätt. Dottern avslutade telefonsamtalet, vild av iver att få sätta igång med sin roliga söndagskväll.

Själv återgår jag till Egyptens alla mysterier och ondsinta soldater som bör has ihjäl i Assassin's Creed Origins. 

Så som min bil INTE ser ut


lördag 5 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 5

 Det är lördag! Tjoho! Sover Carolina till 10 för att sedan inta lååång-frukost läsandes bok? Nej! Carolina stiger upp nästan lika tidigt som en vardag - eftersom hon ska spela golf. Men, säger alla vana och rutinerade golfare då, december är väl ingen kul månad att spela golf i? Det är kallt om fingrarna, det är lerigt på banorna, banorna är inte ens sig själva utan styr om sig till särskilda vinter-tee och vinter-greener och vissa banor stänger helt ner sig för vintersömn? Och det är risk för frost och snö och allsköns elände som gör att banorna har startförbud från den ena dagen till den andra så att bokade tider ställs in och... hördu, kan du inte vänta till våren när allt som har med golf att göra blir mycket trevligare?

Nej! säger Carolina då. Jag är nybörjare på det här, och det hör tydligen till (här suckar alla rutinerade gamla golfare och minns sin egen nybörjartid) att man är helt vansinnig i början och spelar typ all tid som går att få till. ("ja, ja, så där höll vi också på, men vi lugnade oss så småningom") Kyla går att övervinna, och lera går att tvätta bort. Och eftersom alla vardagskvällar går bort (jämra mörker!) så måste måste det spelas golf både lördag och söndag. 

Jorå. Och oäkte maken följer med. Och så har vi ett par vänner som har spelat några år, men som fortfarande känner att all ledig tid = golftid, så de hänger också på allt. Eller om vi hänger på dem på allt. Spelar golf gör vi stup i kvarten, i alla fall, och drömmer om sol och vår och golfresor när coronan farit sin kos. Och jag drömmer om att få sänka min handicap åtminstone lite, för ännu så länge spelar jag så fruktansvärt ojämnt att den stadigt ligger på 54. (det går inte att få högre, alltså, för er som mot all förmodan inte vet)

Jag har önskat mig golflektioner av tomten i julklapp. 

I vilket fall som helst - vi skulle spelat på Malmö Burlöv GK både lördag och söndag. Av detta blev intet, eftersom alla bokade tider ströks där pga Vinterns Ve och Vila.  I stället spelade vi på närliggande Naturligtvis GCC som ligger i Assartorp typ 3 minuters bilfärd härifrån. Eller... de andra tre spelade golf. Jag spelade apa. Eller leken "gräva upp gräset med mina klubbor". Eller "slå ovanpå bollen så att den rullar iväg max 10 meter". Eller så slog jag i luften. Eller så slog jag till bollen så den faktiskt flög iväg i luften, hurra BRA slag... eller vänta nu, nu drar den till höger. Och där, till höger, där är det någon elak jävel som anlagt en damm. Och nu flyger min boll ner i den dammen. Plopp. 

Var sisådär trettonde slag? Då slog jag rakt och högt och bra. Resten glömmer vi. Jättekul sport, det här. Imorgon spelar vi igen, för den här gången kanske det blir jättebra och jag får många poäng och ... ja. 

Det är just det där spänningsmomentet som gör att jag måste spela igen, och igen, och igen. Och det där förträffligt trevliga "tick"-ljudet när jag får en ren träff som går iväg.

Har jag gjort något annat värt att nämna idag, då? Njaeej... jag låg två timmar i badet. Kan vara nytt personbästa. Och så har jag sprungit runt inne i pyramiderna i Giza och letat skatter. I Assassin's Creed Origins då. Nu ska jag återvända dit. 



fredag 4 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 4

Nackdel med att skriva sitt dagliga ("lite tvång gör susen för blogg-mojon") blogginlägg så här dags en fredag är att man, jag, då druckit vin till middagen och är uppfylld av en stor amen-vad-fasen-spelar-roll-känsla och på väg upp till datorn där datorspel väntar. 

(Jo, för jag spelar igen, det var ganska länge sedan sist men en jobbarkompis pratade så varmt om Assassin's Creed Origins, i gamla Egypten och allt, så jag laddade hem, bytte grafikkort, dammade av skärmen och ... there you have it. Bästa verklighetsflykten ever.)

Fördel är att inlägget blir ungefär en tiondel så långt som gårdagens ältande av trista telefonköer. 

Men! Idag, alltså! Det är fredag! Tjoho! Jag köpte smörgåstårta till oss som middag! Bara för att vi kan! (och inte har hemmaboende barn med trist inställning till smörgåstårta som middag) Och maken köpte en flaska vitt med tilltalsnamn Riesling någonting, från Alsace, och alltihop tillsammans var så himla bra, faktiskt!


Har jag något annat vettigt att säga om denna fredag? Jo, mer på spelfronten. Jag trodde jag var på väg att avveckla mitt Pokemon Go-beroende, nästan så att jag avinstallerade appen... när jag igårkväll upptäckte att det släppts nya pokemons. "Svartskuggor" på skärmen... ökad puls och heja, kul att spela igen! Idag har jag hittat flera stycken nya små pokemons och införlivat med min samling. Annars är det Harry Potter Puzzles & Spells som trollbinder mig till telefonen, för alla er som undrar vad det är jag stirrar ner på alla kafferaster och stunder i läsfåtöljen då jag ju egentligen borde läsa bra böcker och inte slösa bort min ungdom. Eller medelålders-dom eller vad det nu heter.


Nu ska jag sluta örla (så stavas det nog inte, men är skånska och betyder... ja, det jag gör där ovan. Googla det gärna. Skånska ord är kul.) och gå upp till den där datorn och ut i Egypten.

torsdag 3 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 3

En härlig, härlig torsdag full av utmaningar som jag mötte med stor frimodighet och absolut ingen bitterhet alls. Eller gnäll. Sånt ligger inte för mig. Nej, nej, jag ler och är glad. (sen går jag hem och skriver gnälliga inlägg på min blogg i stället)

Nå. Vilka utmaningar då, till exempel?

  • gå upp 05.30 - fast spelar det någon roll om jag går upp ap-tidigt, rätt tidigt, inte jättetidigt eller vilken morgontid som helst när det är mörkt som i en smedr... (sorry) ute?
  • ha inbokade legimus-genomgångar (ja, ni som vet vad det är vet och ni andra får googla) med först en elev och sedan två + en elev till före och efter rasten efter ett i förväg uppgjort schema. Första eleven var sjuk och ersattes av en annan elev som inte hade några ansökningshandlingar ifyllda men när vi försökte fixa det visade sig redan ha inloggning sedan dagen före som han fått på annat vis. Av de tre följande eleverna var två sjuka och den tredje visade sig vara upptagen med annat. Backa nu till föregående punkt, "gå upp 05.30" som vid det här laget visade sig vara sjukt onödigt gjort. Men var jag bitter? Å nej då, jag log och bokade om.
  • vänta i telefonkö till Visasats kundservice - vilken tur att man kan lägga telefonen på skrivbordet och sitta och faktiskt göra sitt jobb medan man väntar (ja, jag VET att den vänliga telefonrösten skryter om att man kan knappa in sitt telefonnummer och bli uppringd, men den lätte går jag inte på. På vårdcentralen funkar det. Hos Visasat? Nope. Har testat.)
  • fortfarande vänta i kö
  • fortfarande vänta i kö
  • komma fram! Berätta sitt ärende (vi har precis fått fiberanslutning, hurra hurra!! men behöver vi flytta över vårt gamla abonnemang på Visat på något vis?) Bli upplyst om att detta kallas "plattformsbyte" och görs av "dem på en annan avdelning men jag kan koppla dig". OK, jättebra, tack. Men tyvärr innebär detta...
  • ... att komma sist i ytterligare en telefonkö. Med ett mycket högre köplatsnummer än i första kön.
  • så ny väntan i telefonkö (så BRA att jag kan sitta vid en dator och arbeta under tiden, så GLAD jag är att jag t ex inte är hjärnkirurg eller lärare eller nåt, på många sätt är jag glad för detta faktiskt)
  • fortfarande vänta i kö
  • fortfarande vänta i kö
  • komma fram! Berätta ärendet igen. Tålmodigt lyssna på den unge man som förklarar för mig hur plattformsbytet kommer att gå till. Berätta att jag redan HAR gjort beställning av fiber etc via IP-onlys hemsida. "...öh? Men? Vänta lite, ska jag gå och fråga en kollega."
  • vänta på att ung man ska återvända
  • vänta på att ung man ska återvända
  • ung man återvänder! "Det har nog blivit fel och dubbelt, du skulle ringt direkt hit och begärt plattformsbyte." Vilket tyvärr inte står någonstans på IP-onlys beställningssida. Men jag är inte bitter. Jag ler och svarar glatt att "tur att jag ringde dig nu och du fixar det!" Ung man tycker att jag ska returnera den "box" av något slag som är på väg och i stället behålla den andra "boxen" som nu också är på väg och jag frågar honom huruvida jag ska kunna veta skillnad på box 1 och box 2 när de ser likadana ut i min ögon och kommer anlända dagarna efter varandra. Ung man: "Öh...vänta lite. Jag ska gå och fråga en kollega."
  • vänta på att ung man ska återvända
  • vänta på att ung man ska återvända
  • ung man återvänder! "Jag har lyckats avstyra att det kommer dubbla boxar till dig. Tror jag." "Bra!" säger jag med ett leende. Får jag internet också i min nya anslutning, för du har bara pratat om TV-kanaler?" "Oj, jaha, jodå, det ska jag lägga in i din beställning." Sedan startade ung man inspelning av samtalet för sedan ingick vi tydligen avtal. Allt var i sin ordning, jag hade inte längre dubbla abonnemang och i den bästa av världar ska vi ha superdupersnabb internetuppkoppling och tv och fiber och lycka redan på måndag. Hurra hurra hurra.
  • Två timmar efter att ung man och jag sagt hejdå till varandra och jag skrivit på ett muntligt avtal genom att säga mitt namn och personummer långsamt och tydligt, så plingar min telefon till med ett sms från Visat. Ordagrant står där: "Hej! Vi har fått er beställning av Viasat Fiber-TV. Då ni redan är parabolkund behöver ni dock kontakta kundservice på 0771-522000, mvh Viasat.
  • ungefär här började jag gnaga på skrívbordskanten. Fast med ett leende. Utmaningar är till för att... ja, jag vet inte. Jag pallar inte ringa Viasats kundservice igen utan tror fortfarande på att ung man, möjligen med hjälp av sina kollegor, har rott i land min abonnemangsförändring. Men fan vet.
  • när det så småningom var dags att köra hem från Ystad till kära Vismarlöv hade vädret bestämt sig för följande kombination: -0,5 grader, duggregn blandat med snö och mörker mörkare än svart. Det var högst oklart var vägen gick. Bäst strategi var att ligga bakom en annan bil och hoppas att den föraren följde nästa förare som följde nästa som kanske såg vart vägen tog vägen. Det gick oftast inte snabbare än kanske 70 km/h på E65:an. Och på de mindre vägarna sen körde jag mer på lokalkännedom och känsla än på sikt framåt. 
  • då finns det bara en sak att göra: höja musiken till JÄTTEhögt och sjunga med. Inte fan ser man bättre för det, men det känns bättre för själen.
Ja, ja, jag vet att jag lovade yra om golf också, men det får bli en annan dag. Här kommer i alla fall det filmklipp jag råkade få upp på facebook igår. Jag älskar Gabriellas sång och den här kören och sångerskan gör den väldigt bra, och verkligen precis något sånt som behövs en decembereftermiddag när sikten för en bilförare sträcker sig fram till där motorhuven tar slut ungefär. Enjoy!



onsdag 2 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 2

Vi har möss i huset om hösten och vintern. De trippar omkring i väggarna med ett ljud vi sedan länge är vana vid. De avlivar sig själva genom att försöka äta av hasselnötterna vi gillrat i musfällorna på väl beprövade ställen. Det ljudet är vi också vana vid, alltså smällen när musfällan slår igen. Vi gillar dem inte, mössen, de gnager på saker som inte ska bli gnagda på. Sladdar, isolering, köksfläktens vitala delar, påskäggen... sånt. Men livet på landet innebär möss, det är bara så det är.

Men igår blev det fånigt surrealistiskt, och säkert upprörande och grymt. Känsliga mus- och djurvänner ombedes sluta läsa nu, för ni kommer inte gilla nedanstående.

Jag satt i min läsfåtölj när jag hörde oväsen från köket. Knackningar och smällar, som om någon rumsterade om i köksskåpen. För säkerhets skull ropade jag på oäkte maken och frågade om han satt stilla på sin plats uppe vid datorn, och det försäkrade han mig att han gjorde. Jahaja. Vad var det då som lät i köket? Spöken tror jag inte mycket på, och det här lät liksom... flitigare?

Jodå. Det kom mycket tydligt oväsen från skåpet ovanför fläkten, skåpet där vi har kryddburkar och teburkar. Jag kallade ner oäkte maken, som tragiskt fick avsluta någon stridsvagnsmatch i förtid, men knackningar i skåp vill jag inte hantera på egen hand. Och beväpnad med en flugsmälla öppnade han ena skåpsluckan. Inget där. "Ska vi öppna andra luckan?" frågade han, tydligt inspirerad av gode gamle Loket i hädangångna Bingolotto. Jag nickade beslutsamt. 

Och där... en mus med tassarna upp på en av kryddburkarna, ivrigt ätandes av burketiketten. Fullständigt ointresserad av att den var tagen på bar gärning. 

1. St. Göran drar omedelbart sitt vapen, flugsmällan, och går till attack, utan att närmare fundera om detta är det bästa att göra. Reagera först, tänka sen. 
2. St. Görans oäkta fru står rådigt och klöser sina kinder och säger saker som "uh uh uh iiih" fast hon egentligen inte är ett enda dugg rädd för möss. För varför skulle hon? De är rätt söta? (men när de självsvåldigt tar för sig av ens kryddburksetiketter får det fanimej vara nog)
3. Musen har inte förberett något försvar för denna attack utan rasar ner på spishällen under skåpet, varpå St. Göran attackerar den upprepade gånger med det fruktade flugsmällevapnet. 
4. St. Görans oäkta fru slutar säga uh uh och försöker göra något listigt för att hjälpa till. Det smartaste hon kommer på är att dra upp matavfallspåsen och sätta på diskbänken bredvid. Högst oklart vad hon tycker att den ska användas till.
5. Musen dukar under för flugsmälleattackerna men är ännu inte riktigt hädangången. St. Görans oäkta fru vill inte ha en mus som plötsligt vaknar till liv och rymmer in bakom olivoljan eller så. Hon överger matavfallspåsen och plockar fram ett dricksglas i stället. Åh, denna handlingskraft! Dricksglaset ställer hon uppochned ovanpå den döende musen. Svansen hänger utanför. Sedan yttrar hon visdomsorden: "men nä, så synd egentligen, titta på den, den är ju söt."
6. Nu står man alltså med en flugsmälleihjälhackad mus under ett dricksglas på spisen som annars används för att laga mat. Det är nu den surrealistiska känslan kommer krypande. Och också: "kunde vi eventuellt gjort det här på något smartare sätt?"

Den hädangångna krydd-musen är nu utburen till en kall grav i åkern, spisen har tvättats med klorin, glaset satts in i diskmaskinen och avfallspåsen (ingen vet fortfarande vad den skulle användas till) är återbördad till skåpet under diskbänken. Jag avslutar denna lucka två, om livet (eller snarare döden) på landet. Imorgon kan det komma att handla om Gabriellas sång och lämpligheten i att spela golf vintertid. 

(kompletterande information för den vetgirige: om man ska äta kryddburksetiketter så är det tydligen de som sitter på chili flakes som är absolut godast)




tisdag 1 december 2020

Carolina-kalender i pestens tid: 1

 Det är så himla mörkt på alla sätt just nu, så jag tar och bloggar lite för att muntra upp mig. Tur jag har adventsljusstakarna att trösta mig med. Tur att ingen ser att vi inte putsade fönstren ens lite innan vi satte upp dem. Eller att det har gjorts ens i år. Eller faktiskt nog inte förra året heller. Vem bryr sig, Ernst kommer aldrig hit för att göra några barfotade reportage i alla fall.

Men han borde åka till Visby! Till det huset Lisa hyr en etta i! Det huset ägs av en Bengt, och denne Bengt är av typen pyssel-och-pompom, alltså den typen som lägger fina stenar i trädgården, bygger ett orangeri, har tid att plocka bort vissnade blommor och samlar upp regnvatten i en tunna för att det är bra att vattna blommor med det. Och såklart julpyntar Bengt - tydligen hade han ägnat en stor del av söndagen åt att klä in hela farstutrappan i "barr" som Lisa sa (kan du mena "granris" undrade hennes besser-wisser-mor), och massor av lampor. Fota! bad jag, vilket hon gjorde. Så här ser alltså entrén till Lisas hus ut:


Visst är det så att man direkt börjar nynna på alla möjliga julsånger när man ser den där trappan?

Vi har ingen Bengt som pysslar med vårt hus. Vi har ingen alls som pysslar med vårt hus. Eller putsar dess fönster. Vårt hus och dess trädgård brukar vara försummade, men den här hösten slår alla rekord eftersom vi husägare har lagt all vår fritid på att spela golf. Vår entré har också en grön inramning. Den ser ut så här:


Jag veeeet, visst är det hemskt? Och att jag inte ens när jag fotade eländet tog mig för att dra upp skiten och slänga det på komposten? Nä, nä, palla, liksom. Kanske vi skulle hänga lite ljusslingor i dem? Ernst hade kanske gillat hela idén, "göra något vackert av det fula" eller hur han nu kan uttrycka sig. Jag är inte någon Ernst-tittare.

Annars idag har jag suttit i ett tomt skolbibliotek på en skola på landsbygden utanför Ystad. Jag skulle gallra ett berg med böcker - men ganska snart fick jag sällskap av två gossar som enligt uppgift var 9 år. De hade rymt från fritids och skulle låna böcker, sa de, men mest verkade det som att de ville fråga mig saker som "finns det snuskiga böcker i det här biblioteket?" eller "var bor du?" (inte i Ystad, sa jag, varpå de ville veta "men var i så fall?" och kom med exotiska förslag som Sjöbo, Tomelilla eller rentav... Simrishamn. "Nej, det är en liten by ganska långt bort som ni nog inte känner till" varpå de räknade upp alla österlenska byar de överhuvudtaget kunde komma på, alla inom 3 mils radie från Sövestad där vi befann oss. Vismarlöv hade de, som nog anats, aldrig hört talas om) De förhörde sig vidare om min ålder, och om jag hade någon kille. Och när de fick höra att ja, det hade jag, och att vi hade varit ihop i 30 år så blev de helt tysta i flera minuter. "30 år sen! Då fanns jag inte ens till". Dinosaurietid, alltså.

I vilket fall som helst övergick de snart från "låtsas-låna-böcker" och "fråga-ut-hon-den-där-främmande-bibliotekarien" till att utöva "springa-runt-i-hela-biblioteket", "låtsas-vara-dödshotade-av-elever-i-korridoren-utanför-och-därför-behöva-smälla-igen-dörrar" vilket innefattade en hel del skrik. Tydligen var man tvungen att släcka och tända lampan i taket också. Jag ledsnade ganska omedelbart på deras sällskap och kände stor längtan efter mitt ordinarie arbetsrum på stadsbiblioteket. Även om jag där sällan får skryta om att jag har varit ihop med min kille i 30 år.

Well. Det här var lucka 1. Imorgon utlovas möjligen en ruggig historia om en avrättad mus. Känsliga läsare varnas.