FinaLisas dag

Det här är min lilla minsta, när hon häromkvällen på ett ganska o-Lisigt sätt gjorde mig sällskap på kvällspromenaden. Kvällssol, rapsfält som blommade och näktergal som sjöng och så en pladdrande dotter som viftade efter irriterande flugor och tyckte jag var jobbig som skulle fota henne hela tiden. Hur mycket kan slå en sån kväll? Inte mycket.

"Lilla minsta" ja. Hon kan möjligen ha vuxit om mig med några millimeter. Och nej, hon är ju inte liten längre. Hon slutar nian om knappt två veckor! Och det är så märkligt, för niorna på skolan där jag jobbar känns sååå mycket större, bängligare, uppkäftigare och halvvuxnare än denna min dotter. Inte kan hon möjligen vara jämnårig med dem?

Jo! Idag fyller hon sexton år!

I sexton år har jag fått dela mitt liv med denna fantastiska person. Denna smarta och begåvade tjej som kan så mycket, alltifrån att leverera lockande bakverk från köket till regissera musikal (jamen herregud, ja! hon gör det!!) till att sitta med på möten i kommunens lokaler för att bestämma var Ungas Fritids pengar ska spenderas... (hon är föreningsmänniska! det kommer INTE från mig!) Och det här med musiken, som fick bestämma gymnasievalet till hösten (natur med musikinriktning), musiken och sången och musikalerna som så mycket ÄR Lisa.

När jag skrev på det där Var-Beredd-På-Det-Här-När-Du-Skaffar-Barn-kontraktet? Då stod det en del om smällande i dörrar av tonåringar, om humörsvängningar och om att Vara Pinsam Förälder. Jag var beredd på det, och visst, det förekommer. Det jag inte var riktigt beredd på var all den här kärleken jag som tonårsförälder fortfarande får. Alla dessa långa kramar, all denna tillit - hur pinsam jag än må vara i diverse sammanhang är jag fortfarande den där trygga mamma-ön som står kvar i det annars så stormande vem-är-jag-tonårshavet. Alla dessa hjärtan i sms-konversationerna vi har.

Och det här var jag inte alls beredd på: när ens dotter övergår från att vara barn till att vara ens vän? För vad ska jag annars kalla det när jag och hon alltid vet vad den andra menar utan att allt behöver sägas? När vi kan åka till London tillsammans och trivas i varandras sällskap? På gott och ont tänker vi och fungerar på samma sätt (även om jag är lastgammal och inte fattar någonting av den moderna världen). Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag vet att det får oss att stå varandra mycket nära.  Hoppas vi alltid kommer att göra det.

Lisa - du gör mitt liv så mycket finare, bättre och roligare! (och mer fyllt av sång vilket inte alltid är en bra sak) Grattis på sextonårsdagen, och om du nu har hunnit komma fram till Liseberg på er skolresa: åk Balder några gånger åt din mamma också!

Jomen vi HAR ju ett stort tält?

Följande konversation är (som vanligt i dessa sammanhang) fritt översatt från bilmekaniska till ett språk jag begriper:

Mek. Aniker, anställd på Bildepån i Varberg: ??

Husbilsägare, suttit en stund i telefonkö, har onda aningar: Husbil? Hos er sedan förra helgen? Status? Livstecken? Ensam och ledsen? Död?

Mek. Aniker: Mycket död. Inte hunnit. Kolla uppgradering av TingestTingest. Inte funkat. Tror spridare system bränsle djupa sår.

Husbilsägare: Suck.

Mek. Aniker: Tid tid tid hitta fel kalkyl försäkringsbolag elände dyrt beställa reservdelar.

Husbilsägare, försöker förhandla: Förtvivlad oäkta make, Sweden Rock nästa vecka tillsammans med två kompisar? I husbil?

Mek. Aniker: Glöm. Titta på alternativ. Tält.

(Oäkta make + två kompisar: Waaaaaah.)

Husbilsägare vars hopp börjar dö och som får déja vu från 2013: Kan skyndas på??

Mek. Aniker: Elände gör vad vi kan har inte folk dyrt maj är körigt svårt fall glöm din husbilssemester köp ostbågar och förfeta dig i ditt uterum. Don't call us. We'll call you. Kanske.

Husbil: Har ont. Vill hem. De andra Fordarna retar mig. Och... så står det en massa Volvos här. De ser läskiga ut. Jag är enda husbilen. Jag vill heeeeem.

Hurusom man inte ska skriva ett blogginlägg (oövertänkt, dåligt disponerat och mångordigt)

Långhelgen som gick? (Eller, nja, jag var och jobbade i fredags, men det var väldigt lugnt på jobbet så det var lite som ledigt där också)

Det jag hade tänkt göra var: verkligen ta tag i trädgården, rensa, röja upp i en stor rabatt som verkligen har vuxit igen och som jag har storstilade planer för med rosor, lavendel och något högt som blommar). Det jag också hade tänkt göra: läsa, läsa och läsa.

Det jag gjorde: OK, jag rensade rabatter några timmar. Men bara de som egentligen redan var fina och inte krävde så mycket jobb. Sedan satt jag i uterummet. Glodde ut på allt det gröna. Lyssnade på näktergalen. Spelade Candycrush. Somnade. Vaknade. Satt vidare. Glodde vidare. Läste inte så mycket pga att boken inte var särskilt kul (men vill ändå läsa ut den eftersom det är den sista i en trilogi och jag vill veta hur allt slutar, därför bytte jag inte till någon annan).
Satt.
Glodde.
Satt.
Bara... levde mitt i maj, liksom.

Also:
Handlat födelsedagspresenter åt somliga som ska fylla sexton. Varit med sagda snart sextonåring på stan för inköp av födelsedagspresenter som krävde att födelsedagsbarnet följde med. Kommit hem, glömt bilnyckeln i tändningen på bilen (och glömt att låsa bilen)(hallå???)(detta kommer jag att få äta upp i eviga tider) Varit på orientering i en skog som inte såg ut som den borde ha gjort enligt kartan och därför varit ute i över 90 minuter. Tur jag kom hem överhuvudtaget. (och då är man VÄRD chokladgiffel)(och ostbågar) Sprungit en runda i Bökebergsskogen och insett att "stannar jag äter den här mygghorden upp mig". Haft svärföräldrar på middag, ätit lasagne och en tårta Lisa gjort som mest bestod av grädde och godis av olika slag (tänk dajm, polkagrisar och nonstop).

Vet ni - när jag tänker efter så inser jag att jag inte kan ha hunnit sitta i det där uterummet så himla länge egentligen? Fast det kändes som så.

Och rätt vad det var landade det en luftballong precis på åkern utanför vårt hus. Då fick jag något spännande att titta på, något som inte var grönt.

Först kommer ballongen. Sen kommer följebilen med släpet från ballongfirman. SEN kommer ytterligare 6-7 följebilar med alla anhöriga till de som flyger i ballongen. Plus några bilar till med allmänt nyfikna människor. Sedan väller alla de där människorna ut på åkern. Ballongen faller ihop, plockas in i släpet innan Champagneceremonin vidtar. Alla flygare får champagne, blir dubbade av någon orden (har glömt vad den kallas) och får ett diplom. Nej, givetvis såg jag inte alla de här detaljerna från fönstret nu, men bägge svärföräldrarna har fått varsin ballongflygning för ett antal år sedan, och då var vi med i de där följebilarna. Så Jag Vet Hur Det Går Till.

 Så egentligen? Egentligen var det en hektisk och dramatisk långhelg. Ju.

Nu väntar världen på dig, Erik

Han blir 18 år idag, den här killen:

Denne genialiske kille. Denne rolige kille. Denne kille med helt egna idéer. (barfotagrejen, till exempel... det är ett säkert tecken på att sommaren är på väg när han ses strosa längs med landsvägarna utan skor på fötterna)(jo, för det "stärker fötterna och gör fotsulorna tåliga" eller nåt) Denne kille som hamnade så rätt i livet när han valde tekniskt program på gymnasiet. Matte, fysik och kemi är denna världens viktigaste - och denne kille kan vara rätt överväldigande när han ska reda ut vissa fysikaliska begrepp med morgontrötta bibliotekarier som helst vill dricka sitt morgonte i ordlös okunnighet vid frukosten. Denne kille som fortfarande ger sin mamma en avskedskram varje morgon, och denne kille som de flesta kvällar frågar henne om hon "vill ha te" och sedan kommer med både en kopp te och en kaka. Denne den snällaste av alla snälla killar.

Idag blir han alltså 18, och myndig. Vuxen. (tror han)(sorry, Erik, i mina ögon kommer du möjligen att bli vuxen när du är sisådär 35 eftersom jag är din mamma och vi är skapta på det sättet, men OK - på pappret vuxen)

Så är det. 

Från och med idag är jag inte längre hans målsman. Han hämtar själv ut sin receptbelagda medicin, han sjukanmäler sig själv från skolan, han kan skriva under viktiga dokument, han kan köpa en öl på restaurangen. Han kan rösta. Han har eget ansvar för sina pengar, och om han väljer att bränna många tusen på datorspel eller lustiga hattar så har jag inget att säga till om längre. Han bestämmer själv, över sig själv och sitt liv. Och det är läskigt och fint och stort. Han kommer att klara livet alldeles utmärkt, eftersom han är den bäste artonåringen jag känner.
Jag älskar dig, Erik, och är så stolt över dig! Välkommen till vuxenvärlden!

Eeeh... tack? Den blir till stor hjälp??

Jag frågade Erik om en önskelista, eftersom det ju är så att min rare lille gosse ska till att fylla arton på onsdag. Visst hade jag en tanke om vad vi skulle skaffa till honom, men ville få en eller annan idé om något ytterligare. Men vid närmare eftertanke undrar jag lite varför jag ens kom på tanken - hans önskelistor har de senaste gångerna tenderat att... dra iväg lite?

Detta är vad lelle pöjken önskar sig:

Översättning finns längre ner för den som inte kan läsa lelle rare gossens handstil... jag kan hålla med om att uppfostran möjligen fallerat något där.

(för övrigt är det alltid lika kul att komma till ICA Maxi för veckohandling och upptäcka vad sonen har tillfogat inköpslistan som Nödvändiga Grejer Att Skaffa. Kommer inte ihåg något exakt exempel just nu, men typ "lösning på mellanösternkonflikten" hade inte omöjligt kunnat stå med.

Att ha barn är fantastiskt, vanskligt, spännande och fullt av kärlek - man vet inte vilka personer de ska växa upp till. Men vad och vem den här unge mannen än kommer att bli så kommer han alltid att kunna förgylla sitt liv med fantasi. Och humor.


(Mer läsligt alltså:

• Call of Cthulu prylar (item list?)
• Intressanta T-shirts (fråga Lisa vad t ex Key and Peele är)
• Fuck it, Ps4 med Uncharted 4
• Aktiverade mandlar (eller rostade)
• Bra lösmustasch(er)
• Ett stridsfartyg man kan ha i badet
• Bil?
• Frothy Milky coffee with three sugars, dusted with just the finest whisper of cinnamon)

Den gångna helgen: en dialog

Halva världen: Vi drar till Göteborg och springer Göteborgsvarvet!
Andra halvan av världen: Vi följer med och tittar på!
Västtrafiks buss- och spårvagnsförare, i tjänst 19-20 maj, tyst: Gaaaah! Waaaah! Why meee?? och i högtalarna: Men vad är det som är så svårt att fatta? Ni måste flytta er längre ifrån dörrarna på bussen, annars går de inte att stänga!
Första och andra halvan av världen, på bussarna och spårvagnarna: Tryck, tryck, tryck, kläm, kläm.

Carolina, nyss anländ till Slottskogsområdet, ser ut över folkhavet: Åh, åh, åh! Kolla, Håkan, visst är det fantastiskt! Jag måste filma! Kolla, nu släpper de startgrupp 5! Det är sååå mycket rys-längs-ryggraden-känsla här! *filmar* Meh, Håkan, stanna... vänta på mig!

Frivillig-Göteborgsvarvsfunktionär-nr-17504, vid väskinlämningen: Och du har chipet på fotleden?
Carolina, bananmatad, chippad, löpklädd, knuten och laddad: Jadå!
Kisseskogen bakom damernas effektförvaring: Hej, hej, kommer du i år också? Här är nästan fullt, men du hittar en ledig buske där längst bakom berghällen.
Storbildsskärmen: Och alldeles strax kommer nu de främsta löparna in på upploppet... det blir nog inte under en timme idag men nära nog.
Geoffrey från Kenya: Jag är bäst. Jag är snabbast. Jag vinner! Yeah!

Carolina, springer över startmattorna: Heja benen är ni klara?
Benen: Jajamensan, fattas bara!
Chipet: Pip!

Benen efter 7 km: Vi springer! Vi är starka!
Benen efter 13 km: Oooo, kolla en bro! Vi springer! Vi ökar! Där är Håkan, honom springer vi om! Yeah! Vi är starka!
Benen efter 18 km: Ehrm.... långt kvar nu eller?
Carolina: Kom igen nu, 3 km är en baggis!
Benen efter 20 km: Vi dör nog nu. Vi är trötta.
Carolina: Aldrig i livet! Almost there! Kom IGEN!
Carolina och benen 3 sekunder efter målgång, ser tiden på klockan 1.58:32: HURRA FÖR OSS! VI GJORDE DET! VI ÄR BÄST!

På motorvägen, strax norr om Kungsbacka.
Carolinas mage: Vrål!
Håkans mage: Vrål!
Random pizzeria No Name, industriområdet Kungsbacka: Komsi, komsi...
Carolina och Håkan: Mmmmm.... pizza! Nu mår vi bättre. Nu är vi som nya människor. Nu kör vi och vår husbil till Vä söder om Kristianstad och springer DM i sprintorientering söndag morgon. Det är ju bara 3 km i snabbt tempo. Det klarar våra ben bra.
Benen: Ni är fantamej inte kloka någonstans.

På motorvägen, strax söder om Kungsbacka.
Husbilen: Jag mår dåligt.
Carolina: Är det motorvägen som är ojämn eller bilen som hackar?
Håkan: Bilen.
Husbilen: Nu mår jag ännu sämre. Nu dör jag. *dör*
Håkan och Carolina: Waaaahhh!

Carolina: Hej! Motorn på vår husbil har lagt av. Vi står i vägrenen på motorvägen.
Bärgare med Största, Tuffaste Bärgningsbilen: Jag kommer. Jag är upptagen på ett annat jobb just nu, men jag kommer så fort jag kan.

Mobilbatteriet: Sluta knappra så förtvivlat på mig, jag laddar snart ur.
Naglarna: Men sluta bit på oss, då! Vad är det här för fasoner?
Lastbilarna som kör förbi: Vroooom. Vrooom. Vrooom.
Carolina: Hej! Jo, jag pratade med dig för någon timme sedan om bärgning av vår husbil. Nämnde jag att vi står vid motorvägen?
Bärgare med Största, Tuffaste Bärgningsbilen: Jag är på väg! Ni ser mig strax!

Bärgare med Största, Tuffaste Bärgningsbilen, kör på E6 med en slokande Ford Chausson husbil på släp: Ford? Närmaste verkstad blir Varberg, om ni inte vill tillbaka till Göteborg, och det blir la så krångligt? Så kan ni knoppa där utanför i natt och gå in i morgon och prata med dem, kanske greja med säljarna så de fixar hyrbil till er?
Hoppet: Aha! Allt fixar sig i morgon!

Autodepån i Varberg: Vi har stängt på söndagar. Alla avdelningar. I Varberg gör folk annat än att ränna och kolla på nya bilar på söndagarna.
Hyrbilsfirman Sext, Varberg: Vi har stängt på söndagar. I Varberg håller sig faktiskt folk hemma på söndagar och gör annat.
Hyrbilsfirman Hertz, Varberg: Vi har stängt på söndagar. Har inte Sext öppet behöver inte vi heller ha det.
Hyrbilsfirman Europcar, Varberg: Vi har inte heller öppet på söndagar, pga what they said.
Circle K, Varberg: Hyra ut bilar i Varberg? Nä, varför det? Då får du ta dig till Halmstad. Eller till Göteborg. Pilutta dig.
Hoppet: Dör nog nu.

SJ: Vi har tåg! De går även söndagar! Tjoho för oss!
Taxi Varberg: En upphämtning mitt i industriområdet en söndag förmiddag? Tja, varför inte? Folk har så mycket konstigt för sig.

Lunds centralstation: Välkomna hem! Här blommar rapsen, livet leker och alla studenter har rabatt!
Taxichaufför random taxibolagetNoName: Easy money.

Uterummet, Vismarlövs bygata, med tillhörande näktergalssång, grönt, vindsus och sköna stolar: Här står jag. Alltid. Jag får ALDRIG motorstopp.

Startpersonal, orienteringstävling Vä: Carolina Landin? Ingen Carolina Landin? Håkan Grubb? Ingen Håkan Grubb?? Nähä. *stryker namn i listorna*
Friskis & Svettis, 18-passet i Hjärupshallen: Hallå? Kommer ni eller?
Benen, uterummet, Carolina och resten av världen: Aldrig i livet. Här stannar vi nu.
Tvättmaskinen, toarengöringsborsten och dammsugaren: Hej...

Fyra bra saker så där mellan hägg och syren

1. Rapsen! Åh, att köra till jobbet omgiven av blommande rapsfält i självlysande gult! Bönderna i min del av världen har slagit något slags rekord i att plantera raps på många åkrar det här året - det är gult nästan överallt. Det är lite som den där vitsippekänslan - vill rulla mig i alltihop. Men jag kör vidare och försöker fotografera det hela med ögonen och spara ner i min lilla saker-att-leva-för-och-längta-till-ask att öppna trista mörka morgnar i januari.
2. Göteborgsvarvet! I eftermiddag kör jag och Håkan till Göteborg, ställer oss med husbilen på en grusplan nära mässan tillsammans med andra hoppfulla husbilar, hämtar våra nummerlappar, kör kolhydratuppladdning (ostbågar, chips och tjeckisk öl) för att i morgon tillsammans med tusentals och åter tusentals andra färdas till Slottsskogen och springa iväg i strålande sol (ja!) och med andra tusentals människor som står längs med vägarna för att heja fram oss. Ja, det är dryga 21 km, och ja, klart det är apjobbigt - men så himla, himla kul och årets roligaste lopp!
3. Syrenerna! I morse när jag gick ut till bilen var det några av syrenerna som hade slagit ut halvvägs, så pass att jag kunde ställa mig och lukta lite på dem. Det där är en majmorgonsritual när syrenerna blommar - ställa mig och dra in några djupa andetag syrenluft. Allting känns bra sedan. Ner i den där minnesasken med det!
   (liten jobbig grej i år - några av syrenbuskarnas blommor har svartnat och vissnat, och bladen är till hälften bruna och döda. Jag tror det är frosten som bet dem då för någon dryg vecka sedan när det var så fånigt kallt fast det var maj och allting borde vetat bättre. Men jag har aldrig hört talas om frostskadade bondsyrener förr?)
4. Näktergalen! När jag hör den får den mig alltid att bara stillna, stanna, lyssna, vara, njuta... Det är det ljud jag älskar över allt annat. Att höra den genom vårt öppna fönster medan jag ligger på morgonen och vaknar... åh, minnesask, minnesask, minnesask...!

Färgerna i maj

Och, nej, så där ska du inte HELLER göra...

Alltså, det här med att övningsköra med min son? Jag har ju börjat slappna av så pass mycket när jag sitter där bredvid honom att jag numera låter honom köra inne i Malmö, på motorvägar och i parkeringsgarage. Och, ja, det går bra. Men det är banne mig inte lätt att försöka lära någon hur saker och ting ska gå till, vilka regler som finns och vad man ska tänka på i trafiken - när så många runt omkring en så uppenbart skiter i alla regler och gör precis som de själva tycker.

I går skulle Erik köra ut från Triangelns p-garage hem till Vismarlöv, vid den underbara tidpunkten 17:30 när det samtidigt var en hel del andra som också ville ut från Malmö. Jamen, ska man lära sig att köra bil får man väl lära sig att hantera även tät trafik? Absolut! Men gårdagens körning var en enda lång lektion i Saker Andra Faktiskt Gör Som Du Inte Ska Ta Efter Eftersom De Är Fel Och Faktiskt Olagliga. Och alltså handlade allt i stället om att lära sig vara beredd på att vad som helst kan hända och anpassa sitt körande efter det.

Men jeezus vilka grejer han fick anpassa sig efter... Alla ni som kört bil i Malmö vet vad jag pratar om. Där råder djungelns lag, och störst kör först, och har-du-inte-lagt-dig-i-rätt-fil-från-början-kan-du-kamma-dig-med-en-handgranat, och forr-faan-din-fubbick-tänket. Bara de här situationerna, alla inom loppet av max 15 minuter:

• Ystadvägen, tvåfiligt, först i 40 km/h, sedan i 60 km/h. Vi ligger i högerfilen, och Erik är noga med avstånd till nästa bil och koll framåt på kommande rödljus och...
  *en annan bilist har bråttom-som-fan och tycker det då är helt OK att i 80 eller 90 köra slalom mellan alla andra bilar och flippa från fil till fil* 
  - Han kör ju inte i 60!
  - Nä, det gör han inte. Inte ens nära. Så där ska du INTE göra
• Pildammsrondellen, tvåfilig med tät trafik, vi ska svänga vänster och ligga i innerfil. Erik är beredd på att köra när en lucka kommer, har parerat cyklister och annat löst folk som vill över övergångsstället före rondellen.
  *kommande bil blinkar höger och börjar köra ut ur rondellen*
  - Kolla, nu kommer en lucka där den kör ut, nu kan du köra!
  - OK. *gasar*
  *bilisten som började köra ut ur rondellen ångrar sig, svänger tillbaka in och gasar på, samtidigt som vi kör in i rondellen. Eh... centimetrar från kollision?* (och jag vet banne mig inte vems fel det där hade varit om vi hade krockat, troligen vårt ändå eftersom den andra bilen befann sig i rondellen, förlåt cirkulationsplatsen, och vi skulle in. Även om den befann sig där efter moget övervägande och ångerrätt, typ)
• Ystadvägen, den väldigt trafikerade cykelvägen/övergångsstället vid Heleneholm. Tvåfiligt.
  - Här ska du sakta ned och vara beredd på att stanna för cyklister och gående för de kommer hela tiden. Där är en cyklist, t ex.
  - OK.
  *Erik stoppar. Det gör inte bilisten i vänsterfilen, som glatt kör vidare trots cyklisten som nu hunnit ut mitt i vägen och befinner sig ungefär mitt framför vår bil.*
  - Men...?
  - Nä, så får man absolut INTE göra. Det är helt förbjudet att köra om vid övergångsställen. Såg du hur nära det var att cyklisten blev påkörd nu?
  - Huh...
• Ystadvägen, motorvägen, strax före avfarten mot 101:an. Erik kör i 100 km/h. Vi ska inte av här utan nästa avfart.
  *Bilisten i omkörningsfilen tycker att han ska köra ut på avfarten, bara inte EFTER vår bil utan i stället efter det att hen har kört OM oss. (det finns ju en övningskörningsskylt, så det är kanske en principsak?) Kör alltså om, och drar ut till höger på avfarten precis framför vår bil, över spärrade streckade området och klarar med ett nödrop att hålla sig kvar på vägen.
  - ???
  - Nej, absolut inte, så där får man definitivt inte heller göra.

Så ja. Följa trafikregler är bra och fint. Men A och O: Var beredd. På allt.

Och bakom dörren - farmor.

Jag åkte ju tåg i helgen? Och ska man åka tåg från Lund till Stockholm så passeras Norrköping, staden där jag är född. Jag brukar alltid titta ut genom tågfönstret lite extra där, känna efter om det liksom drar i några slags här-är-du-född-rötter. Det gör det aldrig - Norrköping ser från perrongsidan ut ganska mycket som både Katrineholm och Hässleholm, och dessutom var jag bara sisådär tre år när vi flyttade därifrån så Norrköping har aldrig varit min stad.

Däremot kom jag att tänka på att det var länge sedan jag drömde om farmor.

Nämligen var det så att under ganska många år efter att farmor gick bort när jag var drygt tjugo år drömde jag återkommande drömmar där farmor dök upp. Hon var aldrig med hela tiden, utan det var alltid så att jag hittade henne någonstans. När jag öppnade en dörr, eller väldigt typiskt gick in i delar på huset jag bodde i som jag inte visste att de fanns (sådana drömmar har jag fortfarande... mitt undermedvetna måste ständigt anse att jag bor i för små hus?) - ja, så satt hon där och blev liksom påkommen. Eller, ännu mer typiskt (ja, jag har haft många sådana här drömmar och kommer märkligt nog tydligt ihåg dem) att jag har gått ner i någon mörk och ganska läskig källare och letar efter något, och så öppnar jag en av dörrarna och tada! Farmor!

Missförstå mig inte nu, det var aldrig läskiga eller otäcka drömmar, de där. Det var mer ett konstaterande att "jaha, och här sitter du, ja" med ett "ja, det vet du ju" till svar. Och grejen var att jag alltid, alltid visste om att hon var död när jag drömde om henne.

Jag måste understryka att jag inte tror på spöken eller övernaturligheter av något slag. Det här tror jag mer var mitt undermedvetna som bearbetade något, under många år. Men varför just farmor? Jag drömde aldrig om morfar, eller farfar, eller om mormor. Men alltså farmor, sittande gömd och hållandes koll på mina göranden och låtanden.

Kanske berodde drömmarna på att farmor sista gången jag träffade henne var förvirrad och inte riktigt kunde reda ut vem jag var. Någon i vårdpersonalen (som i så fall sov i deras soffa, mycket konstigt), eller om jag var en ung flicka som flirtade med farfar och skulle ta honom ifrån henne. Det var en rätt tumultartad helg, och jag var ledsen länge efteråt. Men det minnet borde ju försvinna i alla andra gånger jag träffat farmor och farfar, innan hon blev sjuk?

Det är märkligt, det här med minnen och drömmar. I vilket fall som helst så drömmer jag inte längre om farmor på nätterna. Och när jag minns henne, så minns jag kortspel (Issental!), högar med småpengar (ja, vi spelade om pengar, men alltid bara mynt och det slutade nog alltid med att jag och min bror fick dela på vinsten), cigarettrök, god saltgurka och pärlhalsband. Inga källare eller stängda dörrar.

Citron, cava och vattenglitter

Jag hade en väldigt bra helg! För det första fick jag träffa mina bästa kulturkollokollegor, och det är alltid en mycket bra sak. Även om det var redaktionsmöte och vi förde protokoll och pratade om sånt som schemaläggning och wordpresstillägg som inte funkar och vi satt inne i en hotellounge och det ute var strålande maj - så är det så när vi träffas att det blir så mycket annat prat som är väldigt trevligt och bra. Om livet. Om böcker vi läst, kommer läsa och läser just nu. (alltså, åtta totala boknördar på en plats...? kan bara bli bra) Om människor i allmänhet och författare eller kulturskapare i synnerhet. Om barn och livet med dem. (underbaraste och jobbigaste)

Ändå... de tre bästa stunderna jag lyfter från helgen var inte strikt kulturkollokoncentrat. De var de här:

• löprundan jag faktiskt fick till där på lördagseftermiddagen. Alltså - att springa längs med vattnet runt hela Kungsholmen? För en icke-Stockholmare som jag? Vackert, vackert, vackert, oooo...vackert!! Alla som flanerade längs med Norrmälarstrand, glittret ute på vattnet, broarna i bakgrunden, båtarna, klipporna... Det Var Så Fint. Allra längst ute på Kungsholmen (Fredhäll) fick löpningen avstanna pga bergsklättring - gångstigen försvann och övergick i klippstigar med räcken och inhuggna trappsteg. Och utsikt. Och folk som satt i klippskrevor och solade och läste böcker. Och jag bara älskade alltihop och tänkte att "vi flyttar till Kungsholmen! nästa vecka, eller så!" och struntade i detaljer som jobb, icke-lediga lägenheter och så det där lilla, lilla med att vi inte alls har de miljoner som krävs för att skaffa boende på Kungsholmen...
• när vi drog ihop fåtöljer och bord i en hotellkorridor och lastade upp godis, snacks och cava och via Lindas laptop tillsammans kollade på finalen i Eurovision Song Contest. Ljudkvalitetsfaktor: 0 Mysighetsfaktor: 10. Trevligt sällskapsfaktor: 100.
• pizzan jag åt på den italienska restaurangen (Da Peppe Due i Vasastan) på lördagskvällen. Alltså - det finns ju pizzor (ost, fett, salt, gott och helt nödvändiga vissa fredagskvällar). Och så finns det Pizzor. De senare bor inte ens i samma universum som de trygga kebabpizzorna med vitlöksås, utan drar mer åt konstverkshållet. Jag åt Pizza di Peppe med mozzarella, modena balsamico, marinerad scampi, spenat, champinjoner, havssalt och citron. Pressade för första gången i mitt liv citronsaft över en pizza och hamnade sedan i pizzahimlen. Vinet kan ha gjort sitt till också, en Valpolicella Ripasso. Mmmm....

Möte och kanske blå skor i helgen.

Det ska bli tåg idag. Tyst kupé, bara jag, böcker, kaffe och möjligen någon liten godisbit också. Den sortens resande tycker jag mycket om! (och aldrig någonsin att jag får biljett/res-noja när det handlar om att åka tåg, hur många byten det än kan tänkas finnas längs med vägen...) Och ju längre, desto bättre. Lästid!! Mmmm....

Vart ska jag, då? Jo, till Stockholm. Mitt bloggkollektiv Kulturkollo ska ha redaktionsmöte, och eftersom vi bor utspridda över hela landet är det inte ofta vi får till träffar i verkligheten. I Stockholm är det ingen av oss som bor - i stället blev det lång resa för oss alla och mer rättvist. Vi ska bo på hotell (mmm... hotellfrukost!), sitta i möte på hotell och sova till eurovisionsomröstningen på någons hotellrum, och på söndagen åker vi hem så det är inte mycket till stadsbesök det handlar om, det här.

Kanske får jag till en löptur? Optimist som jag är har jag pulat ner joggingskorna i väskan. Man vet aldrig. Det är ju dock bara en vecka kvar till Göteborgsvarvet, och löpningen är något som egentligen bara måste bli av just nu så förhoppningsvis får de splitternya blå ut och röra på sig längs Norr Mälarstrand, eller nåt.

I avdelningen "Jobbstunder som gör allt värt" har vi nu kommit till...

... tjejen i sjuan som i tisdags kom in och ville låna Divergent av Veronica Roth. Den fanns inte inne, och hon var så väldigt sugen på att läsa just den, just nu. Men - den fanns inne på engelska! Jag drog med henne till engelska hyllan och visade, och försökte på mitt bibliotekarieflåshurtiga vis övertyga henne om att "jo, testa att läsa på engelska!" under tiden hon väntade på den svenska upplagan jag reserverade hit åt henne.

Hon var väldigt skeptisk och tvekande, men jag mer eller mindre prackade den engelska boken på henne (jag kan vara en väldigt övertygande och jobbig person)(skulle kanske ha slagit mig på en karriär som bilförsäljare?) och tjatade (som jag brukar, detta är inte första gången...) om hur hon inte skulle hänga upp sig på de enskilda orden hon inte förstod, inte skulle slå upp utan bara läsa vidare och förstå av sammanhanget. Och att hon säkert skulle fixa det eftersom hon kände igen handlingen från filmen hon sett.

Jada jada... som sagt, har försökt detta sååå många gånger men det är sällan det lyckas så där helbra.

Men idag, bara två dagar senare? Då kom denna tjej tillbaka:

- Boken du reserverade till mig, du vet? Du kan ta bort den. Jag har nästan läst klart den redan.
Astonished, pleased librarian: - Den engelska??
Mycket mycket stolt tjej: - Ja! Det gick jättebra!

Alltså, åh! Sedan liksom flög hon ut ur biblioteket, en bit över marken.

Jepp. Stunder man lever för.

Vad som avhjälper en Carolinas dåliga humör

Jag bits inte längre, tackar som frågar.

Mitt dåliga humör brukar gå över ganska fort. Ännu fortare går det när det kommer in snälla barn på biblioteket, kanske åttaåringar som är lite så där allmänt rosiga om kinderna och rufsiga i håret och går runt och väljer böcker och kommenterar böcker de läst med sina fellow roskindade åttaåringar. Och när jag hör att böckerna de tipsar varandra om så som varande sååååå bra och "bästa jag läst" är några av böckerna jag pratade om när klassen var på biblioteksbesök för några veckor sen.

- Asså, jag ääääälskar böckerna om Dunne. De är såååå bra. Kolla, här finns en inne! Låna den!
- Jag vet var Tam-böckerna står! Jag ska visa dig!
- ... och så sätter du i lånekortet där, och nu trycker du in pinkoden.... (fine lille P står och förevisar låneautomaten för sina kompisar eftersom han är Eget-Lånekort-Expert-Och-Kan-Låna-Allt-I-Hela-Biblioteket)

Åttaåringar! Jag gillar dem väldigt mycket!

Men ännu bättre humör återkommer när det sedan blir kväll och det kommer barnfamiljer till biblioteket, och man kan få stå och smyglyssna till mycket högljudda monologer som den här:

- Mamma! Kolla! Den här boken handlar OM HÄLLOBIIN! Kolla! Kolla mamma, den har spöken och en pumpa här! Hällobiiiiin mamma! Den ska jag låna, och så ska jag läsa den till hällobiin. Mamma? Jag ska läsa den här till hällobiiiin, mamma! Mamma! Det är spöken! Och en pumpa... (upprepa det där ungefär 20 gånger, och betänk att det utomhus råder maj och blommande raps och ljusa kvällar och är betryggande långt till v. 44)... och mamma? Jag ska läsa den själv! När det är hällobiiin... och mamma? jag ska läsa den... MAMMA! KOLLA! STAWWASBÖCKER! DE HAR BÖCKER OM STAWWAS! Där är Kajloren, och där är sisipio och atoo, och en LJUSSABEL och... den ska vi låna! Mamma! STAWWASBÖCKER MAMMA!

Nå. Monologen pågick i ungefär 30 minuter, och den lille besökaren hittade förutom Alla spökens dag och några faktaböcker om Starwars även böcker om hundar och skalbaggar. Plus att han förgyllde min dag. Plus att jag fick guldstjärna i hans protokoll:

- Alla de här ska jag låna!
F.d sur bibliotekarie: - Bra! Den här boken - ska du möjligen läsa den till halloween?
- Jaaaaa! Till hällobiiiin ska jag läsa den! *hela ansiktet lyser* Och vet du? Jag har slagit mitt finger idag. Det kom blod! Kolla! *förevisar litet sår vid nagelbandet, och jag fattar att detta fina förtroende är belöningen för att jag kan viktiga saker om halloween och vilka böcker som ska läsas*

OK - jag tjänar inte så där vidare värst på att jobba som bibliotekarie... men det finns stunder på jobbet gör det värt.

Idag hade jag behövt en Carolina-formad håla med låsbar dörr

Idag är bloggen stängd pga allmän människoovänlighet från min sida. Jag är sur, gnällig och vill åka hem och dra ett täcke över huvudet. Människor som måste nalkas mig på jobbet idag är det synd om. Jag bits.

Möjligen blir det bättre tills i morgon. Eller på onsdag. Vi får se.

Nej, det är ingen som har sagt något elakt till mig eller något som har hänt. (eller, ja, lämnat bilen på verkstad och måste punga ut med 7500 i självrisk pga missat någon jämra tilläggsförsäkring som täcker viltolyckor)(och ja, såg film igår från min brors bröllop på Gotland som jag missade pga Londonresan och fick ont i hela kroppen pga att det var så fint och stämningsfullt och jag var inte där)

Något mer? Nä. Ge mig ostbågar.

Pavlovs fåglar

Jag, som ju absolut inte är någon morgonmänniska, har mystiskt nog börjat vakna tidigare och tidigare ett antal morgnar nu. Alltså, så där en halvtimme innan klockan ringer, för att konstatera att det inte är dags än, somna om, vakna igen och undra varför?? Jag är inte stressad, sover bra och allt borde vara frid och fröjd?

Men jag har kommit på vad det är som väcker mig. Kvitt kvitt kvitt... vi har alltid öppet fönster och nu sätter fåglarna igång med sin muntra morgonmusik lite tidigare för varje morgon.
Det där har aldrig stört eller väckt mig förr - tvärtom tycker jag det här är en av de bästa tiderna på året med att ligga en stund i sängen och lyssna på fåglarnas glädjejubel. Men jag brukar inte höra det förrän efter jag har vaknat.

Varför vaknar jag av fåglarna nu då? Jo! Jag har ju fågelkvitt-kvitt som väckningssignal på telefonen! (just därför att jag älskar det så mycket...!) Och nu reagerar min kropp och hjärna på det där kvittret med att tvinga upp mig från sömnens djup fast det inte riktigt är dags, som Pavlovs hundar ungefär.

Ja, klart det är enkelt att ändra väckningssignalen, och klart jag ska göra det omedelbums - men det tar nog några dygn innan kroppsdatorn har ändrat inställningarna och inte startar Programkörning För Väckning så fort fåglarna vaknar. Så troligen kommer jag yrvaket att stirra på klockan sisådär vid 04:38 imorgon bitti innan hela systemet fattar att "Lördag! Somna om!"

Tivoli i stan!

Häromkvällen var jag i Malmö, eftersom vi hade bokcirkel på lokal (och åt vietnamesiskt på Noi's Café, mycket gott!). När vi hade pratat och ätit färdigt så passade vi på att besöka Tjoffsans tivoli, som ligger vid Södra Förstadsgatan, bara något kvarter ifrån Noi's.

Tjoffsans tivoli är inte stort. På håll ser det ut som en liten hög med osorterat, kvarglömt skräp - men när man kommer närmare så är det något helt annat. Tjoffsan är nämligen en mus (kanske just hon som är den stränga hyresvärdinnan i Nils Karlsson Pyssling?), och hennes tivoli är i musstorlek. Ska vi storvuxna ha en chans att vara med åtminstone som åskådare (vi kan ju glömma att till exempel åka i pariserhjulet eller knö in oss i vagnen till spöktåget...) så får vi vackert lägga oss ned på knä.

Åh, det är så fint inne på Tjoffsans tivoli! Så många små kluriga detaljer! Så pimsigt och sött att man bara måste säga "åååh" och "ooooh" och "kolla den där!" hela tiden... tills man får kramp i knän och ben och måste resa på sig.

Hoppas nu tivolit får stå kvar länge, så att Malmös möss kan få en rolig sommar!

De vandrande lökarna, och de självsättande lökarna

Tulpaner är mystiska företeelser. Lökarna vandrar runt lite som de själv tycker, åtminstone i min trädgård. (och aldrig i till exempel Hyde Parks rabatter?)

Jag planterar en grupp tulpaner, och de slår snällt ut nästa vår. Nästa vår igen slår några av dem ut, några andra har gett upp och en tredje grupp har gett sig på äventyr en liten bit åt sidan och blommar lite anarkistiskt inne i en hortensia. Nästa vår igen slår ingen av dem ut där jag planterade dem, några bor inne bland rosorna och några har vandrat iväg till en närliggande rabatt...? Hur gör de?

Jo, jag begriper varför de inte hålls på exakt samma plats, eftersom jag tror mig veta att det inte är exakt samma lök som blommar varje år utan att ursprungslöken delar sig och sätter sidolökar och det är de som fortsätter nästa års blomning. Och så känner jag till de där käcka djuren som krafsar upp lökarna om nätterna. Rådjur och slika typer. Men då borde lökarna försvinna? Inte komma upp någonstans i närheten? Eller bajsar djuren ut halvsmälta lökar alldeles i närheten av där de åt upp dem??

Och JA, klart jag begriper att tulpanlökar flyttas runt på när man har en hel jämra grävmaskin i trädgården som gräver upp gräsmatta och rabatter för att ivriga män i orange kostymer ska kunna lägga ner slangar och rör för vatten och avlopp, så som det gjordes i vår trädgård i höstas... Det förklarar den enda, egensinniga tulpanen som tyckte att den skulle växa i ensamt majestät precis vid trädgårdsgången till vårt hus.

Men hur kom alla tulpanerna på plats som nu slår ut i vår syrenhäck? Jag har aldrig planterat dem där? De är åtminstone av samma färgtyper som i en närliggande rabatt, men om rådjuren har bökat upp dem måste det ha varit direkt krångligt att prega in rumpan i syrenerna för att bajsa ut lökarna där.

Och det mest mystiska av allt är den stora grupp av den här mer exklusiva sorten av tulpaner, den sena sorten med krusigare kronblad (heter de papegojtulpaner?) som nu är i full färd med att slå ut sig mitt i ett bestånd med pioner i rabatten invid bygatan, alldeles intill där det förra vintern var ett stort schakthål för installationen av kommunalt VA. Jag har ALDRIG satt sådana tulpanlökar någonstans i vår trädgård. HUR kom de dit?? Rådjuren nu igen? Avskedspresent från männen i orange? ("vi gräver ner de här tulpanlökarna här när vi ändå fyller igen med makadam och matjord.... det blir fint och som hon kommer att undra var de kommer ifrån.. fniss fniss")

Kolla! Det går att se vad som finns inne i ugnen!

I avdelningen "Saker jag definitivt borde göra oftare" har vi nu kommit till avsnitt 38: Göra ren ugnen. 

Alltså. Om en bara kunde få tummen ur och göra det där med lite kortare mellanrum hade det inte varit så infernaliskt svårt att få bort den fastbrända, feta och äckliga skiten. Ja, ja, jag känner till diverse fina husmorstips typ smörj in med såpa och sätt ugnen på 100 grader ett tag eller vad det är, strö ut bikarbonat, smörj med det här och strössla med det där... men allt det där funkar ju oh så mycket bättre om det görs medan man fortfarande kan skåda ugnsbotten? Om det inte luktar brända pommes så fort ugnen sätts på 225 grader? Om det faktiskt går att se om gratängen bubblar och är färdig genom att kolla genom ugnsluckan i stället för att behöva öppna luckan för att titta in i ugnen?

Den här gången gav jag alla husmödrar och deras tips på båten, och hittade en sprayflaska som jag köpt för länge sen (men nog aldrig använt) med så starka kemikalier i att varningstexten tog upp halva förpackningen. Plasthandskar nämndes flera gånger. Jag sprayade och torkade. Sprayade och torkade. Funderade över hur länge sedan det var jag gjorde detta senast. Risken för att länsantikvariatet eller vad de nu kan tänkas heta skulle höra av sig var överhängande.... arkeologer kunde förväntas välla in och stoppa mitt arbete eftersom lämningarna i ugnen var alltför historiskt intressanta för att bara tas bort: "Här ligger en lasagnerest från 1873 vi nog vill undersöka närmare innan du kommer med din trasa" eller "Aha! Sa vi inte att färdiga potatisgratänger började ätas i Sverige så tidigt som 1970?!"

Inte lika länge tills nästa gång? Absolut! Lovar!