Golf är en material- näktergals och humörsport

 Idag är det en förträfflig fredag, för idag är jag ledig. Jag är det var tredje fredag (eftersom jag jobbar var tredje lördag) och idag när naturen gjorde sitt allra bästa så kunde jag alltså vara ute på golfbanan. Yej för detta!

Det var tävling, en med Väldigt Hög Prestige, nämligen Vasatorpsutbytet. Denna inträffar två gånger om året och innebär att herr- och damkommittén för Bokskogens golfklubb (där jag alltså ingår i damkommittén)(herregud, ja, golf har blivit en så stor del av mitt liv att jag är djupt engagerad föreningsmänniska och är med i en sån här kommitté - jag är ekonomiansvarig)(ok, ingen annan ville bli det och jag gillar ju excelark)(var var jag nu...?)... jo, alltså ett lag från herr- och damkommittén möter ett motsvarande lag från Vasatorps golfklubbs kommittéer. Bästa lag vinner en pokal som vandrar fram och tillbaka mellan våra klubbar. Mest verkar den vandra till Vasatorp som har fräckheten att oftast vinna dessa tävlingar. Det gjorde de även idag. 

Dagen började vid 8.00 med gemensam frukost, och sen var tanken att jag skulle gå ut på drivingrangen för att värma upp. Det gjorde jag i ungefär 3 slag. Sedan behagade min kropp glömma bort hur man gör när man slår ett golfslag. Jag kunde inte träffa bollen vilken klubba jag än använde och fattade inte själv vad jag gjorde för fel. Jag som hade ny tröja på mig och allt!! Fan. Jag gick undan, snöt mig, tog tio djupa andetag, tog en ny klubba och svingade den i fakking ultrarapid - och lyckades få iväg bolleländet. Sen släppte förbannelsen eller vad det var och kroppen kom åter ihåg hur det skulle gå till. Golf är världens svåraste sport, så är det bara.

Sen fortsatte golf vara världens svåraste sport i ungefär tolv hål när vi kom ut på tävlingen. Jag undersökte hur det var att slå bollen i vatten, att slå bollen ner i bunker och inte lyckas slå upp den igen, att slå ett vansinnigt bra och långt utslag med drivern bara för att följa upp det med ett slag som var tänkt att gå jättejättelångt, helst upp på green och ner i koppen, men som i verkligheten kom ungefär tio meter längre fram i tjockt gräs. Ja, så där ungefär, i tolv hål. Men sen, på tolfte hålets green, som låg invid ett stort busksnår, där kom hjälpen! Nämligen:

Jag hörde årets första näktergal!

Det satt en i busksnåret där vid tolvans green och sjöng så att mitt hjärta höll på att spricka. Är det något jag älskar så är det näktergalssång, och den här tiden på året när man kan höra den är den absolut bästa. Och här var den nu! 

Jag blev så lycklig att hela jag liksom startade om, och sen började jag spela fantastiskt bra golf. Alltså, det är sant! Hål 13 - par, hål 14 - par (har aldrig haft par där förut), hål 15 (nja), hål 16 - par (2 cm från birdie), hål 17 - par och hål 18 - bogey (jättejättenära par där också). Gick från att ligga typ sist i resultatlistan till att sluta någonstans i mitten. Allt tack vare näktergalen. Jepp. Så är det.

Så om ni ser mig stå stilla och blunda någonstans utomhus vid den här tiden på året så är det förmodligen för att jag just då står och lyssnar på någon näktergal och är lycklig för att jag får finnas till och uppleva ännu en absolut bästa tiden på året. Den som är nu. 

Hmmm, så suddig texten är. Vilka glasögon har jag egentligen på mig just nu?

Något jag inte kan minnas att jag egentligen gick med på alls utan som liksom bara kastades på mig när jag började bli äldre är glasögonen. Nej, jag menar inte det enda paret glasögon. Jag har ju haft glasögon sedan jag var kanske 9 eller 10 år gammal eftersom jag är så väldigt närsynt. Många år hade jag linser i stället, och det var ju väldigt skönt och funkade bra. Tills det inte gjorde det längre. Mina ögon blev för torra, och "det beror ju på din stigande ålder" informerade mig läkaren om då. Jag var drygt 40 år och funderade på om jag skulle slå besöksstolen i huvudet på läkaren eller helt sonika slänga ut honom genom fönstret. 

Konflikträdd som jag är så lät jag läkaren vara och började använda glasögon större delen av tiden i stället. Kul var det ju inte, men saker jag inte kan slåss mot lär jag mig leva med, helt enkelt. (jag kollade ju en gång om operation skulle hjälpa mig, men då fick jag veta att jag var för ung...(skrev om det här på bloggen då, läs det inlägget här, och inser nu att det där var 2013! Herregud 1: oj vad de åren gick fort... och Herregud 2: tänk att jag skrivit i den här bloggen så länge...?)

Men nu har alltså åren gått, åldern stigit, ögonen är fortsatt torra (bibliotekarieyrket känns i efterhand som SÅ fel karriärväg att gå ur torr-luft-perspektivet) men det som de senaste tio åren eller så har hänt är att det nu ska vara så många OLIKA glasögon. Jag byter fram och tillbaka mellan dem så jag ibland blir helt förvirrad och måste känna på skalmen för att komma ihåg vilket par jag har på mig och varför jag har det.

Jag har:

• ett par progressiva glasögon som egentligen ska funka i alla situationer men som i verkligheten funkar nästan bra i många situationer. Jag kör bil i dem och ser hyfsat bra men inte perfekt. Jag kan stå vid datorn ute i lånedisken på jobbet och se vad som står på skärmen rätt bra (om skärmen är rätt vinklad och jag lutar huvudet lite bakåt) men också hur människor ser ut som kommer in i lokalen och vad som står på telefonen om jag ska kolla på den. De är väldigt starka. (Alla ni som känner mig vet att Carolina är "hon den där med de jättejättestarka glasögonen". Folk som inte känner mig känner inte igen mig om jag tar av dem.) Men alltså aldrig perfekta.
• ett par enkelslipade glasögon som funkar bra på lite närmare håll, tänk sitta-med-bok-vid-köksbordet. Dessa har jag hemma just när jag sitter-med-bok-vid-köksbordet-eller-i-läsfåtöljen-eller-vid-köksbordet-med-Happy-color-appen-på-Ipaden. De är mina läsglasögon, men de är inte "läsglasögon" som de där många andra har för att de annars inte kan läsa tidningen/se på telefonen men annars ser bra, utan dessa är rätt starka de också och slipade för närsynthet, bara inte lika starka som de progressiva.
• ett par terminalglasögon, inte progressiva, som funkar på avståndet när jag sitter på stol och ska glo in i en skärm. Detta inträffar ju på jobbet, men också hemma när jag ska spela jobba hemifrån eller sitta vid min andra dator och spela datorspel. Även om det handlar om ett par decimeters skillnad i avstånd så funkar inte mina läsglasögon ovan till att se på skärmen. Välkommen till mitt liv.
• linser - jo, jag använder dem fortfarande när jag ska ut och springa, särskilt när det handlar om orientering. Men då uppstår nästa problem, och det är att linserna inte är progressiva så nu kan jag knappt längre läsa kartan utan behöver...
• ... ja, läsglasögon. Fast av den där vanliga sorten man köper på Claes Ohlsson, macken eller ICA. Dem har jag alltså på mig när jag har linserna i och behöver läsa något, karta/telefonen/whatever.
• solglasögon... har jag tyvärr inga slipade. I mina styrkor kostar de en förmögenhet om de ska vara progressiva och ingår ALDRIG i "köp ett par få två". Så jag har sådana där asfula solglasögon man har utanpå de vanliga glasögonen. De är så fula så de får ligga i bilen och enbart användas där - men jag måste ju ha dem när jag kör bil.

Så där. Min digra samling av olika glasögon. 

Jag VET - jag har nu troligen åldern inne för att göra den där ögonoperationen jag var för ung för då 2013. Men nu vete fan... jag vet vad jag HAR men inte vad det skulle kunna bli om det inte funkar som tänkt. Nu kan jag i alla fall se. Inte perfekt, men ändå. Tänk om jag förlorade det...? Nej, jag byter på mellan alla mina glasögon. Och ler inte alls bittert när optikern meddelar vad de nya progressiva glasögonen kostar när det är dags att byta (typ 16-17 000 var det sist).

Vad medelålders människor gör på valborg och första maj

Valborgsafton, eller ja, förlåt, siste april, bjöd som alla vet på ett sällan skådat fantastiskt väder. Detta firade jag med att mestadels idka inomhusaktiviteter. Först jobbade jag och stod bakom disken på biblioteket och höll med alla besökarna om att 1. ja, det är ett alldeles fantastiskt väder där ute och 2. är det inte heeelt galet hur många ungdomar som just nu är i stadsparken i Lund, att de varit där redan sedan ottan och är fulla och galna redan före normalt folk har elvakaffe? Sedan tog jag ut några timmars kompledighet för att... nej, inte åka ut till den underbara naturen (eller sälla mig till ungdomarna i Lund, det finns mycket som lockar mig men att sitta på brassestol i folkmassa och dricka ljummen sprit tillhör inte den kategorin. Alls.)(plus att jag är sisådär 30-40 år för gammal för att smälta in på ett bra sätt). Nej. Istället körde jag till Emporia för diverse ärenden varav ett var att desperatsöka efter en fölsepresent till maken som han inte själv redan varit med om att välja ut. Något kul. Hittade jag något? Njae. Nej. Jag hemförde en t-shirt med Starwarstryck, men han trillade inte av stolen av förvåning när han fick den. Men jag fick bytt skärmskydd på telefonen, alltid något. Det gamla gav mig skärsår i fingrarna efter en kollision med en trappa.

Nå. Sen körde jag hem och... gick inte ut i trädgården. Solen strålade verkligen och lavendeln skrek på mig att jag skulle komma ut och klippa den. Men... jag hade med en bok hem från biblioteket, och jag började läsa den. Och sen satt jag med den till en bit efter midnatt. Underbart, eftersom herregud jag läser men dumt eftersom...

... första maj startade klockan dum-i-huvudet. Maken och jag hade nämligen kommit på den lysande idén att hans födelsedag borde firas med att vara med i en golftävling på Bokskogen. Gemensam starttid 8.30 då vi skulle stå uppvärmda och klara ute vid tee på 13 hålet. Då behöver jag gå upp tidigt för frukostätning är inget som hoppas över i mitt liv, inte heller uppvärmning av kroppens muskler på drivingrangen, och hål 13 ligger typ längst bort från klubbhuset och... nå. Det var en helt underbar morgon så när jag väl stod där vid tee var livet helt enkelt fantastiskt och tanken var att vi (det var en lagtävling) skulle spela världens bästa golf och vinna alltihop. 

Sedan slog maken ut. Bollen landade kanske 40 meter från tee, vilket ju inte riktigt var världens bästa golf. Sedan slog jag ut. Bollen var inte intresserad av att landa på fairway utan lade sig bakom en massa träd. Andra slaget skickade bollen rätt i en av trädstammarna och ner i marken. Och sen fortsatte det ungefär så resten av golfrundan.  Vi kom inte sist, men det borde vi nästan ha gjort för vid vissa tillfällen hade jag stor lust att slänga golfklubborna i Yddingen och promenera hem. Men vädret var fortfarande fantastiskt. 

När vi hade förödmjukat oss klart på golfbanan körde vi inte hem för att vila oss. Eller, jo, maken lade sig i soffan, men han fyllde ju 58 år och kände sig säkert extra gammal och skör. Själv körde jag och hämtade sonen vid bussen och så körde vi till Bökebergskogen och sprang. Eller, ja, han sprang och jag hybridade. Det ordet finns såklart inte som verb, men om man gör en kombination av att gå och springa så är det väl en jogginghybrid, alltså hybridade jag. Och det kändes även den här gången helt OK. 

En väldigt snabb dusch senare drog den vackert röda Minin med mig, födelsedagsbarnet och sonen mot Lund och den österrikiska restaurangen Rauhrackel eftersom födelsedagsbarnet hade uttryckt en önskan om att födelsedagens middag borde utgöras av äkta wienerschnitzel. Dottern med vidhängande pojkvän anslöt, och så åt vi wienerschnitzel av hjärtans lust (förutom pojkvännen som fördjupade sig i den veganska bratwursten i stället). Om Rauhrackel har uteservering där vi kunde sitta och njuta av hur majsolen log? Nope. Man går ner i en källare, och väl där nere kunde det troligen ha varit december utanför utan att vi sett någon skillnad (förutom på folks kläder). Och stämningen var väldigt skidsemester inklusive umpa-umpa-musik ur restaurangens högtalare.

Well. Nu har det blivit lördag, solen strålar fortfarande och lavendeln skriker nu så mycket efter ans och vård att det troligen hörs till Staffanstorp. Ogräsmattan har mopsat upp sig så mycket att den numera kallar sig sommaräng och tycker den gör en insats för humlor och bin. Jag ska alldeles strax ut och lära dem veta hut.

Det här med att ha hus på landet

 Det är väldigt hög tid för en statusuppdatering angående vårt hus och omgivande ägor. Ägorna sträcker sig inte så långt och huset kommer snart att rasa ihop pga ägarnas ointresse för underhåll - men här ska dokumenteras för eftervärlden! Alltså - status slutet av april 2026 är som följer:

• Fakking myror i köket. Ett säkert vårtecken. Men kan de inte välja någon annanstans att ha sina ystra vårkänslor?? Just i morse ystrade de loss runt skärbrädan där jag skulle bre mina frukostmackor. Jag vill inte äta myror, hur mycket Baloo än gillar att de kittlar i magen, så jag plockade resolut bort skärbräda och intilliggande parafernalia såsom pepparkvarn, olivolja, krukan med köksverktyg och stod sedan en stund och betraktade myrornas kalas med det som låg på köksbänken. Det var inte vackert, oljan och saltet och pepparn som ostädat låg där, men tydligen högintressant ur myrsynpunkt. Jag tog ingen hänsyn till det alls utan gjorde ordentligt rent. Sen behöver man ju hitta varifrån de rackarna kommer så man kan sätta en myrdosa där - men jag hittade inget uppenbart ställe så satte dosan ungefär där de brukar hitta in och hoppas nu på det bästa. Förhoppningsvis var dessa bara de modiga scouterna som rekade terrängen och som nu återvänder hem med rapporter om att "nej, verkar jobbigt med vildsint bibliotekarie, myrdosa och läskigt rengöringsspray".
• Gräsmattan. Eller om vi ska kalla den ogräsmattan för att vara helt ärliga. Och dess status kanske kan sammanfattas som "fläckvis". Fläckvis fin, fläckvis för jäflig, fläckvis ogrästäckt, fläckvis mossa, fläckvis gropig och fläckvis bestående av pärlhyacinter. Det är så mycket som borde göras åt denna ogräsmatta, men jag har kommit långt bortom "gett upp" och njuter i stället av perfekta fairways på golfbanorna. Där är det gräs. Minsann. Och andra som jobbar med att sköta det. 
• Lavendeln. Jag har mycket lavendel, och det är fint och doftar gott. Men så här års behöver jag klippa ner den till stubbiga tuvor, och lika så här års brukar jag vara stressad över hur jag inte hinner det. Just nu är jag typ halvvägs, men har stort hopp om att hinna klart i helgen. Kanske. Om inte vädret kräver att jag spelar golf istället. 
• Internet. Igår meddelade maken att vi inte hade något internet. Det kom tydligen fram till huset men sedan vägrade "internetströmmen" (nej, jag VET att det inte funkar så men bilden är fin) att rinna vidare i kablar eller skickas i luften till datorer, mobiler och TV. För några månader sedan hade vi samma problem, och vad vi än gjorde då så löstes det inte. Kunnig tekniker skickades av vår fiberleverantör, och han hittade efter mycket om och men en sliten sladd som tydligen då och då kortslöt hela systemet. Men nu var ju den sladden inte kvar så varför inget internet igår? Maken studerade lysdioder på modem och "lådan-som-sitter-i-väggen-där-internet-kommer-in" och svor en del. Inget hände (märkligt nog). Kvällen gick och vi överlevde. I morse var internet tillbaka, bara så där. Har förstås ingen aning om varför, jag bara tackade och tog emot och läste min tidning på Ipaden i god ordning, och så får vi väl se om vi får lyssna till ytterligare svordomar ikväll eller om avbrottet igår bara var en tillfällig fis på tvären.
• Nya fönster! Alltså, plats för skryt: i somras köpte vi tre nya fönster, ett till vårt sovrum (eftersom det gamla höll på att rasa ihop) och två till Lisas gamla rum (eftersom de gamla var billiga från början och släppte in halva vintern genom diverse springor). Och med mycket möda och stort besvär och lyfthjälp av våra barn så bytte vi själva ut de gamla fönstren mot de nya. Det blev väldigt bra när det blev klart och det är nu en njutning att kunna öppna och stänga fönstret i sovrummet utan att vara rädd för att nämnda fönster ska rasa ner i rabatten nedanför.
• ...men de där fönstren lyser mörka och präktiga och väldigt nya mot träet i den intilliggande fasaden. Vi måste måla den. Alltså, verkligen. Men... det finns så mycket annat som alltid skjuter upp den där målningen till "senare". Husbilsresor, golf, datorspel, pillandet av navelludd... vi är skitdåliga husägare helt enkelt. 
• Och när vi ändå är inne på "måla". De nya fönstren lyser så fint inne i Lisas gamla rum också, och har liksom krävt att få nya vita hyllor som inramar dem, och helst också nya, vita lister i rummet i stället för de gröna som är nu (som var samma färg som gamla fönstren). Jag köpte en burk vit färg till listerna i januari. Den står på hyllan tillsammans med bra penslar. Det är bara att sätta igång, egentligen. Nu är det alltså slutet på april och... ja. Datorspelen och Happy color och golfen och gymmet och... Lister? No.
• Värmepannan... nej, nu är det här inlägget tillräckligt långt. Jag får återkomma om detta rafflande ämne senare.

Men vår gräsmatta har iallafall väldigt svenska färger, det får man ge den:

Hakans guldklocka

Jag skrev ju igår om hur Bobcat Goldthwait (Zed i Polisskolan) signerade ett foto och även lyckades med konststycket att skriva "Till Håkan" på det. Att detta var just ett konststycke att lyckas med visste vi inte riktigt om förr i tiden. Men nu vet vi. Det är tydligen jättejättesvårt att skriva Håkan. Med å och inte a i första delen av namnet. Detta vet vi eftersom nämnde Håkan (med å) nu har jobbat så infernaliskt länge på TetraPak att han ska få en guldklocka. Han har fått välja modell själv. Men sen ska då namnet graveras in, och då blev det svårt. Instruktionen var att namnet bara fick anges med engelska bokstäver - alltså inga sådana där märkliga å ä eller ö tack så mycket. Men Håkan heter ju Hååååkan och inte Hakan och han vill ju faktiskt inte att hans guldklocka ska handla om kroppsdelar utan istället indikera att det är just Håååkan som lagt 25 år av sitt liv med utprovning av maskiner på TetraPak. 

Så han skrev ett å i beställningen. 

Det gick inte för sig. De som graverar klockan (de sitter inte i Sverige) kan för sitt liv inte få till den där lilla ringen över a-et. Så har man aldrig gjort förut. Så ska man inte göra nu heller. Står det i instruktionerna att det bara är engelska bokstäver som gäller så är det bara engelska bokstäver som gäller. Skit samma att det på det svenska företaget TetraPak jobbar en hel hoper folk som har fräckheten att inte bara ha å i sina namn utan även ä eller ö. Det är instruktionerna som gäller. Punkt. Hakans, förlåt menar Håkans, chef har verkligen försökt att få till ett undantag, men nope. Den hägrande guldklockan kommer hylla den nitiske Hakan och ingen annan.

(han med å i sitt namn har aviserat att han kommer fixa till den där jämra pricken över a-et med eget lämpligt verktyg - vi får se om han har någon guldklocka kvar efter den åtgärden)

Om vi nu backar till den här biten: han har varit 25 år på TetraPak. 25 år! Alltså - hur gick det till? Det var ju inte så där himla länge sen han började där? Känns det som? Fast Lisa var ju då några månader gammal så jag inser ju att det är korrekt antal år.

Annat är det med mig själv - jag kommer aldrig få någon guldklocka whatsoever efter min brokiga bibliotekariekarriär i ett ganska stort antal av Skånes kommuner... några år här och några år där. Men hej så många f d arbetskollegor jag har på Facebook! (som jag sällan går in på)(men ändå! de finns där!)

Nörden bland nördarna

Igår var vi på Sci-fi-mässan, äkte maken (ja, vi tappade "o" i oäkte maken för ett tag sen) och jag. Eller "Scifiworld" som mässan numera tydligen vill heta. För facila 220 kronor i entrépris får man där komma in och kolla på - och köpa - allt möjligt som har med spel och film att göra. Och det ville vi! Så vi rotade runt bland små plastfigurer från serieuniversat (maken letade såklart efter fler smurfar till sin samling), studerade kartor från Midgård, funderade i det korrekta att ha en blå keps med texten Vault-tec på sig på golfbanan, snubblade över en liten svart låda som rullade runt på golvet och pep irriterade robotljud för sig själv, fick information på en liten skylt att "Lord Vader approves of Swish-payment" (bra att veta, ju!),  och så var vi ganska nära att köpa hem en manshög kopia av raketen som Tintin & Co åker till månen i. Vi kunde ju ha den i trädgården? Fast hur få in den i bilen... nja. Nej. Den fick stanna kvar på mässan. Vi köpte dock en annan, extremt nördig grej till vår son i födelsedagspresent, något som han inte ens vet om att han säkert önskar sig. Och Håkan fick träffa Zed. Zed är, för alla er som mot förmodan INTE vet, den där fantastiskt urflippade och psycho-onde skurken i Polisskolan 2, han som liksom skrikpratar i allt han ska säga (och han som i Polisskolan 3 sedan till allas vår stora lycka OCKSÅ blir polis). Scifiworld har varje år ett antal inbjudna kändisar som ofta är av typen "han som är röstskådespelare för monstret" eller "han som hade birollen som superonde skurken", alltså skådespelarna som hade mindre roller som sedan blev kultroller. Som Zed. Eller Bobcat Goldthwait som han heter egentligen (hur tänkte föräldrarna där??). Nu har Håkan ett foto på Zed där det står "Till Håkan" signerat av Bobcat själv, och det kostade honom bara 400 spänn att få. Han är såå lycklig. 

Det näst roligaste med mässan var att titta på alla människor som klätt ut sig till olika karaktärer ur filmerna och spelen - redan när vi rundade husknuten vid entrén till Slakthuset visste vi att vi kommit rätt, för där pågick just en duell med lasersvärd, plus att en imperial stormtrooper kom gående på väg mot VIP-ingången. Eftersom jag precis spelat ut Jedi - Survivor fick jag en ganska stark impuls att kasta mig in bakom något skydd och ta fram mitt vapen - det vet man ju att dyker det upp EN sån där vit nisse så kommer det alltid fler, de färdas alltid i flock. Men jag fick behärska mig. Fast jag hade ju rätt - inne på mässan så fanns det många, många fler imperial stormtroopers, och TIE-fighter-piloter och rödklädda inquisitors och.... vi hade turen att pricka in en parad och uppställning med alla Starwars-cosplayers. Underbart att se!

Men det roligaste med mässan var att kolla på, och lyssna på, de andra besökarna. Så många människor det finns som är lika nördiga som jag! Eller väldigt mycket nördigare... jag stod och kollade på olika svärd (så där som man gör) när jag bakom mig hörde någon fullständigt felfritt (vad jag kunde bedöma) yttra några kända filmrepliker. Bara det att dessa repliker i filmen görs av någon typ av utomjording på ett språk som absolut inte är mänskligt. Nördigheten i att lära sig att uttala detta? Öva och öva många gånger tills det sitter helt rätt? Respekt på den. Användbarhet: nära noll. Förutom på fester, och på tillfällen som detta där folk i närheten känner igen repliken.

Till sist hade vi sett och hört och nästan köpt (chokladpraliner i form av Darth Vader och Yoda) (en morning star, tänk att kunna svinga den hotfullt i bilen när bilisten framför mig byter fil på ett ohövligt sätt?) (inspelade Chewbaccavrål) (ja ja, sluta nu) så mycket att vi var trötta behövde vi ett stillsamt motgift. Vad är då bättre än att spela golf i 17 m/s och med nysandade greener som inte går att putta på? Inte mycket, det är då säkert. Så det gjorde vi. Resultatet kan vi tala tyst om.

Dagarna som bara försvann, och två milstolpar

Det kliar i hela mig av att skriva inlägg i den här bloggen igen - men var börjar jag när jag inte skrivit här på flera år? Men jag vill! Mest för min egen skull, tror jag - jag saknar att kunna gå tillbaka och läsa om min egen vardag. Jag satt nu en stund och läste några gamla blogginlägg och mindes... just det ja, så var det den där jämra pandemihösten när allt var så konstigt och vi var trötta på alla "under rådande omständigheter" och samtidigt rädda, och lika samtidigt så vansinnigt trötta på att vara rädda. Och allt krångel när vi fick fiber, för att inte tala om allt krångel när vi skulle få kommunalt vatten... och alla fina stunder jag har skrivit om, dem mindes jag också. 

Det är det där jag saknar - att skriva för att själv minnas. En blogg är ju en dagbok, en dagbok man kan välja att låta andra läsa också om de hittar till den. Men främst är den ju för en själv. Och bara tänk så många dagar, och år, som nu bara har flugit iväg utan att jag skrivit minsta lilla här. Håret är gråare, den fina Minin jag äger är inte längre orange utan röd, jag jobbar inte alls med skolbibliotek längre och ... det är så mycket som hänt. Bra saker och dåliga saker. Små saker och stora saker. Kanske de får plats här någon gång, men om jag nu fortsätter att känna det här måste-vill-skriva-i-min-blogg-igen-pirret så är det nog nuet som måste få skrivas om. För det var ju just vardagen som var det roliga att läsa om då när jag satt och läste gamla inlägg. Alla de där dagarna när jag kände att "vad ska jag skriva om nu då, det har ju inte HÄNT något idag?" men ändå skrev om de små detaljerna som bilkörning till jobbet i decemberregn och fruktlösa telefonköer till oförstående supporttjänster och liksom skrev in mitt liv här så som det var i all sin vardaglighet. 

Så.

Igår gjorde jag två saker som var oerhört ospännande och ingen som känner mig borde lyfta ens ena ögonbrynet av förvåning över att jag gjorde dem. Men för mig var de bägge milstolpar på var sitt sätt. 

1. Jag var ute i Bökebergsskogen och sprang. 
Ja, jag VET att jag har sprungit hundratals rundor där. Och igår var det inte ens långt. Knappt lönt att duscha efteråt. Jag tog mig runt Eksholmssjön. Först gick jag en bit. Sen sprang jag en stund. Sedan gick jag, och sen sprang jag sista biten. Totalt kanske 3 km varav jag gick 1 och sprang 2? Och det kändes bra. Det är halva segern. Andra halvan är att det känns bra även idag. Om ni visste vad jag kämpat för detta...! Hur många timmar jag lagt på gymmet, och på sjukgymnastik hemma för att äntligen kunna springa utan att det gör ont?
Det var en liten skitsak som sedan blev stor. Jag skulle dra upp en stor tistel i trädgården, satt på huk och tog i med hela kroppen. Och... det smällde till högt från mitt ben när muskeln på lårets baksida gick av. 
Jo. Och sen är det då det här med att bli äldre. Saker och ting läker inte som de gjorde förr. I oktober gick jag till sjukgymnast för benet vägrade bli bättre. Han gav mig övningar. Det blev lite bättre. Jag testade att springa. Det blev mycket sämre. Fan. Jag fortsatte försiktigt med övningar, började gå till gymmet. Gick till gymmet många, många gånger, kämpade (men "med måtta" som sjukgymnasten strängt instruerade mig). Och nu alltså: jag sprang. Det gjorde inte ont. Vitsipporna blommade. Koltrasten sjöng. Och jag sprang igen. 

2. När jag kom hem igen så var jag så överväldigad av mina framgångar att jag satte mig vid köksbordet och ... nej, jag satte mig INTE med min favoritapp på ipaden just nu, färgläggningsappen Happy Color som tar sjukt mycket av min dyrbara fritid (men är så rolig att hålla på med). Nej, jag läste en bok. Jag läste till och med ut en bok.
Och jo, jag vet: det gör du ju alltid Carolina, vad skulle vara så stort med det?
För att jag INTE har läst någon bok på jag vet inte hur länge. 
Jag har tvingat mig att ta mig igenom några böcker för jobbets skull (vi har ju bokprat även för vuxna låntagare) men då av typen "läsa första 50 sidorna, ledsna, läsa sista tio sidorna, bläddra mig bakåt i boken och läsa här och där för att åtminstone ha en hum om vad som händer i den" och sedan rekommendera boken med ordaval typ "de som gillar Irland kan nog tycka om mycket i den här boken" eller "många har sagt att de gillar" som förvisso är ärligt men verkligen inte känts så bra...
Jag vet ju att det finns sååå många böcker här i världen som jag skulle älska att läsa men just nu känns det lite som jag har bränt ut mitt läsarjag. Alla år med böcker som skulle läsas för jobbet skull som barn- och skolbibliotekarie, alla böcker som skulle skrivas om på bokbloggen, att aldrig läsa bara för läsningen utan alltid i bakhuvudet ha "hur skriver jag om det här? hur berättar jag om det här?" Läsningen blev ett jobb, och även om jag ju inte längre heller skriver på bokbloggen och borde kunna släppa allt det där så sitter känslan av tvång och prestation kvar. Jag får se när, eller om, den släpper. Boken jag läste ut igår ska jag inte rekommendera för någon, inte skriva om, inte göra något med. Bara ha läst ut för min egen skull, och det var det som var den lilla milstolpen.