lördag 17 november 2018

Om älgande söner och hälar

Attans, vad tiden bara försvinner...? Min ambition att skriva ett kort inlägg här varje dag har ju rasat totalt. Både vad gäller "kort" (jag KAN inte) och "varje dag" (hallå? det är november. Say no more.)

Alltså är det nu redan lördag igen. En mycket, mycket bra lördag so far. Inledningen var att sova länge, och att sitta extremt länge vid frukostbordet - två av mina bästa saker.

Sen drog jag och sonen till Bokskogen för att springa. Och detta är något mycket bra - sonen är numera den som drar iväg mig på springandet. Tänk, va?! Att han började följa med på löpturerna i somras, kämpade en del med dumma skor och värme och en mamma som sprang om honom - men att han ganska snabbt hittade sitt löpsteg, glädjen i att få vara i skogen, poddlyssnande, tillfredsställelsen efteråt, hela springa-är-en-bra-grej-grejen. Nu vill han alltså inte vara utan det, och det är många veckor sedan han tog hand om bilnyckeln under löpningen eftersom han raskt älgar ifrån mig, är först i mål och den som hämtar våra vattenflaskor i bilen.

Annan bra, bra sak: att det här med att gå till kiropraktor faktiskt verkar hjälpa min häl och fot att läka i grunden. Värsta hälsporreinflammationen gick över i slutet av sommaren med hjälp av smörjande, antiinflammatoriska medel på insidan och utsidan, inlägg, tåhävningar, fan och hans moster - men foten har ännu varit stel och inte helt bra och det känns som att inflammationen när som helst kan komma tillbaka. Men nu, efter två kiropraktorbehandlingar (han vrider mina höfter och drar i min fotled...) så känns det annorlunda. Idag sprang jag och det gjorde inte ont. Jag kunde slappna av helt i foten, och vilken skillnad det blir i löpandet! Jäklar i det!

Jag är fortfarande anmäld till Stockholm Maraton i juni, och nu börjar jag tro att det kanske går att genomföra, trots allt. Snart kan jag springa långrundor igen, och nu kanske jag får med sonen på dem också! Yej!

söndag 11 november 2018

Bilkörarlördag och vandringssöndag

Så gick en helg. Fort som attan, som vanligt. Lördagen försvann i en längre massor-av-ärenden-plus-att-det-skulle-övningsköras-så-två-flugor-i-en-smäll-köra-bil-runda. Jag och sonen körde alltså till rafflande ställen som ICA-nära i Bara för att hämta ut en låda te jag beställt från Danmark (nä, inte bara jag, vi är flera stycken på jobbet som köpt tillsammans)(särskilt gott te vi drack när vi var där för några veckor sedan), och för att köpa oss minst varsin Harry Boy och vara med och vinna sisådär 120 miljoner. Det ville tydligen resten av svenska folket också göra. Samtidigt. ATGs system hade brakat ihop och pekade finger åt oss och vi fick inte spela alls.

Nähä. Vi körde till nästa spännande ställe: Malmö stadsbibliotek. Eftersom hon som jobbar som bibliotekarie dagarna i ända behövde lämna tillbaka en bok på ett annat bibliotek än det hon jobbar på, samt hämta ut en reserverad bok hon absolut inte behövde lägga till högarna som redan ligger där hemma. Och eftersom den boken är första i en serie om fyra, och de andra tre också fanns inne så.... lånade hon förstås alla fyra böckerna. Som man gör.

Bilen gick vidare, nu till Lund eftersom det var det där med övningskörandet som var rätt viktigt och motorvägar behöver tränas. I Lund uppsöktes en frisör, av typen sticka-in-huvudet-för-att-kolla-efter-drop-in-tider. Det var inte jag som skulle klippa mig. Det var sonen. Frisyr är inte det viktigaste här i livet:
- Hur vill du ha det klippt?
- Tja... ungefär som det är nu fast kortare.
- OK. Ungefär hälften?
- Nja, kanske lite mer än hälften.
- OK.

(jag lovar - det var allt som yttrades mellan frisör och kund som sedan blev korthårigare, glad och nöjd)

Sedan inträffade i rask följd 2 x kladdkaka på Ebbas skafferi, mathandling på ICA maxi, ryggbiffsmiddag och en överdos Candycrush varpå vi helt plötsligt befinner oss i Snogeholm och det är söndag förmiddag klockan 11. Regnet regnar. November novembrar. Och Håkan och Carolina ger sig självklart ut på vandring, för det är väl det man gör när det är en regnig novembersöndag? Japp. Särskilt om man bestämt vandrarträff med två andra som också har fattat det här med bra skor och regnkläder.

Regnet lugnade sig, och vi kunde vandra nästan hela den gula slingan (ca 14 av de 16 km) innan det började bli mörkt. Och jag förlät nästan november för allt, eftersom skogen var så full av gult och brunt och grönt, och luften var så full av syre att den borde tappas upp på flaska och tas hem, och vägarna och stigarna var så fulla av löv att det var som att gå på bomull. Jo, det är klart att vissa av utsikterna hade varit finare med hög blå himmel och bättre sikt (ängarna, sjöarna), och visst var några av stigarna lite leriga och slippriga - men ändå: så mjuka färger? Och att se ut över en dimmig novembersjö är lite som att stå vid en blyertsteckning.

Kolla!







torsdag 8 november 2018

Hjärnan-på-repeat

När man vaknar sisådär vid halv 4 på morgonen och inte fort som fasen lyckas somna om, utan hjärnan sätter igång med någon slags på-repeat-verksamhet? Då önskar jag att den gick att stänga av med en knapp. För åtminstone min hjärna är då funtad på det viset att den drar upp allt som jag tydligen måste oroa mig för. Och som jag då, halv 4 på morgonen, inte kan göra ett enda dugg åt.

Som nu i söndags, när vi ställt in husbilen för vintervila i en gudsförgäten lada hos en bonde. Och, som man bör göra, kopplat ur bilbatterierna både för motor och husdel. Och sedan upptäckt att då gick det ju dumt nog inte att låsa förarhytten pga bara elektroniskt styrt lås men "äsch, orka koppla in batteriet igen bara för det, vem gör inbrott i en lada för att göra inbrott i en tom husbil?" liksom.

Hehe. Nu hoppar vi alltså till natten mot måndag, då 03.30 när Carolinas hjärna vaknar:

Vän-av-ordning-hjärnan: 
Öh, du, vakna! Husbilen, du vet? Ni har ju saker i den som slemma skurkar kan komma och ta!
Carolina:
Hmmm....zzz....va? Nä, gå och lägg dig. Det är lugnt.
Hjärnan-som-är-på-gång:
För att inte tala om att de slemma skurkarna kan tjuvkoppla husbilen och köra iväg med den. Vad stoppar dem, liksom?
Carolina:
Meh! Dumma hjärna! Kan du vara tyst och låta mig somna om!
Hjärnan-som-nu-kommit-på-saker:
Fast... du? De behöver inte ens tjuvkoppla den. För extranycklarna hänger på en krok inne i husbilen. Husbilen som ni inte har kunnat låsa. Bara att sätta sig i, köra iväg och sälja på shady-husbils-marknaden.
Carolina, nu mycket, mycket klarvaken:
Men varför låste vi inte först och kopplade ur batteriet sen? Varför tog vi inte hem extranycklarna? Varför sopade vi inte upp gruset vi drog in från ladan med våra skor, nu kommer husbilen att lukta kobajs till våren. Om den nu står kvar. Nu kommer det horder av skurkar i natt och kör iväg med den med släckta lyktor. Men... vad ska jag göra åt det nu? Mitt i natten?
Hjärnan- på-repeat, följande två timmar:
10 varför-låste-vi-inte-efter-vi-kopplat-ur-batteriet
20 varför-tog-vi-inte-hem-extranycklarna
30 fakking-lada-och-inte-fort-knox
40 go to 10

Så. Vi fick köra dit igen nästa kväll. Ficklampa oss in i ladan. Koppla in batteriet. Låsa dörrarna fram.  Koppla ur batteriet. Sopa upp gruset. Ta alla extranycklar och stoppa i min jackficka. Gå ur husbilen, låsa dörren där bak. Gå runt husbilen tre varv och känna på alla dörrar en gång extra. Konstatera att det hunnit parkera ytterligare en husbil framför vår så fysiskt omöjligt att köra ut om inte denne husbils ägare också var på plats.

Sova gott. (medan hjärnan kokar ihop andra grejer att oroa sig för)

måndag 5 november 2018

Den (ibland) kloka, kloka mamman

En sak med att vara förälder som är bra är det här med att man under ganska många år är primära källan till denna världens visdom. Att man alltid vet vad som borde göras. Att "mamma säger..." eller "mamma har alltid gjort..".

Ett par år, alltså. Sedan tas det där ifrån en ganska brutalt, och under barnens tonårstid är man troligen det människoexemplar på jordens yta som kan absolut minst om någonting. Fullständigt ute, och hopplöst efter på de flesta områden.

MEN! Även under barnens tonårstid kan den där allvisa, alltvetande, rådiga och kloka mamman få göra comeback korta stunder! (och få sitt självförtroende åtminstone något återställt...) Som i de här fallen:

1. Sår. Att få uttala sig om läkningstid, bästa behandling, huruvida de är livshotande eller ej och om barnet ifråga borde oroa sig. (plus att barnet får vara mycket litet och synd om en stund trots sin nuvarande aktningsvärda ålder) Och just de Landin-Grubbska barnen vet numera sin ömma moders främsta råd  och lösning på ungefär alla ytliga medicinska besvär (sånt som svider, är inflammerat eller ser mysko ut):

Att lägga på en klick Helosan, sätta på ett plåster (så att salvan stannar kvar på såret) och låta det sitta över natten. 

Och: tadaa! Sår har slutat vara röda, slutat klia, slutat svida och börjat läka. Stickor kryper ut, nagelband mjuknar.... det är en mirakelkur. Och den funkar varje gång. Så egentligen är det ungefär samma dialog varje gång?
Just nu ganska litet barn: - Mamma? Det här skärsåret på fingret svider, borde jag göra något...?
*mamman kollar*
Modern: - Det ser lite rött ut i kanterna men är nog inte så farligt. Sätt på lite...
Barnet: ...Helosan och sätt ett plåster på. Ja, jag vet. Det säger du jämt.
Modern: - Men gör det då?
*Barn lyder. Sår läker.*

2. Förmiddag under höstlovet. Yngsta barnet är ledig från skolan - modern jobbar (6 mil från hemmet). Barnet ifråga frukosterar, men råkar när hon reser sig från bordet tappa frukostskålen i porslin som trillar i köksgolvet. Som är klinker. Stenhårt klinkergolv. Frukostskålen går omgående i sisådär fyrtiotretusen bitar. Barnet står mitt i ett hav av porslinsskärvor. Vad gör hon?

Jo.

Ringer mamma, förstås. Först. För mamma vet vad som ska göras.

Vad svarade allvisa mamman, då? Heh. Jo:
- Ring din bror, han är hemma och uppe på sitt rum. Be honom komma ner och ta med sopborste + skyffel så att du kan ta dig ut ur köket och hämta dammsugaren. Slå in skärvorna i tjockt med tidningspapper, släng i soptunnan. Våttorka golvet efter du dammsugit. Och om du ändå råkar skära dig...? Sätt på en klick...
- .... Helosan och sätt på ett plåster. Tack mamma. Jag klarar mig nu.

fredag 2 november 2018

Nyckeln till frihet

Men, säger alla ni som vet mer om film än jag (och det är verkligen ALLA), är inte rubriken en filmtitel? Det kan väl inte stämma? Carolina kollar ju aldrig på tv, tv-serier eller film?

Nä, precis. Min filmkunskap sträcker sig ungefär från Starwarsfilmerna, över alla Disneys familjefilmer, filmatiseringar av Astrid Lindgren, en eller annan Barbiefilm (tack barn, tack, verkligen...) till Sagan om ringen. Och Harry Potter. Ganska ofta känner jag mig helt tråkigt outbildad och utanför när det pratas "bra filmer man sett på sistone". Och den enda som kan ta tag i det där är ju... jag själv?

Jag har nu alltså startat en Filmkunskap För Medelålders Carolinor, att följas under kommande månader, år eller decennium. Tentamen sker vid diverse sociala sammankomster där jag hädanefter ska komma med briljanta referenser till modern filmhistoria.

Nå. Ska jag göra detta för att briljera - eller ska jag göra det för min egen skull??

Äsch. Det är för min egen skull, såklart. Tänk om det är så att jag nu går runt här och missar ett antal fantastiska upplevelser? Så kan jag ju inte ha det.

Jag har nu satt ihop en första bucket-list med filmer jag själv tycker att jag ska se. De är dessa (men listan kommer att fyllas på):

En oväntad vänskap
Lion
No country for old men
Nyckeln till frihet
The Notebook
La La land
Jerry Maguire
Memento
Office space
Interstellar
Inception
The Big Lebowski
Catch me if you can
The Truman show

När jag hade skrivit ihop den där listan häromkvällen blev jag så matt att jag fick sätta mig att läsa bok en stund. Men igår! Då satte jag igång! Satte mig med laptop och hörlurar (film funkar bäst så för mig = jag i min egen, avskärmade värld) och såg alltså Nyckeln till frihet.

Jo, snacka om att lägga ribban högt. Vilken GALET bra film det är! Kommer någon av de andra jag har nu på listan att ens nå i närheten? Vi får väl se...

(och ja, jag blir glad om ni tipsar mig om Filmer Man Faktiskt Bara Måste Ha Sett. Jag är inte särskilt glad i skjuta-skjuta-pang-pang-hetsiga-thrillers, inte heller i skräckfilmer)(men psykologiska thrillers går mycket bra)

onsdag 31 oktober 2018

Julprydnader vi minns

Idag var det dags för en av mina och barnens allra viktigaste traditioner: att ganska sent på eftermiddagen (så att det säkert krockade med middagen) åka till Vellingeblomman för att se på Halloweenutställningen. Traditionen bjuder också att vi ska ta en fika efteråt, och att vi ska upptäcka att caféet är fullt så att vi inte får plats, eller att caféet har bytt plats (men fortfarande har fullt och lång kö till kassan), och att jag ska muttra över hur bra det var det året caféet hade fått ny och stor lokal men hur den lokalen nästa år enbart hade matservering, och så ska vi alla tre sitta och sucka över det ganska trista brickinnehållet i vår snordyra fika i det överfulla caféet. Sedan ska vi stå trekvart eller så och lukta på alla doftljus i den där scented-wax-avdelningen innan vi tråcklar oss ut från parkeringen samtidigt som alla andra också gör det.

Det är tradition.

I år bröts den av följande inslag:
 - caféet låg kvar där det låg förra gången OCH hade fått mycket större yta OCH hade ett större utbud, dessutom med italiensk glass. Så vi hittade raskt ett bra bord och satt och suckade över hur GOTT allt var med kokospaj, glass, gott kaffe och varm choklad. Jag kände mig nästan blåst på mitt eget muttrande.
- vi hittade inte doftljusen, men upptäckte att tomteutställningen öppnat redan idag så förirrade oss in dit länge. Väldigt länge. Upptäckte nya världar inom juldekorationsområdet, så som Avdelningen För Isbjörnar (där Erik inte kunde motstå att köpa ett isbjörnshuvud att sätta upp på väggen)(alla isbjörnar påminde starkt om vår käre grann-samojed Murre) med eller utan röda sidenband runt halsarna, Avdelningen för Julgåsar (va, visste inte ni heller att de fanns??) för att inte tala om Avdelningen för Julpingviner. Jodå. Sedan höll vi på att dö när vi (jadå, vi var fortfarande kvar på julutställningen) kom till Avdelningen för Rosa Lamor jämte Avdelningen för Hjort- eller Älgdjur Iförda Balettkjolar. Jag riktigt kände hur julstämningen spritte i mig.



Isbjörnssamojeden visade sig dessutom vara närsynt.
Men sedan återgick vi till traditionsenliga Att Tråckla Sig Ut Från Parkeringen Samtidigt Som Alla Andra Gjorde Det (fast Erik körde så jag kunde ägna mig åt muttrande över alla som inte bar reflexer)(det hade inte vi heller när vi strax innan gick till vår bil men det är en helt annan sak) varpå vi körde till apoteket i Vellinge för diverse inköp. Och varpå jag lyckligt upptäckte en folksamling som stod och väntade på en Pokemon Go-raid för level 5 Giratina. Jag anslöt, vi tog raskt ner bossen, och jag fångade den.


En mycket bra dag. Jag är dessutom nu ägare av en rosa peruk (som jag ska ha på jobbet)(NEJ jag har inte bytt jobb)(NEJ jag ska inte bära den i lånedisken)(jag ska spela Gafsan i en kort Mumintrollstablå vi ska ha som en del av Ystads gemensamma julkalender)(jag lär återkomma om detta så fler detaljer kommer)(Gafsan har en (1) replik så jag kommer nog klara av det här)

måndag 29 oktober 2018

En gungande flyttkartong, vantar och tusen kilo tvätt

Söndagen grydde en timme senare än vanligt, dessutom med tillägget Vantar! Mössa! Fleece! Underställ! Är det vintertid så är det vintertid och nu kör vi kyla. OK?

Inte OK. Särskilt inte om man, som vi, skulle ut och orientera med start 08.57. Hu. Men, som sagt, det finns inga dåliga väder bara samma överraskade "va? vinterkläder?" varje år. Så vi sprang oss varma. Dagens orientering försiggick runt Hammershus, där Håkans bana faktiskt gick uppe på slottsmurarna medan min höll till på bergstoppen bredvid (trodde ni att Danmark inte har några berg? Ha. Ha. Ha.)


Well. Det var rolig orientering, när man väl blev varm. Och minus hagelregnskuren. Och sedan (efter att ha duschat i sisådär 513 minuter) skulle vi hem. Jag hade kollat väderappen tjugosju gånger, och varje gång sade den att "blåser 6 m/s NÖ" och det är ju inte jättemycket? Säg det till Bornholmsfärjan som är en snabbgående katamaran. Om 6 m/s gungar så mycket som den gjorde igår så vill jag inte vara med om 15 m/s. Eller vilken liten trevlig höststorm som helst. Fast då kanske den inte kör? Men vi kom hem.

Måste också gnöla: Bornholmslinjen har nytt namn, nya ägare (?), ny logga och ny färja (fast inte fabriksny, den kändes banne mig 70-tal). Den kan vara den fulaste jag har sett, någonsin. Ser ut som en flytande flyttkartong. Jag kunde kanske tagit den där sjögången om båten hade varit estetiskt tilltalande att köra in sig själv, sin bil och sitt liv i? men att tryckas in i en jämra flyttkartong och dessutom bli gungad? Kaffet är för övrigt skitdyrt.

Och så hade det blivit söndagskväll, men det struntade mitt liv i för det var ändå tvunget att handlas mat, betalas räkningar, ätas middag, ringas till bonden i vars lada vi vinterförvarar husbilen och bestämma tid, tvättas tusen kilo urkiga orienteringskläder och rensas avlopp.

Hej vintertid! Du är välkommen. Not. Mörkt vid 17?? Waaaaahhh.....!