Vad medelålders människor gör på valborg och första maj

Valborgsafton, eller ja, förlåt, siste april, bjöd som alla vet på ett sällan skådat fantastiskt väder. Detta firade jag med att mestadels idka inomhusaktiviteter. Först jobbade jag och stod bakom disken på biblioteket och höll med alla besökarna om att 1. ja, det är ett alldeles fantastiskt väder där ute och 2. är det inte heeelt galet hur många ungdomar som just nu är i stadsparken i Lund, att de varit där redan sedan ottan och är fulla och galna redan före normalt folk har elvakaffe? Sedan tog jag ut några timmars kompledighet för att... nej, inte åka ut till den underbara naturen (eller sälla mig till ungdomarna i Lund, det finns mycket som lockar mig men att sitta på brassestol i folkmassa och dricka ljummen sprit tillhör inte den kategorin. Alls.)(plus att jag är sisådär 30-40 år för gammal för att smälta in på ett bra sätt). Nej. Istället körde jag till Emporia för diverse ärenden varav ett var att desperatsöka efter en fölsepresent till maken som han inte själv redan varit med om att välja ut. Något kul. Hittade jag något? Njae. Nej. Jag hemförde en t-shirt med Starwarstryck, men han trillade inte av stolen av förvåning när han fick den. Men jag fick bytt skärmskydd på telefonen, alltid något. Det gamla gav mig skärsår i fingrarna efter en kollision med en trappa.

Nå. Sen körde jag hem och... gick inte ut i trädgården. Solen strålade verkligen och lavendeln skrek på mig att jag skulle komma ut och klippa den. Men... jag hade med en bok hem från biblioteket, och jag började läsa den. Och sen satt jag med den till en bit efter midnatt. Underbart, eftersom herregud jag läser men dumt eftersom...

... första maj startade klockan dum-i-huvudet. Maken och jag hade nämligen kommit på den lysande idén att hans födelsedag borde firas med att vara med i en golftävling på Bokskogen. Gemensam starttid 8.30 då vi skulle stå uppvärmda och klara ute vid tee på 13 hålet. Då behöver jag gå upp tidigt för frukostätning är inget som hoppas över i mitt liv, inte heller uppvärmning av kroppens muskler på drivingrangen, och hål 13 ligger typ längst bort från klubbhuset och... nå. Det var en helt underbar morgon så när jag väl stod där vid tee var livet helt enkelt fantastiskt och tanken var att vi (det var en lagtävling) skulle spela världens bästa golf och vinna alltihop. 

Sedan slog maken ut. Bollen landade kanske 40 meter från tee, vilket ju inte riktigt var världens bästa golf. Sedan slog jag ut. Bollen var inte intresserad av att landa på fairway utan lade sig bakom en massa träd. Andra slaget skickade bollen rätt i en av trädstammarna och ner i marken. Och sen fortsatte det ungefär så resten av golfrundan.  Vi kom inte sist, men det borde vi nästan ha gjort för vid vissa tillfällen hade jag stor lust att slänga golfklubborna i Yddingen och promenera hem. Men vädret var fortfarande fantastiskt. 

När vi hade förödmjukat oss klart på golfbanan körde vi inte hem för att vila oss. Eller, jo, maken lade sig i soffan, men han fyllde ju 58 år och kände sig säkert extra gammal och skör. Själv körde jag och hämtade sonen vid bussen och så körde vi till Bökebergskogen och sprang. Eller, ja, han sprang och jag hybridade. Det ordet finns såklart inte som verb, men om man gör en kombination av att gå och springa så är det väl en jogginghybrid, alltså hybridade jag. Och det kändes även den här gången helt OK. 

En väldigt snabb dusch senare drog den vackert röda Minin med mig, födelsedagsbarnet och sonen mot Lund och den österrikiska restaurangen Rauhrackel eftersom födelsedagsbarnet hade uttryckt en önskan om att födelsedagens middag borde utgöras av äkta wienerschnitzel. Dottern med vidhängande pojkvän anslöt, och så åt vi wienerschnitzel av hjärtans lust (förutom pojkvännen som fördjupade sig i den veganska bratwursten i stället). Om Rauhrackel har uteservering där vi kunde sitta och njuta av hur majsolen log? Nope. Man går ner i en källare, och väl där nere kunde det troligen ha varit december utanför utan att vi sett någon skillnad (förutom på folks kläder). Och stämningen var väldigt skidsemester inklusive umpa-umpa-musik ur restaurangens högtalare.

Well. Nu har det blivit lördag, solen strålar fortfarande och lavendeln skriker nu så mycket efter ans och vård att det troligen hörs till Staffanstorp. Ogräsmattan har mopsat upp sig så mycket att den numera kallar sig sommaräng och tycker den gör en insats för humlor och bin. Jag ska alldeles strax ut och lära dem veta hut.

Det här med att ha hus på landet

 Det är väldigt hög tid för en statusuppdatering angående vårt hus och omgivande ägor. Ägorna sträcker sig inte så långt och huset kommer snart att rasa ihop pga ägarnas ointresse för underhåll - men här ska dokumenteras för eftervärlden! Alltså - status slutet av april 2026 är som följer:

• Fakking myror i köket. Ett säkert vårtecken. Men kan de inte välja någon annanstans att ha sina ystra vårkänslor?? Just i morse ystrade de loss runt skärbrädan där jag skulle bre mina frukostmackor. Jag vill inte äta myror, hur mycket Baloo än gillar att de kittlar i magen, så jag plockade resolut bort skärbräda och intilliggande parafernalia såsom pepparkvarn, olivolja, krukan med köksverktyg och stod sedan en stund och betraktade myrornas kalas med det som låg på köksbänken. Det var inte vackert, oljan och saltet och pepparn som ostädat låg där, men tydligen högintressant ur myrsynpunkt. Jag tog ingen hänsyn till det alls utan gjorde ordentligt rent. Sen behöver man ju hitta varifrån de rackarna kommer så man kan sätta en myrdosa där - men jag hittade inget uppenbart ställe så satte dosan ungefär där de brukar hitta in och hoppas nu på det bästa. Förhoppningsvis var dessa bara de modiga scouterna som rekade terrängen och som nu återvänder hem med rapporter om att "nej, verkar jobbigt med vildsint bibliotekarie, myrdosa och läskigt rengöringsspray".
• Gräsmattan. Eller om vi ska kalla den ogräsmattan för att vara helt ärliga. Och dess status kanske kan sammanfattas som "fläckvis". Fläckvis fin, fläckvis för jäflig, fläckvis ogrästäckt, fläckvis mossa, fläckvis gropig och fläckvis bestående av pärlhyacinter. Det är så mycket som borde göras åt denna ogräsmatta, men jag har kommit långt bortom "gett upp" och njuter i stället av perfekta fairways på golfbanorna. Där är det gräs. Minsann. Och andra som jobbar med att sköta det. 
• Lavendeln. Jag har mycket lavendel, och det är fint och doftar gott. Men så här års behöver jag klippa ner den till stubbiga tuvor, och lika så här års brukar jag vara stressad över hur jag inte hinner det. Just nu är jag typ halvvägs, men har stort hopp om att hinna klart i helgen. Kanske. Om inte vädret kräver att jag spelar golf istället. 
• Internet. Igår meddelade maken att vi inte hade något internet. Det kom tydligen fram till huset men sedan vägrade "internetströmmen" (nej, jag VET att det inte funkar så men bilden är fin) att rinna vidare i kablar eller skickas i luften till datorer, mobiler och TV. För några månader sedan hade vi samma problem, och vad vi än gjorde då så löstes det inte. Kunnig tekniker skickades av vår fiberleverantör, och han hittade efter mycket om och men en sliten sladd som tydligen då och då kortslöt hela systemet. Men nu var ju den sladden inte kvar så varför inget internet igår? Maken studerade lysdioder på modem och "lådan-som-sitter-i-väggen-där-internet-kommer-in" och svor en del. Inget hände (märkligt nog). Kvällen gick och vi överlevde. I morse var internet tillbaka, bara så där. Har förstås ingen aning om varför, jag bara tackade och tog emot och läste min tidning på Ipaden i god ordning, och så får vi väl se om vi får lyssna till ytterligare svordomar ikväll eller om avbrottet igår bara var en tillfällig fis på tvären.
• Nya fönster! Alltså, plats för skryt: i somras köpte vi tre nya fönster, ett till vårt sovrum (eftersom det gamla höll på att rasa ihop) och två till Lisas gamla rum (eftersom de gamla var billiga från början och släppte in halva vintern genom diverse springor). Och med mycket möda och stort besvär och lyfthjälp av våra barn så bytte vi själva ut de gamla fönstren mot de nya. Det blev väldigt bra när det blev klart och det är nu en njutning att kunna öppna och stänga fönstret i sovrummet utan att vara rädd för att nämnda fönster ska rasa ner i rabatten nedanför.
• ...men de där fönstren lyser mörka och präktiga och väldigt nya mot träet i den intilliggande fasaden. Vi måste måla den. Alltså, verkligen. Men... det finns så mycket annat som alltid skjuter upp den där målningen till "senare". Husbilsresor, golf, datorspel, pillandet av navelludd... vi är skitdåliga husägare helt enkelt. 
• Och när vi ändå är inne på "måla". De nya fönstren lyser så fint inne i Lisas gamla rum också, och har liksom krävt att få nya vita hyllor som inramar dem, och helst också nya, vita lister i rummet i stället för de gröna som är nu (som var samma färg som gamla fönstren). Jag köpte en burk vit färg till listerna i januari. Den står på hyllan tillsammans med bra penslar. Det är bara att sätta igång, egentligen. Nu är det alltså slutet på april och... ja. Datorspelen och Happy color och golfen och gymmet och... Lister? No.
• Värmepannan... nej, nu är det här inlägget tillräckligt långt. Jag får återkomma om detta rafflande ämne senare.

Men vår gräsmatta har iallafall väldigt svenska färger, det får man ge den:

Hakans guldklocka

Jag skrev ju igår om hur Bobcat Goldthwait (Zed i Polisskolan) signerade ett foto och även lyckades med konststycket att skriva "Till Håkan" på det. Att detta var just ett konststycke att lyckas med visste vi inte riktigt om förr i tiden. Men nu vet vi. Det är tydligen jättejättesvårt att skriva Håkan. Med å och inte a i första delen av namnet. Detta vet vi eftersom nämnde Håkan (med å) nu har jobbat så infernaliskt länge på TetraPak att han ska få en guldklocka. Han har fått välja modell själv. Men sen ska då namnet graveras in, och då blev det svårt. Instruktionen var att namnet bara fick anges med engelska bokstäver - alltså inga sådana där märkliga å ä eller ö tack så mycket. Men Håkan heter ju Hååååkan och inte Hakan och han vill ju faktiskt inte att hans guldklocka ska handla om kroppsdelar utan istället indikera att det är just Håååkan som lagt 25 år av sitt liv med utprovning av maskiner på TetraPak. 

Så han skrev ett å i beställningen. 

Det gick inte för sig. De som graverar klockan (de sitter inte i Sverige) kan för sitt liv inte få till den där lilla ringen över a-et. Så har man aldrig gjort förut. Så ska man inte göra nu heller. Står det i instruktionerna att det bara är engelska bokstäver som gäller så är det bara engelska bokstäver som gäller. Skit samma att det på det svenska företaget TetraPak jobbar en hel hoper folk som har fräckheten att inte bara ha å i sina namn utan även ä eller ö. Det är instruktionerna som gäller. Punkt. Hakans, förlåt menar Håkans, chef har verkligen försökt att få till ett undantag, men nope. Den hägrande guldklockan kommer hylla den nitiske Hakan och ingen annan.

(han med å i sitt namn har aviserat att han kommer fixa till den där jämra pricken över a-et med eget lämpligt verktyg - vi får se om han har någon guldklocka kvar efter den åtgärden)

Om vi nu backar till den här biten: han har varit 25 år på TetraPak. 25 år! Alltså - hur gick det till? Det var ju inte så där himla länge sen han började där? Känns det som? Fast Lisa var ju då några månader gammal så jag inser ju att det är korrekt antal år.

Annat är det med mig själv - jag kommer aldrig få någon guldklocka whatsoever efter min brokiga bibliotekariekarriär i ett ganska stort antal av Skånes kommuner... några år här och några år där. Men hej så många f d arbetskollegor jag har på Facebook! (som jag sällan går in på)(men ändå! de finns där!)

Nörden bland nördarna

Igår var vi på Sci-fi-mässan, äkte maken (ja, vi tappade "o" i oäkte maken för ett tag sen) och jag. Eller "Scifiworld" som mässan numera tydligen vill heta. För facila 220 kronor i entrépris får man där komma in och kolla på - och köpa - allt möjligt som har med spel och film att göra. Och det ville vi! Så vi rotade runt bland små plastfigurer från serieuniversat (maken letade såklart efter fler smurfar till sin samling), studerade kartor från Midgård, funderade i det korrekta att ha en blå keps med texten Vault-tec på sig på golfbanan, snubblade över en liten svart låda som rullade runt på golvet och pep irriterade robotljud för sig själv, fick information på en liten skylt att "Lord Vader approves of Swish-payment" (bra att veta, ju!),  och så var vi ganska nära att köpa hem en manshög kopia av raketen som Tintin & Co åker till månen i. Vi kunde ju ha den i trädgården? Fast hur få in den i bilen... nja. Nej. Den fick stanna kvar på mässan. Vi köpte dock en annan, extremt nördig grej till vår son i födelsedagspresent, något som han inte ens vet om att han säkert önskar sig. Och Håkan fick träffa Zed. Zed är, för alla er som mot förmodan INTE vet, den där fantastiskt urflippade och psycho-onde skurken i Polisskolan 2, han som liksom skrikpratar i allt han ska säga (och han som i Polisskolan 3 sedan till allas vår stora lycka OCKSÅ blir polis). Scifiworld har varje år ett antal inbjudna kändisar som ofta är av typen "han som är röstskådespelare för monstret" eller "han som hade birollen som superonde skurken", alltså skådespelarna som hade mindre roller som sedan blev kultroller. Som Zed. Eller Bobcat Goldthwait som han heter egentligen (hur tänkte föräldrarna där??). Nu har Håkan ett foto på Zed där det står "Till Håkan" signerat av Bobcat själv, och det kostade honom bara 400 spänn att få. Han är såå lycklig. 

Det näst roligaste med mässan var att titta på alla människor som klätt ut sig till olika karaktärer ur filmerna och spelen - redan när vi rundade husknuten vid entrén till Slakthuset visste vi att vi kommit rätt, för där pågick just en duell med lasersvärd, plus att en imperial stormtrooper kom gående på väg mot VIP-ingången. Eftersom jag precis spelat ut Jedi - Survivor fick jag en ganska stark impuls att kasta mig in bakom något skydd och ta fram mitt vapen - det vet man ju att dyker det upp EN sån där vit nisse så kommer det alltid fler, de färdas alltid i flock. Men jag fick behärska mig. Fast jag hade ju rätt - inne på mässan så fanns det många, många fler imperial stormtroopers, och TIE-fighter-piloter och rödklädda inquisitors och.... vi hade turen att pricka in en parad och uppställning med alla Starwars-cosplayers. Underbart att se!

Men det roligaste med mässan var att kolla på, och lyssna på, de andra besökarna. Så många människor det finns som är lika nördiga som jag! Eller väldigt mycket nördigare... jag stod och kollade på olika svärd (så där som man gör) när jag bakom mig hörde någon fullständigt felfritt (vad jag kunde bedöma) yttra några kända filmrepliker. Bara det att dessa repliker i filmen görs av någon typ av utomjording på ett språk som absolut inte är mänskligt. Nördigheten i att lära sig att uttala detta? Öva och öva många gånger tills det sitter helt rätt? Respekt på den. Användbarhet: nära noll. Förutom på fester, och på tillfällen som detta där folk i närheten känner igen repliken.

Till sist hade vi sett och hört och nästan köpt (chokladpraliner i form av Darth Vader och Yoda) (en morning star, tänk att kunna svinga den hotfullt i bilen när bilisten framför mig byter fil på ett ohövligt sätt?) (inspelade Chewbaccavrål) (ja ja, sluta nu) så mycket att vi var trötta behövde vi ett stillsamt motgift. Vad är då bättre än att spela golf i 17 m/s och med nysandade greener som inte går att putta på? Inte mycket, det är då säkert. Så det gjorde vi. Resultatet kan vi tala tyst om.

Dagarna som bara försvann, och två milstolpar

Det kliar i hela mig av att skriva inlägg i den här bloggen igen - men var börjar jag när jag inte skrivit här på flera år? Men jag vill! Mest för min egen skull, tror jag - jag saknar att kunna gå tillbaka och läsa om min egen vardag. Jag satt nu en stund och läste några gamla blogginlägg och mindes... just det ja, så var det den där jämra pandemihösten när allt var så konstigt och vi var trötta på alla "under rådande omständigheter" och samtidigt rädda, och lika samtidigt så vansinnigt trötta på att vara rädda. Och allt krångel när vi fick fiber, för att inte tala om allt krångel när vi skulle få kommunalt vatten... och alla fina stunder jag har skrivit om, dem mindes jag också. 

Det är det där jag saknar - att skriva för att själv minnas. En blogg är ju en dagbok, en dagbok man kan välja att låta andra läsa också om de hittar till den. Men främst är den ju för en själv. Och bara tänk så många dagar, och år, som nu bara har flugit iväg utan att jag skrivit minsta lilla här. Håret är gråare, den fina Minin jag äger är inte längre orange utan röd, jag jobbar inte alls med skolbibliotek längre och ... det är så mycket som hänt. Bra saker och dåliga saker. Små saker och stora saker. Kanske de får plats här någon gång, men om jag nu fortsätter att känna det här måste-vill-skriva-i-min-blogg-igen-pirret så är det nog nuet som måste få skrivas om. För det var ju just vardagen som var det roliga att läsa om då när jag satt och läste gamla inlägg. Alla de där dagarna när jag kände att "vad ska jag skriva om nu då, det har ju inte HÄNT något idag?" men ändå skrev om de små detaljerna som bilkörning till jobbet i decemberregn och fruktlösa telefonköer till oförstående supporttjänster och liksom skrev in mitt liv här så som det var i all sin vardaglighet. 

Så.

Igår gjorde jag två saker som var oerhört ospännande och ingen som känner mig borde lyfta ens ena ögonbrynet av förvåning över att jag gjorde dem. Men för mig var de bägge milstolpar på var sitt sätt. 

1. Jag var ute i Bökebergsskogen och sprang. 
Ja, jag VET att jag har sprungit hundratals rundor där. Och igår var det inte ens långt. Knappt lönt att duscha efteråt. Jag tog mig runt Eksholmssjön. Först gick jag en bit. Sen sprang jag en stund. Sedan gick jag, och sen sprang jag sista biten. Totalt kanske 3 km varav jag gick 1 och sprang 2? Och det kändes bra. Det är halva segern. Andra halvan är att det känns bra även idag. Om ni visste vad jag kämpat för detta...! Hur många timmar jag lagt på gymmet, och på sjukgymnastik hemma för att äntligen kunna springa utan att det gör ont?
Det var en liten skitsak som sedan blev stor. Jag skulle dra upp en stor tistel i trädgården, satt på huk och tog i med hela kroppen. Och... det smällde till högt från mitt ben när muskeln på lårets baksida gick av. 
Jo. Och sen är det då det här med att bli äldre. Saker och ting läker inte som de gjorde förr. I oktober gick jag till sjukgymnast för benet vägrade bli bättre. Han gav mig övningar. Det blev lite bättre. Jag testade att springa. Det blev mycket sämre. Fan. Jag fortsatte försiktigt med övningar, började gå till gymmet. Gick till gymmet många, många gånger, kämpade (men "med måtta" som sjukgymnasten strängt instruerade mig). Och nu alltså: jag sprang. Det gjorde inte ont. Vitsipporna blommade. Koltrasten sjöng. Och jag sprang igen. 

2. När jag kom hem igen så var jag så överväldigad av mina framgångar att jag satte mig vid köksbordet och ... nej, jag satte mig INTE med min favoritapp på ipaden just nu, färgläggningsappen Happy Color som tar sjukt mycket av min dyrbara fritid (men är så rolig att hålla på med). Nej, jag läste en bok. Jag läste till och med ut en bok.
Och jo, jag vet: det gör du ju alltid Carolina, vad skulle vara så stort med det?
För att jag INTE har läst någon bok på jag vet inte hur länge. 
Jag har tvingat mig att ta mig igenom några böcker för jobbets skull (vi har ju bokprat även för vuxna låntagare) men då av typen "läsa första 50 sidorna, ledsna, läsa sista tio sidorna, bläddra mig bakåt i boken och läsa här och där för att åtminstone ha en hum om vad som händer i den" och sedan rekommendera boken med ordaval typ "de som gillar Irland kan nog tycka om mycket i den här boken" eller "många har sagt att de gillar" som förvisso är ärligt men verkligen inte känts så bra...
Jag vet ju att det finns sååå många böcker här i världen som jag skulle älska att läsa men just nu känns det lite som jag har bränt ut mitt läsarjag. Alla år med böcker som skulle läsas för jobbet skull som barn- och skolbibliotekarie, alla böcker som skulle skrivas om på bokbloggen, att aldrig läsa bara för läsningen utan alltid i bakhuvudet ha "hur skriver jag om det här? hur berättar jag om det här?" Läsningen blev ett jobb, och även om jag ju inte längre heller skriver på bokbloggen och borde kunna släppa allt det där så sitter känslan av tvång och prestation kvar. Jag får se när, eller om, den släpper. Boken jag läste ut igår ska jag inte rekommendera för någon, inte skriva om, inte göra något med. Bara ha läst ut för min egen skull, och det var det som var den lilla milstolpen.

En ganska väl underbyggd teori om fåglar

Jag jobbar hemifrån idag. 

Sak som man kan göra när man jobbar hemifrån:

Stå en ganska god stund och glo på en talgoxe som sitter i en gren precis utanför fönstret. Se på hur den på fåglars vis vrider huvudet så där knixigt snabbt åt alla håll, och fundera på om alla fåglar egentligen är några slags robotutomjordingar som kan röra sig så där. (och flyga)(alltså, de kan FLYGA, är inte det rätt onaturligt egentligen?)(och hitta till platser flera hundra mil bort utan kompass, karta eller Google Maps)(och på given signal samlas i stora flockar, som på en annan given signal bara lyfter sig och flyger iväg åt samma håll, återigen utan kompass, karta, mobiltelefon eller jättemånga planeringsmöten i Teams)

(OK. Jag tror vi kan slå fast att fåglar är robot-utomjordingar)

(Var var jag nu?)

Nå. Stå och noga glo på den där talgoxen för att kunna se när den öppnar näbben för att komma med sitt typiska talgoxe-ljud som är så starkt för att komma från en sån liten kropp. Eller, liten och liten, den är ju helt rund. Eller om den sitter och burrar upp fjädrarna. Vad vet jag. Jag lyckades aldrig se när den öppnade näbben. Men jag hann fundera en hel del över fåglar. Snart sjunger koltrasten om kvällarna! 

Sen återgick jag till mitt arbete, satte mig i min arbetsfåtölj och drog min julklappsfilt över mig innan jag öppnade laptopen i mitt knä.

Har jag nämnt min julklappsfilt? Det måste jag ha gjort. Jag bor mer eller mindre i den. Jag fick den av oäkte maken, och det är inte så mycket en filt som ett luddigt tält. En ullfodrad fleecefilt, med ärmar jag sticker in mina frusna stackars armar i, och så en ficka på magen där man kan förvara till exempel mobilen. Man fryser inte när man sitter under sin julklappsfilt. Enda nackdelen är att man aldrig vill gå ur den, sparar toabesöken i det längsta och avskyr när man installerad, ingosad och klar inser att man glömt mobilen borta på köksbordet.

Att "kondition är en färskvara" gäller ÄVEN Carolinor

 Förra onsdagen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge: jag gick på ett gympapass hos Friskis & Svettis. En orienteringskompis hade bjudit med mig att testa ett lite annorlunda pass som kallades "multifys". Skulle säkert gå bra, tänkte jag, jag har ju gått på såååå många friskispass i mitt liv, och jag är väl hyfsat vältränad eftersom jag springer....eh, flera gånger i månaden och åtminstone tänker att jag ska ta mig till gymmet rätt ofta även om det inte blir av mer än kanske...hm. Visst var jag där någon gång i höstas? Men, vad fasen, ett friskispass ska inte vara några problem.

Tänkte jag. 

Vilken käftsmäll detta pass visade sig vara...! Det var inte bara tungt - det var rena förnedringen. Jag kunde aldrig riktigt hämta andan. Benen skakade, armarna vägrade göra armhävningar och magen ska vi bara inte prata om. Den var liksom bara i vägen och innehöll ingenting av den kraft som behövs för ens de enklaste sit-ups. Efter 20 min var jag tveksam om jag ens skulle orka genomföra hela passet. Men jag kämpade på. Och när jag kom hem, och hela dagen efter, var jag helt stel och stum i musklerna främst i ben och rumpa. Och först nästa kväll började träningsvärken komma - och den var inte att leka med. Trappan här hemma förvandlades till ett oöverstigligt Mount Everest, och jag grinade illa bara jag skulle resa mig från köksstolen.

Alltså. Så här kan jag inte ha det. Helt uppenbart är jag inte en tränad person. Inte längre. Och så här jobbigt vill jag aldrig mer ha det på ett friskis-pass. Så vad göra?

Köpa ett träningskort på Friskis och Svettis i Malmö, såklart! Att gå på Fitness 24/7 och på egen hand utan program lite planlöst dra och slita i olika maskiner passar inte mig - jag behöver någon som peppar, instruerar och får igång mig, tydligen. Och att springa i skogen i all ära, det gör jag för mitt eget välbefinnande men jag löper ju inte - jag smålunkar. 

Jag har, sedan i onsdags, testat ett pass med core flex (bra sätt att bli av med det sista av grym-träningsvärken), haft en timme med instruktör i gymmet på F&S Johanneslust (han: jodå, du KAN lyfta tyngre, jag: gnnnnn... uh.. men hallå, karl, är du klok eller?!) samt, bäst av allt, igår varit på ett vanligt Jympapass (det som förr, på "min tid" kallades "medelgympa"). Och självförtroendet kom tillbaka en hel del: det här orkade jag ju. De här stegen och övningarna kände jag till och visste hur de skulle göras, och jag fixade det. Om än åter med träningsvärk idag, men inte som förra veckan. Och vad som verkligen kom tillbaka var något jag nästan glömt: glädjen i ett riktigt bra F&S pass när musiken är bra, rörelserna passar, man orkar och mår bra och allt bara känns toppen! Jag var glad hela kvällen. 

Well, kropp: här blir inget mer förfall. Mål: smidighet, styrka i mage och rygg och rörelseglädje. Och till hjärnan: nä, det duger inte med att "jag tränade sjukt mycket på F&S förr, då innan barnen kom...". Hur har kroppen någon glädje av det nu, decennier senare??

Närmast uppsatta mål: att gå på det där jämra multifys-passet i Genarpshallen igen om ett par veckor, och känna att det är KUL, och att jag ORKAR.