Nörden bland nördarna

Igår var vi på Sci-fi-mässan, äkte maken (ja, vi tappade "o" i oäkte maken för ett tag sen) och jag. Eller "Scifiworld" som mässan numera tydligen vill heta. För facila 220 kronor i entrépris får man där komma in och kolla på - och köpa - allt möjligt som har med spel och film att göra. Och det ville vi! Så vi rotade runt bland små plastfigurer från serieuniversat (maken letade såklart efter fler smurfar till sin samling), studerade kartor från Midgård, funderade i det korrekta att ha en blå keps med texten Vault-tec på sig på golfbanan, snubblade över en liten svart låda som rullade runt på golvet och pep irriterade robotljud för sig själv, fick information på en liten skylt att "Lord Vader approves of Swish-payment" (bra att veta, ju!),  och så var vi ganska nära att köpa hem en manshög kopia av raketen som Tintin & Co åker till månen i. Vi kunde ju ha den i trädgården? Fast hur få in den i bilen... nja. Nej. Den fick stanna kvar på mässan. Vi köpte dock en annan, extremt nördig grej till vår son i födelsedagspresent, något som han inte ens vet om att han säkert önskar sig. Och Håkan fick träffa Zed. Zed är, för alla er som mot förmodan INTE vet, den där fantastiskt urflippade och psycho-onde skurken i Polisskolan 2, han som liksom skrikpratar i allt han ska säga (och han som i Polisskolan 3 sedan till allas vår stora lycka OCKSÅ blir polis). Scifiworld har varje år ett antal inbjudna kändisar som ofta är av typen "han som är röstskådespelare för monstret" eller "han som hade birollen som superonde skurken", alltså skådespelarna som hade mindre roller som sedan blev kultroller. Som Zed. Eller Bobcat Goldthwait som han heter egentligen (hur tänkte föräldrarna där??). Nu har Håkan ett foto på Zed där det står "Till Håkan" signerat av Bobcat själv, och det kostade honom bara 400 spänn att få. Han är såå lycklig. 

Det näst roligaste med mässan var att titta på alla människor som klätt ut sig till olika karaktärer ur filmerna och spelen - redan när vi rundade husknuten vid entrén till Slakthuset visste vi att vi kommit rätt, för där pågick just en duell med lasersvärd, plus att en imperial stormtrooper kom gående på väg mot VIP-ingången. Eftersom jag precis spelat ut Jedi - Survivor fick jag en ganska stark impuls att kasta mig in bakom något skydd och ta fram mitt vapen - det vet man ju att dyker det upp EN sån där vit nisse så kommer det alltid fler, de färdas alltid i flock. Men jag fick behärska mig. Fast jag hade ju rätt - inne på mässan så fanns det många, många fler imperial stormtroopers, och TIE-fighter-piloter och rödklädda inquisitors och.... vi hade turen att pricka in en parad och uppställning med alla Starwars-cosplayers. Underbart att se!

Men det roligaste med mässan var att kolla på, och lyssna på, de andra besökarna. Så många människor det finns som är lika nördiga som jag! Eller väldigt mycket nördigare... jag stod och kollade på olika svärd (så där som man gör) när jag bakom mig hörde någon fullständigt felfritt (vad jag kunde bedöma) yttra några kända filmrepliker. Bara det att dessa repliker i filmen görs av någon typ av utomjording på ett språk som absolut inte är mänskligt. Nördigheten i att lära sig att uttala detta? Öva och öva många gånger tills det sitter helt rätt? Respekt på den. Användbarhet: nära noll. Förutom på fester, och på tillfällen som detta där folk i närheten känner igen repliken.

Till sist hade vi sett och hört och nästan köpt (chokladpraliner i form av Darth Vader och Yoda) (en morning star, tänk att kunna svinga den hotfullt i bilen när bilisten framför mig byter fil på ett ohövligt sätt?) (inspelade Chewbaccavrål) (ja ja, sluta nu) så mycket att vi var trötta behövde vi ett stillsamt motgift. Vad är då bättre än att spela golf i 17 m/s och med nysandade greener som inte går att putta på? Inte mycket, det är då säkert. Så det gjorde vi. Resultatet kan vi tala tyst om.

Dagarna som bara försvann, och två milstolpar

Det kliar i hela mig av att skriva inlägg i den här bloggen igen - men var börjar jag när jag inte skrivit här på flera år? Men jag vill! Mest för min egen skull, tror jag - jag saknar att kunna gå tillbaka och läsa om min egen vardag. Jag satt nu en stund och läste några gamla blogginlägg och mindes... just det ja, så var det den där jämra pandemihösten när allt var så konstigt och vi var trötta på alla "under rådande omständigheter" och samtidigt rädda, och lika samtidigt så vansinnigt trötta på att vara rädda. Och allt krångel när vi fick fiber, för att inte tala om allt krångel när vi skulle få kommunalt vatten... och alla fina stunder jag har skrivit om, dem mindes jag också. 

Det är det där jag saknar - att skriva för att själv minnas. En blogg är ju en dagbok, en dagbok man kan välja att låta andra läsa också om de hittar till den. Men främst är den ju för en själv. Och bara tänk så många dagar, och år, som nu bara har flugit iväg utan att jag skrivit minsta lilla här. Håret är gråare, den fina Minin jag äger är inte längre orange utan röd, jag jobbar inte alls med skolbibliotek längre och ... det är så mycket som hänt. Bra saker och dåliga saker. Små saker och stora saker. Kanske de får plats här någon gång, men om jag nu fortsätter att känna det här måste-vill-skriva-i-min-blogg-igen-pirret så är det nog nuet som måste få skrivas om. För det var ju just vardagen som var det roliga att läsa om då när jag satt och läste gamla inlägg. Alla de där dagarna när jag kände att "vad ska jag skriva om nu då, det har ju inte HÄNT något idag?" men ändå skrev om de små detaljerna som bilkörning till jobbet i decemberregn och fruktlösa telefonköer till oförstående supporttjänster och liksom skrev in mitt liv här så som det var i all sin vardaglighet. 

Så.

Igår gjorde jag två saker som var oerhört ospännande och ingen som känner mig borde lyfta ens ena ögonbrynet av förvåning över att jag gjorde dem. Men för mig var de bägge milstolpar på var sitt sätt. 

1. Jag var ute i Bökebergsskogen och sprang. 
Ja, jag VET att jag har sprungit hundratals rundor där. Och igår var det inte ens långt. Knappt lönt att duscha efteråt. Jag tog mig runt Eksholmssjön. Först gick jag en bit. Sen sprang jag en stund. Sedan gick jag, och sen sprang jag sista biten. Totalt kanske 3 km varav jag gick 1 och sprang 2? Och det kändes bra. Det är halva segern. Andra halvan är att det känns bra även idag. Om ni visste vad jag kämpat för detta...! Hur många timmar jag lagt på gymmet, och på sjukgymnastik hemma för att äntligen kunna springa utan att det gör ont?
Det var en liten skitsak som sedan blev stor. Jag skulle dra upp en stor tistel i trädgården, satt på huk och tog i med hela kroppen. Och... det smällde till högt från mitt ben när muskeln på lårets baksida gick av. 
Jo. Och sen är det då det här med att bli äldre. Saker och ting läker inte som de gjorde förr. I oktober gick jag till sjukgymnast för benet vägrade bli bättre. Han gav mig övningar. Det blev lite bättre. Jag testade att springa. Det blev mycket sämre. Fan. Jag fortsatte försiktigt med övningar, började gå till gymmet. Gick till gymmet många, många gånger, kämpade (men "med måtta" som sjukgymnasten strängt instruerade mig). Och nu alltså: jag sprang. Det gjorde inte ont. Vitsipporna blommade. Koltrasten sjöng. Och jag sprang igen. 

2. När jag kom hem igen så var jag så överväldigad av mina framgångar att jag satte mig vid köksbordet och ... nej, jag satte mig INTE med min favoritapp på ipaden just nu, färgläggningsappen Happy Color som tar sjukt mycket av min dyrbara fritid (men är så rolig att hålla på med). Nej, jag läste en bok. Jag läste till och med ut en bok.
Och jo, jag vet: det gör du ju alltid Carolina, vad skulle vara så stort med det?
För att jag INTE har läst någon bok på jag vet inte hur länge. 
Jag har tvingat mig att ta mig igenom några böcker för jobbets skull (vi har ju bokprat även för vuxna låntagare) men då av typen "läsa första 50 sidorna, ledsna, läsa sista tio sidorna, bläddra mig bakåt i boken och läsa här och där för att åtminstone ha en hum om vad som händer i den" och sedan rekommendera boken med ordaval typ "de som gillar Irland kan nog tycka om mycket i den här boken" eller "många har sagt att de gillar" som förvisso är ärligt men verkligen inte känts så bra...
Jag vet ju att det finns sååå många böcker här i världen som jag skulle älska att läsa men just nu känns det lite som jag har bränt ut mitt läsarjag. Alla år med böcker som skulle läsas för jobbet skull som barn- och skolbibliotekarie, alla böcker som skulle skrivas om på bokbloggen, att aldrig läsa bara för läsningen utan alltid i bakhuvudet ha "hur skriver jag om det här? hur berättar jag om det här?" Läsningen blev ett jobb, och även om jag ju inte längre heller skriver på bokbloggen och borde kunna släppa allt det där så sitter känslan av tvång och prestation kvar. Jag får se när, eller om, den släpper. Boken jag läste ut igår ska jag inte rekommendera för någon, inte skriva om, inte göra något med. Bara ha läst ut för min egen skull, och det var det som var den lilla milstolpen.

En ganska väl underbyggd teori om fåglar

Jag jobbar hemifrån idag. 

Sak som man kan göra när man jobbar hemifrån:

Stå en ganska god stund och glo på en talgoxe som sitter i en gren precis utanför fönstret. Se på hur den på fåglars vis vrider huvudet så där knixigt snabbt åt alla håll, och fundera på om alla fåglar egentligen är några slags robotutomjordingar som kan röra sig så där. (och flyga)(alltså, de kan FLYGA, är inte det rätt onaturligt egentligen?)(och hitta till platser flera hundra mil bort utan kompass, karta eller Google Maps)(och på given signal samlas i stora flockar, som på en annan given signal bara lyfter sig och flyger iväg åt samma håll, återigen utan kompass, karta, mobiltelefon eller jättemånga planeringsmöten i Teams)

(OK. Jag tror vi kan slå fast att fåglar är robot-utomjordingar)

(Var var jag nu?)

Nå. Stå och noga glo på den där talgoxen för att kunna se när den öppnar näbben för att komma med sitt typiska talgoxe-ljud som är så starkt för att komma från en sån liten kropp. Eller, liten och liten, den är ju helt rund. Eller om den sitter och burrar upp fjädrarna. Vad vet jag. Jag lyckades aldrig se när den öppnade näbben. Men jag hann fundera en hel del över fåglar. Snart sjunger koltrasten om kvällarna! 

Sen återgick jag till mitt arbete, satte mig i min arbetsfåtölj och drog min julklappsfilt över mig innan jag öppnade laptopen i mitt knä.

Har jag nämnt min julklappsfilt? Det måste jag ha gjort. Jag bor mer eller mindre i den. Jag fick den av oäkte maken, och det är inte så mycket en filt som ett luddigt tält. En ullfodrad fleecefilt, med ärmar jag sticker in mina frusna stackars armar i, och så en ficka på magen där man kan förvara till exempel mobilen. Man fryser inte när man sitter under sin julklappsfilt. Enda nackdelen är att man aldrig vill gå ur den, sparar toabesöken i det längsta och avskyr när man installerad, ingosad och klar inser att man glömt mobilen borta på köksbordet.

Att "kondition är en färskvara" gäller ÄVEN Carolinor

 Förra onsdagen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge: jag gick på ett gympapass hos Friskis & Svettis. En orienteringskompis hade bjudit med mig att testa ett lite annorlunda pass som kallades "multifys". Skulle säkert gå bra, tänkte jag, jag har ju gått på såååå många friskispass i mitt liv, och jag är väl hyfsat vältränad eftersom jag springer....eh, flera gånger i månaden och åtminstone tänker att jag ska ta mig till gymmet rätt ofta även om det inte blir av mer än kanske...hm. Visst var jag där någon gång i höstas? Men, vad fasen, ett friskispass ska inte vara några problem.

Tänkte jag. 

Vilken käftsmäll detta pass visade sig vara...! Det var inte bara tungt - det var rena förnedringen. Jag kunde aldrig riktigt hämta andan. Benen skakade, armarna vägrade göra armhävningar och magen ska vi bara inte prata om. Den var liksom bara i vägen och innehöll ingenting av den kraft som behövs för ens de enklaste sit-ups. Efter 20 min var jag tveksam om jag ens skulle orka genomföra hela passet. Men jag kämpade på. Och när jag kom hem, och hela dagen efter, var jag helt stel och stum i musklerna främst i ben och rumpa. Och först nästa kväll började träningsvärken komma - och den var inte att leka med. Trappan här hemma förvandlades till ett oöverstigligt Mount Everest, och jag grinade illa bara jag skulle resa mig från köksstolen.

Alltså. Så här kan jag inte ha det. Helt uppenbart är jag inte en tränad person. Inte längre. Och så här jobbigt vill jag aldrig mer ha det på ett friskis-pass. Så vad göra?

Köpa ett träningskort på Friskis och Svettis i Malmö, såklart! Att gå på Fitness 24/7 och på egen hand utan program lite planlöst dra och slita i olika maskiner passar inte mig - jag behöver någon som peppar, instruerar och får igång mig, tydligen. Och att springa i skogen i all ära, det gör jag för mitt eget välbefinnande men jag löper ju inte - jag smålunkar. 

Jag har, sedan i onsdags, testat ett pass med core flex (bra sätt att bli av med det sista av grym-träningsvärken), haft en timme med instruktör i gymmet på F&S Johanneslust (han: jodå, du KAN lyfta tyngre, jag: gnnnnn... uh.. men hallå, karl, är du klok eller?!) samt, bäst av allt, igår varit på ett vanligt Jympapass (det som förr, på "min tid" kallades "medelgympa"). Och självförtroendet kom tillbaka en hel del: det här orkade jag ju. De här stegen och övningarna kände jag till och visste hur de skulle göras, och jag fixade det. Om än åter med träningsvärk idag, men inte som förra veckan. Och vad som verkligen kom tillbaka var något jag nästan glömt: glädjen i ett riktigt bra F&S pass när musiken är bra, rörelserna passar, man orkar och mår bra och allt bara känns toppen! Jag var glad hela kvällen. 

Well, kropp: här blir inget mer förfall. Mål: smidighet, styrka i mage och rygg och rörelseglädje. Och till hjärnan: nä, det duger inte med att "jag tränade sjukt mycket på F&S förr, då innan barnen kom...". Hur har kroppen någon glädje av det nu, decennier senare??

Närmast uppsatta mål: att gå på det där jämra multifys-passet i Genarpshallen igen om ett par veckor, och känna att det är KUL, och att jag ORKAR.

Unga bilentusiaster, unika väldofter och annat sånt

Häromdagen bestämde sig vädret för att inte regna så mycket som vanligt, lugna sig med blåsten och inte ens vara särskilt kallt, så jag och oäkte maken tog våra klubbor och körde till golfbanan och spelade lite golf. Det var ganska (eller, OK, väldigt) lerigt. vi hann inte mer än fjorton hål innan det blev för mörkt och de första fem hålen eller så spelade jag sämre än en påse lussekatter. Men sen blev det bättre, och sammantaget, trots lera och allt det där, så var det himla kul. Att få komma ut, gå i några timmar, få frisk luft och golfpirret i kroppen! Jätteskönt! 

Eller, på tal om frisk luft: väl tillbaka till klubbhuset så skulle jag bara in på toaletten innan vi körde hem. Och golfklubbens samtliga toaletter har någon typ av automatisk doftspray i rummen, har aldrig tänkt på hur det där går till men det är en trevlig doft med något friskt och diskret som inte stör utan känns ren på något sätt. Men nu när jag satt där på toan så hörde jag plötsligt ett tydligt pysande intill mig, helt oväntat och jag hann haja till och undra vad i huset som gick sönder nu - innan jag med stor tydlighet förstod att det där var doftsprayen som tyckte det var dags att pysa lite. Rätt på mig. Jag tog alltså med mig denna friska, rena och nu väldigt överväldigande doft över hela mig. Och rumsväldoftsprayer (eller vad de nu heter) i all ära - de passar inte att använda som eau-de-toilette. Kan jag säga av erfarenhet.

Medan jag satt där i bilen och doftade (väldigt) friskt och vi körde hemåt så körde vi förbi en mycket ung man, sisådär treårsåldern, med vidhängande förälder. Den mycket unge mannen ägnade sig åt att köra runt någon typ av grävmaskin. Av plast. Nästan lika stor som honom själv. (vilket ju iofs inte var jättestort, men ändå) Jag gissade att denna fantastiska grävfarkost i plast var Årets Bästa Julklapp för denne unge man, och att den nu skulle ut och köras, oavsett väder. Och så började jag fundera på vår egen unge man, han som nu tycker att han är vuxen och vet allt som är värt att veta. När han var i samma ålder som grävmaskinisten här så kretsade hans liv runt bilar och motorfordon av alla de slag. Han älskade att kolla på lastbilar, grävmaskiner, traktorer och allt sånt som var stort och hade hjul och motor och lät högt. När vi skulle läsa högt för honom blev han lyckligast när vi läste böcker om vägmaskiner och annat aptråkigt. Hans första ord (efter mamma och pappa) var "ta-too" vilket betydde "traktor". Han lade oändligt många timmar på att ställa sina leksaksbilar i långa biltåg, sortera dem, köra med dem. 

När han var sisådär tre år, alltså. Sedan gick åren och det där bil- och fordonsintresset vissnade och dog. Nu är han absolut noll och intet intresserad av bilar, traktorer eller ens de mest fantastiska vägmaskiner och är det inte lite konstigt ändå? Fast det var inte jättekul med högläsningen om hjullastare och dumpers, det var det inte.

Annars kan man sammanfatta mina dagar just nu med ett ord: filt.

(Jag har förresten fått två filtar i julklapp: en mjuk röd i vanlig storlek som jag har över benen när jag sitter vid köksbordet och läser. En annan, gigantisk, tjock och fodrad med fluff, dessutom med två "ärmar" så att jag halvt kan krypa in i den när jag sitter i min läsfåtölj med dator eller bok. Den går det bara inte att frysa i.)

Alla dessa vardagar som gått. I en hög.

Idag var det dags att flytta över mitt liv till den nya jobbkalendern, den för 2023. Jag har burit med mig två olika ett tag eftersom jag skrivit in grejer i både den för nästa år och för de sista veckorna detta året - och JA, jag är en person som behöver en analog kalender att SKRIVA i, med rutor och klockslag för inbokade saker så jag visuellt ser hur stor del av dagen de tar, med plats för att-göra-listor i punktform och annat jag bara måste ha för att funka som människa. Jag har såklart en digital kalender i Outlook också, så jobbgrejer finns med lite parallellt i bägge kalendrarna och det är säkert omständligt -  men jag har försökt sluta använda papperskalendern förr och bara köra digitalt men nästan fått panik när jag inte fått skriva in saker med penna på papper så snabbt återgått till mitt dubbla system igen.

Well. Det var egentligen inte mina kalendervanor jag skulle skriva om här. Utan det som de leder till: kalenderarkivet. Jo, för nu när jag gick över till 2023 så skulle jag lägga min 2022-kalender bland de andra utgångna kalendrarna. Men i den lådan var det fullt. Överfullt. Hmmm, tänkte jag, jag kunde kanske rensa lite här? Jag är ju professionell bibliotekarie, vi ska ju kunna det här med att gallra i samlingar? Ganska många år använde jag Filofax, och då får man ju bara en bunt papper att spara, eftersom själva bokpärmen återanvänds. Och dessa pappersbuntar kunde jag väl kanske göra mig av med? 

Började kolla lite. Och fastnade. Här var oktober 2015... åh, då hade jag precis börjat jobba i Trelleborg och skulle åka på bokmässan med Kulturkollo-gänget. Och här var... OJ! länge sen, 1992,när jag jobbade på SJs biljettförsäljning och skrev in alla arbetstider med särskilda sifferbeteckningar eftersom vi hade väldigt oregelbundna arbetstider och hade olika "turer" som det hette. Tidigaste turen började 5.15 på morgonen, för att vi skulle hinna öppna före 05.30 eller vad det var, för då gick dagens första tåg mot Stockholm och det var en så kallad "Röd avgång" (minns ni dem?) och det var en hel del folk som ville köpa biljetter till den.
Och här! 2001, i maj! Här var jag gravid med Lisa, har tid för barnmorskan på måndagen och ett utvecklingssamtal på Väderlekens förskola på onsdagen, och går på söndagen tydligen in i vecka 39+0 i väntans tider. 
I en annan kalender hittar jag vaccinationstider för våra katter Emma och Hobbe, numera saligen hädangångna sedan många år tillbaka.

Herregud. Det är ett helt liv som ligger i den där lådan.

Jag KAN inte rensa. Absolut inte. Jag får hitta en låda till för förra årets kalender, och kommande kalendrar.

Om runor, fjärilar och Pokemon Go

Sak som jag har lagt orimligt mycket tid på de senaste dagarna: Pokemon Go, och det faktum att det nu i spelet går att samla på små larv-pokemons, som efter ett tag går att utveckla till fjärilar. Grejen är att det finns 18 olika fjärilar, med olika färgkombinationer på vingarna, och de 18 skiljer sig beroende på var i världen den här lilla larven kommer ifrån. 

Herreminje (tänker ni som inte sysslar med Pokemon) - har du inget vettigare för dig än larver som inte finns på riktigt?

Men det är här som det börjar bli spännande! Spelet utnyttjar det faktum att man inom spelet kan få pokemon-go-vänner över hela världen. Och att dessa kan skicka "presenter " till varandra, innehållande vykort från den plats där de snurrat pokestops. Och när man fått tre vykort från samma region så får man en sån här liten "larv" som sedan alltså kan utvecklas till fjärilen med färgerna från, säg, Japan. Och vill man då samla ihop alla 18 fjärilarna så får man skrapa ihop vykort från folk över precis hela världen, via spelchattar och liknande där man kan hitta nya vänner.

Jag har nu fjärilslarver för alla regioner utom för "Sandstorm" (som är Mellanöstern) och "Ocean" (som ungefär är öarna i världshaven) - och har vykort från mina "vänner" i alla möjliga länder: Finland, Indonesien, Australien, Kap Verde, Mexiko, Brasilien... överallt! 

Med största sannolikhet kommer jag aldrig att träffa en endaste en av alla dessa personer, eller ens få veta vad de heter på riktigt (eftersom man använder nicknames i Pokemon) - men jag får små bilder från platser i deras vardagar och liv. Och även om jag skulle resa till dessa länder så skulle jag förmodligen aldrig komma till just de här platserna eftersom de nästan aldrig är vid de vanliga turistmålen. Det kan vara lokala stadsparken eller kvarterets postkontor eller en lekplats eller vadsomhelst...

Och det som driver oss alla till att skicka alla dessa vykort till varandra är den kollektiva lusten att äga 18 olika pokemonfjärilar... 

Vilket vykort jag allra oftast skickar ut i världen? Jo, pokestoppet utanför vårt hus: runstenen i Vismarlöv, den med (oläsbara) inskriptioner från 1000-talet. Nu förbryllar de personer i Indonesien och Guatemala :)