måndag 28 januari 2019

Heminredning à la LGs

I sisådär femton år har Lisas rum haft vita väggar, blått golv, blå hyllor, blå fönster och blå lister, samt Astrid Lindgrens sagofigurer målade på väggarna under många timmars slit med tungan i mungipan av dem som då var nyblivna föräldrar och nyblivna husägare med massor av energi. Nu har hon ledsnat på det blå, det vita och Emil i Lönneberga, och vill ha det mer vilsamt i färgerna, bättre förvaring, inte så dragigt (fönstren är rätt trötta) och något nytt. 

Så nu ska det bli nytt. Vi började med en rejäl rensning av prylar och kläder, och sedan föddes idén om att fönsterkupan där det tidigare stått en väl insutten bäddsoffa nu skulle byggas om till en läshörna kombinerad med bättre förvaring. Så: Lisa och jag for till IKEA (medan oäkte maken for till skogs för att initieras i ett exklusivt orienteringssällskap där medelåldern är 73 år)(typ sekt)(hehe)(men initieringsriterna Är Mycket Hemliga) och köpte på oss en rejäl trave platta paket:


De skulle förvandlas till tre byråer och ställas in i kupan som stommen till den där läshörnan.


I vår familj brukar vi dela upp arbetet så här:

Jag (som har idéerna men inte kan skilja en planka från en träbit och kallar alla verktyg för "manick"): Så HÄR kan vi göra! *visar fantastisk interiör skapad av proffsdesigner, hittad på typ Pinterest*
Oäkte maken (som kan benämna allt material med rätta termerna och vet vilket verktyg som funkar var men som helst vill spela World of Tanks 24/7) : Funkar inte. Jättemycket jobb. Typ omöjligt. Blöh.

Så nu hade jag visionen av en "reading nook" som jag sett otaliga bilder av på Pinterest, möbelpaketen från IKEA fanns och jag förberedde mina små rosenöron på de osande eder som brukar uppstå när oäkte maken bygger ihop möbler (han pallar tydligen inte se mig sitta och vända möbelnycklarna bakochfram och passa ihop brädbitarna åt fel håll)... men så blev det inte den här gången. För nu fick vår vän E syn på lådorna, och hon ba: "jag ÄLSKAR att bygga ihop saker från IKEA!" Så hon kom, med skruvdragaren i hand, och skruvade loss av hjärtans lust:


E: Jag bygger!
Oäkte make: Jag kollar!
Lisa: Jag kollar!
Rådig tvååring: Jag ställer mig ovanpå!
Jag: Jag... bloggar om alltihop!


E: Jag fixar!
Lisa: Jag deltar!
Rådig tvååring: Jag håller de fyra leksaksbilarna! Samtidigt! OCH prydnadsäpplet av trä!
Oäkte maken: Jag sågar "det-som-inte-heter-brädor-men-är-det" med min "det-som-inte-heter-såg-men-är-det"!
Jag: Jag städar toan!



E: Jag bygger!
Lisa: Jag håller!
Oäkte maken: Jag bygger!
Rådig tvååring: Jag bygger duplo!
Jag: Jag går och köper bröd i en annan del av byn!


Ja, ni fattar ungefär arbetsfördelningen? Nu är alltså stommen på plats:


Och nu ska vi bara (...)
- komma överens om vilka färger som ska vara på väggarna, på golvet, på gardinerna och draperierna som ska till
- sluta bråka om huruvida det ska vara heltäckningsmatta på golvet eller ej (jag: "jag har sett en bild på internet!" han:"det funkar inte")
- byta fönster till några som inte är blå, femton år gamla och som isolerar bättre (jag: "har en bild i huvudet av fantastisk utsikt och fint ljusinsläpp" han; "det är dyrt, svårt och inte helt säkert att det funkar")
- bygga bokhyllor på sidoväggarna i kupan. För jag har sett en bild på Pinterest. (fast eftersom det är snedtak och ojämnt och allt sånt så är det ytterst osäkert om det funkar att göra alls)(enligt somliga)(inga namn men han är numera invald i ett exklusivt orienteringssällskap)

Fortsättning följer, rafflande bilder utlovas och kanske vi skaffar ett eget konto på Pinterest.

Tack finaste E för all hjälp!

tisdag 11 december 2018

Rapport från ett ide

Kort meddelande: Jag har typ gått i ide. Om ni undrar. Tyvärr sover jag inte i det där idet, vilket jag hade behövt göra mer. Nä, jag spelar datorspel. Skyrim, för att vara exakt.

Det var flera år sedan jag spelade datorspel någon längre tid (och det var nog Skyrim den gången också... 2011-2012) - sedan jag började bokblogga har läsandet och bloggandet om läsandet liksom fått ta all ledig tid. Ja, jag älskar böcker och läsning, men kan ibland känna att läsningen har förvandlats till ett måste och en plikt för att uppdatera en blogg som jag inte riktigt vet hur många som läser, och jag vill inte riktigt ha det så. Jag älskar ju att försvinna in i en datorspelsvärld också, bli totalt uppslukad av ett äventyr. Nu tillåter jag mig att göra det igen. Timme efter timme efter timme tills kvällen har blivit alldeles för sen och jag tar av mig hörlurarna och återvänder till nuet. Läser gör jag bara på tåget och bloggar nästan inte alls.

I stället är jag en ytterligt lömsk person som kryper i skuggorna med min pilbåge. Jag är fantastiskt duktig på att mörda monster och elaka människor med pilbåge. Jag kan andas under vattnet också. Och knyta min högra näve, muttra magiska formler och bli frisk från alla sår på några sekunder. Heja mig, vad jag är duktig. Jag kan dyrka upp dörrlås också. Och rida. Och klättra i berg.

Så detta är mitt ide när decembermörkret är fullständigt förlamande: att timme efter timme krypa runt i skuggorna i grottsystem i en värld som inte finns och skjuta ihjäl monster och banditer med välriktade pilbågsskott.

Heh.

tisdag 4 december 2018

Vad man kan få höra på en buss (vare sig man vill eller inte)

I mitt nya buss- och tågliv är det normalt ganska tyst. På morgonbussen från Klågerup till Svedala är det inte många passagerare, och där sitter jag och läser morgontidningen på telefonen. Sedan åker jag tåg från Svedala till Ystad, och sätter mig då alltid i tyst kupé.

Älskar den tysta kupén innerligt!

Där får jag inte pilla med telefonen enligt min egen regel, utan där läser jag bok. Och det är alltså så himla läsa-bok-vänligt i den där tysta kupén. En halvtimme på morgonen och en halvtimme på eftermiddagen, och jag tycker så mycket om den där tiden.

(Sen kan vi tala ganska tyst om de drygt tio minuternas väntetid mellan buss och tåg - Svedala station är inte den mest upphetsande platsen på jorden.)

Igår förde mitt jobb mig på äventyr ut i vildmarken. Eller nästan. Jag skulle besöka en rektor i grannkommunen, eftersom rektorn ifråga hade kloka idéer om skolbibliotek. Rektorn rektorerar över skolan i Borrby. Borrby ligger mitt på Österlen och är alldeles säkert en bedårande plats sisådär i juni eller juli. En måndagseftermiddag i december, när allt är stängt och mörkt och grått och ännu mer grått? Nja. Kändes som att jag rest till någon miljö i spelet Fallout. 

Men den där bussresan som under 40 minuters tid tog mig från Ystad till Borrby? Där fanns det definitivt ingen tyst kupé. Och jag fick sitta och muttra över det här nya som tydligen gäller bland människor under 25 år (och särskilt trendiga personer 25-40) nu: att man ska föra sina telefonsamtal med högtalarfunktionen påkopplad, och i stället för att hålla luren till örat hålla den i handen en bit ifrån sig så att varken den som blir uppringd eller den som ringer upp hör varandra särskilt bra, och så att omgivande mänsklighet tvingas ta del i samtalet vare sig den omgivande mänskligheten vill eller ej.

Det spelar tydligen heller ingen roll ifall samtalen är av känslig natur. Kanske tror den uppringande trendiga personen att omvärlden har blivit komplett stendöv, eller att vi egentligen är någon kuliss och egentligen inte finns på riktigt? Nämligen fördes längst bak i bussen en högljudd telefondialog kring ämnet "vilka piller jag behöver ta för att bli lugn" och i så fall hur många, och om den uppringde kunde frambringa den sorten. Och eftersom högtalarfunktionen alltså var på så fick alla vi andra i bussen också veta allt om detta, om läkarkontakter och olika pillers effekter mot varandra och om de skulle ökas inför festliga tillfällen.

När pillerdiskussionen rasade som bäst tog sig en annan kille sig för att ringa upp växeln på Hermods, med högtalarfunktionen på max (lovar!), för att bli kopplad till ett ställe där han fick vänta i telefonkö. 20 av de 40 bussreseminutrarna genomnjöts alltså med ett "det är många som ringer men vänta kvar det blir strax din tur"-meddelande var 20e sekund, ända tills killen äntligen kom fram och fick lägga fram sitt ärende till en handläggare. Handläggaren hörde ju inte vad killen sa (ljudvolymen i bussen, motorljudet, bussutrop om hållplatser, pillerdiskussionen...) utan fick fråga om många gånger. Killen i princip vrålade ut sitt personnummer och vilka kurser han behövde söka och vem han varit i kontakt med och sina studieresultat - men han hörde ju inte heller vad handläggaren sa pga att ljudet på telefonen drunknade i det övriga oväsendet.

Så många frågor... varför högtalargrejen? Varför ens ha de här samtalen på en fullsatt buss? Är det för att inte behöva känna sig ensam i den där trista telefonkön?

Säger det igen: älskar tyst kupé.

torsdag 22 november 2018

Flydda tider

Hej bloggen!

Jag fick ett mail igår kväll, från Håkan Nilsson som också är med i Malmö OK. Denne trevlige man kan inte bara orientera - nejdå, han är även duktig på husbilsliv (vår första husbil köpte vi förresten av honom och hans fru Kristina), däckhandel och hantering, fågelskådande, resande och reseberättelser, och så är han väldigt duktig på att fotografera människor.

Så mailet jag fick av honom igår hade bara en rubrik: "Flydda tider", och innehöll de här:




Tänk, va? Att dessa fantastiska barn som på de här bilderna ser ut som att de redan har kommit på meningen med livet och universum och allting och är lyckliga för det, att de är mina?

Och att de har blivit så vansinnigt mycket större nu? Tiden med "måste-ha-keps-om-man-ska-vistas-utomhus" och "håret-som-måste-borstas-och-sättas-upp-varje-dag" känns som det var typ förra veckan. Det är aldrig keps eller blommor i håret numera. Och meningen med livet är svår.

Tack igen, Håkan, för bilderna! Jag sparar ömt ned dem i min fantastiska samling med Håkan-bilder jag har och gläds åt.

tisdag 20 november 2018

En helt vanlig tisdag i november

Hela dagen har jag suttit på jobbet och knåpat med ett Viktigt Dokument Som Ska Läsas Av Andra Personer Och Betyda Något. Det är i många punkter och handlar i stort om att redovisa vad jag har jobbat med och kommit fram till under hösten, och det måste underbyggas och spaltas upp och delas in i vettiga rubriker med underrubriker och jag kan liksom inte bara spåra ur och fantisera eller skriva icke underbyggda påståenden utan det ska vara torrt och korrekt. Och klokt. Och med fina ord. Och visst, jag KAN skriva på det där sättet. Utan att missbruka parenteser och komma på egna ord och så där som jag brukar hålla på. Men jag var tvungen att skriva lite här för att få avreagera mig lite?

Min dag inleddes på ett tveksamt sätt med att jag först åkte buss till Svedala, för att där mötas av en tågtavla som tyckte att  mitt tåg skulle gå en halvtimme senare än det egentligen var tänkt. Tågtrafiken mellan Malmö och Lund var stoppad pga en befarad olycka (det visade sig senare att det var en fågel som fått sätta livet till)(trist för fågeln och för alla pendlare, men åtminstone inget människoliv...?). Och den där halvtimmen var inte ens säker, det kunde bli mer. Eller mindre. Tågtavlan hade svårt att bestämma sig och det iskalla novemberregnet gjorde sitt bästa för att dränka både mig och Pokemon Go. Så jag lät tågtavlan ha sin livskris ifred, stod i hällande regn på Stortorget i Svedala och tog ned ett pokemongym innan jag åkte samma buss jag kom med tillbaka till Klågerup för att där gå tillbaka till min kära bil som stod parkerad där (och som hälsade mig med ett "jaha, så nu passar det?"). Sedan körde jag en bit söderut på 108:an igen för att sedan vika av och dra till Ystad. 05.30 gick jag upp. 08.45 var jag på jobbet. Hurra.

Så: bra saker för att väga upp svårskrivna dokument och löjligt lång pendlingstid?

  • Jag har återvänt till Skyrim! Det var två år sedan sist, och jag har spelat två kvällar nu och det är jätteroligt!!  Jag är helt inne i det och längtar tills jag kan sätta mig med det nästa gång. Det tar all bloggtid, all lästid, all löptid och kräver ostbågar så om det här håller på kommer jag i februari vara fet, hålögd och med en bokblogg som tynat bort. Men glad!
  • Jag kanske ska levla upp från att spela Gafsan i biblioteksteaterns 15-minutes-of-fame till att få spela Muminpappan! Ett STORT steg i min teaterkarriär. Krävande inlärande av ny roll och nya känslor att gestalta... sånt som "är det det HÄR de kallar jul?" samtidigt som jag förvirrat ska krama lite bomull som ska föreställa snö. Jag har fasen inte tid med att skriva nulägesrapporter på jobbet.
  • Alltså, jobbet. Där man nu tillbaka från lunchen helt oförhappandes kan möta sin kollega som trampar runt utklädd till Mumintroll, för hon måste ju testa kläderna. Eller varför inte sin chef iförd muminmammans rödvitrandiga förkläde och små vita öron i kartong på huvudet? Omväxlat med att få ha en eller annan sagostund för 3-åringar med tillhörande bebissyskon. Eller åka till Simrishamn på möte med andra skolbibliotekarier. Jag har inte haft så roligt på jobbet på många år, och jag trivs något så vansinnigt. (trots dokumentförfattandet...)
  • Jag har avslutat några gångna veckors viktväktande (det gick ändå åt helvete) och känner mig nu helt fri att äta knäckebröd med smör och prickig korv till frukost, ta punchglass till efterrätt på kvällen och äta riktig bearnaisesås. Livet blir banne mig mycket lättare med riktig bearnaisesås.

lördag 17 november 2018

Om älgande söner och hälar

Attans, vad tiden bara försvinner...? Min ambition att skriva ett kort inlägg här varje dag har ju rasat totalt. Både vad gäller "kort" (jag KAN inte) och "varje dag" (hallå? det är november. Say no more.)

Alltså är det nu redan lördag igen. En mycket, mycket bra lördag so far. Inledningen var att sova länge, och att sitta extremt länge vid frukostbordet - två av mina bästa saker.

Sen drog jag och sonen till Bokskogen för att springa. Och detta är något mycket bra - sonen är numera den som drar iväg mig på springandet. Tänk, va?! Att han började följa med på löpturerna i somras, kämpade en del med dumma skor och värme och en mamma som sprang om honom - men att han ganska snabbt hittade sitt löpsteg, glädjen i att få vara i skogen, poddlyssnande, tillfredsställelsen efteråt, hela springa-är-en-bra-grej-grejen. Nu vill han alltså inte vara utan det, och det är många veckor sedan han tog hand om bilnyckeln under löpningen eftersom han raskt älgar ifrån mig, är först i mål och den som hämtar våra vattenflaskor i bilen.

Annan bra, bra sak: att det här med att gå till kiropraktor faktiskt verkar hjälpa min häl och fot att läka i grunden. Värsta hälsporreinflammationen gick över i slutet av sommaren med hjälp av smörjande, antiinflammatoriska medel på insidan och utsidan, inlägg, tåhävningar, fan och hans moster - men foten har ännu varit stel och inte helt bra och det känns som att inflammationen när som helst kan komma tillbaka. Men nu, efter två kiropraktorbehandlingar (han vrider mina höfter och drar i min fotled...) så känns det annorlunda. Idag sprang jag och det gjorde inte ont. Jag kunde slappna av helt i foten, och vilken skillnad det blir i löpandet! Jäklar i det!

Jag är fortfarande anmäld till Stockholm Maraton i juni, och nu börjar jag tro att det kanske går att genomföra, trots allt. Snart kan jag springa långrundor igen, och nu kanske jag får med sonen på dem också! Yej!

söndag 11 november 2018

Bilkörarlördag och vandringssöndag

Så gick en helg. Fort som attan, som vanligt. Lördagen försvann i en längre massor-av-ärenden-plus-att-det-skulle-övningsköras-så-två-flugor-i-en-smäll-köra-bil-runda. Jag och sonen körde alltså till rafflande ställen som ICA-nära i Bara för att hämta ut en låda te jag beställt från Danmark (nä, inte bara jag, vi är flera stycken på jobbet som köpt tillsammans)(särskilt gott te vi drack när vi var där för några veckor sedan), och för att köpa oss minst varsin Harry Boy och vara med och vinna sisådär 120 miljoner. Det ville tydligen resten av svenska folket också göra. Samtidigt. ATGs system hade brakat ihop och pekade finger åt oss och vi fick inte spela alls.

Nähä. Vi körde till nästa spännande ställe: Malmö stadsbibliotek. Eftersom hon som jobbar som bibliotekarie dagarna i ända behövde lämna tillbaka en bok på ett annat bibliotek än det hon jobbar på, samt hämta ut en reserverad bok hon absolut inte behövde lägga till högarna som redan ligger där hemma. Och eftersom den boken är första i en serie om fyra, och de andra tre också fanns inne så.... lånade hon förstås alla fyra böckerna. Som man gör.

Bilen gick vidare, nu till Lund eftersom det var det där med övningskörandet som var rätt viktigt och motorvägar behöver tränas. I Lund uppsöktes en frisör, av typen sticka-in-huvudet-för-att-kolla-efter-drop-in-tider. Det var inte jag som skulle klippa mig. Det var sonen. Frisyr är inte det viktigaste här i livet:
- Hur vill du ha det klippt?
- Tja... ungefär som det är nu fast kortare.
- OK. Ungefär hälften?
- Nja, kanske lite mer än hälften.
- OK.

(jag lovar - det var allt som yttrades mellan frisör och kund som sedan blev korthårigare, glad och nöjd)

Sedan inträffade i rask följd 2 x kladdkaka på Ebbas skafferi, mathandling på ICA maxi, ryggbiffsmiddag och en överdos Candycrush varpå vi helt plötsligt befinner oss i Snogeholm och det är söndag förmiddag klockan 11. Regnet regnar. November novembrar. Och Håkan och Carolina ger sig självklart ut på vandring, för det är väl det man gör när det är en regnig novembersöndag? Japp. Särskilt om man bestämt vandrarträff med två andra som också har fattat det här med bra skor och regnkläder.

Regnet lugnade sig, och vi kunde vandra nästan hela den gula slingan (ca 14 av de 16 km) innan det började bli mörkt. Och jag förlät nästan november för allt, eftersom skogen var så full av gult och brunt och grönt, och luften var så full av syre att den borde tappas upp på flaska och tas hem, och vägarna och stigarna var så fulla av löv att det var som att gå på bomull. Jo, det är klart att vissa av utsikterna hade varit finare med hög blå himmel och bättre sikt (ängarna, sjöarna), och visst var några av stigarna lite leriga och slippriga - men ändå: så mjuka färger? Och att se ut över en dimmig novembersjö är lite som att stå vid en blyertsteckning.

Kolla!