Tillbaka i Skyrim

Jag hade ett ovanligt stort behov av verklighetsflykt och underhållning, och boken jag läste var rätt trist. Så i stället tog jag och återvände till Skyrim. Jag har inte varit där på fyra år. Fem? Jag spelade ett par hundra timmar då när det kom 2011, men spelade faktiskt aldrig färdigt the main quest. Men nu när jag återvände hade jag lust att göra allting igen. Så... jag började från början. Med fångkärran och alltihop. Har varit i Bleak Falls Barrow och återstiftat min (o)vänskap med diverse draugar som tyckte att jag skulle dö. Jag satte ett antal pilar i dem och kom ihåg hur himla kul det är med just missile weapons i Skyrim.

Och jag hade glömt hur otroligt vackert det är där. Sanslöst! Var tvungen att stanna på bron ut från Riverwood och titta lite.

Och nu är jag förstås på väg till Whiterun. Har ännu inte haft ihjäl min första drake, men det kommer snart. Däremot har jag redan plockat min första nirnroot - det liksom sitter i ryggmärgen när man hör det där nirnrootljudet att de måste plockas.

Kolla, där borta ligger Whiterun!

Jag kommer nog inte att lägga några tvåhundra timmar den här spelomgången - men några kvällar kanske? Och lite till? Det är ett väldigt bra spel!

Carolina v/s Grus: 1-0

Jag brukar bli fnoskig över grus och sand i hallen så här års, men i år håller jag faktiskt på att bli alldeles tokig. Men det är ju inte så konstigt heller - det går liksom inte att komma in i vår trädgård utan att först bli alldeles lerig om skorna nu.
Det är allt det där grävandet som skett för vatten och avlopp - i vår trädgård, utanför vår trädgård och hela bygatan. Just nu råder tillfällig frid i grävandet. (nästa fas som innebär att resten av vår trädgård ska grävas upp och uterummet rivas börjar väl någon gång i april eller så) Orangeklädda männen avslutade genom att lägga ut ett tjockt lager grus överst på bygatan - jag antar att det ska köras in och sedan skrapas till för att så småningom mer likna Trevlig Bygata än Skumpig Byggarbetsplats. Men just nu? Just nu är det ett tjockt lager grus som är väldigt grusigt och löst. På nätterna fryser det till och på dagarna töar det upp till att bli lergrus.

Och det följer förstås med in i vårt hus där det bekvämt lägger sig tillrätta i hallen, knastrar mysigt under våra fötter när vi går till badrummet, villigt följer med under fötter, tofflor och strumpor in i vardagsrummet, uppför trappan, ner i mattor, upp i soffor och ner i sängar.

Jag är inget maniskt städande person. Jag har mycket hög toleransnivå för damm (typ oändlig). Men jag fixar inte när det ligger grus på golvet. Så just nu består mitt hemmaliv av rätt mycken Kamp Mot Jävla Grus.

Just nu står det 1-0 i den där kampen, 1-0 till mig. Jag har förbjudit skor som kommer direkt från Vismarlövs Grusgata att komma innanför ytterdörren. De får bo i uterummet i en stor hög. På ytterdörren sitter en typiskt charmig Arg Lapp som skriker att "Ta av dig skorna UTANFÖR dörren!!", mest riktad åt min förvirrade son som annars gärna klampar runt i hallen iförd skor beklädda med centimetertjockt grus. ("va? grusiga skor? tänkte inte på det") Han må ha den skarpaste mattehjärnan i vår familj, men särskilt praktisk är han inte. Jag håller nu tummarna för Arg-Lapp-Metoden.

Fast... de närmste dagarna kommer gruset att ta en gruvlig ledning i den där kampen. Vi ska nämligen ha fina Murre boende hos oss. Och han är ju världens bästa, och snällaste och mycket efterlängtad och så... men samojeder har rätt fluffig päls. Samojeder måste gå ut och gå på Vismarlövs Grusgata många gånger om dagen. Och samojeder kan inte läsa Arga Lappar. Inte heller kan de ta av sig tassarna innan de går inomhus. Så... jag får väl sätta på mig inneskor. Och lugna ner mig lite.

Exhibit A

Och så här ser trädgården ut just nu. Innan vi gräver upp resten, alltså.

Om slemma skurkar och lösenord

Igår började plötsligt min mobil flasha jobbiga meddelanden åt mig: av säkerhetsskäl hade mitt lösenord för Apple ID nollställts. Mycket irriterad fick jag mecka med det där en stund, svara på säkerhetsfrågor av typen "i vilken stad träffades dina föräldrar?" och "vad ville du bli när du var liten?" som jag tydligen hade skrivit in de rätta svaren på någon gång i tidernas begynnelse när jag fick min första Iphone, eller om det var när jag startade mitt Ituneskonto. (Istid alltså. Mammutar rände runt på Malmös gator.) Varför skulle telefonen och äppelkontot sätta igång och bråka så helt utan anledning?

Fast idag fick jag ett mail från Amazon. Det skrek också om säkerhetsåterställning av mitt lösenord, och gå-in-under-inställningar-återställ-följ-länk-gör-bot-bättring-du-är-i-stor-fara. Fast Amazon var mycket artigare än Apple: de förklarade varför jag behövde göra allt detta. Tydligen hade deras vaksamma övervakningsrobotdatorer (fråga mig INTE hur de jobbar) hittat en lista på mailadresser och lösenord, publicerad på nätet, och på den listan fanns min mailadress och mitt lösenord med. Och eftersom jag troligen som så många andra (lata och inte så smarta)(fast det skrev de inte)(men det var det de menade) använde samma lösenord kopplat till samma mailadress på ungefär alla ställen jag loggade in på så uppmanade de mig att byta det lösenordet. Helst till något unikt lösenord för varje inloggningsställe.

Aha! Tydligen hade väl Apples övervakningsrobotdatorer upptäckt samma sak? Eftersom jag är en redig typ (fast dum nog att använda samma lösenord på många ställen) så gjorde jag som de sa åt mig. Åtminstone på de inloggningsställen som kändes viktiga. Typ Facebook.

Lite läskigt är det att några slemma och ondsinta skurkar med planer på förskingring, allmänt lurendrejeri och världsherravälde (säkert struntar de i att betala parkeringsavgifter också)(och river itu boten ifall de får någon) hade min mailadress och mitt lösenord på en lista? Fast... i verkliga världen var det troligen inte skurkarna i egen hög person som hade suttit och knåpat ihop den där listan. (jag kan bara se bilden av två björnbusar som sitter med fjäderpennor och skriver sirliga listor på långa pappersark) Nej - det var deras övervakningsrobotdatorer som fångat in adress och lösenord från någonstans där jag använt dem, och automatiskt lagt in på den automatiskt skrivna listan som automatiskt publicerats på nätet. Min skurkbild får nog förändras till att bli av en björnbuse som sitter framför en datorskärm och skriver ondskefull kodning i stället.

Om att andas lugnt på Willys parkering

Idag vågade vi oss äntligen ut för att övningsköra, sextonåringen och jag. Eller, ja, det är nog mest jag som har ett väldigt mentalt motstånd mot att ge mig ut i någon som helst trafik i något som är mindre sårbart än en stridsvagn när jag inte bara måste låta mitt lilla barn sätta sig vid ratten utan också verka avslappnad och lugn när han gör det.

Andas lugnt, liksom. Inte tänka på allt som kan hända. Inte ens låta tankarna nudda vid ljud av plåt som skrynklas, bromsar som skriker och annat som låter väldigt dyrt och ont och jobbigt och livsfarligt. Nejdå. Utstråla lugn och pedagogik. Killen kan ju inte bara få köra på körskola, då blir körkortet en mycket dyr historia. Han måste få övningsköra hemma också. Punkt.

Så idag började vi. Willys parkering. (men mamma, här finns ju andra bilar?! Och stora stolpar här och där? Och är inte parkeringen väldigt liten?) Grundläggande köra-bil-saker som att gasa, bromsa, koppla, få motorstopp, titta i backspegeln, backa, hitta dragläget, svänga... Och så körde vi lite på några bakgator i ett industriområde. Vände bilen medelst backning runt ett hörn (mild röst: "du kan nog bromsa nu, Erik, du närmar dig ett staket").

Stolt märka att det ju går att köra en bil framåt, utan att krocka det minsta. (och lika stolt märka att det GÅR att sitta bredvid när ens barn ska köra utan att hyperventilera eller slita i handbromsen)(jag höll inte ens handen på den)(för det sa körskolläraren på handledarutbildningen att jag skulle ge blanka sjutton i)¨

Om nu inte tankarna får vandra i riktning skrikandebromsar-plåtsomskrynklas-krasch-bang-bom-elände? Ja, då går de en annan och ofta vandrad väg: när blev han så här stor, min lille bebis? När??