När man låter bloggen dö lite grann så här som jag har gjort nu sedan början på sommaren - ja, då är det himla svårt att sätta igång igen. Hur ta upp alla stora och små, glada och sorgliga, livsomstörtande eller pyttiga saker som hänt sen sist? Struntar man bara i dem här och skriver på som om ingenting hade hänt (och känner sig som en känslokall jäkel?) Ja, det får bli så. Men tro mig - känslor har rasat hela sommaren. Höga toppar och djupa dalar - och ändå så landar jag nu i en...
... helt vanlig lördag i oktober. Fast vad jag älskar helt vanliga lördagar i oktober med inget inskrivet i kalendern! Då kan man till exempel åka till stadsbiblioteket i Malmö med sin dotter. Och så kan man där gå runt på ungdomsavdelningen och utropa sånt som "men läste du någonsin de här böckerna, Lisa? Inte? Men då måste du...!" eller "det är lika bra du lånar hela trilogin, ifall du tycker om första och vill ha de andra direkt" eller "jo, du har rätt många böcker där redan, men tänk om du inte tycker om någon av dem? Då måste du ju ha någon i reserv!".
Hon lånade åtta böcker. Jag lånade bara tre (men eftersom jag i förväg aviserade att jag "absolut inte behöver låna någon alls" så räknas de nog dubbelt).
Sen drog vi till Emporia för att hitta en snygg höstjacka (till Lisa), nya träningstights (till Lisa) och något annat (till Lisa) som jag glömt, men eftersom Lisan ifråga redan inledningsvis snubblade över någon elak klädställning inne på Stadium och handlöst ramlade i golvet och så där "såg någon mig??" snabbt reste sig upp men som sen hade rejält ont i både handled och höft - så förlorades all shoppinglust till jackor och tights. Istället fångades jag in av någon duktig skosäljare som fick upp mig på någon fotmätarmaskin och konstaterade att jag tydligen hade ovanligt höga fotvalv och att alla mina fotproblem (ja, en del av sommarens blöh)(det bidde inget Lidingölopp förresten) kanske kunde avhjälpas av specialsulor som gav stöd för dessa fotvalv. Som av en händelse stod fotmätarmaskinen och försäljaren just intill stället med de Fantastiska Sulorna, som jag provade. Och köpte.
Vi kom alltså hem utan det vi åkt iväg för att köpa - men med ett par sulor som var lika dyra som ett par skor (599 tror jag), löjligt många böcker, en värkande handled och ett begynnande stort blåmärke på en höft.
Lisa firade detta genom att deltaga i Svedalas Kulturkalas, där hon lämpligt nog satt och stickade ("stickgraffiti") med sin handled i fyra timmar.
Jag firade det genom att ta min vrenskande fot och mina svindyra sulor och ge mig ut i Bökebergsskogen för att skåda ljuset och smärtfriheten.
Jag vet inte. Nu gjorde det liksom ont på nya ställen? Fotleden? Hålfoten? (Plånboken?)
Men ja. Det var valda delar av en lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar