Kaktusar och musik i kyrkan, sånt som fyller min vardag

Jag har precis varit omgiven av fyrtiotvå förskolebarn, och läst sagor för dem (om en varg och ett lamm, om hundar som gått på fest och bytt rumpor med varandra, och om ett tåg lastat med julklappar som inte kommer över berget pga lokhaveri). Vissa stunder på jobbet är bättre än andra. Sedan gav mig några av dessa barn en lektion i logiskt tänkande och barnaförnuft:
- Vad är det där? (pekar på en rejäl kaktus i ett av skolans fönster)
- En kaktus.
- Åh! JAG VET VARFÖR DEN HETER TAGGTUSS! ropar barnet bredvid. DET ÄR FÖR ATT DEN HAR SÅ MÅNGA TAGGAR!

Men självklart. Varför heter de inte taggtussar? Kaktus är verkligen helt lamt och trist i jämförelse, och sååå vuxet rätt. Ska nog börja säga taggtuss jag också.

Annan sak jag förundrades över nu på morgonen:
Facebook påminde mig om (åh vad jag gillar facebooks "minnen") att det idag är åtta år sedan Lisa spelade med i sin första konsert med Svedala kulturskola. Helt nybörjare på fiol fick hon ingå i en jätteensemble som tillsammans spelade Fairytale. Hon älskade det! Och de stolta föräldrarna filmade det hela och lade upp på youtube trots att man inte ser mer än typ nästippen av Lisa (om man kollar noga):



Igår, åtta år senare alltså, satt vi återigen på konsert och såg/hörde Lisa spela i en ensemble. Nu i Petrikyrkan i Malmö där elever från Latinskolans klassiska profil spelade. Lokalen hade levlat upp något sedan den där Fairytalekonserten i skolaulan i Svedala - nu med en akustik som gav ryggrys och ståpäls när vi fick njuta av operasång, slagverksensembler, en violavirtuos, och olika kombinationer av blåsinstrument... alltså: vilka talanger och vilken skicklighet! Så bra och kul att Lisa har fortsatt med fiolspelandet och nu får vara en del av allt detta! Jag tror att just Fairytalekonserten och glädjen hon fick med sig från början i sitt spelande har spelat en stor och viktig roll för det.

Söndagsrapport från Vismarlöv

Jag har den bästa sortens helg. Den, där det inte är inskrivet något i almanackan. Jag älskar dem! Sovmorgnar, långa frukostar, lalla runt i myskläder hela dagen, spela candycrush, läsa... och hej bloggen, där är du, ja! Jag har till och med energi till att skriva i dig? Wow!

Jomen klart att förra helgen också var bästa sortens helg, då när Lisa och jag var på spa-helg på Torekovs hotell? Absolut! Vi spa-ade så vi nästan blöttes upp i poolerna, ångbastun och allt vad det var. Åt hotellfrukost och afternoon tea, och satt skamlöst med varsin bok vid vårt restaurangbord eftersom vi bägge trivs med att läsa medan vi äter. Fick massage (jag) och ansiktsbehandling (Lisa) och sällade oss till den stora folkhopen som hasade runt i identiska vita badrockar och för stora badtofflor och kopplade av. Det var skönt, och det var Håkans 50-årspresent till mig. Men en sån spa-helg är liksom "njut nu! njut! Du ska fan njuta eftersom det här har kostat flera tusen! Se så!" Och en sån här helg som vi har nu är också en enda njutning - fast helt gratis. Hm. Jag låter helt otacksam nu, jag vet. Men jag är nu en gång skapad så att jag älskar att hasa runt i myskläder hemma...

Och jaha ja, jag har fyllt 50. Det var kul. Vi gick ut på restaurang och åt, vi fyra LGs, mina föräldrar och Håkans föräldrar. Det var gott, och lagom stort firande, och trevligt! Och på jobbet fick jag tårta, och blommor, och en hel kasse full med ostbågar, chips och smågodis (ja, nu har jag jobbat där i ett och ett halvt år och de har lärt känna mig på ett bra vis...). Nu är jag 50 och känner mig... ungefär som när jag var 49. Tillfreds.

Back to the innevarande helg, då. BMWn får i skrivande stund på sig sin vinterskrud, alltså vinterdäcken. Lisa tänker sig alldeles strax kleta in någon obeskrivbar ljusblå goja i håret. Det är en inpackning från Lush, och den luktar tuggummi, och... ja. Den ska göra håret mjukare eller mer motståndskraftigt eller nåt. Här är en bild:

Och när vi är inne på bilder - igår var jag ute i Bokskogen och sprang. Och hur många gånger jag än sprungit där var det på vissa ställen lite trickigt att hitta vidare, eftersom stigen behagade gömma sig:

Visst är det fint? Och mjukt, och prassligt (och lerigt). Men lurigt ibland, när skogen behagar att bre ut sig på golvet i stället för i luften.

Jaha - nu ska jag resa på mig och faktiskt göra lite nytta. Badrummet ska städas och blommorna ska vattnas. Sen är det mer bok som ska läsas och fler banor i candycrush som behöver besegras. Life is good.