Julstämning...?

Tindrande barnaögon?
- Hallå? Skulle du inte ha gått upp nu?
- Mmmmmrrrfff...

De är mest rödkantade, de där barnaögonen. Eller zombieaktigt stirrande vid frukostbordet (om de inte är slutna i ansiktet som lutas mot bordet). Gymnasiet är ingen lek, och veckorna fram till jullovet är minst sagt packade av prov, redovisningar och inlämningsuppgifter. Nu går de på energireserven, barnen. Tindra med ögonen? Möjligen på julafton, efter en rejäl sovmorgon.

Prydnadstomtar här, där och everywhere i det idylliska hemmet för att öka stämningen?
- Alltså - jag pallar inte bära ner julpyntslådorna i år.
- Nej.
- Om barnen äntligen vill ha tomtar och änglar överallt så får de bära ned dem själva.
- Ja.
- Och det är ändå bara jag som måste packa ned allt sen i fakking tidningspapper och bära upp det, och tomtar är så himla tråkiga i januari.
- Absolut.
- Skönt att vi är så överens om de viktiga tingen i livet.

Vi firar inte jul hemma i år. Så varför låta hemmet invaderas av tomtar som ändå inte får vara med på dagen D? De får fira den med mössen uppe på vinden. Adventsljusstakarna är dock på plats. Jag överlever inte december utan adventsljusen.

Lussekatter? Pepparkakor? Sju sorters kakor i gigantojulbaket??
17 dec:
- Mamma? Bakar vi lussekatter i år?
- Njaaaooo. Jo. OK. I eftermiddag?

Lussekatter bakas hastigt och lustigt. Redan halvvägs genom degen ballar jag och Lisa ur och börjar göra sniglar och lejon, delta, sigma, g-klavar och valspermier i stället för strikta och traditionella S-former.
På kvällen återupplivar vi en av de äldre LG-ska jultraditionerna: adventsfikan. Levande ljus i mängd, nybakade lussekatter, pepparkakor (köpta förstås, de är ändå godast) och skumtomtar. Och sedan klämmer vi på mycket kort tid ungefär hälften av de nybakade lussekatterna. Och alla pepparkakorna. Och ett försvarligt antal skumtomtar. Heja oss!

Julklappar?
Inte många i år. Bara till barnen, i måttlig mängd, samt tre 30 kronorspresenter var till julklappsspelet. Faktiskt blev vi färdiga med inköpandet redan förra veckan. Och nu ska det lackas, och packas, och klippas och prydas...?

Torsdag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Fredag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Lördag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Söndag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Måndag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar in.... men vaf-n... *räknar kvällstimmar i huvudet*... vi måste ju göra det ikväll.

Papper, tejp och krafs fram. Julklappar slås in. Julmusiken lyser med sin frånvaro och julklapparna ser i vanlig ordning ut som om de alla slagits in av en femåring som saknar tummar.

StarWars?
Va? undrar ni. Det är väl ingen jultradition?

Jo. Hos oss är det det. Och JA! vi ska gå och kolla på StarWars - The Last Jedi ikväll! Nu kan julstämningen komma!

18-åringens rätt trista svar till 13-åringen

Jag skrev igår om hur jag skulle fråga sonen om han nu kunde svaret på den fråga han själv ställde när han var tretton och fantasin inte kände några gränser. (alltså den här: "Vad tror du händer om man tar tio megafoner och lägger dem i en ring så att tratten liksom pekar in mot nästa megafons mikrofon? Då måste ju den sista megafonen ha förstorat ljudet så att det hörs över hela världen? Väl? Och vad händer med ljudet - går det runt och runt i ringen för evigt?")

Det kunde han. Och verkligheten är, som jag som sedan länge bliven tråkig vuxen vet, oh så mycket tristare än en trettonåring kan tänka sig. Så nej, om man lägger megafoner i en ring så kommer de tyvärr inte att förstärka ljudet oändligt. Erik svarade (via messenger) så här:

Men jag fick ju också en länk till ett youtubeklipp av honom, till hur Bart i the Simpsons experimenterar med precis samma tanke:



Jag hejar på Bart Simpson. Det är därför jag älskar tecknad film (och böcker, särskilt fantasy) - ingenting är omöjligt. Allt kan hända. Man bara... beskriver det, liksom. Och låter fantasin flöda. Precis som trettonårs-Erik gjorde.

Nå - vad hände med de där megafonerna i en ring...?

Egentligen hade jag tänkt ägna det här inlägget åt luciatåg jag minns, från dem jag själv gick i som barn eller tonåring i olika körer, över barnens gullegullegulligaste luciatåg på dagis (Erik fick sitta hos fröken pga läskigt...) till det finaste jag sett de senaste åren och dagens nior på skolan där jag jobbar (de sjöng entusiastiskt i alla fall). För att göra detta bläddrade jag tillbaka till tidigare inlägg här i bloggen, och råkade läsa ett där jag skrivit om en av sonens alla omöjliga frågor. Den här funderade han alltså på i december 2012:

"Mamma? Vad tror du händer om man tar tio megafoner och lägger dem i en ring så att tratten liksom pekar in mot nästa megafons mikrofon? Då måste ju den sista megafonen ha förstorat ljudet så att det hörs över hela världen? Väl? Och vad händer med ljudet - går det runt och runt i ringen för evigt?"

Nu har det gått fem år, och herrn ifråga har hunnit inhämta en hel del mer naturorienterande kunskaper. Nu tänker jag som ett experiment fråga honom den här megafon-frågan ikväll, och se om han har något bra svar själv, till sig själv som trettonåring liksom. Återkommer alltså! (förhoppningsvis...)

Stekt fett, utbrett fett, smält fett...

Jag vill ha. Jag har haft några veckor nu när jag ätit strikt efter viktväktarnas no-no-no-regler eftersom jag under hösten varit alltför snäll mot mig själv och låtit kroppen återta en hel del av de kilon jag gick ned för något år sen. Någon vecka till, sen får det vara OK for now och jullov får inträffa. Men, just nu så är jag sugen och VILL HA.
Konstigt nog är det (precis som när jag viktväktade "på riktigt") inte ostbågar eller godis jag längtar efter. Inte heller rikliga middagsbord med feta såser. Nej, det här är min topp-7:

1. Bondkakor
2. Pannkakor med sylt och grädde
3. Nybakade kanelbullar.
4. Chokladbollar (helst hemmabakade, men jag är inte kinkig)
5. Limpskivor, bredda med mycket smör,  med leverpastej och saltgurka ovanpå.
6. Pepparkakor, bredda med smör.
7. Rostade mackor, bredda med smör, prickig korv ovanpå.

Tja, vi kan väl sammanfatta den där listan som "kombination-av-fett-och-socker"??

Alltså, jag kan gott tänka mig den här varianten också. Varför spilla tid på gräddning i ugn?

Bondkakor! Mmmm... bondkakor!

Decembermorgon. På alla sätt.

- Mamma? Varför måste det vara så MÖRKT??
- Bra fråga. Mycket bra fråga.

Sonen frågar, med viss desperation, och jag svarar, med samma desperation, ett icke-svar och tänker väl att det var därför Gud uppfann ostbågarna. Ut i mörkret ska vi, fast klockan bara är 07.15 och hela kroppen skriker "Somna om! Än är det långt till vår!" Erik ska övningsköra in till Polhem i Lund där han ska fortsätta sin dag, och jag ska vidare till mitt.

Övningskörning en decembermorgon med regn och hundratals billampor och annat som bländar i mörkret. Erik kämpar, och försöker komma ihåg allt med att blända av och på, vägfiler som inte syns på mörka gator, cyklister som inte heller syns på mörka gator och gångtrafikanter som varken syns eller märks förrän man kör över dem med bilen. Vi överlever. Gångtrafikanterna också.

Vidare till nästa roliga decembermorgoninslag: ett besök hos en öron-näsa-halsspecialist. Jag pekar på en cysta jag har i sköldkörteln. Den är sedan tidigare konstaterat ofarlig, men den är störig, trycker på matstrupen och gör ibland ont och jag vill ha bort den ur mitt liv medelst någon skicklig kirurgs skalpell. Läkaren (som säkert är tio år yngre än jag och snygg och när i herrans namn blev alla läkare och sådana där yngre än mig???) tittar, klämmer, känner och trycker sedan utan vidare förspel eller varning (eller, OK, han sprutade lite nässpray först) ned en slang via min näsa ner i halsen för att kunna titta på min hals inifrån. Gah! Skitläskigt! Tur att jag inte visste att han skulle göra det, för då hade jag varit nervös för det här läkarebesöket i flera veckor i förväg.

Den lilla kameran längst fram på slangen (alltså, dagens teknologi...) säger, precis som läkaren, att allt ser bra ut. Läkaren säger också att cystan kan opereras bort ifall den oroar mig och gör ont. Som den ju alltså gör. Ska han skriva remiss? Jag, som lätt tårögd fortfarande tycker det känns som att slangen sitter kvar inuti mina näs-svalg och halshålor, nickar och tänker att det nog ska gå bra, det hela. Operation i halsen, där finns väl inga vitala delar, och en halv sköldkörtel kvar är väl bättre än ingen alls, och what could possibly go wrong och vad som helst, bara jag slipper fler slangar genom näsan tacksåmycket.

Fasen vad pjallig jag är.

Vidare till jobbet. Startar datorn.  Datorn vägrar starta. Eller, datorn startar vissa delar av sig själv, utför en självdiagnostik (alltså, dagens teknologi...) och berättar för mig att nätverket har tackat för sig, packat och åkt på semester till Bahamas. Det skulle jag också vilja göra. Men jag ringer IT support ("har-du-startat-om-datorn-sitter-alla-sladdarna-i?" "Ja.") som hämtar hem nätverket från Bahamas och efter någon timme har kopplat ihop min dator med världen i allmänhet och bibliotekssystemet i synnerhet och muttrar över konsulter som gjort något fel i gårdagens nätverksunderhållsarbete och...

... hurra. Dagen kan börja.

Decembermorgnar? Jepp. Det var pga dem Gud uppfann ostbågarna.

Llul-lastaj?

Igårkväll hade jag (bland många andra, en mycket välbesökt kväll på "mitt" lilla bibliotek trevligt nog) en mycket liten besökare till biblioteket. Han är nog någonstans mellan två och tre år, skulle jag tro. Han kommer med regelbundenhet - aldrig ensam, förstås (inte än!) utan tillsammans med sin mamma, sin moster, sina syskon och sin mormor. De är en hel klan som invaderar biblioteket med barnvagnar, tillbehör samt stor lust att låna böcker.

(ja, klart jag har favoritbesökare - den här klanen tillhör förstås några av dem!)

Nå. Lille V hade hittat en egen bok. En stor faktabok, prydd av någon slags gigantisk lastbilsvariant på framsidan. Den skulle han låna! Och han kom fram till lånedisken för att presentera den för mig, drog fram en pall och klättrade upp en halvmeter så att vi kunde titta i boken tillsammans. Jag bläddrade upp olika sidor, pekade på de olika vägmaskinerna eller vad de var, sa vad de hette och så försökte han säga efter.

- Schaktmaskin.
- Schhashiin.
- Grävmaskin.
- Gejjashii.

Och så vidare, till stor förnöjelse.

När vår son var i samma ålder försökte vi pedagogiskt läsa alla möjliga slags böcker för honom. Han ville BARA titta i och läsas för ur böcker om vägmaskiner, lastbilar och traktorer. Titta på "tongbil" och "llul-lastaj". Mormor ville också läsa högt för sitt barnbarn, men blev lite besviken när det bara skulle läsas om jordskrapor och sånt ("det blir så tråkigt efter en stund").

Och nu då? När sonen är 18? Totalt ointresserad av alla slags fordon och maskiner. Kan inte ens skilja på de vanligaste bilmärkena pga "varför då?". Så llul-lastaj-tiden gick över och kom aldrig igen.

Men lille V? Han är mitt inne i den. Med stor förundran.

Är det inte det ena, så är det det andra... oron finns där jämt.

All denna oro... Det var absolut ingen som sade till mig innan jag skrev på bli-förälder-kontraktet att jag skulle tillbringa de närmaste (minst!) 20 åren med att oroa mig för allt som kan hända med ens barn? Om jag hade vetat.... fast jag hade ändå inte kunnat föreställa mig omfattningen, så jag hade säkert skrivit på ändå.

Ta bara halkan i morse. Regn och blött hela söndagen, och så sjunkande temperaturer över natten och någon grad över nollan på morgonen. Då vet jag att vägarna troligen är ishala. Särskilt vägen från Vismarlöv till Klågerup, eftersom den fick ny asfalt nu i höstas, och den känns banne mig lätt hal även i strålande solsken och tio plusgrader.

Lisa ska ju cykla ner till Klågerup för att ta bussen där, och ger sig iväg ungefär 6.40. Jag tillbringade hela tiden fram tills dess med att bekymra mig för hur vägarna skulle vara.
"Ja, mamma, jag SKA köra försiktigt."
Det tog ungefär 60 sekunder från det att hon lämnade huset innan hon kom tillbaka:
"Jag trillade med cykeln redan på väg nedför trappan, det är HALT idag."

Hon åkte med oäkte maken ned till Klågerup, med cykeln upphängd bakpå bilen. SMS kom: "ska hälsa att det är pissehalt på vägarna". OK, en av två klar.

Jaha. Då sätter NÄSTA oro igång. Sonen ska åka med kompisen in till Lund, kompisen som är ett år äldre än honom och har haft körkort sedan något år. Om oäkte maken tycker det är halt... hur många gånger tänker sig min mammahjärna att dessa rara gossar kommer att köra i diken, krocka och förgås? Många, många, det kan jag försäkra.

Nå. Sonen åkte iväg och inget vidare hördes. Jag körde en stund efter att han lämnat och tänkte att "bra, då kan jag kolla längs med vägen så att de inte har halkat av eller krockat". Och inte förrän jag själv satte mig i min bil och började köra iväg tänkte jag på att "hallå, det är halt. DU SJÄLV ska nu köra 6 mil på dessa vägar upp till Häljarp, och ta det lugnt är du snäll".

Det var halt som snor. Alltså, verkligen så halt så att om man växlade upp eller ned på raksträcka så svajade bilen till. 5 min efter att jag kört förbi halkade en lastbil av vägen i en kurva mot Vismarlöv. Men... inga fjuniga tonårsgossar sågs i någon bil i något dike.

Tänk, förr? Då var jag galet rädd för att köra bil om minsta snöflinga fallit eller minusgrad inträffat - vi bodde i stan och jag var inte van. Nu, om det är halt? Äsch, jag kör långsamt - men kan inte sluta oroa mig för hur mina barn fixar det hela.

Och igårkväll? Då var sonen iväg hos kompisar i Svedala, och skulle åka med vännen-som-har-bil-och-körkort hem. Jag tänkte han skulle vara hemma vid 22. Han kom 23, och den timmen där i mellan satt jag som på nålar och tänkte mig viltolyckor i Bökebergsskogen mörka decemberkvällar. Och nej, jag varken ringde eller sms-ade honom pga ville inte vara pinsamt oroliga mamman. Men det var jag förstås ändå - inombords, med magen i en knut.

Och det här var bara barn-i-trafiken-inslaget av all oro. Sen finns det ju allt det andra... Hörni, som funderar på att bli föräldrar: ha starkt psyke innan ni skriver på. Eller låt bli att ha livlig fantasi.

En mammas panik som inte får visas

Övningskörningen fortgår. Uppkörningstid finns, men är hemlig och ska icke yppas på nätet ännu. Men vi är så pass avslappnade i bilen när han kör nu, sonen och jag, att samtal om annat kan ske. Om framtid och och sånt. Han tänker sig att läsa vidare direkt efter att ha tagit studenten till våren, och det är en grundutbildning i kemi som hägrar. Min son ska, som jag alltid trott, bli professor Baltasar, i labbrock. Så idag kom följande:

- Mamma? Igår sade NN [insert-namn-på-kompis-barnafödd-i-Lund-med-tydligen-täta-föräldrar] att när hans föräldrar hjälper honom att köpa lägenhet i Lund så kan jag komma och hyra en del av hans lägenhet. Det är bra, va?

Jag, utåt, med ett stort leende: - Wow! Det är ju helt fantastiskt! Bostad i Lund, och en kompis att upptäcka studentlivet med! Kan inte bli bättre, en otroligt bra grej!!

Jag, på insidan: Nej! Nu??! Redan? Nej! NEEEEEEEEJJJ! Jag klarar inte detta!

Hela insidan smälter i ett svart, ordlöst vrål av förtvivlan. Ingen Erik hemma? Genomlida onsdagar och lördagar och tisdagar och november och regn och mörker utan hans humor och frågor och funderingar? Nej. Neeeeej!! Inte än. Jag är inte beredd än. Inte ÄN!

Jag, på insidan, hela kvällen: Waaaaaaaaaaaaaahhhhhhh......

Hur står man ut med att ens barn flyttar hemifrån? Hur överlever man? Ni, som har varit med och vet? Hur?? Jag vet inte om jag fixar det. Jag VET att jag ska vara stolt och glad och allt det där, men jag vet inte om jag fixar det.

Kaktusar och musik i kyrkan, sånt som fyller min vardag

Jag har precis varit omgiven av fyrtiotvå förskolebarn, och läst sagor för dem (om en varg och ett lamm, om hundar som gått på fest och bytt rumpor med varandra, och om ett tåg lastat med julklappar som inte kommer över berget pga lokhaveri). Vissa stunder på jobbet är bättre än andra. Sedan gav mig några av dessa barn en lektion i logiskt tänkande och barnaförnuft:
- Vad är det där? (pekar på en rejäl kaktus i ett av skolans fönster)
- En kaktus.
- Åh! JAG VET VARFÖR DEN HETER TAGGTUSS! ropar barnet bredvid. DET ÄR FÖR ATT DEN HAR SÅ MÅNGA TAGGAR!

Men självklart. Varför heter de inte taggtussar? Kaktus är verkligen helt lamt och trist i jämförelse, och sååå vuxet rätt. Ska nog börja säga taggtuss jag också.

Annan sak jag förundrades över nu på morgonen:
Facebook påminde mig om (åh vad jag gillar facebooks "minnen") att det idag är åtta år sedan Lisa spelade med i sin första konsert med Svedala kulturskola. Helt nybörjare på fiol fick hon ingå i en jätteensemble som tillsammans spelade Fairytale. Hon älskade det! Och de stolta föräldrarna filmade det hela och lade upp på youtube trots att man inte ser mer än typ nästippen av Lisa (om man kollar noga):



Igår, åtta år senare alltså, satt vi återigen på konsert och såg/hörde Lisa spela i en ensemble. Nu i Petrikyrkan i Malmö där elever från Latinskolans klassiska profil spelade. Lokalen hade levlat upp något sedan den där Fairytalekonserten i skolaulan i Svedala - nu med en akustik som gav ryggrys och ståpäls när vi fick njuta av operasång, slagverksensembler, en violavirtuos, och olika kombinationer av blåsinstrument... alltså: vilka talanger och vilken skicklighet! Så bra och kul att Lisa har fortsatt med fiolspelandet och nu får vara en del av allt detta! Jag tror att just Fairytalekonserten och glädjen hon fick med sig från början i sitt spelande har spelat en stor och viktig roll för det.

Söndagsrapport från Vismarlöv

Jag har den bästa sortens helg. Den, där det inte är inskrivet något i almanackan. Jag älskar dem! Sovmorgnar, långa frukostar, lalla runt i myskläder hela dagen, spela candycrush, läsa... och hej bloggen, där är du, ja! Jag har till och med energi till att skriva i dig? Wow!

Jomen klart att förra helgen också var bästa sortens helg, då när Lisa och jag var på spa-helg på Torekovs hotell? Absolut! Vi spa-ade så vi nästan blöttes upp i poolerna, ångbastun och allt vad det var. Åt hotellfrukost och afternoon tea, och satt skamlöst med varsin bok vid vårt restaurangbord eftersom vi bägge trivs med att läsa medan vi äter. Fick massage (jag) och ansiktsbehandling (Lisa) och sällade oss till den stora folkhopen som hasade runt i identiska vita badrockar och för stora badtofflor och kopplade av. Det var skönt, och det var Håkans 50-årspresent till mig. Men en sån spa-helg är liksom "njut nu! njut! Du ska fan njuta eftersom det här har kostat flera tusen! Se så!" Och en sån här helg som vi har nu är också en enda njutning - fast helt gratis. Hm. Jag låter helt otacksam nu, jag vet. Men jag är nu en gång skapad så att jag älskar att hasa runt i myskläder hemma...

Och jaha ja, jag har fyllt 50. Det var kul. Vi gick ut på restaurang och åt, vi fyra LGs, mina föräldrar och Håkans föräldrar. Det var gott, och lagom stort firande, och trevligt! Och på jobbet fick jag tårta, och blommor, och en hel kasse full med ostbågar, chips och smågodis (ja, nu har jag jobbat där i ett och ett halvt år och de har lärt känna mig på ett bra vis...). Nu är jag 50 och känner mig... ungefär som när jag var 49. Tillfreds.

Back to the innevarande helg, då. BMWn får i skrivande stund på sig sin vinterskrud, alltså vinterdäcken. Lisa tänker sig alldeles strax kleta in någon obeskrivbar ljusblå goja i håret. Det är en inpackning från Lush, och den luktar tuggummi, och... ja. Den ska göra håret mjukare eller mer motståndskraftigt eller nåt. Här är en bild:

Och när vi är inne på bilder - igår var jag ute i Bokskogen och sprang. Och hur många gånger jag än sprungit där var det på vissa ställen lite trickigt att hitta vidare, eftersom stigen behagade gömma sig:

Visst är det fint? Och mjukt, och prassligt (och lerigt). Men lurigt ibland, när skogen behagar att bre ut sig på golvet i stället för i luften.

Jaha - nu ska jag resa på mig och faktiskt göra lite nytta. Badrummet ska städas och blommorna ska vattnas. Sen är det mer bok som ska läsas och fler banor i candycrush som behöver besegras. Life is good.

Mjölk, bananer och...

Jag behöver svänga inom mataffären när jag kör hem ikväll eftersom det i det LGska hushållet råder akut brist på bananer (ett måste för att genomleva långa skoldagar och arbetsdagar) och lite annat.(*vem f-n tog sista snutten torky utan att skriva upp det på listan? va?*)

Så jag slängde iväg ett sms till mina kära familjemedlemmar om detta, och frågade dem om det var något annat de akut behövde.

Jag fick tre svars-sms. Läs dem nedan och försök sedan att para ihop dem med rätt familjemedlem (dra streck eller svara i kommentarsfältet)

A - tonårssonen
B - tonårsdottern
C - oäkte maken

1 - "vaniljglass"
2 - "sugrör"
3 - "bättre svenska filmer Ingmar Bergman suger"


Först inskickade rätta svar vinner en brunprickig ekologisk liten banan.

Om nom nom nom nom

För något år sedan gick jag med hjälp av viktväktarna ner nästan 14 kilo. Det tog ungefär sju månader, och jag var förstås sugen på en hel del annat än det jag fick äta under en stor del av den tiden. Men det är så konstigt - det jag var mest sugen på var inte ostbågar. Eller mackor. Eller goda såser. Eller chips. Eller smågodis eller choklad.

Nej - det jag drömde allra, allra mest om var kakor.

Det konstiga med det är jag förut aldrig varit så där jätteintresserad av kakor. Visst, gott när det bjuds, men inte prio ett när det sugit i belöna-mig-själv-tarmen.

Men jag satt alltså där och tänkte på drömtårta, sockerkaka, gaffelkakor, bondkakor... smör och socker i olika kombinationer. Ibland blev jag så fnoskig att jag gick till köket och luktade i kakburken.


via GIPHY

Sedan nådde jag målvikten, och började äta mer normalt. Men kaksuget... det gick inte över??! Det verkar ha stannat för gott???! Jag är fortfarande mer sugen på kakor och kanelbullar på fredagskvällen än på godis. Och det känns faktiskt inte lika coolt att sitta och festa loss på havreflarn som att knapra på pringles.

Plus att jag förstås håller på att hämta in alla de där kilona.

Fan fan fan.

Ute på Revingehed, i kanten av ett stort kärr... om natten.

Om man vill kan man spendera en fredagskväll ute i naturen, i mörkret, med en pannlampa på huvudet, ett batteri i en sele på ryggen, flås i lungorna, stress i huvudet och fullt av fakking björnbärssnår runt benen som hindrar en från att ta sig dit man borde ha varit.

Jo, jag vet att det är bekvämare i läsfåtöljen med ostbågeskålen inom räckhåll.

Men Revinge by night är en himla kul orienteringstävling, en stafett med nio-manna- eller sex-mannalag som varje höst en fredagskväll skickar ut ett antal entusiastiska orienterare i mörkret på Revingehed. Ja, där som det brukar ske diverse militäriska övningar annars. Och då kan jag faktiskt tänka mig att offra min heliga fredagskväll för att få vara med. Vara nervös i grupp, liksom.

Här är en bild från starten:

Och här är en kartbild med min gps-rutt inlagd.

Och nu zoomar vi in på det där jämra kärret:

Är rutten grön så betyder det att jag har sprungit. Är rutten gul har jag sprungit lite långsammare, eller gått. Är rutten röd betyder det att jag står stilla och inte vet vad jag håller på med. Som alla kan se är min rutt alldeles söder om det rödstreckade området (en skjutbana, förbjudet område) bara gul ocoh röd samt går åt fel håll. Som man också tydligt kan se lyckades jag på ett käckt vis kringgå stigen/stråket/diket jag skulle följa ut i kärret och i stället av okända anledningar bege mig ut åt helt fel håll.

Där var det grenar, ris, blött och Väldigt Mycket Björnbär.

Ni kan själva tänka er ljudeffekterna vid de röda ställena på rutten, typ "helvetes j-la björnbär" eller "var f-n är jag??" "borde jag inte ha kommit till den där stigen för länge sen?" och så fullt av väldigt fula ord en skolbibliotekarie inte borde ha i sin vokabulär överhuvudtaget. Plus ångesten över att "de andra i laget står i mål och väntar på mig och det är BARA mitt fel att vi kommer att bli jättesist i den här tävlingen".

Jo. Men det ÄR kul med nattorientering... när man går rätt och kontrollerna sitter där de ska. Det händer ju. Ibland.

Tanka...

Jo, det är alltså en våg av bokstavskex här nu. (jag läste en bok där någon åt bokstavskex, och så mindes jag hur de smakade, blev sugen, köpte... och jadå. De smakar precis som jag minns.)

Men det är inte bara att lassa in, inte. Reglerna för bokstavskex lyder:

1. Gräv upp en näve kex ur lådan. 

2. Lägg ut dem på bordet. 

3. Försök bilda ord. 

4. När du är nöjd - DÅ får du äta dem. 

OK?

Här är det som min näve just fiskade upp ur kexkartongen:

(true story)

Jag tror mitt undermedvetna vill säga mig något. 

Livsvärk? Livslängtan??

Igår läste jag en dikt som inte släpper mig, och som sätter ord på en värk i bröstet jag har nu:

En gång är den allra sista gången.
Det sista steget nerför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger: Nu var det sista gången.

En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet skrivet och postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Du vet inte när och vill inte veta.

Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det djupt i sin saknad.

(Viola Renvall)

Visst, den kan läsas som sorg efter någon som dött, men för mig nu handlar den om sorg efter det jag inte längre har. Alla dessa små, små saker man gör, och som man inte vet när det är sista gången man gör dem? Sista gången jag läste högt för barnen på kvällen i soffan. Sista gången jag fick blåsa bort det onda på någon som slagit sig. Sista gången ett barn kom intassande på natten och somnade mellan oss föräldrar i sängen. Sista gången...

Klart jag grät när jag hade läst den, dikten? Precis som jag gör varje gång sagostundsbarnen, alla dessa små med tusen frågor och runda ansikten, har gått tillbaka till förskolan när de varit här hos mig på biblioteket? Klart jag gjorde. Den sitter lite som en ständig värk i bröstet just nu, den där gråten, ständigt beredd att hoppa fram och skrika om allt som är borta.

Säkert är det hormonerna som spökar i någon slags övergångsåldersdans men jag får alltfler stunder numera när jag nästan får panik. Ont i bröstet och en allt större längtan efter allt det som var och allt mindre förmåga att kunna njuta av det som är. Det känns som att allt är sand som rinner genom mina fingrar, att allt är då och inte kvar. Då behöver jag gå ut i skogen och skrika lite. Eller gråta. Och oftast handlar det förstås om barn som blivit stora, som nu är fantastiska människor, men som jag inte har kvar som små. Och ja, jag borde inte, och ja, jag räknar upp allt det som är bra med mitt liv just nu och allt jag har, och ja, jag kan ändå inte göra något åt det. Kan inte gå tillbaka i tiden och uppleva igen, kan inte göra om de val jag gjort.

Det är svårt att leva här och nu, svårt att komma ihåg att även det du gör alldeles just nu också blir minnen att längta tillbaka efter. Livet är banne mig ett enda långt lagrande av minnen, och ju äldre du blir, desto fler minnen har du att välja på att grotta ner dig i och alltså blir det ännu svårare att lyfta blicken och se det som är nu.

Så. Ett par djupa andetag. Njut av det som är nu, hördu. Om tio år kommer du att yla om hur "du inte visste att det var sista sagostunden du höll för förskolebarnen" eller "sista gången du övningskörde med sonen för rätt vad det var hade han eget körkort" eller... o fasa.... "sista gången vi åt en vanlig vardagsmiddag hemma alla fyra för sedan flyttade barnen hemifrån".

Ja. Jag har en sån dag. 

Om hus som är för små och om hårdhjärtade mödrar

Är det inte märkligt hur en artonåring och en nittonåring fullständigt kan fylla nedervåningen på ett hus? De sitter ju ändå bara och spelar något tv-spel? Killar i den åldern är på något märkligt sätt större än sina kroppar. (som dessutom på alla sätt redan är stora, långa och försedda med stora fötter som alltid slänger av sig stora grusiga skor) Har Erik en kompis hemma blir det fullt. Har han två kompisar hemma räcker inte huset till.

Hm. Det fanns en tid när man kunde umgås med andra bebis-föräldrar, och parkera barnen på en gemensam filt. Fast visst, OK, de tog ändå över rummet, samtalsämnena och all uppmärksamhet. Och det dröjde inte länge förrän de skippade den där filten och drog ut på äventyr typ dra ut böcker från bokhyllan, äta jord och slå huvudet i vassa kanter, och det där "umgås med andra föräldrar" var förstås väldigt mycket bara "ha gemensam uppsikt över barnen en stund och kanske hinna dricka kaffe någon gång under tiden".

Hm igen. Jag vet nog inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, faktiskt. Det att när man skaffar barn så får man stiga åt sidan ett tag. Typ 20 år. Eller skaffa ett större hus.

Och när man skaffar barn? Då får man också sätta igång och öva upp sin bitchighet och kallhamrade de-ska-härdas-attityd:

Telefonsamtal fredag eftermiddag ca 16.30. Den o-så-hårdhjärtade modern står i kassan på City Gross, har precis haft avstämning (som var OK) och tycker livet är rätt dyrt. Ute pissregnar det.
Dotter, från okänd Malmögata, på inspark, mycket upphetsad: MAMMA! ALLTSÅ JAG BARA KAN INTE ÅKA BUSSEN HEM SÅN HÄR! JAG ÄR DYYYYBLÖT! ALLTSÅ _VERKLIGEN_ BLÖT!
Hårdhjärtad moder, medelålders, står inomhus och fattar i vanlig ordning inget: Ja, det regnar ju. Har du fått färg på dig eller? Har ni kul?
Upphetsad dotter, helt inne i team-anda: FATTA MAMMA, JAG HAR SIMMAT I DAMMEN! MED KLÄDERNA PÅ!
Modern, förnuftig och trist: Herregud Lisa. Varför?
Upphetsad dotter: MEN MAN FICK JU POÄNG OM MAN SIMMADE I DAMMEN! SÅ DÅ GJORDE JAG DET!!
Trista förnuftiga modern: Jahaja. Men du har väl torra kläder med dig till ombyte?
Upphetsad, dyblöt dotter: Meh! Bara byxor! Och även om jag kan låna någons tröja har jag INGENSTANS att byta om! VÄGRAR göra det i parken!
Hårdhjärtad moder: Men då får du väl gå in på McDonalds toa eller nåt. Det fixar du. Åk du buss så ses vi senare.
Dotter som luften går ur: Ja det får jag väl. Då.

Sicken taktisk miss i val av förälder att ringa till där. Hade hon ringt sin ömma fader hade han nämligen kommit och hämtat henne. Sån är han. Sån är inte jag. Och får nu dottern lunginflammation när hon nu dragit in poäng till sitt insparkslag, ja då är det mitt fel och ingen annans. Eller hur?

Förresten luktade hennes regnjacka surströmming. Det verkar kul att börja på gymnasiet i Malmö.

Bokmärken som glömdes kvar

När man jobbar på bibliotek slutar man aldrig att förvånas över vad folk använder som bokmärken i böckerna när de läser - för väldigt, väldigt ofta glöms de kvar i böckerna, de där bokmärkena. Klart det ofta handlar om kvitton och biljetter, eller förstås om "riktiga" bokmärken, men jag hittar även vykort, inköpslistor, linjaler, foton. De finaste och de jag förstår är saknade och letade efter sparar jag på mitt kontor ifall någon skulle fråga efter dem. Som de här två:

Igår kom en lärare in och hade hittat några gamla fotografier i låneboken hon läste, alltså kvarglömda av någon tidigare låntagare. Det är två färgfotografier, ett bröllopsfoto och ett foto av samma par när de är på någon slags somrig utflykt i ett större sällskap. Bilder och kläder andas sent 50-tal, tidigt 60-tal, och jag tycker så synd om den som blivit av med dem för de är verkligen fina.

Och alldeles nyss trillade det ut ett brev ur en barnbok jag lånade ut till en annan lärare. Brevet ger en direkt hjärtsnörp vid läsning, eftersom det handlar om ett barn som skriver till en älskad hund som dött: "vi här hemma saknar dig jätte mycke det är därför jag skriver så mycket om dig" och så har barnet ritat en gravsten där det står "RIP hund". Hela det noga hopvikta brevet är förutom själva brevtexten översållat av hjärtan och hundens namn och "love". Hela jag blir bara ett stort "åh...lilla, stackars..." och vill krama.

Nu ligger hundbrevet och bröllopsfotot tryggt undanstoppade i mitt skrivbord. (bredvid mitt nödgodis) Jag hoppas de blir efterfrågade.

Läkande egenskaper hos fjunkindade barn

Det är lite tungt just nu. Mest i huvudet. Och det beror inte på något vin utan mest på att bihålor, hostmaskin och övrigt kroppsystem signalerar "du gick tillbaka för tidigt till jobbet". Jag var sjuk nyss, nämligen. Låg till sängs söndag och måndag och undrade varför kroppssystemen envisades med att straffa mig med hög feber bara för en eländig förkylnings skull. Tisdag mådde jag bättre och på onsdagen tyckte jag att jag skulle jobba. (Jag har ingen ersättare när jag är sjuk, så är jag borta är biblioteket stängt. Både skolbiblioteket på dagen och folkbiblioteket på kvällen. Det är illa.)

Well. Jag överlever. Men svär fyrtio gånger ve och förbannelse över denna förkylning som kommit så himla olägligt två veckor före jag och oäkte maken ska springa Lidingöloppet. 30 km utan att träningen hunnit bli särskilt ordentlig, och så med förkylning på det? Njaee....

Det är inte bara jag. Lisa var först sjuk, var hemma en dag från skolan ("mamma, jag KAN inte missa något nu i början") men kämpade sig igenom förra veckan på ren ilska. Erik blev sjuk samtidigt som jag och är ännu hemma från skolan. Oäkte maken däckade igår. Det är en synnerligen elak och aggressiv bassilusk, tydligen, vi blir annars sällan sjuka hela familjen samtidigt. Eller alls, faktiskt.

Men mitt i allt det här svullet huvud-tunga finns det ljuspunkter, förstås. Hela förmiddagen i dag har jag haft besök av ett antal grupper tredjeklassare. Redan förra året när de var små fjunkindade andraklassare blev de mina favoriter, och de fortsätter nu i storslagen fjunkinds-stil fast de blivit treor och Störst På Skolan (lågstadiet är en egen skola här i byn). De är så himla gulliga och snälla, och de lånar så många böcker. Och detta:
Redan förra året blev det en slags trend bland alla dessa 08:or (jo, de är ju födda 2008, de små liven) att Skaffa Ett Eget Lånekort På Biblioteket. Under skoltid får de låna i skolbiblioteket, men då bara två böcker åt gången, och med andra restriktioner som "lagom svårt". Med ett eget, vanligt lånekort får de ju låna precis vad de vill i biblioteket ("film också? och den här tjocka boken om Ronaldo??" "Jepp. Låna på du."), när de vill och hur mycket de vill. Jamen, ni vet. Biblioteket är fantastiskt. Och gratis. Och har man ett Eget Lånekort kan man dessutom använda sig av låneautomaten som står i bibblan, och den är Sanslöst Häftig Och Cool.
Så jag delar fortfarande ut ansökningslappar för bibliotekskort att tas med hem till föräldrar för påskrift, i parti och minut. Och nu på förmiddagen gjorde jag iordning tre nya lånekort, förevisade låneautomaten för tre nya lyckliga fjunkindisar. Samt delade ut ytterligare fem ansökningslappar till avundsjuka klasskompisar som såg på.

Sånt är läkande att jobba med. Fattar du det, kroppen?

Hot stuff

38 nya faktapunkter

Eftersom jag verkar ha himla svårt för det här med att skriva om mitt liv här på bloggen när det faktiskt händer saker i mitt liv (läs: är stressigt)(läs inte: katastrofer och större livsomvälvningar) så får jag väl köra en faktapunktslista igen:

1. Lisa har börjat gymnasiet och tycker det är himla kul än så länge.
2. Trots att hon de flesta morgnar då måste gå upp... (håll i er) 05.50. 
3. Upprepar: 05:50. Och hon gör det. Av sig själv.
4. Fast hon, som i morse, är förkyld.
5. Och trots att hon måste cykla hela vägen till Klågerup.
6. Med både ryggsäck och fiolväska, och vissa dagar banne mig även idrottsväska.
7. Och tillbaka.
8. Hennes bror ler på ett överlägset sätt och säger att "välkommen till verkligheten, lilla vän". Typ. Fast han hjälper henne med matteläxorna, det gör han.
9. Men ändå, trots de tidiga morgnarna och allt det där: "Mamma? Idag hade vi 80 minuters svenska, och läraren pratade hela tiden. Och... alla i klassen lyssnade hela tiden. Utan att störa och väsnas. Och alla antecknade. Mamma! Alla gjorde det!! Det kändes helt overkligt...!"
10. Heh... hejdå stökiga högstadietid, alltså.
11. Erik har förstås också börjat skolan, men nu är det tredje året på gymnasiet, och han är van. "Asså, mamma, jag har koll. Släpp det."
12. Och han läser kemi, och fysik, och är helt lycklig med det. 
13. Är han mitt barn??
14. Dock har han fortfarande sin bergfasta övertygelse om att jag kan fixa allt: igårkväll vid 22 kom han hem från ett planeringsmöte i scouterna där han och några andra "rovers" (som de nu tycker att de är) förbereder ett kårläger om några veckor. Det ska vara Pokemon-tema. Så: "Mamma? Kan du fixa en labbrock? Och har du grått hårfärgningssprej?" (svaret var "nej" på bägge frågorna)(faktiskt)(tipsade honom om facebook, detta fina sociala forum som troligen kan lösa hans problem via hjälp från vänner och vänners vänner som säkert äger drösvis med labbrockar i olika storlekar)
15. Det är en utveckling. För tre år sedan hade han troligen kommit på morgonen samma dag som evenemanget skulle ske, och frågat "var har vi våra vita labbrockar?". Tro mig, jag har fått tidiga morgonfrågor om var vi har "våra kläder som äldre människor har", "våra promenadkäppar" och "våra dödskallar". (den sista kunde vi lösa)
16. Jo, den här scoutgruppen som består av unga vuxna varav min son är en. De ska ha någon slags klubbmärke (heter det säkert inte, men ni fattar. Till tröjor, flaggor och vadvetjag). Och detta ska, enligt uppgift, vara "en bild på en älg i en kundvagn".
17. Fråga inte. Men det har med uteliggare att göra.
18. Jag har glömt att ta på mig mitt halsband med vikingaguldmyntet idag, det som jag annars alltid har på mig. Hu. Nu kan vad som helst hända.
19. Och, jepp. Kom just på att jag ska till tandläkaren idag.
20. Vad var det jag sa?? Allt kan, och kommer, att hända.
21. Och på tal om försäkringar så hade Folksam helt utan förvarning höjt den månatliga premien på vår husbilsförsäkring med över hundra kronor i månaden. Jag ringde och frågade varför, men fick till svar ett luddigt "joo, men försäkringspremier går ju upp och ned, beror ju på hur många skador alla försäkringstagare råkat ut för under det gångna året, så får de tillsammans ta kostnaden" typ.
22. Hm. Jag tror att det är en hämnd för att de fick bekosta 75% av vårt motorbyte i början på sommaren. 
23. Men under den gångna helgen funkade den fint, husbilen! I fredags kördes den till Teglaröd på Söderåsen, där vi ordnade en orienteringstävling på kvällen, sov över i den och sedan lördag förmiddag ordnade orienteringstävling The Sequel med jaktstart på fredagskvällens resultat.
24. Sedan höll den hela vägen hem.
25. Och, inte nog med det. På kvällen körde vi hela vägen från Vismarlöv till idrottsplatsen i Lönsboda utan krångel. Fina, fina husbilen...!
26. Lördagskväll i Lönsboda. På idrottsplatsen. I husbil. Med kvällsmacka och öl. Vad är väl Stureplan mot det? Va? Pffft...
27. Vän av ordning undrar säkert varför vi inte körde direkt från Söderåsen till Lönsboda? Varför krångla med att köra hem?
28. Jo: vi ville vara med på ett 40-årskalas i Lilla Rödde vid Simontorp på eftermiddagen. Det fick vi. Vi satt utomhus och åt god mat och det var väldigt bra och fint. 40-åringen visste inte om att han skulle få gäster, men han verkade glad och nöjd.
29. Och vad gör man då i Lönsboda när man vaknar där en söndagmorgon? Ger sig ut i skogen och springer orientering förstås! DM ultralång distans, till och med. Det var långt. Det var väääldigt långt, och jag var ute vääääldigt länge och tittade på mossa och stenar i skogen. Ibland var det rätt stenar, och då satt kontrollen bakom dem. Ibland var det fel stenar, och då svor jag.
30. Jag höll på i 1 timme och 51 minuter.
31. 111 minuter.
32. Sedan var jag trött.
33. Håkan höll på ungefär lika länge, men hans bana var drygt 10 km (medan min var 6,8 km).
34. Och han blev dessutom blöt inpå bara skinnet eftersom Tor tyckte att det skulle åskas loss lite där mitt på dagen. Blixt, dunder och hällregn, alltså.
35. Är det bra att vara i skogen då?
36. Nej.
37. Men inte fasen bryter man om man har sprungit 4/5 av en ultralång orientering och bara har sista biten kvar?
38. Nej, det gör man inte. 

Går smärtgränsen vid 38 punkter? Troligen. Hejdå!

Uppdatering om en viss herre

Någon som är nyfiken på de bägge herrarna som besökte biblioteket häromkvällen? Jag har en rykande färsk uppdatering:

Igår eftermiddag kom en av dem tillbaka. Biblioteket var inte öppet, men skolans dörr var olåst och han stod och knackade på bibliotekets dörr tills jag hörde honom. Sedan blev han hemskt blyg och visste inte riktigt vad han ville eller skulle säga. Men efter en stunds intervjuande framkom det att pappan hade fått lappen med lånekortsansökan, att de nog skulle komma tillbaka en annan dag, och att han nog mest ville kolla så att jag fortfarande hade paxat boken till honom. (det hade jag)

Och att han var sex år gammal. Och att han skulle börja skolan i morgon. Och att det var väldigt spännande.

Vad biblioteket kan erbjuda

Jag hade besök av två herrar i biblioteket igår kväll. Dessa två herrar gjorde min första arbetsdag efter semestern till en om inte mindre stressig så åtminstone väldigt mycket ljusare dag.

De var inte så stora, de där herrarna. Möjligen inte ens så stora att de hade hunnit börja skolan - jag är osäker. De nådde inte ens upp till kanten på lånedisken. Men de spankulerade kring i biblioteket ett tag och pekade på olika böcker, bläddrade i dem och pratade om att "den HÄR ska jag köpa!". Jag hade många besökare i biblioteket igår, och av dem en hel del barnfamiljer, så jag tänkte att de bägge herrarna ifråga liksom var vidhängande någon familj.

Men det visade sig att de var där på helt eget bevåg. Efter en stund trampade de nämligen fram till mig, och sträckte upp varsin bok (faktaböcker, en Beppe testar och en bok om vikingar) och frågade vad de kostade. Jag svarade att de inte var till salu, men att det gick utmärkt bra att låna dem. Deras föräldrar hade kanske deras lånekort?

Herrarna ställde sig ytterst frågande till både begreppen "lånekort" och "föräldrar". Jag frågade om de hade kommit till biblioteket utan mamma eller pappa (de var verkligen inte särskilt stora) och fick till svar det ytterst upplysande att "ja, vi har cyklat hit".

Right. Jag gav dem varsin ansökningsblankett om lånekort, och försökte förklara konceptet "bibliotek" på en mycket basic nivå. De kramade pappren de fått och försökte förstå att 1. jag paxade böckerna till dem tills de 2. tog med sina föräldrar till biblioteket för att sedan 3. alldeles gratis kunna låna både dessa böcker och alla de andra de förut tittat på.

De gick. Kom tillbaka efter någon minut för ett klargörande:
- Hur länge fick vi sedan ha böckerna hemma?
- Fyra veckor.
- Gratis?
- Jepp.

De gick, men kom strax tillbaka IGEN. Nu med mycket allvarliga uppsyner.

- Vi hittade en SKRUV utanför biblioteket!
- Nähä??
- Den är stor! Kolla!
- Oj!
- Den kanske är viktig? Kanske från en BIL??
- Den kanske är jätteviktig. Vill ni att jag ska ha den här på biblioteket ifall någon frågar efter den?
- Ja, det är nog bäst.

Så. Jag har den Eventuellt Viktiga Skruven i min skrivbordslåda. Den är misstänkt lik en möbelskruv. Men man vet aldrig. Frågar ingen efter den tänker jag skänka den till de unga herrarna ifråga. Alldeles gratis, tillsammans med lånekorten. Om de kommer tillbaka, vilket jag verkligen hoppas att de gör.

Kanske från en BIL??

Med Jabra i öronen

Nu är det ungefär 1,5 månad tills jag och Håkan springer 30 kuperade km i Lidingöloppet, och nu är det seriös träning som gäller veckorna som kommer. Därför tyckte jag att jag behövde ett par nya hörlurar till min Iphone eftersom de gamla inte satt bra i öronen och för det mesta låg hemma i hyllan och skämdes i stället för att spela musik eller läsa ljudbok för mig.

Mina nya lurar är så bra och kul att jag måste skriva om dem här - jag älskar sådana här tekniska småprylar som gör vardagen roligare och lättare. De här är det:

Jabra Sport Pulse Wireless

För det första är de trådlösa. Enda kabeln är den som håller ihop själva lurarna med varandra - i övrigt noll sladdtrassel eller kluddande med att telefonen måste sättas på armen. För det andra kom de med fyra + fyra olika ploppstorlekar att sättas in i örat och krokar som fäste i ytterörat, och efter en stunds provande hittade jag precis rätt kombination för mina tydligen väldigt små öron.

Så - väldigt sköna hörlurar. Och med bra ljud dessutom!

Men sen kom den här bonusen som jag inte ens visste var uppfunnen: i vänstra lilla hörluren sitter en pulsmätare som mäter min hjärtverksamhet medan jag springer. Och i telefonen har jag nu en Jabra-app som registrerar dels hjärtverksamheten, dels hastighet och distans för löpningen. Och som dessutom kommenterar det hela med jämna mellanrum (jag kan själv ställa in hur ofta och hur detaljerat) med en vänlig kvinnoröst i mina hörlurar.

Jag har valt att få uppdatering varannan km, då musiken alltså tonas ut en stund och min Jabra-tränarkompis bryter in och berättar för mig att jag nu har sprungit till exempel fyra kilometer, hur lång tid det har tagit och den aktuella kilometertiden. När träningspasset är slut får jag en summering av hur långt det var, hur jobbigt det var och hur himla duktig jag är ("your fitness is excellent"). Om jag vill kan jag dessutom sitta i evigheter och kolla runt i den där appen hur långt jag sprang förra veckan, eller denna månaden totalt, och hur många minuter av det senaste träningspasset som var på "cardiolevel", "fat-burner-level" eller rent av "intense".

Klart jag kan skapa egna intervallpass med hjälp av appen också? Då bestämmer jag intervallernas längd och hjärtverksamhetsnivå, och så kommer rösten i hörlurarna in och berättar att jag ska öka takten, minska takten, vila eller vad det nu är. Det finns banne mig vanliga workout-övningar inbyggda också, så jag kan ta ett magträningspass med situps eller armstyrka eller något allroundpass med egenvald musik och så kvinnorösten som kommer in och hojtar att "det är tio sekunder kvar av dina jumpin jacks, jobbajobbajobba..." typ.

Och givetvis loggar appen också rutten jag har sprungit, så jag kan se den på en kartbild efteråt. Här är bilden från gårdagens långpass via Bökeberg, Holmeja och Bokskogen (och en av alla många statistikrutorna):

Bästa stunden på det passet var ändå inte musiken och Jabrakompisens hurtiga ropande i mina öron. Nej, det är vattenkranen som finns på ett ställe ungefär halvvägs. Jag springer ett bra stycke längs med Skåneleden, och det är till den vattenkranen är tänkt, och jag är så tacksam för den är placerad så himla perfekt och det är helt fantastiskt att kunna pausa en stund just där och dricka och svalka ansiktet med friskt vatten.

Det blev inte som jag tänkte

Nä, det blev nog inte som jag tänkte med idag. Det blir ju sällan det. Vi skulle ha gått runt på Söderåsen, Håkan och jag, och rekat orienteringsbanor vi ska ha på en tävling om ett par veckor. Men min väderapp visade bara upp regnmoln efter regnmoln ovanför Söderåsen. Visst finns det inga fel väder bara fel kläder men en del av de där regnmolnen hade blixtar i sig också, och hur kul det än är att gå i skogen är det inte så himlans kul att vara där när det åskar, så vi stannade hemma.

Grejen var att vi skulle ha gjort den här orienteringsrekningen redan igår, och dessutom kombinerat med att själva springa orientering på kvällen, men väderappen trumpetade ut störtregn och åska för Söderåsen igår också. Så det blev knäckpaj och bok hemma istället.

Och det här blogginlägget? Det skulle inte alls ha handlat om väder (för hur himla kul är det att läsa om? Egentligen??) Det skulle ha handlat om en viss artonåring, och denne artonårings process mot att göra sig fri från föräldrars krav. Om ganska högljudda diskussioner om huruvida en artonåring behöver berätta för resten av familjen ungefär när han tänker komma hem om han sticker iväg. Om hänsynstagande och att leva tillsammans även om man råkar ha blivit vuxen. Men det blev inte riktigt som jag tänkte eftersom det är rätt jobbigt att sätta ord på allt det där (hålla om och putta ifrån sig samtidigt, ungefär).
I stället fastnade jag i fruktlösa försök att hitta smartare sätt att lägga upp filmsnuttar på bloggen än att först ladda upp dem på youtube och sedan länka hit. Har testat appar som gör filmer till gif (för gifs är skitlätt att lägga upp på bloggen) men hittade ingen bra (tips, någon?), testat videofy.me men det var lika omständigt som youtube... och ja. Det här är ungefär lika rafflande som att läsa om vädret. Här kommer därför en kombo av dessa två meningslösheter - en filmsnutt på det trista vädret, upplagd via youtube alltså.





Och när jag ändå var inne på Youtube och härjade? Då hittade jag den här filmsnutten jag tydligen laddade upp dit för ett par år sen. Det är en typisk naaaw-film, från när Erik var inte fullt så stor, läskunnig eller i bryta-sig-loss-från-föräldrarna-fasen.



Men OK. Det här blev bättre än jag tänkt mig: eftersom vi inte gick i skogen fick jag energi till att rensa bort allt jämra ogräs och annat elände från rosenrabatten på baksidan. Äntligen kan man se rosorna och lavendeln! Hurra! Heja mig!

Om det här med att känna semesterro

Igår satt jag med min frukost i mitt älskade uterum, såg ut på det rätt fina vädret och på trädgården som jämrade sig. Jag försökte slappna av och intala mig att det är SEMESTER och du ska ta det lugnt, men hur jag än försökte började jag irritera mig allt mer. På ungefär allt. Alla dessa måsten som hopade sig och pockade på att det skulle anmälas, fixas, köpas, grejas, göras... Och på att det bara verkade vara jag som såg dessa måsten. Och så började jag irritera mig på mig själv för att jag blev irriterad och inte bara kunde skita i allt och bara vara. Så där som resten av familjen verkade kunna.

Efter en god stunds muttrande dängde jag både bok och Candycrushtelefon i bordet (läsa har jag inte haft ro till på många dagar trots semester, tack alla måsten...) och bestämde mig för att: antingen drar jag ifrån allt och köper ett litet hus i Stöllet i Värmland och sitter där och tjurar i min ensamhet i resten av mitt liv. Eller också tar jag tag i det liv jag har.

Det senare kändes något lättare, så jag högg tag i ett anteckningsblock och skrev ner alla måsten. Alla. Stora och små. Sedan lade jag listan i köket så att alla kunde läsa den, så att de inte bara fanns i mitt huvud och irriterade mig.

Sen? Ja jäklar... fatta detta: hälften av punkterna på den där listan är redan strukna. Vi (ja, vi!) for runt som skållade troll. Det här gjorde vi igår:

• åkte till plantskolan och köpte gräsgödsel och nya blommor
• planterade dem samt gödslade gräsmattan
• åkte och köpte ny vattenslang och munstycken, bytte ut gamla vattenslangen som går över uterumstaket och som läkte som ett såll samt de gamla spruckna munstyckena så att det gick att vattna i trädgården igen
• vattnade nygödslade gräsmattan
• anmälde Lisa och Håkan till introduktionskurs/handledarkurs för körkort
• ansökte om körkortstillstånd och handledartillstånd för Lisa resp Håkan
• köpte en bra grästrimmer, använde den runt hela tomtgränsen där ogräset regerar sedan 17 år tillbaka trots åtskilliga försök från vårt håll att få det att dö
• körde iväg med skräphögen som sedan i våras legat invid trädgårdsgången och stört åtminstone mig till döds
• satte upp en ny brevlåda eftersom den gamla sedan ett antal månader hållit på att rasa ihop och nu hade tillochmed framsidan lossnat på den
• rensade gräsmattan på baksidan som äntligen börjat ta sig efter VA-grävningen i september, men som mest tagit sig via diverse ogrässorter. Gödslat den. Vattnat den.
• rensat trädgårdsrabatter åtminstone så pass att blommorna som växte under ogräset kunde anas

... och dessutom övningskörde jag med Erik inne i Lund och tränade fickparkering innan han gick till körskolan och hade körlektion, och fick godkänt på momentet med fickparkering och annat finlir. Plus att både jag och Håkan sprang en mil på kvällen. Plus att jag och Lisa fortsatte vårt ongoing se-alla-Sagan-om-ringen-och-Hobbit-filmerna-race vi håller på med. Frodo hann bli stucken av en spindel och se skitnödig ut och Sam hann vara totale hjälten innan vi pausade för idag.

Jag är SÅ nöjd och tänker inte flytta till Stöllet alls längre. De har säkert taskig internetuppkoppling där.

Vi tog oss till Värmland

Det tar inte så där himla lång tid att köra från Skåne till Värmland. Inte egentligen, om man kör i ett sträck. Men det gjorde inte vi. Vi stack hemifrån i onsdags, och kom fram lördag efter lunch till campingen på O-ringen i Arvika. För har man husbil så har man (och så många pengar vi lade på att få motorn utbytt på den förra månaden ska den jäklarimig utnyttjas 24-7 typ).

Man kan till exempel stanna på Bengts i Örkelljunga. Bengt säljer husbilar, han. Många husbilar. Och campingtillbehör. Och det råkade sig så att vi behövde ett nytt campingbord. Det köpte vi. Dock köpte vi inte någon ny husbil även om vi tittade runt på ett antal begagnade. (jo, det är ju lite så att vi inte längre litar på den vi har + att vi har andra behov på planlösning i bilen när det mest är oäkte maken och jag som åker i den och barnen väljer att stanna hemma). Man kan också besöka Gottebordet-en-av-Sveriges-största-godisbutiker som ligger på andra sidan vägen från Bengts lilla husbilshökeri. Man kan därefter, stående med överfulla godispåsar, svära ve och förbannelse över sagda husbil som helt plötsligt vägrar starta överhuvudtaget, och se en vecka i Örkelljunga framför sig i stället för en vecka i Värmland som det var tänkt. Fast sedan kan man, om man är lite händig, upptäcka att det är glapp i pluspolen på bilbatteriet och dra åt något där så att bilen funkar igen. Hurra!

Sedan kan man komma ihåg att man har en god vän som bor i Falkenbergstrakten, ringa henne och höra om hon kan tänka sig att upplåta en del av sin gårdsplan till en husbil över natten. Det kunde hon! Trevligt sällskap erbjöd hon också! Finaste Fanny...

Och sedan kan man lite slumpartat sådär hitta en camping på lagom avstånd från Arvika, nämligen Örenäs camping i Åmål vid Vänerns strand, köra dit och få beskedet "fullt, men ni kan ju kolla runt om ni hittar något ändå". Vilket vi gjorde, och eftersom vi är rätt kreativa och nöjde oss med en plats utan ström hittade vi en påhittad husbilsplats rätt nära stranden. Himla, himla fint, och vädret var strålande, så vi stannade två nätter och njöt av livet.

Ja, och sedan körde vi någon dryg timme idag och landade någonstans på ett fält utanför Arvika tillsammans med tusentals andra orienterare som också tagit sig dit med sin husbil eller husvagn eller tält. Vi hittade vår lilla ruta, och körde Vi Installerar Oss Ordentligt med både husbil, tält och markisplats. Nu är vi redo för en orienteringsvecka! (väderappen säger "Regn!" men vi har gummistövlar och ostbågar så det går nog)

Ja, mamma.

Imorgon åker vi iväg, jag, oäkte maken och dottern. Vi blir borta i nästan två veckor, och det ska köras med husbil till vackra platser, springas orientering på O-ringen i de värmländska skogarna, trampas i regnkläder och gummistövlar, ätas ostbågar och läsas i ombonad, torr och varm husbil på kvällarna...

Och sonen ska inte följa med. Han är stor nu. Han vägrar helt enkelt husbil. O-ringen hade han väl kunnat tänka sig, men inte husbilsfärden dit eller boendet i husbil under tiden. Så han stannar hemma och passar huset, och kommer väl att pyssla med ungefär samma saker som han gjort de senaste dagarna när han varit ledig: spela olika former av datorspel och vistas framför diverse skärmar, sova, gå ut på långa promenader längs med landsvägarna. Men... Han Rår Sig Själv.

Och jag? Jag har de senaste dygnen förvandlats till rena karikatyren på Orolig Och Förmanande Moder:

- Och här finns frysta köttbullar, och här finns färdiga maträtter och så kan du steka lövbiff och...
- Ja, mamma.
- Och så får du nog ta dig till affären ett par gånger och köpa mer mjölk och...
- Ja, mamma.
- Frukt är också bra. Och grönsaker, vet du.
- Ja, mamma.
- Och så glöm inte att gå ut med soppåsen då och då så det inte börjar lukta skunk i köket och...
- Ja, mamma.
- Och så behöver du faktiskt ta på dig reflexvästen om du går ut och går på kvällarna - det blir mörkt lite tidigare nu igen och...
- Ja, mamma.
- Och...

Han svarar lydigt, lugnt och snällt "ja" till allt jag säger åt honom. Har väl tänkt ut att det är bästa taktiken för att få oss att äntligen ge oss i väg så att han kan få vara IFRED. 

Fest och sprit och fadderullan? Alltså... det låter naivt, men jag tror inte det. Höjden av festlighet är kanske Erik + 3-4 kompisar som spelar rollspel. Vi får väl se.

Semestermål

Jag går nu in i min andra semestervecka och har efter ganska mycket dividerande med mig själv kommit fram till vilka mål jag ska och måste jobba mot under denna semester. Det är viktigt med mål, och klara målbilder. Har jag hört.

Så - för att bli en bättre och starkare människa utrustad för livets fortsatta utmaningar har jag satt upp dessa fyra målpunkter. Helst ska de uppnås varje dag:

1. Sova
2. Läsa
3. Springa
4. Äta

Hittills har jag lyckats nå dem varje dag. Idag har jag inlett starkt med att sova till halv 10, äta en stor frukost inklusive hallon på flingorna och läst läääänge i en riktigt gosig romance-bok. Springandet tänker jag ska klaras av senare i eftermiddag. Och så hyser jag vilda planer på att göra jordgubbstårta eftersom jag som av en händelse råkar ha både jordgubbar och grädde i kylen. Det är dels en utveckling av punkt 4 (äta gott), dels en ren bonus av att jag har fått en massa ork och lust av att uppnå mina fyra mål varje dag.

Så - åter till min bok. Ralph har just ärvt hertigtiteln och börjar komma över sin tro att han "aldrig kommer att kunna känna kärlek" och börjar bli mer intresserad av sin nyblivna hertiginna än bara hennes eventuella förmåga att producera små arvtagare. Hejdå, ses en annan dag!

Om flygande ting

Det ena flygande tinget jag vill berätta om är det här:

Det lilla rödmarkerade flygplanet SEVPL som vi i fredags eftermiddag kunde följa (åtminstone då och då) på flightradar24.se. Det var Erik + flyglärare Håkan Persson som flög det hit och dit över sydvästra Skåne. Erik flög alltså sin spaka-själv-lektion som han fick i 18-årspresent, och vi i övriga familjen satt på marken och hejade på. Inte för att han såg oss, förstås. Han såg sälarna på Måkläppen, dock. Och husen i Malmö. Och Lommabukten. Och havet. Och åkrarna. Och så styrde han planet, som var så lätt att det reagerade på minsta lilla kommando och ibland flögs iväg lite sidledes i diverse vindströmmar däruppe på 1000 fot.

Var han nervös då? Jodå, lite. Men mest peppad. Och när han kom ner? Väldigt glad! Det hade varit en fantastiskt grej, det där flygandet. Så bra! Det var det vi ville!
Och var vi nervösa, vi som satt nere på marken och väntade? Nej, faktiskt inte. Flygläraren tog det så lugnt och var så trygg, och alla människor som vi träffade där på Söderslätts flygklubb verkade också så lyckliga över det de höll på med, så alltihop kändes helt rätt.

Det andra flygandet tinget jag vill berätta om är en fågel. En rovfågel som bor i Bökebergsskogen, och som helt tydligt anser att stora delar av denna skog är hans skog. (Möjligen hennes - jag har ingen susning om huruvida sådana där fåglar är en han eller en hon)

Där kom jag igår springandes på grusvägen genom skogen när jag hörde en rovfågel skrika till. Inget ovanligt med det - det finns gott om rovfågel häromkring, och vi hör dem ofta. Dock mest ute över åkrarna när de jagar. Men den här skrek liksom ett varnande rop. Jag bara kollade om jag kunde se den - det kunde jag. Stor och brun. Nog inte en glada eftersom jag inte kunde se den karakteristiska stjärtformen. Sedan sprang jag vidare. Men fågeln - den lyfte och flög till nästa träd, och skrek igen. Och igen. Samma varnande ljud. Hm, tänkte jag, man skulle nästan kunna tro att den följde efter mig? Hehe. Kul, ju.

Eh. Inte så kul när jag insåg att det var just det den gjorde. Det var jag som var hotet, tydligen. Om det nu fanns ett bo med ungar i närheten... men jag sprang ju vidare och dessutom inte alls ut i skogen bland träden? Fågeln skrek och skrek och nöjde sig inte längre med att hoppa från träd till träd - nej, den började cirkla i luften ovanför mig. Och efter en stund gjorde den dessutom utfall i luften mot mitt huvud.

Så rädd jag blev då! Märkte inte av det förrän jag kände vinddraget och hörde swooschet av vingarna när den lyfte uppåt igen, direkt iväg från mig (den är ju himmelens tyst när den dyker...) Jag skrek åt den och struntade totalt i att rovfåglar inte är så duktiga på vare sig svenska eller något annat människoläte: MEN GE DIG! JAG ÄR JU PÅ VÄG HÄRIFRÅN!!! Och så sprang jag fort som f-n i ett antal hundra meter. Fågeln kretsade runt lite till och skrek åt mig men gav sig sen.

Det tog lååång tid innan mitt hjärta lugnade ned sig och jag kunde springa i normal takt. Jag har aldrig varit med om något liknande, hur många gånger jag än varit i och sprungit ensam i skogen. En sån där rovfågel är riktigt läskigt stor, och vad den kan göra med näbben mot mitt huvud vill jag inte ens tänka på.

Hu. Jag kommer att välja andra vägar genom Bökeberg de närmaste veckorna tills ungarna (som det väl måste ha handlat om) har vuxit till sig.

Ovälkomna gäster

Myrorna gjorde ett par rek-rundor först med ett par modiga flygmyror som spatserade runt i vårt kök och kollade terrängen. Vi såg dem, slog ihjäl och suckade. Hoppades att de inte skulle bli fler. Myrinvasionstiden under våren är jobbig nog, men om de kommer nu under högsommaren är de riktigt jobbiga eftersom de svärmar och flyger också, de jäklarna.

Och tyvärr. De väntade tydligen bara på rätt tillfälle. Vi vuxna i familjen åkte iväg ett par dagar på orienteringstävling på Österlen, bodde i husbil, drack öl och sprang vilse (jag) eller rätt (han) i skogen. På måndagskvällen ringde en av de halvvuxna i familjen som bägge var kvar hemma för att de 1. vägrade husbil, 2. inte ville ha öl eller 3. inte ville springa i skogen:

- MAMMA! DET ÄR MYROR I KÖKET! ÖVERALLT! DE FLYGER! DE ÄR PÅ DISKBÄNKEN! PÅ GOLVET! PÅ SPISEN! VAD SKA VI GÖÖÖÖRA???
- Å nej.... Fan.
- MAAAAMMMMAAAAAA! VAD! SKA! VI! GÖRA!!??!!
- De svärmar. Det enda ni kan göra är att försöka hitta varifrån de kommer in i köket, och sedan lägga myrgift där. Kolla bakom spisen, diskbänkskåpet, bakom hyllan...
Dotter, tillkämpat lugn: Kolla bakom spis. Bakom hylla. Under diskbänk. Got it.

Notera att ingen av parterna pratade om "komma hem igen"?

Halvvuxna familjemedlemmarna undersökte, fann ingen myr-ingång, strösslade ut myrgift, dammsög, bråkade med varandra, lagade middag. Den ena av dem hade återkommande kontakt med förälder. Ibland var det lugnare (- det är en och annan myra nu men inte så farligt), ibland var det värre (- DE KRYPER UPP PÅ MINA FÖTTER! DE ÄR ÖVERALLT! JAG FÅR PANIK!)

Alla (utom ett antal myror) överlevde dock till torsdag lunch då familjens vuxna återvände, utrustade med nya myrdosor, nytt myrmedel och stor lust till att sanera kök. Myrornas listigt gömda ingång till köket hittades (jodå, under diskbänkskåpet) och eliminerades. Köket återställdes till sin forna glans efter att diverse spår efter myrkrig, stekning av lövbiff och icke tillfredsställande tömning av sopor hade städats bort. Ibland är städning riktigt skönt att göra. Faktiskt.

Idag yrade det runt 1 st flygmyra på köksbordet. Det var allt, och denne ende såg verkligen inte riktigt nykter ut. Jag hoppas nu att årets myrinvasioner är över.

None were spared. Not even the children.

Sådärja.

Jag brukar hota mina krukväxter med att åka i soptunnan om de inte sköter sig. Men idag var jag brutalare än jag brukar och lät inte bara de sedan länge förbrukade julstjärnorna och de trista små pelargonerna som aldrig tog sig efter förra årets nedklippning åka. Nej, nu fick allihop göra varandra sällskap till kärlet för trädgårdsavfall. Varenda en.

(utom en nedklippt orkidé som malligt står i ett köksfönster och skryter om att den "kommer att blomma i vinter igen, för det brukar den göra". Och jag tror den.)
(och, ja just det ja, en stor grej som står i en kruka på golvet och själv tror att den kommer att överleva både oss och huset)

De har länge varit en sorgesam syn i våra fönster: diverse avlövade hibiskusar, förträade julkaktusar, sjukdomsangripna spretiga saker och andra växter som sett allmänt sura ut eftersom deras rötter inte fått plats och kunnat suga upp vattnet på rätt sätt. För att inte tala om blommorna i bägge barnens rum som aldrig, aldrig någonsin, lever mer än max ett år. Jag vet inte varför.

Visst - jag hade kunnat engagera mig och behandlat ohyra, planterat om, beskurit, gullat, övertalat... men jag bara pallade inte. Det finns annat att hitta på här i världen. Mil att springa. Böcker att läsa. Sömn att sova.

Och ska krukväxterna kastas så är det väl nu, när det ändå är jobbigt att få dem att överleva när vi kör bort på semestrar och sånt?

Klart det blir dyrt att köpa nya krukväxter överallt - men jag får väl ta ett rum i taget.

Och vi har blommor och gröna saker i trädgården att titta på så länge.

Lättare än att köra bil

Vi tycker inte det är nog med att Erik håller på att lära sig köra bil. Vi tycker att han ska flyga också. Inte flyga som i sitta-i-passagerarstol-141C-och-ha-trångt-för-benen. Nej, flyga som i spaka-själv, i ett litet propellerplan.

Vi tänkte att det skulle vara en upplevelse för livet att få se Skåne litegranna sådär från ovan, och gav honom en spaka-själv-lektion på Söderslätts flygklubb i 18-årspresent. Och nu är den den flyglektionen inbokad till nästa fredag eftermiddag...!

Nej, han sitter förstås inte ensam i flygplanet. Det är försett med dubbelkommando, och han har en flyglärare bredvid sig. Jag pratade med denne lärare igår när jag bokade lektionen, och han sade tryggt att "det är mycket lättare att flyga än att köra bil".

OK.

Nu får vi se om vi får ner en Erik på marken igen som tänker lägga alla sina sparpengar och sommarjobbslöner på ett flygcertifikat, eller om han i stället säger att han aldrig mer kommer att sätta sig i ett flygplan igen, någonsin. Eller - som jag förstås hoppas - ingen av dessa ytterligheter utan bara en Erik som är glad och har haft en fantastisk upplevelse.

Det här (tror jag) är det som ska flygas.

Ett kort tillägg till punkt 22

Jo, jag hittade en bild jag publicerade på facebook för sex år sen. (jag gillar den där "se-dina-minnen"-grejen på fb väldigt mycket, faktiskt!) Den tål att ses igen:

Tillägg till faktapunkt 22 på listan jag skrev igår:
Nu är det 52 timmar tills jag går på fem veckors semester!

Och ännu en tillbakablick:
Så här skrev jag på bloggen för fyra år sen. Ungefär allt i det inlägget stämmer fortfarande - byt bara ut Boden mot Arvika...

38 faktapunkter

Här kommer ett antal korta faktapunkter om mitt liv och leverne. Tänk dig att var och en av dessa punkter troligen skulle kunna generera ett blogginlägg långt som en smärre roman, och förstå att det är toppen på ett isberg du ser och att den här bloggskrivaren inte är så himla aktiv (just på bloggen, i alla fall):

1. Vår husbil står åter parkerad utanför vårt hus. Jag körde hem den från Varberg i torsdags.
2. Det var dyrt.
3. Som fan.
4. Den säger att den funkar nu, och vi har kört den tur och retur till Hovmantorp under den gångna helgen, men... vi litar inte på den längre.
5. Vi vill köpa en annan husbil.
6. Som har ugn och vändbara förar/passagerarstolar där framme.
7. Trädgården som finns innanför den där husbilen syns inte längre. Ogräset har tagit över. Jag vet inte vad som hände.
8. Lisa sommarjobbar tre veckor på Svedala kulturskola med att spela fiol i en orkester som uppträder på förskolor, äldreboenden och liknande.
9. Hon får lön för detta.
10. Själv plockade jag jordgubbar och hade 10-timmarspass i någon jämra souvenirbutik vid Solliden på Öland. Bland annat.
11. Jag är inte alls bitter.
12. Lisa har kommit in på sitt förstahandsval på gymnasiet: Naturvetenskapsprogram med musikinriktning på Malmö latinskola.
13. Hurra!
14. Ogräset har sedan jag skrev punkt 7 redan vuxit ytterligare 5 cm på höjden.
15. Erik får övningsköra alldeles för lite. Att han inte redan har tagit sitt körkort och hunnit köra tre varv runt jorden i egen bil eller övat på smarta undanmanövrar han sett på youtube (tänk James Bond) som han kan göra någon gång när det verkar vara trångt på motorvägen är helt och hållet mitt fel.
16. Möjligen kan det bero på att jag jobbar och han är ledig.
17. Fast han har jobbat. Sex dagar under två veckor, i Bokskogen, som ungdomsledare på ett dagläger med barn från olika fritids i Malmö. Han lärde dem orientera, passa kartan och att klia myggbett.
18. För detta fick han lön. Ungefär lika mycket som Lisa tjänar på 3 veckor.
19. Själv jobbade jag 18-timmarspass 8 dygn i veckan i åskskurar, stekande sol och snöstorm i ett travstall beläget 4 mil från närmaste busshållplats varifrån jag minsann fick cykla. Jag fick knappt någon lön alls och skulle vara tacksam för att jag "fick jobba med hästar".
20. Vadå? Jag bitter??
21. Om ungefär tre dagar går jag på fem veckors semester.
22. Eller om exakt 75 timmar.
23. Jag längtar ganska mycket efter det.
24. Eller, jag längtar väldigt, väldigt mycket efter det. Mmmm.... sovmorgon! Varje dag!
25. I Hovmantorp, dit husbilen alltså mot all förmodan tog oss, var vi med på en orienteringstävling som heter Tjoget, som går varje år och har funnits i evinnerliga tider. Det är en stafett, där varje lag består av 20 personer. Starten går 15.00 på lördagseftermiddagen, och sedan springer laget alltså i tur och ordning under i princip det närmaste dygnet. Håkan sprang ut vid 02.45 på natten och jag klockan dum-i-huvet på morgonen.
26. Det var väldigt roligt.
27. Och mycket blåbärsris.
28. Kan berätta att det blir väldigt gott om blåbär i år.
29. Nu har ogräset förresten vuxit upp framför fönstren. Vi kommer inte att kunna se ut genom dem ikväll.
30. Jag har beställt tre olika müsliblandningar från ett ställe på nätet som heter mymuesli.se. Jag är mycket spänd på detta. Müsli är kul! Och kan vara så himla gott!
31. En blandning bestämde jag själv innehållet på där på sajten - tror det var crunchy havregranola, hasselnötter, äppel-kanel-crisp, kokosflingor, linfrön och några grejer till jag har glömt.
32. En blandning jag köpte var färdig, och har honungsgranola och björnbär i sig, med mycket mera.
33. Och en blandning fick jag med gratis - det var "presentkortet" på den som gjorde att jag hittade till mymuesli-sajten (och alltså lyckliggjorde någon reklammakare som tänkt ut att jag skulle bära mig åt precis som jag gjorde). Den ska enligt bildtexten nedan vara en tropisk dröm.
34. Och eftersom husbilen kostade så mycket att laga så är en tropisk dröm i frukosttallriken ungefär det närmaste vi kommer solsemester i år, så det får bli sommarens unn.
35. Nu har ogräset enligt uppgifter på radion vuxit ut över E6:an och orsakat köer. Jag kommer att få köra småvägarna hem i eftermiddag.
36. Men det brukar jag ju göra.
37. Och nog ska jag hinna till kvällens parkorientering som Malmö OK ordnar i Flygfältsparken? Absolut!
38. Hejdå!

What could possibly go wrong with this??

Traditioner vi håller på

Jag och mina barn har en tradition sedan många år: varje sommar- och vintersolståndsdag tar vi en promenad tillsammans, helst så nära midnatt som möjligt (även om själva tidpunkten för solståndet är någon annan). Vi tittar på himlen, är "naturiga" och begrundar det faktum att "nu blir det ljusare" eller "nu blir det mörkare". Eller... OK. Det är mest jag som är naturig och går och yrar om himlens färger eller nattens mörker, eller blir tårögd över att kvällarna snart blir mörkare och allt det där. Barnen går mest och suckar över mina tirader och tycker jag är fånig när jag ska fotografera allt och alla, och så bråkar de med varandra. Fast med på promenaden ska de alltid.

Igår gick vi alltså. Solståndet (eller, som jag tänker mig det hela, pinnen genom jordgloben slog i botten för att sedan vända) inträffade på morgonen vid 6.21 enligt någon sida på nätet som såg myndig ut. (eh... nämnde jag att jag jobbar med källkritik i mitt yrke?) Men vi gick ut vid 22 på kvällen. Detta 22 var en kompromiss. Jag och Erik ville gå vid midnatt, och strunta i alla förnuftiga men-vi-ska-gå-upp-tidigt-i-morgon. Lisa ville gå senast vid 21 eftersom hon skulle-upp-tidigt-i-morgon-och-har-principer-och-rutiner-att-följa. Jäklars, vad redig hon är, tjejen. Hon kommer säkert att bli elevrådsordförande när hon blir stor. Eller... vänta nu. Hon ÄR redan stor, och hon HAR redan varit elevrådsordförande.

Och så, ungefär som det brukade:

- kolla himlen, så rosa den är!
- ja, mamma...
- och nu blir det sakta mörkare på kvällarna igen, är inte det lite trist att tänka på?
- jo, mamma...
- jo, mamma...
- Hej! Kan ni stanna upp lite så jag får fota er?
- Meh! Mamma! Fattar du aldrig att fotot inte blir lika fint som det är i verkligheten? Du har inte en kamera som fångar det! Det blir bara trist.
- Fast hon har en iphone, Erik, det kan bli rätt OK.
- Men inte som det ser ut på riktigt med alltihop!
- Men kan ni STANNA då? Just här, där gräskanten ser fin ut?
- Suuuuuck. Glöm det. Du får komma hit där vi står.

- och tänk, nästa gång vi gör den här promenaden kommer det att vara helt mörkt och mitt i vintern och strax vara jul och kanske kallt och...
- ja, mamma...
- ja, mamma...

Junikvällar...

Som jag älskar kvällarna nu! Igår stack jag iväg till skogen för att springa, vid 21 på kvällen! Och jadå, jag hann springa en hel timme utan att det blev för mörkt. Och så fint det var.... åh! Det var grönt, och brunt, och ljummet, och mjukt, och juniljuset... det var som att springa i en smekning. Sist stannade jag vid Eksholmssjön som låg helt stilla, med näckrosor och det sista kvällsljuset, och där bara stod jag på bryggan och andades. Ibland är det så fint ute att det nästan gör ont.

Jag hade inte mobilen med mig när jag sprang, så kunde inte fota. Men nu ikväll? Då tog jag en kvällspromenad strax före skymningen, och solen gick ner över Vismarlöv och jag stannade för att fota ungefär tre gånger per meter... tänk så bra det är med mobilkamera, och tänk så bra att man inte behöver tänka på att "spara på film" som det var förr? Jag fotade, fotade igen, vinklade mobilen för att få annat ljus, fotade ur olika riktningar, satte mig ner på landsvägen för att få gräset att bli lagom högt i bilden, fotade, fotade, upplevde, såg och.... levde!

Här är en bråkdel av bilderna. Själv kommer jag att öppna upp det här inlägget ungefär 22 januari när livet och kvällarna ser helt annorlunda ut. Och så ska jag minnas, och längta.