Vi känner alla igen den. Datorfrustrationen. Fast... normalt brukar det då gnällas över program som kraschar, långa uppladdningstider, virus och konstigheter? Inte alltid. Tillåt mig att i stället dela med mig av tre frustrerande datortillfällen från den senaste veckans jag-lever-med-två-tonåringar-och-det-är-kul-för-det-mesta-men...-liv:
1. Att stå i en trappa och balansera en laptop med ena handen samtidigt som man försöker ändra typsnitt på ett diagrams etiketter i google kalkylark med andra handen. "Mamma? Kan du excel? Asså, google kalkylark är typ ungefär likadant?" (Nej, det är det inte.)(Och varför kunde vi inte sätta oss ned vid, säg, köksbordet med det här?)(jo, pga det eviga "måste ha svar på detta nu och ens föräldrar lives to serve, 24-7, och har inget viktigare för sig än stå-i-trappan-teknisk-support")
2. Att sätta sig ned för att i god tid anmäla sig till en flerdagars orienteringstävling på Bornholm om några veckor. Att dottern samtidigt ställer sig precis bredvid för att öva fiol. Att upptäcka att anmälningstiden på den där jämra tävlingen redan har gått ut, att behöva krångla med att göra efteranmälan, räkna ut hur himla mycket dyrare det är, skriva in kontokortsnummer och pengaöverföring och fatta danska instruktioner om detta och vara irriterad - samtidigt som fiolövandet just ikväll tydligen måste utgöras av skalor. Och inte bara skalor, utan några eländiga övningsskalor som i snigel-på-lyktstolpe-skalor upp upp ned upp ned ned upp upp ned upp ned, eller ambulansen-är-full-och-plågad-skalor tui tui tuituituituiiiiituuuiiignisselgniiiii.... (ack vad jag älskar fiolspel och så glad jag är över att min dotter fortfarande spelar)
3. Eller om vi fortsätter på musiken som gudomlig inspiration: kvällens nyligen genomlidna situation med att försöka samla sig och skriva ett länge uppskjutet blogginlägg om Austens och Brontes brevromaner för Kulturkollo som måste bli klart ikväll. Att sitta där och känna hur den redan sinande kreativiteten helt jagas på flykten av att dottern i ett kök alldeles för nära mig måste sjunga, nej, skråla, nej vråla längre utdrag ur Kristina från Duvemåla. Inget fel på denna fina musikal. Bara valet av tid och plats och ljudvolym.
Nejdå, jag vill ändå aldrig att de flyttar hemifrån. Ever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar