6 saker jag funderar på en tisdagslunch

- Varför underlakanen jag köper nuförtiden inte alls är lika bra som de som fanns "förr". De är tunna, och skrynklar ihop sig till ett dragspel i mitten av sängen. (ja, även dra-på-lakanen) Var hittar jag bra lakan om jag ska köpa nya?

- Tre dagar kvar på jobbet innan semestern, eller överhuvudtaget faktiskt. I augusti börjar jag på ett nytt jobb! Känns konstigt att lämna - men kul att börja nytt! Men de här tre dagarna? Jag går runt och klappar lite på böckerna i hyllorna. Hejdå! Vem ska prata om er nu, tro?

- Att Erik ligger hemma och har feber och ont i halsen. Så synd om, och så synnerligen otajmat - han har tre veckors sommarjobb på Klågerupskolans fritidshem som han gillar. Att just då bli sjuk är inte kul.

- Fluglarverna i soptunnan. Nej, jag kan inte sluta. De är där. Jag hatar dem. De gör mitt liv osäkert.

- Om jag ska lyfta ut en stol i trädgården och sätta mig att läsa i solen hela eftermiddagen. (jo, för jag tänkte ta kompledigt efter lunch)

- Och på vilken dag vi ska ta och köra till Emporia och testa den där nya glassbaren som heter något med "amerikanskt" och "mycket". I morgon eftermiddag, tror jag. Eller om vi då tar och kör till Svedalabadet? Eller bägge?

Det här händer heller aldrig i december när det är mörkt och kallt

... och helt förutom ogräset och surre-djuren i luften: äcklet när jag slängde en soppåse igår i soptunnan. Och i facket för matavfallspåsarna ser att en av påsarna spruckit upp och att det där myllrar av fluglarver.

Åh. Jag Hatar Saker Som Myllrar. Fluglarver hatar jag allra mest. Jag får rysningar över hela kroppen bara av tanken på dem.

De hade inte hunnit sprida sig uppåt än, men det kommer de att göra. Målet för deras tillvaro är väl att ta sig upp ur soptunnan och ut i världen för att bli Nödvändiga Husflugor med tiden. Jag vill bara inte se dem under deras framfärd. Eller vara inom tio meters radie från soptunnan medan de är där.

Igår kväll ville jag bara liksom stänga dörren till uterummet, slå igen ytterdörren och låsa den ordentligt och stänga alla fönster i hela huset. Så att de inte kunde ta sig in här. Jag föreställde mig hela fluglarvshopen som en myllrande massa som följde mig i spåren och vars enda mål var att krypa upp längs min rygg och in i mitt hår. Typ.

Fast Håkan påstår att de inte har några sådana planer alls. Att de inte har någon större intelligens. Att de inte kan öppna dörrar eller ta sig upp till vårt sovrumsfönster.

Jag tror honom inte.



(och, ja, klart jag ska spola rent soptunnan när Sita har varit här och tömt den på onsdag. Men det spelar liksom ingen roll - de där jävlarna kommer ju ändå att dyka upp flera gånger. Så är det när man slänger matrester och köttrester i en varm soptunna av plast på sommaren.)

2 x sommargnäll

Två saker med sommaren jag inte gillar så mycket:

Ogräs.
Jag var ute i trädgården nu eftersom rabatterna vi ser från köksfönstren hade invaderats av blommande gräs. Jag skulle bara snabbt ut och dra bort det eftersom både sonen och oäkte maken är allergiska mot gräs och i synnerhet blommande gräs. Det såg inte ut att vara så mycket, så skulle väl vara fort gjort tänkte jag.

Fort? Det var en veritabel djungel out there. Små skott som vuxit sig stora och nu aspirerade på att bli små träd (grannarna har en alm som gärna delar med sig av fröer). Gräs som var halvvägs till att bli både gräsmattor och åkrar. Maskrosor som hade elefantiasis. Något som jag inte vet vad det heter men brukar kalla för Strypsnaror för det slingrar sig kring allt annat i rabatten och ...eh... stryper det. Något annat som jag inte heller vet vad som heter och som också slingrar sig men inte med fullt så många hullingar som Strypsnarorna. Ogräs. Ogräs, ogräs, ogräs...

Jag tog bort gräset, högg ner wanna-be-almarna, slet upp de värsta bestånden av elefantiasis, drog loss allt som ströp som jag såg. Krafsade lite halvhjärtat i jorden. Förbannade. Tröttnade. Och lyssnade hela tiden på:

Insekter som far runt i luften och surrar. Gärna runt mina öron.
För det var kvavt i luften och alla Surrande Insekter hade fest. Myggorna surrade, humlorna surrade och...vänta här nu? Det var väldigt vad det surrar där uppe under grannarnas tacknock. Några meter från vårt hus (och sonens sovrum). Getingbo... Eller om det nu var getingar – de var ovanligt stora och liksom rundade. Fast för små för att vara humlor. Bin? Nå. Vad de än tyckte att de hörde till för insektsart så surrade de alldeles förfärligt och svärmade utanför sitt bo och tyckte att jag störde dem tror jag.

Jag gillar inte saker som surrar runt mina öron. Knatade in till grannen för att meddela att han borde göra något åt de här oväntade hyresgästerna han hade. Men grannen behagade inte vara hemma.

Slet upp lite ogräs till, försökte stirra bort hummel-bi-getingarna, svettades och funderade på lägenhet i stan.

Gick in. Stängde dörren.

Vismarlövs bygata 12

Inte idag heller - millimetrarna på rätt sida

Jag är fortfarande skakad efter i morse när jag skulle köra ett ärende till Staffanstorp på väg till jobbet.

Jag körde ut från rondellen i Klågerup på 108:an, och hamnade bakom två lastbilar - den ena med ett långt släp. Ganska fort hade de kommit upp i 80 km/h som ju är fartgräns på 108:an, så jag hade inga planer på att köra om dem - just efter rondellen tar det dessutom ett tag innan det är fri sikt framåt.

Så tänkte uppenbarligen inte föraren till den silvergrå mercedesen som körde bakom mig. Plötsligt ser jag hur den kör ut och ska köra om. Framför oss hade vi en kurva - ingen fri sikt. Och två lastbilar.

Mercedesen går in i omkörning av de där två lastbilarna - och får möte i kurvan.

Det finns ingen vägren på 108:an. Lastbilarna som skulle köras om låg väldigt tätt ihop.

Ni vet - sånt där går fort. Lastbilarna tutade. Den mötande bilen tutade. Och på en sekund hade... den mötande bilen lyckats köra åt höger, lastbilen åt höger och mercedesen trängt sig i mellan så att de låg tre i bredd på denna smala väg. Det måste ha handlat om millimetrar, men det gick.

En sekund - och frontalkrocken undveks. Det hade precis lika gärna kunnat gått helt åt helvete, med alla inblandade fordon (jag med som låg bakom) inblandade i en krock.

Chockad körde jag vidare mot Staffanstorp, nästan spyfärdig. Tårarna rann. Och jag undrar hur personen i den mötande bilen kände sig, som lyckades väja trots att det egentligen inte fanns något utrymme att väja på (det är dessutom vägräcken längs med vägen).

En sekund. Så fort kan det gå från vardagsfunderingar till död.

Bingo i återhämtning

Just nu levs det bara på i det Carolinska livet. En galet intensiv period är över - maj och juni slår december med hästlängder vad gäller stress och måsten och inbokade aktiviteter. Det är mycket av det som är fantastiska grejer: konserter, avslutningsmiddagar, naturupplevelser (för samtidigt som det är mycket som händer i livet är maj och juni så vackra att det gör ont och måste njutas av också). Men det händer på en gång...

Nu har alltså alltihop stannat av. Lugna dagar, lugna kvällar, lugn. Och jag läser. Och tänker. Och tittar på blommor. Och snart, snart (en dryg vecka kvar) är det dags för semester!

Här får  ni en fantastisk grej jag hittade hos en annan bloggare: ett återhämtningsbingo! Det är Folkhälsan i Finland som har satt ihop det. Läs förresten här på deras sida kloka tankar om återhämtning. De pratar inte om yoga och kvalitetstid - nä, de pratar om att lukta på nyklippt gräs och prova nya glassorter! Skriv ut det här bingot, sätt det på kylskåpet och försök kryssa så många rutor som möjligt. Det ska jag!

Vicious killer-rabbits förstås

Vi körde till Danmark för att bunkra pilsner (jo, det är sånt man kan göra om man bor tjugo minuter från gränsen). Och när vi körde på bron och över den konstgjorda ön Pepparholm kom jag att tänka på att jag nyligen läst om den.

Det är ju så att biologi- och naturintresserade människor noga följer utvecklingen där, eftersom det först bara var en naken ö utan något på utom en bro och en helikopterplatta i princip. Ingenting planterades. I stället skulle det få växa som kom dit av sig själv via vind, hav och annat. (typ utkastade äppelskruttar från bil och tåg?) Nu är bron och ön femton år gamla och ön är täckt av växtlighet av olika sorter. Till och med små träd finns där.

Och det jag nu hade läst var att det nu fanns kaniner på ön. Små vita kaniner.

Man undrar ju hur de tog sig dit? Simmade? Klättrade längs med järnvägsbron? Hade sitt eget lilla Broloppet-halvmaraton och sprang från Lernacken över bron? Vågade livet genom att springa i tunneln från Kastrup?? Räddade sig ur någon rovfågels gap?

Nej. Jag tror mig nu veta. De fanns där från början. I underjorden. Och nu har de trängt fram. Det handlar inte om små oskyldiga, söta och ofarliga kaniner. Nejdå, det är läskiga mördarkaniner det handlar om. Dödliga monster som bara ser snälla ut på utsidan. Ni vet, av arten vicious killer-rabbit som Monty Python har dokumenterat i The Quest for the Holy Grail:



Beware. Gå inte av på Pepparholm.

Hopp om liv

Jag flyttade en kaprifolbuske för ett tag sen och undrade en del över om den skulle överleva eller ej.

Nu undrar ni förstås hur det har gått med den? Så ja, så ja, ni behöver inte alla fråga på en gång. Lugna er, ordna en kö och så tar vi en i taget. Eller...hallå? Va? Är det ingen som har undrat??

Vare sig ni vill eller inte får ni nu den glada nyheten att det spirar liv i kaprifolen. Länge hängde alla blad vissna och till synes döda. Jag vattnade och pratade och gullade. Och sen såg jag två-tre nya skott och tänkte att jodå, överlevde gjorde den nog. Men nu? Nu har det minsann hänt saker där nere i jorden med rötterna, och där uppe med värmen och solen. På håll ser det ut som en torr och död risbuske som vi pallrat upp mot en vägg. Men går man nära? Åh, då ser man hur det spirar av liv! Massvis med små skott längs de torra grenarna.

Kanske den  inte orkar blomma i år, men nästa år! Det här blir nog bra.

Om att bajsa i det fria

Studera fotot nedan. Det är taget lite vid sidan av ett av motionsspåren i Bokskogen. Det du ser är ett stycke mycket grön natur: träd, gräs, brännässlor, sly, i bakgrunden ett kärr (fast nej, det ser du nog inte). I förgrunden ett taggtrådsstaket.

Och på det där taggtrådsstaketet: en svart liten plastpåse.

Denna svarta lilla plastpåse är ett slags bildbevis på hur dumma en del människor kan vara. Den är nämligen inte unik i sitt slag - nejdå, runt om i naturen i Bokskogen, och säkert på många andra ställen ligger det sådana här små plastpåsar.

Det är en fylld hundbajspåse.

Jo, för den stockdumma människan som äger hunden har varit duktig. Bajsar hunden ska bajset plockas upp och läggas i en påse. Punkt slut. Även om det är mitt i naturen. Även om det är vid sidan av en gångstig, och även om det aldrig någonsin kommer att klivas i den där bajskorven, som dessutom kommer att vara försvunnen om ett par dygn eftersom den ju ligger i naturen och inte på en steril trottoar i stan.

Sedan står säkert den där ointelligenta människan i fråga en stund och funderar. "Hmmm...var gör jag nu av denna bajspåse? Varför har inte kommunen satt upp några soptunnor för bajspåsar här ute i Bokskogen? Det är för dåligt!" Går en stund med bajspåsen i näven och letar efter en tunna. Ger till slut upp, och kastar ut påsen i naturen ("för inte tänker jag gå runt med den hela min promenad!").

Där ligger sedan denna plastpåse fylld med bajs i tid och evighet. (eller hänger på en taggtråd, som i det uppenbarligen misslyckade kastet på bilden ovan) För plast försvinner inte. Bajset hade försvunnit nästan direkt - men den omgivande duktighetsplasten blir kvar.

Men åh! Hur dum kan du bli, duktighetsmänniska!! Om nu hunden bajsar i naturen, och det inte råkar ske mitt på gångstigen - låt det vara! Och om du nu äntligen ska plocka upp det i en bajspåse - ta med dig påsen HEM.

Skulptur i Pilane - riktigt fantastiskt!

I helgen har vi haft redaktionsmöte med bloggkollektivet Kulturkollo som jag är med i. En av kulturkollarna är lycklig ägare till en stuga på Tjörn norr om Göteborg, och i den bodde vi. (och nej, jag är inte ett dugg avundsjuk på den där stugan. Inte alls. Havsnära och med en bergknalle alldeles inpå huset så att man kunde sitta insynsskyddat och i lä och sola.... *suckar lite och tänker på andra bra saker som jag faktiskt har*)

Men vi kunde ju inte planera bloggandet och höstprogrammet och äta kilovis med godis precis hela helgen. Så på lördagen körde vi iväg till skulpturparken i Pilane. Och vilken upplevelse det var! Man trampade runt bland vresiga bohuslänska klippor, gravfält från järnåldern, ängar och betande får, och utsikt mot landskap och hav. Och så dök det upp skulpturer här och där. Ibland fick man komma dem nära för att se dem, ibland syntes de på långt håll. Och i den där naturen - det blev helt fantastiskt.

(jag låter bilderna vara kvar i originalstorlek för en gångs skull. Inlägget tar längre tid att ladda ner, men du kan avnjuta bilderna fint på skärmen. Klicka bara på dem så blir de större!)

Det första vi såg redan när vi parkerade bilen var The Narrow House, av österrikaren Erwin Wurm. Ett hus med normal höjd, men endast 1,3 m brett. Det kändes helt konstigt att se det utifrån, som något ur en feberdröm. Och så kunde man gå in i det! Där fanns kök, vardagsrum, bokhylla och allt möjligt. Men smaaaaalt. Lätt klaustrofobikänsla där inne, alltså.
(hur kan någon få en sån idé? "jag tar och bygger ett helt hus, med allt som ska till för det, men så gör jag det 1,3 meter brett. Fram med spik och hammare!").

Tillsammans med huset var nog de här mina favoriter: tre figurer i aluminium, som glittrade i solen. (konstnär: Maria Miesenberger) En stod lutad mot en klippa, en såg ut som den precis skulle hoppa och den tredje satt liksom nedhukad och såg ut som Gollum som letar efter fisk. Vilken tur att det var sol när vi såg dem - då är de nog allra finast!

Men här fanns mängder av skulpturer att se. Och utsikter! Och klippor att klättra i! Och mjuka upptrampade stigar! Och blommor!
Jojo, sånt här går en Carolina igång på.