tisdag 29 april 2014

"Mamma, jag älskar min mage just nu!"

Lisa har ju haft problem med sin mage en längre tid, och jag har skrivit om det lite på bloggen. Under våren har hennes problem äntligen utretts ordentligt av en barnläkare på sjukhuset i Trelleborg. En riktigt bra läkare, som lyssnat ordentligt på Lisa och inte bara avfärdar hennes problem med att "du måste äta nyttigare med mer fibrer och grönsaker".

Hon har nämligen kämpat och kämpat med att äta nyttigare. Försöker äta de eländiga grönsakerna. Blad för blad och tomat för tomat. Äter knäckebröd för fibrernas skull. Äter frukt till mellanmål. Äter regelbundet. Försöker äta åtminstone lite av skolmaten och fylla på med frukt och knäckebröd.

Ändå har hon haft ont i magen. Konstant. I mer än ett och ett halvt år. Mot slutet helt förtvivlad: "mamma, jag står inte ut med att ha så här ont i magen hela tiden". Vissa gånger outhärdligt ont, som kramp. Andra gånger lite mindre, men hela tiden där som ett gnagande diffust ont.

Och nu äntligen en läkare som går till botten med det hela.

Först testade vi om det var Lisas mjölkproteinallergi som kommit tillbaka. Vi uteslöt all mjölk ur hennes kost ett par veckor. Ganska besvärligt - men hon hade fortfarande lika ont i magen. Sedan testade vi om det kunde vara det som hennes besvär faktiskt ger mest indikation på: magkatarr (som tydligen inte är vanligt hos barn). Lisa fick äta Omeprazol. Och si - efter bara några dagar kändes det faktiskt bättre.

Bra, sa läkaren. Då har vi en diagnos. Men nu måste vi ta reda på VARFÖR hon har fått magkatarr (jubel över denna läkare) så att hon inte får det igen. Där är vi nu.

Nu har Lisa ätit medicin i tre veckor ungefär. Och igårkväll satt vi i bilen när hon var tyst en stund och sen sa "Mamma. Jag har inte ont i magen."

Hon hade suttit och känt efter en stund, sa hon, letat efter det vanliga svidandet. Men det fanns inget. Hon hade INTE ont i magen. För första gången på hur länge som helst. Det var nog först då jag på riktigt förstod hur länge hon haft ont, och hur jobbigt hon haft det.

Och senare på kvällen (när hon alltid brukat ha som mest ont, så där några timmar efter middagsätandet) så kom det igen: "Mamma? Jag älskar min mage just nu."

måndag 28 april 2014

Maj hos L-Gs

Nu börjar födelsedagstiden hos vår familj. Det är ju så att större delen av familjen har valt att komma till jorden när det är som allra vackrast. Håkan fyller år 1 maj, Erik 24 maj och Lisa 31 maj. Det är bara jag som envisas med att fylla år sent på hösten ungefär samtidigt som vi går över till vintertid och det börjar bli ordentligt mörkt.

Men nu, alltså. Födelsedagar. Inte längre barnkalas (thank god...), men väl presenter som ska köpas och längtas efter.

Det var fint i kväll. Jag och barnen körde iväg för att köpa Håkans presenter. Vi hittade saker han kommer att bli glad för. Solen lyste. Det var fortfarande 18 grader fast klockan var nästan åtta på kvällen. Rapsfälten glödde gult. Och hela fina maj ligger framför oss. Med födelsedagslängt och sommarlov precis kring hörnan.

Vissa kvällar är livet lite skönare att leva än andra.

torsdag 24 april 2014

Det var bättre förr.

Ordentlig moder: Fick du med dig ditt Gameboy från Espresso House nu? Aha, du har det i innerfickan, jag såg inte det.

Irriterad tonårsson: Meh! Mamma! "Gameboy"...tsss. Det är mitt 3DS, mamma! Herregud - det är ju som om man skulle säga "grammofonskiva" när man menar "mp3". Kom igen nu, mamma!

Irriterande röst från baksätet: Ja, eller som att använda sig av morsekod i stället för Iphone!

Urgammal, omodern moder, muttrande: Gameboy eller 3DS..spelar roll? Så stor skillnad är det väl ändå inte. Det är en handhållen spelkonsol, right?

Tonårigt hånskratt. Både från passagerarsätet och från baksätet. Modern tystnar, kör bil och återgår till sina egna (uppenbarligen stenåldersmässiga) tankar.

tisdag 22 april 2014

Idylliskt?

Påsken är en fantastisk, kravlös helg. Inga måsten, bara njuta av ledighet och vårväder.
(- Jag MÅSTE ta tag i rabatterna nu. Det är så igenvuxet och risigt att det kommer att ta flera dagar att ens kunna se jorden mellan växterna som ska vara där.
- Och jag måste tvätta husbilen. Och så ska jag renovera den begagnade cykeln jag köpte igår.

- Och gräsmattorna måste verkligen klippas. 
- Och det första jag ska göra är att byta ut kranen i handfatet mot den nya vi köpte. Jag blir tokig på den.
- Och vilka dagar var det nu orienteringstävlingar? Lördag, söndag, måndag? Pallar vi alla tre?
- Och vi har inget i kylskåpet, måste storhandla.
- Och så har vi den där påskäggsjakten som måste riggas.)

I påsk ska vi bara ta det lugnt och umgås med våra nära och kära, 1:

Påsklovslediga barn som vistas på sina rum bakom stängda dörrar
  I påsk ska vi bara ta det lugnt och umgås med våra nära och kära, 2:
(- Farmor och farfar har bjudit till påskmiddag.
- Neeej!! Närdå?
- Annandagen vid fyra på eftermiddagen.
- Amen palla!! då går ju hela sista påsklovsdagen. Jag som skulle...(någon aktivitet som inbegriper skärm + kompis). Hur länge blir vi där, då?
- Ja, det är väl till någon gång på kvällen skulle jag tro. 
- Men ååååååååhhhh....!!)

Under påskhelgen kan man bege sig ut på trevliga små utflykter eller varför inte spännande utfärder med husbilen man äger?
(- Åka ut med husbilen? Och det tror du? Aldrig i livet, då får ni åka själva)

Man kan också bege sig ut i skog och mark. Njuta av träd som slår ut, fåglar som kvittrar, vitsippor i gröna mattor under träden. Nu är naturen som finast.
(Påskafton, orienteringstävling, ungefär 50 m efter start: Bottenlöst och lerigt träsk som måste passeras. Dy och lera långt upp på benen. Upp på torra land efter mycket om och men, men inser att man gått fel och därför måste ut i lerjävelträsket igen.)
(Annandag påsk, vacker vitsippsbemängd mark, god fart...sten på vägen och fotleden säger "knak, brista, elände och aj aj aj".)

Om vädret är så fint som den gångna påskhelgen kanske det är dags för årets grilla-ute-premiär? Inget är som den.
(- Men jag säger ju att elden har slocknat!
- Den har INTE slocknat. Det ska ryka en del och så blir det snart fin glöd.
- Men det ryker inte ens. Det har slocknat.
- Nej, det har det inte.
*paus*
- Ska jag ta ut pommesen ur ugnen igen, då? För de är nästan klara och det är ganska mycket kött som ska grillas.
- Ta ut dem? Men varför då?
- Därför Att Elden Har Slocknat.
*muttrande man sliter sig från sitt cykelrenoveringsprojekt och går till sin plats, elden*
*muttrande kvinna återgår till sin plats, köket*)

Även om det inte är grillväder så finns det så mycket annan god traditionell påskmat.
(Kolla! Det är extrapris på kebabtallrikar på Pizzeria Fortuna!)

Och det finns gott om tid att sätta sig ner med en bok, eller att bara vara.
(Skulle inte du läsa? Nu sitter du där med mobilen upp i ansiktet igen. Herregud, tänk om internet hade kraschat - vad hade du tagit dig till då? Du hade gått under om du inte fick kolla och kommentera på bloggar och fb var femte minut, eller hur?)

Påsken - en tid för upplevelser och minnen för all framtid.
(- Kolla, nu måste mamma fota igen. 
- Mamma? Måste du blogga om ALLTING??)

måndag 21 april 2014

Haltebolink

Jahaja. Bara att gilla läget.

Jag var ute på Romeleåsen i förmiddags och sprang orientering. Livet lekte. Jag hade koll på vad jag höll på med och allt kändes bra med flås och springande och det där. Jag hade precis siktat femte kontrollen och skulle ta den där sista rushen fram till den.

Då trampade jag snett på en sten. Och det sa knak från fotleden.

Fan! Tänkte jag. Och sen hann jag tänka Göteborgsvarvet?! Berlin marathon?! Eller kanske det inte är så farligt? Jag kanske kan sätta ner foten igen och springa vidare?

Sen satte jag ner foten och tänkte inte så mycket mer än ajajajajaj... Springa vidare? Inte att tänka på. Hänga runt ett träd och försöka att inte svimma? Ungefär mer åt det hållet.

Satte mig sen på en sten en stund och tjurade och fick svimningskänslan att lägga sig. Det gjorde inte ondare än att jag kunde stödja på foten och sakta linka tillbaka till mål (fast det var ju ett par km dit så det tog tid).

Väl hemma med lindad fot gjorde det inte så ont längre så jag kände nästan att jag nog borde fortsatt att orientera hela banan. Var det inte lite mesigt att bryta?

Men nu. Nu är det kväll. Nu har allt som kan svullna runt fotleden svullnat och det gör ont så in-i-h... Och det var nog inte mesigt att inte springa färdigt i skogen. Det var nog rätt smart.

En veckas vila. Minst.

(Göteborgsvarvet 17 maj? Hur då, liksom??)


fredag 18 april 2014

Påskäggsjakten är riggad

Långfredag. Har definitivt inte ägnat dagen åt dyster musik och kontemplation över livet och avrättningen av någon upprorsmakare för tvåtusen år sedan. Har i stället haft en fin sovmorgon, mindre fint trädgårdsarbete (snart asfalterar jag över skiten) och de senaste två timmarna ägnade jag åt att göra en infernaliskt svår påskäggsjakt åt barnen.

Nä. Det går liksom inte bara att stoppa undan påskäggen lite halvhjärtat i vardagsrummet och säga åt barnen att leta. Jag har bloggat om det förr, men i det här huset ska det vara en utmaning att hitta påskäggen. Det ska vara ledtrådar. Koder. Gåtor. Långsökta klurigheter. Det ska ta lång tid och användas hjärna.

Och givetvis tar det tid att rigga en sån där påskäggsjakt. Men det är kul också.

"Det är ditt eget fel" säger Lisa till mig. "Det var du som började när vi var små, och nu får du inte sluta".

Nähänä.

Vi får väl se om de hittar dem på 15 min eller om det tar flera timmar. Håkan och jag ska åka på orientering i Perstorp, så de får klara sig ensamma i sin jakt. Och jag svarar i vanlig ordning inte på telefon när jag är i skogen (moawhaahahahaaa).

onsdag 16 april 2014

Worth waiting for

För några veckor sen var vi på Emporia. Det var samtidigt som vi under ett par veckors tid uteslöt alla mjölkprodukter för Lisa för att se om hennes problem med magen berodde på mjölkallergi. Vi ville ta en liten lyxfika när vi var där, och kollade in på Yogiboost, det där stället som alltid verkar smockat med folk. De säljer yoghurtglass, det visste vi, men vi skulle nu kolla om de hade någon mjölkfri glass som alternativ så att vi ändå kunde ta vår lyxfika där.

Det hade de inte. Bara yoghurtglass. Men "bara...."? Nej, verkligen inte! Vi förstod varför det alltid hängde horder med folk på det där stället. För det var som en plockgodisaffär, fast med glass. Först fyllde man själv en gigantisk bägare med de glassorter man ville ha (yoghurtglassen är lite som mjukglass), fanns kanske 10 smaker att välja på. Sen hällde man själv på den toppingen man ville ha. Och vi pratar inte "topping" som i 3-4 sketna glass-såser. Nej. Det fanns såser. Det fanns smågodis. Det fanns choklad på längden och tvären. Det fanns frukt. Det fanns Nutella ur pump. Det fanns...allt.

Men det fanns inte glass utan mjölk.

Åh. Det var så synd om min stackars lilla tjej. Hon ville ha. Alltihop. Chokladglass, med chokladsås, med chokladgodis och nutella ovanpå. Men hon fick inte. Så vi gick någon annanstans. Lisa sa tappert att "det är OK mamma, jag var ändå inte riktigt sugen på glass". Med ögon som stirrade rakt fram och stela läppar.

Men. Det visade det ju sig att det inte var mjölkallergi! (och hon är för övrigt nästan av med magvärken nu när hon i en dryg vecka fått äta magkatarrsmedicin...) Så igår kväll så körde vi till Emporia igen, hela familjen. Enkom för att äntligen få vältra oss i yoghurtglass med över 75 olika tillbehör.

Var det gott? Ja. Var det för mycket. Alldeles säkert. Jag orkade inte äta upp min portion.

Var det värt det? Jadå. Vartenda öre. Så värt.


Här börjar man, med att tanka ner glass av valfri sort i sin bägare. Jag tog lakrits och melon. Erik tog fyra olika sorter...

Ett utsnitt av "toppingbordet"
 
Chokladavdelningen...

Lisas bägare, med tillhörande Oreokex.

Min bägare. Det snarare en godisskål med lite glass i botten.

måndag 14 april 2014

Påsken - en tid att umgås med sina nära och kära?

Det här fotot tog jag alldeles nyss:



Det är två stängda dörrar. Bakom dem finns två påsklovslediga barn som sysselsätter sig med diverse saker där det på något sätt är en skärm inblandad.

Jag tog det nyss - men hade precis lika gärna kunna ta det en sketen lördagsförmiddag i januari, en solig julitisdag eller varför inte en fin höstdag i oktober någon gång?

Det ser likadant ut jämt när barnen är lediga och hemma. Två stängda dörrar.

Tänk att det fanns en tid då man behövde passa dem. Eller en ännu längre tid då de faktiskt helst vistades i samma rum som en själv.

lördag 12 april 2014

Inte idag.

Jag körde hem från en orienteringstävling i närheten av Hörby idag. På landsvägen på väg mot E22 fick jag stanna. Vägen hade spärrats av pga en trafikolycka. Det var fullt med brandbilar, polisbilar, ambulanser och människor i gula kläder.

Jag kunde utan problem vända bilen och köra åt andra hållet - men var så pass nära olycksplatsen att det inte gick att undgå att se bilarna som krockat. Det var fruktansvärt. Den ena bilen verkade ha fått hela fronten intryckt. Den andra vet jag inte om den hade försökt väja, men den hade kört av vägen och in i en höjd vid sidan. Och det fanns liksom ingenting kvar av den bilen. Jag stannade inte, jag såg inte människorna som suttit i bilarna. Jag körde därifrån. Och jag var fullständigt skakad.

Om jag hade kört ifrån den där orienteringen kanske 15 minuter tidigare så kanske det hade varit jag.

Det händer på mindre än en sekund. Man vet aldrig när det händer nästa gång.

Den här gången var det inte jag. Inte idag.

Jag grät hela vägen till Höör.

fredag 11 april 2014

Ha inga förväntningar.

Det här borde ha varit en enkel sak - men den blev så krånglig att jag åldrades flera timmar på kuppen:
Att ställa på husbilen.

Görs med ett knapptryck på Transportstyrelsens hemsida - när man har loggat in med hjälp av sin e-legitimation.

Upptäckte att e-legitimationen hade blivit för gammal.
Upptäckte att Nordea inte längre använder e-legitimation utan BankID.
Upptäckte att BankID på något mystiskt sätt redan hade installerats på min dator, men att den utgångna e-legitimationen var den enda legitimationen som fanns i programmet.
Försökte uppdatera den. Hittade inget kommando för det.
Lyckades ändra lösenordet men det gjorde ingen gladare. Särskilt inte BankID eller Transportstyrelsen som fortsatte tjata om att min e-legitimation var för gammal.
Lyckades uppdatera mitt redan installerade BankID. Nu såg den flashigare ut men hade fortfarande bara en utgången e-legitimation i sig.
Hittade e-legitimationssidan på Nordea. Blev uppmanad att installera BankID på min dator eftersom inget BankID kunde hittas på min dator (fast jag uppenbarligen just suttit och både tittat på och uppdaterat programmet i fråga).
Installerat programmet igen. Ändrat lösenord igen.
Blivit uppmanad att uppdatera sidan för att köra ett säkerhetsscript. Sidan låser sig. Allt hänger sig. Får börja om från början igen.
Tuggar på skrivbordet och bankar huvudet i bildskärmen.
Börjar om.
Nu har det gått 30 minuter åt det som skulle ta en knapptryckning.
Får till sist det jämra BankID installerat med giltig e-legitimation och kan tillfredsställa Transportstyrelsen och få husbilen påställd.

Men å andra sidan borde det här ha varit eländigt besvärligt:
Tele2 ringt och pratat sig varma om hur förträffligt det vore för oss att ändra fast telefoni och bredband via telefonjacket till mobilt 4G för hela konkarongen. Mycket snabbare datorhastighet och en bärbar telefon på köpet - allt till mindre månadskostnad än vad vi har idag. Jag ingick avtal med röstinspelning och allt.

När sedan pappren kom visade det sig att det käcka 4G-abonnemanget hade en gräns för mängd datortrafik per månad (60GB), och att man måste betala för trafik som överskred denna gräns. Detta framgick inte vid det där förträffliga telefonsamtalet häromdagen.
Vi räknade på det och kom underfund med att vi skulle behöva betala extra varje månad, för vår lilla familj genererar väldiga mängder datortrafik.  Garanterat mer än 60 GB per månad i alla fall.

Alltså säga upp abonnemanget innan vi ens hämtat ut router & prylar från posten.

Gruvade mig för detta säkert armsvettsframkallande telefonsamtal med supportmänniskor på Tele2.

Men - kunde lägga på luren efter avslutat samtal efter fem minuter. Med abonnemang uppsagt, portering av telefonnummer annullerad, besked om att vi inte ens behöver hämta ut paketen på posten, att vi inte behöver göra någonting utan att vi fortsätter vårt gamla abonnemang precis som förut.

Var är haken? Så där lätt ska det inte kunna gå.

Tele2-människan glömde säkert att fråga efter min e-legitimation. Eller, förlåt, mitt BankID.

onsdag 9 april 2014

Han föddes. Sen föddes jag.

Det händer något med dem när de går i åttan. Någonstans ungefär nu, på vårterminen. Det svårt att sätta fingret på det, men när de börjar nian till hösten så har det hänt med de allra flesta. Något. Jag vill inte säga "utvecklas" eller "mogna" för det känns så "ja, men det är väl självklart?" Vaknar? Upptäcker sig själva? Vet inte...men det är lika fantastiskt varje år, med varje kull åttor som blir nior på skolan där jag jobbar, och som man helt plötsligt kan prata med på ett helt annat sätt.

Och nu.

Nu är min son en av dem.

Och ja - det händer med honom också. Han öppnar upp sig. Är gladare, för det mesta. Tryggare i sig själv. På väg att våga vara den han är, på något sätt.

Och givetvis går jag i vanlig ordning runt och gruvar mig för att jag håller på att förlora dem, mina barn. Att de snart tar klivet iväg och klarar sig utan mig. Det är så det ska vara. Så det måste vara. Men jag KAN inte låta bli att se honom som snart är femton, med en femtonårings ego, med självförtroende och numera trygg med sin basröst, utan att samtidigt se min lille bebis.

Ett ögonblick har bränt sig fast i minnet. Det är från ett av de allra första, kaotiska dygnen. Vi var kvar på patienthotellet, amningen kom inte igång, Erik skrek och det var tokvarmt, svettigt och alldeles uppochner. Och så detta: en stund när jag precis har bytt på honom och han ligger kvar på skötbordet. Är tyst, och ligger och tittar. På mig eller på lampan eller helt enkelt på allting och världen. Som om han försöker förstå var han har kommit. Och så mitt i allting så bara somnar han. Utan att skrika. Och jag sitter där och tittar på honom. Länge. Fotograferar honom. Försöker förstå att det är mitt barn. Att världens centrum nu har flyttats från mig själv till honom. Att ingenting någonsin kommer att vara som det varit förut - på gott och ont.


Och det är precis där och då jag själv föds som förälder. Inte ögonblicket när han kom ut, panikskrikandes, och absolut inte i kaoset därefter med hunger (både min och hans), amningshysteri, flytt till patienthotell och sömnlösa nätter.

Men nu, alltså. Här. Där är han. Och här är jag. Och han kommer alltid att vara mitt barn.




måndag 7 april 2014

Borta bra men hemma bäst

Helgen som gick var vi iväg på olika håll, jag och min familj. Det var resa till elevrådsutbildning i Kalmar, det var olika distriktsmästerskap i orientering och det var en kombinerad bokcirkel- och läshelg vid Immeln.

Det var förstås roliga saker, alltihop. (mysläsning, bokdiskussioner, pannkaksfrukost, sovsalsfniss och inte alltför många bommade kontroller) Men somliga var väldigt trötta när helgen var slut. (att lära sig mallar för protokollskrivning och budget när man snart är 13 samtidigt som man har åsett dramatik som sovsäckshångel och graviditetshormon-ilskor (ja, det förekom!) och åkt fullsatt tåg på egen hand kan vara rätt tufft faktiskt)(för att inte tala om att springa ultralång distans i orientering i brötig skog) Och andra (jag) var mest nöjd när alla var på plats hemma igen och allting var som det brukade vara.

För sån är jag. Lyckligast när jag är hemma i trygghet med mina prylar omkring mig, mitt badrum, min säng och mitt kök. OK - det är klart att jag som alla andra längtar bort från vardagen med tidiga morgnar, packande av idrottsväskor, påminnande om fiolläxor och körande till scouter och sånt. Och att jag tycker det är kul att vara iväg och göra annat ibland, som att sova i en stuga med andra bokälskare och äta en fantastisk brunch samtidigt som man diskuterar läsning och böcker.

Men jag drar ändå alltid en djup suck av lättnad när jag kommit hem och packat upp och det är som det brukar vara.

Det är kanske därför det där med husbilsresande tilltalar mig så mycket. För då kan man våga sig ut här i världen men ändå ha en bit av sitt hem, sina prylar och sin privatsfär med sig.

fredag 4 april 2014

Mor-son-kväll

Min dotter är ute och reser på egen hand. Jag har lite svårt att förstå att hon ska ha blivit så stor att hon klarar av det - men det gör hon alldeles uppenbarligen. Tillsammans med fyra andra elever från högstadiet (elevrådsstyrelsen) har hon (med tåg och buss) åkt till Ljungbyholm utanför Kalmar för att vara på med en utbildning över helgen. De ska lära sig bli bättre elevrådsstyrelsedeltagare (eller, något sådant, läs mer här om du vill).

Det ska utbildas och mötas och utvecklas och has disco och klaras alldeles utmärkt utan mamma, som får vanka runt i Vismarlöv och undra om hon inte behövs längre.

Dessutom ska oäkte maken ikväll åka iväg på DM i nattorientering i Hottahejti någonstans (typ norra skåne tror jag) och inte komma hem förrän vid midnatt eller så.

Detta innebär att sonen och jag ska ha en fredagskväll alldeles för oss själva! Jag vet inte ens när detta inträffade senast. Om ens någonsin? Helt krasst kommer jag mest se den stängda dörren in till hans rum (precis som alla andra kvällar), men innan dess ska vi i alla fall äta middag ihop, bara han och jag. Tror jag satsar på varsin rejäl biff - det går nog hem.

Bevisa att du inte är en robot

Jag är ledsen, men jag måste ändra inställningarna för kommentarer till den här bloggen att ha ordverifiering ("bevisa att du inte är en robot"). Jag har de senaste veckorna fått jobbiga mängder spamkommentarer på ett och samma inlägg, ibland 4-5 st per timme... Måste försöka bli av med dem och testar därför ordverifiering ett tag.

Hoppas ni vill fortsätta att skriva kommentarer - jag blir så glad när ni gör det!

torsdag 3 april 2014

Kvällsraffel i Vismarlöv

Det brukar inte vara så där värst mycket stimmigt kvällsliv i Vismarlöv. Inga ungdomar som hänger vid den icke existerande korvkiosken, inga flanerande turistgrupper. Inte mycket till folkliv alls, faktiskt.

Därför är det inte så konstigt att när det väl händer något annorlunda så flockas vi i fönstret och glor, likt vilken sensationslysten sysslolös skvallertant i de gamla pilsnerfilmerna som helst.

Ikväll var det en sådan kväll.

Utanför vårt hus står det en runsten. (ja, det är klart det är en gammal runsten, det är väl alla runstenar?) Ibland flockas det faktiskt turisthorder runt den (typ 2-3 stycken någon gång om året). Men ikväll var det några människor som verkligen hade riggat upp världens show (ja, jämförelsevis alltså) kring denna runsten. Det var kameror på stativ, någon dator, ett dieseldrivet elaggregat, höga manicker på ställningar som mest såg ut som högtalare, och runt detta rörde sig människor i tjocka overaller.

Det är då man börjar spekulera. Ska det spelas in film? Nej - inga som ens lite såg ut som skådespelare syntes i närheten. Nähä. Ska de "upptäcka" runstenen i Vismarlöv? Äsch - press, radio och TV verkade inte heller flockas i bakgrunden, så ...nä. Högtalarna på stativ, då? Är det kanske i stället extrakänsliga mikrofoner??


Aha! Spökjägare! De ska avlyssna och spela in Vismarlövsspöket med sin hyperkänsliga utrustning! (Tord Flintyxa, som irrar runt stenen kalla nätter eftersom han inte får ro i sin tusenåriga grav pga det där förargliga stavfelet han högg in i slutet på stenen när frugan kallade till middag) Eller - de tror att själva stenen ska tala och avslöja tusenåriga hemligheter? (...här låg en....bondby...)

Fast om jag slutar tramsa mig så är det självklart så att grejerna på stativ är riktigt starka lampor. Och att när de tänts så kan man ta snygga och effektfulla foton på Vismarlövsstenen. Så är det säkert. Men det är så mycket tråkigare. 


tisdag 1 april 2014

Duktighetsdjävulen

Jag är förkyld. Igen. (det var ju bara några veckor sen sist *gnöl*) Men till skillnad från förra gången när jag med hosta och hängighet gick till jobbet (eftersom jag hade så många grupper inbokade för bokprat och informationssökningsundervisning) så stannar jag nu hemma några dagar tills det värsta har gått över.

Det är klokt, vist och förnuftigt. Jag kommer säkert att bli snabbare frisk om jag vilar och tar det lugnt här hemma. Ändå sitter den där duktighetsdjävulen på min axel och väser att "du är ju egentligen inte sjuk på riktigt, nog hade du kunnat gå och jobba?" Varför gör den det? Min näsa rinner, ögonen rinner, jag nyser i ett och snyter mig så att näsan är helt sårig. Det hade varit pest att sitta på jobbet. Varför sitter då den där lilla delen av mig själv och tjatar om att jag liksom fuskar? Jag har ju förstås inte feber. Jag ligger inte till sängs. Men fast jag inte ligger i yrande plågor halvvägs till dödsriket kan jag ju ändå vara sjuk.

Oäkte maken var också förkyld och hemma från jobbet i förra veckan, säkert med exakt samma elaka virusar som han sedan kärleksfullt skickade vidare till mig. Han verkade inte ha något problem med att bara vara sjuk, sitta och snyta sig i en fåtölj framför TVn eller snora loss framför datorn spelandes sitt älskade stridsvagnsspel. Varför kan då inte jag bara slappna av och tillåta mig att vara sjuk?? Varför känner jag det som att "OK, om jag nu fuskstannar hemma från jobbet så ska jag åtminstone göra de nyttiga saker jag kan, typ läsa böcker jag måste läsa för jobbets skull, bädda rent i sängarna, plantera om blommorna och kamma mattfransarna. Det gör ju inget att snoret rinner ner på dammsugaren, liksom."

Nä. Nu slänger jag ut den där duktighetsdjävulen genom fönstret och sätter mig att kolla lite på Game of Thrones. Jag är sjuk. Jag är förkyld. Låt mig få vara det i lugn och ro.