fredag 31 augusti 2012

Den låter ihåligt. Nästa!

Lisa visade sig när terminen började ha vuxit ur sin fiol. Vi fick raskt besöka N. Nilsson fiolbyggare i Malmö för att köpa en 3/4 fiol som det heter. Inte mig emot (eller jo, det kostar pengar att byta fiol. Mycket pengar.) N. Nilsson fiolbyggare måste vara en av världens finaste butiker. Där finns violiner. Och violor. Och cellos. Och stråkar. Och gamla cellos och dyra violiner och noter och miljoner saker att titta på. Och så mitt i allt står Roland, trygg, med den där enorma kunskapen som han mer än gärna delar. Lisa fick med sig 6 olika fioler till provrummet med samma prisklass och märke. Men ändå låter de olika. Och så ska man välja stråke också. Vi stod i alltså i ett speciellt provspelarrum och Lisa spelade och spelade, testade och testade, gillade eller dömde ut. "Den här låter ihåligt". "Den här gnäller". "Den här låter för skrikigt och gällt". "Den här stråken darrar". Jag hörde ingen skillnad men det gjorde hon. Och vi gick därifrån med en ny fiol, ny stråke, ny fiolväska (det heter fioletui och kostar läskigt mycket pengar). Och så faktiskt ett bokstöd åt mig också. Sa ju att det är en fantastisk affär.

Gah! Den hade skor på sig, jag lovar!

Alltså, jag ÄR inte rädd för spindlar. Den rädslan kommer man över ganska snabbt om man bor i ett gammalt hus på landet - man blir liksom avtrubbad ganska snart. Speciellt på hösten när alla de största plötsligt tycker att de ska flytta in hos oss och sitter parkerade mitt på badrumsgolvet eller i badkaret eller i köksvasken eller så. Och de är alla gigantiska, Big Mamas of the Spider World. Men man vänjer sig. Jag är ju ändå så mycket större. Splatt, liksom. (nä, jag är inte den vänliga sorten som tar dem i handen och släpper ut dem med ett lycka till på vägen...)

Men nu. Alldeles nyss. Urk, jag är fortfarande helt uppskakad och vill egentligen inte sitta här vid datorn (men annars kan jag ju inte blogga om det och det måste jag. Väl?)

Så lyfte jag på en hög med nallekläder som Lisa parkerat på mitt skrivbord i fåfängt hopp om att jag någon gång ska laga dem eller så. Och ut rusade en sån där Big Mama, helt upprörd över att jag stört den. Den sprang en runda över mitt skrivbord som var fullt med diverse plastfickor. Och det KLAPPRADE om den!! Säkert för att den sprang över plastfickorna - men fatta att det lät när den sprang! Jag bara flög upp ur stolen och skrek!

Alla spindlar i Bamseserierna- och filmerna har keps och skor. Jag såg ingen keps på den här - men skorna hörde jag bestämt.



Nu sitter den nånstans i springorna bakom mitt skrivbord och flinar åt mig. Det kan jag också höra.

onsdag 29 augusti 2012

Kroppens reaktion

Ja, jag hade väntat mig att bli sjuk när den 25 augusti var över. Blir ofta det när en period av stress är slut - det blir väl de flesta människor? Man lagrar upp det i kroppen, liksom, och tillåter det helt enkelt inte att komma ut förrän man kan släppa ut det. Nån fet förkylning eller så hade jag väntat mig. Men nähä. Magsjuk skulle jag bli. Vaknade i natt med kramp i magen, trodde det gick över om jag åt något. Dumt tänkt. Har legat med kramp i magen hela dagen och tyckt oerhört synd om mig själv. Längtat efter de få gånger jag fick kräkas för då gick det över en stund.

Sen...sisådär 12 timmar senare, så bara släppte det. Och livet återvände. Och ingen annan i familjen verkar ha blivit sjuk så det var nog Carolina-kroppen som sa att "fy skäms, sätt aldrig nån sån press på mig igen för då blir jag riktigt sur".

Kul onsdag. Verkligen.

söndag 26 augusti 2012

På andra sidan 25 aug

Igår var det lördagen den 25 augusti. Den dagen har jag fasat för sedan minst i januari. Igår hade nämligen vår orienteringsklubb en nationell tävling, och jag var sekretariatschef. Låter ju inte som någon stor grej - men det var en ny slags tävling som nog inte gjorts förut med en orientering på förmiddagen och så en till på eftermiddagen med jaktstart baserat på förmiddagens resultat. Vi skulle också använda oss av ett nytt tävlingsdatasystem. Och så skulle vi köra trådlöst nätverk mellan datorerna i sekretariatet. Allt detta mitt på en åker långt från ära och redlighet.

Håller man inte på med just det här, administration av orienteringstävlingar, så är det svårt att förstå all min vånda, och jag orkar inte heller beskriva mer i detalj varför allt detta skulle vara så krångligt - men tro mej när jag säger att det var det. Därav min oro sedan så lång tid tillbaka, redan när jag började sätta mig in i det nya datorsystemet. Tusen grejer kunde gå fel. Allt var jag tvungen till att förutse och hitta lösningar till. För varje problem jag löste uppstod 10 nya frågor, och jag har legat sömnlös många, många nätter för denna enda usla orienteringstävling. Hur otroligt det än låter. Och jag vill inte ens tänka på alla de timmar jag suttit framför datorn och testat, förberett, skrivit, och testat igen... Jag såg inte ens fram mot årets semester så där värst mycket eftersom jag visste att när semestern var slut så var det dags för den där eländiga tävlingen jag var så nervös för.

Men.

Nu. Är. Den Äntligen. Avklarad.

Och tänka sig! Det gick bra! Visst, det uppstod vissa problem, men inte alls från de hållen jag eventuellt tänkt mig. Det nya datorsystemet funkade jättebra, det trådlösa nätverket också, och att anordna jaktstart med nya starttider baserat på förmiddagens resultat gick också bra. Hur mycket jobb jag än lagt ner så var jag förstås inte ensam om att ha tävlingen även om man kunde tro det på all min oro, vånda och arbete jag la ner innan. Tävlingsplatsen skulle byggas, orienteringsbanorna läggas och miljoner andra grejer. Men det jag skulle sköta funkade. Och de som deltog i orienteringstävlingen gav alla oss som ordnade den mycket beröm - kul ny idé, och "kan ni göra om den nästa år?" (nej!)

Och nu är vi alltså på andra sidan 25 augusti och jag har fått mitt liv tillbaka. Jag kan försjunka i läsning och löpning och göra vad jag vill när jag slutat jobbet. Behöver inte testa funktioner. Behöver inte oroa mig mer. Är FÄRDIG. Det är så vansinnigt, oerhört skönt och också ganska svårt att förmedla för den som inte förstår hur mycket jobb och oro jag har lagt ner på detta.

Jag kom hem vid 17-tiden igår, la upp alla resultaten på internet på diverse olika sätt (ibland tror man att orientering mer handlar om statistik än om löpning. Först springer man en stund. Sen lägger man ner hur mycket tid som helst på att analysera hur man sprang. Tiderna mellan olika kontroller, rita vägval på kartor, jämföra tider med andra, resultaten ska rankas i en Sverigelista...) Sen, när jag var klar, så blev jag helt tom. Vad skulle jag göra nu, liksom?

Jag gick och la mig. Vid 10 på kvällen. Och sen sov jag i 12 timmar. Och vaknade på andra sidan, med oändligt mycket fritid. Så skönt.

tisdag 21 augusti 2012

Fikapaus

Glömde lägga upp de här fotona när vi kom hem i söndags kväll. Vi stannade för en fika på väg hem från Bordershop, på den pyttelilla ön där bron till Lolland-Falster börjar. Väldigt fin utsikt och det kändes direkt motigt att vara tvungen att köra hem och jobba igen.

Raoul och Christine är bägge särbegåvade. Tror jag.

Mina barn och jag är inte kompatibla på morgnarna. Jag är i det närmaste helt asocial på morgonen, vill inte prata med någon alls egentligen före 9. Fast världen kräver förstås att jag gör det. Men allt jag vill är att lufsa runt i mina morgonsysslor, äta frukost och läsa tidningen. I tystnad.

Men just vid frukosten tycker barnen att det är en utmärkt tid för allmän kommunikation. Resten av dagen ser man dem mest framför skärmar - TV, dator, Iphone - eller inte alls eftersom de befinner sig bakom stängda dörrar, så egentligen borde jag vara glad för den här lilla stunden när de faktiskt vill prata med mig. Men nä - då tycker jag mest att de stör mig i tidningsläsandet. 

Det är inga små vardagliga kommentarer eller sånt de kommer med heller - oftast är det stora livsfrågor som kräver en stunds eftertanke innan man svarar. Eller invecklade fysiska problem. Exempelvis "mamma, om man bygger en betongbro runt hela jorden, med exakt lika höga pelare hela vägen, och sedan exakt samtidigt tar bort alla pelarna - då måste väl dragningskraften göra att betongbron svävar som en ring runt jorden? Väl?".

Just idag berättade först Lisa om drömmen hon haft där ett antal zombies av mycket oklara anledningar hade tillverkat glass av kola. Därefter övergick  hon till att fundera över talade partier i musikaler. Hur mycket pratar de egentligen i Fantomen på Operan? Eller sjunger de bara hela tiden? Hur är det i Chess, mamma? Är det inte så att det är i första halvan de pratar mest och så sjunger de bara i andra halvan?

Mamma, som läser en intressant artikel i Sydsvenskan om särbegåvade barn i skolan, känner att engagemanget för talade partier i musikaler tryter. Hjärnan kopplar liksom inte ihop en kille på 11 med en IQ på 140 och huruvida Raoul och Christine pratar med varandra eller inte. Givetvis är detta ännu en sak jag borde ha dåligt samvete över - men jag vet inte...morgnar är min tysta tid. Svårt att ändra på sig där.

lördag 18 augusti 2012

Lördagskväll vid Fakse-bukten

Över helgen bor vi i husbilen på den lilla halvön som går ut i Faksebukten, Feddet.

Idag har vi ätit frukost i solskenet och sedan varit på Bonbonland. Konstaterade att det var för många mjäkiga karuseller där och alldeles för lite ölutskänkning. Fast två karuseller var ändå så läskiga att jag inte ville åka dem.

Och så har jag sprungit en lång runda fast det var tokvarmt. Och det gjorde jag för vi skulle ha så god grillmiddag och jag ville äta mycket, mycket av den.

Efter middagen ville vi gå med fötterna i vattnet vid stranden, så det gjorde vi.
Solen höll på att gå ner och vattnet var mjukt och lent.

torsdag 16 augusti 2012

Man får sova om nätterna när barnen är 11 och 13 - kanske

Man trodde att vaknätternas tid var över. De där alla småbarnsföräldrar känner till när först det ena barnet är rädd/sjuk/hungrig/unknown error och så somnar det och så har man precis somnat själv så kommer nästa barn och är rädd/orolig/sjuk/notsounknownerrorkräks eller nåt och så är man hålögt uppe någon timme till, håller sen precis på att somna när det första barnet återkommer... Man trodde att det där skulle vara avklarat nu när barnen är 11 och 13 (och som en viloperiod innan vaknätterna börjar när man ska ligga och oroa sig för vad barnen håller på med och varför har de inte kommit hem än?)

Pyttsan.

Det märkliga är att vaknätter alltid inträffar när man inte har någon sovmorgon inom överskådlig framtid. Alltså inte under semestertid. Helst, som nu, första jobbveckan när man redan är så där lagom pigg på morgonen.

Ja. Idag är alltså dagen efter en sådan natt och jag känner mig lika spänstig som en överkokt potatis.

Mina goda intentioner var att gå och lägga mig vid 23-tiden (som jag aldrig lyckas med, men nu hade jag verkliga sömnbehov eftersom jag ju inte vant mig vid att gå upp läskigt tidigt på morgonen). Klockan börjar vandra mot midnatt. Lisa har en kompis som sover över och de håller precis på att somna/låtsas somna/fnissar i Lisas rum och jag ska precis få mig själv till att slå ihop min bra-iga bok. Då kommer kompisen sakta nerför trappan, stannar och undrar "om hon kunde få  lite hjälp för hon har näsblod och det rinner ganska mycket".

Enter blodbad.

Jag menar - näsblod är ju en sak, och vi är rätt vana. Upp med en tuss i näsborren på barnet, luta huvudet bakåt, snart färdigt. Men det här var ju Näsblod,med stort N, à la Stockholms blodbad. Tjejen hade blod på hela magen, längs med armarna eftersom hon höll händerna för näsan, det rann utmed benen, på fötterna, under fotsulorna, hon lämnade fotspår efter sig när vi gick till badrummet...

Stackars, stackars lilla tjej. Helt lugn och samlad var hon när jag torkade av henne och blodet slutade rinna. Men sen efteråt, när allt var klart, så blev hon förstås ledsen och väldigt yr och ville åka hem. Visst. Pappan ifråga kommer snällt och hämtar hem. Nu är klockan halv 1.

Nu går jag och lägger mig i naiv tro att jag ska sova. Men nu tycker Lisa att livet är hemskt jobbigt för mamma och pappa kommer att somna före henne och det är det värsta hon vet. Dessutom är hon darrig av hunger. Och darrig av allt näsblödande (man blir rätt lätt tagen av stora mängder blod i sin närmiljö). Och allmänt livsorolig (som man gärna blir på natten när man är övertrött och allt bara känns jobbigt och orättvist).

Vi spolar lite framåt här och så är klockan ungefär 01.30, trött och inte längre särdeles medkännande mor trycker "Pelle Svanslös" urgammal kapitelbok i händerna på dottern och säger att "det här är en utmärkt barnbok. Läs den tills du somnar. Väck inte mig av någon som helst anledning".

Sömn.

Ända tills 04.30 då den jävla-helvetes-satans STRÖMMEN går. Lisa, som ännu inte somnat utan tittar på TV i sitt rum och sedan länge läst ut Pelle Svanslös kommer mycket upprörd in i vårt rum och meddelar detta faktum och att hon är rädd/ledsen/orolig/hungrig/unknown error. Jag konstaterar strömavbrott och hunger, drar upp rullgardiner och konstaterar "det håller på att ljusna ute nu Lisa, inget att vara rädd för, här ta en banan och ett äpple".

Nästan sömn.

Varpå nästa barn har vaknat av strömavbrottet (jo, man kan faktiskt göra det. Nattlampan har slocknat och det har han märkt) och kommer upptassande för att berätta att strömmen har gått, ifall vi missat detta faktum. Lisa informerar honom om att vi är medvetna om detta. Går strax och lägger sig igen och somnar om.

Nästan sömn.

Lisa kommer in igen. Mycket tyst. "Mamma. Jag mår illa. Skulle du, snälla snälla, vilja följa med mig ner på toaletten och hålla mig sällskap medan jag kräks?" Vem kan motstå en sådan invit? Inte en mor med dåligt samvete i alla fall. Vi går ner och jag undrar lite försynt om det kanske är så att illamåendet beror på att hon varit vaken hela natten och nu är hungrigare än någonsin och skulle det kanske hjälpa med en skål übersöta kalaspuffar? (man struntar ganska friskt i kostcirkeln och tandvård vid 5 på morgonen). Jo, så kan det nog vara, tror hon, och får en skål kalaspuffar med sig upp på rummet. Det knastras en  stund därinifrån.

Nästan sömn.

Strömjävlahelvetet återvänder - varpå skrivaren i hallen utanför sovrummet får tokfnatt och tycker den ska kalibrera alla färgpatronerna just nu. Lisas TV går igång med sorgsen fiolmusik. Jag går i ganska sorgsen stämning in i hennes rum och stänger av TVn. Hon sover äntligen som en gris.

Nästan sömn.

Håkans väckarklocka ringer - för nu är det morgon för honom. (vaken läsare kan notera att han inte serverat kalaspuffar eller torkat blod) (Jag bitter? Nä, varför tror du det?)

Nästan sömn. Nästan sömn. Sömn. Djupsömn. Väckarklocke-helvetet ringer för nu är klockan 06.30 och Carolina ska upp och ta itu med dagen. Pigg som en döbakad mört.

Alla som har barn känner igen detta. Jag vet. Det hjälper mig inte nu. Alla som har vaknätter vet hur huvudet känns så där vid 15-tiden på eftermiddagen. Så om jag är trött nu så blir det ännu värre sen.

Nu ska jag snart ringa hem och väcka barnen (mwoooaaahahahaha) så att de kanske möjligen stupar i säng i kväll i någorlunda vettig tid.

fredag 10 augusti 2012

Saker man måste göra när man är i Kalmar

Det finns sånt som är på måste-listan när man är i Kalmar. Vi klarade av det mesta:
  • Minigolf på Stensö - check
  • Äta glass på Ben & Jerrys - check
  • Åka till Öland för att bada om det är sommar (gjorde vi inte för vädret var emot oss)
  • Köpa oförsvarbara mängder godis på Tokige Ture - check
  • Springa/gå på Stensö + se Kalmar slott - dubbelcheck, klarades av under en löptur som även gick förbi Folkets Park. (många minnen där...)




"Pimpad" glasstrut

Lakritsavdelningen. Här kan man stå länge.


Chokladavdelningen

Avdelningen för rött godis



torsdag 9 augusti 2012

Kalmar ser ut som Kalmar brukar se ut....eller??

Jag och barnen har kört till Kalmar några dagar för att hälsa på hos mamma och Mats. Jag fick gå en bit när jag parkerat bilen eftersom Kalmar stadsfest pågår och det var fler än jag som ville ställa bilen centralt. Det var ganska många människor som vandrade in mot centrum, mest yngre människor som var ganska högljudda redan, och de pratade som man pratar här dvs kalmaritiska. Jag fick höra mer kalmaritiska än jag brukar när jag är här och det gjorde att jag på något sätt transporterades tillbaka till mitt 16-åriga jag. Osäker, lite utanför, absolut inte en av de där högljudda. Känslan fortsatte när jag gick för det såg ut ungefär som det brukade, tyckte jag. Danska wienerbageriet låg kvar där det alltid legat. Min körskola ligger kvar, har bara bytt ägare. Stagneliusskolan ligger och tronar där den alltid legat och tronat. Och Posten ligger där den...nej men vänta lite nu. Posten, la inte den ner? Vad är det som ligger här nu, tro? Saluhall?? Har de gjort om gamla anrika Posthuset till saluhall? Vad kul! Har något luddigt minne av postluckor i halvcirkel samt högt i tak - dit måste jag gå i morgon och kolla hur det ser ut nu.

Och 16-årskänslan bröts och jag insåg att det var 25 år sen jag flyttade härifrån, och att jag har tappat all osäkerhet whatsoever och om jag skulle vara utanför nu någonstans på något sätt så rör det mig inte i ryggen. Det är skönt att vara vuxen, faktiskt.






onsdag 8 augusti 2012

Vi har köpt husbil!

Äntligen har vi köpt husbil igen! Jag har saknat den vi sålde så det har värkt i hela mig, och så fort vi har mött en husbil på vägarna så har jag tänkt att varför kan hela världen vara så full av husbilar och så ska vi inte ha någon?? Men den vi sålde hade vi haft så mycket problem med så vi orkade/vågade inte ha den kvar. Alltid var det nåt - motorn krånglade en hel del i början (många motorstopp), batterierna laddade ur, kylskåpet stod och tickade, det regnade in ett antal gånger, värmeanläggningen funkade inte som den skulle...och till sist la hela jämrans elcentralen av och då pallade vi inte mer. Så nu var vi rätt bestämda på att köpa
1. en nyare husbil där alla funktioner i husbilsdelen funkade som de skulle
2. en bil med starkare motor så att vi kunde hålla normal hastighet på motorvägarna och inte sitta och hålla tummarna för att vi skulle komma upp så fort det var uppförsbacke (Hallandsåsen var en rysare...)
Och nu har vi köpt en husbil! Bilen är en Ford Transit, husdelen är Chausson. Den är från 2009 och har väl kanske gått 3000 mil.

Och oj vad det ska åkas med den! Nu är det förstås inte mycket kvar av sommaren så det blir ingen långsemester i år. Men det finns många, många helger kvar i höst och Danmark ligger nära. Och alla andra fina platser som bara väntar på att vi ska komma till dem och bo någon natt.

Och nästa sommar - ja då går O-ringen i Boden. Då ska vi ägna en vecka åt att sakta ta oss upp dit med vår husbil, vara en vecka på O-ringen och så köra söderut veckan därpå, kanske via Norge. Dit längtar jag!

lördag 4 augusti 2012

Kvällsdopp blev fotbad

Lisa och jag cyklade till Pude efter lördagsmiddagens grillspett ( OBS att vi lyckades grilla utan att det började regna. Skam den som ger sig...). Hon skulle kanske ta ett kvällsdopp, jag skulle plaska med fötterna. Det slutade med fotbad för både mor och dotter. Och mysstund.

fredag 3 augusti 2012

Äntligen, äntligen en dag på stranden!

Och stranden är då förstås Falsterbostranden - den är min bästa sommarplats. Redan på gångstigen dit sänker sig friden och det luktar så gott av tall och hav.
Killarna i familjen ville inte följa med så det Lisa och jag. En underbar dag - vi badade många gånger (det var vågor!) Vi läste, åt glass, grävde med fötterna i stranden (Lisa grävde ner nästan hela sig), solade, slumrade och njöt.