Om fågelsång

Igår morse när jag låg i husbilen och drog mig så lyssnade jag på fåglarna som sjöng. Det var fint. Jag kan inte så många olika fåglars sång, men bofinkens drill kunde jag skilja ut.

Sen började jag fundera (ja, det var ju ingen stress att kliva upp precis). Tänk egentligen vad tråkigt det måste vara att vara fågel och alltid, alltid bara sjunga exakt samma slinga med toner när det ska sjungas. Varenda gång öppna näbben för sång, och så...exakt samma. Varenda familjemedlem. Varenda släkting. Varenda bofink i hela världen (eller blåmes, eller gärdsmyg, eller....) Ingen variation, ingen improvisation. Bara exakt samma 10-15 toner i exakt samma ordning.

(ja, ja, fåglarna själva uppfattar säkert minimala skillnader i de där tonernas höjd och längd och så där, men i det stora hela, alltså)

De har andra pip för sig också, säkert. Kommunikations-pip typ Här-får-du-mat-pipet till ungarna, Fara-å-färde-fly-fly-fly-pipet, Det-är-din-tur-att-städa-bo-pipet makar emellan. Men sången - den är alltid likadan.

Tänk - det är lite som att om jag varenda gång jag öppnade munnen för att sjunga bara kunde komma med första strofen ur "Mors lilla Olle" eller nåt. Så himla urtråkigt.

Vissa fåglar har ju faktiskt lite bredare repertoar. Koltrasten, t ex. För att inte tala om näktergalen. Den har ju tio-femton olika tonslingor och snurrande läten och smackande och allt vad det nu är som den kan improvisera loss lite med. Ändå blir det aldrig mer variation än att man direkt kan säga att "jaha, hör, det är en näktergal det där".

Tänk så himla trist att vara gök. Två toner. "Ko-ko". "Ko-ko". Tråkigt för den gök som föds med ambitioner och vilja att skilja sig från mängden. Nähä, glöm det. Ko-ko, ko-ko är vad du är begränsad till.

Jahaja. Vad ligger ni och funderar över på morgnarna då, om ni inte måste gå upp direkt?

Mor-dotter-weekend

Den här helgen ska Lisa och jag ha något så lyxigt som en läshelg. Bara hon och jag. Vi ska köra med husbilen till Ystad Sandskogs camping. Där är det fint, med hav, tallar och sandstrand, och inte så himla långt att köra hemifrån heller.

Vi kör härifrån tidig eftermiddag och åker hem på söndag vid lunch. Där i mellan ska vi bara läsa, läsa, läsa. Äta ostbågar, cykla in en tur till Ystad på lördagskvällen och äta på restaurang, läsa ännu mer, äta godis, sova länge. Och så läsa (nämnde jag det?).

Visst kunde vi ställt oss vartsomhelst i någon fin skog eller vid någon fin plats vid havet - husbilen kan stå var som helst. Men camping är rätt bra för då får vi tillgång till el, duschar och färska frallor på morgonen. Man latar sig så mycket bättre om man har el. Och det är skönare att duscha i en riktig dusch än i husbilens lilla kryp-in-dusch.

Och så ska vi läsa.

Lisa är helt lycklig för allt detta. "Bara mamma och jag!" Och jag är också helt lycklig. En hel myshelg! Med någon som förstår sig på det där med att försjunka i en bok.

Språkpolisen måste få tala...5

Här kommer en språkpoliskortis:

Vi ska hyra stuga i sommar när vi åker till O-ringen i Boden. Nu har jag precis suttit och läst igenom informationen om stugan för att se om det ingick sänglinne och om det var nära till badplatser och sånt. Generöst nog får man låna en cykel, och inte vet jag hur just den här cykelsorten brukar uttalas på norrländska, men jag vet i alla fall att ordet inte ska stavas så här i alla fall:

"Gratis montainbaik för en gäst"

Spännande.

Jag var där! Om en parkorientering i Käglinge.

Det här är ett beställningsjobb. Carolina som är webbredaktör för Malmö OKs hemsida mok.nu bad mig göra ett inträngande reportage om hur jag upplevde den första av sommarens parkorienteringar. Och eftersom jag känner henne väldigt väl och möjligen är skyldig henne en eller annan gentjänst, så ställer jag förstås upp på det.

Min orienteringsklubb Malmö OK ordnar i sommar alltså åtta orienteringar i parker eller liknande friluftsområden i eller i närheten av Malmö. Det är tisdagskvällar (och vilka datum som gäller kan du se här), det är sommar, det är fullt med folk, det är samma bana för alla, det är fri start och ingen stress, det är (nästan) alltid fint väder. Det som är roligast med det här är blandningen på dem som kommer: alltifrån rena nybörjare som i sakta mak tar sig runt banan med ansiktena allvarligt nerböjda över kartan, till elitlöparna som tar det som ett kul träningspass i sprintorientering och springer hela banan på tider som vi andra dödliga inte riktigt förstår är möjliga. Det är morfar som går runt med barnbarnet, det är äkta paret som tävlar mot varandra, det är klubbkompisarna som springer först och sedan sätter sig med fika i gröngräset för att planera årets O-ringenresa. Det är fullt med folk längs hela banan och fullt med folk runt start och mål. Man dröjer sig kvar, pratar med andra, njuter av det (nästan) alltid fina vädret, känner att "nu! nu är parkorienteringarna igång! nu är det sommar!"

Igår kväll var det alltså premiär, och vi var i Käglinge och sprang. Vädret var (märkligt nog) inte riktigt OK faktiskt. Det regnade. Det kom ändå knökmycket folk! Det kändes som att det inte bara var jag som hade längtat efter premiären. Och det fanns ett tak att byta om under, så det där regnandet gjorde inte så mycket. Alla som springer orientering vet att när man väl fått kartan i hand och sprungit iväg så spelar det där med väder och sånt inte så stor roll. "Regn? Hmm..jaja..kanske det...nu ska vi se här...om jag springer runt höjden här slipper jag springa i backe och får en säkrare ingång till 5an, fast det blir längre....hmmm...åska säger du? Hagel? Drivis? Vulkanutbrott?.....jaja, det blir nog bra med det, för nu ser jag kontrollen där framme bakom stenen." Såna är vi.

Troget väntande väskor.

Anmälningsbordet - fast jag använde förstås det som det stod "Damer" på.

Eftersom jag är en duktig människa så började jag med en kort uppvärmningsrunda innan jag skrev upp mig för en starttid. 18:31:30 verkade vara en jämn och bra siffra, så den tog jag. Spankulerade ner till kartlådan vid starten och väntade några minuter på att klockan skulle bli just 18:31:30. Blev helt nöjd eftersom de andra som stod och väntade på sin tur i starten var precis av så olika sorter som jag skrev där uppe i inledningen: en morfar med barnbarn, en man som såg mycket snabb ut i linne och shorts, en kvinna med hund, en helt vanlig orienterarkille med sin helt vanliga orienterarson, två tonårstjejer som såg ut att springa för samma klubb (och nej, man måste inte vara med i någon klubb för att få vara med på parkorientering). Greppade kartan och sprang iväg.

Här får tävlingsledaren minsann fylla på kartor, för det är strykande åtgång.

Du kan följa min rutt på kartan nedan - jag springer med gps-klocka som med hjälp av satelliter lagrar precis hur jag sprang, och så kan jag efteråt lägga in den rutten på kartan. Då får jag se var jag egentligen var när jag trodde att jag var någon helt annanstans.

Fast idag gick det bra. Som man kan se sprang jag med raska steg och tog kontrollerna 1 - 4 (där jag för övrigt blev omsprungen flera gånger av den där snabbe mannen i shorts och linne. Snabb var han - men sprang tydligen ofta åt fel håll...) Sedan hade det nog gått så fort att jag fick ett mindre hjärnsläpp. På vägen mellan 4 och 5 fanns det en grind som ledde in till gärdet (det gula fältet på kartan). Den grinden tyckte jag det kändes som att jag ville gå igenom. Fast den var låst både på längden och tvären och jag ryckte lite förgrymmat i den. Det syns att jag står stilla på rutten, som blir röd i en liten krok just där, så jag kan inte förneka någonting. Jag skulle inte in genom någon grind, det var helt fel. Jag skulle fortsätta på vägen och springa upp på höjden lite senare. Vilket jag strax gjorde, som väl är. Låsta grindar är låsta även för orienterare. Kontrollerna 5-10 gick bra (även om det var lite läskigt precis norr om 8 där näset var mycket smalt och stigen lerig och lutade brant ner i dammen. Tur jag hade dubbade orienteringsskor på mig). Kontroll 11 sprang jag alldeles för snabbt förbi, fick vända och såg att den där morfadern och barnbarnet jag såg vid starten just tog den (jamen hur hade de kommit dit???). Vidare till 12, 13, 14 utan problem, men hade sedan alldeles för brått mot målet och springer till fel buskage för att leta efter kontroll 15. Vänder mig om och ser att andra springer in någon helt annanstans, långt bakåt. Gah! Det är bara att göra om och göra rätt och sedan galoppera iväg in mot mål.

Klicka på bilden så blir den större - men ännu bättre ser du om du klickar på länken här

Mycket backe upp och backe ner och byta stig, hitta rätt grind (olåst), snabba beslut och fart. Parkorientering är himla kul. Givetvis är jag på plats nästa tisdag - då ska vi vara i Pildammsparken!

 

 

 

 

Bye bye Google Reader - hej Feedly!

Jag har hittills använt Google Reader som verktyg för att läsa bloggar. Jag tycker det är överskådligt och bra, och lätthanterligt på alla sätt. Därför surnade jag till ordentligt i våras när det helt plötsligt poppade upp ett varningsfönster när jag öppnade Google Reader att "det skulle upphöra 1 juli så se till att rädda dina data innan dess". Jaha, jamen tack, vad ska jag göra nu då? Kollade runt på lite andra bloggläsarverktyg men hittade inget jag jublade över direkt. Visst, de var enormt smarta och man kunde koppla hela sitt internetanvändande till dem med snygg grafik och allt. Förmodligen skulle de - med rätt inställningar - följa med ända in till sängkanten och sjunga vaggvisor för mig också. Men jag ville ju bara ha Google Readers snabblästa lista, inget krångel och inga tjusigheter.

Skaffade mig efter mycket muttrande ett konto på Bloglovin', men var inte riktigt nöjd. Och jag fortsatte ändå att använda Google Reader - det var ju långt kvar till 1 juli.

Nu, framme i slutet på juni, när varningsmeddelandena poppade upp varenda jämrans gång jag öppnade Google Reader (snart dör vi, snart dör vi, var säker på att rädda dina data...) så kom lösningen till mig alldeles av sig självt. Snällt, va? Så nu tipsar jag alla andra som möjligen kan tänkas läsa det här:

På telefonen använder jag appen Newsify för att läsa bloggar. Den är synkroniserad med Google Reader och hämtar alla mina prenumerationer därifrån. Häromdagen fick jag meddelande om att eftersom Google Reader nu lägger ner, så kommer Newsify att  integreras med Feedly i stället. "Öppna bara appen, tryck på knappen där det står att 'hämta data från Google Reader' och så är allt klart" stod det ungefär. Jag gjorde det och det tog ungefär 10 sekunder, och så var Newsify räddat och sig likt. Sen kollade jag om Feedly fanns på webben också. Och det gjorde det! Samma enkla förfarande: tryck på knappen för att hämta alla data från Google Reader. Logga in med ditt Google-konto - och vips, klart! Alla bloggprenumerationer ligger nu i Feedly. Och det bästa av allt: Feedly är precis så enkelt, lätthanterligt och överskådligt som jag vill ha det. Det har till och med "listvyn" från Google Reader (om man vill, andra inställningar finns). Jag är så nöjd, så nöjd!

Ta-daa!

 Så nu kan 1 juli komma när som helst.

 

Det här med lättöl

Jag gillar att dricka lättöl till maten. Man får ölbeskan men dåsar liksom inte till och kan köra bil och sånt efter maten. Givetvis är det godare med en Staropramen eller så, men som vardagsmiddagsdryck är lättöl min favorit.

Fast jag har börjat förstå att jag är rätt ensam om det. Åtminstone bland dem i min ålder och yngre. Eller helt enkelt: det verkar vara jag och pensionärerna som dricker lättöl. Och ju äldre pensionärerna blir, desto färre är det ju av dem som är kvar att dricka lättölen tillsammans med mig. Dessutom verkar det vara fler och fler som väljer mineralvatten i stället för lättöl.

Jag hade börjat få onda aningar i affären när ölbacken skulle handlas. Färre och färre sorter, ibland ingen lättöl alls. Ibland bara sån där mörk läskig "bayersk" eller vad den heter. Lättölen verkade bli alltmer styvmoderligt behandlad och i stället verkade alla hyllmeter ägnas åt mineralvatten i fyrtioåtta olika smaker och varianter. Var lättölen på väg bort?

Och så, för någon vecka sedan, så fick jag tyvärr mina onda aningar bekräftade. Ja, lättölen är på väg bort. Just den här gången fanns det inte en endaste lättöl att uppbringa. Inte ens läskiga bayerska. Och detta på stora ICA Maxi! Så jag frågade ett par killar som kånkade runt backar och såg ut som att de jobbade där. Fick besked: lättöl ska sluta säljas i backar eftersom det tydligen inte är lönsamt för bryggerierna längre. Man kommer att kunna köpa lättöl styckvis i stället, givetvis "till ett annat pris".

Jaha. Jag vill inte dricka mineralvatten till maten. Absolut inte mjölk. Visst, folköl är gott, men jag vill inte ha den styrkan en vardagskväll. Dessutom är folkölsburkarna ofta för stora för mig en vanlig middag. Och priset är även det ofta "ett annat" än lättölsbackarna.

Känner mig övergiven, faktiskt.

Språkpolisen måste få tala...4

Och här kommer en liten språkpoliskortis: I jobbsammanhang fick jag ett mail från någon som brukar sprida härliga språkliga kraschlandningar omkring sig. En riktig guldgruva för en sådan som jag, som sedan i smyg får sitta vid skrivbordet och hånskratta lite tyst. I det här mailet hade det inträffat något problematiskt, och detta...:

"Detta gjorde mig helt konfundersam."

Nyskapande, eller hur? En liten käck korsning av två olika uttryck.

Midsommar i Vismarlöv

Här följer en kort och koncis rapportering från det gedigna midsommarfirandet i Vismarlövstrakten (närmare bestämt i ett vitt hus av obestämd form ungefär i mitten av Vismarlöv City).

• En vit lurvig hund fanns givetvis på plats. Det är svårt att fira midsommar utan en vit lurvig vakthund som bestämt ligger på post utanför huset och hindrar eventuella party-kraschers att komma in. För att inte tala om alla lömska inbrottstjyvar. Vit lurvig hund låg troget på post från det att middagen påbörjades till det att den vita lurviga hundens hussar och mattar tyckte det var drags att dra hem. Ibland kunde det se ut som att han sov. Men det gjorde han aldrig. Han bara låtsades sova. Vaksamheten låg på topp.
• På midsommar ska det ätas jordgubbstårta. Förra året skulle det till tårtan kokas kolakräm via kondenserad mjölk på burk i flera timmar på spisen. Även detta året skulle tårtmakandet krånglas till eftersom undertecknad helgen förut hade fått smaka på en riktigt god jordgubbstårta med citronkräm. Citronkräm måste också kokas. Helst över vattenbad (så att den inte kokar. Den ska bara sjudas, det är tydligen det som är grejen). Men den ville inte låta sig krämas, den ville bara bli sås. Hur länge eländet än sjöd över sitt jämra vattenbad blev den inte tjock. Tanken var sedan att jag skulle ta med tårtbottnar, grädde, färdigskurna jordgubbar och citronkräm till festplatsen i Skabersjö där vi skulle titta på midsommardansen, och elegant svänga ihop en perfekt jordgubbstårta på plats. Ha. Hahahaha. När tårtbottnarna hade fått resa till en annan plats hade de blivit riktigt sura och ville inte låta sig lyftas, utan behagade gå i tusen bitar. Tårteländet fick byggas ihop av dessa tusen bitar. Sedan täckas med citronkräm. Som var sås och rann ut vid sidan om tårtan. Och sedan kamofleras med miljoner jordgubbar. Det såg ut som en smärre flygplanskatastrof. (men smakade ganska gott) Elegansen från matmagasinen och Sveriges Mästerkock låg mycket långt borta.
• Vi åt sill. Matjessill är mycket gott på midsommar (och även annars). Varför inte nöja sig med den, egentligen? Det hade vi inte gjort, utan vi tog dessutom med oss två sillsorter var. Det var trevligt och gott - men som vanligt har vi idag sill kvar så att det räcker att mätta två familjer under två veckors tid.
• Tolv personer var vi. Åtta liter jordgubbar rensade vi till efterrätt. Och detta är ren fakta: på ungefär åtta minuter var de slut. Varendaste en.

• Vi hade en jättefin midsommarbukett på bordet (att vallmon inte pallade värmen utan liksom liknade tvättade kläder som hänger till tork) låtsades inte middagsgästerna se). Den hade Lisa och jag plockat på förmiddagen. Det var nog bästa stunden på hela dagen, tror jag.

• Vi hade väldigt mycket godis. Alla familjerna hade tagit med sig godis till en gemensam godisbuffé. Det blir...väldigt mycket godis.
• Om det dansades runt den där midsommarstången? Gissa. I sällskapet fanns sex vuxna som just där och då (runt jordgubbslastbilskatastrofen) för första gången kunde sitta ner och ta det lugnt på någon vecka eller så (varför är alltid midsommarveckan extra stressig???). Det fanns även tre fjortonåriga gossar. En lurvig hund som hade spanat in andra hundar som verkade trevliga. En elvaårig gosse, en elvaårig flicka samt en tolvårig flicka. (rätt svar är...två personer. En liten stund. Tror jag, jag såg dem faktiskt aldrig dansa även om de gick iväg bortåt midsommarstången till)

 

 

 

Språkpolisen måste få tala...3

Språkpolisen igen!

Detta är en företeelse jag har irriterat mig på hur länge som helst. Och det är något som nästan alla säger, så det är väl bara att tiga och lida och morra lite i tysthet. Min mor kommenterade fenomenet i mitt förra språkpolisinlägg, så det är fler än jag som stör mig på det trots allt.

Vilken företeelse då, då? Jo, till exempel i den här käcka hälsningen:

"Vi syns i sommar!"

I sommar syns vi. Men annars då? Syns vi inte alls övriga årstider? Är vintern och hösten så tråkiga att vi är osynliga då eller?

Vi ses heter det egentligen. Men någon gång började någon säga "vi syns" i stället och det bet sig tydligen fast. "Vi syns till helgen!" (i övrigt syns vi inte alls för då gömmer vi oss på jobbet...eller?)

I Kalmar, där jag är uppvuxen (nä, inte "uppväxt"...), där drog man dessutom ut på det så att den vanligaste avskedsfrasen blev (och är väl fortfarande för allt vad jag vet): "Vi syyyynes" (man ska truta på munnen på yyyy). Käre sambon säger att detta bruk plägades även i Skåne under hans ungdom, fast ännu mer förkortat: "Synes!" (allternativ till det urskånska "sar vi" - översättning ges på begäran).

Alternativ födkrok

Det uppstår ofta mycket intressanta samtalsämnen över frukostbordet hos oss. Jag har skrivit om det förr - att jag surmulet försöker läsa tidningen medan mina barn med nymornad entusiasm ställer svåra frågor om livet, fysiken och naturlagarna, eller upplyser mig om diverse fakta jag inte hade en aning om att jag borde känna till. ("Mamma? Vet du om att när vi sover på nätterna är det som att vi övar oss på att dö?")

En morgon för lite sedan fick jag jag mig en funderare över vad folk nuförtiden faktiskt kan försörja sig på. Definitivt inget sånt där vanligt som lokförare, aktiemäklare, dammsugeförsäljare eller så. Nä, jag fick höra om en av dem som faktiskt kan leva på det hen lägger upp på Youtube. Den här specielle killen vi pratar om har en egen kanal på Youtube som han ägnar åt att räkna ut om omöjliga saker kan vara möjliga. Så här:

- Mamma? Du vet Sonic? Det är bevisat nu att det faktiskt inte är möjligt att han springer i överljudsfart.
- Jamen vaddå möjligt...det är en blå igelkott i ett TV-spel. Han springer fort, hoppar högt upp i luften med hjälp av trampoliner, dör när han ramlar på en skalbagge samt är tecknad och kan återuppstå oändligt antal gånger. Han Finns Inte På Riktigt.
- Men OM han skulle funnits! Då kan det inte vara överljudsfart, för det är fysikaliskt omöjligt! Det finns en kille på Youtube som har räknat ut det!
- Det kan jag också räkna ut. På ena handens tumme. Han springer fort över skärmen. Han är en tecknad figur i ett TV-spel. Han kan inte springa i överljudsfart. Punkt.
- Men OM! Den  här killen har räknat ut vad han skulle väga i verkligheten, luftmotståndet, möjligheten till fart...med riktiga formler och allt.
- (helt konfunderad moder) Varför då i himmelens namn? Det är väl bara att konstatera: Ej verklig varelse = ej verklig fart?
- Jo, men han gör såna beräkningar bara för att han tycker det är kul! Och så lägger han upp det på Youtube! Och så är det så många som kollar på hans uträkningar och bevisningar att han kan leva på det!
- (ännu mer konfunderad och fascinerad moder) Men vem vill kolla på sånt? Hur kul är det?
- Det är jätteintressant! Han är skitsmart! Han sitter och spelar olika spel, och så tänker han inte liksom "det är ett datorspel, allt är möjligt" utan i stället "hmmmm undras om det där verkligen skulle kunna gå att göra på riktigt?" och så räknar han på det. Han har till exempel också räknat ut att xxx(karaktär som den här skribenten raskt har glömt namnet på) i Metroid faktiskt SKULLE KUNNA rulla ihop sig till en liten boll som hon gör i spelet. I verkligheten alltså.
- Jaha. Och detta vill jag veta därför att...?
- För att det är intressant!!

Jahaja. Nu vet jag lite mer om vad som försiggår bakom den där stängda dörren på andra våningen. Fullständigt obegripliga fysikaliska uträkningar. Oförståeligt - men ändå snäppet bättre än Disney Channels fullständigt hjärndöda såpoperor som mitt andra barn lägger sin ungdom på.

Och den där killen som lägger ut sina uträkningar på Youtube kan ju verka helknas. Men vid närmare eftertanke är han ett geni. Han lever på något som är omöjligt. Eller möjligt, om man räknar lite på det.

Språkpolisen måste få tala...2

Här kommer nästa språkpolisinlägg, om ofoget att skriva eller säga "växt" när man menar "vuxit". Alltså "växt" har ju förvisso med det som växer att göra, men gröna växter och sånt där. Eller bakterieväxt. "Uppvuxen" heter det, men folk envisas med att säga "uppväxt", som i "jag är uppväxt i Göteborg". Det är lite kul för en elak språkpolis att tänka sig alla dessa växter på fel ställen. En uppväxt - kan det vara en krukväxt med karriärstendenser?

Eller som i reklambladet från SF-bokhandeln jag fick nyligen: "Nu har butiken växt i Göteborg". Ska de då slå sig på försäljning av växter förutom böcker? Episk fantasy med en kaktus på köpet?

Eller som i dagens Sydsvenskan, där man skriver om en tillställning i Lund som kallas Nordisk ungdomsorkester. Där säger producenten för evenemanget (eller åtminstone påstår tidningen att han säger så): "De ska känna att de har växt när de åker härifrån". Skäggväxt då eller, om de fick bo under primitiva förhållanden och inte kunde raka sig? Eller att de genom olyckliga omständigheter har fått växt någon helt annanstans: bakterieväxt på (eller i) onämnbart ställe? Huga.

Han väntar inte på mig längre

Han har gett upp, stackars man, och orkar inte vänta på mig längre. Visst är han tålmodig, det är han. När jag sprang maraton i Stockholm så stod han och de snälla barnen och väntade timme efter timme i regnet på att jag skulle springa förbi så att de kunde heja. Men att vänta på en blöt människa som springer en mara är en sak. Att vänta på att samma människa ska ta sig tid att titta på en TV-serie ihop med honom är något helt annat.

Jo. Alla som känner mig vet ju att det där med TV inte är min grej. Även om jag faktiskt hittar något jag vill se, en serie eller så, så kommer jag kanske ihåg att se ett eller två avsnitt. Av tjugo. Det borde ju bli bättre nu i den hemladdade eller köpta TV-seriens tid. Nu när man kan kolla på TV-serier i sin egen takt, när man vill på datorn eller på TVn. Och jag försöker, det gör jag verkligen. Glad i hågen börjar jag titta på det som folk pratar om. Tudors. Mad men. Ett avsnitt. Eller två. Sen ligger skivorna där i sina fodral. Eller i sin mapp på den portabla hårddisken.

För något år sen, eller det var nog två? började jag kolla på Game of Thrones på datorn. Håkan sneglade och tyckte att "det där ville han också se, skulle vi kolla tillsammans?". Visst. Det gjorde vi. När jag hade tid. Eller läs: "när jag hade lust". Det är en jättebra serie, Game of Thrones, men man vill titta på den ostörd. Dvs efter att barnen lagt sig. Och när barnen lagt sig vill jag oftast läsa i stället. Eller göra viktiga grejer på datorn. Men till sist och efter många veckor så hade vi lyckats se igenom första säsongen på Game of Thrones.

Sen gick det en tid. Säsong 2 kom, sändes och blev avslutad. Det borde bli dags för oss att kolla igenom den. Det gick ännu mer tid. Säsong 3 kom banne mig den också. Sändes och blev avslutad. Alla avsnitten låg prydligt på hårddisken och väntade bara på att bli sedda. Det är en jäkligt bra serie det där, vill jag bara understryka.

Men nu har alltså Håkan tröttnat på att vänta på sin TV- och filmanalfabetiska sambo. Han väntar inte på mig längre. Han ser på Game of Thrones själv. Avsnitt efter avsnitt plöjer han, ensam i fåtöljen om kvällarna med bara en whisky till sällskap. (Jag har ju en sådan bra bok. Och gör viktiga grejer på datorn. Och så kan jag ju inte hoppa in sådär mitt i säsong 3 heller). Han har bara två avsnitt kvar på säsong 3.

Jag ska kolla ifatt. Snart. Jag har bara en ganska stor trave med bra böcker i hyllan som måste läsas. Och så är det ju de där viktiga grejerna vid datorn. Bloggen till exempel. Den är viktig.

Språkpolisen måste få tala...1

Jag är en sån där läskig person som blir störd av felstavningar. Av språkliga fel i allmänhet. Jag skrattar överlägset och hånfullt åt felanvända uttryck, blir fnissig över floskler i allmänhet och får lila utslag av särskrivning. En riktigt otäck besserwisser är jag vad gäller det svenska språket. Jag vet hur det ska vara. Och jag blir irriterad på alla dem som inte vet hur det ska vara. En av mina mindre charmiga sidor, visst, men om man läser många böcker får man den språkliga korrektheten på köpet och jag har nu en gång den egenheten att jag inte begriper att alla är som jag.

Så nu tänkte jag börja med det (mindre) charmiga inslaget på min blogg att jag ska hacka ner på och hånskratta över alla felaktigheter jag hör folk säga, eller ser i tidningar eller så. Så får jag gnälla av mig lite, liksom. Min egen familj är redan rätt trötta på mig och min stavningshysteri, men min blogg kan jag väl få skriva vad jag vill i, tycker jag. Annars behöver jag ju inte ha en blogg överhuvudtaget.

Jag tänker bara klanka och hånskratta åt sånt jag själv hittat eller hört. Det finns mängder och åter mängder av sajter på nätet där folk har samlat särskrivningar, grodor, floskler och felanvända uttryck, syftningsfel och annat som en språkpolis som jag kan sitta i timmar och gotta mig över och skratta åt. Men jag behöver ju inte återanvända deras innehåll. Möjligen länka till dem om jag hittar något särskilt kul.
Klassikern och den största är väl Avigsidan. Där finns det enorma mängder med kul. Kolla själv på www.avigsidan.com. Och glöm inte att kolla in deras "floskelgenerator" (www.avigsidan.com/avigsidan/floskler.html). Och så finns det ett Bullshit-bingo man kan roa sig med under något av alla dessa toktråkiga möten där folk bara vräker ur sig fina ordkombinationer på svenska eller engelska utan att egentligen komma till något slags beslut eller någon handling alls (hejdå Tetrapak, jag är så glad att jag inte jobbar hos er längre).

Men som sagt. Språkpolisinlägg à la Carolina-the-elak. Första kommer här, men there will be more...var så säker.

I Sydsvenskan läste jag för någon månad sedan om att någon representant för hotellbranschen i Malmö uttalade sig om bokningarna inför Eurovision Song Contest. Det var ju så att det på ett tidigt stadium tokbokades hotellrum "utifall att, men att det sedan visade sig att det inte alls behövdes så många rum som man trott, och att hotellen fått avvisa andra bokningar helt i onödan. Så här sade personen:

"Vi har suttit på för höga hästar. Man har blåst upp förväntningarna kraftigt."

Att "sitta på höga hästar" är för mig att försöka göra sig viktigare än alla andra, att liksom sätta näsan i vädret och vara bäst.
(Fast iofs blir inte uttalandet så dåligt om man tolkar det så - Malmö bokade inte hotellrum för att det skulle kunna behövas. Malmö bokade hotellrum för att Malmö är bäst, störst och vackrast. "Haur du sitt Malmo haur di sitt varden".)

Storståtlig inredningsdetalj

Vi har bytt ut 1800-talskonsten och släktfotona mot lite modern högkultur. Se så fint det blev i övre hallen!

I avdelningen vägmaskiner man inte hade en aning om att de fanns har vi nu kommit till...

För något år sen funderade jag lite över mystiska vägmaskiner (som vägreflex-skrubbarmaskinen t ex) och hur kul det kan vara att köra dem i det här inlägget.

Nu har jag sett ännu en mystisk vägmaskin som jag inte visste att den fanns. Och jag är lika glad som förut att jag inte jobbar med att köra såna där mystiska maskiner i sakta mak längs med vägarna.

Den här körde i allén på Hybyvägen. Den var stor. Det var knappt vi fick plats att köra om med vår bil (och Hybyallén är väldigt smal. Massa träd står det ju där i vägkanten. De är lite grann i vägen de gånger man möter en giganto-skördetröska eller så). Och den körde extremt långsamt. Innan vi kunde köra om den så satt vi där och funderade på vad det var den gjorde. Den klippte inte gräset i vägrenen. Det såg mer ut som att den sprutade ut vatten av något slag. En rejäl ogräs-giftbesprutning, trodde jag, istället för att klippa ner grejset i vägrenen så ska det sprutas ihjäl? Nämen, tyckte Håkan, det ser ut som om vattnet sprutas på själva vägen och inte i vägrenen.

Spruta vatten på vägen? Varför då i herrans namn?

Jodå. Så var det. När vi lyckades tråckla oss förbi det stora ekipaget så såg vi vad den gjorde. Längst ut i en slags arm satt ett mycket smalt sprutmunstycke. Där sprutade vatten ut, och med stor precision högtryckstvättade sålunda denna maskin de vita strecken i vägkanten.

Varför, varför, varför ska de vita strecken tvättas?

Lite grann fick jag svar nästa kväll när jag körde samma väg. Nu hade de vita vägstrecken i vägkanten målats om. Nya, vita streck prydde kanterna på Hyby allé.

Men inte sjutton visste jag att de gamla strecken måste tvättas först? Ungefär som när man skrapar ett trähus eller nåt innan det ska målas om. Vilket riktigt, riktigt tråkigt jobb.... Jag ska aldrig gnälla över mitt eget jobb mer. Inte för att jag brukar gnälla över mitt jobb. men om jag någon gång skulle vilja komma med något litet gnäll? Då ska jag tänka på vita-streck-tvätten.

Bibliotekarien v/s Zia

Hela den här veckan på jobbet håller jag på att prata om sommarläsning för barnen i skolan. Jag går runt i klassrummen på låg- och mellanstadiet med en bokvagn proppfull med böcker som jag vill locka barnen att låna över sommarlovet. Det går bra. De lyssnar ivrigt och vill hemskt gärna låna. De till och med applåderar när jag har pratat färdigt. Alltså, det brukar de inte göra när de kommer på vanliga bokprat till biblioteket, men det här är lite extra festligt. Bibliotekarien går ut på turné till barnen, liksom. Sommarlovet hägrar runt knuten. Allt är kul, alla är snälla och bibliotekarien bör applåderas.

Fast inte idag. Idag var bibliotekarien bara blaha blaha. För idag kom Oscar Zia på besök till Klågerupskolan. Han gick ju här ända tills förra våren, och han var väl mest här för att kolla på niornas musikal. Men han blev kvar hela dagen eftersom alla eleverna här blev som tokiga. Oscar! Oscar Zia är här! Har ni hört! Jag har fått Oscar Zias autograf! Jag fick en kram av honom! Tjut! Iiiiiihhh! Skriiiik! Oscar Zia kom till vårt klassrum! Nähä? då får han komma till oss också!! Skriiik! Hjärtan! Hem och hämta kameran!

Och han gick alltså snällt runt överallt och besökte alla klasser och lät ALLA som ville få hans autograf. Och så kommer då hon. Bibliotekarien. Som inte ens kan ta ett enda danssteg foxtrot eller quickstep. Sjunga kan hon inte heller. Komma till klassrummen och prata böcker. Hallå! Hur rafflande är hon? En klass (eller, ja, de var två klasser som hade klämt in sig i ett och samma klassrum) lyssnade snällt på mig den halvtimmen jag hade på mig. Fast jag fick prata fort och intensivt, för när jag var färdig så stod Oscar utanför dörren och skulle in. Tror ni att barnen ville att jag "snälla bara skulle prata om en bok till..."?? Inte?

Hur toppar man Oscar Zia, liksom?

(*kämpar i smyg bakom skrivbordet med några snygga stegkombinationer och en liten sångtrudelutt samtidigt. När det är tomt på biblioteket.*)

Zerblatt xkaacagola ztyx

OK, jag är väl rätt trött på morgnarna, det erkänner jag. Och jag försöker koncentrera mig på vad som står i tidningen och lyssnar väl kanske inte med hundra procent av min själ på vad barnen säger vid frukostbordet. Och jag har väl huvudet fullt av allt det där som måste kommas ihåg på morgonen och hinnas i tid (äpple i Lisas väska, 60:- till insamlingen-sommarpresent-lärare, göra fläta av det långa Lisa-håret innan bussen går, kolla tiderna för repetitionen inför sommarkonserten ikväll...) så att jag kanske inte på momangen uppfattar det en skrovlig tonårsröst ropar åt mig uppifrån övervåningen när jag står i badrummet.

Men ibland undrar jag om jag håller på att få fel på den avdelningen i hjärnan som ska uppfatta tal och språk. Eller helt enkelt taskig hörsel. Eller helt enkelt inte hänger med i dagens språk (han: "mamma, vet du att det finns en ashäftig mim på nätet som"...jag: "mim"??? han: "meh! välkommen till 2000-talet!" följt av en längre teknisk förklaring som jag redan glömt).

Men här är en ögonblicksåtergivning av de sista skälvande minuterna innan skolbussen går:

Son (klampar nerför trappa): "Mamma! Är inte...zaaazoooo..klocka....lejonkungen....hylla...var?"

Moder (kammar febrilt ett långt ljust hår som ska flätas i tid): "Va?" (uppfattar sonens irrande blick och råkar av en slump samtidigt fästa blicken på pianot där hans klocka av någon anledning ligger på tangenterna) "Klockan ligger där!"

Son: "Va? Öhh...var? Aha, där!"

Moder: "Men vad sa du mer?"

Son (med uttråkad övertydlig stämma): "Men ååååhhh....Jag frågade. Om inte Fågeln Zazu. Är den. Som är med. I Lejonkungen."

Moder: "Och vad hade den med klockan att göra, då?"

Son: "Inget. Hurså?"

Dottern (hon med håret, sitter och pratar med sin mobiltelefon. Alltså inte med någon i andra änden utan MED sin mobiltelefon): Hahahaha. Gooogoooogoooo. Hi hihihi. Dadadadada. Hiha. Hiha. Hiha. (mobiltelefonen svarar henne, med förvrängt ljud: hahahaha googoogoogoo hihihihi etc.)

Moder: ??

Dotter (förklarande till moder, som till ett litet barn): "Alltså, det är en alien förstår du."

En alien. Självklart. Jag undrar vem eller vad det är som är en alien här. Jag? Eller de? Eller Zazu i Lejonkungen???

Uppdatering: nu har vi återigen haft en längre diskussion om det här med "meme" som jag nu vet att det heter. (inte mim, men det uttalas så) Jag vet att det handlar om ett fenomen på internet, men jag kan fortfarande inte bli riktigt klok på vad det ska vara bra för. Men som sonen säger: "det är INGEN över 30 som använder meme eller vet vad det är, mamma". Vi över 30. Vi som är räddningslöst bortom all modern kunskap. Ättestupan nästa?

Kröka rygg

Detta är Före:

Och detta är Efter:

Och då är det rätt lätt att se vad jag ägnat dagen åt. Och gårdagen. Och torsdagen. Och ska göra i morgon också för den delen. Trädgårdsarbete, trädgårdsarbete, trädgårdsarbete...

Jag tycker inte det är så kul längre, det där trädgårdsarbetandet. Annat var det förr, då när trädgårdsarbete för mig innebar att plantera olika saker i krukor på balkongen, och att längta efter all det jag skulle göra när jag fick egen trädgård. Nu har jag det, och har insett att trädgårdsarbete är lite som att städa. Man rensar, städar, klipper ner och pysslar. Sen går det ett par dagar och så är det bara att börja om från början igen. Man blir aldrig färdig. Bara smutsig. Och precis som med städandet så syns det inte så mycket när det är nyrensat och ordentligt - men när man har låtit ogräsen och växtligheten vara ett par veckor så syns det alldeles katastrofalt väl.

Fast jag tycker fortfarande om att plantera saker. Och så gillar jag att kolla efter knoppar i trädgården på våren. Och så gillar jag när syrenerna blommar. Eller när det luktar nyklippt gräs. Eller när alla rosorna blommar. Jag gillar egentligen trädgården. Jag bara önskar att någon annan ville komma och ta bort ogräset åt mig.

Ur led är tiden. Om en superkvinna och hennes onsdagskväll.

I höst fyller jag 46. Ändå har jag tydligen inte lärt mig det här med att klockan. Tydligen tror jag att tre timmars tid är oändlig eller så, att man kan hinna göra hur mycket som helst om man bara vill. Och så trodde jag i min enfald att nu, tiden efter marathon, så skulle jag få så oändligt mycket tid att göra annat än att springa.

Så fel jag hade.

Ta bara igår, till exempel. En härlig dag. Jag slutar 15 på onsdagar, och planen var att direkt efter jobbet åka till IKEA för några snabba behovs-inköp (jamen man kan ha BEHOV av grejer som finns på IKEA), därefter till Emporia för några andra grejer jag har behövt ett tag men inte haft råd med just nu (men igår, denna härliga dag, kom skatteåterbäringen till mitt bankkonto). Efter IKEA och Emporia skulle jag köra hem, laga lite extra god onsdag-före-fyra-lediga-dagar-i-sträck-middag till mig och mina barn. (Håkan skulle köra iväg till Sweden Rock så han fick vara utan god middag. Eller de skulle nog äta god middag där. Fast den var ju jag inte inblandad i.)Kycklingen låg redan i kylen och var lagom tinad. (trodde jag) Efter middagen skulle jag köra Erik till scoutavslutningen som började 19.30, sedan skulle jag också stryka igenom strykberget. Samt laga hålet i Lisas nya shorts. SEN skulle jag ha en skön hemmakväll med min spännande deckare.

Jamen ni fattar? Klockan och det där? Tiden? Inte jag. Jag är alltså (ganska övertydligt) tidsoptimist seriosa allvarliga.

Det började redan på IKEA. Det lilla bordet jag skulle köpa verkade inte längre finnas. Löjligt lång tid gick på att hitta det. Fick ge upp. Rullgardinerna fanns inte i rätt bredd. Köpa för smalt och få ljusglipa i sonens fönster, eller köpa för brett och få ha rullgardinen utanpå fönstersmygen i stället? Ramarna fanns inte i rätt mått. Och småbrickorna jag skulle ha (fatta hur många småbrickor ungarna smutsar ner till alla sina mellanmål som ska bäras iväg till TV och skrivbord) fanns inte längre i sortimentet.
Lite lätt dämpad i min entusiasm över denna härliga onsdag kör jag vidare till Emporia. Kör till betalautomaten vid infarten till parkeringen. Mycket tätt intill. För tätt intill. För när jag kör igenom bommen så kör bildäcket emot refugen. Och jag får punktering. Och vi snackar ingen liten gullig pyspunka-går-ändå-att-köra-hem-med här. Nej, vi snackar PANG-pyyyyyys-platt däck-punka.

Tja. Ungefär här pajade hela min fina planering. För jag kan (jamen det är ju jättepinsamt att erkänna) inte byta däck på bilen. (får rysningar av pinsamhet, men allt vad gäller bil bara vägrar att sätta sig som praktisk kunskap i mitt huvud. Jag kan tanka den. Punkt.) Så.....guess....Håkan kom. Fast jag fick vänta på att han skulle springa sin orientering i Järavallen färdigt först. Och sedan komma till Emporia. Lätt stressad eftersom han ju egentligen skulle köra direkt till Sweden Rock. Visst, jag spenderade väntetiden inne på Emporia (och fick åtminstone tag på hälften av grejerna jag tänkt mig). Men sen skulle det köras bil med sumpigt reservhjul hem, undvikandes motorvägar för att man bara får köra i 70 eller så. Och kycklingen var inte tinad som den hade lovat mig. Och scoutavslutningen brann inne eftersom pojkstackarn vid det laget ännu inte hunnit få sin middag.

19.45 var middagen klar. Den blev jättegod. Som sig borde. Jag drack rikligt med rödvin till. Och SKET FULLSTÄNDIGT i den där strykhögen och de där trasiga shortsen.

Hemmakvällen, då? Jo, jag hann sitta cirka 5 minuter i läsfåtöljen innan jag somnade som en gris. Det är väl också en slags hemmakväll.

Afrikafot

Faktiskt kändes kroppen och benen helt OK idag, så jag bestämde mig för att åka på en orienteringstävling i Bokskogen. Bara för att få springa lite, värma upp musklerna och kunna stretcha ordentligt. Men givetvis glömde jag alla försiktighetstankar och sprang loss när jag väl fick kartan i hand. Fast benen protesterade inte så värst.

Min snälla orienteringskompis (och värsta konkurrent) var också där, och hon gav mig en stor påse ostbågar och en flaska vin - "för att det är du värd". Såna konkurrenter borde man ha fler av! Åh, vad jag är värd att sjunka ner i badet med ett glas rött plus en skål med ostbågar på badkarskanten.

Vinet är Foot of Africa "för att du springer som en afrikan"...

För övrigt trampade jag snett med den där afrikanska foten ute på orienteringen sen, och har faktiskt ganska ont i den nu. Tänk vilken himla tur att det inte var för en vecka sen!

Sånt här får man efter 42195 m om man har snälla vänner

Rapport från en mara

Jag går runt i ett rus. Jag klarade det! Jag genomförde en hel mara! Tiden blev 4 tim 52 min och jag är stolt och nöjd och glad och lycklig och...

Först kommer här den rediga och snusförnuftiga rapporten om hur jag sprang - och så lite längre ner lite blandade minnesbilder om annat:

Jag ville först och främst genomföra hela maran och komma i mål. Tiden var inte jätteviktig, men jag ville verkligen orka hela vägen. Det jag var mest orolig för var hur det skulle kännas efter 30 sprungna kilometer eftersom det längsta jag sprungit var 25 km tidigare. Så jag tänkte att jag skulle starta i ett lugnt tempo, 6.30 min/km, och hålla det så länge det gick. Jag kollade klockan stenhårt och lät mig inte dras iväg i det första löparruset (adrenalinkick! nu är jag igång! massor av fötter omkring mig som springer! springa! springa! springa!...). Det andra jag var orolig för var att inte få energi eller vätska nog för att orka hela vägen. Jag hade läst att om man slarvar med drickandet och ätandet vid vätske/energikontrollerna så är risken större för den berömda springa-in-i-väggen-efter-30-km. Så jag stannade vid VARJE vätskestation/energistation, drack ordentligt och åt det som bjöds. Dessutom gick jag hela tiden tills jag druckit och ätit färdigt. Efter halva loppet tog jag mig också tid att stretcha benen lite lätt vid varje sånt stopp.

Och - det funkade!! Jag höll samma tempo hela vägen in i mål! Jag stannade aldrig upp för att gå - ingen enda gång, ingen enda backe. Kilometertiderna totalt blev förstås lite längre än 6:30, just därför att jag gick vid alla vätske/energistationer. Jag fick inga skavsår - inte någonstans! (vaselin, vaselin, vaselin...) Jag fick aldrig någon kramp någonstans, vare sig under loppet eller efteråt. Jag gick aldrig in i väggen. Jag mådde bra hela vägen! Fast benen kändes rätt slitna efter 35 km, det gjorde de faktiskt...

Så här var det att springa en mara:

• De där vätske/energistationerna, ja. Avbrotten, vattenhålen på vägen. Vilken organisation! (överhuvudtaget var hela loppet och allt runtomkring så imponerande bra organiserat) Det var ju inte bara sportdryck och vatten som man fick. Det var bananer. Det var druvsocker. Det var energikakor. Det var saltgurka. Det var cocacola och kaffe. Det var varm buljong (som jag egentligen normalt inte gillar, men den här kom vid ungefär 31 km och jag har aldrig druckit någon godare buljong! Den värmde och kändes full med kraft och styrka.) Eller som Håkan sa efteråt: "du har ju inte sprungit någon mara, du har ju varit på någon jäkla matmässa" Allt gick ner. Allt, allt, allt...
• Euforin när jag hade sprungit ungefär 15-16 km...! Jag kände mig urstark! Som Tarzan! Jag skulle kunna springa hur långt som helst! Musiken i lurarna var bra, benen var snabba, alla som stod och hejade var världens underbaraste människor, Stockholm var en vacker stad och att springa marathon var det bästa jag gjort någonsin. Lycka!
• Hällregnandet som satte i efter kanske halva loppet. Det regnade och regnade och regnade. Fast det var inte så kallt. Och det dröjde faktiskt ett antal km innan jag ens märkte att det inte bara duggregnade längre utan tokregnade. Det jobbiga blev efter ett tag alla vattenpölar man plaskade fram i på gatorna. Och det rann vatten in i ögonen. Ändå tyckte jag mer synd om alla de som stod i publiken, i hällregn och väntade och väntade och tappert hejade. Jag sprang ju, höll mig sysselsatt och frös inte.
• Att Djurgården är så jämrans stort. Ungefär en mil av maran gick på Djurgården, från ca 18 till 28 km. Där var det rätt segt, faktiskt, och många som verkade trötta och började gå. Regnet öste ner och absolut ingen enda människa stod och hejade. Grönaste delen av banan men tråkigaste delen av banan.
• När jag passerade 25 km-skylten så kände jag mig som Sam i Sagan om ringen när han stannar upp och säger att "Här. Det här är det längsta jag har varit hemifrån någon gång förut". För 25 km var det längsta jag hade sprungit någonsin någon gång. Från och med nu kunde vad som helst hända.
• Vid 39 km började jag gråta. Av lycka! För då var det som att jag fattade: jag kommer ju snart att gå i mål i min första mara! Jag kommer ju att klara det! Och givetvis började jag gråta igen när jag sprang in på Stockholm stadion. Hela varvet runt - jag hade andnöd för det går inte att gråta och springa samtidigt. Jag var där! Jag var i mål! Den där bilden jag haft i huvudet alla träningspass hela vintern, bilden av när jag med sträckta armar sprang i mål efter 42 km - nu var jag där och det kändes helt overkligt. En av mina bästa stunder i livet.
  

  

  25 meter till mål. Det syns inte på bilden att jag gråter...

  
  
  
• Och så efteråt - på Östermalms IP där alla löpare fick gå för att lämna chipet, få sin tröja och hämta sin klädpåse. Vilken syn!!! Vi snackar Via Dolorosa (smärtornas väg...). Vad det linkades, och stönades, och jämrades, och haltades. Och regnet bara vräkte ner. Man fick en ganska stor påse med energirik mat och dryck i handen precis efter entrén. Banan, nötter, russin, cocacola, kexchoklad... Och i högtalarna uppmanades alla löpare gång på gång att "ni MÅSTE ta på er torra kläder så fort som möjligt och ni MÅSTE börja äta NU NU NU annars kommer ni att få kramp". Jag hämtade min klädpåse, gick in på en ledig bajamaja, tog av mig alla blöta kläder och satte igång med att äta banan och kexchoklad för glatta livet. Det var torrt därinne, jag fick på torra kläder och jag var rätt nöjd med livet. Tänk att det kan vara så mysigt att ha picknick i en bajamaja!

Lisa fotat mig på vägen mellan Stadion och Östermalms IP. Dyngblöt och glad!

Det har ju förstås varit lite si och så med smidighet och kropp och sånt där sen i lördags kväll. Precis alla muskler jag har (och många såna jag inte hade en aning om att jag hade) har berättat för mig att de var med och sprang. De har också berättat precis hur jobbigt det var och hur långt det var och hur slitna de är och hur dum jag varit mot dem. Och så har de värkt. Fast det värsta håller på att gå över nu. Och jag har (jamen vänta nu...?) börjat fundera över när jag ska springa nästa mara.

Lillebror Petrus förstår precis vad som behövs efter en genomförd mara: här är Moët & Chandon! Min svägerska Johanna sprang också sin första mara idag.