Onsdag med ishalka och bebisar

Den här dagen so far:

Att köra till jobbet var INTE kul. Gårdagens snöblandaderegnslask som frusit till ispansar på vägar som ingen saltat eller plogat, och som sedan ett antal bilar kört på och glattat till den is som låg till motsvarigheten till spolad is... jag kröp i typ trettio på vägen från Vismarlöv till Klågerup och fick ändå lite sladd i värsta backarna (som ju också är kurvor). Bilisten som låg bakom mig tyckte det var fånigt och ville gärna putta på mig lite bakifrån och helst köra i 70 eller 80 som vanligt, för det vita var säkert bara florsocker och solen lyste ju och hen hade bråttom till Viktiga Mötet på jobbet.
Och inte ens sen när jag kom upp på de stora vägarna var det OK - det var isiga fält lite här och var, och lika här och var låg det bilar i dikena och bärgare som blinkade orange när de hjälpte till med att plocka upp bilarna som låg i dikena, och så bilister stod med sina mobiler i högsta hugg och försökte förklara för dem på jobbet varför de nu inte kom i tid till Viktiga Mötena. Och på radion rapporterades det om olyckor här och där och everywhere och jag önskade att jag bodde på Madagaskar eller nåt.

Nå. Jag kom fram helskinnad. Och i tid till mitt eget Viktiga Möte, som för dagen bestod i att för fyra mammor med tillhörande fyra cirka 6-månadersbebisar i en föräldragrupp på BVC prata om högläsning och böcker för olika åldrar av barn.

Snacka om att jag har ett omväxlande jobb!

Jag tappade tråden i mitt pratande ett antal gånger när jag var tvungen att säga "naaaaaw" över någon bebis som med stora ögon tittade på mig, (stirrade, ni vet, bebisar kan verkligen det där med att noggrant och koncentrerat beskåda ens ansikte hur länge som helst utan några hämningar) eller fäktade lyckligt över någon pekbok med Babblarna, eller som låg på magen på filten och simmade torrsim med armar och ben i fåfänga försök att vända på sig.
Att det skulle vara sisådär arton år sen jag själv var på liknande föräldragrupper med Erik???? Ofattbart. Det var ju igår. Typ.

Förundringar

Det är en tisdagskväll i slutet av mars, och naturen borde lajva Ljusa kvällar om våren med koltrast och svällande knoppar, krokusar och mjuka grusvägar och sånt där. Men det gör den inte. Naturen av år 2018 levererar uselt dåligt, helt enkelt, och kör repris på repris på repris på Snöblandat regn/regnblandat snö, nollgradigt och januaristyle. Jag sitter här och känner mig gnällig när jag borde känna en stor lust för kvällspromenad, så för att muntra upp mig hittar jag några saker jag förundrats över (eller undrat över) de senaste dagarna:

• att det i söndags faktiskt några timmar (ska vi säga 12.30 till 17.53?) kändes som vår? Att jag tog en löprunda och helt vågat struntade i långkalsonger under löpartightsen? Att krokusarna kom på att de fanns och öppnade sig mot den sol som också kom på att den fanns och hult lyste på oss en liten stund? Ja just det ja! ropade alla människor och vällde ut ur sina hus. Så HÄR kan det ju faktiskt vara ibland!
• att vi i lördags morse var så himla knäppa att vi kvart över sju på morgonen åkte till skogen väster om Tjörnarp, upptäckte att skogsvägen som vi skulle in på fortfarande var helt snötäckt och oplogad, testade att köra in ändå och lyckades ta oss dit vi skulle. Att vi sedan svidade om till orienteringsskor och snabba kläder och gav oss ut i skogen och placerade ut ett antal orienteringskontroller på diverse ställen. Att vi därefter kom tillbaka till bilen på slaget 9, klädde på oss så många varma kläder vi hade och satte oss vid ett bord för att vänta på... kanske tre personer som var lika knäppa som vi. Att det i stället kom närmare trettio pers som sprang vår tävling, och trettio pers till som kom på orienteringsklubbens träning som delvis använde sig av våra kontroller, och att det var så många bilar som trotsade den där oplogade skogsvägen att samlingsplatsen blev helt full och några fick ställa sina bilar på fantasifulla och fyrhjulsdrivskrävande platser i terrängen. Att hela skogen ett tag var full av galningar i färgglada nylonkläder. Att allt gick bra, ingen slog sig, ingen sprang vilse, ingen frös ihjäl, ingen körde fast och klockan 13 var skogen åter helt tom på orienteringskontroller, nylon, kartor och Landin-Grubbar. 
• att Håkan helt oansvarigt har åkt iväg för att jobba hela veckan i Frankfurt, och därmed lämnat över markservicen till oss andra. 
• att vi har så snälla grannar att de hämtade vår matlåda på Citygross när jag jobbade sent och Håkan behagade vara i ett annat land.
• att jag har barn som kan packa upp sagda matlåda, samt av en del av dess innehåll förfärdiga en tacogratäng med köttfärs, ris och grönsaker, och ha den färdig på bordet tills jag kom hem från jobbet vid åtta på kvällen
• (att det där riset kokades på ett sätt som krävde sanering av köket, pga "vadå dra ner plattan på ettan, det står ingenstans?)
• (att sagda sanering var gjord FÖRE det att mamman kom hem och möttes av ett fläckfritt kök och vattenkammade barn vid ett dukat bord)
• (det ena barnet är en skvallerbytta, det är därför jag vet)
• att våra barn inte kände till vad en räknesticka är, och att sådana förr användes i stället för miniräknare, och dessutom till lika avancerade räkneoperationer med sinus och tangens och allt vad de heter. Håkan gick då och hämtade sin gamla räknesticka, och så satt vi tillsammans och förundrades över dess obegriplighet.
• att nyöppnade affären Lakritsrot som jag nu äntligen har besökt säljer fint förpackade påsar med olika lakritssorter, ganska många av dem exakt samma som jag kan köpa på ICA Maxi eller var som helst som har lösgodis, fast nu till det facila priset av sisådär 40-70 spänn per liten fint förpackad påse. Det var en affär som var kul att besöka, men jag handlade faktiskt ingenting...
• att jag kan vara så snål när det gäller att köpa exklusivt förpackad lakrits, men fem minuter senare stå på Lush och gladeligen betala 250 spänn för fyra badbomber, bara för att de luktar gott och ser fina ut och jag vill unna mig vardagslyx och jag gillar affären och jag... behöver dem. Eller inte. Men min själ behöver lyxiga badbomber. 
• att min själ tydligen anser att plånboken fixar badbomber men kan tänka sig lyxig lakrits endast om den ges till mig i gåva.

OK. Nu ska jag ta tag i den där blötsnöiga kvällspromenaden. Nu är det dessutom mörkt. Men jag tänker belöna mig med ett bad efteråt. Med en svindyr lyxbadbomb.

Hela veckan har hönan suttit där och tryckt...

Jag har haft en påsktävling på biblioteket under veckan som gått. Det får ju bli lite fuskstartande på påsken när man jobbar på en skola eftersom de har påsklov nästa vecka. Tävlingen har gått ut på att gissa hur många ... hönan har lyckats göra, och det har rynkats många pannor och bitits i många pennor för att komma med listiga gissningar.

"..." i sammanhanget står för... ja, hönan sitter ju på toaletten, va? På en toa-ring av kartong och papper, förfärdigad av två tjejer i mellanstadiet som klippte, ritade, klistrade och tejpade med tungorna i mungipan och stor koncentration.
Fast de små hönspluttarna är (ja, ja, nu spoilar jag ju...) i själva verkligheten chokladpuffar, sådana där "kina" som är så vansinnigt goda att trycka in nävevis i munnen. Eller ha på glass.

I fyra dagar har nu hönan suttit och krystat på sin toastol, men nu är hon färdig. Vinnaren, en tjej i fyran, är utsedd, och hon kommer att få gå hem till påsklov med en hel plastkasse full av chokladpuffar med sig för det var de som var själva vinsten.

Det roliga har varit att stå och lyssna på när barnen resonerade kring hur många det var. Det räknades lager, funderades över hur många puffar det brukar ligga i en påse, räknades utvalda områden i skålen som sedan multiplicerades med diverse listigt påkomna faktorer, och sedan gissades det. Dock inte så bra, kan jag avslöja, trots alla avancerade räkneoperationer. Det låg nämligen 1424 chokladpuffar i skålen - men de flesta gissningarna låg på runt 200-300 st. En del drog till med... 29! Eller kanske... 58! Heh...
Hon som vann hade gissat på 1500 st.
Hoppas hon gillar chokladpuffar lika mycket som jag gör.

Hej då husbilen, och hej, hej husbilen!

Jo, som jag antydde igår är vi just nu inte längre husbilsägare. Vår Chausson har fått ny vårdare. Vem det är vet vi inte, eftersom vi lämnade husbilen till Bengts i Örkelljunga och den har stått till försäljning där över vintern. Men som inbytesbil - för grejen är ju att vi inte tänkte sluta med husbilsägandet, nejdå, men vi ska köpa en ny! Eller, vi har köpt en ny och väntar nu på att få den levererad i månadsskiftet april/maj. SOM vi längtar!!

Varför det då? Två anledningar. Den ena är: vi får ju inte barnen med oss längre när vi kör iväg med husbilen. De tycker den är för trång och för trist och försedd med alldeles för lite skärmar och trådlöst internet och söker hellre livets nödtorft hemma i vårt hus i stället. Och eftersom de är så stora och förståndiga nu för tiden (heh...) så får de stanna hemma om de nu så gärna vill. Och då behöver vi en annan planlösning, en med varsin rejäl säng bak i husbilen som vi inte behöver klättra upp till eller trängas i som vi gör nu i alkoven, och så vill vi sitta bekvämare kring bordet med vändbara fåtöljer i förarhytten.
Andra anledningen: två gånger har den jämra Ford-motorn fullständigt havererat och lämnat oss stående vid en motorväg med en död husbil. Två gånger! No more Ford, säger vi, och byter till annat märke.

Så nu köper vi nytt. Sprillans nytt! Det blir en CI Magis 85P, och den ser ut så här:

Och som ett fint litet hejdå till vår Chausson bjuder jag nu på Husbilsstunder vi minns - eller kanske hellre vill glömma för alltid:

Jublet när den var alldeles nyinköpt:
Vi har köpt husbil!

Sen... brann motorn en mycket kall vinterdag en bit norr om Uppsala. Och i Uppsala fick den stå, länge och väl. Hela vintern, faktiskt, innan den blev lagad. Tyvärr lagad på fel sätt, vilket innebar att den fick lagas igen, och vi fick en mycket, mycket låååång dag i Uppsala. Det är ett antal suck-inlägg, det:
Telefonsamtalet man Inte Vill Ha
Den är klar!
Den är... INTE klar visade det sig. Inte alls.
Fast nu är den klar. Faktiskt. 

Sen for vi runt i Europa (barnen gnällde över det mesta) och i Sverige (och nu gnällde de över mygg och annat). Och på Fårö också, men då var det mest vädret som gnällde. Några av alla reseinlägg:
Rapport från Sverigesafari del 7 (av 8)
LGs campar vidare (när Europasafarin nådde Tjeckien)
Familjeliv på Fårö

Sen... fick vi stå vid sidan om motorvägen igen medan husbilen ylade om "jag är dööööd...!"
Jag mår inte bra. Nu dör jag.
Samtal med trött bilmekaniker
Och i Varberg stod den. Och stod och stod och stod. 
38 faktapunkter

Det står mer skrivet om husbilen i den här bloggen. Mycket, mycket mer. Jag fick upp 78 inlägg när jag sökte på "husbil" i mitt bloggverktyg, så den har ju uppenbart varit rätt central i våra liv. Både bra stunder och dunka-huvudet-i-väggen-stunder.

Men, som sagt. Det blir mer husbil! Jag återkommer! Reserapporter och Extremt Lyxiga Fotoreportage!

Måndagskväll

När jag kom hem efter jobbet igår kväll fann jag:

• Ett tomt hus. Eller, det såg det i alla fall ut att vara. Där borde åtminstone ha funnits två bängliga tonårsbarn på plats för att föra väsen i vanlig ordning. Oäkte maken var iväg på ytterligare något orienteringsföreningsbestämmarmöte (vi har olika intressen här i livet) så jag visste att åtminstone han skulle vara iväg. Men de andra, då?
• Ganska snart hörde jag dock svaga rop på hjälp från övervåningen.
• Eller, nu överdriver jag. Det var ganska starka rop, och de lät mer av typen "men kommer du nu äntligen så vi kan få fixat det här". 
• Barnen hölls nämligen fångna inne på sina rum av en...
• ... gigantisk spindel som parkerat sig i taket till övervåningens hall, och hotade med att trilla ned i nacken på och överfalla oskyldiga tonåringar som gick ut från sina rum. Alltså stannade de små fjuniga tonåringarna inne på sina rum och inväntade kavalleriet. Dvs mamma. 
• Jag gick alltså till attack mot Honmonstret, vann och begravde inom loppet av en halv minut. 
• Sedan behagade tonåringarna komma ut och vistas i resten av hemmet. Helst vistades de under stort buller och bång i köket där jag satt mig för att i lugn och ro äta middagen som stod sparad på bordet åt mig. 
• Den ene av dem pratade om ansökning till universitetet till hösten, olika kurser och allvarliga ting samtidigt som han förfärdigade mackor med ost, jordnötssmör, skinka och saltgurka (allt på en gång alltså)(blörk).
• Den andra förhörde högt sig själv på olika italienska fraser och verbböjningar, och trodde helt seriöst att 1. vi lyssnade på henne, och 2. vi förstod vad hon sa och 3. vi kunde svara på hennes frågor om varför verben böjdes på dessa besynnerliga vis. 
• Herregud. Jag skulle ju inte skriva om spindlar och tonåringar, jag skulle ju skriva om det jag fann i mitt hus precis när jag kommit innanför dörren, nämligen:
• ett brev som konstaterade att ägarbyte nu skett på DMPXXX. At last! 
• Men, eftersom det här inlägget redan är för långt så lovar jag att återkomma om detta ägarbyte, och vad det innebär, med lite nostalgiska länkar till minnesvärda stunder i våra liv tillsammans med denna DMPXXX De är ett antal. I morgon, alltså! Så det här får bli en...
• ... cliffhanger!

Lite onsdagsjubel som motvikt till gårdagens gnäll

Jag Är Så Himla Nöjd Med Mig Själv. För:

Sketen onsdagsförmiddag. Den slitna och bittra bibliotekarien vaggar runt i sitt bibliotek och muttrar över sina förlorade datafiler. Morrar åt allt och alla och är inte rolig att ha att göra med. Då får hon en IDÉ. Tänk om...? Kastar sig på telefonen.

IT support Landskrona stad: Hej, hur kan jag hjälpa dig?

Ivrig bibliotekarie: Hej! Carolina på Häljarpsbiblioteket här! Nu i och med datormigreringarna blev jag ju av med alla mina datorfiler, det vet säkert inte du men det finns ett ärendenummer och...

IT-människa, som säkert fick upp en varningssignal på sin datorskärm när det var just det bibliotekets telefonnummer: Ja, jag känner till det där, och vi har inte hunnit titta på det än men ska göra det så fort det finns tid.

Bibliotekarie som INTE vill bli avspisad: Men jag har en idé!

IT-människa som vill avsluta det här och/eller lämpa över på Någon Annan: Jag ska kolla här om jag kan sätta in P.. på det här ärendet och...

Bibliotekarien, med högre röst: Men det kanske inte behövs! För jag tog ju en backup på alla mina filer? Och lade dem i en mapp på den gemensamma servern i kommunen? Och där låg den under flera dagar förra veckan tills jag tyvärr flyttade tillbaka den eftersom jag trodde att migreringen var klar. Men - går det inte att hitta någon slags backup av den servern för förra veckan, och är inte det lättare än att hitta den där användarprofilen för biblioteket som inte finns kvar efter migreringen?

IT-människan, som nu äntligen LYSSNAR: Hm. Var hade du lagt filerna, sa du?

Bibliotekarien rabblar sökvägen på kommunens gemensamma server. IT-människan hmm-ar, öppnar upp bibliotekariens dator för fjärrstyrning, öppnar mappen bibliotekarien yrar om: Så här. Man kan kolla tidigare versioner för den här mappen.

Bibliotekarien, nära nervsammanbrott:  Ja? Ja? Filerna låg där i ondags, kolla en av versionerna för 7 mars...!

IT-människan: Den här mappen? Märkt CL?

Bibliotekarien, nära Nirvana: JA! DEN!

IT-människan: Ska kopieras ner till din egen användarprofil? Här?

Bibliotekarien: JA!

Windows: Kopiering pågår, beräknad återstående tid: 45 min.

IT-människan: Så där ja. Det här lär ta en stund. Men nu är de på väg. Kan jag avsluta det där ärendenumret nu?

Bibliotekarien, som ser alla bokutlåtanden och loggfiler och utkast och idéer och telefonnummer och allt, allt, allt rinna tillbaka på plats: Ja, det kan du, och stort tack för hjälpen. Tack!


Tänk att man kan bli så glad för ett ganska stort antal megabyte datafiler! Att bli så lycklig av att dubbelklicka på en mappsymbol... och hitta det innehåll som borde finnas där. Hurra!

Aptråkigt långt inlägg om onödigt jobbiga och trista ting som förpestar min arbetsvardag

Det finns dagar på jobbet som är bra. Sedan finns det dagar på jobbet som inte är bra men går an. Sen finns det dagar som den jag hade igår, när man står mitt på golvet och ylar och bara vill gå hem och pensionera sig för tid och evighet. Eller när man börjar gråta mitt i pågående samtal med IT helpdesk.

Varför?

Vill ni verkligen veta? Det är fullt av Carolina-yrar-om-saker-hon-inte-vet-de-rätta-benämningarna-på... Det är långt, omständigt och nog mest ett behov att få skriva av mig. Läs om ni orkar.

Nå. I Landskrona stad införs i dagarna något som kallas för "metakatalogen" som jag inte har en aning om vad det egentligen innebär, men som i praktiken egentligen bara ska innebära att vi ska få nya inloggningsnamn och krångligare lösenord. Bakom kulisserna flyttas allting om, så att allt det jag hade på min dator, som ju egentligen inte finns på min dators hårddisk utan på en server någonstans, flyttas till att ligga någon annanstans under ett annat namn. Det, eller min dator, "migreras". Igår skulle den där migreringen ske.

OK. Här är två problem:

1. Nya inloggningarna är personliga. Jag har hittills på den här arbetsplatsen inte jobbat under mitt eget namn, utan varit inloggad som Biblioteket i Häljarp, eftersom datorn ska kunna användas av andra som jobbar här ifall jag skulle bli sjuk eller så. Alla filer, all sparad mail, allt! har legat noggrant nedsparat i olika kataloger med underkataloger (jag är en väldigt strukturerad person när det gäller sånt här) på Biblioteket i Häljarps lilla serverplats på jorden.
2. Min tjänst är delad mellan två förvaltningar. 50% är jag anställd av utbildningsförvaltningen, 50% av fritid- och kulturförvaltningen. Migrering för de bägge förvaltningarna skulle ske vid två olika tillfällen. Jag hade fått reda på att min dator skulle migreras igår.

När info om allt detta kom insåg jag att det fanns risk för att alla mina filer på biblioteksinloggningen skulle kunna försvinna eftersom jag bara fått nya inloggningsuppgifter för mig själv och inte för bibliotekets inlogg.  Jag tog det säkra före det osäkra och gjorde backup: sparade alltihop på en annan server, en gemensam katalog för alla biblioteken i kommunen. Jag skrev ut alla nya inloggningsuppgifter och anvisningar som papperskopior, tog skärmdumpar på alla inställningar, försökte tänka på allt och vara förberedd i god tid.

Bra, va. Jag är en duktig och förutseende person. Jag hittar på allt jag kan att oroa mig för.

Och det kan väl behövas. För... i torsdags, fyra dagar före datum och klockslag jag hade fått info om, hostade min dator till och meddelade med en varningstext att den "höll på att flyttas inom Landskrona stad". Jag var inloggad, hade mail och mängder av program uppe, vilket vi fått varningar om att vi inte skulle ha för då visste ingen vad som kunde hända med datorn. Död och förintelse, tydligen. Jag kastade mig på alla kryss- och nedstängningsknappar för alla program och hade loggat ut mig på typ 1,5 sek blankt.
Varför i torsdags? Jo, för då skulle skolans alla datorer migreras. Och eftersom jag hör till två förvaltningar... så kom jag tydligen med i den migreringen.

Jahapp. Sen följde jag alla mina utskrivna lappar och instruktioner och lyckades väl hitta tillbaka i det mesta efter lite krångel även om mailprogram och lite annat fortfarande ylade om att jag använde mig av fel användarnamn och inte alls ville godkänna tingens nya ordning och min nya, migrerade identitet.

Jag flyttade tillbaka alla mina filer från den där allmänna servern, nöjd med att inte längre behöva ha dem där med alla inloggningsuppgifter och annat känsligt jag tveksamt hade sparat där. Installerade om program, gjorde nya genvägar, fixade till och gjorde mig hemmastadd och var väl allmänt nöjd.

Sen kom då måndagen. Igår. Då, när jag egentligen skulle få min dator migrerad. Det var ju lugnt, det var ju redan fixat allting?
Nope. Nej. För när jag nu loggade in med mitt nya, fina användarnamn med extra säkert lösenord... så fanns ingenting kvar. Allt det jag hade lagt på plats igen förra veckan - hade försvunnit ut i cyperspace. Min användaridentitet hade tydligen migrerats igen, den här gången tillsammans med övriga på den andra förvaltningen jag är anställd på.
Och alla mina filer, min arkivfil för mailen, allt allt allt som jag så duktigt flyttade tillbaka från min backup-plats i torsdags... de är borta.

Alltså: varenda fil jag sparat ned sedan jag började jobba här, varenda bokutlåtande, bokpratsloggar, budgetfiler, adresslistor, bilder, loggar över sagor jag haft på sagostunder, ALLT... är väck.

Tillbaka till mitt telefonsamtal med IT helpdesk: de konstaterar att alla mina filer ligger på den biblioteksinlogg som nu försvunnit i migreringen. Att det "kanske går att göra en läsning på en backupfil om den går att hitta men att de inte kan lova något". Och var det verkligen så att jag suttit och sparat ned alla filer under bibliotekets inlogg?

Ja, jag hade ju det. För att det bara finns en dator här i biblioteket och den ska kunna användas av flera. Och ja, jag hade ju insett problematiken och gjort något åt det. Tagit backup på alla filer, själv flyttat dem, försökt förutse alla möjliga problem och hitta lösningar på dem. Sedan... migrerades min dator på en annan tidpunkt än den utsatta. Sedan flyttade jag tillbaka mina filer eftersom jag trodde att allt var klart. Sedan fastnade min nya användarprofil mellan olika förvaltningars migreringar, försvann och fick återskapas. Och här är jag nu: med ett jäkligt starkt lösenord, men med noll dokument att skydda.

Klart jag började gråta i telefonen när IT-människan lite så där överlägset frågade om jag verkligen hade suttit och sparat ned alla filer på en profil som skulle försvinna. Jag hade verkligen, verkligen försökt allt för att undvika att få det som jag har det nu - men jag lät inte min backup ligga kvar av försiktighetsskäl. Om jag bara låtit den ligga där några dagar till...

Alltså: yl. Och en verkligt dålig dag på jobbet.

Onsdagsblask och slask

Vintern slog tillbaka. Den hade, under den enda dag den dragit sig tillbaka, omgrupperat och ändrat taktik, och kom nu tillbaka med nya, ondsinta attackplaner. "Jag förklär mig i plusgrader!" tänkte den listigt, "och sen snöar jag som fan! Då blir det slaskigt och allas fötter blir blöta! Då blir det kramsnö, och alla högstadieelever blir som vansinniga och ska kasta min snö på varandra, både inomhus och utomhus, och trycka ner smältande snö i varandras nackar och varför inte lite in i bokhyllorna och andras skåp också? Då lägger sig snön och slasket på vägarna och blir en kul slush-ice att köra i, och sedan? Sedan lägger jag på någon minusgrad, bara över natten, så att allt fryser, och sedan slår jag lömskt tillbaka till 0 grader eller någon halv plusgrad så att alla tror att det fortfarande bara är slask på vägarna, men så halkar de och kör i diket och det blir kaos och alla blir jättearga och jättesura... Ja! SÅ gör jag!"

Så talade vintern. Så gjorde vintern.

Suck.

Annat som hände under denna onsdag:

Dottern hade studiedag, och gjorde Malmö både på egen hand, och med kompisar. Det kom sms under dagen som aviserade "Ska jag köpa den här klänningen?" (med foto), "Nu har jag köpt den här klänningen!", "Jag kunde ordna lånekort på stadsbibblan utan dig, för i Malmö behöver man bara vara 16 år för att göra det" följt av "Ska jag låna någon bok åt dig?", "Hinner inte låna bok åt dig för nu ska vi gå och äta", "Förresten kan jag låna bok åt dig för vi gick tillbaka" och så telefonsamtal framåt kvällen "Tycker du verkligen att jag ska cykla hem när det är mörkt och det snöar?" varpå hon fick till svar att det tyckte väl modern egentligen inte, men eftersom modern jobbade kväll och inte var på plats hemma för bilhämtning, och fadern var iväg i Hörby på galej (årsmöte i någon orienteringskrets) så fick hon cykla på i blötyrsnö och mörker. Dessutom med två astunga tegelstenar till fantasyböcker hon lånat till sin mamma i ryggsäcken. Hårt. Mycket hårt.
Fast jag gav henne ryggmassage när jag kom hem, det gjorde jag. Fast tydligen kittlades den mer än gjorde nytta.

Och så hade jag sagostund för ett fyrtiotal 3-4-åringar, och läste några sagor för dem som handlade om riddare och drakar. Allra först hade jag med en faktabok om riddare för att visa lite hur de såg ut, rustningar och vapen och så där. Med på en bild fanns en rustning åt en häst också:

Varpå ett av de små rosenkindade barnen kommenterade:
"Det är en robotenhörning!"

Det är bara en tidsfråga

Min dotters uppfattning om tid:

"Jag går upp 05.45 för då hinner jag först ner på toaletten innan de andra kommer och vill in. Därefter äter jag min frukost på 12 minuter, klär mig på 8 minuter och kollar mobilen resterande 5. 06.35 rullar jag ut cykeln ur garaget så hinner jag i god tid ner till bussen mot Malmö som går 7.04. Jag har koll på hur lång tid den ska ta på sig in till stan, om den är sen, hur lång tid jag i så fall har på mig att hinna ner till mitt skåp i källaren på skolan för att hämta och lämna grejer. Jag har koll på bussen hem på eftermiddagen, har kollat upp i Skånetrafikens app om det finns några förseningar. Jag går alltid och lägger mig 22.00 för annars får jag inte tillräckligt med sömn om jag ska upp 05.45. På lördagar sover jag länge, utan väckarklocka. På söndagar sätter jag larmet till 9.00 annars sover jag för länge och kan inte somna i tid på söndagskvällen."

Ja, ni fattar minutgrejen va?

Min sons uppfattning om tid:

Morgon. Det är noll-gradigt ute. Då vägrar min son av princip och säkerhetsskäl att cykla. Det kan vara halt. Han är klok. Men eftersom jag själv den här morgonen inte ska iväg lika tidigt så kan han inte åka med mig utan måste själv promenera ner till busstationen.

Modern: "Hur dags måste du gå iväg om du ska hinna ner till bussen?"
Sonen: "Det vet jag när jag är uppe på toppen av kullen."

Aha. Då.

Om en helg som gick

Jag har bestämt med mig själv att jag inte får ägna ytterligare ett blogginlägg åt att gnälla över snön... så vad blir det då kvar att skriva om nu när snön återigen vräker ner där ute? (till och med här i Häljarp...) Att jag både lördag och söndag var ute och gick långpromenader trots det där vita underlaget jag inte får gnälla över? Iklädd x antal lager kläder, och med nu ännu kvardröjande träningsvärk i vader och rumpa efter att ha fått pulsa i drivorna? (nyttigt, nyttigt...)

Eller att jag besegrade min skräck och var ute och övningskörde med Erik igår eftermiddag, trots det där isiga underlaget och drivorna jag inte får gnälla om här? Och att vi överlevde?

Nä, det kan jag ju inte skriva om.

Fan.

Jag vill allra mest sjukskriva mig i två veckor tills solen värmer och koltrasten sjunger och tills dess ligga under mitt duntäcke och bli serverad ostbågar ur silverskål.

Och när jag ligger där vill jag ha bra böcker att läsa. Helgen som gick ägnades en hel del åt först en bok som jag avslutade trots att jag inte tyckte om den, sedan en annan bok jag bara kom halvvägs i eftersom jag inte tyckte om den, och sedan dessutom en tredje bok jag lade ned efter en tredjedel för att jag inte tyckte om den. Vilket oflyt! Så kan vi ju inte ha det!

Och, ja! Jag kan skryta! På lördagen stekte jag ett köttstycke, en rostbiff, på det perfektaste vis. Jag har aldrig någonsin fått till en biff med så perfekt färg, och så mör att den bara smälte i munnen. Ska jag bli en matbloggare nu? Nä. Bevare oss väl.

(jag fotade den, för sådana unika stunder måste dokumenteras. "Mamma? Du är pinsam. Du lägger inte upp den där bilden, va? Du fattar hur  pinsam du är nu, va? Uppläggningsfatet och omgivningen och alltihopa är bara så ocoola.")

Vidare Vintrig Vidrighet

Läget är fortfarande: snöigt.
Körandet är fortfarande: jobbigt.
Carolinas känslor för vinter, snö och kyla är fortfarande: hat.
Häljarp och jobbet och biblioteket och alla människorna som bor och jobbar här har det fortfarande: snöfritt. Helt snöfritt. Och med en allmän inställning av att: "är det verkligen så där mycket snö som tidningarna skriver? Det känns lite överdrivet?" alternativt "Va, har ni snö? Men här är det ju sol?"
Carolinas allmänna feeling för detta: Jag. Blir. Så. Trött.
Dagens oro: kommer jag hem idag, då?
Dagens oro 2: måste in om Citygross i Staffanstorp för att handla mat. Är det moddigt på parkeringen där? Kör jag fast?
För: dagens pinsamma: Jag körde fast i snön i morse. På bygatan. I en fakking snövall som precis plogats upp av en traktor och som jag lite hastigt skovlat bort det värsta från men inte hunnit ordentligt pga skulle hinna köra Lisa till bussen. Skovlade inte tillräckligt, för körde alltså fast. Och fick gräva. Och gräva. Och gräva. Tills bileländet kunde få fäste och krypa iväg. Varpå jag höll på att köra fast igen i modden i Klågerup där jag lämnade Lisa. Men lyckades spinna loss och komma vidare mot jobb.
Och dagens men-va-faaan: Vi hade inte behövt stressa eftersom bussen Lisa var så glad för att den stod kvar när vi försent kom dit... inte startade. Alls. Så hon fick ändå vänta på nästa buss som puttrade iväg ett bra tag senare, ganska sen den också.
Och så Dagens oro 3, större: Erik började senare och ville absolut inte åka iväg med någon bil som gick hemifrån 7.15, tack så mycket. Han skulle promenera ner till Klågeup och bussen för "det är inga problem, mamma, ta det lugnt". Känns så tryggt att veta att han knatar längs med landsvägen där folk slirar i lössnön och modden och tar fart en bit innan backarna och kurvorna för att inte köra fast i snön. Not.
Dagens längt: fredagsmys. Ikväll med skaldjurs-pill med tillbehör. Åh, att sitta hemma alla fyra på plats och inte behöva köra bil på många timmar. Det!