Nu ni, nu är jag på gång...

Jag jobbar vidare med det här att lära mig att hålla armarna raka i svingen, titta på bollen och vara något mer rörlig än en sågbock. Spela golf, alltså. Två kvällar den här veckan har jag dragit med mig Håkan till golfbanan, och han har snällt stått med mig på drivingrangen och gått med mig på träningsbanan. Ja, alltså, han har ju också spelat, men han får ju iväg bollen...

Det är svårt, och det visste jag ju på förväg att det skulle vara. Men jag tycker verkligen att jag gör som jag är tillsagd, och att bollen och klubban är elaka när de inte bär sig åt som jag tycker att de borde. Igår bad jag Håkan filma mig med telefonen när jag svingade. På filmen ser jag inte alls ut som jag tycker att jag gör i huvudet. Nyttig grej att göra. 

Märkligt är det då att jag sedan ute på träningsbanan faktiskt lyckas både slå iväg bollen, och slå den rakt. I tisdags inte tillräckligt bra, men igår så lyckades jag få till det så pass att jag fick ihop tillräckligt med poäng för att klara "spelprovet" för grönt kort. För den nybörjarkurs jag gick gällde nämligen att jag skulle klara klubbens träningsbana (6 korthål) på 12 poäng. Igår fick jag 16...! 

Så nu har jag fått det här fina mailet som gör att jag får lov att börja spela golf "på riktigt". Hcp 54-are är säkert varmt välkomna i alla bollar, särskilt på helgerna när jag har tid att spela... Hehe. Jag är jättenervös för det där, att jag som nybörjare ska hålla på och göra bort mig medan andra rutinerade rävar står och ser på med ett tillkämpat leende och "ta det lugnt, vi har alla varit där" som replik men inombords ba: "men hur svårt kan det vara...?!".

Well. En annan grej är detta med sakerna. Alldeles just nu består min samlade golfutrustning av det ni ser på bilden nedan: Två bollar, en markör (som jag fått av Håkan), två peggar (som jag hittat), en greenlagare (som jag fått av Håkan). Jag har att jobba på här.

Så nu blir det alltså golf?

Om förra veckans vardagar var så vardagliga och o-bloggbara (jamen, hallå? "jag gick upp, jag körde till jobbet, jag körde hem, jag åt mat, jag sprang/tränade/struntade i att springa/struntade i att träna, jag lade ohälsosamt många timmar på Harry Potter Puzzles & Spells, mitt nya gift på telefonen...") - så var å andra sidan helgen så himla fullpackad att jag inte hann blogga innan jag störtade utmattad i säng. 

Jo, för i helgen hittade jag på något nytt: hela lördagen (10-18) gick jag nybörjarkurs i golf. Golf! Jag! Jodå, där stod jag på en driving-range med en hink bollar och slog och slog och slog, och vinklade handleden och sträckte på armen och böjde kroppen på konstiga sätt enligt instruktörens extremt tålmodiga och pedagogiska anvisningar. Jag stod också vid en bunker och slog och slog och slog. Och i bunkern. Och på en green. Och vid sidan av en green. Och så böjde jag mig ner efter bollar ungefär sjuhundraåttiotre gånger. Och klämde ihop händerna i ett grepp de aldrig förut varit vana vid. Och när jag slagit fyrtioelvaåttahundratretusen slag av olika arter och var så trött att armarna skakade och jag inte riktigt kom ihåg vilken del av  mig själv som var upp eller ner och absolut inte vilket som var chip eller pitch eller bak eller fram... ja, då gick jag ut på den korta träningsbanan på sex hål och spelade ännu mer golf med mina kurskamrater. Och sedan började det regna, kurskamraterna åkte hem, men jag gick en runda till alldeles ensam. 

För jo: jag tyckte det var alldeles vansinnigt roligt. 

På kvällen rasade jag alltså i säng strax efter nio. Heh. Och när jag vaknade på morgonen berättade min kropp för mig om alla de muskler den hade som jag inte ens visste att de fanns. De svängande musklerna runt midjan, de sträckande musklerna i axlarna, de bollupplockande musklerna i rumpan och låren. Och alla dessa muskler skrek i vånda och lidande unisont ungefär "du är snart 53! vad gör du med oss?? tror du att du är odödlig, eller?" 

Vad gjorde jag då? Åkte på orienteringstävling i Stockamöllan, såklart. DM lång i mossig granskog. Den gick åt fanders. Jag sprang långsamt och jag sprang fel, men jag sprang. 

Då blev kroppen så chockad att den liksom slutade göra ont och bara surade i allmän trötthet i stället. Och idag, måndag, så säger kroppen typ "OK, tro att du är 23 då. Gör du det. Jag ska hämnas på något annat sätt, vänta bara." Och jag stampar glad i hågen runt på jobbet och funderar på hur jag ska få in golf i mitt jobb-läs-orienteringsliv men det går säkert bra om jag spelar lite mindre mobilspel. Imorgon kväll ska jag spela igen. Eller, ja, slå bollen. Igen och igen och igen på driving-rangen och vid bunkern och allt det där, samt gå ut på den korta träningsbanan. Jag har inte ens klubbhandicap än och har många timmars träningsvärk kvar innan jag kan segla ut på "riktiga" rundor.

Vandringssöndag Klåveröd

 Idag vaknade mitt huvud 05.50 trots att det var söndag, och satte genast igång med att grubbla över världsproblem i allmänhet och oro över barnens välbefinnande i synnerhet, och vägrade alldeles totalt att somna om. Lite dumt av den, eftersom jag inte somnade förrän någon gång efter 01.00 pga satt och såg på film för länge och spelade Harry Potter Puzzles and Spells på mobilen ännu längre. Vid 8 gav jag upp sovgrejen och gick upp. 

Bästa medicinen för allmän oro och sånt där är för mig att åka ut i skogen, så det gjorde jag. Idag blev det till Klåveröds strövområde på Söderåsen, en timmes aptrist bilkörning via 108:an och 106:an och Kävlinge, Teckomatorp och Svalöv vilket kan vara ungefär den tråkigaste landsvägen som finns - men: så värt det! För oj, vilka fina vandringsleder det finns vid Klåveröd! Vi har orienterat mycket i skogarna omkring där, men aldrig vandrat, och det var fina stigar med tydlig skyltning och mycket omväxlande skog. Jag började min runda vid Traneröds mosse där det var ordentliga spänger att gå på, och sedan fick jag gå genom mossig granskog, över betesmark med stenmurar, genom dramatiska stendalar och längs med Klåverödsdammen. Där satt jag för övrigt på en sten och åt raggmunk med fläsk och kände att livet var rätt förträffligt ändå trots att det är så tomt hemma i huset utan barn. 

Jag skulle tro att jag tog 50 foton eller så med mobilkameran... här är några av dem.

Fascinerande möte i skogen 1: barnkalaset. I ett vindskydd vid Klåveröds dammar pågick ett fullt utvecklat barnkalas med födelsedagssång och presentöppning och drivor av barn. Hela vägen från parkeringen till vindskyddet satt ballonger i träden som vägvisning. Fint, och rolig idé! 

Fascinerande möte i skogen 2: Familjen som cyklade mountainbike. Stigen var här ganska backig och full av stenar, och på vissa partier både stenar och lera, halt och slirigt och rätt jobbigt att ta sig fram. Här kommer då mountainbike-pappan, som har sitt kanske ettåriga barn i barnsits framför sig på ramen. Efter följer mountainbike-mamman, vars ekipage består av henne själv på cykel, samt ett något äldre barn (3? 4?) på egen liten cykel bakom, fastkopplad på hennes pakethållare med en sån där extra stång. Alltså. Tungt nog att dra på vid cykling på en vanlig asfaltsväg, och här med stenar och lera och backar...? För att inte tala om läskigheten när pappan cyklar i nerförsbackar, med stenar, och minsta barnet framför sig som någon slags sköld. 
Men de måtte verkligen älska sin cykling och inte vilja avstå från den ens under småbarnsåren. "Allt går, bara man har rätta utrustningen och viljan" liksom. 

Rymdapor, gräshoppor och silvertejp

 Igår kom Erik hem och stannade över natten, jag tror han kände att mamma-radarn sände ut nödrop. Och direkt kom jag ihåg hur det är att ha en Erik hemma - det är lite som att öppna dörren för en gräshoppssvärm eller nåt. Mat, dryck och godis som står i kylskåp och skafferi liksom bara.... försvinner. Well. Det är ju bra. 

Och sen tittade vi på film, han och jag. Vi brukar göra det när han kommer hit, vi har bägge varsin lista med filmer-jag-vill-se i våra respektive telefoner, och så försöker vi hitta någon bägge vill se. Gärna filmer med någon klurig twist eller så. I går hade jag lånat hem en hög filmer från jobbet, och av dem valde vi Ad Astra från förra året, med Brad Pitt. Den hade... ingen twist. Alls. Den bestod av en Brad Pitt i rymddräkt, som åkte i olika rymdraketer, till Neptunus där han hittade sin pappa som var skäggig och desillusionerad och möjligen rätt galen. Brad klappade pappa lite på kinden och bad honom komma hem, vilket pappa först började göra med sen ångrade och flöt ut i rymden lite för sig själv ut i evigheten. Då bröt Brad loss en plåt ifrån rymdskeppet, surfade med den som sköld genom Neptunus ringar och reste hem med rymdskeppet han parkerat där. Tja, det var väl ungefär det hela. Förutom att han också mötte arga apor i ett rymdskepp, blev jagad av månpirater och var jättejätteduktig på att landa en av raketerna på Mars. 

Vilken tur att jag inte har någon filmblogg, eftersom jag varken kan skriva vettigt och/eller seriöst om filmer eller begriper mig på filmers eventuella djup och storhet och kan analysera dem på ett klokt sätt. Vad jag nu har läst är att Ad Astra ska vara en slags rymdens Apocalypse Now med skäggige pappa som Kurtz. Den blev inte bättre av att veta det. Jag har sett Apocalypse Now. Jag gillade inte den heller. 

Så här brukar det för det mesta vara när Erik och jag ser på film - vi kommenterar filmerna sönder och samman under tiden vi ser dem, och efteråt vrider och vänder vi på alla konstigheter och enas om att detta var den märkligaste filmen vi sett. Igår höll vi dessutom på att skratta ihjäl oss åt alla konstigheter Brad Pitt (ja, han hette förstås något annat i filmen men det har jag glömt) ägnade sig åt på sin rymdresa. Roligast är när mördaraporna har anfallit och Brad på fullaste allvar försöker rädda sin döende kollega genom att vira silvertejp runt hans rymdhjälm. Det funkar inte alls, han dör på alla möjliga sätt och det är därför Brad sedan hjältemodigt måste ta över den där raketlandningen på Mars (tekniken verkar mest gå ut på att få raketen att stå exakt rakt upp och ser ut ungefär som när vi försöker få husbilen att stå rakt på nivåklossar på campingplatsen. Fast med dramatisk musik.

Jahaja. Utöver rymdape-fniss har jag ägnat dagen åt lång-lång-frukost och att springa 8 km i Bokskogen. Ikväll ska jag se Himmel över Berlin som också fanns med i min filmhög, men den får jag se på utan son-sällskap.

Medelålders par med utflugna barn

 Nu är det tomt i huset i Vismarlöv, för nu har Lisa tagit alla sina favoritkläder, sin ukulele, sin dator, alla sina sjuttioåtta hudvårds- och hårvårdsflaskor, sin telefon, sin Hufflepuff-tavla, och flyttat till Visby. 

Som alltid när det händer riktigt stora grejer i mitt liv så blir jag helt tyst här på bloggen - det blir som för stort att skriva om. Eller, jag vet inte. Liksom att det blir för futtigt att skriva om nya tröjor och en bil som klagar på lågt däcktryck - när man helt plötsligt har slutat vara "barnfamilj" och övergått till att vara "medelålders par". Jag borde lägga oändligt många inlägg här på gråt och veklagan och nostalgi och ack ack ack. För det är såklart jättejobbigt, det här.

Men ni får tänka er allt det där, och så återgår jag till att skriva om de där små vardagsdetaljerna jag tydligen behöver bre ut mig om istället. 

Som att jag gick till frissan igår och bad att få lite rött i toningen den här gången för att det kändes som att det behövdes lite rödskimrande hår i mitt liv.

Eller som att jag igår utan att be någon om ursäkt kunde laga storstilad middag till mig själv bestående av raggmunk, lingonsylt och fläsk. Håkan var i skogen på orientering, och de där mat-kinkiga barnen behagar ju ha flyttat hemifrån, så då kan jag vältra mig i favoritmat av det här slaget. Snart ska jag steka isterband också.

Men hur har hon det på Gotland, då? Rätt mycket kaos och tårar de första dagarna såklart, men också en hel del spirande lycka. Huset hon bor i är fantastiskt fint, med lummig trädgård och 5 minuters cykelväg ner till högskolan i hamnen. Och Gotland och Visby är ju... ja, Gotland och Visby. Vackert så det gör ont. Och så det bästa: småkusinerna. Alla dagar! Att verkligen, verkligen få komma in i deras liv! Det jämnar liksom till det där andra kantiga och lite läskiga med litteraturlistor och studieförvirring.

På lördag ska jag och Håkan frossa i smörgåstårta. Bara för att vi kan.

Innanför den gröna dörren till vänster ligger Lisas lilla 1:a med kokvrå

Kusiner!