Inlägg till mig själv att läsas i december 2014

Carolina!

När du någon gång sisådär två veckor före jul börjar gripas av den där "måste-klara-av-inför-jul"-stressen, och börjar skriva långa listor på "köpa!", "att göra!" och så där?

Skit i det där med att "göra julgodis".

Julgodis är

1. vackert på receptbilderna - men blir i verkligheten utrunnet, oregelbundet och oaptitligt. Alla föredrar i hemlighet köpegodis och sätter man fram det är det ingen som rör julgodiset utom av ren artighet.
2. väldigt omständligt att göra. Knäck tar sju svåra år att koka om den ska få den rätta nästan-stenhårda konsistensen. Och nästan alltid så tar den sju svåra år och får ändå inte den rätta nästan-stenhårda konsistensen för när man låtit den koka löjligt länge orkar man inte med den sista halvtimmen som kanske behövdes. Rischoklad är enkelt att göra - men banne mig ännu enklare att köpa, och då slipper man ha den där jättelika påsen med "vårgårda-ris" liggandes i skafferiet i tid och evighet (ingen äter ändå det skitet). Kola ska vi bara inte prata om - tar lika lång tid som knäck och ska dessutom paketeras i små käcka omslag av smörpapper. Det kletar och jävlas och sen åter till punkt 1: ingen äter det ändå utom av ren artighet.
3. det är dyrare än att köpa vanligt godis (som dessutom är godare och ändå det som - se punkt 1 - alla helst vill ha)
4. det innebär alltid, som en ren naturlag eller kanske beroende på den allmänna julstressen, att någon slags katastrof inträffar i samband med julgodisgrejandet. Minns de senaste årens erfarenheter:
1. året du hade hittat käckaste receptet på smörkola, som skulle tillagas i micron. Skitet exploderade givetvis och du hittar fortfarande kolarester i microns innersta och hemligaste delar
2. året ni skulle bygga ölandsbron, eller om det var eiffeltornet, i pepparkaksdeg, och Lisa och du själv fick bränt socker på händerna och armarna och allt blev kaos
3. alla år och gånger som knäcksmetajävelen kokat över
4. just i år nya erfarenheten av att försöka krossa turkiska pepparkarameller (till lakritsknäcken) i en påse mot stengolvet varpå givetvis påsen spricker och turkiska pepparkaramellsdelar och partiklar sprids över hela jämra köksgolvet
5. man får ändå alltid, alltid i slutändan slänga minst 3/4 av julgodiset eftersom - se punkt 1 - ändå ingen vill äta av det.

Alltså. Gör inget julgodis. Köp mängder av dajm, ta av pappret och lägg dem i en fin korg! Köp smågodis! Köp polkagrisar! Köp en kartong wienernougat! Men: Gör Det Inte Själv.

Punkt.

..."men det är ju så roligt, blir så gott och behöver inte vara så svårt..."

 

Min tur att köra!!

Jo, det är klart jag borde skrivit något om julen här idag. Annandag jul, kylskåpet fullt med mat som inte kommer orkas ätas upp, julklapparna öppnade, julgranen funderar på om den ska börja barra idag eller i morgon. Ögon har tindrat (jo, faktiskt,  Lisas ögon tindrade mycket intensivt när hon öppnade julklappen med två biljetter till One Directions konsert i Stockholm i juni), ögon har runnit (ja, för Erik är kanonförkyld), ögon har svidit (men kan inte gästerna gå hem nu? De har ju ätit, julklapparna är ju öppnade och jag vill bara gå och lägga mig nu när allt är avklarat (tja, ni vet ju att det där med att umgås inte direkt är min grej))

Men. Istället väljer jag att skriva om det här med bilar. Igen. Kanske jag startar det nya året med att döpa om bloggen till "Carolina och bilarna". Men det är ju så här att nu startar ett nytt kapitel i vår bilägandes historia: Lyckan i att äga en bil.

Fattar ni? Lyckan. 

För så kan man säga när man hämtade ut en fabriksny VW Polo fredagen innan jul. En NY bil!! Till den HÄR familjen!! Och det är så vansinnigt roligt att köra. Inga varningslampor som lyser. Inga konstiga missljud. Ingen särskild knyck för att få i backen. Ingen oro. Bilen går alldeles utmärkt att köra i alla hastigheter, även över 80 km/h. Det är så helt och alldeles fantastiskt.

Så nu är det inget dividerande om vem som behöver köra. Vi anmäler oss båda frivilligt, omgående. Köra och köpa mjölk? Jamen, det kan jag göra! Köra till affären och byta julklappen? Jag fixar! Och varför köra dit det är närmast? Nä, vi kör till Emporia för det är lite längre. Eller varför inte Center Syd, Löddeköpinge? Jaså, Lisa vill bli körd till sin bästis som just nu vistas i Vallåkra i Helsingborgstrakten? Jag kör! Inga problem! Jag offrar så gärna lite av min lediga dag för att köra 10 mil helt i onödan. Så får jag ju lyssnat lite på min ljudbok, också.

Jubel!!

Snillen spekulerar

Vi har en jultävling här på biblioteket. Barnen ska gissa vilka en rad ord är när man kastat om bokstäverna, och så ska de gissa hur många skumtomtar vi har pregat ner i en stor glasburk. Priset är förstås alla skumtomtarna till den som har rätt på alla orden och gissat närmast i antal skumtomtar.

Det är himla roligt att sitta där vid disken och höra när barnen diskuterar med varandra vilka ord det kan tänkas vara. Att "Allan Keka" ska vara "Kalle Anka", att "dentav" är "advent" (omåttligt klurigt, det sista). Man skulle kunna tänka sig att de yngre barnen har större problem att lista ut vilka orden är än de större barnen, de i åttan och nian. Men nej, så är det faktiskt inte.

Idag hade jag fullt sjå med att försöka hålla mig för skratt (och språkpolisen inom mig nästan dog) när två killar i nian stod och klurade på de här svåra, svåra orden. Den ene av dem hade lämnat in sin svarslapp igår, men nu hjälpte han den andre med lösningen. Han sa inte orden utan kom med listiga ledtrådar. Typ "dentav", ja, det är det där som kommer varje söndag i december?

Men sen kom det här ordet "taljkusse". Han med lösningen gav sig in i en lång utläggning om hur detta skulle vara "ja, du vet musik-cd? Och så det där motsvarande som de hade förr, och så i kombination med julen?" Den andre såg ut som ett levande frågetecken, och det gjorde jag med. Vad menade killen? Jo, så här stod det på lappen som lämnades in (och som alltså var det "rätta svar" den andre niondeklassaren hade lämnat in igår):

taljkusse = julkasset

Alltså "kasset" (lätt felstavat dessutom) som det där de hade förr som motsvarade cd-skivor.

Hej och hå. Man undrar hur det gick på de nationella proven i svenska? (om man får vara lite elak)(som man väl brukar)

Jaha. Skratta du. Men vet du vad "taljkusse" är om du kastar om bokstäverna?

"God"?? På vilket sätt då?

Jag är inne i en ovanligt sur period. Det är mörkret som gör det. Och alla måsten. Jo, visst kan jag njuta av en hel massa saker kring jul, det kan jag. Och jag ser oerhört mycket fram emot julledigheten. Men dagarna som är kvar nu innan är så sega och mörka och jobbiga och jag är så gnällig, så gnällig, så gnällig.

Och mindre än någonsin säger jag "godmorgon". Jag säger aldrig godmorgon. (möjligen, eventuellt som "fånga-uppmärksamheten-var-tysta-för-nu-börjar-vi" inledning när jag har tidiga bokprat för klasser)
Vad är "godmorgon" för ett himla dumt uttryck?? Egentligen? För mig är en morgon aldrig god. Jag är trött, det är stressigt med morgonrutinerna, mitt humör är sämre än sämst innan klockan tio. Och då är morgonen INTE "god".

Hurtfriskt ska det uttalas också, eländet. "Godmorgon!!" med solsken i blick och ett leende på läpparna.

Gah!

Undantag är förstås helgerna, men då är det å andra sidan ingen som hurtfriskt ska flöjta ut något "godmorgon" för då är vi hemma i trygga Vismarlöv där vi alla är nattmänniskor och där dagen börjar tidigast tio på förmiddagen.

Så när folk hurtfriskar loss med sitt "Godmorgon!!" så svara jag alltid bara "Hej." Ingen falsk marknadsföring för min del.

Omöjliga frågor till frukost nr 658 och nr 37

- Mamma?
- (från tidningens djup) Mmmm?
-  Tänk dig att två gaffeltruckar står precis mitt emot varandra Och så lyfter de varandra med hjälp av gafflarna därfram. Då borde de sväva efter en stund, eller hur? För bägge blir lyfta av den andra trucken?
- (rotar fram fysikkunskaperna från hjärnans källarutrymmen) Ehrm. Nä? Det där med tyngdkraften, då?
- Men de blir ju upplyfta från marken?!

 - Mamma?
- (lika djupt koncentrerad i intressant tidningsartikel som vanligt) Ja?
- Vikten av en skugga måste vara ha negativt värde, eller hur?
- Vikten av en skugga? Helt ärligt har jag aldrig funderat på just detta.
- Jo, men ljus har vikt även om det är en oändligt liten vikt. Skugga är avsaknad av ljus. Då måste dess vikt vara negativ.
- (river sig förvirrat i håret och känner djup tacksamhet över yrkesvalet "bibliotekarie" och inte "fysiker") Har Ingen Aning. Faktiskt inte.

Hämndgiriga (??) datorvarelser

Jag trodde jag var kompis med dem. För det mesta, i alla fall. Datorvarelserna, alltså. Jag tror inte på teknik och ettor och nollor och sånt. Nä, jag är fullständigt övertygad om att det är små gubbar och gummor, och djur, och mycket mycket små ormar och troll som jobbar innanför datorskalet. Och som flyger ute i rymden med stora resväskor i händerna för att allt det som jag skickar och hämtar på internet ska komma fram. Datorvarelserna. Och att de, med små undantag och små missförstånd som jag i min välvilja har glömt bort, för det mesta gör som jag vill.

Men nu.

Nu måste jag ha gjort något ruskigt fel. Något som retat upp dem alldeles förförfärligt. För nu händer det mystiska saker i mitt datorliv som liksom inte låter sig förklaras. Stora fel.

Det första är det där med min gamla bokblogg. När jag öppnade den igår för att läsa ett gammalt inlägg upptäckte jag att bilden på bokomslaget i det inlägget hade bytts ut mot en bild på ett helt annat bokomslag. Och inte bara i det inlägget. I inlägg efter inlägg efter inlägg kunde man nu se bilder på böcker om psykologi, most wanted hits 2005, doktorsavhandlingar i ekonomi och sånt när jag kanske skrivit om alver som svingade svärd, tårdrypande kärlekshistorier och spännande polisromaner.

Men hallå!! Fatta vilket jobb att gå in och byta tillbaka varenda bild!! Många timmar...jag har bara hunnit byta tillbaka bilden i 4-5 inlägg än så länge. Återstår...resten.

Det andra har jag suttit och kallsvettats över på jobbet idag. På jobbet sparas alla mina filer på en server. Jag kan alltså öppna vilken dator som helst inom kommunen och komma åt mina filer där. Och jag sitter på olika platser och jobbar - vid skrivbordet, vid lånedisken... Den viktigaste och största filen jag har är en gigantisk excelfil där jag loggar dels alla böcker jag läst sedan jag började som bibliotekarie, dels i vilken skolklass jag pratat om vilken bok och datum för det. Filen är mitt viktigaste arbetsredskap, mer eller mindre. Den har nästan 1300 rader och över 20 kolumner och innehåller oändligt mycket information.

Nu satt jag och jobbade i den i min laptop vid skrivbordet. Sparade, stängde och gick ut för att avlösa min kollega vid lånedisken. Öppnade samma fil fast i den datorn. Och upptäcker att allt det jag nyss satt och skrev in i filen inte finns där. Däremot finns väldigt mycket inskrivet från förra veckan - det som jag nyss vid skrivbordet satt och letade efter i filen och undrade om jag hade blivit senil när jag inte hittade det. Hade jag verkligen inte skrivit in allt det där jag trodde att jag skrev in i onsdags?

Jo, det hade jag. Men det omöjliga har hänt: Filen ligger på ett ställe på en server. Har ett namn. Men existerar i två olika versioner beroende på vilken dator jag använder för att öppna den.

Man sätter sig liksom inte att dubbelkolla 1300 x 20 celler för att jämföra innehållet och vad som skiljer de två gigantiska filerna åt. "Katastrof" skulle kunna vara en bra beskrivning på det hela. Så det var med en viss grad av emotionell upphetsning jag felanmälde det hela till IT-avdelningen på kommunen. Många stora bokstäver i mailet och så, ja ni fattar.

Innan IT-avdelningen hann svara gjorde jag lite stickkontroller och upptäckte att skillnaderna mellan filerna nog inte var så stora, att det nog ändå bara var det jag skrivit in förra veckan som hade lagt sig i en egen fil i ett parallellt universum (eller nåt). Ett par timmars jobb och jag hade allt i en enda fil igen. När jag öppnade den i min laptop, i alla fall.

När sedan IT-avdelningen ringde upp var jag rätt lugn och fin. Och det var nog bra, för i början hade IT-killen sitt släktes ganska överlägsna attityd. Jag var en IT-användare. Och alltså var det jag som hade gjort fel. Det är en IT-grundlag. "Du måste helt enkelt ha sparat ner filen på två olika ställen även om du inte tror det själv".

Men - nu  hände det ytterst märkliga och banbrytande i IT-historien att jag faktiskt hade rätt. Filen var sparad på rätt sätt och på ett enda ställe. Men existerade i två olika versioner beroende på varifrån den öppnades. IT-killen hade aldrig sett något liknande och visste inte hur det kunde ha skett.

Men jag förstod äntligen. Datorvarelserna. Carolina skulle förvirras och straffas, så var det bara.

"Hjärnsläpp i filhanteraren". Så löd IT-killens proffsiga diagnos. Men jag vet ju bättre. Snälla datorvarelser - hur kan jag göra allt bra igen? Ska jag spela mer Skyrim och sluta med mitt vänsterprassel med Pokémon på Eriks Nintendo DS? Ska jag förbjuda Lisa att titta på Paradise hotel på min dator? Eller ska det vara fler vilodagar för er? Är ni utarbetade? Ska jag kanske begränsa internetanvändandet (och era besvärliga resor) till bara måndag-fredag och bara öppna lokala filer på helgerna? Vad? Vad?

"Det får vara nog nu."

Bye bye Volvo. Hej Polo!

Alldeles nyss såg jag vår Volvo slira iväg på den väldigt snöiga bygatan. Fast med någon helt främmande vid ratten. Någon som ska ta sig an den där rosten på sidobalkarna, bromsarna och allt det andra som skulle göras vid. I handen har jag 6 hopvikta 500-lappar. Mer fick vi inte för den. Och då var tretusen ändå det absolut högsta budet vi fick efter att ha lagt ut bilen till försäljning på Blocket.

Visst, det var skönt att bli av med alla de där problemen. Men ändå svider det lite i hjärtat. Den var så fin när vi köpte den, Volvon. Då för tio år och tjugotretusen mil sedan. Och nu säljer vi den nästan som skrot.

*gråter lite inombords*

Och nu - ja nu har vi bara en bil. Det kan ju, minst sagt, bli lite besvärligt. Jag får cykla till jobbet ett tag, och just nu ligger den lite mer än en decimeter snö på vägarna här ute vid Vismarlöv. Men det töar nog imorgon. Hoppas jag. Och vi får definitivt problem de närmaste veckorna med körandet till olika kvällsaktiviteter. Man cyklar liksom inte till Svedala med Lisa och fiolen på pakethållaren när hon ska på ensembleövning och konserter den närmaste tiden. Men det löser sig nog.

För vi ser ljuset i slutet av tunneln. Om tre eller fyra veckor ska vi köra Ny Bil. Faktiskt. En årsmodell -14 som har gått 0 mil. Det är inte klokt. Det har vi aldrig gjort förut. Det är en VW Polo 1.4 85 Masters, färg Shadow Blue. Med vinterdäck, motorvärmare och kupéfläkt.

Fatta, ny bil!

Har vi blivit helt galna? Nej, bara väldigt, väldigt trötta på att alltid ha problem med bilarna. Har vi blivit rika? Nej, definitivt inte.

Men vi ska prova något nytt. Vi ska privatleasa en bil. Vi förbinder oss att betala 2000:- i månaden i tre år. Vi får inte köra mer än totalt 4500 mil. När de tre åren har gått lämnar vi tillbaka bilen till bilfirman (eller köper ut den till restvärde). Vi betalar ingenting i handpenning. All service ingår. Och vi tycker att vi köper oss till en problemfriare tillvaro. Vi får väl se om vi ångrar oss sen. Men just nu känns det väldigt bra, i alla fall.

Snart i ett Vismarlöv nära mig

Självmordsfasaner

 Fasaner är vackra fåglar. Alltså, jag menar färgerna och allt det där. Men jag har den fasta övertygelsen att de måste vara ett av jordens dummaste djur. Det verkar alltid som att de inte har en aning om vad de håller på med, eller om var de är på väg eller varför. Att se en fasan som yrar runt ute på bygatan eller någon annanstans är liksom som att se ordet "vimsig" ta fysisk form.

Och så ser jag liksom alltid för mig en litet sånt där snurrstreck ovanför deras huvuden som det finns ovanför seriefigurers huvuden när de är yra eller förvirrade eller något:

De hade väl kunnat vimsa runt så mycket de orkade, de där fasanerna, om det inte vore för det att de ganska ofta drabbas av total vims-attack när det närmar sig en bil. Då blir det kortslutning i den lilla fasanhjärnan och den ultimata och listiga lösningen är ofta att 1. springa ut framför bilen och sedan 2. springa i full fart framåt, alltså inte tvärs över vägen utan i samma riktning som bilen kör i.

Varför? och varför flyger de inte???

Allt detta mitt gnäll över fasaners (o)intelligens kommer sig av att jag och Lisa kom körande häromdagen ute på landsvägen. Precis innan vi fick möte med en annan bil så kastade sig en sån där självmordsfasan ut mitt framför vår bil med ett förvirrat "kamikaaaaze!" skrik. Jag hade inte en chans att väja för då hade jag antingen kört i diket eller krockat med den där andra bilen. Inte hann jag bromsa heller. Så fasanens liv ändades med ett hårt "smäsk".

Detta var precis utanför Vismarlöv City, och Lisa och jag tyckte att vi inte kunde låta den där (f.d) fasanen ligga kvar på vägen utanför. Så vi parkerade bilen utanför huset, vandrade över åkern och skulle bara fösa ner den i diket åtminstone. Men där svek modet. Den var ganska stor. Och varm. Och väldigt död. Ingen av oss ville ta på den eller peta på den med foten. Så de bilister som körde förbi just då kunde få se den rätt så spektakulära synen av en mor och dotter som rycker loss en av reflexpinnarna i vägkanten och petar ner en f.d självmordsfasan i diket, under gälla skrin från dottern som har en ganska stor äckel-attack.
Den där äckel-attacken intensifierades när vi gick tillbaka över åkern och Lisa efter några steg skrek rätt ut och tog ett högt språng eftersom hon nästan klivit på ett par döda "råttungar" (som hon sa) som låg där. Sedan kunde man se Lisa springa in i huset gällt skrikande efter att ha fått en överdos natur. Allra äckligast blev det när vi kom in och jag upptäckte att jag till råga på allt äckel hade trampat i en hundbajs på åkern också. Med mina Nike Free som ju har ovanligt många och djupa skåror i sulorna. Härligt!

Kapitel 2 om självmordsfasaner kom nästa dag eller så. Då körde jag på landsvägen igen när ett helt gäng sturska fasaner kastade sig ut på vägen framför min bil. Den här gången kunde jag både väja och stanna så inga fler fasaner gick till spillo. Men jag tror att det där gänget var den första, förolyckade självmordsfasanens kompisar. De var helt enkelt ute efter hämnd. Nu hade de tänkt ut en enormt listig plan och gick alla till attack mot Den Onda Volvon på en och samma gång.

Dumma djur.

Stolt moder filmar duktig dotter

I går kväll var det adventskonsert i Hyby kyrka med Svedala kulturskola. Lisa spelade "A Celebrated Duet" tillsammans med sin fiollärare Malin Lovén.

För en gångs skull satt jag allra längst fram i kyrkan och kunde filma (med telefonen...) utan huvuden och sånt oviktigt som kom i vägen. Här är filmen:



Nu vill jag höra jubel och applåder. Visst är Lisa bästast och duktigast?!

Bilformad julklapp?

Då var det alltså dags för besiktning av Volvon idag på morgonen. Den som skulle ha skett för två veckor sen, men där jag på väg till besiktningsstationen raskt fick kasta mig på telefonen och avbeställa tiden för den jämra varningslampan om "fel på bromsarna-stanna genast bilen-skäms-ring bärgaren" tändes.

Nu tändes inte någon varningslampa. Men jag var duktigt nervös. Vad skulle bilbesiktigaren hitta? Jämmer och elände?

De är himla trevliga på den lilla besiktningsstationen i Svedala, faktiskt. De kommer ut till en där man sitter i bilen och väntar, öppnar dörren och säger att "gå du nu in i värmen och ta dig en kopp kaffe så ska jag ta hand om din bil". Så det gjorde jag.

Fast det spelar ingen roll hur många koppar kaffe jag drack ochh hur mysigt det än var där i väntrummet - för när besiktningsmannen kom dit och skrev ut protokollet så var det med fyra ombesiktningspunkter. Och de punkterna och hans utlåtande kan sammanfattas med tre ord:

Död och begravning.

Så är det. Det som ska göras vid blir så dyrt (och då har vi inte ens tagit upp det här med att bromsoljan läcker och att motorn går dåligt om man kör i över 80 km/h) att det inte är lönt. Man kostar inte på lyxbehandling av en bil som när som helst skulle kunna ställa sig i vägkanten med bilens motsvarighet till brustet aneurysm.

En månad till kan jag köra. Men nu får vi ut och leta ny bil. Faktiskt.

(snäääääälla jultomten...???)

En sanningsenlig redogörelse

Jag läste nyligen i tidningen att man ska vara försiktig med sina statusuppdateringar på Facebook, Twitter etc. Att om man bara skriver glada käcka statusuppdateringar om hur bra allting är och om hur duktiga saker man gör så visar det en överdrivet positiv bild av en själv. Nästan psykotisk. Fina namn som narcissim och machiavellism nämndes i den där artikeln.

Så därför tvekade jag lite  att skriva det här blogginlägget som var tänkt att handla om helgen som gick. Den var nämligen fylld av idylliska familjesammankomster och slå-sig-för-bröstet-duktigheter och bra saker som hänt. Men nu skriver jag det, och bara för att ni ska förstå att jag inte är narcissistisk eller psykotisk eller så, så skriver jag in något litet som liksom punkterar den där första fina bilden av hur det hela verkade vara. Alltså:

Modern och fadern i huset (jag och Håkan alltså, för att förtydliga) hade i god tid under stort samförstånd och med stor fantasi köpt in 48 små, pedagogiska och roliga saker för en överkomlig peng. På fredagskvällen efter maten satte de sig under många lyckliga fniss och ivrigt slog de in alla 48 små paket till barnens adventskalendrar. Barnen var inlåsta på övervåningen men tindrade ändå förväntansfullt med ögonen.

(onsdag: Håkan - vi måste köpa de där j-la adventskalenderpresenterna. - Ja, jag vet. - Burlöv centrum, idag, direkt efter jobb? Powershopping...thank god for T*G*R
fredag, efter den slafsiga pizzamiddagen: OK - vi hinner inte med paketen imorgon. Det får bli nu. - Ikväll? Det är ju fredag? Stöööön. "prassel prassel krafs klipp stön knyta knyta" - jamen kan du inte anstränga dig LITE i alla fall? Byta pappersmönster på några av paketen? - Palla! Skitet håller ju ihop i alla fall och ungarna sliter bara upp dem ändå *ännu mer prassel och knytande och stönande* -Hur långt har du hunnit? - Tretton. Och du? -Fjorton. Haha, jag leder! - Som om det spelar någon roll...)

Lördag förmiddag: Den goda husmodern sätter med glatt humör igång med att baka lussekatter. I bakgrunden hörs stilla julmusik. Dofterna sprider sig från köket till resten av huset. Alla tindrar med ögonen och får julstämning.

(Meh! Mamma! Kan du inte låta bli att ha russin i dem? -Nej! -Jamen det är ju bara du som gillar russin. -Ja, men det ska vara russin i lussekatter. Punkt. Ni får väl pilla ur dem då. Det är jag som bestämmer. - Kan du sänka den där julmusiken? Jag kan inte höra stridsvagnarna i datorspelet? -Nej! Det ska vara så här högt! -Mamma - var hittar du alla dessa mystiska jullåtar? David Hasselhoff - vad är det för skit? - Käft! Tindra!!)

Den fiffiga bokbloggaren i familjen, hon med huvudet på skaft och ögonen öppna för möjligheter, lägger upp ett foto på facebook från när hon handlade på ICA Maxi och hittade oväntade ting på hyllan för mensskydd. Redaktören på LitteraturMagazinet hör omgående av sig och vill lägga upp bilden på min blogg. På två timmar har bilden fått nästan 400 likes. Fifteen minutes of fame i dagens socialmediavärld. Den fiffiga bokbloggaren går runt och är nöjd resten av helgen.

(Jo, men det är faktiskt sant. Dock hade bilden inte ett skit med böcker att göra. Eller ens med läsning. Men såna smällar får man ju ta om man vill bli berömd.)

Söndag förmiddag. Modern och dottern åker till Burlöv Centrum för att under stort samförstånd inhandla en klänning till dottern som hon kan ha på sig när det är dags för årets konserter med musikskolan och sånt där.

(Men Lisa - du behöver inte en ny klänning. Kan du inte bara ta de svarta tajtsen med en svart kofta, svarta shortsen och ett vitt linne? Och ett rött sidenband i flätan? (det ska vara svart-vitt-rött i outfiten för konserterna) - Meh! Mamma! De svarta shortsen har jag vuxit ur för eeeevigheter sen! och jag HAR faktiskt bara två LILA klänningar. Och vi MÅSTE ha svart-vitt-rött på oss. - Vadå? Får ni inte spela annars? - Det är faktiskt VIKTIGT.)

Söndag middag. En vacker klänning är inhandlad. Nu är det dags för den härliga stund på året när adventsljusstakarna ska plockas fram och novembers ogenomträngliga mörker ska lysas upp av julens vackra ljus.

(Håkan! Det är nästan ingen av ljusstakarna som funkar. - Men byt lampor på dem då? - Det är jobbigt. Man vet inte vilken lampa som ska bytas. Fixa! - Håkan! Var är alla förlängningssladdar och förgreningsdosor? Har du tagit dem, eller? - Nej, det har jag inte. - Men de är ju inte här! De kan ju inte bara försvinna! Varför är det så här varenda år? Jag hatar de här jämrans sladdarna. - Den här ljusstaken funkar hur bra som helst. - Gjorde den ju inte! - Du måste trycka på knappen där. - Men det gjorde jag ju, fattar du väl. Den funkade inte när jag provade.)

Med hela huset upptänt av vackra ljusstakar och en upplyst snöflingeljuskedja i uterummet åkte den förnöjda modern i huset iväg på ännu ett nyttigt Friskis & Svettispass för att öka kondition och välbefinnande. Eftersom hon dessutom varit ute lördagen och sprungit en bra runda kände hon sig extra nöjd med sig själv.

(Men Lisa! Är du nu säker på att du inte ska med och gympa? - Ja! har jag ju sagt! Sluta tjata! jag VILL inte med)

Söndag kväll. Hela familjen samlas runt köksbordet. Tända ljus, nersläckt i övrigt (förutom de vackra adentsljusstakarna förstås). Traditionsenlig adventsfika med te, varm choklad, nybakade lussekatter (med russin) och pepparkakor. Låg stämningsfull julmusik i bakgrunden.

(Det sista är faktiskt helt sant.)

Psykopat? Jag?