tisdag 30 september 2014

Det blev en mara...

Tips till dig som tänker springa ett maraton men fortfarande har rester av en förkylning i kroppen: det går inte lika bra som du tänkt dig.

Förstås. Kroppen tar tid på sig att återhämta sig ordentligt efter en förkylning, och ett maraton är ett...kraftprov kan vi väl säga.

Men - om man nu har varit anmält till en mara i ett år, och tränat som en galning, och bokat och betalt en resa, och ska springa tillsammans med någon annan...då är man helt enkelt inte så förnuftig som man borde utan "testar och ser om det går ändå".

Som jag nu alltså gjorde.

Jodå, det gick att springa. Jag hostade inte. Inte så mycket, i alla fall. Och det kändes helt OK att springa. Ända tills jag hade sprungit sisådär 24-25 km. Då var jag väldigt mycket tröttare än jag hade tänkt mig. Det gjorde ont i fötterna, och någon runners high hade inte infunnit sig någonstans på vägen. Jag körde på tills jag hade sprungit 30 km och kände sedan efter om jag skulle fullfölja. Det skulle jag förstås. Inte sjutton bryter man en mara, för att sedan ändå vara tvungen att promenera hela vägen till målet?

Nej. På ren vilja och extrem envishet sprang jag vidare, med ben som bara skrek MJÖLKSYRA! AJ! STANNA! och fötter som för länge sedan sagt ifrån att "nu är det alldeles för mycket asfaltsunderlag, tack så mycket". Jag hade druckit vad jag skulle och ätit på alla ställen man kunde äta (bananer). Men lungorna fixade tydligen inte tillräckligt med syre ner till musklerna. Inte så konstigt - jag kunde inte djupandas helt fritt pga den där eländiga förkylningsresten.
En kilometer i taget. Fram till den lyktstolpen. Fram till den reklamskylten. Till nästa vätskestation. Till nästa kilometerskylt. Jag gick ibland, och joggade (mycket, mycket sakta) så långa sträckor jag kunde. Jag skulle i mål. Jag måste i mål!

Jag sprang hela upploppet längs Unter dem Linden. Irriterade mig på att klockan behagade ha lagt av efter ungefär 4.50, irriterade mig över att jag definitivt inte skulle slå min förra maratontid, irriterade mig över ölreklam, medlöpare, gatstenar och i princip allt. Orkade liksom inte ta in att "nu springer jag under Brandenburger Tor, bara några hundra meter kvar nu". Jag hade tunnelseende: i mål, i mål i mål klara det klara det lite till lite till. Och till sist kom jag i mål och benen kunde få sluta springa.

Efter en stunds stapplande kom så stället där de delar ut medaljer. Och när jag fick den där medaljen kring halsen - då! Då fattade jag att jag trots förkylning och smärta och elände faktiskt hade tagit mig i mål. Jag hade fullföljt! Utan att bryta! Skit i att jag hade sämre tid än förra gången (tyvärr exakt 4 sekunder över fem timmar...) - jag gjorde det! Igen! Och jag började storgråta, och grät hela vägen bort till där jag fick en påse med banan, söta kakor och annat klägg, tryckte i mig bananen och något sött kex, grät lite till, hämtade ut min påse med kläder, satte mig och lugnade ner mig. Jag klarade det!


Ja, ja, jag kan höra er nu: hur dum är du? Man ska inte springa en mara om man inte är helt frisk! Nej, men jag kände mig OK. Det jag var rädd för var att jag skulle börja hosta och få problem med andning och så där, och då hade jag brutit loppet. Och den första halvan kändes väldigt bra och då var det kul med alla människor och alla orkestrar och sånt som stod längs med vägen och spelade musik - fin stämning! Det var sen, andra halvan som kroppen med all önskvärd tydlighet visade att det här med syreupptagningen inte funkade som det borde.

Jag har sagt att jag inte ska springa fler maraton. Men jag har börjat tänka om, för jag är irriterad över att det blev så här trist nu. Jag kände mig mer vältränad än förra gången, hade sprungit snabbare på träningspassen och ville våga hålla ett högre tempo och göra en bättre tid - och så får jag en jämrans förkylning som pajar allt. Nu vill jag se om jag någon gång ändå kan göra om det, och göra det på den tiden jag hade tänkt mig den här gången (under 4.30 i alla fall). Men det blir inte nästa år. Kanske i Stockholm 2016. Kanske.

Och Håkan då? Hur gick det för honom i hans första mara? Vet ni - han säger helt enkelt "aldrig mer". Punkt. Han fullföljde. Men det är för långt, tycker han. Ungefär 2 mil för långt.

torsdag 18 september 2014

Stavningslektion

Den här känslan man får, när man en vecka innan ett jäääääättelångt maraton ska springas, ett maraton man har tränat och tränat och tränat och tränat (upprepa i all evinnerlighet) för, då, när man en vecka före det blir förkyld?

Vet ni hur man stavar till den känslan?

"ammenvaffaaan"

Alltid lär man sig något nytt, eller hur?


tisdag 16 september 2014

Här vilar

Min farfar ligger begravd vid Halla kyrka på Gotland. Det är inte så ofta vi kommer på besök till hans grav - men vi passade förstås på nu när min bror gifte sig i just den kyrkan.

Det är ju så att vår Erik är döpt till Erik Lennart efter min pappa, som också heter Erik Lennart, och min farfar som hette Erik, och Håkans pappa som heter Lennart i andranamn. Erik Lennart Landin-Grubb, alltså. Och Erik stod en mycket lång stund och tittade på sin morfars fars gravsten. Det kändes lite "spooky" sa han sen. Som att se sin egen gravsten.

Jag påmindes åter om det där latinska uttrycket jag skrev ett inlägg om för ganska länge sedan:
Hodie mihi, cras tibi (idag mig, i morgon dig)



fredag 12 september 2014

Saker man kan få med posten

Sicken fin fredagseftermiddag när jag fick packa upp det här paketet:


Lakritspulver, lakrits...frön(?), saltlakrits från Lakritsfabriken och så ett recept på lakritspannacotta. 

Det är sånt som gör livet lite trevligare att leva!
Tack snälla mamma - du vet vad din dotter behöver, du. 

torsdag 11 september 2014

Klädsel: mörk kostym

Vi var alltså på bröllop i helgen, när min bror Petrus gifte sig med Johanna i Halla kyrka på Gotland. Om själva bröllopet kan du läsa i det här inlägget - men nu vill jag visa mer om Vad Vi Hade På Oss. Inbjudan angav "mörk kostym", och familjen L-G klädde upp sig som aldrig förr. Sonen i kostym! Modern i klänning!

Oj, vad många foton jag tog i lördags! Här är alltså några av dem som visar hur fina vi var.

De fina barnen L-G. Det tog riktigt många timmar innan Erik kunde slappna av i den nya kostymen.

Och här är kusin Greta med också.

Så här underbart fin var Lena i håret!

Femtonåringarna i all sin ståt: Erik och Malte



Lillebror Mathias

Mor och son

Kostym ska det vara! Även om man inte riktigt hunnit bli tre månader gammal. Finaste lillkusin Vinton!

Och så söt-kusinen Bonnie med mamma Petronella

onsdag 10 september 2014

Och intet öga var torrt...

Sorlet i kyrkan lägger sig. Prästen kommer fram och berättar för de församlade när de får fotografera, när de inte ska fotografera och att de faktiskt ska sjunga med i psalmerna allihopa. Även de som inte tycker att de kan. Kyrkan ska fyllas av ljud och glädje.

Så hörs kyrkklockorna. Klumpen i halsen växer. Det är stort, det här.

Kyrkklockorna tystnar, och snart kan man långt utifrån ana fiolspel. Fiolmusiken kommer närmare, och det är den gotländska brudmarschen som spelas. Nu sitter den här skribenten och gråter redan innan brudföljet ens har kommit in i kyrkan (som hon har övat, den där fiolspelerskan som går där...och nu äntligen är det på allvar).

In i kyrkan kommer de. Fiolspelarna ställer sig längst bak i kyrkan och fortsätter att spela. Brudparet tågar in. Alla i kyrkan reser sig.

Här kommer Petrus, och här kommer Johanna. De är så fina!

Här kommer min lillebror, och han ska gifta sig!!

Här kommer brudens bästa vän, som är tärna, och här kommer brudgummens bestman som är storebror Arvid. Och här kommer prästen.

Och nu ska alla sjunga första psalmen. (och den här skribenten kan inte sjunga en enda ton, för hon gråter)
(hon gråter ännu mer när brudparet ger varandra äktenskapslöftena)
(och när en sextonårig tjej sjunger Kents Utan dina andetag)

Nu är de gifta. Med äktenskapsbeviset i hand går de ut på kyrkbacken och får tusen kramar och miljoner risgryn över sig. Solen lyser. Alla lyser.



Se bröllopsföljet! Nu går de från Halla kyrka förbi den lilla Halla skola och bort till ladan där festen ska vara. Brudparet går först, och efter följer alla bröllopsgästerna.


Det är fint. Det är så fint det kan bli.

Se de dukade borden! Se brudbågen av eklöv! Se på brudparet som måste kyssa varandra så fort någon klingar i glasen! (det klingas ofta i glasen...) Se på de dignande faten med helgrillad hjort och lamm! Potatisgratängerna! Ostarna! Vinet! Tårtan! Men se framförallt på brudparet! Där sitter de, och månader av planerande är äntligen över - de är där. De njuter! De har roligt! De gifter sig!


Bestman Arvid





Till nyblivna herr och fru Landin: Grattis, och lycka till! Och tack så väldigt mycket att familjen L-G från Vismarlöv fick vara med på allt det här fina!

torsdag 4 september 2014

Om doftande hår och sånt

Vi har en ny tvål vid handfatet i badrummet nu. Jag kommer inte ihåg märket, men den är lysande giftgrön, och så doftar den äpple.

Äpple! Vilka minnen den doften väcker! Jag landar raskt i mitt tio-elva-årsjag, ungefär (och vi pratar slutet av 1970-talet). Då skulle de nytvättade håren dofta äpple. Och just då i livet var den tiden det började bli intressant om håret var rent och doftade något överhuvudtaget. Det hade kommit partyn med i bilden. Det skulle pussas på killar och man skulle bli ihop. Och håret skulle tvättas med äppelschampo.

Det var ett speciellt märke, det där schampot, som jag har glömt det med. Men på bilden var det en flicka med långt hår och halmhatt. Det fanns två dofter till, persika tror jag och möjligen citron. Men det var äpple som gällde. Någon som minns?

Några år senare hade äpplena helt spelat ut sin roll. Då var det ölschampo som gällde. Någon som minns ölschampoflaskorna, då? Ölfärgat var det, men det luktade inte av öl utan av någon annan parfym. Kort trend - jag tror att den hade gått över redan när jag slutade högstadiet.

Och ännu senare i livet - Fenjal. Fenjaltiden varade ganska länge, och var inte schampo utan duschtvål i olika dofter med tillhörande lotion och deodorant. Den blå doftade godast, tyckte jag.
(och ja, jag ser på nätet att Fenjal-märket finns kvar, men jag tänker på de där små halvrunda flaskorna som fanns förr)

Och på tal om deodoranter - minns ni Date? Med olika flicknamn för de olika dofterna?

Nu är det förstås bara Victoria's Secret som gäller. Coconut Vanilla Passion, typ. Jojomen.