Vår bästa femtonåring!!

"Mamma? Kan du fatta att jag ska börja nian till hösten? Nian?"

Nä, Lisa, jag kan inte det. Du är min lilla minsta. I mitt huvud springer du fortfarande upp till ditt rum och byter om till balettkläder och dansar framför TVn när det spelas bra musik där. Typ "medivestifalen". Och du dansar fortfarande mamma-kommer!-glädje-dansen när jag hämtar dig på dagis.

Idag fyller du femton år, min älskade tjej. Du är mittemellan barn och vuxen, och kan mycket väl hålla mig i handen ibland, och fnysa åt frågan om "ni klarar er ensamma över helgen nu då?" nästa stund eftersom du vet att du och brorsan givetvis klarar att fixa till en god lördagsmiddag själva.

Du, som har perfekt gehör, som sjunger dig igenom alla dina dagar. Du, som är riktigt duktig på att spela fiol, men som även har lärt dig att spela piano alldeles på egen hand (meh! mamma! vem som helst kan väl spela ackord på piano?) och kompar dig själv när du sjunger. Och du, som kom med den något oväntade prylen att önska dig till din födelsedag: en ukulele. En ukulele? Jo, för det är som gitarr, fast coolare liksom. Och du envisades, och önskade liksom bara det.

Nu står du där på ditt rum, och har stämt din ukulele, och håller på att lära dig ta de där ackorden på den i stället. (meh! mamma! vem som helst kan väl ta ut några ackord?)(nej, Lisa, vem som helst kan inte det)

Musik och sång, fanfiction och vanliga böcker, snapchat och andra sociala media är de största delarna i ditt liv. Skolan fixar du lätt. Vilken väg du ska vandra i framtiden vet du inte riktigt än, och är lite orolig för det. Men hallå!? vilken femtonåring vet vad han eller hon ska bli? Jag tror du kommer att vandra en bra väg. Och du kommer garanterat att sjunga varenda steg. Högt, så där som du brukar, och ur någon obskyr musikal som du har lyckats hitta. Det är du.

Grattis på femtonårsdagen, älskade dotter!

Knätofsar 2016??

Jag ville ha klänning på mig idag, och kollade igenom garderoben fast jag redan visste exakt vad som fanns där. Mörka klänningar, och klänningar som jag vuxit ur fast tvärtom, liksom. (grejen med att gå ner 13 kilo är att det är förträffligt roligt att köpa nya kläder... men innan man har gjort det? Om man inte är gjord av pengar? Kläder som fladdrar på fel ställen...)

Längst bak hittade jag en gammal favorit - ljusblå, hellång, somrig, med en rad knappar längst fram. Jag tog på mig den och kände exakt hur länge sedan det var jag hade haft den på mig. Så... fotsid den var? Hade den alltid fladdrat så där långt ner på benen? Nästan täckt fötterna, liksom? Äsch, det blev nog bra. Den var ju somrigare än de andra svarta och grå i olika stickade material i alla fall?

Möter dottern i vardagsrummet:

"VAD är det du har på dig, mamma???"
"Eehh... sommarklänning? Är det något fel?"
"Asså.. nä." *plats för hånfullt fniss*
"Vadå?!"
"Nämen... ha du den på dig." *mer hånfullt, överlägset fniss"
"VAD är fel, Lisa?"
"Mamma - det ser ut som om du har folkdräkt på dig!"

Jepp. Det gjorde det. När jag tänkte efter. Fotsid och blå, liksom. Funkade 1993 eller när jag nu kan tänkas ha köpt den. Funkar absolut inte idag. Svishande tygkänsla kring anklarna som jag redan från början kände var ovan och konstig... är helt klart inte OK 2016. Om man inte är på väg till 1. skolavslutning, eller 2. midsommardans med blomsterkrans i håret, eller 3. folkdanstillställning eller 4. bondbröllop.

Jag bytte till vita byxor och blå blus. Dottern höll tyst.

Hur en torsdagskväll kan spenderas

En torsdagskväll försvinner så snabbt om man...

... kör från jobbet någon halvtimme tidigare i tron att man då ska komma lite tidigare hem. "Hahahaha" sade trafiken vid Lomma-avfarten från E6, rondellerna söder om Lund och hela jämra vägen till Staffanstorp. "Kul idé du hade där! Tänkte du att du var ensam om att köra hem vid den tiden?"

... efter plågsam hemkomst bara stannar hemma för att hämta upp tonårssonen, och sedan direkt ger sig ut i samma eländiga trafik fast nu med Triangeln i Malmö som mål. Att köra bil i Malmö runt 17-tiden, ungefär varsomhelst, är inte så där himla kul.

...lyckas nå Triangelns parkeringsgarage, äntligen få stänga motorn, ge sig upp en våning och in till Svea Vaccin som snällt nog har öppet till 18 på vardagkvällar, och ha en from förhoppning om att kunna sätta den andra TBE-vaccinsprutan i sig själv och sonen lika snabbt som det gick förra gången, för att sedan hinna handla några födelsedagspresenter till dottern innan det är dags att (mmm) sätta sig i bilen igen och ta sig ut ur stan (trafik!) och hem för att någon gång kunna sätta igång med den där middagen innan svält inträder.

...komma in på Svea Vaccin, ta en nummerlapp och konstatera att man faktiskt har nästa nummer. Yej! Fast sekunderna efter höra frågorna sjuksköterskan i receptionen ställer till pappan som är talesperson för hela den familj som sitter i soffan i väntrummet: "... och ungefär var i Pakistan är det ni vill åka?"

... vänta medan det reds ut var i Pakistan de vill åka.

...vänta medan det reds ut vilka sprutor som då kan behövas

...vänta medan det reds ut ifall barnen redan har fått dem via BVC

... vänta medan det reds ut ifall frun vill ha den där extra sprutan eller inte

... vänta medan det reds ut ifall alla sprutor i rekommenderat vaccinationsprogram finns på Svea vaccin (nä)

... vänta medan det diskuteras huruvida det är bra med magsjukesprutor eller ej

...vänta medan det reds ut varför det inte går att betala med karlns vanliga betalkort

... vänta medan det reds ut att JA, alla ni som kommer in på Svea vaccin ska OCKSÅ ta nummerlappar och vänta på er tur, ni behöver INTE ställa er precis vid disken och stirra på allt jag gör för det kommer inte att gå fortare då

... vänta medan sjuksköterskan i receptionen äntligen reser sig upp och är klar med allt pappersarbete angående Pakistan, och visar sig vara samma sjuksköterska som nu ska påbörja vaccinering av sagda familjs alla medlemmar som inom kort troligen kommer att resa till Pakistan. (nå, det sitter en skylt på dörren om att "Sjuksköterska sökes akut" så det är väl bara att gilla läget) Familj + sköterska försvinner. Länge. Länge. Länge.

Mage knorrar högljutt. 

Stämpelljud hörs. (vaccinationskorten för en resa till Pakistan lär ha många stämplar)

Äntligen, äntligen, äntligen få jämra TBE-vaccinering, med en minuts marginal till 18:00. Möta blickarna på alla dem som fortfarande sitter i väntrummet. Som till sist fattade grejen med nummerlappar. 

Nå? Välgenomtänkta och färgmatchade födelsedagspresenter till en älskad lillasyster? Tidpunkt för middagsätande denna torsdag? (oäkte maken på vift i skogarna i mellanskåne så ej behjälplig) Nja, vi drar en ridå över allt det och avslutar inlägget här.

Världens finaste sjuttonåring!

Kolla! Jag har fångat honom på bild!

Annars ser vi inte mycket av honom nuförtiden. Antingen är han i skolan i Lund, dit han själv tar sig med cykel till och från Klågerup och sedan buss vidare. Eller så sitter han instängd i sitt rum och pluggar.

Jäklar vad han pluggar! Det är en hel del matte som ska göras när man går på tekniskt program, det är det. Och kemi. Och teknikvetenskap. Och grupparbeten, i svenskan, i kemin, på produktutvecklingen... Och det ska rapporteras grejer för idrotten (smällkall januarisöndag: "vart ska du??" "till bokskogen för att springa, för träningsdagbokens skull vet du...") och det ska läsas böcker och det ska övas inför prov. Och han gör alltihop. Bra dessutom! Kommer hem och har fått A på prov efter prov. Och har hamnat i en hel klass full med likasinnade. (mamma! de har armbandsur allihop! de är som jag!) Och trivs med livet. Och han är glad. Trött av allt pluggande, men glad. Och... lycklig? Jag tror det.

Vet ni - den här datorspelsnörden och plugghästen som är vår son? Han fyller sjutton år idag!! Och han kan nog vara den finaste, snällaste sjuttonåringen som finns. Med den smartaste humorn. Omtänksam är han (mamma - vill du ha en kopp te?) Och sanslöst duktig på engelska. Han har ännu inte gett upp hoppet om att vi ska kunna svara på alla hans tusentals frågor, men brukar numera utveckla dem till en stunds föreläsning för oss andra dödliga om sånt där som jag själv bara godtar (olika kemiska reaktioner och fysikaliska lagar och matematiska regler). Han vill veta varför. Fortfarande vill han alltid veta varför ljuset bryts i en spegel, grundämnen reagerar med varandra på givna sätt eller annat som jag inte ens kan sätta relevanta ord på längre.

Förutom kunskapshunger är det den andra hungern. Den här killen kan banne mig äta när som helst och hur mycket som helst. Äta tre mackor, en banan och några kakor vid fyratiden på eftermiddagen och ändå kunna lassa in berg med pasta när vi äter middag, för att lite senare på kvällen ladda med ännu mer mat. En av vetenskapens största frågor är var han gör av allt det där.

Grattis på födelsedagen, världens bästa Erik! Älskar dig så mycket!!

Bra saker med Göteborgsvarvet

Bästa sakerna med Göteborgsvarvet? Åh, det är så mycket!! Men det bästa kanske är det här?

Barnen som står överallt längs med vägen och sträcker ut sina händer för att man ska hajjfajjva dem. Då strålar de! Och nej, de står förstås inte bara vid Göteborgsvarvet - de står i publiken längs med alla långlopp och vet precis hur man ska göra för en "high five-line". Men kanske att de är extra många i Göteborg? Jag älskar verkligen det där, och försöker träffa så många barnahänder jag kan när jag springer förbi. Energikick!

Eller om det är den enorma festen runtomkring? Det är alltså 65 000 löpare i Göteborgsvarvet, och de drar med sig määäängder av vänner och familj som står och hejar, och dessa hejar dessutom på alla oss andra också. Plus att det är många som går ut och är publik bara för att de tycker det är kul att titta på alla löpare. Och som tar med sig mat, filt och stolar och har picknick bredvid löpspåret. Eller som spelar musik. Eller som håller upp skyltar OCH spelar musik. Man får så många "kom igen" och "heja heja" med sig längs med vägen att det är 5-6 km gratis bara av det...

Detta var mitt tredje Göteborgsvarv, och visst har jag haft kul de andra två men det här var i särklass det bästa! Det var (nä, jag ljuger inte) rena njutningen från början till slut. Jag hade en sådan där otrolig dag när jag kunde springa hur långt som helst utan att bli trött. Allt stämde och allt kändes toppen  och jag fick super-runners-high redan efter någon kilometer... 

Och när jag sedan vid passeringen av 10 km såg att jag hade gjort det på 57 minuter, trots lugnt tempo de första två kilometrarna? Då började jag ana att jag kanske kunde nå min drömgräns att gå under två timmar... så jag fortsatte hålla ett högre tempo och det kändes bra. Jag ökade, och det kändes fortfarande bra. Fast 21 km är förstås milen två gånger och en kilometer TILL, det är lätt att glömma den... så sista kilometrarna jagade jag (sista 500 metrarna höll jag väl 4 minuters-tempo, har aldrig sprungit så fort tror jag). In på upploppet visste jag att det handlade om sekunder, så jag sprang jävlariminlillalåda fort... och gick över mållinjen på 1.59:39. Jag lyckades!!

Klart vi ska springa Göteborgsvarvet 2017 också! 

Och så blev det söndagkväll

Jo, det är klart att jag skulle kunna skriva om löpning och Göteborg och viktväktande och annat, men det kommer. Just nu är jag bara så fylld av nuet, så det blir ett carpe diem-inlägg i stället.

Söndagskväll, och jag har precis varit ute på långpromenad. Och allt är bara så himla perfekt just nu: det är maj. Det är ljumma vindar. Det är sol. Allt är grönt. Sommaren står runt knuten och snart får jag äta jordgubbsmarängtårta (jo, för jag har hittat ett fantastiskt recept på det...)

Kastanjerna blommar.

Jag är så...nöjd med allt: för några dagar sedan nådde jag min målvikt med viktväktandet, igår sprang jag en halvmara på under två timmar för första gången i mitt liv. I morgon ska jag tillbaka till jobbet som jag längtar till när jag inte är där. Om några veckor ska vi till Toscana och fira pappa som fyller 70. På tisdag fyller Erik 17, om en vecka fyller Lisa 15. I helgen ska vi åka till Kalmar och fira mamma som fyller 70. Det är så många bra saker som händer!!

Och så ja, det där med sommaren som är på ingång. Och de ljusa kvällarna.

Och på en av de där bilderna finns ett buskage (det med vyn där man ser flera mil bort). Och i det buskaget sitter en näktergal och sjunger som om varje kväll vore den sista. När jag går förbi där så blundar jag.

Här och nu. Nu är det bra.

Och i Seoul har de... soligt.

Här kommer en vardagsdetalj att fundera över:

Det är en närbild på den alldeles helt vanliga trådlösa telefonen som står på kontoret där jag jobbar. Jag har inte tittat närmare på den förut, mest konstaterat att det finns text på displayen, och så har jag kollat om den lilla röda lampan för intalade meddelanden blinkar eller ej.

Men nu stannade jag upp och läste vad det faktiskt stod på displayen. Ett antal notiser om att det är soligt, med några gradangivelser. Och så överst: Seoul. Tja, vädret och graderna stämmer inte det minsta för hur det är i Häljarp i dag eller hur det kan tänkas bli i morgon. Solen tittar väl fram då och då, men några trettio grader är det inte. Så det är väl helt enkelt så att ingen har brytt sig om att göra inställningarna klart på telefonen, och att det är fabriksinställningarna som visas. Den är väl tillverkad i Korea, kanske, med tanke på hur viktigt det är med vädret dag för dag i Seoul?

Jaha. Jo. MEN, tänker då den här negativt inställda bloggaren, om det nu vore så att jag satte mig ner och med mycket möda och stort besvär gjorde rätt inställningar på telefonen så att den begriper att vi är i Häljarp och inte i Asien? Varför? Varför i herrans namn vill jag att den bärbara telefonen ska berätta vädret just nu, och igår, och imorgon för mig? Det är ju inte ens som på min smartphone där jag har en app som kan tala om hur vädret ska bli de närmaste dagarna, både där jag är nu och där jag kan tänkas vara i helgen, och dessutom berätta intressanta detaljer som när solen går upp och ned, vindstyrka, nederbörd, med käcka små illustrationer av sol och moln ifall jag inte fattar? Nä, den här bärbara fasta telefonen informerar mig bara lakoniskt om att det är "sol och trettio grader" ute. Ifall det är så att jag inte begriper det själv. Ifall det är så att jag går runt och är orolig för hur vädret kan tänkas vara där ute, och det första informationsstället jag galopperar till är givetvis den bärbara telefonen inne på kontoret?

Bästa herr, eller om du nu är fru, Bärbara Telefon: berätta i stället för mig direkt om det är någon som har ringt till biblioteket som jag behöver ringa upp! Vädret struntar jag ganska totalt i, faktiskt.

E6:an

Jag har ju en bit att köra för att komma till jobbet i Häljarp söder om Landskrona. Det tar ungefär 35-40 minuter, och gör mig faktiskt ingenting. Det är skönt att ha lite ställtid mellan jobb- och privatliv, och jag lyssnar på ljudbok och låter kilometrarna försvinna.

Men en sak gillar jag INTE: E6:an. Så otroligt jobbig den är att köra på, och så hårt trafikerad! Och då kör jag ändå tvärs emot den värsta trafiken som ju ska in till Malmö på morgonen. Men det är alltid mängder och åter mängder av lastbilar som ska norrut på morgonen, och de färdas gärna i flock, de där, och så måste man ut i omkörningsfilen och hetsa som alla andra. För jösses vad det hetsas och körs fort på denna väg! Det är helt otroligt! Och läskigt, för avstånden är korta och säkerhetsmarginalerna små när det byts filer för omkörning och avfartskörning.

Så det är inte konstigt att det är många trafikolyckor där, med alla dessa snabbt körande bilister och lastbilsflockar. Nu i morse var det en igen. Och det är klart att det störde mitt körande - jag tog mig först ut till yttre ringvägen i Malmö för att köra vidare på E6 därifrån (är oftast smidigare att göra så än att köra via Lund-Staffanstorp som är något kortare väg annars), möttes av varningsskyltarna som finns över motorvägen: "olycka trafikplats Flädie, väg avstängd", fick köra motorväg tillbaka till Lund för att via landsvägarna förbi Kävlinge och Västra Karup ta mig till Häljarp. Det tog en stund. Störd, ja, men hallå! Jag kom ju tryggt fram?! Tänk på dem som var inblandade i själva trafikolyckan! Värre för dem...

Så det känns inte helt bra, det där motorvägskörandet. Fast vad göra? Önska att alla andra körde någon annan väg? Drömma om 3- eller 4-filigt? Puttra på genom Västra Karup (40 km/h, och 30 förbi skolan) varje morgon och ha myyycket längre restid? Nope. Det är bara att bita ihop, försöka ha koll på alla andra bilister, och kasta mig ut i omkörningsfilen och trampa gasen i botten jag också när det dyker upp lastbilsflockar eller bilister som vill köra på motorvägen från påfarterna... och så hoppas att turen är med mig idag med.

(och innan ni frågar - nä, allmänna färdmedel funkar inte om jag inte vill ha en restid på ett par timmar eller så...)(så är det när man bosatt sig på landet)

Tillägg: jag gjorde bild-googling på E6:an... och fick bara upp bild efter bild efter bild på trafikolyckor och elände. Säger allt, eller? Struntar i bild till det här inlägget nu.

Antikrundan?

Jo, jag fick ju en ny kontorsstol igår? Det startade en viss kedjereaktion här. Den nya stolen sparkade ut de bägge gamla skröfsstolarna som stod och tog plats, och det ledde till att jag kunde flytta in en bokvagn från ett magasin, som i sin tur gav plats åt både bilderböcker som behövde sättas undan och lite faktaböcker som inte fick plats i mina kontorshyllor, och då blev det plats i hyllorna till.... ja ni fattar ungefär. Tisdagsförmiddagen som jag egentligen hade tänkt göra något helt annat försvann, och rätt vad det var stod jag där med en wettexduk och torkade ur tömda skrivbordslådor...

För jag är en tömmare, rensare och slängare. Intar jag en ny arbetsplats så tar det inte lång tid innan jag har blåst den på gammalt skit. Jag klarar inte av att ha skrivbordslådor fyllda med gamla bra-att-ha-saker, och framförallt inte andras gamla bra-att-ha-saker. Eller rader av pärmar fyllda med gamla papper som "kan vara bra att ha, man vet aldrig...". Mötesprotokoll från 1996 och sånt. Ja, man vet ju aldrig.

Andra grejer jag hittade längst ner i lådorna och skåpen? Antikrundan kan komma hit när som helst, säger jag bara. Kvittensblock. Reseräkningsblanketter från 1990-talet. En batteridriven räkneapparat modell större, med en käck liten knapp att trycka på så öppnas en lucka till displayen... Kalkerpapper. ("vad ÄR ens kalkerpapper?" "Jo, barn, det är något du lägger mellan två papper så att det du skriver på det ena pappret går igenom till det andra" "Vadå, som i att 'skriva för hand' eller?" "Jepp." "Coolt!")

Nu ser mitt skrivbord ut som jag vill ha det: tomt ovanpå, och med saker i lådorna som jag använder dagligen. I pedantisk ordning. Andra kan bli nervösa av sånt, vet jag, men nu är det här mitt skrivbord och jag får husera som jag vill. Älskar det!

Och nu står det en kartong på lånedisken där jag har skrivit "Varsågoda!" med fet tuschpenna, och lagt saker i som barnen får ta av, sånt jag hittat i gömmorna: bokmärken, vykort, skrivhäften... de rotar och rotar och är helt lyckliga. Och jag är glad att bli av med det.

En trevande inledning på en ny relation

Inga namn, men en mig närstående person tyckte att det skrevs lite för sällan på den här bloggen. Mitt försvar med att "det händer ju inget i mitt liv att skriva om känns det som" höll tydligen inte, eftersom den här personen tyckte att det är just när jag skriver om de där inte så viktiga vardagshändelserna som det var roligt att läsa. Typ.

Så, ja. Ett skärpningsförsök, och ett återupptäckande av alla rafflande vardagsdetaljer mitt liv är fyllt av.

Idag är det måndag, och det mest spännande som har hänt idag är faktiskt att jag äntligen har fått  min nya och efterlängtade kontorsstol. En leveransklädd människa tittade in genom dörren och frågade om det skulle levereras en stol till Häljarps bibliotek, och såg nästan lite chockad ut när han såg hur glad jag blev. "Det är liksom bara en kontorsstol", såg han ut att tycka, "det ingår inte bubbelbad, champagne eller massage i leveransen".

Men, som alla vet så är kontorsstolar oerhört viktiga saker. Jag sparkade mitt gamla åbäke till omöjlig stol åt sidan och tog genast den här nya och fina i besittning. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Jag vet precis hur jag vill ha min stol, och den här verkade inte riktigt vara där ännu. Men när jag kröp in under den så såg det rätt lovande ut ändå: här fanns spakar, knappar och rattar så att det såg ut som en mindre rymdstation. Jag drog lite här, vred lite där, åkte lite upp och ned men blev inte riktigt klok på vilken spak som gjorde vad med sits, rygg och armstöd.

Men jag är ju informationsspecialist till yrket. Och efter en stund vid min dator hade jag hittat en instruktionsfilm för just min stol, som visade hur spak A:2 reglerade någon luftkudde i ryggen, medan knapparna C:11 resp C:12 kunde vrida runt armstöden, och vredet K:21/2 lite halvt under stolsdynan kunde vridas ett halvt varv så att sitsen anpassades så att när jag sitter rakryggad vid skrivbordet lutas lite framåt. "Good for the spinal stability" tyckte instruktionsfilmen, och jag höll med. Sedan hittade jag luta-med-lätthet-ryggstödet-långt-tillbaka-spaken och lade mig i fredag-eftermiddag-klockan-14:45-ställningen. Mycket skön.

Jodå, vi ska nog bli kompisar, stolen och jag.

ID Trim från Vitra, heter den