Viktigt och stort: Gymnasievalet

Då så. Då var sonens ansökan till gymnasiet bekräftad, utskriven, underskriven och klar. Dags nu att börja hålla tummarna för att han verkligen kommer in på sitt förstahandsval (men det gör han nog).

Vad det blev? Han väljer teknikprogrammet, inriktning teknikvetenskap. Han vill läsa matte, och han vill läsa fysik, och han vill förstå varför ljuset studsar tillbaka från en spegelyta och varför atomer bär sig åt som de gör. Och så himla glad jag är för att han har kommit fram till det!

Även om det är hans eget val så har vi förstås diskuterat gymnasievalet mycket här hemma. Rådet vi gav honom var detta: se till att välja något som du kan göra mycket av sedan. Något som ger många valmöjligheter, som gör att du kan ändra dig och ändra dig igen - men som ändå mest innehåller de ämnen du nu gillar mest och är duktig på i skolan.

De feta gymnasiekatalogerna kom, vi studerade många-val-utbildningarna och sedan tog han hela högen med papper och kataloger, gick upp på sitt rum och stängde in sig. Samhällsprogrammet? Naturvetenskapsprogrammet? Teknikprogrammet? Ekonomiprogrammet? (några yrkesförberedande utbildningar var han inte sugen på) Ha mycket matte? Vill jag läsa samhällsorienterande ämnen? Orkar jag läsa biologi? Var finns det mycket engelska? Vad händer egentligen på tredje året? Vad är ens CAD?? Vill jag sitta och programmera? Vill jag fördjupa mig i historia??? Vad vill jag göra?? Vad kan jag? Vad orkar jag??? Vad är så intressant att jag vill hålla på med det i tre år och kanske hela livet??

Teknikprogrammet blev det alltså, och inriktningen med mest matte och fysik ("nä, jag vill inte sitta och rita hus eller designa, och jag gillar att spela datorspel men tror inte det är så kul att göra dem. Inte egentligen."). Och eftersom den inriktningen inte finns mer än på två skolor här i städerna omkring så var det där skolväljandet inte längre så svårt. Han besökte Polhemskolan i Lund, och han besökte Pauliskolan i Malmö, och så valde han Polhem i första hand.

Klart. Skönt! Yej!

(sen kan vi väl diskutera hela herregud-när-blev-min-son-såhär-stor??-grejen en annan gång?)

Bara låt mig vara, och säg till när allt är klart

Vi ska alltså ansluta vårt hus till kommunalt VA, och som jag skrev för ett tag sedan är detta stoff till mardrömmar och oro för många nätter och dagar för en sådan som mig.

Idag hade jag besök av en rörläggare som skulle titta på huset och tomten och alltihop och göra en bedömning av arbetet. Jag var ohyggligt nervös bara av en sådan sak som detta besök. Vad skulle han säga? Skulle han på hantverkarvis dra in luft mellan tänderna och muttra om "det blir dyrt det här...".
Rörläggarfirman ska alltså mot en viss modest betalning göra de delar av arbetet som är vårt ansvar. Kommunen gräver fram till tomtgränsen. Sedan ska avloppspump till, anslutningar göras och framför allt ska de där rören för vatten in i huset dras någonstans, anslutas och krånglas med. Eventuellt ska vi också, när vi ändå håller på och krånglar, byta ut vår elpanna från 1970-talet. Med "modest betalning" antyder jag härmed att nä, jag vet inte hur dyrt det blir än, och vill nog egentligen inte veta.

För rörläggaren (som i och för sig var mycket trevlig, men också mycket ärlig) bekräftade det vi redan trodde - det finns ingen plats att dra rören för färskvattnet på vår tomt så att de ansluter där gamla vattenledningen går in i huset. Inte heller går det att dra dem under huset, vilket var det rosenröda förslaget från firman som projekterade åt kommunen. Rören måste gå igenom uterummet, eller rättare sagt ner i marken som finns under uterummets gjutna golv som i sin tur ligger på plattor på ännu mer betong. Vilket innebär att uterummet måste totalförstöras en tid för att kanske så småningom stiga ur askan likt en fågel Fenix, med nytt golv och nya rör långt under sig.

Vad den ärlige rörläggaren också sade var att "häcken ryker, plattgången får läggas om, allt kommer att vara rätt uppochner ett tag och det var väldigt vilken liten tomt ni har och vad husen ligger tätt?"

Gah! Det är nu jag går och lägger mig i sängen, under täcket, i fosterställning. Kommer fram i oktober igen. Kanske.

En enda liten ljuspunkt, dock: förvisso ska hela jämra trädgården på framsidan grävas upp och uterummet demoleras - men den där rabatten på framsidan av huset där jag precis satt så väldigt många nya påskliljelökar? Vattnet kan alltså inte gå in där, så just den rabatten ska lämnas ifred. Jag får väl gå och ställa mig framför den och njuta, och låtsas som att det som finns bakom min rygg (ni vet, halshuggna häcken och våldtagna gräsmattan, jorden, leran och smutsen) inte finns.

Hobbit 3 - frågor som kräver svar

Vi har äntligen varit och sett på Hobbit 3: Femhärarslaget, och gillade den ganska mycket. Men i bilen på väg hem, och vid middagen på kvällen så hade vi ganska många diskussioner. Frågor uppstod. Frågor som kräver svar.

Varför utnyttjar inte Gandalf det faktum att han är trollkarl, och använder sin magi? I stället står han mitt i alla dessa mängder med anfallande orcher och slåss med sin stav. Hur meningslöst är inte det?

Varför inte slå ihop film 2 (en timme av drake-jagar-dvärgar-i-bergsalar) med film 3 (vi slåss-vi-slåss-vi-slåss...)?

Hur kom det sig egentligen  att femhärarslaget vanns, och tydligen av den rätta sidan? Ena stunden ses en handfull dvärgar attackeras av hundratals elaka orcher, och döda alvkrigare och människor ligga i drivor. Andra stunden är helt plötsligt allt frid och fröjd (förutom det att de snyggaste i filmen har dött) och orcherna verkar ha rest iväg någon annanstans? Var det örnarna  som gjorde det? För allt verkade lösa sig när Bilbo sa örnarna kommer...!

Tyckte Azog the Defilers mor någonsin om sin son? Hur gick det till när han fick sitt namn? (du ska heta Gulleplutt, du ska heta Orchiporchi, du ska heta Sockergrynet....och du får heta Besmutsaren)

"min lille Smutsare, kom till mamsen då.."

Legolas blir av sin far uppmanad att söka upp "utbygdsjägarna", och då särskilt Arathorns son, som nog kommer att bli en hejare till karl. Sure. Det bör gå ungefär 80 år eller så mellan händelserna i Bilbo och inledningen på Sagan om ringen. Och Aragorn är en människa - inte någon odödlig alv eller långlivad dvärg. Är han ens född när Thranduil har sitt far-till-son-snack med Legolas?

De här ormarna som äter sig igenom bergen och gör gångar åt orcherna? Hade väl varit rätt smart att utnyttja dem lite mer, va? Låta dem gräva sig in i Erebor och ställa till med lite havoc där, eller överhuvudtaget skicka in dem i striden om det nu är så att de kan befallas på något sätt. Hade nog räckt med två stycken för garanterad seger.

Hur kan Tauriel vara kär i Kili i stället för Legolas? Kili verkar mest ställa till det för sig, förutom att han är snygg. Men Legolas! Killen kan surfa på tunnor, rida på ett bergstroll, springa på nedfallande stenar medan de befinner sig i luften, flyga med attack-fladdermöss och få skogsalvernas kung att få tårar i ögonen. Hur kan hon missa honom? Va? Vavavava??

Hur många uppfattade ens att Mr Ögonbryn Himself är med även i den här filmen, i ungefär 1,4 sekunder? Vad är Persbrandts gage för detta inhopp? Hur lång tid blev han sminkad för att vi skulle få se The Ögonbryn under en bråkdel av en sekund innan en gigantisk björn landar med ett brak på en orcherhop?

Valen av riddjur? Hur smart är det av en skogsalv att rida på någon slags hjort som har två horn som är större än tre hästar tillsammans? Hur många träd har inte dessa horn fastnat i? Hur mycket många gånger har inte Thranduil svurit över att han inte ser vart de ska hän eftersom hornen är i vägen? (fast, OK, de kan vara rätt praktiska att spetsa 2 x 3 orcher på i strid...) Hur tänkte Dain, Thorins kusinkung, när han valde att rida in framför sin här på en...liten gris? Hur kommer det sig att någon någonsin har fått för sig att rida in bergsgetter (eller vad de nu är)?

Och sista och största frågan: vad ska vi nu ha att längta till för film??? Skulle möjligen någon story ur Silmarillion kunna passa att filmatisera? Jag kunde gärna tänka mig att se något om krigen mot häxmästaren av Angmar...

Och nu blir det mumin-nostalgi...

Jag lyssnade nyligen på Tove Janssons Trollvinter som ljudbok, och när jag skrev ett inlägg om det på min bokblogg Carolina läser... så funderade jag på tv-serien Mumindalen. Den gick som julkalender på SVT 1973 när jag var sex år. Jag såg inte så mycket på TV när jag var liten (heller...), men den där julkalendern följde jag. Minns att det inte var en julkalender med luckor som skulle öppnas, utan i stället en bild av Mumindalen och så skulle man för varje dag klistra in en figur eller sak på den där bilden.

Nu när jag läste Trollvinter så tyckte jag fortfarande att det var obehagligt att höra om när Isfrun kom den kallaste vinterdagen, för just det avsnittet i julkalendern tyckte jag var riktigt läskigt. För att inte tala om Mårran.

I går kväll nördade jag ner mig ordentligt. Nämligen finns alla de där Mumindalen-avnsitten på Youtube! Och jag satt och kollade igenom flera av dem. Det med Isfrun, till exempel. Det stället var inte längre en två-tre minuter, kanske. Jag minns det som myyyyycket längre. Men, visst, jag kan förstå att jag tyckte hon var läskig. Mårran däremot? Ett grått lakan, två stela ögon och en gigantisk näsa. Definitivt inte läskig. Tänk att jag var så rädd så länge för henne?

Märkligt, det där att se om de där avsnitten. Det är ju mimartister som gör figurerna, och så är rösterna pålagda i efterhand. Så stela ögon och ansikten det är på dem - samma dockansikten används hela tiden. Lilla My är riktigt läskig att se, med smal kropp och gigantiskt huvud med en ständigt bister min - och så en pipig tjej-röst till det...

Och att höra skådespelarnas röster - det var som att bli sex år igen. Jag mindes dem så väl! Börje Ahlstedt som Mumintrollet, Sif Ruud som Too-ticki...

Här är några nostalgiklipp. Någon annan som minns?


Det med Isfrun...


Och här är Mårran med...

Bring on the ingefära

Jag har upptäckt en ny älsklingsgrej att ha i maten: ingefära.

Så himla gott det är! Så väldigt goda många saker blir när det är ingefära i! Senast idag hade vi en kycklinggryta (i City Gross-matkassen förstås) där det var ingefära med, och som var vansinnigt god. Och för ett tag sedan gjorde vi en rödkålscoleslaw med ingefära i , som var sååå god.

Nu vill jag nästan testa ingefära i allt. Vad kan det mera stoppas i? Är det någon som har ett älsklingsrecept som är ingefärigt? Kan jag få det?

Vad man kan få se på Klågerupskolans parkering, lunchtid en regnig och kall januaridag

Sak man kan få se om man går ut från Klågerupskolans bibliotek en regnig, kall och blåsig januaridag, mitt på dagen:

En grupp killar i nian som utan ytterjackor (några i bara t-shirt...) huttrande springer över hela skolgården, bort mot parkeringen.

Lite undrar man då vad det är som är så viktigt att de trotsar regn och kyla och springer ut hojtandes som om det vore en fin majdag?

Svaret fås när man når parkeringen och ser hela skocken killar stå samlade runt en skinande röd och alldeles tydligt nyfådd epa-traktor. Motorhuven är uppfälld. Ägaren står och förevisar strålande underverket. Förarhytten är fylld med beundrande bängliga kroppar. Regnet är glömt, kylan också. Här lyser ha-begäret ur många ögon. Tänk - en egen epa-traktor! Att själv få köra något som ju alldeles nästan är en bil! Då känns moppen genast som blaha-blaha.

Jag är säkert fördomsfull, men: när jag ser något sådant så känns det verkligen att vi bor på landet. Eller?

Någon slags feng-shui?

Igår plockade jag och Lisa ner alla tomtar, änglar, katter med tomteluva, grisar med tomteluva, ännu fler tomtar, deras fastrar och mostrar och kusiner och....ja allt julpyntet alltså. Vår vita och fina julgran kastades inte ut, utan lades ner i sin kartong och ska återanvändas nästa jul. (jo! VI gillar den!) Och adventsljusstakarna släcktes, packades ner och bars upp till sin vila på vinden.

Det är skönt att plocka undan julpyntet. Så rent det känns! Lite feng-shui-rent-hus-skönt-för-själen eller nåt.

Men.

Så mörkt det blir.

Suck.

Längtar mycket efter våren nu.

Om goda föresatser

IDAG ska jag ta tag i mitt liv. Idag är första dagen på resten av mitt liv. Idag ska jag ge mig ut och springa en längre runda. Vederkvickt av detta ska jag skriva många kloka och kvicka inlägg på mina bloggar innan jag intager ett mellanmål bestående av frukt. Till middag äter jag mycket av grönsakerna, ingen fet sås, tar inte om av maten. Och när jag blir lite småsugen framåt kvällen så gnager jag på en morot. IDAG ska jag vara så duktig, så.

Det regnar ute. På tvären. Det blåser och jävlas och öser ner. Och den här boken är så bra...

Idag ska jag trots allt hoppa över löpturen. Men jag ska ändå ta en lång och frisk promenad! Det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder. På med regnbyxor, upp med huvan på dunjackan och så ut och gå. Därefter ska jag vederkvickt skriva många kloka och upplyftande inlägg på mina bloggar....etc...etc...

Jäklar vad det regnar ute. Det är precis grått. Och nu blåser det ännu mer. Och den här boken är nästan slut...måste veta hur det går.

(Son, som precis varit ute med grannarnas hund: "Mamma? Det är inte mysigt ute. Nä, du behöver inte gå ut.")

OK. Eftersom det stormar och regnar kan jag just idag få hoppa över både löptur och promenad. Men till mellanmål tar jag... äsch. Det är mycket godare med mackor till mellanmål än jämra frukt. Och nog kan jag hoppa över bloggandet idag också? Jag har ändå inte bloggat på en vecka, folk tror nog ändå att jag har gett upp. Men till middagen ska jag äta mest grönsaker, och hoppa över feta såsen, och när det suger efter sött ikväll ska jag gnaga på en morot.

Fast bara lite sås, kanske? Kan nog inte skada. Och det är ju synd om den där sista köttbiten och de där potatisarna om ingen äter upp dem? Med lite sås till?

Och ostbågar är så himla mycket godare än morötter.

Mmmmmm...

(men IMORGON? Då ska jag börja mitt nya liv. Då ska jag ut och springa. Och vara hurtig hela dagen.)

Och jag som satte så många nya lökar i höstas...?!

Det har kommit ett brev från kommunen till oss som berättar att nu är det äntligen dags att ansluta vår fastighet till det kommunala vatten- och avloppsnätet. Vi har vetat om detta skulle hända länge. I flera år, faktiskt. Men det har dragit ut på tiden, det hela, som sådana här saker säkert ofta gör. Men i vår är det alltså dags.

Det är bara det att det där brevet består av väldigt många allvarliga dokument. Mycket detaljerade. Fulla med ord som vattentryck, rensbrunn, backventil, förbindelsepunkt och vattenmätarkonsol. "Kostnad" är också ett ord som förekommer på flera ställen, i kombination med många siffror och nollor. Och så finns det en ritning. Bara ritningen gör att jag känner mig djupt tacksam att jag jobbar som bibliotekarie och inget annat. Jag har liksom lättare att ta till mig en kapitelbok om vita shetlandsponnyer än något sånt där detaljerat och rakt ritat.

Ja, ja, det är säkert en bra sak detta, med anslutning och VA och det hela. Men jag skjuter det ifrån mig lite ännu. Orkar inte ta tag i det förrän jullovet är över. Då ska jag ringa någon som jobbar med sånt här och som får översätta de här dokumenten till språk som jag begriper. I och för sig kan jag redan förutsäga översättningen. Den lyder ungefär så här:

"Oro. Jobbigt. Dyrt. Jaga hantverkarmänniskor. Krypa inför bankmänniskor. Smutsigt. Omständigt. Människor som kommer att berätta saker för mig jag inte begriper. Dyrt. Djupa hål i gräsmattan. Förstörda rabatter. Telefonsamtal. Ännu fler telefonsamtal. Svordomar. Störd nattsömn. Oro. Läckage där det "inte skulle vara någon som helst fara för läckage". Ännu fler telefonsamtal. Gräl. Ännu fler svordomar. Möjligen till hösten en känsla av 'äntligen är det skitet avklarat'. BEKYMMER."

Ibland känner jag bara för att krypa ner i sängen, dra upp täcket över öronen och slippa vara vuxen ett tag. Just nu är verkligen ett sånt tillfälle.

Som det tydligt och lätt går att utläsa (not) från den här ritningen så ansluter gamla vattenledningen i husets nordöstra hörna. Men nya vattenledningen slutar glatt vid södra husväggen. Hur ansluta dessa två? Över taket? Med en magisk portal? Vår tomt slutar 20 cm från husväggarna i öst och väst...lös det åt oss den som kan.

På väg ut i öknen

Här är rätt tyst på bloggen. Det är för att det pågår ett jullov här i Vismarlöv. Vi har helt vänt på dygnet. Datorerna går på högvarv. Det läses, äts ostbågar och slappas. Det händer inte jättemycket som är rafflande att blogga om, direkt.

Främst sysslar jag nog med min julklapp. Jag fick spelet Dragon Age Inquisition av min oäkte make, och fast jag egentligen sitter i Vismarlöv med en filt om benen eftersom stormen Svea gör sitt bästa för att driva igenom allt vatten i himlen genom våra husväggar och det drar kallt, fast jag egentligen sitter där så är jag mest i Ferelden. Där finns det drakar. Och björnar. Och gömda skatter. Och intriger och krig. Och jag är en jävel på att slåss med svärd.  Det ni.

Här kommer en bild.

Det är jag som står där i mitten, tjejen med det korta röda håret. Killen till vänster, han med hornen, är min kompis. Han heter Ironbull. De andra två kompisarna jag har valt att ta med mig på dagens uppdrag, som ska gå rätt ut i den där öknen för att upptäcka ett begravt tempel, heter Sera och Solas. Hon är bra på pil och båge. Han är bra på att magiskt elda upp våra fiender. Nu sticker vi. Hejdå!