tisdag 25 augusti 2020

Runda mack-kris och fågelskräck

Larm-sms från dotter måndag förmiddag: "polarbrödfabriken har brunnit. Vad händer nu med mina runda mackor??"
Stor, stor tragedi för de anställda på Polarbröd, de är ju hundratals och fabriken bör väl ha enorm betydelse för bygden - vad händer nu med jobben och allting? Och stor tragedi så klart för företaget när alla maskiner och värden för miljoner gick upp i rök.
Då är påverkan i vårt (eller Lisas då) liv jämförelsevis rätt försumbar. Ändå. Ändå! så består en rätt stor del av denna människas kosthållning just av de där runda vetekakorna från Polarbröd, vetetuben eller vad den kallas som jag bär hem från affären varje vecka. Ack. Nu får hon alltså byta märke ett bra tag framöver. Eller.... huga.... börja äta något med mer substans och fibrer? Baka själv, nu när hon ska starta eget hushåll och allt?

Själv tog jag mig i kragen rätt sent i går kväll och gav mig ut på löprunda i Bökebergsskogen. Jag har en runda där jag brukar springa, 7 km ungefär som med lite extra slingor går att förlänga till 9 eller 10 km. Men jag har undvikit den nu några veckor. Visst är det eftersom jag har varit bortrest en del, och för att det har varit alltför tokvarmt för att springa, och en massa annat som låter som vanliga bortförklaringar för att överhuvud taget slippa springa - men jag har ju sprungit på andra ställen, orienterat, sprungit på landsvägarna... i stället för att springa min vanliga runda i Bökeberg.

Den helt sanna orsaken till detta är: jag är rädd för en fågel.

Och det låter ju helt hysteriskt fånigt. Men det är inte en liten fågel utan något stort, rovfågelsaktigt. Eller en stor uggla. Och den har i det närmaste attackerat mig. Första gången för ganska länge sedan, när den lämnade trädet den satt i, flög till ett närmare mig, skrek på rovfågelsvis och jag tyckte att "haha, lite kul, nästan som att den skriker svordomar och hot åt mig...". Sedan lyfte den och störtdök ner mot mitt huvud, lyfte, skrek och satte sig i ett träd igen. Då var det inte lika kul längre. Jag sprang som en galning, fågeln dök efter mig ett par gånger till (men utan att faktiskt komma i kontakt med mig, bara som hot liksom) men stannade efter någon kilometer kvar i ett träd och lät mig springa vidare. Det tog ett tag innan jag lugnade mig efter den händelsen, men tänkte att det ju säkert var att jag hade kommit för nära något ställe där fågeln hade bo med ungar att skydda? Eller nåt? Jag är inte ornitolog. Men har sedan tänkt att fågeln måtte haft vett att flytta boet till någonstans där det inte ränner människor på vägen nedanför stup i kvarten (det är ju inte bara jag som vistas i Bökebergsskogen) och nästan glömt bort alltihop.
Många månader gick, eller till och med ett eller två år tror jag, och jag sprang min vanliga runda och slappnade av även på "fågelns väg". Tills nu i början på sommaren. Då hände det igen.

Den här gången skrek den inte ens, flög bara ner mot mitt huvud som en stor, tung skugga, och upp igen till ett träd. Sedan skrek den. Det gjorde jag också, något i stil med "fågelajävel, jag springer ju bara här, jag ska inte ta dina barn, och jag är ju på väg härifrån så fort jag kan". Och sedan sprang jag. Och den följde efter. Och attackerade, eller alltså hotande dykningar ända ner till mitt huvud men inte med fysisk kontakt. Ett par kilometer igen tills jag kom ut på ett kalhygge och den stannade i skogen.

Jag har googlat, men inte hittat någon som skrivit om detta. Det verkar ju helknäppt ändå, och som sagt: det är många fler människor än jag som går eller springer i den här skogen.

Så igår tänkte jag: jag ska inte låta en galen fågel skrämma bort mig från min favoritlöprunda, det är ju helt knäppt. Men sedan valde jag ändå helt andra vägar än dem jag brukar. Undvek nogsamt galna fågelns habitat. Fick ihop mina 7 km utan hjärtattack av skräck - men fågeln vann.

Fågel v/s Carolina: 1 - 0

Hur pinsamt är inte det?

Fast nu kollade jag lite till på nätet och hittade en artikel i Kvällsposten om hur människor i Ronnebytrakten blivit attackerade av en rovfågel, och att en fågelexpert säger att "beteendet stämmer bäst in på en uggla". Experten säger också att "en sådan här fågel kan orsaka svåra skador". Jag blev INTE lugnare av att läsa detta, kan jag säga. Ska springa min alternativa runda många veckor till, tills fågelns barn flyttar hemifrån och lite till.

Naturen, alltså. Inte tämjd.

Ormvråk. Kanske en sån?



söndag 23 augusti 2020

En helg som gick

Sista fredagsmyskvällen här hemma med Lisa på väldigt länge, och såklart hade jag därför köpt oförsvarbara mängder godis. Vi tänkte oss någon typ av romantisk komedi - men det blev till sist att vi såg om Sagan om ringen för ungefär hundraelftifemte gången. Det hör numera till att Lisa ska sitta och sufflera all den bakgrunds-nörd-kunskap hon har om alla möjliga karaktärer pga all den fan-fiction hon sitter och trycker i sig på sin fritid, och att jag ska sitta och säga alla repliker sekunderna innan filmkaraktärerna säger dem bara för att visa att jag kan dem (och inte kan låta bli) även fast alla andra i rummet vet det och också kan dem. När det gäller Sagan om ringen är vi rätt nördiga, det är vi.

Uppeldad av allt detta promenerande i skog, på berg och i gruva blev jag sugen på vandring själv (dock helst utan envetna och elaka ringvålnader rännande bakefter). Lördagens först hotande regnrusk kom av sig, så jag gav mig iväg till Hovdala. Där har jag inte vandrat förut (men väl orienterat), och nu hade jag lite beslutsångest av alla fina vandringsleder som finns där. Det blev den vita slingan med det roligaste namnet: "Jakten på Gullspira". Den är på ca 22 km, men är lagd i två slingor (västra och östra) så det funkar bra att bara gå halva, som jag gjorde som nöjde mig med västra slingans 12 km. Det var rätt tuffa 12 km ändå, med en hel del höjder och ganska svettigt varmt åtminstone inledningsvis. Men så fint! Början av rundan med fantastisk utsikt över Finjasjön, och hela rundan hade fina stigar, tydlig skyltning och väldigt, väldigt omväxlande natur. Jag måste snart tillbaka!





Hoppsan... här hade jag inte fått med mig dottern. Men jag såg aldrig till någon tjur som väl var.
Idag åkte Lisa och jag iväg på diverse ärenden i Malmö, biblioteket bland annat ("Mamma, nu måste jag skaffa bibliotekskort på ett annat bibliotek...!") och avslutade med det vi tänkt göra hela sommaren, längtat efter men inte fått till förrän nu: besök på Dolce Sicilia på Drottningtorget, stans absolut godaste glass. Idag blev det en strut med stracciatella och caramello för mig, och en bägare med stracciatella och rostad mandel-glass för Lisa, och det var himmelskt gott. Plus att jag absolut snart måste återkomma eftersom jag nu (försent) såg att de hade hasselnötsglass med vit choklad och det känns som att jag inte riktigt kan klara mig utan att få testa hur den smakar.

torsdag 20 augusti 2020

Detaljerna jag inte saknar

Idag gick jag förbi en förskola när jag skulle till min parkerade bil efter ett skolbesök. Som vanligt hördes förstås barnens  hojtanden inifrån förskolans trädgård, ni vet: blandade skratt, skrik, prat och allmänt väsnande. Det är rätt mysigt att lyssna på när man går förbi sådär. Och så hörde jag ett barn som började hosta väldigt. Eller... hosta? Nä, det där var inte hostande, det där var kräkning. Uuuhh... fast nästan direkt hörde jag att barnen omkring gav omedelbart larm och sprang efter närmaste vuxen: "han kräks! han kräks!".

Jag gick vidare och kände hur himla vansinnigt skönt det var att slippa allt det där. Dels att jag inte behövde bli inblandad i aktuell kräkkaskad, men inte heller i det andra grejandet sen med att få tag på lämplig förälder och få hit denne snabbt, eller att vara den där föräldern som får Det Där Telefonsamtalet torsdag förmiddag: kan du jättejättesnabbt komma och hämta ditt barn som kräks? Med vidare oro för hur resten av dagen och kvällen och natten skulle bli, och så klart också om man själv ska bli smittad och sedan bli sjuk i helgen.
Dels att mina egna barn inte längre är i bli-smittad-i-skolmiljö och att det var många år sedan nu jag fick ett sånt där larmsamtal om kom-och-hämta-fort som gjorde hela telefonen röd och mig helt skakig.

Visst saknar jag småbarnsåren och det gulliga och alltihop med att ha barn hemma - men det där saknar jag inte. Lappen på dörren "Vi har magsjuka på förskolan", eller den andra lappen "Vi har löss på förskolan".

Framför mig på trottoaren på väg till parkeringen gick ett annat barn med sin förälder. Denne förälder hade under hela tiden jag gått bakom dem försökt förklara för sitt barn när det skulle bli måndag. Tydligen skulle något väldigt roligt inträffa på måndag, och barnet ifråga ville att det skulle vara NU och inte i någon obegriplig framtid.
Förälder: Först är det resten av idag. Och sedan imorgon är det fredag och förskola. Sedan kommer lördag, och söndag, och då är vi hemma. Sedan är det måndag.
Barn: Jamen hur länge är det tills det blir måndag?
Förälder: Tre dagar. Först fredag, sedan lördag, sedan söndag, och sedan blir det måndag.
Barn: Jamen när är det måndag då?

Och så vidare och så vidare. Märk väl att föräldern ifråga inte suckade eller vägrade svara, utan drog om hela sin pedagogiska förklaring gång på gång på gång i olika varianter. Det blev ju inte mer måndag för det. Det är svårt med små barn och tid.

Och återigen: jag saknar tiden när mina barn var små och bodde hemma och alltihop. Men det där saknar jag inte. Alla dessa förklaringar som med stort, stort tålamod behövde göras gång på gång.

OK. Det är rätt skönt med stora barn ändå.

måndag 17 augusti 2020

En mmmmm....-helg.

Bara några ord om helgen som gick, eftersom helgen som gick är en sådan där helg att vårda i minnet under kommande mörker, kyla och allmänt blöh.

Helgen som gick innehöll mest sand, strand, bad, sol, läsning och njutning. Helt otroligt skön, faktiskt.

Lördagen körde jag ensam i väg med min solstol och solkräm och bok. Husbilen fick stanna hemma, och den såg lite sur ut för det. Men jag skulle idka lite kreativ parkering, och det gör man bäst med en liten Mini faktiskt. Jag körde till Bingsmarken, grannstranden till det Skateholm där jag var förra veckan med husbilen på camping. Bingsmarken är alldeles förträffligt, men parkering är det ont om så folk ställer sina bilar där de med lite god vilja kan sägas stå ur vägen och inte i någons trädgård. Jag lämnade alltså min fina bil halvvägs nere i ett dike och gick vägen ner till stranden och havet och.... hallå! Nästan tom strand!! Bred strand, väldigt fin. Jag valde en av alla tusen lediga platser och slog mig ner, och där blev jag sittande med min romance-bok och mina mackor resten av dagen. Jag badade flera gånger, och det var sandbotten utan sjögräs eller tång ända in i strandkanten. Helt fantastiskt fint.


Detta skröt jag om så mycket att jag nästa dag faktiskt hade en dotter med mig i bilen. Hon ville ha mamma-tid och fick strand med på köpet, och även hon blev imponerad av sandbotten och ytorna och mina dikesparkerar-skills och alltihop. Vi badade många gånger och hade en oerhört bra dag.




Nu känns det som att jag kan ta mig an den kommande hösten ganska bra, med sol-sand-bad-lagret väl påfyllt.

fredag 14 augusti 2020

Om vatten, kärlek och tjänstecyklar

Bra att man har en dotter som går hemma och skrotar tills hennes skola börjar i slutet av månaden. Då kan man, som igår, be henne koka sisådär 3-4 stora kastruller vatten och hälla ner i färskvattendunken från husbilen. Jo, för det har varit en större vattenläcka på det kommunala vattenledningsnätet, och tills den är lagad och allt vatten känner sig som nytt (vad vet jag om vattenteknik?) så tillhör vi en av de många byar i sydvästra Skåne som måste koka sitt dricksvatten för att inte löpa minsta risk att få i oss mystiska bakterier. Det räcker med coronamysterier, tycker vi, och kokar snällt vårt vatten som tillsagda. Minst 3 dygn ska vi göra detta. Ack ja. Det hela ger ju lite perspektiv på den vanliga tillvaron - tänk så bra vi har det alla andra dagar numera med kommunalt vatten som är klart och smakar gott... Förr, när vi fortfarande hade byns egna brunn, var ju vattnet brunt och fullt med bubblor när vi hällt upp det, och när barnen var små fick vi hämta vatten i dunkar från Klågerup eller Malmö eftersom vårt eget vatten inte var helt riskfyllt för mindre barn. Så vad är väl tre dagar mot det? (även om det där kokta vattnet nu smakar ganska märkligt och vårt lidande egentligen är ganska stort)

Man kan också ringa den där vuxna dottern och be henne laga middag, om man som jag och Håkan igår kör direkt från jobbet och ut i den flug- och stentrasselrika skogen nordväst om Hörby för att springa orientering. Så när man kommer hem, trött och svettig och fullt med granbarr som fastnat i ens svettiga nacke - så står middagen på bordet. Det är kärlek.

Annat bra just nu: min tjänstecykel. Jo, jag har en tjänstecykel, en vit med texten Ystads kommun på ramen. Det är en väldigt bra cykel, faktiskt. Bara tre växlar, men så himla lättcyklad och bekväm. Och bästa tiden för tjänstecyklande måste nog vara just nu, när man iförd sina tunna sommarkläder kan glida runt på Ystads gator och njuta av ljummen luft och fin utsikt - och ändå vara på jobbet och på väg någon viktig stans? Jag blev så kär i min tjänstecykel igår att jag tog en hink med ljummet vatten och lite diskmedel och gick ut och tvättade av den allt fågelbajs, spindelväv och klistriga ting den fått på sig över sommaren. Det var den värd.
(jag är för övrigt inte lika kär i min tjänstecykel i januari. Då får den stå ensam och bortglömd medan jag kör bil i stället. Det finns gränser.)


torsdag 13 augusti 2020

Familjeliv runt en gryta

Igår var vi ute på restaurang, alla fyra i familjen faktiskt. Det var just det som var grejen: att vi alla fyra kunde vara med, eftersom det nog är sista gången på länge vi är det nu när Lisa flyttar till Visby för att plugga. Så en slags avskedsmiddag-för-familjen-lycka-till-borta-från-oss-kärnfamiljsvardagen-definitivt-slut-vänder-nytt-blad-middag. Så där som man har. Och då behövde vi förstås äta fondue, det förstår ju alla. Bord bokades på Elysée i Malmö, och 19.00 var vi där (trots förseningar när kommunikationen om upphämtning av sonen havererade, som kommunikationer kring honom tenderar att göra, med mobiler som plötsligt upphör att ha kontakt med omvärlden och tidsuppfattningar som skiljer sig och så där. Vi hade reservtid, och reservtid för reservtiden, eftersom vi är vana.)

Och så gick middagen, under det där som brukar kallas "trevligt samkväm" och där jag försökte lugna ner min strida ström av oroliga mamma-frågor till son av typen "har du kontaktat den eller den", "hur går det med den där ansökningen", "har du kollat upp det här eller det där" och som egentligen alltihop handlar om: hur klarar du dig i livet utan mig?

Allteftersom maten åts och ölen sjönk i glasen så lugnade sig mamman och sonen kunde få slappna av lite. Det var väl ungefär då som fonduegrytan tyckte att den skulle koka över och den lilla lågan undertill spottade upp sig och blev till lågor runt hela fonduegrytan. Heh. Vi lyckades lyfta av gryta och kväsa eld och när vi sedan frågade servitrisen "varför och hur skulle vi göra?" så sa hon bara "i med mer kallt kött så brukar det lugna sig". Brukar? 

Well. Dottern körde oss alla hem, det är ju så himla praktiskt med en dotter som både innehar körkort och som vägrar dricka alkohol. Men det stackars barnet fick stå ut med övriga sällskapet vars dialog innehöll repliker som "men fan nu glömde vi ju betala p-biljetten, stå du kvar här med bilen så springer jag ner till parkeringshusets bottenvåning och betalar den" "vadå, mitt här där alla andra bilar också ska köra?" "STOPP du svänger för skarpt nu kommer du skrapa bilen mot väggen" "backa, lägg om, ta ut svängen" "sakta här nu det är fortfarande trångt" "kan alla andra utom pappa vara tysta nu?!" "hittar du till Lund?" "men JA...!" "blinkade du innan du bytte fil, det kunde jag inte se?" "men JA...!" "jag är kissnödig" "ja, mamma, vi vet" "planera ditt körande lite bättre" "jag kör bra, tyst nu" "jag är kissnödig" "ja, mamma, vi VET" och så vidare och så vidare. Stackars barn.

Fondue är gott. Familjeliv är fint. Mammor borde lära sig att deras barn 1. klarar sig själva när de blir vuxna, och 2. faktiskt kan köra bil när de har tagit körkort och 3. inte dricka två öl under restaurangbesöket och sedan ge sig ut på bilfärd.


onsdag 12 augusti 2020

Vardag, med goda intentioner, undanflykter och oro. Och annat.

Och vardagen har svept med mig på sitt vanliga vis med dagar som bara försvinner. Morgon med goda intentioner. (Ikväll ska jag ut och springa! ikväll ska jag lägga en liten stund på att blogga, får inte tappa fina vanan nu! ikväll ska jag bara äta frukt när kvällssuget sätter in! Jag är full av energi och en nyttig person!) Och sedan, framåt 17-tiden, så är det som alltid (tänk att jag alltid, alltid glömmer): Åh, arbetsdagen är slut, yes, så fort det gick, men blöh, min hjärna är liksom söndertröskad. Nå, låt mig bara äta middag och sitta en stund med kaffet så är ju hela kvällen kvar sen för det jag skulle göra.
20:00. Carolina: "Öh, nä. Palla. Den här boken är bra. Soffan är djup. Orkar inte byta om och ut och springa. Det kan jag göra imorgon. Imorgon är en mycket bättre dag för att springa."
20:30. Carolina: "Alltså, blogga, ja. Jo. Men... äh, har inget att skriva om just idag? Vadå, körde till jobbet, jobbade, körde hem, åt mat? Äh, det får vara."
21:00. Carolina, som börjar känna sig hungrig: "Alltså, frukt är ju säkert kul. Men jag vill ha något mer brödigt, liksom? Eller knastrigt?" Går och brer mackor. Och hittar någon kaka. Och lite godis till. Eller banne mig en hel skål ostbågar eller annat valfritt snacks.

Det där är alltså vardag som obönhörligt rullar på. Och nu är det ändå ljusa kvällar. November brukar vara ännu värre, med helt legala undanflykter som "det är ju helt svart ute! och regnar! Springa? Skulle inte tro det."

Ja ja.

Trots söndertröskad hjärna har vi nu i alla fall lyckats boka och betala båtbiljetter till Gotland sista helgen i augusti. Håkan + Carolina + husbil: tur och retur. Lisa + liten blå smurfbil: enkel biljett. För hon stannar kvar.
Och oj, så mycket känslor och oro och pirr och förväntan det är kring detta nu!

Och jag ska få ännu ett svart hål i mitt vardagsliv.

På tal om det: jag hade inte hört av Erik på många dagar igår, kortfattade svar på messenger eller inga svar alls. Och direkt såg jag för mig att killen hade hamnat i dåligt sällskap, låg ute i stadsparken i Lund och sov i en sliten sovsäck, eller hade fått corona och var så sjuk men inte vågade oroa sina föräldrar, eller.... ja, typ vad som helst. Så där är det att ha ett svart hål i sitt liv som bara hör av sig ibland. Fast sen på kvällen hörde han av sig många gånger. Han satt nämligen och sökte jobb, och kom med ungefär tusen frågor till sin allvetande mamma, som kände sig behövd och nöjd och så småningom banne mig störd i sin läsning, hon som bara för ett par timmar sedan var ifrån sig av oro för tystnaden. Aldrig är man helt nöjd.



måndag 10 augusti 2020

Carolinas husbilsäventyr 14 - blått avslut

När jag skriver detta är det måndag kväll och jag har redan varit på jobbet en hel dag. Vardagslivet ska gnissla igång, och det skulle jag ju kunna gnälla en hel del om att det gör medan vädret behagar släppa på all högsommarvärme och sol på en gång. Men i stället får jag väl ta och avsluta mina husbilsäventyrsepistlar. De blev en hel del! Och jag har gjort mycket bra, sett mycket fin natur, suttit och bara tittat på hav och skog och sjö en hel del så själen känner sig rätt nöjd faktiskt. Dessutom har jag matat själen med precis den sortens böcker den tycker om att ha som mjukt underlag för drömmar och tankar.

Det var lördagskvällen som var så där väldigt blå. Det var ju sanslöst varmt hela dagen, och jag satt mycket nere på stranden, iförd hög solskyddsfaktor och hatt (ändå brände jag mig på magen). Jag badade till och med! Men då, framåt kvällen, så blev det helt ljumt och skönt i luften, och något slags blått dis som sänkte sig över strand, hav och himmel. Horisonten syntes knappt. Och jag ville inte gå därifrån. För när jag reste på mig, tog solstol och bok och gick till husbilen? Då var det slut på kvällen, på husbilsäventyret och på min semester. (söndagen skulle liksom bara gå bort i hemåkning, fix och don och måsten och bastuvärme och svettande och blommor som behövde första hjälpen och annat sånt där trist, och sen... sen var det plötsligt bara måndag morgon och jobbdags)

Tjocktjocka boken tog slut. Jag reste inte på mig. Grannarna till höger packade ihop sina saker och gick iväg. Jag satt kvar. Grannarna till vänster packade ihop och gick iväg. Jag satt kvar. Envist. Fast jag började bli hungrig, törstig och mer än lovligt kissnödig. Det var så... blått. Så mjukt. Så vemodigt och vackert att det liksom var som gråt.

Nä, jag lyckades inte fånga det där blå och mjuka med mobilkameran. Men... lite?
Men till sist fick jag ge mig. Säga hejdå till stranden och havet och alltihop.

Än är det sommar kvar, och skördetröskorna jobbar som vansinniga, ljudet från dem hörs nu dygnet runt här på landet. Koltrasten springer runt i min trädgård och ser stressad ut (han och frugan har säkert barn som tjatar om mat, och han har inte tid att sjunga det minsta längre). Men sommarhusbilsäventyret är slut. Längtar redan till nästa sommar.

fredag 7 augusti 2020

Carolinas husbilsäventyr 13 - lathet och dumhet

Rapport från latheten:
Latheten handlar om att sova tills det blir för varmt i husbilen att sova längre. Att sedan göra iordning frukost, sitta utanför husbilen och äta den, läsa bok, länge, länge. Att sedan dra sig ner till stranden tillsammans med sin solstol, sin bok, sin solkrämsinsmorda lekamen och sin nyinköpta solhatt, och så sitta där och läsa, och läsa, och läsa. Och kolla på folk. Det var mycket mer folk på stranden idag och igår, såklart eftersom det var så fint väder. Familjen, eller familjerna var det nog, intill mig hade barn i olika åldrar med sig. Det minsta barnet var väl drygt något år eller så, kanske 1,5 år. Denne unge man ville väldigt gärna hjälpa sina äldre syskon och kusiner (?) med allt de de gjorde. Fast vattnet var rätt läskigt, så han stod mest i strandkanten och hötte med sin spade, och liksom hejade på det de andra gjorde. Plus att han hjälpte till att bära lite sjögräs och lägga i den stora hög med sjögräs de andra av högst oklara anledningar byggde på. Denne unge man var större delen av dagen iförd en helkropps krokodildräkt, grön, med röda taggar på ryggen. Eller om det var en drakdräkt. Det var det nog, om man betänker ryggtaggarnas kulör. Tänk er alltså en mycket liten drake, med blå keps, som står och bestämt viftar med en spade för att hjälpa andra bygga sjögräshögar på rätt vis. Klart ni fattar att jag var tvungen att kolla på honom? Fast jag läste rätt mycket också.

Detta är inte stranden. Detta är vägen till stranden. Drakmannen vågade jag inte fotografera.
Rapport från dumheten:
Igår eftermiddag var det 26 grader här vid kusten. Inåt Hörbytrakten var det 30 grader. Det vet jag, eftersom termometern inne i Håkans bil berättade det för mig under tiden vi körde dit. "DET... ÄR.... VARMT...!" sade termometern med emfas. Och varför hade då Håkan hämtat mig i Skateholm för att köra oss bägge till Hörby? Jo! Orientering, så klart! Denna den varmaste av eftermiddagar tyckte vi att det var en bra idé att köra till Fogdaröd och trö oss igenom tätskog, slåss med flugor, kämpa oss uppför steniga höjder, snubbla på grenar och klafsa oss igenom kärr. För att det är ju så himla kul när man träffar på den där orangevita kontrollen precis där man tänkt sig att den ska vara i skogen. Jag var ute i 75 minuter. Jag var trött. Jag var varm. Detta är dumhet. (men det var också väldigt kul)(ja, vi orienterare är knäppa på det viset)

Klockans rapport av mina dryga sjuttiofem minuters harvande över stock och sten
Sedan körde vi hela jämra vägen tillbaka till Skateholm (som av en händelse tog det exakt lika lång tid att köra som jag var ute i skogen, faktiskt), köpte pizzor i Beddingestrand, åt dem, duschade, drack några liter vatten var och somnade som två grisar. I morse efter frukost tyckte Håkan att han delat mitt campingliv så det räckte just nu, så han körde hem igen, och jag gick alltså ner till stranden för drak-spotting.

onsdag 5 augusti 2020

Carolinas husbilsäventyr 12 - strandstig och sand

Kort rapport från lathetsveckan:
Allt går som planerat. Jag latar mig och läser. Läser och latar mig. Och för att inte helt stelna i lederna så har jag både idag och igår gett mig iväg på lite mindre äventyr, för att få lite frisk luft och vackert och sånt där. Idag gick jag ner till stranden och följde strandpromenaden åt Beddingestrand-hållet. Det var fint. Jag såg många hus med så fantastiska lägen att själva husen mest verkade gjorda av fönster för att ta in allt detta. Tänk, de har alla en egen liten stig ner till stranden, och kan tassa ner där på morgonen med sin kaffekopp även i maj eller september eller så. Jag såg också många blommor. Och träd. Och så havet, förstås. Människor såg jag inte så där jättemånga av - de satt väl bakom sina fönster. Eller så var de på Österlen.





På vägen tillbaka blev det varmare och mina fötter (i duktiga vandringskängor pga rätt sandig stig) kokade, så efter den där bäckövergången som ser ut som något från Amazonas djungel så gick jag i stället ner till strandkanten, tog av mig skorna och gick resten av vägen tillbaka med vågor som skvalpade över mina fötter. Väldigt skönt. Och väldigt sandigt, förstås. Tur det är en ordentlig camping jag bor på, som förutsett detta lilla problem, och ordnat med en fotdusch precis där stigen från havet kommer in på campingen:


För övrigt är detta en väldigt lugn och fin camping, med väldigt många långliggare. Det är mycket etablerade små campingtomter runtomkring, med staket och blomkrukor och till och med små namnskyltar, och de som bor där klipper sitt eget gräs (utom de som bor precis intill mig som istället lagt ut konstgräs över sin tomt, och små rådjur och sånt där) och pysslar med sina blommor när de inte sitter i sina stolar utanför förtälten och njuter av solen. Eller sitter hos varandra och pratar. Alla verkar känna varandra och har säkert haft platser här de senaste 20-30 åren eller så.

Igår cyklade jag till Smygehuk, eftersom jag var sugen på rökt makrill till middag och de har fiskrökeri där. Och så tänkte jag att jag kunde ha tur och råka på någon turistig souvenirbutik eller så - jag var nämligen på jakt efter någon typ av huvudbonad att ha på stranden när jag läste bok (och har glömt kepsen hemma). Och jadå! Där fanns en typisk "prylbutik", och där hittade jag en solhatt, som gjord för strandläsning.


För, som sagt: det är mest det jag gör. Jag läser, och jag läser, och jag läser. I en och samma bok! Det är den där tjocktjocka jag har, som jag nu verkligen har kommit in i:


Jag har det oerhört bra.

måndag 3 augusti 2020

Carolinas husbilsäventyr 11 - grande finale-veckan

Jomen numreringen av de här husbilsäventyren artar sig till att bli en hel komplicerad vetenskap. Nu är jag åter iväg helt ensam i bilen - alltså avsnitt 11. ("Carolina, vem bryr sig tror du?" Eh... jag? Jag är bibliotekarie. Vi är sådana här. Ordning och reda, numrering och sortering.)

Husbilen och jag är numera gamla vänner och känner varandra. Det var väl inget konstigt alls med att köra landsvägarna ner från Vismarlöv och ungefär så långt söderut i Sverige man kan komma. Jag körde som en kung. Sedan kom jag in på campingen och hade blivit anvisad att backa in i en viss position på min campingtomt - problemet var nu att det var husvagnar, förtält, bilar, staket och blomkrukor väldigt tätt runt den här tomten, och liksom ingen plats att manövrera. Jag bad helt sonika grannarna om hjälp att styra in mig, och det gjorde de så gärna eftersom det var deras bil jag annars hade kört på. De hojtade det där vanliga "lägg om lite till höger nu, kör lite fram, lägg om mer, kom så  kom så, stopp där, korrigera lite vänster, kör rakt bakåt nu och håll där! det blir jättebra! Och så kunde jag stiga ur husbilen, perfekt placerad precis där den skulle stå.

Jag är skitduktig på det här, ju!

Sedan körde jag upp på nivåklamparna som en boss. (men vad HETER de egentligen, de där klotsarna man ska köra upp på? jag skriver nog olika varje gång... *googlar* aha! Nivåklossar verkar vara rätta benämningen, tydligen, eventuellt uppkörningsklossar eller uppkörningsramper) Anslöt strömkabel, drog ut markis, fäste den ordentligt, ut med möbler och matta och sedan gjorde jag mig en välförtjänt kopp kaffe. Puh!

Hjälpsamma grannarna sitter i sitt förtält strax bakom mín husbil
Nivåklossar
När jag druckit upp den gick jag väg för att undersöka omgivningarna, och framför allt för att se om stranden och havet var så där fina som jag tänkt mig. Det var de! Jag hämtade solstolen och tjocktjocka boken, och så satte jag mig på stranden några timmar. Det var... helt underbart faktiskt. Inga små flygande kryp, inget jobbigt alls, bara sand att gräva ner fötterna i, hav som brusade, mest sol även om det var en del moln, en rar liten gosse som tillsammans med sin mamma byggde någon typ av sandarkitektur under konstant pladder från gossen som inte riktigt hade lärt sig bokstaven R än, eller K eller L eller någon annan konsonant heller tror jag. 



Och jag läste lite, tittade på havet lite, läste lite till, grävde med fötterna, pratade med sonen på messenger, läste lite till...

Sån här ska min vecka bli, har jag tänkt. Jag ska stå här till söndag. Kanske det blir tunnsått med blogginläggen härifrån, det beror på hur lat jag kommer att vara om dagarna. (ganska lat, tror jag)

söndag 2 augusti 2020

Rensade saker och saker att se fram emot

En semestervecka kvar, och jag vill så gärna göra något bra med den. Något med strand och hav och böcker och vackert. Oäkte maken verkade något tveksam till detta, och bar tydligen på en stor längtan till en längre maratonsittning vid datorn och onlinedatorspelandet i stället. Så i stället för att göra något som bägge tyckte var halvkul så delar vi på oss igen en vecka: jag har nu bokat in mig med husbilen från måndag till söndag på Skateholms camping på sydkusten, och han kommer ner dit då och då när andan faller på (och i egen bil så han kan köra hem när rastlösheten/datorspelslängtan blir för stor). Jag känner mig oerhört nöjd med detta, särskilt som vädret tydligen ska återgå till högsommar och sol nu igen. Kanske jag kan få gå tillbaka till jobbet nästa vecka med sand-, sol-, och havskänsla i mig så det räcker ett par månader i alla fall?

Här!
Annan sak att vara nöjd med idag: jag och Lisa var ute och sprang i Bokskogen. Det var varmt och svettigt men inte längre så drösavis mycket folk som det varit sista tiden. Och det är kul att ha med dottern på sånt här, det har jag inte varit alltför bortskämd med genom åren.

Och annan sak jag också är nöjd med att ha gjort idag: bokat mig och Håkan till den årliga orienteringstävlingen på Bornholm i slutet av oktober, Bornholm Höst-Open. Det är först sprinttävling i Allinge på fredagseftermiddagen, sedan etapp 1 på Dueodde på lördagen och etapp 2 på Ryttarknaegten på söndagen. Vädret kan och har bjudit på allt från strålande sol till nästan snöblandat rusk och storm, men vi håller tummarna. Allra mest håller vi förstås tummarna för att det faktiskt blir av, hela alltet. (ja, corona, jag tittar på dig, gå och lägg dig i hörnet och skäms)

Och ytterligare sak jag gjort idag som jag är nöjd med: rensat avloppet under handfatet i badrummet. Det var en längre tillställning med många wow-effekter. Jag har inga bilder att dela från detta. Alla överlevde och nu forsar vattnet ut genom rören på ett tillfredsställande vis. Kanske vi alla ska klippa håret mycket, mycket kort för att slippa dessa blöh-blöh-stunder i fortsättningen?

lördag 1 augusti 2020

"Klockan 16.30 är en bra tid"... ???

Igår eftermiddag hade vädret äntligen bestämt sig på allvar för "fint", trots att vi flera gånger under dagen råkat försäga oss och helt öppet sagt att vi skulle grilla till kvällen. (Vädergudarna brukar ju höra det där och raskt straffa oss med regn, så normalt så ägnar vi oss åt omskrivningar typ att "ikväll ska vi koka grishals utomhus" vilket ju alldeles säkert är det som styr vädret i Skåne)

Och jag kom lika äntligen ut från huset, tog en solstol och satte mig i det tufsiga "gräset" för att läsa en stund. Det surrade omkring mig, så där som det brukar göra på sommaren. Flugor och humlor (vi har många humlor), en och annan morsk geting och lite annat sånt där. Fast efter ett tag surrade det mer, och började landa tingestar i min bok. Flygmyror. De är ju inte så himla duktiga på att flyga, utan rasar liksom ner då och då, och krockar med saker. Inte jätteläskiga om de inte blir många.

Nu blev de många.

Och jag kollade mig omkring. Och runt omkring mig så rörde sig liksom det tufsiga gräset i vår så kallade gräsmatta. Det var myror som myllrade, som på några ställen fullständigt täckte grästuvorna. Och så lyfte de, flygmyrorna, en efter en på väg till sitt livs äventyr. Säkert jättekul för dem, men jag fixar fan inte saker som myllrar. Särskilt inte i min hemmiljö. Jag gick in i uterummet och satte mig i stället och lät myrorna ha sitt swingerparty ifred därute.


Och så googlade jag (förstås) om myror som svärmar och vad man ska göra åt det. "Typ ingenting" sade google, eftersom herrarna lägger sig ner och dör efter akten och damerna ger sig iväg för att bygga nya bon, de få som överlever. Det jag också hittade, som fullständigt fascinerade mig, är att de gör det samtidigt, svärmandet. Alla kolonier i samma område (flera kilometers område alltså) kommer samtidigt på att "nu är det dags!" Det är vädret (solig dag gärna dagen efter regn), tiden på året (sensommar helst)... och tiden på dagen. 16.30. Alltså, jo! 16.30 är en bra tid för trädgårdsmyror att svärma. Detta enligt en entomolog som uttalar sig på Sveriges Radio i något ljudklipp jag hittade, kolla skärmdumpen:


Tanken svindlar. Myrornas synkroniserade flashmob, liksom. Och de har inte ens tillgång till internet eller mobiler? Hur? Hur?? får de till detta?? Naturen är banne mig helt otrolig.

Idag ses inte en endaste myra i "gräset". Jag kanske vågar mig ut med min solstol igen. Åtminstone fram till 16.30.