Du vet att ditt barn blivit tonåring när...

• Saker och ting i kylskåp och skafferi inte räcker lika många dagar som du hade planerat. Brödet tar slut fortare än det borde vara möjligt. Smöret bara försvinner. Juicen bärs hem litervis och går åt som om det vore värsta högsommarvärmen. För att inte tala om mjölken och hur många liter mjölk det ska bäras hem varje vecka. Osten är fin och nyöppnad ena stunden och nästa gång den plockas fram så återstår bara en ledsen skidbacke.
• När du inte riktigt vet om hen är hemma eftersom dörren till tonåringens rum alltid är och måste vara stängd. Den är stängd när hen inte är hemma (mitt rum). Den är konstant stängd när hen är hemma också (stör inte! knacka! innan du går in). Skillnaden är möjligen att när hen är hemma så hörs spridda svordomar genom den stängda dörren.
• Minsta meningsskiljaktighet tenderar att bli en mycket högljudd diskussion där tonåringen alltid har rätt och vet allt. Mamma har fel. Pappa har fel. Syskon har definitivt helt fel.
• Du som förälder allt som oftast förstår att du själv är hopplöst gammal och ute, att du inte för ditt liv kommer att förstå vad som gäller nu eller vilka uttryck som ska användas när man pratar. "Vi lever på 2000-talet, mamma!" yttras ganska ofta med överlägsen röst från tonåringen.
• När du går med tonåringen på stan hela tiden får vända dig om och kolla så att hen faktiskt fortfarande är med. Det är inte som hen är långsam och trött, nä det är för att hen gärna håller sig säkra 20-30 meter bakom dig så att ingen annan kan börja tro att ni är på stan tillsammans. Hemska tanke att bli förknippad med den där pinsamma kvinnan i omoderna skor och urtvättad ryggsäck!
• All kroppskontakt utanför hemmets väggar är strängeligen förbjuden. Hårrufs, klapp på ryggen eller liknande bestraffas med en blick som kan döda. Herregud vad pinsamt! (men däremot fortfarande HELT tillåtet i hemmet, bakom stängda dörrar och helst nerdragna rullgardiner. Då får man till och med fortfarande kramas)
• Utgifterna för kläder och skor ökar enormt - även om tonåringen i fråga inte är ett dyft intresserad av kläder och mode. Men tonåringen växer så mycket så att du inte anade att det var möjligt. En tröja som passade i oktober kan i mars ha blivit så liten att den knappt skyler naveln.

Större fötter - större utbud

Vi behövde akut köpa nya joggingskor till Lisa. Riktiga joggingskor, bra uppbyggda, eftersom hon sista tiden har fått ont i fötterna av att springa i sina gamla joggingskor som väl egentligen var mer fritidsskor än något vettigt att springa i. Men det är inte helt lätt att köpa skor till någon som har sisådär 35 i strl. Barnavdelningarna har flest av skor i de mindre storlekarna, och fötterna är för små för att välja från vuxenavdelningarna.

Men nu har helt plötsligt Lisas fötter gjort ett sånt där växa-språng (ungefär som Eriks fötter när de under något år växte hur många storlekar som helst och vi slet vårt hår eftersom det kändes helt hopplöst att köpa nya skor varannan månad eller så). Nu var det dags för skor i strl 37. I jogginskor till och med i strl 38. Hoppsan! liksom. Och då var det ju rena fröjden att köpa joggingskor - hur mycket som helst att välja på! För att inte tala om vanliga tygskor inför sommaren. Bye bye barnavdelnings-trams-tjejskor med glitter och rosetter - hej damavdelnings-femton-olika-modeller-hur-många-färger-som helst!

Himla bra.

Livets nödtorft

Vi gillar fondue. Hela konceptet med fonduegafflarna i olika färger, puttrandet, gnabbandet när "din pinne ligger över min och nu kommer jag att tappa min köttbit". Alla såser! Det ska vara många såser till fondue. Det här med att sitta länge och pula med maten.

Det händer ett par gånger om året (när barnen har bedrivit tjat-kampanj ett antal veckor) att vi gör fondue hemma. Det är gott. Fast det är rätt läskigt att göra rent grytan efteråt. Och vi har inte lika många goda såser som man får när man går på restaurang. Så allra helst äter vi fondue på restaurang.

Så därför är det nu en gigantisk katastrof att Natalie på Pers krog har gått i konkurs. Jamen...nä....??? Det är ju dit man går för att äta fondue, ju! Visst, det finns fondue på Elysée också, men där får man ju koka köttet i buljong. Men hallå! Hur kul är det med buljong, liksom? Det ska självklart vara matolja. Punkt slut. Som de har på Natalie. Eller hade får man nu säga. Elände! Väldigt god vitlökssås hade de också.

Åh, Natalie! Det var allra bäst när det fortfarande låg kvar på Davidshallsgatan, och vi fortfarande bodde i stan och kunde promenera dit (och rulla hem). Men helt OK även när det flyttade in på Pers krog.

Det här är ju en katastrof som bara kan jämföras med den på 90-talet. Då, när El Greco på Bergsgatan stängde och hela El Greco-familjen flyttade tillbaka till Grekland. Ingen gyros var eller är lika god som den som man köpte på El Greco. Punkt.

Inget El Greco. Inget Natalie. Malmö utarmas.

Nervös? Jaaaaaaaaa.......!!

Jag är så vedervärdigt nervös inför att springa Stockholm Marathon nu på lördag. Det känns som att alla tankegångar slutar i ett enda "gaaaaahhh varför varför anmälde jag mig dit!!??"

Typ "hmm vad ska jag äta till lunch idag? Ja, det blev pasta och korvstroganoff över från igår. Pasta, det är bra. Man ska äta mycket pasta veckan innan man springer ett maraton. Ååååå nej, jag vill inte springa maraton. Gaaaahhhh varför anmälde.....etc etc"

Eller varje gång jag ser husbilen utanför huset. Vi ska åka husbil till helgen. Vi ska köra till Stockholm. Gaaaahhhh varför anmälde jag......etc etc.

Eller varje gång jag ser orden "löpa", "joggingskor", "puls", "kollaps", "hjärtattack", "vältränad".....gaaaaaahhh varför anmälde jag mig....etc etc.

Måste lägga mig tidigt i kväll. Det är A och O att vara utsövd och utvilad när man ska springa maraton. För då jäklar behöver man energi. Gaaaaaahhhhhh varför anmälde....etc etc.

Måste hämta nummerlapp på fredag. Och chip. Och ta reda på hur det funkar med väskinlämning och dusch och fan och hans moster på lördag. Och hjälp...! jag ska springa 42 km på lördag. Gaaaaahhhhh varför anmälde jag mig..etc etc.

Kom inte heller och säg att "jamen människa det är ju ingen som tvingar dig att springa. Stanna hemma då för sjuttsingen och spara benen, knäna och hjärtat". Då är mitt svar detta: Fem träningspass i veckan sedan i juni förra året. Minst en timme varje gång. Ibland två timmar. Räkna själv ut hur många timmar jag har gnetat runt på vägar och i skogar. Hur många gånger jag har dragit på mig skorna. Hur jag pulsat i snö, famlat mig fram i mörker, plaskat fram i regn. Jag ska FAN I MIG INTE HA GJORT DET I ONÖDAN.

(men....gaaaaaahhhhh varför anmälde jag mig till Stockholm marathon?? Panik! Nattsvart! Armageddon!)

Special-Kartong

Jag äter alltid en tallrik flingor på morgnarna. Ofta Special-K, för att de är så goda.

Nu köpte jag Special-K som vanligt. Det skrek "nytt och bättre recept" eller något liknande på förpackningen, men det där står det ju allt som oftast på flingförpackningar och annat och så smakar det ändå ungefär som alltid. Nu skulle de vara Ännu Nyttigare, fulla med Ännu Fler Kostfibrer, det skulle vara korn och fullkorn och gud vet allt.

Hällde upp flingorna som vanligt. De såg gråare ut än förr.

Smakade. De smakade liksom brunt. Och i övrigt absolut ingenting. Det var som att sitta och försöka knapra i sig kartong.

Och på förpackningen basunerades det viktigt ut att "vi har ändrat receptet på ALLA våra flingor". Så även till exempel Special-K med röda bär smakar nu alltså kartong? Special-K fullkorn vågar jag inte ens tänka på hur den smakar.

Och alla vi som valde Special-K för att de var goda och inte för att de var nyttiga??? Kunde de inte haft kvar de goda flingorna för vår skull, och infört kartong-flingorna som en egen sort för dem som äntligen vill späka sig på morgonen? Hade jag velat äta MegaNyttiga Flingor så hade jag väl köpt All-Bran flakes eller nåt liknande? Eller det är säkert deras marknadsandelar Special-K nu vill kapa åt sig. Men mig förlorar de alldeles säkert som kund på vägen. Säkert fler än mig.

Jag vet med bestämdhet att om det är något som gör att jag går upp i vikt - inte sjutton är det frukostflingorna! Nä, det är allt godis jag vräker i mig på kvällarna. Kakorna och det onödiga mellanmålet med mackor och varm choklad.

Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag. Det var som när Frosties-flingorna för några år sedan gjordes om så att det var mindre socker på dem. Ja men - om man vill äta osockrade flingor så väljer man inte Frosties, OK? Och väljer man Frosties så är det för att man VILL HA läskigt sockriga flingor?? Låt mig välja själv!!

Nu blir det bara cornflakes till frukost. Med massor av socker på, för övrigt.

No more undanflykts

Nu blir savannerna i Vismarlöv nerklippta till lagom gräsmattehöjd.

Ett hallelujah-moment

Det finns så mycket som är vackert så det nästan gör ont i bröstet i maj:

En blommande syrenbuske
Svalor som piper runt i himlen
En grön äng med massor av solgula maskrosor
Att lyssna på näktergalen på natten när jag ska sova
Alla dessa lysande gula blommande rapsfält
En nyutslagen björk med hängande grenar som vajar i vinden
Körsbärsblommornas korta vecka



Vismarlövsvägen i sina finaste kläder (fast jag fotade en regnig dag)

Både blommande syren och blommande körsbärsträd

Livet är helt enkelt lättare att leva just nu. (om än något stressigare än vanligt, kanske) Men alldeles extra kolossofialt skönt att leva var det för en vecka sen, på fredagskvällen den sjuttonde maj. Solen strålade. Malmö var smockfullt av glada människor som var upphetsade över ESC-finalen nästa dag. Det sjöngs. Det spelades trummor. Det sändes radio. Det åts langos. (det hör alltid till att äta langos...) Och mitt i allt detta skulle jag och 8 bibliotekarie-kollegor åka med Flottens premiärtur i kanalen.

Det var så skönt att sitta där i solen. Maten var alldeles förträffligt god (varmrökt lax, sparrisar, goda små kycklingspett, potatissallad med sockerärtor, ost, jordgubbar...). Stämningen på båten (eller ja, flytbryggan med motor...) var mycket hög. Malmö sett från kanalerna är som en helt annan stad. En stad som verkar bestå av gröna, lummiga parker och vackra byggnader i parkerna. Man är liksom lite som i en grön grotta. Och alla människor som gick i parkerna verkade tycka att det var det bästa som hänt dem denna dagen att Flotten gled förbi på kanalen. De vinkade och ropade och såg glada ut.

Och så satt flotten-bossen och underhöll oss med sång och gitarrspel. Det var fint. Några människor som stod på en bro började sjunga med. Allting kändes liksom som väldigt annorlunda från en blåsig dag i januari.
Allra finast blev det när han sjöng Cohens Hallelujah. Maten var färdigäten, Flottenturen började gå mot sitt slut, och det var så härligt att leva så att det kvillrade längs ryggen Och så Cohen...alla på båten sjöng med i refrängen.

Hela maj skulle man stoppa in i ett minnesfack någonstans, och så plocka fram det den där kalla läskiga januaridagen när det sjungs och hälsas så lagom bland folk på gatorna i stan.

Jaha. Jag är för UNG.

Jag var alltså på Memira i måndags för att göra en förundersökning. Jag har funderat en hel del på det där den senaste tiden (läs här och här) och var nervös för om jag var för gammal, för skelögd, för närsynt, för...ja, för fel helt enkelt för att kunna operera ögonen och bli av med närsyntheten för gott. Och om det fanns några risker - tänk om det blev något fel så det blev sämre än det var innan?

Det blir ingen operation. Inte nu, i alla fall. För jag hamnar mitt i mellan två olika operationsmöjligheter. För det första är jag för närsynt för en vanlig laseroperation. Där går gränsen vid -10, vilket jag har just nu. Men tydligen kan det där ändras de närmaste åren när ögonen för de flesta får ålderssynthet, alltså = läsglasögon. Det kan i mitt fall göra så att jag helt enkelt blir mindre närsynt. Eller att jag är lika närsynt men behöver progressiva glasögon för att jag är ålderssynt samtidigt. Skulle jag då operera mig nu så kanske jag ändå behöver läsglasögon om ett par år. Då tappar man liksom lite av poängen med det hela.

För det andra är jag för ung för att göra en operation när man byter ut ögats lins helt och hållet. Där spelar det ingen roll hur närsynt man är innan operationen, men även där spelar det roll hur själva ögat förändras de närmaste åren pga det där med åldern. Jag har ännu inte blivit ålderssynt. Jag ser alltså för bra på nära håll för att kunna göra den operationen. Om 2-3 år kan detta ha förändrats så att man vet vilken styrka mina linser skulle kunna behöva i framtiden.

Om jag fattade det hela rätt, alltså. Han pratade optikerska, den där optikern.

Men summan av kardemumman är att
1. jag ser för dåligt (på långt håll)
2. jag ser för bra (på nära håll)
3. jag är för ung

Jaha. Suck. Men jag kan ju spara ihop pengarna till operationen i förväg i alla fall, i stället för att göra det på avbetalning. Om det nu känns bättre.

Det var ju rätt länge sen man var för ung för att göra något. I den åldern med köra moppe, köra bil, handla på bolaget och komma in på discona som var mest inne.

Inlägg nr 328 om bilkrångel.

Alla som läser min blogg vet detta:

Håkan och jag har lite problem med det där med bilar. De går sönder. Vi krockar inte sönder dem utan de liksom hittar på grejer av sig själva.

Jag behöver inte orda mer om det.

Så här är läget nu:

I söndags skulle vi köra till Lund på stadsorientering. Det regnade, kan tilläggas. (stämningshöjande detalj) Vi satte oss i Subarun, Håkan vred om startnyckeln och ett märkligt vinande ljud hördes. Vi lyssnade irriterade på detta ljud (vad är nu fel?) och kände snart också att det luktade konstigt. Motorn slogs av. Det luktade ändå konstigt. Bränt, faktiskt. Motorhuv öppnades, och mycket riktigt: det rök ganska ordentligt från någon okänd del i motorn. Vi bytte till Volvon (som ju funkar hjälpligt så länge man inte kör snabbare än 80 km/h), körde iväg och försökte låtsas att vi inte hade någon Subaru överhuvudtaget.

I tisdags morse hade vi en härlig stund. Då bogserade vi ner Subarun till bilverkstan i Klågerup. Jag körde Volvon som drog (och det gjorde den utan att hosta en enda gång, duktig bil), Håkan styrde Subarun. Jag hatar att bogsera. Det är helt läskigt. Speciellt när man väldigt försiktigt ska köra över 108:an, min hatkorsning i livet, vid den tiden när det är som mest trafik. Men det gick bra.

Subaru lämnades på verkstad, med en from förhoppning att felet skulle vara något lätt elektriskt. Någon liten säkring som hade gått. Eller något annat som var lätt att byta ut och inte dyrt.

Hörde inte av verkstan på hela dagen. Cyklade hem efter jobbet och svängde in om verkstan på vägen hem för att kolla läget. Och fick höra att "det var bra att du kom, följ med in på kontoret så måste vi prata om din bil".

OK. Det var ingen liten säkring som var sönder. Egentligen inte motorn alls. Det var kopplingen som hade dragit sin sista suck. Jag log modigt, lyssnade på den långa monologen som hölls på språket "bilmekaniska", nickade på rätt ställen och förstod de delar som behövdes förstås:

(på bilmekaniska) - koppling slut lameller spolar lyfta ut växellåda katalysator elände elände elände ställa in blåsa igenom elände elände jobbigt lång tid orginaldelar elände besvärligt koppling
(fritt översatt till något som Carolina förstår) - Vi behöver i princip vända upp och ner på bilen, skära upp den, slita ut alla de delar som betyder något, slänga de delar som har gått sönder, köpa nya delar som kostar så mycket att man får hicka bara av att titta på dem på beställningssidan på internet, sätta ihop bilen igen och få allt att funka som det ska. Det kommer att ta väldigt lång tid och kosta sjukt mycket pengar.

Jaha.

Men man får se de ljusa sidorna i livet också: Vi har en husbil som funkar. Vi har en Volvo som man kan köra med om man inte har bråttom. Vi har fyra cyklar. Hela familjen är frisk.

Ta i trä.

Sökes: diskussionspartner som inte är helt insnöad

Tidig morgon i det Landin-Grubbska hemmet. Frukost intages. Jag sitter och våndas inför den stundande bogseringen av bil ner till verkstad (ja, ja, jag ska skriva det jämrans inlägget om den jämrans bilen. Snart.) Tidningssidor prasslas. Engelskaläxa (bortglömd i går kväll) mumlas till höger om mig. Ni ser scenen framför er, va?

(alldeles för långhårig grabb i grön morgonrock) - Mamma? Du vet det här med multiuniversumteorin?
(tidningsläsande öm moder) - Multiuniversum... eh...nej, det vet jag faktiskt inte. Vad är det?
(gröna morgonrocken med klentrogen röst) - Vadå vet inte? Alla vet vad multiuniversumteorin är för något.
(hon som glömmer plånboken hemma ibland) - Nej. Inte jag. Faktiskt inte.
(docent L-G) - Det är det här med att det uppstår ett nytt universum så fort man gör ett val. Ta till exempel om jag väljer mellan att dricka te eller kaffe till frukost. Då skapas det ett universum där jag valde att dricka kaffet. Och ett annat universum om jag valde att dricka teet. Och så blir det med alla mina val. Och alla människors. Det är liksom oändligt.
(bibliotekarien, som nyligen läst en bok med två parallella handlingar, där den ena handlingen utgår från att en kvinna är otrogen, den andra från att hon inte är det och stannar kvar i sitt förhållande) - Tanken svindlar. Men jag har aldrig funderat på det innan.
(docenten i grön morgonrock) - Meh! Lägg av! Alla känner till multiuniversumteorin.
(modern med Bestämd Livserfaren Röst) - Nej, det tror jag faktiskt inte. Fråga lite andra människor i din omgivning får du se att jag inte är helt hopplös. Fråga till exempel....farfar?
(mycket ung docent) - Ja men! Man måste ju vara uppväxt med den! Multiuniversumteorin var nog inte ens uppfunnen när farfar var ung.

Hur är det? Känner du till multiuniversumteorin? En mig närstående ung man behöver en diskussionpartner. Gärna för mycket tidiga frukostdiskussioner.

Undrar om man kan laserbehandla hjärnan också så det suddiga försvinner?

Körde in till stan idag för att hinna uträtta lite ärenden innan jag började jobba kl 15. Jag hade en tid hos Memira 10.00 för att reda ut det där om jag behövde vara glasögonorm mer eller inte (fast det får jag skriva om i ett annat inlägg). Och så var jag tvungen att handla presenter till Erik som fyller år på fredag. Alla de andra dagarna och kvällarna i veckan är vi upptagna med annat, så det var now or never.

Var lite nervös för den där ögonundersökningen när jag pulade runt där hemma innan jag körde. Var noga med att få med mig båda paren glasögon plus även ett par linser. Till och med glasögonrecept stoppade jag ner. Man vet aldrig.

Kör hemifrån i lagom tid (för en gångs skull). Glider ner med bilen i Carolis p-garage. Tar parkeringsbiljett, kör in, hittar p-plats. Är mycket nöjd med mig själv, min planering och min förmiddag i stan i allmänhet. Tills jag ska stoppa ner parkeringsbiljetten i plånboken.

Plånboken är inte med i väskan. Där ligger: glasögon, glasögonrecept, linser, kalender, fan och hans moster. Men ingen plånbok.

Det är inte bra. Det är till och med riktigt dåligt. Utan plånbok kan jag möjligen gå till Memira och bli undersökt och hoppas på att de inte vill ha min legitimation (det ville de. men det gick bra ändå). Men
1. jag kan inte betala för undersökningen om det skulle visa sig att den ska kosta något
2. jag kan absolut inte köpa några presenter till Erik. Det finns ännu ingen fiffig app på Iphonen som heter något i stil med "Har-glömt-plånboken-hemma-betala-med-direktanslutning-via-telefonbanken-iallafall"
3. jag kan inte köra hem efter Memiraundersökningen för att hämta plånboken och köra tillbaka för att köpa presenter för
      3a. det hinner jag inte
      3b. (värst av allt) jag kan ju inte köra ut bilen ur det förb... p-garaget eftersom jag inte har någon plånbok så jag kan betala p-biljetten.

Ojdå.

Även om jag ringer svärföräldrarna som bor i Malmö och ber dem komma och ge mig pengar så att jag kan ta mig ut ur p-garaget så är det ändå katastrof. Presenter måste köpas NU.

Funderar en stund på att sätta mig i Caroligallerian och sjunga lite och se fattig och hungrig ut så att folk skänker mig pengar för att jag ska sluta sjunga och låta dem vara ifred. Fast en av de där grejerna vi ska ge till Erik får jag nog sjunga ganska länge för att få ihop pengar till. Ger upp allmose-idén och börjar gå mot Memira.

Vad göra, vad göra? Det finns ju bara en sak att göra. Ringa min egen hjälte.

(förvirrad människa) - Hej! Ehrm. Kan du göra mig en jätte jättetjänst?
(strängt upptagen maskinprovare på Tetra Pak i Lund) - ?
(förvirrad människa med lätt hysterisk röst) - Jag är på väg till Memira i Malmö. Skulle du kunna lämna allt du håller på med, ta husbilen (vår eländiga Subaru har något nytt jämrans motorfel jag inte ens har orkat blogga om än, så Håkan kör husbilen just nu. Himla smidigt.), köra den till Vismarlöv, hämta min plånbok som jag har glömt, köra in till Malmö och vara vid Hansakompaniet vid 11 när jag kommer ut från undersökningen?
(maskinprovare med ganska trött röst) - Vid 11, då när jag egentligen ska gå och äta mat?
(förvirrad med liten röst) - Ja.

Han kom.

Presenter köptes och bil kördes ut ur p-garage och hem.

Fattar ni nu varför vi har varit ihop i 22 år? Han gör sånt här. Han kommer när jag behöver honom. Alltid.

Savannerna i Vismarlöv

Sambon kom just in och rapporterade att "en kvadratmeter hann jag klippa av gräsmattan. Sen brann motorn upp på gräsklipparen."

Vi kvalar nog aldrig in i tävlingen "mest välskötta trädgården i Skåne". Förra sommaren var så tråkig så att gräsmattan på baksidan av huset liksom inte var kul eller lönt att klippa efter juli eller så. Så nu på vårkanten låg den ner i en tjock, kompakt och gul matta. Den klippte sambon av med gräsklipparen förra veckan (och det blev ett väldigt fläckigt och tufsigt resultat). Tydligen tyckte gräsklipparen att det där var det värsta den gjort. "Skaffa en lie istället!" sa den nog. Sen har den stått och morrat upp sig i garaget sedan dess. Blivit mer och mer irriterad över tillvaron och världen. Och beslutat sig för att "nästa gång jag blir framrullad, då tänker jag minsann brinna upp."

Så det gjorde den.

Nu har vi ingen gräsklippare. Världens bästa undanflykt?

I avdelningen "Kunskap jag kanske hade klarat mig rätt bra utan" har vi nu kommit till...

När man har levt i fyrtiofem år som jag, så är det ju så att man hunnit samla ihop en hel del erfarenhet och kunskap. En del himla bra. En del man kanske helst sluppit. Men så där är det ju. Livserfarenhet kallas det. Och jag har jobbat på en del olika ställen genom åren och samlat på mig diverse osorterad kunskap. Jag kom och tänka på det här idag när jag körde ut från parkeringsplatsen på väg hem från jobbet och noterade vilka bilmärken folk hade. Förr i tiden, innan jag fick barn och sånt, så hade jag ingen som helst aning om vilket märke olika bilar hade. Kände möjligen igen Volvo. Och Mercedes kanske. Men sen jobbade jag ett halvår på Mitsubishi Center i Malmö, och där blev det så självklart att bilar inte bara var "bilar". Nä, de var Hyundaiar, Hondor, Fordar, passater och corollor och allt vad det är. Och det satte sig.

Ett antal år jobbade jag som läkarsekreterare. Och sen sitter de där latinska och grekiska namnen liksom kvar i ryggmärgen. Kroppsdelar har latinska namn. Sjukdomar grekiska. För att inte tala om att jag nuförtiden skulle kunna hålla en två timmars monolog om barnlitteratur och författare som skriver för barn och ungdom. Och att jag lite otippat kan en hel del om trav efter att ha jobbat som resultatskrivare på Kalmartravet på 80-talet (med skrivmaskin. Och tipp-ex.) Skånes alla byar vet jag precis var de ligger efter att ha svarat i telefonupplysningen på Skånetrafiken. ("Ja, den stannar vid Allans korv." "Nej, den går inte vidare till Svarte.")

Men en grej kan jag som inte många andra kan. Som nu förtiden inte är till någon som helst nytta Över Huvud Taget. Det är sifferbeteckningarna för Sveriges alla städer.

I början på 90-talet jobbade jag ett par år på SJs biljettförsäljning i Malmö. Det var alltså före internets tid, och köpte man tågbiljett så gjorde man det där (eller så ringde man möjligen först och bokade biljetterna, men det var till samma ställe man ringde). Hälften av passen satt jag i luckan och sålde biljetter, hälften av passen satt jag i telefonbokningen i rummet bakom. Det var uråldriga datorer (men dock datorer) och systemet var att man inte knappade in några orter utan bara siffror. Alla städer och samhällen hade en egen siffra, och dem fick man plugga in först, nöta in sen, och sen har de suttit som berget sedan dess. (alla tåg hade också tågnummer precis som nu, men de ändrades rätt ofta och var inget man lärde sig för tid och evighet). Malmö har 3. Stockholm har 1. Alvesta 4, Göteborg 2, Kalmar 20, Uppsala 5. Osv, osv, osv. Man matade alltså in typ 120 - 1 för en enkel Lund - Stockholm och man tittade inte ens på knapparna när man gjorde det.

Och de där siffrorna - de sitter kvar i huvudet och kommer nog aldrig att försvinna. Det är sjukt - om någon till exempel pratar om att åka till Halmstad så lyser det upp "80" i huvudet på mig. Falkenberg har 257. Karlstad har 70. Uddevalla 119.

Och ingen nytta har jag av det, alltså. Jag kunde möjligen skriva "1" i stället för "Stockholm" och spara tid. Problemet är ju att ingen annan än jag själv begriper vad jag vill med "1".

Finns det andra som har det så här? Gamla posten-medarbetare? Såna som jobbar på systembolaget? (olika artikelnummer) Kassörskan på ICA (varunummer i de fall varorna inte skannas)?

Carolina. Född i 7. Uppvuxen i 20. Bor förnärvarande mellan 3 och 120.

Åh! Ett riktigt brev med frimärke!

Reklam är nåt jag bara med en suck skopar ihop och slänger i pappersinsamlingen. Och det är ju mest reklam som hamnar i brevlådan. Är det något annat så är det mest räkningar. Och torra illavarslande besked om hur lite pengar jag kommer att få efter pensionen. Eller generösa erbjudanden om att ta lån här och var.

De riktiga breven trillar in riktigt riktigt sällan nu för tiden. Därför blir jag så grymt irriterad över den här allra värsta sortens reklam som har dykt upp ett par gånger nu. Reklam som förklär sig till riktiga brev.

Man ser dem direkt i post-bunten. Fina kuvert, tjockt präglat dyrt papper. Såna kuvert som helst ska sprättas upp med brevkniv. Och frimärke också. Ja! Ja! Spännande! Ett brev!
Så kollar man på adressen och anar direkt oråd: jag kallas (med snirklig skrivstil) för Petra Carolina Landin. Tittar närmare - och jaha. Det är inte skrivet med bläckpenna - det är tryckt. Till och med frimärket är fejk, fast det ser man nästan inte förrän man kollar på det på nära håll.

Idag kom ett sånt där äckel-lömskt reklamerbjudande förklätt till personligt brev igen. Är det något jag blir så är det heligt förbannad, och att köpa det som erbjuds (bilförsäkring i det här fallet) är väl ungefär det sista jag skulle vilja göra. Morr.

En fin mugg behöver man alltid. Eller flera.

Förra julen (alltså för 1,5 år sen tror jag) så fick jag ganska många Mumin-muggar i julklapp. För jag hade blivit allvarligt kär i dessa Muminmuggar och ville i princip fylla köksskåpet med dem.

(Frågar man min käre sambo om mitt mugg-behov i allmänhet så får man nog höra att han tycker det är lite larvigt stort och onödigt. Men man ska alltså inte fråga honom.)(Just i det här ämnet är han okunnig och omdömeslös. Visst behöver man alltid en mugg till? Det finns ju så många fina...)

Sen användes inte de där Mumin-muggarna så ofta som de var värda egentligen. De är väldigt fina. Men lite för små för att dricka te ur, faktiskt. Och Håkan dricker kaffe ur andra muggar. Så de användes bara när jag skulle dricka kaffe. Typ en gång i månaden.

Men nu!!

När Håkan fyllde år fick han en Nescafé Dolce Gusto-kaffemaskin av oss i familjen. Den brygger kaffe, blandar varm choklad och mixar till en chai latte med stor elegans och på snabb tid. Fast i ganska små mängder. Och det visar sig att de muggar som passar allra bäst till Dolce Gustos övningar är just Muminmuggarna! Eftersom det är väldigt roligt och gott för alla inblandade att gå och göra sig en kopp kaffe/choklad/cappucino/annan kul varm dryck ungefär åtta gånger om dagen så är nu helt plötsligt alla Muminmuggarna i konstant bruk. Och vi behöver till min enorma och stora lycka köpa fler!

Ja! Köpa muggar! Åh, vilka ska jag bara välja? Det finns ju så fina...
(och...tips tips tips...det finns två mig rätt närstående barn som fyller år inom den närmaste tiden. En fin Muminmugg, kanske?)

 

 

Kill glasögonorm part 2

Jag har nu bokat in tid för förundersökning hos Memira - för att se om även en sån obotlig glasögonorm som jag kan bli skarpsynt.

Redan på måndag 20 maj ska jag gå dit.

Ryys - kände mig väldigt pirrig genast.

Jag återkommer med domen (för närsynt, för skelögd, för gammal, för dålig tårvätska, läskigt dyrt...) asap.

Vad orienterarfamiljen gör i Brösarp i maj

Jo vi gör det vi hade tänkt oss. Springer Skånsk Fjällorientering. Korta sprintbanor på fredagkvällen (och riktigt flåsigt), långa banor på lördagförmiddagen där banläggaren utnyttjat varenda backe till max. Riktigt, riktigt jobbigt.

Och när vi sprang så var det svårt att undvika att plöja rätt över alla fält av backsippor som växer i backarna där. Det skar i mig - backsippor är så fint och de blommar så kort tid - och så klampar man rätt över med dubbade orienteringsskor...

Vi ställde husbilen på en fin plats och vi grillade. Vinden var snäll nog att mojna precis när vi skulle börja äta. Fast sen satte den igång igen och en maj-kväll är inte lika varm som en juli-kväll, så sen trängde vi in oss allihop i vår husbil och spelade M.I.G.

Det var fint. Och ja, jag såg gullvivor. Och backsippor då ja. Carolina kan inte befinna sig vid Brösarps backar i maj utan att vältra sig i titta på gullvivor. Resten av familjen tyckte att jag var lite tramsig när jag travade iväg i backarna efter att orienteringen var färdig, bara för att titta på blommor. Men sådan är jag uppfostrad och skapt.

Detta är Erik med en "naw-hund". För det är så man säger när man ser den: "Naaaaaaaw...så söt!"

Den är på gång...

När husbilen står parkerad så här framför garaget så betyder det att det är något på gång. Familjen Landin-Grubb packar grejer. Strömkabeln är ansluten så att batteriet laddas. Husbilen frustar av lycka.

Den här gången ska vi till Brösarps backar. En orienteringsklubb som heter Andrarums IF har hittat på något så knäppt som Skånsk Fjällorientering. Jo, det är rätt backigt i Brösarps backar. Vi ska springa en tävling i kväll och en i morgon förmiddag.

Dessutom ska vi (jag...) titta på gullvivorna som blommar. Vi ska grilla med orienteringskompisar. Lata oss (mellan tävlingarna) och njuta.

Off we go!

Undrar vad Freud säger om det här?

Nu är det ungefär tre veckor till jag ska springa Stockholm Marathon. Och, ja, det är ju en rätt stor grej i mitt liv. Så det är rätt självklart att jag drömmer om det på nätterna. Nu i natt för första gången (tror jag) men säkert inte sista:

Starten skulle nu gå 16.00. Och jag hade fullständig koll på allting, tyckte jag. Höll på att byta om till löparkläder. Hejade på andra löpare som bodde på samma ställe som jag (det fullständigt kryllade av maratonlöpare där, typ Vandrarhem för Stockholm Marathon). Bland annat hejade jag glatt på Martina Haag, som i samma flätor och tröja som hon har på framsidan i Heja, heja! skulle springa. Hon såg konstigt på mig och jag kom på att "nä just nä, jag känner ju henne inte, har ju bara läst hennes bok.
Frukosten hade varit stadig och i rätt tid, magen funkade och allt kändes bra. Jag kom till och med ihåg att smörja in diverse ställen med vaselin så att jag inte skulle få skav av till exempel sport-behån. Det tog tid, det där smörjandet. Och helt plötsligt var hela vandrarhems-stället tomt. Och jag såg på klockan som till min fasa redan visade 15.30! Start om en halvtimme - och jag som inte ens var i rätt del av Stockholm...

Rusade till tunnelbanan. Blev stoppad i spärren eftersom jag inte hade någon biljett. Men vi som springer Stockholm Marathon ska ju få åka gratis idag? tyckte jag. Då ska du ha startbevis med dig, sa spärrvakten strängt. Men...jag har ju min nummerlapp, försökte jag och visade den. Nänä, det där går ju inte, det står ju fel namn på den. Det gjorde det. Det stod ett absolut okänt mansnamn på min nummerlapp.

Hur som helst fick jag ändå åka med - fast nu var det en buss jag åkte med. Och jag skulle fortfarande kunna hinna till start. Fast när jag tittade ner på mina fötter efter en stunds åkande så såg jag att jag i brådskan när jag rusade från det där vandrarhemmet hade tagit fel skor. Inga löparskor utan ett par vanliga tunnsulade Nike...

Av bussen och så sprang jag en fin genväg mot vandrarhemmet, över ett gigantiskt kalhygge som helt plötsligt hade uppenbarat sig där. Äntligen in på vandrarhemmet som nu var en röd stuga med vita knutar i ett villaområde. Mitt rum låg på andra våningen - men trappan var nu helt plötsligt spärrad av en enorm hög med diskbackar. Såna som man använder i storkök, alltså. Fulla med disk. Och min styvfar Mats stod där röd i ansiktet och lyfte upp fler och fler diskbackar. Helt iskallt lugn förklarade jag vänligt att jag "faktiskt ska springa Marathon om fem minuter, och jag behöver mina skor som är ovanför trappan". Sen blir det hela något luddigt, klockan plötsligt 16.30 och det hela helt och hållet kört.

Fatta hur skönt det var att vakna. Jag ska vara i j-kligt god tid i startfållan 1 juni. Min start går 12.10. Och jag har köpt vaselin.

Glasögonorm for ever and ever? Eller INTE???

Jag träffade en god vän nu ikväll, som precis idag hade varit och fått ögonen opererade på Memira. Nu har hon inget synfel längre - både brytningsfel och ålderssynthet är väck. Hon hade fått ögonens linser utbytta, helt enkelt. Och behöver bara vara hemma från jobbet två dagar. Och hon är två år äldre än jag!

Jag har i många år tänkt att sån där laseroperation av ögonen för att bli av med närsynthet liksom inte var för sådana som mig. Jag har ju -11 i närsynthet, det är bara för mycket har jag trott. Plus att jag tänkte att jag var för gammal. Att det var för stora risker. Att det var bättre att ha den dåliga syn jag har än ingen syn alls. Trodde jag.

Men nu verkar det inte vara så längre. Min goda vän kände flera i sin egen ålder, och flera som var ganska mycket äldre än oss, som fått ögonen opererade utan problem. Som nu ser allt utan glasögon eller linser eller läsglasögon.

Det är dyrt förstås. Kanske 50 000. Men tänk att få slippa glasögon! Jag kan ju inte ha linser längre (utom precis när jag springer) för att ögonen är för torra. Tänk att slippa tyngden, jobbigheten, att byta glasögon när jag sitter vid datorn eller när jag ska se "långt".

Tänk om även jag faktiskt kan operera ögonen? Det hade förändrat mitt liv en hel del.

Nu är den här.

Igår eftermiddag låg jag och kavade runt i trädgårdslandet och försökte förtvivlat hitta jorden under alla förbuskade buskar och tokväxande maskrosor. Då hörde jag helt plötsligt näktergalen. Under en sekund eller så, typ tre-fyra toner. Men jag hörde den. Fast inte mer, så jag blev helt osäker. Önskade jag bara att jag hörde den för solen lyste och livet i allmänhet var så bra så den borde infinna sig?

Näktergalssång är nämligen det finaste jag vet. Koltrastar kommer på en god andraplats (en kväll i april, första ljusa vårkvällen och så den där vemodiga koltrastsången). Men näktergalar... åh jag kommer i trans och blir stående och lyssnar. Under näktergalstiden (det kryllar av dem i buskagen kring Vismarlöv) så brukar jag ställa mig i ytterdörren en stund innan jag går och lägger mig, och bara lyssna och lyssna och njuta. Det är den bästa tiden på året.

Men jag hade inte inbillat mig. För i natt, mitt i natten ungefär vid 3-tiden, så vaknade jag till för att kudden var knölig eller Håkan snarkade eller drömmen tog slut eller nåt. Och då! Då genom det öppna fönstret hörde jag långa kvillrande näktergalsdrillar.... Somnade om, helt lycklig.

Nu är den här. Näktergalstiden.

(Förra året spelade jag in näktergalssång på min mobil när jag och Murre var ute och gick. Han tyckte jag var helt tråkig som bara ville stå stilla och lyssna, och jag, ja jag var i trans som vanligt. Här kan du lyssna på den inspelningen.)

OK då, den duktiga och förnuftiga metoden

Barnen fullkomligt sprutade förkylningsbaciller omkring sig i början på veckan, och jag tänkte att nej, nej, det där har jag inte tid med (ja ja lite grann tyckte jag synd om dem också). Jag kan ju ändå inte låta bli att vara väldigt nära dem, så redan på tisdagen kändes de första välbekanta och ovälkomna tecknen på annalkande förkylning. Sket väl jag i, sa jag och stack ut och sprang en mil i den härliga vårkvällen. OK, då, sa bacillerna och drog sig tillbaka. Omgrupperade. Tänkte ut nya planer. Själv trodde jag att jag hade vunnit, sprang lyckligt orientering på onsdagsförmiddagen och kände mig väldigt frisk. Ända tills natten kom. Nu jäklar, sa bacillerna, nu tar vi dig! Vi svider i din hals! Vi svider bakom din näsa! Vi bankar i ditt huvud! Ge dig! Nej! skrek jag, jag har ju inte tid!!

Ända tills torsdag lunch fördes ställningskriget. Jag var inte sjuk, nejdå. Jag behövde bara gå och snyta mig var femte minut för att jag kände för det. Sjuk var jag inte.

Men sen gav jag upp. Nu kör jag en helt annan teknik för att se om den gör mig frisk fortare. Nu behandlar jag förkylningen som något som måste gullas med. Jag har sjukskrivit mig fast jag "bara" är förkyld. Jag ligger i sängen och vilar och låter förkylningen roa sig bäst den vill med mitt arma huvud. Jag matar den med Bafucin och Vicks blå, torkar den försiktigt om näsan, somnar lite då och då och tänker att jag är så förnuftig och duktig att den här förkylningen borde ge sig av i rena häpenheten ungefär i morgon redan.

Så det så.

(För...i..h-vete....om exakt fyra veckor står jag på startlinjen för Stockholm Marathon. Jag...har...inte...tid...att...ligga...och...vila!!!!)