Carolina-kalender i mörkrets tid: 16

Sak som är riktigt skitjobbig med vuxna barn som innehar körkort och egen bil: att de ska ut och köra på vägarna när det är vinter och halt.

Jag har absolut inte slutat oroa mig för allt som mina barn kan råka ut för här i livet bara för att de har flyttat hemifrån. Långt ifrån. (jag har dessutom livlig fantasi så om ni bara visste allt de i min inbillning kan lida av eller råka stöta på eller vara offer för eller...) Men eftersom de inte längre är en del av mitt dagliga liv så kommer oroa-mig-stunderna mer lite när jag har en stund över, liksom. Hjärnan väljer gärna 03.00 eller 04.00 på morgonen som en lämplig tid för genomgång av diverse eventuella skräckscenarios för mina barn. 

Men ger sig barnen ut på grejer som jag vet om, typ när sonen ger sig ut att springa 12 km i shorts och t-shirt när det bara är en plusgrad ute, och jag är med och ser honom göra det: då lider jag. Sen kan han springa dag ut och dag in iförd ungefär vad som helst i vilka temperaturer som helst när han är hemma i Lund och jag inte vet/vill/veta/är med. Då oroar jag mig inte så mycket. 

Eller som nu. Det är halt på vägarna ute. Särskilt landsvägen ut till oss i Vismarlöv, eftersom det igår först snöade, sedan körde bilarna på det utan att det plogades, och sedan störtdök temperaturen ner till minus tolv så att hela landsvägen och alltihop frös ihop till en isgata. Ingen saltning, ingen sandning. När jag kör själv så vet jag hur, vet var jag måste köra sakta och i vilka backar och kurvor jag måste köra så eller så för att inte glida av vägen. 

Men nu ikväll skulle Lisa köra ut till oss för lite fredagsmys med På spåret. Och jag vet inte hur många gånger jag yttrade frasen "kör försiktigt". Fyrtiosju? "Ja, mamma, jag SKA köra försiktigt. Jag lovar."

I mitt huvud hade nu landsvägen hem till oss förvandlats till Yttersta Fasan. Hon kunde köra in i ett träd. Hon kunde få möte med någon som inte alls körde försiktigt och kom över på fel sida. Rådjur kunde springa upp på vägen. Allt, allt kunde hända. 

Jag tappade all värdighet och följde till och med dotterns framfärd i den käcka appen "Hitta din telefon" eller vad den heter, där jag kunde se pricken "LL" som var Lisa och hennes lilla blå bil på färd på ishala vägar mot moderns trygga famn:

Well. Hon kom fram helt utan problem. Hon hade kört försiktigt. Och nu har hon kört hem. Och kommit fram utan problem. Hon har kört försiktigt.

Men jag kommer aldrig, aldrig att sluta oroa mig.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 4

Söndag andra advent bjöd på 1-gradigt mörkgrått väder med dugg lite till och från, så mörkgrått att det fortfarande var mörkt vid 9-tiden på morgonen. Vad gör då en Carolina? Sover länge, sitter med frukost ännu längre med bok, adventsljus och sånt där man kan unna sig på vintern?

Nope. Hon drar, tillsammans med oäkte maken som är lika knäpp, iväg till golfbanan. Där var det ingen trängsel direkt idag. På driving-rangen var det ingen alls, förutom det där dubbel-knäppa paret Landin-Grubb då förstås. Bollmaskinen var avstängd så först fick man börja med att ta en hink och gå ut i det leriga gräset och plocka sina bollar. Sen stå och slå med fingrar som blev allt mer missnöjda och kalla. Och sen alltså ut för att spela golf i blött och lerigt underlag. Joråsåatte.... på en dum-skala kom vi nog snubblande nära max. Men nio hål fick räcka. 

För sen åkte vi hem och... lindade in oss i filtar och belönade oss efter golfrundan med datorspel, bokläsning och tv-tittande? Nja. Oäkte maken gjorde det. Själv körde jag till Lund, hämtade sonen, körde med honom till Bokskogen (var vi inte där nyss?)(jo) för att ta en löprunda. Så där som man gör en mörkgråmulen decemberdag. Sonen sprang längre, jag sprang kortare och hann under väntetiden duscha och (framförallt) ta en bastu. Det var skönt. 

Men här kommer dagens dummaste (och det var INTE jag): sonen tyckte att rätt klädval för att springa 13 km denna 1-gradiga decemberdag var: korta shorts och en kortärmad funktionströja. Och vantar. Ingen mössa. Inget underställ. Ingen vindjacka. Inga långa byxor. Gaaaahhh....! Själv hade jag underställ, tights, ullfrottétröja, mössa, vantar, vindjacka... Men sonen jag uppfostrat så gott jag kunnat intar en överlägsen attityd till vårt nordliga väder, ungefär "ignorerar jag det så finns det inte". Eller, jag vet inte. Jag kan inte försvara det. Jag tjatade och gnällde och försökte komma med bra argument hela vägen från Lund till Bokskogen där huvudinnehållet i det jag framförde var "Ta Bättre Och Varmare Kläder På Dig För Fan". Men sonen är en äkta Landin, vilket (som alla som känner oss vet) innebär att han är envisare än synden, och han skulle inte ta varmare kläder på sig. Punkt. 

Well. Han fick väl frysa, då. Tänkte jag, där jag satt i bastun och filosoferade över små barn v/s stora barn och ungefär när i tiden jag fråntogs rätten att bedöma klädval utifrån väderlek. Måste ha varit någon gång när de gick på mellanstadiet? Eller var de äldre? 

Sen tinade han upp sig själv hemma i vår dusch och bjöds på lasagne till middag, och så blev det söndagkväll. 

Carolina-kalender i pestens tid: 23

 Lille-julafton chockade oss med att inleda med sol och blå himmel. Så mor och dotter idkade carpe diem och körde till Bökebergsskogen och gick en långpromenad. Det var rätt lerigt på sina håll, det kan erkännas, men en bra sak ändå. Särskilt med tanke på att när vi kom hem hävde ner 3 dl vispgrädde, 3 dl socker, 1,5 dl sirap och 50 gram smör i en kastrull och kokte kola. Bara nyttigheter, alltså. Receptet brynt smörkola sms-ade dottern till mig för ett par veckor och tyckte att "sån här gör vi, ser jättegod ut!". "Visst", tyckte jag, och talade mycket tyst om mina kolakokningsförsök genom åren och tittade på bildens elegant skruvade kolastänger med lite havssalt trendigt strösslat över, "klart vi gör". (eller försöker, i alla fall)

Men kors i alla tak och allt möjligt - den här gången blev kolasmeten perfekt! Vi pregade ner köttermometern i den och tvingade upp den till exakta 125 grader, och det gick på bara lite mer än 20 minuter, och sen stelnade kolasmeten som på beställning och stänger kunde skäras och skruvar kunde göras. De ser inte exakt ut som på bilden, men med lite fantasi ser man att det är ungefär åt det hållet i alla fall. Och det är ungefär det mest lyckade kolakokningsväg jag någonsin gjort. Heja oss. De är perfekt sega också.

Mer då? Jo! Jag har hämtat hem 1 styck son! Och han fyller huset som bara han kan med buller och bröl och bång och retning av syster, och allt känns alldeles perfekt, faktiskt. Just nu sitter bror och syster och tar upp hela vardagsrummet med våldsamt tv-spelande (de har dammat av vårt gamla WiiU och spelar sportspel). Granen står grön och grann bakom, och mor sitter i läsfåtöljen och tindrar med ögonen. 

Carolina-kalender i pestens tid: 21

 En måndag vi längtat efter - för ikväll kom vår Lisa hem. Sedan hon flyttade till Visby för tre och en halv månad sedan har vi inte träffats, och det har lite varit som att bli av med en del av mig själv. Hon fyller huset här hemma med prat och sång och musik, men förutom det så är det ju hon och jag som åker till stan och går i affärer, åker till biblioteket och väljer böcker, kollar på filmer där det är romantik och inte skjutvapen som står i fokus, sitter länge vid frukostbordet tillsammans... ja, allt. Vi har ju pratat med varandra i telefon dagligen sedan hon flyttade, visst, men det är det där att vara tysta tillsammans också, göra saker tillsammans, sitta i läsfåtöljen och läsa medan hon sitter vid pianot och spelar och sjunger. 

Nu har jag henne här ett par veckor. Just nu sitter hon i tv-fåtöljen och är rusig av lycka över att vi äntligen fått fiber-tv här hemma, med alla dessa kanaler och filmer och serier och... ja, allt vad det nu finns att plocka hem i menyerna (jag är ju tv-analfabet och har ju inte själv kollat vad som finns även om oäkte maken har kollat på mycket film sedan fiberanslutningen blev klar). Det första oväsendet som bjöds i bakgrunden här var Hela England bakar och nu är det någon av Die Hard-filmerna. 

Imorgon skickar jag henne till affären med en lista över ingredienser för imorgon kväll ska vi göra lussekatter, och kola med havssalt och vad det nu mer var som stod på listan över Nödvändigt Julstök. 

All is well.

Carolina-kalender i pestens tid: 13

Denna luciadag vaknade jag av en oöverträffad huvudvärk och var fullständigt övertygad om att jag hade all möjlig corona och mest synd om i hela världen. Sedan tog jag två alvedon och åt frukost, och huvudvärken gav med sig något, men morrade liksom i bakdelen av huvudet om att den minsann skulle komma tillbaka, med besked. Och sen? Ja, sen plingade ett sms in i telefonen som kungjorde att mitt covidtest var negativt. Det här jag har är en vanlig bonnaförkylning. Och vet nån vad - då tackade huvudvärken för sig och gav sig av. ("sorry, fel huvud, ber om ursäkt för felringningen" typ) Nu har jag bara "vanlig" hosta och en döende "vanlig" förkylning, och vad jag än skrev häromdagen så är jag himla glad för det. Tänk om inte vi inte kunnat fira jul med barnen för att jag skulle hållas i karantän? Vedervärdiga tanke. Nu kommer de hem, och oj vad jag ska tindra med ögonen av lycka. 

Och så kollade jag årets upplaga av Malmö lucia. Man kan hitta dem här, digitalt, men förstås inte höra dem live. Och det är så sorgligt att jag bara vill gråta. Tänk, som de har övat... hela hösten, så många timmar, och så får de inte vara med om allt det där roliga. Inga uppträdanden, ingen kortege med häst och vagn genom stan, inte jättegrejen på stortorget, ingen middag på landshövdingeresidenset, ingenting. Utom några digitala inspelningar. Det finns en inspelning som är gjort i Johanneskyrkan också, med helt tomma kyrkbänkar.

Tänk, bara för ett år sedan stod vi tillsammans med kanske tusen andra på Stortorget och lyssnade på när Lisa sjöng i luciakonserten. Och så bra det var, och så glad hon var, och bara tänk vilken tur att de hann få uppleva allt det där innan coronan satte stopp för allt. De fick göra alla sina nästan 60 framträdanden, de fick åka i den fantastiska kortegen, de fick den där storstilade middagen, de fick en upplevelse för livet. Jag har lagt in två klipp här nere, dels när kortegen åker förbi oss på Södergatan, dels när jag står med mobilkameran på första adventskonserten på Gustav Adolfs torg och spelar in sången jag älskade allra mest i förra årets luciaupplaga. Osäker på om den heter All is well eller Halleluja men den är otroligt fin och de gör den så bra.

Och i år, då? Jo, nu sjunger Lisa i Campus Gotlands kammarkör, och de skulle egentligen ha ett luciaframträdande i en kyrka (eller en kyrkoruin, har glömt namnet). Av detta blev intet. I stället spelade de in sina stämmor var för sig, och så mixades det ihop till tre sånger:

Nu längtar jag väldigt mycket efter att få se denna kammarkör live. Ännu mer längtar jag efter min Lisa.

Här är förra årets kortege. Det var magi att stå där.

Och här sjunger de att all is well (och ja, jag vet att bilden är usel pga lamporna och att en mobilkamera inte är bästa grejen att spela in film med i såna här lägen. Men ljudet är där!)

Carolina-kalender i pestens tid: 6

 Söndagsmorgonen började som lördagsmorgonen: tidigt. Och ja, jag skulle ut och spela golf igen. Oäkte maken stannade hemma dag och vårdade det skärskadade finger han borde låtit bli att spela golf med både igår och förra söndagen. Fingret tackade honom, och jag körde min fina lilla Mini till Löddeköpinge och Björkenäs GKs 12-hålsbana. Sedan golf i vad som inte alls egentligen borde klassas som decemberväder (mest sol, vindstilla och 7 grader) tillsammans med golfvännerna som inte heller ser något konstigt med att gå upp klockan-dum-i-huvudet både lördag och söndag för att hinna spela innan det blir kö (bollränna) eller mörkt.

Björkenäs GK ligger precis invid en julgransförsäljning som var i högform med många granar, ljusgirlanger och kommers. Jag tänkte att "aha! smart! jag passar på att köpa med mig en gran hem idag så kan jag välja medan det finns många och hitta en som både är lagom hög (liten) att stå i vårt hus och som inte ser ut som "sista-granen-som-ingen-ville-ha" som annars brukar vara fallet i våra julgransköp. (vem bryr sig egentligen? Den ska ju ändå täckas med grejer och sedan ändå bara kastas ut)(och vi brukar inte köpa gran i god tid, om vi ens köper gran - ibland använder vi vår vita plastgran som är... ja, fulast av allt)

Sen betraktade jag min lilla, fina orange Mini. Huvudet gjorde en kort räkneoperation: Golfbag + golfvagn + gran + bilförare... nope. No way, faktiskt. Det får bli gran en annan gång. 

Jag körde hem och belönade mig med vörtbröd, julskinka och nyponsoppa. Och datorspel. 

Annat kul jag gjort idag: via facetime följt med ner i avloppet i Lisas dusch. Jo, för hon undrade om och i så fall hur hon skulle bli av med lukten som kom från det. Man kan sticka in en mobiltelefon ganska långt in i ett avlopp så ens mamma verkligen får uppleva alla dess delar (utom lukten)(tack för det). Och eftersom jag när jag blev mamma utrustades med superkrafter och en enorm visdom och alla världens praktiska kunskaper så kunde jag ge adekvata instruktioner för lämpligt tillvägagångssätt. Dottern avslutade telefonsamtalet, vild av iver att få sätta igång med sin roliga söndagskväll.

Själv återgår jag till Egyptens alla mysterier och ondsinta soldater som bör has ihjäl i Assassin's Creed Origins. 

Så som min bil INTE ser ut

Medelålders par med utflugna barn

 Nu är det tomt i huset i Vismarlöv, för nu har Lisa tagit alla sina favoritkläder, sin ukulele, sin dator, alla sina sjuttioåtta hudvårds- och hårvårdsflaskor, sin telefon, sin Hufflepuff-tavla, och flyttat till Visby. 

Som alltid när det händer riktigt stora grejer i mitt liv så blir jag helt tyst här på bloggen - det blir som för stort att skriva om. Eller, jag vet inte. Liksom att det blir för futtigt att skriva om nya tröjor och en bil som klagar på lågt däcktryck - när man helt plötsligt har slutat vara "barnfamilj" och övergått till att vara "medelålders par". Jag borde lägga oändligt många inlägg här på gråt och veklagan och nostalgi och ack ack ack. För det är såklart jättejobbigt, det här.

Men ni får tänka er allt det där, och så återgår jag till att skriva om de där små vardagsdetaljerna jag tydligen behöver bre ut mig om istället. 

Som att jag gick till frissan igår och bad att få lite rött i toningen den här gången för att det kändes som att det behövdes lite rödskimrande hår i mitt liv.

Eller som att jag igår utan att be någon om ursäkt kunde laga storstilad middag till mig själv bestående av raggmunk, lingonsylt och fläsk. Håkan var i skogen på orientering, och de där mat-kinkiga barnen behagar ju ha flyttat hemifrån, så då kan jag vältra mig i favoritmat av det här slaget. Snart ska jag steka isterband också.

Men hur har hon det på Gotland, då? Rätt mycket kaos och tårar de första dagarna såklart, men också en hel del spirande lycka. Huset hon bor i är fantastiskt fint, med lummig trädgård och 5 minuters cykelväg ner till högskolan i hamnen. Och Gotland och Visby är ju... ja, Gotland och Visby. Vackert så det gör ont. Och så det bästa: småkusinerna. Alla dagar! Att verkligen, verkligen få komma in i deras liv! Det jämnar liksom till det där andra kantiga och lite läskiga med litteraturlistor och studieförvirring.

På lördag ska jag och Håkan frossa i smörgåstårta. Bara för att vi kan.

Innanför den gröna dörren till vänster ligger Lisas lilla 1:a med kokvrå

Kusiner!

Detaljerna jag inte saknar

Idag gick jag förbi en förskola när jag skulle till min parkerade bil efter ett skolbesök. Som vanligt hördes förstås barnens  hojtanden inifrån förskolans trädgård, ni vet: blandade skratt, skrik, prat och allmänt väsnande. Det är rätt mysigt att lyssna på när man går förbi sådär. Och så hörde jag ett barn som började hosta väldigt. Eller... hosta? Nä, det där var inte hostande, det där var kräkning. Uuuhh... fast nästan direkt hörde jag att barnen omkring gav omedelbart larm och sprang efter närmaste vuxen: "han kräks! han kräks!".

Jag gick vidare och kände hur himla vansinnigt skönt det var att slippa allt det där. Dels att jag inte behövde bli inblandad i aktuell kräkkaskad, men inte heller i det andra grejandet sen med att få tag på lämplig förälder och få hit denne snabbt, eller att vara den där föräldern som får Det Där Telefonsamtalet torsdag förmiddag: kan du jättejättesnabbt komma och hämta ditt barn som kräks? Med vidare oro för hur resten av dagen och kvällen och natten skulle bli, och så klart också om man själv ska bli smittad och sedan bli sjuk i helgen.
Dels att mina egna barn inte längre är i bli-smittad-i-skolmiljö och att det var många år sedan nu jag fick ett sånt där larmsamtal om kom-och-hämta-fort som gjorde hela telefonen röd och mig helt skakig.

Visst saknar jag småbarnsåren och det gulliga och alltihop med att ha barn hemma - men det där saknar jag inte. Lappen på dörren "Vi har magsjuka på förskolan", eller den andra lappen "Vi har löss på förskolan".

Framför mig på trottoaren på väg till parkeringen gick ett annat barn med sin förälder. Denne förälder hade under hela tiden jag gått bakom dem försökt förklara för sitt barn när det skulle bli måndag. Tydligen skulle något väldigt roligt inträffa på måndag, och barnet ifråga ville att det skulle vara NU och inte i någon obegriplig framtid.
Förälder: Först är det resten av idag. Och sedan imorgon är det fredag och förskola. Sedan kommer lördag, och söndag, och då är vi hemma. Sedan är det måndag.
Barn: Jamen hur länge är det tills det blir måndag?
Förälder: Tre dagar. Först fredag, sedan lördag, sedan söndag, och sedan blir det måndag.
Barn: Jamen när är det måndag då?

Och så vidare och så vidare. Märk väl att föräldern ifråga inte suckade eller vägrade svara, utan drog om hela sin pedagogiska förklaring gång på gång på gång i olika varianter. Det blev ju inte mer måndag för det. Det är svårt med små barn och tid.

Och återigen: jag saknar tiden när mina barn var små och bodde hemma och alltihop. Men det där saknar jag inte. Alla dessa förklaringar som med stort, stort tålamod behövde göras gång på gång.

OK. Det är rätt skönt med stora barn ändå.

En mmmmm....-helg.

Bara några ord om helgen som gick, eftersom helgen som gick är en sådan där helg att vårda i minnet under kommande mörker, kyla och allmänt blöh.

Helgen som gick innehöll mest sand, strand, bad, sol, läsning och njutning. Helt otroligt skön, faktiskt.

Lördagen körde jag ensam i väg med min solstol och solkräm och bok. Husbilen fick stanna hemma, och den såg lite sur ut för det. Men jag skulle idka lite kreativ parkering, och det gör man bäst med en liten Mini faktiskt. Jag körde till Bingsmarken, grannstranden till det Skateholm där jag var förra veckan med husbilen på camping. Bingsmarken är alldeles förträffligt, men parkering är det ont om så folk ställer sina bilar där de med lite god vilja kan sägas stå ur vägen och inte i någons trädgård. Jag lämnade alltså min fina bil halvvägs nere i ett dike och gick vägen ner till stranden och havet och.... hallå! Nästan tom strand!! Bred strand, väldigt fin. Jag valde en av alla tusen lediga platser och slog mig ner, och där blev jag sittande med min romance-bok och mina mackor resten av dagen. Jag badade flera gånger, och det var sandbotten utan sjögräs eller tång ända in i strandkanten. Helt fantastiskt fint.

Detta skröt jag om så mycket att jag nästa dag faktiskt hade en dotter med mig i bilen. Hon ville ha mamma-tid och fick strand med på köpet, och även hon blev imponerad av sandbotten och ytorna och mina dikesparkerar-skills och alltihop. Vi badade många gånger och hade en oerhört bra dag.

Nu känns det som att jag kan ta mig an den kommande hösten ganska bra, med sol-sand-bad-lagret väl påfyllt.

Om vatten, kärlek och tjänstecyklar

Bra att man har en dotter som går hemma och skrotar tills hennes skola börjar i slutet av månaden. Då kan man, som igår, be henne koka sisådär 3-4 stora kastruller vatten och hälla ner i färskvattendunken från husbilen. Jo, för det har varit en större vattenläcka på det kommunala vattenledningsnätet, och tills den är lagad och allt vatten känner sig som nytt (vad vet jag om vattenteknik?) så tillhör vi en av de många byar i sydvästra Skåne som måste koka sitt dricksvatten för att inte löpa minsta risk att få i oss mystiska bakterier. Det räcker med coronamysterier, tycker vi, och kokar snällt vårt vatten som tillsagda. Minst 3 dygn ska vi göra detta. Ack ja. Det hela ger ju lite perspektiv på den vanliga tillvaron - tänk så bra vi har det alla andra dagar numera med kommunalt vatten som är klart och smakar gott... Förr, när vi fortfarande hade byns egna brunn, var ju vattnet brunt och fullt med bubblor när vi hällt upp det, och när barnen var små fick vi hämta vatten i dunkar från Klågerup eller Malmö eftersom vårt eget vatten inte var helt riskfyllt för mindre barn. Så vad är väl tre dagar mot det? (även om det där kokta vattnet nu smakar ganska märkligt och vårt lidande egentligen är ganska stort)

Man kan också ringa den där vuxna dottern och be henne laga middag, om man som jag och Håkan igår kör direkt från jobbet och ut i den flug- och stentrasselrika skogen nordväst om Hörby för att springa orientering. Så när man kommer hem, trött och svettig och fullt med granbarr som fastnat i ens svettiga nacke - så står middagen på bordet. Det är kärlek.

Annat bra just nu: min tjänstecykel. Jo, jag har en tjänstecykel, en vit med texten Ystads kommun på ramen. Det är en väldigt bra cykel, faktiskt. Bara tre växlar, men så himla lättcyklad och bekväm. Och bästa tiden för tjänstecyklande måste nog vara just nu, när man iförd sina tunna sommarkläder kan glida runt på Ystads gator och njuta av ljummen luft och fin utsikt - och ändå vara på jobbet och på väg någon viktig stans? Jag blev så kär i min tjänstecykel igår att jag tog en hink med ljummet vatten och lite diskmedel och gick ut och tvättade av den allt fågelbajs, spindelväv och klistriga ting den fått på sig över sommaren. Det var den värd.
(jag är för övrigt inte lika kär i min tjänstecykel i januari. Då får den stå ensam och bortglömd medan jag kör bil i stället. Det finns gränser.)

Familjeliv runt en gryta

Igår var vi ute på restaurang, alla fyra i familjen faktiskt. Det var just det som var grejen: att vi alla fyra kunde vara med, eftersom det nog är sista gången på länge vi är det nu när Lisa flyttar till Visby för att plugga. Så en slags avskedsmiddag-för-familjen-lycka-till-borta-från-oss-kärnfamiljsvardagen-definitivt-slut-vänder-nytt-blad-middag. Så där som man har. Och då behövde vi förstås äta fondue, det förstår ju alla. Bord bokades på Elysée i Malmö, och 19.00 var vi där (trots förseningar när kommunikationen om upphämtning av sonen havererade, som kommunikationer kring honom tenderar att göra, med mobiler som plötsligt upphör att ha kontakt med omvärlden och tidsuppfattningar som skiljer sig och så där. Vi hade reservtid, och reservtid för reservtiden, eftersom vi är vana.)

Och så gick middagen, under det där som brukar kallas "trevligt samkväm" och där jag försökte lugna ner min strida ström av oroliga mamma-frågor till son av typen "har du kontaktat den eller den", "hur går det med den där ansökningen", "har du kollat upp det här eller det där" och som egentligen alltihop handlar om: hur klarar du dig i livet utan mig?

Allteftersom maten åts och ölen sjönk i glasen så lugnade sig mamman och sonen kunde få slappna av lite. Det var väl ungefär då som fonduegrytan tyckte att den skulle koka över och den lilla lågan undertill spottade upp sig och blev till lågor runt hela fonduegrytan. Heh. Vi lyckades lyfta av gryta och kväsa eld och när vi sedan frågade servitrisen "varför och hur skulle vi göra?" så sa hon bara "i med mer kallt kött så brukar det lugna sig". Brukar? 

Well. Dottern körde oss alla hem, det är ju så himla praktiskt med en dotter som både innehar körkort och som vägrar dricka alkohol. Men det stackars barnet fick stå ut med övriga sällskapet vars dialog innehöll repliker som "men fan nu glömde vi ju betala p-biljetten, stå du kvar här med bilen så springer jag ner till parkeringshusets bottenvåning och betalar den" "vadå, mitt här där alla andra bilar också ska köra?" "STOPP du svänger för skarpt nu kommer du skrapa bilen mot väggen" "backa, lägg om, ta ut svängen" "sakta här nu det är fortfarande trångt" "kan alla andra utom pappa vara tysta nu?!" "hittar du till Lund?" "men JA...!" "blinkade du innan du bytte fil, det kunde jag inte se?" "men JA...!" "jag är kissnödig" "ja, mamma, vi vet" "planera ditt körande lite bättre" "jag kör bra, tyst nu" "jag är kissnödig" "ja, mamma, vi VET" och så vidare och så vidare. Stackars barn.

Fondue är gott. Familjeliv är fint. Mammor borde lära sig att deras barn 1. klarar sig själva när de blir vuxna, och 2. faktiskt kan köra bil när de har tagit körkort och 3. inte dricka två öl under restaurangbesöket och sedan ge sig ut på bilfärd.

Vardag, med goda intentioner, undanflykter och oro. Och annat.

Och vardagen har svept med mig på sitt vanliga vis med dagar som bara försvinner. Morgon med goda intentioner. (Ikväll ska jag ut och springa! ikväll ska jag lägga en liten stund på att blogga, får inte tappa fina vanan nu! ikväll ska jag bara äta frukt när kvällssuget sätter in! Jag är full av energi och en nyttig person!) Och sedan, framåt 17-tiden, så är det som alltid (tänk att jag alltid, alltid glömmer): Åh, arbetsdagen är slut, yes, så fort det gick, men blöh, min hjärna är liksom söndertröskad. Nå, låt mig bara äta middag och sitta en stund med kaffet så är ju hela kvällen kvar sen för det jag skulle göra.
20:00. Carolina: "Öh, nä. Palla. Den här boken är bra. Soffan är djup. Orkar inte byta om och ut och springa. Det kan jag göra imorgon. Imorgon är en mycket bättre dag för att springa."
20:30. Carolina: "Alltså, blogga, ja. Jo. Men... äh, har inget att skriva om just idag? Vadå, körde till jobbet, jobbade, körde hem, åt mat? Äh, det får vara."
21:00. Carolina, som börjar känna sig hungrig: "Alltså, frukt är ju säkert kul. Men jag vill ha något mer brödigt, liksom? Eller knastrigt?" Går och brer mackor. Och hittar någon kaka. Och lite godis till. Eller banne mig en hel skål ostbågar eller annat valfritt snacks.

Det där är alltså vardag som obönhörligt rullar på. Och nu är det ändå ljusa kvällar. November brukar vara ännu värre, med helt legala undanflykter som "det är ju helt svart ute! och regnar! Springa? Skulle inte tro det."

Ja ja.

Trots söndertröskad hjärna har vi nu i alla fall lyckats boka och betala båtbiljetter till Gotland sista helgen i augusti. Håkan + Carolina + husbil: tur och retur. Lisa + liten blå smurfbil: enkel biljett. För hon stannar kvar.
Och oj, så mycket känslor och oro och pirr och förväntan det är kring detta nu!

Och jag ska få ännu ett svart hål i mitt vardagsliv.

På tal om det: jag hade inte hört av Erik på många dagar igår, kortfattade svar på messenger eller inga svar alls. Och direkt såg jag för mig att killen hade hamnat i dåligt sällskap, låg ute i stadsparken i Lund och sov i en sliten sovsäck, eller hade fått corona och var så sjuk men inte vågade oroa sina föräldrar, eller.... ja, typ vad som helst. Så där är det att ha ett svart hål i sitt liv som bara hör av sig ibland. Fast sen på kvällen hörde han av sig många gånger. Han satt nämligen och sökte jobb, och kom med ungefär tusen frågor till sin allvetande mamma, som kände sig behövd och nöjd och så småningom banne mig störd i sin läsning, hon som bara för ett par timmar sedan var ifrån sig av oro för tystnaden. Aldrig är man helt nöjd.

Carolinas & Håkans & Lisas husbilsäventyr 1

Ja, nu börjar vi om med numreringen igen för nu har vi även dottern med oss på husbilssemestern! Henne var vi och hämtade på Tranås järnvägsstation 9.45 i förmiddags, och då hade hon lyckats med konststycket att dels själv komma upp 5.30 på morgonen, dels att (mycket svårare) också få upp sin storebror så han kunde köra henne till tåget. Storebroren körde sedan hem till Vismarlöv där han ska passa både huset och katten som ju annars Lisa passar just nu.

(och jahaja. När han då äntligen kommer hem för att bo hos oss några dagar - så är det när vi inte är hemma.)

Och resten av idag? Tja, det kan väl beskrivas med: läsning i solstol. Ännu mer läsning i solstol. Flyttning av solstol för att få solen i nacken och inte i ögonen för att kunna läsa bättre. Äta lite mackor. Läsa lite till. Gå och köpa glass och sedan läsa lite till. Alla tre gjorde vi det. Det var sol (himla ovanligt på den här resan), det var fin utsikt och det var absolut ingenting annat som borde göras. Och det kändes himla fint att ha en familjemedlem till hos sig.

Sen grillade vi. Sen åt vi. Och sen kom banne mig boken fram igen, åtminstone för mig. Dottern och oäkte maken gick och fiskade nere vid sjön.

Livet just nu: 5 solstolar av 5 möjliga.

Nittonåringens söndag

Idag firar vi att Lisa fyller 19 år. Hon säger att det inte känns så där himla märkvärdigt att vara nitton, mest ungefär som det var att vara arton faktiskt. Och att det var större att fylla arton och bli myndig, fixa med bankkonton och kunna beställa alkohol på restaurang (även om hon inte har utnyttjat det sistnämnda så där väldigt ofta)(eller alls).
Ännu är hon tonåring, men det är nu alltså de sista skälvande månaderna vi har en tonåring i huset. Sedan drar hon iväg på egna äventyr. Coronan stoppade det tänkta året som au-pair i London, men hon hoppade nu över det i sin livsplanering och gick direkt på det som hon kanske tänkte sig efter London: att söka in på förskollärarprogrammet. Vill hon resa senare, när coronan lär sig veta hut och lugnar ner sig några hekto, så kan hon ju alltid pausa utbildningen och göra det då.

Och hon har valt att söka in på Uppsala universitet, Campus Visby, så i slutet av sommaren tar alltså min dotter sitt pick och pack, sina nya påslakan och handdukar och sin elvisp och sina böcker och sitt nagellack och sina smutstvättshögar och sina paradisträd, och flyttar till Gotland. (Om hon kommer in, alltså.)(Men det bör inte vara några problem.) Och på Gotland bor ju alla de små kusinerna hon längtar så efter, och familj och släkt, så det är inte på något sätt så att hon flyttar till ensamhet och enslighet.

Det är bara det att hon flyttar ifrån mig.

Pianot kommer att totalt damma igen här hemma, och vem ska nu sjunga i duschen så att kakelplattorna får vad de tål??

Well. Är det något jag är säker på, så är det ändå att Lisa kommer att hålla kontakten. Jag kommer även fortsättningsvis få många sms med hjärtan i. Bra det.

Vad gör vi då, denna nittonårsfödelsedagssöndag? Testar videomöten inför studentfirandet på tisdag, till exempel. Studerar de meterhöga ogräsen i rabatterna utanför och tänker att "dem tar vi på tisdag, vi ska ju ändå vara lediga hela dagen då?" Äter fondue, här hemma, eftersom det var födelsedagsbarnets önskemiddag, och hon ville inte att vi skulle gå ut på restaurang. (meh! gå ut och äta två dagar före studenten? Onödigt.) Bakar vårt sedan 40 år eller så tillbaka mest älskade bakverk: "Sommarkaka", eftersom detta är födelsedagsbarnets val av tårta. Även om det inte är någon tårta utan en glorifierad sockerkaka med marängöverdrag. Vi ska dock ha jordgubbar och grädde till.

21-åringar

Idag har vi firat Erik, som fyller 21 år. Han kom hem igår kväll så han kunde sova här i natt och bli sjungen för idag på morgonen. Lisa, som sov borta i natt efter sin studentbal (foton kommer har det lovats) tassade upp på egen hand där hemma hos klasskompisen, hittade frukost och körde hem så hon kunde vara med och uppvakta sin bror. Så ja: ännu en gång fick vi sitta hela familjen på golvet invid Eriks säng och se på när presentpapper revs upp av lelle gossen. Fint det.

Sedan firade vi vidare med chokladtårta, och ännu lite senare med middag på Pinchos. Himla bra sak nuförtiden när vi går ut och äter: Lisa dricker inte alkohol, och Lisa har körkort. På Pinchos har de ungefär den maten de brukar ha, men drinklistan är kul och vi som inte körde bil testade nya sorter. Jag något orange och passionsfyllt, Erik något rött och somrigt och Håkan drack beprövade GT. Jag och Erik tog dessutom kaffedrinkar efter maten. Sedan guidade vi Lisa jättebra när hon skulle köra genom smågatorna i Lund hem till Eriks lägenhet där vi lämnade honom, hans nya kaffekvarn, datorhögtalare och lilla hög med nya spel till Ps4.

Sak vi förundrades över idag: Mina föräldrar var 53 år när Erik föddes, alltså lika gamla som jag är nu. Jag får dock vänta på första barnbarnet, hävdas det med bestämdhet. Erik funderade vidare: "de måste ju ha varit jätteunga när de fick barn?" Ja, just det: de var 21 år då. Precis som födelsedagsbarnet självt är nu...

Andra fakta om födelsedagsbarnet: han har ont i knäet eftersom han har sprungit lite för långt och ofta och nog överansträngt det lite. (modern ordinerade VV, dvs Voltaren & Vila) Han lagade porchetta till middag häromdagen bara för att han ville prova om han kunde. (ja, jag fick också googla vad det var) Och han har en internetuppkoppling som är ungefär 200 gånger så snabb som den vi har ute på landet. (Vi har endast en förhoppningsfull fiberkabel som sticker upp ur trädgårdslandet, oansluten, sedan två år tillbaka eller så.) Och, ja just det: han har levlat upp sitt boende från ett rum utan fönster till ett rum med fönster. Och nu har han alltså burit in en kaffekvarn i boendet och blir troligen hyllad som en hjälte.

Fler saker som luktar illa, samt en bal.

Jag var på ättikan idag igen. Inte ogräsättikan, men när jag efter att ha använt den igår ju satt och googlade "få ättika på huden" så läste jag om alla de saker man kan ha ättika till utom det där med lägga in sill och annat ätbart. Göra rent ugnen, till exempel. Jag kollade in i den, men den såg jättetrist ut och jag orkade inte med den. Däremot tog jag ättiksflaskan med mig ut till husbilen, och så gnuggade jag ur frysen där ordentligt. (med plasthandskar på mig!) Jo, för den har luktat förfärligt illa sedan vi tog ut husbilen ur vinterförvaringen i våras. Och det fanns en anledning: på premiärturen för i år skulle jag lägga in något i frysen. Men där låg redan något: nämligen den brödlimpa jag köpte när jag var i Göteborg på bokmässan i september, frös in och glömde bort... Sedan ställde vi alltså in husbilen på vinterförvaring. och brödet har legat där sin påse sedan september.

Det var... eh.. intressant att plocka ut den nu när vi hittade den. Och även om jag torkat ur frysen sedan dess så har lukten ändå suttit kvar. Inte möglig lukt utan något annat, oklart vad. Mumifierad limpa? Nu får vi se om ordentlig rengöring, luftning och ättika hjälper.

Och annat som luktat starkt här hemma idag: Lisa målade naglarna. Både tånaglar och fingernaglar. Jo, för hon ska på bal ikväll. Eller, det som hennes klass ska ha i stället för den studentbal som blev inställd. De ska samlas hemma i en klasskamrats trädgård, tält finns och så har de knytkalas med mat. Viktigast: de har alla sina fina balkläder på sig. Klänningarna som köptes redan då när corona bara var något otäckt men avlägset hot i Kina, nya skorna, kostymerna eller smokingen, håruppsättningarna som testats fram... allt det ska ståta. För även 01:orna vill ha foton från sin studentbal att kunna se tillbaka på under resten av sina liv, så de gör det bästa av situationen.

Men inte visste jag att jag kunde få ett barn som vet allt om nagellack? Som pysslar med grejer som "topplack" och olika lager? Tydligen kunde jag det. Lacket matchar hennes tvådelade balklänning, och jag har lovats foton av den och alltihop.

Bra det. Nu ska jag gå och baka rabarberpaj som vi ska äta senare. Vi har en bra kväll här fast Lisa är iväg och studentbalar utan oss - Erik är hemma ikväll. Jo, för han fyller år imorgon, och jag bad honom komma hem så att vi kan sjunga för honom på morgonen. Så det gjorde han.

En beige fråga

Jag och dottern (som sedan några timmar tillbaka innehar körkort!)(hurra!) har just haft en längre diskussion med lätt höjda röster. Diskussionen handlade inte om huruvida min bil numera mer ska kunna anses som "familjens" bil, särskilt yngre delen av familjen och alltid stå till förfogande för denna yngre del av familjen. (nä, för just det ämnet avhandlades snabbt: "du får väl köpa dig en egen bil, det här är min" sade den hårda och ogina modern)

Nej, den här diskussionen handlade om färgen beige. 

För det första: uttalet. Dottern tycker "bäsch". Modern tycker detta är det dummaste hon hört sedan hon var barn och uthärdade att människor boende i Växjö-trakten också envisades med detta fjolliga uttal. Modern tycker "beesch".

För det andra: vilken färg som är beige.
Modern tycker att en långärmad bomullströja hon äger, och som hon lovat att dottern ska kunna låna och använda under sitt lucialinne under kommande luciauppträdanden i det kalla utomhus, är beige. "Nej! Den är ju grå!!" ansåg dottern höggljutt när nu denna tröja plockades fram, och tyckte därför att modern inlett dottern i falsk säkerhet om vårt gemensamma innehav av beiga tröjor som kunde bäras under lucialinnen. ("vad ska jag NU ha på mig? hinner ju inte skaffa en beige tröja innan dess, och den får inte vara vit heller")(modern, envist: "den är fanimej inte grå den är beige unge, är du färgblind?)
Dottern tycker att de tjocka strumpbyxor hon själv inhandlat att bära under nämnda lucialinne i det kalla utomhus är beige. Hon lyfter fram dessa för jämförelse. Modern: "nä, de där är inte beige, de är ju ljusbruna!".

Diskussionen böljar vidare. "Mamma! Har du verkligen ingen koll på vad beige är? Kolla på lejon, lejon är beige.
Modern: "Men nu får du väl ändå ge dig. Lejon är inte beige. Lejon är orange. Alla vet det. Orange, med brun man och svanstipp. Syns på vilken bild i vilken barnbok som helst. Kolla Simba. Och Scar. Och Mofasa. Orange. Möjligen är lejonhonor lite mer beige i sitt utförande, stackars kvinns."
Dottern: "Men herregud, mamma, på riktigt. På riktigt är lejon beige."

Nu känner jag mig kränkt. Min långärmade tröja är beige. Jag köpte den som beige. Och alla lejon är orange, eller ännu hellre, brandgula. Med brun man och svans. Så har jag alltid ritat dem, i alla fall.

Min lördag i 14 punkter

Min lördag har haft rätt många inslag:

• För det första innehöll natten till idag mer än tillräckligt många timmars sömn. Min tänkta uppesittarfredagskväll med läsning misslyckades spektakulärt ungefär vid 22-tiden när jag somnade som en gris i min läsfåtölj.
• Och sedan: sovmorgon! Fast det egentligen skulle ha varit så att jag och Håkan skulle gått upp klockan dum-i-huvudet för att åka till Bokskogen och sätta ut kontroller till en orienteringstävling, en stafett, som vi skulle anordna. Men: det var alldeles för få anmälda, så vi bestämde oss igår för att ställa in tävlingen. Det var ju synd på allt förberedelsearbete som vi  Håkan lagt ner förstås, men det är roligare om de som anmält sig till en stafett har några att tävla emot, det är det.
• "Mamma? Varför är det någon typ av fluginvasion i den här krukväxten?" Blöh. Myller av okänd krypig insektssort av minimal storlek i jorden till en krukväxt. Borde nog göra något åt det där, typ utrota eller duscha eller ha samtalsterapi med dem eller något. En av dem flög just in i min näsa, så får väl ta tag i det hela. I morgon.
• Hård ringsignal på dörren mitt i lååångfrukosten...
• ... som innehöll färska tekakor från Vismarlövs bageri som oäkte maken varit och köpt på morgonen...
• ... och utanför dörren stod en bestämd dam vi känner mycket väl från orienteringssammanhang. Hon undrade varför vi inte var i skogen och arrangerade orienteringstävling. Hon hade nu stått där i en timme och undrat var vi höll hus. Vi förklarade att tävlingen var inställd, och att detta meddelats på hemsidan redan igår, och hon kunde väl ha ringt oss när vi inte ( eller någon annan heller) syntes till i skogen? Jo, det kunde hon ju, men den här damen har en grej för sig: hon samlar på orienteringskartor. Och nu ville hon ha kartorna för vår orienteringstävling. En inställd orienteringstävling är också en orienteringstävling som Ulf Lundell skulle ha sagt. Klart hon fick det. Vi  Håkan brukar förse henne med kartor från alla möjliga tävlingar. Hon förvarar dem i källaren till sitt hus, och har samlat sedan 60-talet eller kanske ännu tidigare. Vet inte om hon bor i UB i Lund eller har en mycket stor källare, för hon måste ha tusentals och åter tusentals kartor.
• Senare inträffade en mycket trevlig bokcirkel på Alice och Kattens tesalong i Lund. Har ni inte varit där bör ni gå dit. Där är så fint! Och så får man riktigt gott te i kanna (och de samlar på kannor, på tal om att samla på saker)(alla gäster verkade få olika slags tekannor) och ett trevånings serveringsfat med smörgåsar, nybakade scones och kakor. 
• Och bokcirkeln inträffade precis när Community Day i Pokemon Go hade avslutats, så jag hann gå någon timme i Lund och jaga små orange Trapinch. Det var roligt. Särskilt som jag fick en grön Trapinch också. De av er som som spelar PoGo vet vad jag menar.
• Sedan blev jag intrasslad i en längre sms-konversation med sonen som skulle inhandla lördagsmat till sig själv. Rostbiff hade det tydligen tänkts, men "den kostar ju 200 kronor! Det är jättedyrt" och även om jag ganska pedagogiskt försökte reda ut det här med kilopriser för kött verkade han inte riktigt övertygad och siktade tydligen in sig på spagetti och köttfärssås i stället. Efter ett tag fick jag då, lika pedagogiskt som nyss, försöka övertyga honom att jo, du behöver gå tillbaka till affären för att köpa de krossade tomaterna du glömde köpa, annars blir det inte köttfärssås utan mer stekt köttfärs med klibb. Han verkade inte helt övertygad av detta heller utan skulle nog satsa på mer tomatpuré i sin kulinariska komposition. 
• Nåja, det är väldigt nyttigt för honom, detta. Och jag minns när jag själv hade flyttat hemifrån och börjat laga mat, och tyckte kött var orimligt dyrt, och jag och mina två kompisar i stället köpte lite nötkött som var billigare, om det var bog eller ytterlår vi gav oss på, och tyckte vi kunde steka det i skivor. Det blev inte jättebra, det blev det inte. Och attans vad både mamma och lillebror (som då gick på kockskola) hånskrattade åt oss: höhö, vispade ni inte ur stekpannan med lite grädde för att göra sås också? Till er stekta skosula?
• Här har också förekommit skönsång till pianoackompanjemang. Det var dottern, som var full av musik som måste ut. Hon är ofta det. Har varit typ hela livet.
• Och hon och oäkte maken har under tiden jag varit på tesalong och smörjt kråset varit ute och övningskört, med särskilt fokus på att backa in i parkeringsfickor. Bra där. Märkligt nog var det tydligen någon som tvingade dem att köpa med en låda skumtomtar hem, för nu stod den där och ingen av dem visste egentligen hur eller varför. 
• Nu ska jag gå och laga middag. Vi ska ha rostasfilé, stekt i skivor. Och vi sänder en tanke till sonen, som sitter där i sitt möblerade rum i Lund, med köttfärs-eventuellt-sås-troligen-mer-fast-konsistens-men-han-blir-väl-mätt.
• Ack. 

1, 10 eller 100 mil

Det här: "Var har han flyttat, då? Till Lund? Jamen då så, då har du ju honom nära fortfarande."
Och visst. Lund är närmare än, säg Växjö. Eller Luleå. Eller Dallas. Eller månen.

Om han nu är i Lund, eller i Australien, så står ändå köksbänken gapande tom efter använda mellanmålsbrickor, och ingen kombinerar längre alla tillgängliga pålägg till oanade kombinationer. Det är tyst i hans rum. Och mörkt.

Inga kanintofflor hasar sig gäspande ner alldeles för tidigt på morgonen på väg till kaffebryggaren.

Osten står och blir gammal.

Ingen ställer sig en stund och masserar mina axlar när jag sitter vid köksbordet. Inget "Vill du ha te?".

Det finns inget "tillbaka" utan "igenom" och leva ett annat liv, det där när jag själv är centrum i mitt universum igen. Men just nu känns det som att jag går framåt på tunn, tunn is. Håller mig uppe, men ibland rasar jag igenom, och då blir den där tomma sängen och det tomma rummet och den tomma platsen vid matbordet bara för mycket.

Där datorn bor

Nu har vi alltså hjälpt Erik att flytta till sitt nya hem, ett möblerat rum i en lägenhet i Lund han delar med tre andra killar. Det tog några vändor med bil eftersom han ville ha med ungefär det mesta i sitt rum, inklusive sitt stora skrivbord och en ny skrivbordsstol han köpt på IKEA. Och så all tekniken: stationära datorn med alla tillbehör, playstation, tv, sladdar och manicker. Och kudden, nya påslakanen, och så givetvis sina kanintofflor som är storlek båt. Och allt det andra.

Efter en stunds möblerande och dragande av sladdar och möbler hit och dit i hans nya rum så blev det rätt hemtrevligt, trots avsaknaden av fönster. Han var iväg med nya lägenhetskompisen Said och köpte en del mat, och de två planerar att ägna en del av söndagarna åt lite seriös matlagning så att de kan producera matlådor till kommande veckas luncher. Mycket kloka gossar. Nästan exakt lika gamla är de också, och Said läser astrofysik så de lär ha en hel del naturvetenskapsnörderi gemensamt.

Men just idag hann Erik inte med mer än att handla hem frukostmat, så när det mesta var installerat så följde han ändå med till Vismarlöv för att äta middag med oss. Men datorer, spel, kurslitteratur och allt det andra han sysselsätter sig med var ju i Lund, så nu när jag lagade maten så låg han på soffan och kollade på sin telefon, liksom av med sitt rum och sina grejer här hos oss.

Jag har hela helgen pendlat mellan lycklig stolthet (han är stor, han fixar det här, det här blir bra), via att försöka hitta bra saker med att han flyttar (går åt mindre mat, behöver inte vänta på hans långduschar, och annat sånt) till det där nattsvarta djupet: nu försvinner han från mig. Nu på kvällen har det varit riktigt jobbigt, särskilt när jag ser hans tomma rum. Och så tänker jag på just det där, när han låg på soffan och fördrev väntetid med att kolla på mobilen:

Det är så det är nu. Han har sitt hemma någon annanstans. Han kommer aldrig hem till mig igen.

När han kommer hit så kommer han på besök.