En bloggrubrik för varje dag i februari 2014

Januari kan nog gå till historien som den månad jag har varit sämst på att uppdatera min blogg. Mörkret och ledan tog allt, liksom. Nu behöver jag lite pepp och tydliga riktlinjer, så jag tänker låta mig inspireras av en annan blogg jag följer: Lisa Bjärbos Onekligen. För januari gjorde hon upp en lista med olika bloggrubriker för varje dag som hon sedan skulle följa. Kolla hennes lista här!

Nu tänker jag alltså göra likadant i februari. Jag gör en rubriklista med grejer som kan vara kul att skriva om. En del rubriker snor jag rätt av från Onekligen, men det minsta man kan säga är att Lisa Bjärbos liv och mitt liv inte är särskilt lika så en hel del rubriker blir väldigt Carolinska, och innehållet ungefär sju ljusår från Lisas (jag tänker särskilt på inredning, och mat, och tv-serier och inte minst graden av personlig berömdhet...). Sen är det bara att följa listan dag för dag och skriva loss. Ska bli kul, detta!

1. En grej jag skulle vilja vänja mig av med.
2. Vilken vår-sak längtar jag mest efter?
3. Här är en bild på platsen där jag brukar sitta och blogga
4. Detta är min favoritlöprunda
5. Det bästa snackset är förstås...
6. En grej i vardagen som gör mig tokig
7. En TV-serie! Som Carolina följer! Finns det?
8. Det här är bästa stunden på hela veckan
9. Så här ser vårt sovrum ut
10. En gång gjorde jag ett fynd
11. Nu ska vi prata musik
12. Den bästa frukosten som finns
13. Det värsta fönsterkuvertet
14. En grej jag skulle vilja lära mig
15. En fin bild jag hittade i min telefon
16. Saker jag borde göra varje dag men inte gör
17. Saker jag inte borde göra varje dag men ändå gör
18. Så här ser vårt vardagsrum ut
19. Godaste kakan Lisa och jag har bakat
20. Bästa hemmaklädseln
21. Den ägodel jag är allra stoltast över
22. En grej jag borde ta tag i
23. Maskinen jag inte klarar mig utan
24. En grej jag är himla bra på
25. Så här ser vårt kök ut
26. Godaste smågodissorterna
27. Dagens  middagstips
28. Den godaste fikan

Om parkeringen på Emporia

Det  här undrar jag över varje gång jag är på Emporia.

När man är klar så går man till parkeringen. På vägen dit betalar man parkeringsavgiften i automaten. Biljetten sticks in, därefter betalar man med kort/mynt och så ploppar biljetten ut igen, nu registrerad som betald.

Man tager sin lilla bil och kör ner till bommen vid utfarten. Här är det meningen att man ska sticka in parkeringsbiljetten i automaten vid bommen så att den känner av att avgiften är betald och sedan öppna sig.

Men nio gånger av tio hinner jag aldrig sticka in biljetten i automaten. Lampan lyser grönt och bommen lyfts utan att jag gjort mer än öppnat bilrutan.

Någonting känner av att jag betalat biljetten. Och bommen lyfts. Húr creepy är inte detta? Det är en helt vanlig sketen p-biljett med en streckkod på - den kan väl knappast ha någon trådlös överföring av information till automaten vid bommen? Och det står ingen liten farbror vid bommen heller som känner igen alla bilförare som har betalt.

Hur går det där till? Hur? Hur???

*nonchalant* "Vad jag gör? Äsch, sitter bara och knackar lite html-kod."

Något jag sitter och pysslar en hel del med nu är att tillsammans med en annan person göra om orienteringsklubbens hemsida. Han står för det tekniska kunnandet och uppbyggandet - jag för själva inmatningen av information.

Jag har förvisso redan uppdaterat den där sidan ett bra tag. Från början plockade jag bara upp sidorna i Dreamweaver och gjorde om dem - som att skriva i word ungefär fast man tänker lite annorlunda med själva publicerandet. Sedan gjordes sidan om, och jag fick lära mig ett nytt sätt att skriva in info: Markdown. Det trivdes jag aldrig med, och ingen verkade trivas med nya sidan heller. Det är därför vi nu gör en ny.

Jag använder Dreamweaver igen, men nu ser av någon säkert-väldigt-tekniskt-förnuftig-anledning-som-jag-inte-begriper sidorna inte likadana ut när jag skriver dem som de gör på webben. För enkelhetens skull håller jag nu HTML-fönstret uppe, och kopierar in kodsträngar. Det är egentligen fortfarande inget avancerat - men jag känner mig som värsta dataprogrammerarspecialisthackern!

Wow! Jag skriver kod! liksom.

Och det är så himla, himla kul! Att sitta och gneta med kodraderna och vara noggrann - och så blir det så tydligt och fint när det är publicerat på webben sen.

Så här ser det ut när jag skriver in texten och allt det andra i Dreamweaver;

Och så här ser just det kodningspartiet ut på webben sen:

Visst är det kul? Visst??

(*går och sätter på mig en nördig keps och korkar upp en jolt-cola*)

Vinterklagan. En bildkavalkad.

Det är januari. Det är tråkigt. Det är kallt. Men inte så kallt så att man kan göra något kul med snön:

Och inte är det vackert heller, som det var förra vintern. Allra mest är det mörkt:

Den elakaste vinden som finns blåser. Den från öst. Den vi kallar ryssvinden:

Och vi fryser. Även inomhus, faktiskt, för de här fungerar inte tillfredsställande:

Antingen funkar de inte alls och är likgiltigt iskalla. Eller så tänder de till på alla cylindrar och blir vulkanheta, och då måste vi skruva ner värmen något på dem och då återgår vi till punkt 1 - iskallt. Detta beror på att den här är gammal och trött och säkert behöver bytas:

men det kostar väldigt mycket pengar så det skjuter vi upp till den framtid då vi har hunnit bli rika och berömda.

Det är så kallt att häromdagen tittade de här killarna förbi och frågade om de fick flytta in:

Men vi sa nej, för vi tror inte att han här hade gillat sällskapet:

Mina bästa vänner är i stället de här:

Tyvärr brukar de bästa vännerna komma i sällskap:

vilket innebär att jag ständigt och jämt måste använda de här:

i det ryssvindsblåsande, gråa, kalla och mörka landskapet. Vilket för mig tillbaka till början: Det är januari. Det är tråkigt. Det är kallt.

Det får mig att längta till det här:

Och det här:

Och det här:

Sommarkväll...

Och det här:

Smaka på ordet...

Och det här:

S-o-m-m-a-r-k-v-ä-l-l

Januari har sina fina stunder, faktiskt

Det finaste som hänt idag?

Jo, det var på lunchen. Jag åt i skolans matsal, och satt då tillsammans med två killar i nian.

Den ene av dem såg ovanligt dyster ut, och jag frågade varför han såg så hängig ut. Var det skolan som var jobbig nu? Eller att det var januari i allmänhet?

Jo. Det var nog bägge delarna. Men..."mest det här med tjejer, faktiskt."

Och det kröp fram att han gick runt och var olyckligt kär i en tjej. "Men jag berättar inte vem!" Fast han höll på att spricka av lusten att ändå berätta, det syntes.

Så det tog inte mer än kanske en halv minut - sen berättade han i alla fall vem den utvalda var. "Du får INTE berätta för NÅGON att jag har sagt det här...!"
Klart jag inte gör.

Men att jag fick förtroendet att få veta! Det känns fint.

Hus till salu. Enskilt läge.

Hemma vid middagsbordet häromkvällen så satt vi och hade kul åt miljöerna i både Sagan om ringen och Hobbitfilmerna. Inte de storslagna, vackra miljöerna i allmänhet utan just de där enormt opraktiska trapporna som de envisas med att vilja ha i Midgård, tydligen.

Ta bara den där smala, branta, livsfarliga trappan som börjar vid Minas Morgul och leder över bergen på en "hemlig" väg in i Mordor, den som Gollum tar med Frodo och Sam till (och som liksom råkar leda in i en läskig spindelhåla). Det är ingen trappa man med snabba steg springer uppför i stället för att ta hissen, direkt.

Eller när Gandalf i Hobbit 2 får för sig att han ska ta en koll om häxmästaren Angmar fortfarande vilar i sin grav eller om det kan vara så att Sauron faktiskt har kallat de nio ringvålnaderna till sig och graven därför står tom. Alltså - vägen till den graven...? Längs en klippvägg, med omöjliga små plattformar att hoppa på. För att inte tala om graven själv - ett djupt schakt där man måste klamra sig fast på en liten smal kant på några centimeter för att inte trilla ner. Hur gjorde de stackars människorna som skulle begrava sina avlidna och djupt sörjda (?) häxmästare? Vinglade begravningsföljet upp längs den där tvärbranta bergväggen, hoppandes (med kistan på sina axlar) på de små plattformarna? Och sen, när de kom in - vilket jobb om det visade sig att den aktuella kistan skulle in i kryptan på våning fem, sju våningar ner från där ingången var....

Well. Det är fantasy. Och det är filmmakare som gör dramatiska miljöer. Gott så, det ska vara underhållande.

Men - när det sen visar sig att det finns såna där ställen i verkligheten???!! För det gör det! Håkan hittade en sida på nätet som beskrev (med bilder) världens farligaste "stig" (trail). Det är trappor helt i stil med Gollums hemliga passage till Mordor. Det är små plankstumpar som nödtorftigt är fästade vid lodräta klippstup. Det är så att man får höjdskräck bara av att titta på bilderna. Kolla själv:

http://www.viralnova.com/dangerous-trail-huashan/

Och det BOR folk längs med vägen!! Jamen, why?? Och det allra märkligaste - på toppen, vid slutet av denna läskiga vandring, ja där ligger det ett tehus.

Praktikern i mig bara skriker. Hur! Hur??! lyckas de med vardagens praktiska göromål? Det måste ju finnas en helikopter inblandad, men de små husen längs vägen, då? Alltså - veckohandla? Lära barnen cykla? Jobba hemifrån är nog ett krav.

Jag kan inte teckna, men här får jag en fantastisk bild i huvudet: Någon som släpar sig upp de sista stegen mot tehuset, fullständigt utmattad. I händerna har hen två eller fler fyllda matkassar, ty hen har veckohandlat. Och från tehuset kommer en röst: "Älskling? Du glömde väl inte köpa toapapper?" Varpå man ser väldigt uppenbart på matkassebäraren att nej, något toapapper är inte inköpt. Det är bara att knata ner för alla trapporna och plankorna igen, det.

I-landsproblem?? Jamen, tänk om det skulle HÄNDA något?!!

Tänk vad man förändras! På 90-talet, då när mobilerna verkligen började bli var mans egendom? Då skulle jag definitivt inte ha någon mobil. Vad skulle jag med den till? Jag tyckte inte ens om att prata i telefon, och skulle jag också kunna bli störd när jag var utanför hemmets väggar, liksom? Nä, nä.

Sen fick jag via mitt dåvarande jobb en egen mobil, trots allt, för att jag skulle kunna bli "nådd". Jag var mammaledig med Erik just då, och kom ganska snart på att det var rätt bra att ha den där apparaten med sig när man rörde sig ute i världen med bebis och saker och ting "skulle kunna hända".

Åren gick, mobilen byttes ut mot andra modeller och blev oroväckande snabbt något som alltid, alltid måste vara med i fickan eller handväskan.

Sen...ja, sen skaffade jag en Iphone för några år sen. Sen raserades alla möjliga motstånd. Den blev komplett och totalt oumbärlig. Pinsamt nog är jag nu en av de där personerna som glatt kan slita upp mobilen under restaurangbesök, på möten, under middagar och sånt där som många stör sig på att man gör. "Ska bara kolla!" liksom. Den är med mig på jobbet, när jag springer (ljudbok att lyssna på), på soffkanten när jag läser, i bilen (musik utan reklam!) och jag använder den ungefär tusen gånger om dagen till ALLT. Den till och med får sova bredvid mig, på nattduksbordet, eftersom den gamla väckarklockan var rätt opålitlig och till sist nyligen dog. Min Iphone - den är pålitlig, den. Och väcker mig dessutom exakt på minuten, vilket den gamla klockan inte besvärade sig med utan mer körde med något slags tio-minutersområde i närheten av det jag ställt ringningen på.

Men, för att komma till saken: Igår skaffade jag en ny Iphone. Den gamla var (faktiskt) utsliten. Skärmen funkade dåligt, hemknappen funkade inte alls och den var förfääääärligt långsam. Jag stegade in i telefonbutiken, förklarade min gamla telefon pensionerad och de var så snälla så. Gav mig en ny telefon och förklarade att den skulle gå att ringa i meddetsamma, bara jag hade satt i det nya SIM-kortet.

Inte tusan gick det, inte. "Ingen service"! trumpetade den surt ut när jag hade startat den. Allt annat funkade, alla mina gamla program, bilder och allt flyttade snällt över till den nya telefonen. Surfa gick, maila, allt det där. Men man kunde inte ringa. Trots allt är det ju en ganska viktig basfunktion med en mobiltelefon?

Den gamla telefonen lyste också ut ett övergivet "Ingen service". Förstås. Varför skulle den vilja hjälpa mig, när jag nu kastat den utför ättestupan?

I Telias telefonkö hamnade jag på plats 84 eller något sånt. Pallade inte. Telefonbutikens kundservice stängde redan 13. Jag startade om telefonen några gånger, läste på internet om andra som haft samma problem och beslöt mig för att Telia hade tekniska problem och att jag nog kunde vänta till morgondagen innan jag tog tag i det igen.

Men det kändes ju lite läskigt. Tänk att vara utan en fungerande mobiltelefon! Tänk om jag måste åka någonstans! Tänk att behöva göra det utan att kunna ringa om det hände något?!

Och tänk...då på 90-talet, och på 80-talet, och ännu längre tillbaka, typ på den tiden det gick dinosaurier på stadens gator och folk slog varandra i huvudet med stenblock? Då klarade jag och mina förfäder oss alldeles utmärkt utan mobil, faktiskt. Nu får jag noja om jag är utan den i några timmar.

Startade om telefonen igen idag på förmiddagen, och nu funkar den alldeles utmärkt. Så bra. Då vågar jag åka och handla mat.

Åh, mammas lilla älskling...är du sjuk, vännen?

Galna pennsjukan

Det här är en bild jag tog häromveckan när Lisa och jag var på något köpcentrum. Det är i en bokhandel. Lisa har ordentligt gått iväg till hyllorna där det finns sådant hon ska köpa (en plastmapp med olika fickor för noter). Men jag - jag fastnade här:

Ett enormt behov av pennor uppstår hos mig när jag ser en sån här hylla. Jag vill ha!! Jag BEHÖVER!! Vi har mängder av pennor hemma, och det mesta skriver jag faktiskt på datorn nuförtiden - men det spelar ingen roll. Det är som att komma in i en godisaffär.

Någon mer som lider av galna pennsjukan?

(om jag köpte någon? jo...två kulspetspennor i glada färger. Som jag BEHÖVDE.)

Super-Mario the plumber - släng dig i väggen, alltså.

Hur mysigt är det inte att ta ett långt och varmt bad med goda doftoljor i när man varit ute och sprungit en småkall, regnig januaridag?

Hur mindre mysigt är det inte att upptäcka när badvattnet ska släppas ut att det är stopp i avloppet och att allt badvatten i stället rinner ut på badrumsgolvet?

Hur charmigt är det att se en naken, dyblöt 46-åring sitta och gräva i avloppet med sin hand för att avlägsna den vedervärdiga hårbollen som sitter i vattenlåset? (för inte fan pallar man gå och hämta gummihandskar när man redan är dyblöt och förhoppningsvis snart ska kunna duscha?)

Hur tråkigt är det inte att förstå att det ändå är totalstopp i avloppet trots det avlägsnade hårbollsdjuret som bodde i vattenlåset? Att valda delar av hårdjuret har flutit in i röret och satt sig fast?

Hur kul är det att försöka duscha utan att överfylla badkaret som fortfarande är nästan fullt av badvatten? Supersnabb blötning av hår, riktigt summarisk sköljning av schampo ur hår och från kropp?

Hur envis är egentligen den där 46-åringen som ger sig fan på att det nog går att fixa det där stoppet i avloppet utan att behöva ringa någon dyr rörmokare?

Hur fascinerande är det inte att sitta och släppa ut lite badvatten i taget och lyssna på de blurpande ljuden från avloppsrörens innersta inälvor och hoppas på att stoppet snart ska ge med sig?

Hur oerhört tillfredsställande är det inte när det faktiskt gör det, helt plötsligt och med ett definitivt sloooorp? Hur allt vatten sedan i god ordning rinner ut som det ska? Hur hela badkaret kan tömmas och ingen rörmokare behöver ringas?

Och, till sist, hur nöjd är man inte när man inser att man nog behöver bada lite oftare för att få en rejäl genomrinning av rören då och då?

Carolina dissekerar Smaugs ödemark

Vi var och såg på The Hobbit 2 - Smaugs ödemark igår. Det var en stunds underhållning, men absolut tyckte jag mycket mer om första Hobbit-filmen. Så här kommer något man inte ser så ofta - Carolina-funderingar om en film. Varför är ettan bättre än tvåan? (och jag spoilar friskt - har du inte läst Bilbo/The Hobbit eller inte sett filmen än men tänker göra det - läs det här efteråt)

Höjdargrejen för mig i den första filmen var när dvärgarna satt och sjöng framför Bilbos brasa. Jag älskade det, och det var mycket det partiet fick mig att till och med köpa filmen på DVD när den släpptes. I tvåan sjungs det inte alls. Varför kunde inte Thorin stämma upp en aldrig så liten trudelutt när de hittar dörren till Erebor? Dvärgasång är lika bra som när rövarna sjunger i Ronja Rövardotterfilmen.

Och det här med kungar. I ettan hade vi vättarnas kung, enormt fet och elak och väldigt rolig. Hela partiet när Bilbo & Co är i vätteland (Gollum och gisselekarna! Transportsystemet för meddelanden! Vägarna och broarna!) är fantastiskt. I tvåan finns också en kung, Thranduil, Legolas farsa, men han är inte fet alls och rolig vet han nog inte ens hur det stavas till. Partiet när Bilbo & Co är hos alverna kunde gott förlängts lite (på bekostnad av drake-jagar-dvärg-i-grottsalar-partiet) - de smiter därifrån nästan innan de har hunnit komma dit. Fast en sak händer förstås: dvärgen Kili blir kär.

Och inte i vem som helst - han blir kär i en skogsalvsflicka som heter Tauriel (och som inte finns med i boken - Tolkienkonservatisterna rasar). Det är klart att det måste vara lite kärlek med. Och Kili är himla snygg, det är han. Men innerst inne är jag själv lite Tolkienkonservativ känner jag. För alltså: 1. en dvärg som är snygg??!! Ung och snygg och med ett skägg som ser helt normalt ut? Och 2. en dvärg som blir kär i en alv?? Romeo och Julia - släng er i väggen. Dvärgar och alver ska vara osams och misstänksamma mot varandra och allt sånt. Det är bara Legolas och Gimli som ska bryta mot det där. Alv-dvärg-love? Nä, HUR skulle det se ut?!

Kili

Tauriel

Och när vi ändå är inne på kapitlet alver: Legolas visar sig ha lite humor. Han kan ironiskt höja lite på ögonbrynet. Han kan också vara kär! Och han kan vara en jäkel på att surfa - på spindlar, dvärghuvuden och hustak. What a guy! (Tauriel: tänk dig lite för här nu. Noga.)

Ett enda irriterande störningsmoment är Béorn. Vad tillför han? Ja, jag vet att han är med i boken, men här är han rätt onödig. (orcherna också) Och så ful! Så himla urtöntigt ful och löjlig han är - varför göra honom till något som ser ut som en misslyckad Wolfmanseriefigur av något slag? Så himla urfånigt! Han är hamnbytare, ja, men borde fått se ut som en storvuxen man enbart. Möjligen med skägg och sånt, men det här? Suck.

Mr Ögonbryn

Gandalfs uppförande är inte OK. Först lämnar han hela ligan med hobbit och dvärgar vid randen till Mörkmården, där vem som helst fattar att de inte kommer att klara sig själva mer än fem minuter. Sedan drar han till någon läskig mörk grav bara för att konstatera att den är tom. Den ende som kan åkalla den som låg i graven (herr Angmar, vet man om man läst lite Tolkien)(ruskig kille)(Angmar, alltså, inte Tolkien) till sig är Sauron, eller Den Störste Fienden eller vad de nu kallar honom. Varpå Gandalf genast hetsar iväg till Dol Guldur för att lära denne nekromant som härjar där, alltså Sauron, att veta hut. Ensam ska han gå in. Smart. Han till och med bekräftar att "of course this is a trap" varpå han traskar in med trollstaven i högsta hugg. Väl inne i den läskiga ruinborgen dunkar han med jämna mellanrum ner trollstaven i marken och ylar någon trollramsa om att "allt ont som gömmer sig här ska komma fram och visa sig". För här kommer Gandalf, minsann. När sen det onda väl visar sig, först i form av jätteorchen Herr Smutsare, så tar det ungefär 0,3 sekunder innan denne med en enda ordentlig käftsmäll har skickat herr Oövervinnerlig Trollkarl med öronen före in i närmaste vägg. Trollstaven tappar han. Men hallå! Gammal hjälplös man på marken - hur tänkte du nu? Det blir inte mycket bättre när han får tag på trollstaven heller - han skickar iväg lite blixtar men herr Smutsare bryr sig föga utan skickar med ett ondsint skratt ut sina orcharméer för en liten show-off i oövervinnerlighet. Sedan kommer Dol Guldurs herre, Sauron. Vilket Gandalf för länge sedan borde fattat att han skulle göra. Ändå ser han lätt överraskad ut när de möts, varpå han ännu en gång åker på storstryk och lämnas platt hängande på en vägg, typ vridande sina händer i förtvivlan. Trollstaven gör inte mycket nytta nu heller.

Ensam. In i Dol Goldur. Men vad trodde han? Ja, jag vet att han gör det i boken, men där är Dol Guldur "besvärjarens håla" och känns liksom inte lika imponerande som Sauron i full skrud. Bilbo skrevs innan Sagan om ringen. Medan The Hobbit-filmen görs efter Sagan om ringen-filmerna. Det blir lite konsekvensproblem av det där. Fast ibland blir det lite kul, som när Legolas frågar Gloin vem den fule killen på bilden som han har är och får till svar att det hans son, Gimli (varpå Legolas gör den där eleganta höjningen av vänster ögonbryn och säger "hm").

Sen har vi Smaug. Han är elak och listig och eldsprutande och allt vad han ska vara. Men eftersom jag är en omöjlig biotittare så hänger jag upp mig på det här:
Här ligger alltså Smaug nergrävd i allt sitt guld (likt prins John i Robin Hood, faktiskt). Erebors salar är intakta. Möjligen med ett eller annat brännmärke här och där samt högar av lik från när Smaug erövrade stället för en sisådär hundra år sen eller så.
Men nu kommer alltså Bilbo och väcker honom. Och Smaug lackar ur och ska ha ihjäl alla dessa jämra dvärgar som säkert är ute efter allt hans guld. Han jagar dem. Och spyr ut eld. Och vart han än går, springer och hoppar så faller Erebors salar sönder och samman. Pelare trillar. Väggar rasar. Statyer faller omkull. Efter typ tusen jagar-rundor (ja, det känns som att halva filmen går åt till detta) så är det inte mycket som är helt i de vackra dvärgasalarna. Snacka om renoveringsobjekt. Och det är då jag undrar - varför var det så helt när Bilbo & Co kom? Hade inte Smaug sönder en endaste liten pelare förra gången han jagade dvärg, då för hundra år sen? Eller har han bara blivit enormt klumpig av att ligga och sova så länge?

Och så den största undringen av alla: Vad i herrans namn ska den tredje Hobbit-filmen fyllas av??? För när tvåan slutar så är det inte mycket kvar att göra. Skjuta den elake "I am fire! I am death" i det lilla pilformade hålet under magen, slåss lite i sjuhärarsslaget och sen dra hem. Jag blir otroligt nyfiken på vilka sidointriger och nya personer som ska hittas på för att få ihop det här. Eller ska Hobbit 3 vara på 30 min??

Kort rapport från jullovsledig bloggare

Så här är det - när jag jobbar och är mitt i den stressiga vardagen? Då bloggar jag varje dag och har alltid tusen grejer att skriva om. Men nu, när jag är jullovsledig och inte har något bättre för mig om dagarna än att läsa Sagan om Isfolket, spela Pokémon, köra bil (typ först till Hornbach för att köpa en avloppsventil till köket, sen hem, sen tillbaka till Hornbach för att byta ventilen eftersom den var fel, sen vidare till Lindströms eftersom den rätta ventilen inte fanns på Hornbach, och sen ta svängen om F&S i Lund när jag ändå håller på för att köpa nytt träningskort)(det är kul att köra bil). Då blir det inget bloggande alls.

Jamen - jag har ju all tid i världen? Måste ju inte blogga idag för jag har ju hela i morgon på mig? och i övermorgon? och vem vill egentligen läsa om att jag nu har besegrat sju gym-mästare i Pokémon och har läst ut hela Sagan om Isfolket???

Äsch. En veckas ledighet, sen ska ni få se på fina och smarta blogginlägg. Jag vilar.

(Bara en liten, liten Carolina-fundering här:

När jag var ute och körde bil häromdagen (vi har ny bil, har jag nämnt det?) så körde jag förbi den lilla sjön i Vismarlöv. Där bor ett svanpar. Och varje gång jag ser de där svanarna så blir jag på så gott humör. Det beror på Lisa.
En gång när hon var ganska liten så körde vi förbi den där sjön. Svanarna var där. Och Lisa rapporterade att "Den ena svanen var vid sidan och höll på med ungarna. Den andra svanen var ute och seglade."
Vad jag älskar det - att svanen var ute och "seglade". För det är precis det de gör, med uppfällda vingar och ett högfärdigt uttryck över hela sig. Plus hela det där med att den ena skötte allt jobb med ungar, hem och mat medan den andre bara var ute och "seglade".

Slut på fundering.)

Husmoderns bästa tips

Ni vet såna där husmorstips som åtminstone förr alltid hade en egen spalt i veckotidningarna? Hur man får till bästa skoputsblänket, hur man fluffar sockerkakan bäst och sånt? Jag har alltid gillat att läsa de där tipsen, även långt innan jag var husmodersmogen själv.

Numera är jag husmoder. Alltså, jag vet inte - existerar ens begreppet husmoder längre? OK, ändra till: numera ingår jag i ett hushåll där vi försöker skyffla undan de mest överhängande och livsnödvändiga hushållsgöromålen på smartaste vis. Men även nuförtiden kan man få nytta av de där husmorstipsen. De återfinns numera på internet, förstås.

Den här gången hade den präktiga husmodern (jag!) bjudit till ett präktigt julbord på julafton. Hon hade präktigt lagt den extremt präktiga och röda julduken på bordet där maten dukats fram. Längst bak på bordet, intill väggen, stod fyra blockljus tätt ihop (årets adventsljusstake, köpt på IKEA) och lyste på ett präktigt och hemtrevligt vis. De lyste länge. Det var varmt i rummet. Och tydligen, någonstans under den präktiga julmiddagen så beslutades sig något av blockljusen för att få en total breakdown och börja läcka stearin. Inte på hela december hade det runnit stearin från något av blockljusen - men nu jäklar skulle det rinnas. Ut från ljusbrickan, ner på den präktiga julduken, mellan hela julduken och väggen bakom. Stearin tillräckligt för att stöpa ungefär 15 nya blockljus. Såg det ut som när jag upptäckte det hela, i alla fall.

Och av stearin blir det fläckar. Visst, man ska lägga in tyget i frysen för att sedan kunna bryta loss stearinet. Det är allmän kunskap, lika utbredd som den att  man ska hälla salt på rödvin och att kallt vatten hjälper mot blodfläckar. Men sen då? När man brutit loss stearinet och fläckarna breder ut sig på den präktiga juldukens hela längd och hälften av stearinet sitter djupt in i tygets ryggmärg och inte kommer loss på några villkor?

Husmorstips! Internet! Där stod att läsa: Lägg ett melittafilter ovanpå tyget och ett under. Stryk med varmt strykjärn ovanpå. Stearinet kommer att smälta och sätta sig i filtret i stället och vips är fläcken åtgärdad.

Ett himla långt inlägg det här bara för att berätta att: det funkade hur bra som helst! Leve alla husmorstips! Präktiga julduken kan användas även nästa jul!

Ja, ett långt inlägg eftersom det är ungefär så här mycket jag har gjort de senaste dagarna under julledigheten. Annars läser jag bara. Och spelar Pokemon. Himla skönt.