Carolina och det där novembermörkret igen...

Det ÄR tungt och jobbigt. Just sista halvan på november när det är så förtvivlat ogenomträngligt mörkt, och det regnar, och man inte är van att köra bil i mörker med tusen andra bilars strålkastare och annat som blänker i det blöta på marken, och det känns som att dagen liksom tar slut redan vid 17... det är nog min värsta tid på året tror jag. Sedan kommer adventsljusstakarna och lite julledighet inom synhåll och det blir bättre. Men just nu. Det Där Mörkret. Det är svårt.

Men å andra sidan... om man trots allt går ut i det där och det INTE regnar? Och det är stjärnklart och den där gigantostora månen som är nu lyser upp allt så mycket att det till och med blir skuggor? Då är det faktiskt lite fint. Om jag får stilla promenera, och inte behöver hålla koll på aggressiva bilar och stressig trafik som kör på som om allt vore en ljus dag i maj, och bara gå där och titta på stjärnorna och på de upplysta fönstren i husen jag går förbi. Jo, då kan det vara lite mysigt. Lite. Jag medger det. Och får väl leva för de där stunderna, och förtränga allt det förtvivlade.

1 st måne, speglandes sig i liten sjö ute på landet

(men hallå, hur bra tror ni det blir med mobilkamera, va??)

1 st bondgård med trevligt upplysta fönster

(eeehh... det var finare live, det var det)

Novembermörkret v/s Carolina: 1 - 0

Det här var den duktiga planen:
1. Komma hem
2. Laga middag till mig och de hårt arbetande små telningarna
3. När jag plockat undan efter middagen sätta mig för att skriva blogginlägg till bokbloggen, och lite annat duktigt datorrelaterat.
4. Därefter, på lagom avstånd från middagsätandet, ge mig ut i det där jämra mörkret för att springa en runda. Det finns ju reflexvästar och pannlampor, liksom. Eller åtminstone gå en långpromenad.
5. Belöningen när jag kom hem: att ta ett långt, varmt bad med en av mina nyinköpta badbomber från Lush.
6. En kopp te, lite frukt och sedan sänggång.

Det här blev det:
1. Jag kom hem, trött som ett helt ålderdomshem och förvånad över att jag alls kom hem efter att ha kört i nermörker och duggregn och sikt framåt som var ungefär minus en meter.
2. Jag lagade middag till mig och de hårt arbetande små telningarna. Stuvade makaroner och massor av hårt stekt fläsk. Viktväktarna hade svimmat om jag delat på deras forum.
3. Efter middagen hör jag mig själv säga: "Hörni - jag har lånat hem nya The Jungle Book från bibblan - ska vi inte ta och se den sen när ni har gjort era läxor? Och äta massvis med godis? Fast det är tisdag? Bara för att det är så mörkt och trist ute?" (vad de svarade? Men vad tror ni?? Läxorna var de redan färdiga med, sa de)
4. Tittade på film med de inte-fullt-så-hårt-arbetande-telningarna. Åt massvis med godis. Njöt i stora drag av att kunna sitta och titta på film med mina barn. Gav fingret åt mörkret utanför fönstret.
5. Läste bok. Gick och la mig alldeles för sent.

Jag vet inte: carpe diem? eller misslyckade planer?

Bullfestboken part 2

För ett tag sedan lånade vi hem boken Bullfest från biblioteket. Det gick nämligen inte att bläddra i den utan att bli akut sugen på ungefär tretton eller fler av alla bullsorterna, och de bara måste provbakas.

Allra först provade vi något rätt så tryggt men ändå så gott: kardemummasnurror. Väldigt goda blev de, och tog slut på mindre än en vecka. Dörren på frysen gläntades på så ofta att frosten lade sig tjock därinne. Så här såg de ut:

Igår ville vi prova något annorlunda. Hela boken är full med sånt: pepparkaksbullar, bullar med rabarberkräm eller jordgubbar, med hallonmaräng och till och med med hallonbåtar (fast just det receptet hoppar vi nog över). Och så det här: Kokosbullar.

Kokosmjölk i degen i stället för vanlig mjölk, fyllning av vaniljkräm (egengjord), mandelmassa och riven kokos, och så penslade med sockerlag efter gräddning och strösslade med kokos. Vad kan gå fel med det?

Nädå. Inget gick fel. Och de blev goda. Fast inte så där himlastormande goda som jag nog trodde, mer ok goda. Och nog inte värda det extra jobbet de ändå innebar.

Här är de live... möjligen tar även de slut inom en vecka?

Tro inte att vi därför låter bli att testa recepten i Bullfest! Nädå, näst ut kommer pepparkaksbullarna vara, fulla av pepparkakskryddor och så med lingon i fyllningen. Spännande!

Sonen och inköpslistorna

Alltså det här största barnet vi har? Och hans grej med inköpslistor? (och önskelistor...) Det är faktiskt lika kul varje gång han ska skriva ner något som behöver köpas hem nästa gång vi handlar, för han skriver aldrig bara det som faktiskt ska köpas, utan passar alltid på att skriva in något annat också. Omöjliga saker eller idéer, finurliga ting och roliga. Det blir attans så mycket roligare att gå där på ICA Maxi och lasta grejer när man kommer till Eriks punkter...

Idag ville han att det skulle handlas hem miniläskar (ja, det är oekonomiskt på alla sätt, men kul). Och så detta:

Livet i november

Världen tuffar på där ute utan att bry sig om medelålders bibliotekarier som är dåliga på att uppdatera sina bloggar. Presidenter väljs, låtskrivare blir nobelpristagare, eller så dör de. Livet i Vismarlöv går vidare, och i det livet är det de mindre sakerna som blir stora. Eller vad vi ska säga. Här är tre tillfällen när livet kändes mindre OK:

1. Oäkta make via mobiltelefon med sisådär en halv sekunds fördröjning så att vi hela tiden pratar i mun på varandra. Oäkta make som alltså befinner sig i Ukraina på en jobbresa. Och inte ens Ukraina - Kiev utan Ukraina - långt ute på landsbygden bortom asfalt, ära och redlighet: - Hej. Den här resan går inte så bra. Nu sitter jag på ett sjukhus som är så skraltigt att jag inte förstår hur det fortfarande står upp. Det springer vildkatter här i korridorerna och ingen verkar veta vems tur det är att komma in till doktorn - alla sitter på pinnstolarna i väntrummen och hoppas på det bästa.

(nä, det var inte oäkta maken som var sjuk utan hans kollega... men sjukhuset var som det var)

2. SMS från sonen, strax före lunchtid. Han på en skola i Lund, jag ensam på ett bibliotek söder om Landskrona, ett bibliotek fullt med skolelever: - Jag mår inte så där värst bra. Kan du hämta upp mig, vågar inte åka buss?

(Tja, vad göra, med oäkte maken sittandes på ett sjukhus i Ukraina? Lämna biblioteket, eleverna och jobbet åt sitt öde och sticka ut för att köra bil ett tag. Om detta barn hör av sig och mår dåligt så GÖR han verkligen det - han är sjuk kanske en gång vartannat år)(när jag kom tillbaka kunde jag inte se lånedisken pga böcker - under min frånvaro dök två skolklasser upp... dålig tajming för att ut och köra bil alltså)

3. Fredagsmorgon. Blixthalka. Det som var fuktigt på vägarna igår kväll var nu is. Och vinterdäck.... nä, inte på än pga ett antal jobbiga skäl. Köra långsamt och försiktigt, hålla avstånd och hålla koll på vad alla andra höll på med. Jo. Gott och väl. Ända tills jag kommit en bra bit på vägen och började störa mig på att vindrutan var prickig av smuts. Är det då en bra idé att spruta spolarvätska och låta vindrutetorkarna göra rent? Är det det, Carolina??
Nej. Inte om vindrutetorkarna har frusit fast.
OK. Hela vindrutan full med rinnande spolarvätska. Sikt typ 0. Och vägen just nu, vid Kävlingeån? Så isig att den var vit, med uppkörda blanka hjulspår där bilarna kört.
Inte läge att få panik, bromsa eller styra åt sidan eller annat kul. Så jag fick inte panik. Jag böjde mig framåt och åt sidan så jag såg åtminstone lite av vägen, saktade farten ännu mer och körde tills jag kom in i Kävlinge industriområde där jag kunde stanna, gå ur och torka av vindrutan, dra loss vindrutetorkarna, darra lite, gå in i bilen och sakta köra resten av vägen till jobbet.

Livet är något lättare att leva i maj.