Två saker jag är väldigt glad för

Saker jag var glad för igår:

Gräset gror!
Hela trädgården blev ju uppgrävd och begravd i jord och grus i och med anslutningen av det kommunala vattnet och avloppet för några veckor sedan (och det gigantostora grävandet när hela byn anslöts i vintras). Men nu ska det inte grävas mer och jag ska anlägga om vår trädgård. Det låter stort och pretentiöst, men jag tänkte att när allting ändå var typ förstört kan jag göra om och göra nytt när det ändå måste lagas.
Först sådde jag dock nytt gräs över hela härligheten. Det är inte helt säkert att jag ska ha gräsmatta över hela tomten sen - det blir nog mer stenläggning och större rabatter - men för att inte bara ha jord och ogräs nu och över vintern så började jag där.
Och nu gror det! Pigga små ljusgröna strån som letar sig upp överallt, och trädgården ser helt plötsligt mer hoppfull ut med en sky av grönt över sig. Det där tunnelseendet jag har använt mig av när jag har passerat trädgården det senaste året kan jag nu lägga av med. Det växer! Det ska bli fint! Jag ska plantera! Och jag SKA hålla det ogräsfritt! (positive thinking...)

Vattnet är kristallklart!
Det är så självklart för så många, det där (men så absolut inte självklart för stora delar av världens människor...) - att få klart, gott vatten bara genom att vrida på en kran. Visst, vi har druckit av vattnet förut när byn hade egen gemensamm brunn (och sällan varit sjuka)(kanske just därför? en viss skitighet i vattnet gav oss motståndskraft?), och smaken vande man sig vid. Men det är rätt trist att alltid ha gult, gulbrunt eller helt brunt vatten. Sätta fram vatten i en karaff på middagsbordet? Not so fräsch. Tappa upp ett bad och försänka sig i något som mest ser ut som lervatten eller kiss? Tja, det går åt en del badskum och badbomber för att höja mysfaktorn då. Öppna toalocket och undra över om vattenfärgen betyder att föregående besökare inte har spolat eller om det är dagens aktuella färgval för bybrunnen? Blä.

Men nu? Kristallklart! Rent! Fröjd!! Lycka!

Carolina, 18 månader

När barnen var i precis-lärt-sig-gå-åldern och i-full-färd-med-att-upptäcka-världen-åldern så var det ofta rätt lätt att följa deras spår därhemma, att följa allt det som fångat deras uppmärksamhet likt en snitslad bana. Där låg vällingflaskan, lagd eftersom handen i stället plockat upp gosedjuret. På golvet låg gosedjuret övergivet eftersom händerna i stället dragit iväg med lära-gå-vagnen. Vid bokhyllan stod sedan lära-gå-vagnen parkerad eftersom det tydligen skulle dras ut böcker. Böcker återfanns på golvet en bit därifrån, där de lämnats eftersom barnet ifråga hittat favoritbilen. Favoritbilen låg uppochned i hallen där barnet kanske hittat en sko som behövde bäras på lite...och så vidare tills själva barnet hittades i färd med att äta blomjord eller vad det nu var upptäcktsresan hade slutat i.

Men jag har kommit på att jag som snart fyller 49 fortfarande fungerar så där. Särskilt när jag är på jobbet och har mycket att göra (och en simultankapacitet som är i nivå med järnvägsräls).

Som ungefär nu:

• Jag hade börjat göra något viktigt och jobbrelaterat på datorn när det plingade in ett mail som verkade vara en snabb fråga om datum.
• Jag lämnade det jag höll på med och öppnade mailet. Hämtade kalendern för att kolla upp de där datumen som visade sig handla om jul, nyår och början på januari.
• Kom på att jag ännu inte har skaffat dagboksblad i kalendern för 2017 och alltså inte kunde kolla datumen. Hämtade telefonen för att skriva in en anteckning om att köpa dagboksblad i helgen, i listan för måste-komma-ihåg-i-helgen.
• Kom när jag höll telefonen i handen ihåg att gå in på telefonbanken för att kolla om en speciell betalning hade dragits, och sedan...
• ... plongade facebook till och meddelade att någon hade skrivit en intressant kommentar i någon diskussion jag var inblandad i. Jag läste, och tappade helt tråden på resten av verkligheten och undrade vad jag höll på med.
• Gick tillbaka till skrivbordet och hittade kalendern, och... just det ja! Mailet om datumen! Men vad var det jag höll på med egentligen? 
• Funderade över det, och öppnade upp det här inlägget där jag började skriva om saken.
• Blev avbruten av en lärare som kom in med en låda böcker som skulle återlämnas, och som ville ha ut lånekvitton på vad varje enskild elev hade kvar. 
• Det tog en stund, och nu står jag här vid datorn och undrar vad i hela friden jag höll på att göra med den för viktig sak från början? (ledtråd kan vara att gå igenom öppna flikar i webbläsaren)(risken är då att jag hittar en annan flik där jag blir distraherad av något annat som borde göras eller läsas...)

Jag har tydligen aldrig lämnat 18-månadersstadiet? Får nog köpa mig en lära-gå-vagn, en egen som jag kan lasta bra saker att ha med mig i. Typ telefon, kalender och att-göra-listor.

Jag och skogen och mörkret

Igår kväll chockade jag mig själv lite genom att följa med på nattorientering. Det är inte så ofta det händer och jag blir lika förvånad varje gång över hur himla mörkt det är i skogen. Ja, jag har en stor fet lampa på huvudet som lyser upp skogen - men den lyser ju bara upp de närmaste metrarna och allt är så märkligt trassligt och bökigt och skogigt. Lyser lampan upp en enda härva med grenar och träd som är i vägen så ser jag inte alls att bakom de där träden blir det glesare och mer löpbart, vilket jag hade sett direkt på dagen. Man har noll överblick på natten, och att försöka hitta stigar att följa är inte alls lika lätt som i dagsljus. De syns ibland inte alls.

Det är just allt det där som är så annorlunda som gör att nattorientering är svårt, men också att nattorientering kan vara så där otroligt roligt. Känslan av att "jag är ute i skogen helt ensam i mörkret, och fixar det!" Ganska ofta kan förstås nattorientering vara ganska läskigt, när "jag är ute i skogen helt ensam i mörkret och har ingen jävla aning om var jag är för har tappat bort mig på kartan". Då är man inte stor, det kan jag lova. Och jag har haft ganska många såna där borttappade stunder och därför blivit sämre och sämre på att ge mig ut på natten. Givetvis blir jag inte duktigare på nattorientering av att sitta hemma i soffan och äta ostbågar, jag fattar ju det. Så jag tänkte öva lite mer...

Så. Nattorientering i skogen utanför Sövde. Där finns inga kärr att drunkna i. Inga stup att trilla utför. Inga ändlösa skogar att gå vilse i. Det är en väldigt platt skog utan egentligen någonting att läsa in sig på mot kartan, men vilse kan man inte gå eftersom det ligger hus och vägar och en hel jämra sjö i närheten som en trygg inramning. Det började fint med att sladden till  lampan hade glappkontakt och lyste någon sekund då och då, men det kunde fixas så när jag sprang iväg hade jag bra belysning. Och en stig att följa. Åtminstone en liten stund. Men sen var det bara att ge sig av in bland grenarna och hoppas på det bästa.

Det gick rätt bra, ändå? Jag var aldrig vilse. Jag hittade alla kontrollerna. Jag snubblande inte på något. Jag träffade inga vildsvin. Och.... jag hade rätt roligt faktiskt. Ska nog öva mer den kommande tiden - hösten är nattorienteringens tid.

Starten på 10-mila, nattorienteringens egna julafton... 

Hört vid LGs middagsbord

"Jo, i den här blev Bilbo kär i Thorin Oakenshield, fast det var en kvinnlig Bilbo va..... varför skrattar ni? Vad är det för konstigt med det då?"

Det är fanfiction det handlar om. Dottern, som ägnar ett okänt antal timmar varje dygn åt att grotta ner sig i olika avsnitt av fanfiction för diverse böcker (fanfiction är alltså när läsare skriver vidare på egna historier baserade på böcker och deras karaktärer), brukar vid middagsbordet rapportera om diverse konstiga kärlekskonstellationer hon hittat där. Eller, sorry, det heter nog "chipping" tror jag. Och i det här fallet hade alltså Bilbo(a) chippats med Thorin, och förlåt mig men där gick tydligen min gräns.

De här fanfictionskrivarna har helt uppenbart inga som helst gränser för sin fantasi. Vi har hittills fått åtskilliga rapporter om diverse möjliga och omöjliga kärleksutvecklingar mellan karaktärer i Harry Pottervärlden. Om Sagan om ringen-världens figurer, och alldeles särskilt om möjliga kärlekar mellan diverse karaktärer från Bilbo - eller förstås är det de snygga dvärg-hunksen från filmen som gäller och inte alls de skäggiga, giriga och rätt ansiktslösa dvärgarna från boken. Om Divergentuniversumet och om Hungerspelen - det finns fanfiction om ALLT. Kolla själv på t ex fanfiction.com!

Allra mest verkar det handla om kärlek och "what if", vad skulle hända om den eller den blev kär i den? Och så spinner fantasin loss. Ganska ofta händer det tydligen att en vanlig tjej från vår egen värld trillar in i de här bokmiljöerna och blir ihop med någon där, typ Legolas, en ung oförstådd Snape (jo, men tidsresor är självklart möjliga), blir Boromirs partner eller är den som lyckas få Thorin Ekenskjöld att lugna ner sig en smula. Så en Bilbo(a) som fladdrar med ögonfransarna åt en mycket högdragen och maktsjuk dvärg är egentligen inget konstigt alls, men jag kunde ändå inte låta bli att skratta åt bilderna jag fick i huvudet.

Och eftersom familjen LG är som de är så fortsatte de efter Bilbo/Thorin-skrattet att spåna vidare på ytterst märkliga kärlekschippningar i Sagan om ringen-världen. Vad tror ni om att Gandalf haft lite kuttrasju med häxmästaren från Angmar? I de där cosy gravvalven med trappsteg utanpå en livsfarlig bergvägg? Eller om någon av de svarta ryttarna fick ihop det med någon entiska (och fick små elaka björkar som avkommor?) Gollum och Galadriel? (my preciousssss....)

Tolkien hade fått ont i magen om han hade vetat.

Dvärghunk...

Behov

Att vara på bokmässa i Göteborg avslöjar vissa grundläggande behov jag tydligen har.

Behovet av att äga en liten fluffig Milou som mjukisdjur med någon slags vetekornsfyllning så han är så där extra kramgo och nog kan sitta ner på sin rumpa. ENDAST 199 kronor i en monter jag har glömt var den ligger. Behovet av en liten fluffig Milou växer nu (borde han inte ligga varje natt bredvid min huvudkudde och ge mig fina drömmar?) och jag tror att jag ska trotsa lördagsträngseln på mässan i morgon och uppsöka den där montern igen för ett behövande köp. Var var det nu...C nånting nånting??

Behovet av att äga fantastiska finurliga konstfantasyböcker av Simon Stålehag bara för att jag bläddrade i dem en stund och tokälskade bilderna i dem. Är det sf? urban fantasy? konst? en slags dystopisk berättelse? 80-talsnostalgi? Och vad i herrans namn ska jag GÖRA med de där böckerna om jag köper dem? Och har jag råd med dem? Går ju inte att välja EN och de kostar 349 eller vad det nu var.
Svaret kan vara JA. På alltihop. Vilket innebär ännu en dödsföraktande tur ner till mässgolvet i morgon (lördag... nämnde jag det? lördag på bokmässegolvet...). Sedan ska de där böckerna ligga framme på...eh... matbordet? Och vara fina.

Behovet av att själv äga leksaker designade efter Chris Haugtons bilderböcker var ganska stort direkt efter seminariet där han berättade om sitt bildskapande och sitt arbete. Men när jag väl hittat till montern som sålde dem så hade behovet liksom minskat. Vad är väl en tjuvaktig orange hund med lång nos och dum blick mot Milou, liksom?

Behovet av att få borsta tänderna efter frukost. Alltså, inte visste jag att det där är ett rent fysiskt behov? Men det är det. Upptäckte i går kväll att jag glömt att packa med mig tandborsten i necessären. Lugnt ju, bara att köpa en ny på vägen till mässan idag efter frukost och köra en liten tandborstning där?
Jo.
Jag var helt lugn igår kväll när jag skulle lägga mig - gurglade tänderna med lite tandkrämsvatten och tänkte att Karius och Baktus nog inte attackerade så där direkt. Men när jag hade ätit frukost? Och inte hade någon tandborste? Det nästan gjorde ont i munnen... och det var då jag insåg att det här tandborstandet har blivit ett fysiskt behov med åren. Och att jag själv inte är det minsta flexibel och helt fastlåst i alla möjliga vanor. Ge Mig Min Tandborste! liksom. /mvh Fröken Extremt Redig

(Förtydligande: Jag har alltså ännu inte köpt vare sig Milou, Stålenhag eller Haugtonlekisar. Men jag HAR köpt tandborste)(ifall någon var orolig)(eller om Karius och Baktus läser min blogg och började få idéer)

I år också??!

Nu har det varit varmt och trevligt och bara fötter och behöver-väl-ingen-jacka så långt in på hösten att jag hade börjat hoppas på att det skulle bli så här. Att Vismarlöv på något sätt hade förflyttats till någon Mallorca-ö eller så, med shortsväder året om (och fluglarvsfest 24-7-52 liksom).

Men idag gick jag upp 05.00 och åkte hemifrån 06.40. Jag vet, det är okristliga mitt-i-natten-tider och egentligen inte till att stå ut med (särskilt inte som jag ALDRIG kan lära mig att lägga mig i tid och som vanligt studerade klockan sisådär 23.55 och tänkte att jag nog borde göra något annat än ytterligare en omgång Candy Crush. Typ sova.) Men det är dagen B som i Bokmässan i Göteborg, och då går det bra att studsa upp långt före gryningen.

I vilket fall som helst - det var mörkt. Helt mörkt. Och det var kallt. 8 grader i Vismarlöv, 6 grader i Lund. Så... nä. Vi är på väg ner i mörker- och köldhålet. Fingervantar - var la jag er? Och hur var det nu, hade jag en fungerande vinterjacka av något slag någonstans?

Djurliv

Jepp, jag veeet - det var länge sen, och jag har fått vissa påstötningar från somliga av er, kan vi väl säga. Lever vi ens längre i Vismarlöv? Och om vi gör det - varför skriver jag inte om det???

Jag skulle kunna skriva ett antal romaner om vår internetuppkoppling som länge har fungerat uselt och just nu inte funkar alls. Men det är så himla tråkigt att läsa för utomstående? Särskilt som det nu är utlovat ledningstekniker och grävare (ja, faktiskt, så illa är det tydligen) som ska åtgärda alltihop typ nästa vecka. Livet är alltså på väg tillbaka till mina hårt prövade barn (mamma! jag behööööver internet! för läxorna, fatta!) och min hårt prövade oäkte make. (förstå att det inte går att spela World of Tanks utan nätuppkoppling, förstå det och känn sorg)

Jag skulle också kunna skriva om hur den där så länge väntade och hotande anslutningen till kommunalt VA faktiskt äntligen skedde förra veckan, och att det skedde UTAN PROBLEM. Ja, trädgården var full av grävmaskin, hål och jordhögar, och ja, det kändes läskigt med ett schakt genom uterummet. Men allt grävande, el- och rördragande och anslutande skedde under arbetstid när vi inte var hemma, och på kvällarna hade vi vatten, avlopp och el i full gång. Och så efter bara tre dagars jobbande kom vi hem och grävmaskinen var väck, alla hål igenfyllda, matjord utlagd (och krattad!), kristallklart vatten kom snällt rinnande från kranarna och bajs och diskvatten verkade försvinna iväg till de rätta platserna via de rätta kanalerna. Allt funkade och allt var äntligen klart. 

Alla som känner mig vet hur skönt jag tycker det är, vilken lättnad och vilken anledning till att fira (vi gick på Pinchos!)

Men - det var ju inte det jag skulle skriva om? Fast nu blev det en roman om det ändå. Nu vill jag skriva om djurlivet. Eller i synnerhet djurlivet runt Vismarlövs bygata 12. Där kan man just nu skåda:

- ungefär miljoner småfåglar som tycker att mitt tilltag att beså hela tomten med gräsfrö är ungefär det bästa som hänt sedan Angry Birds slog igenom som tidstjuv. Nam! Namnamnamnam....!
- sisådär triljoner fluglarver som varannan vecka gör storstilad comeback i soptunnan. När sopbilen varit här och tömt spolar jag tunnan och tänker att de ska ha försvunnit. Sedan kommer matavfallspåsarna, sedan steker solen som om det vore juli och inte fanns någon morgondag, sedan kommer fluglarverna krälande. Det jag undrar är varför inte fåglarna kan upptäcka dem istället för gräsfröna?
- 1 styck vitlurvig samojed som vaktar alltihop på ett mycket plikttroget sätt från grannens garageuppfart. (ok, han blundar lite men det är absolut inte som han sover och är ouppmärksam. Nejdå, han har total koll på allt.)