Lisa Maria Malvina 13 år

Och så har vi fått ännu en tonåring i huset - idag fyller Lisa tretton år!

Denna tjej...så tomt och tråkigt mitt liv hade varit utan henne. Det är så mycket när det handlar om Lisa, och så väldigt. Lisa är inte bara glad, eller arg, eller ledsen eller så. Nej, hon är väldigt arg, eller storgråtsledsen eller jublande superlycklig. Det är massor, av allting. Och det är häftiga svängningar mellan ytterlägena. Det ska det vara för en tonåring, visst, det står i alla böcker. Men detta har gällt för Lisa ända sedan hon föddes. Från dansa-glädje-dansen för att mamma kommer och hämtar på dagis, direkt till sprutande ilska för att man säger något fel, till storgråt över livets enorma orättvisor...inom fem minuter eller så.

Livet blir ALDRIG tråkigt med en Lisa i närheten.

Det är en läsande tjej, detta. Och tv-tittande. Och fiolspelande. Och en minecraftspelande, chattande social tjej. Det är en nyfiken tjej som vill veta allt - men som man inte ska säga precis allt till för hon har enormt svårt att hålla tyst om hemliga saker. Det är en tjej som håller ordning på sig själv och sina saker - och gärna även på kompisarna och deras saker med när hon ändå håller på. Klipsk i skolan är hon också.

Hon kommer att klara sig alldeles utmärkt väl här i livet.

Det här tycker Lisa om: Experimentell bakning, gärna med involvering av blå karamellfärg eller nutella. Choklad! På längden, tvären, höjden och bredden, gärna blandat med mer choklad och så lite choklad ovanpå också. Att läsa om dystra framtidssamhällen i tjocka böcker där det gärna också får förekomma lite kärlek. Ostbågar! Magda! Att cykla till Pudesjön med kompisar. Att fråga mamma om "vi inte kan hitta på något kul" och få ett ja till svar (åka till Emporia? fika på Espresso House?? Jaaaaa!!) Åka karuseller. Ryggbiff, med mängder av bearnaisesås. One Direction (särskilt Harry). Och...det här borde ha stått först: potatis. Lisa skulle kunna leva på enbart potatis. Kokt potatis, utan någonting till.

Vad är det då som gör en Lisa så där sprutande arg eller otröstligt storgråtsledsen? Nuförtiden är det mest när livet är så där fruktansvärt orättvist mot henne som det kan vara ibland. Eller när hon inte har fått träffa Magda på flera timmar eller så, och är ensammast i hela världen... När mamma haft fräckheten att ha i cayennepeppar i chiliconcarne-grytan, eller gjort maten stark på andra elaka och ondsinta vis. Närvaron av getingar. Eller spindlar! Sår! som blöööder!! Orientering, eller annan fysisk aktivitet (meh! palla...!)

Lisa - virvelvinden, dörr-igen-slängaren, solstrålen och skrattet i våra liv.

Bankdagar...exakt VAD är en bankdag, då?

Detta begriper jag inte.

Förra fredagen beställde jag en Kindle, en läsplatta, från Amazon.com, USA. Jag betalade via mitt visa-kort. Pengarna drogs några timmar senare från mitt konto, och på måndagen hade jag läsplattan i min hand.

Igår, torsdag, beställde jag ett par nya joggingskor från Wiggle.co.uk (eftersom det är ungefär fyrahundra spänn billigare än att köpa dem i butik här hemma plus att jag kan välja mellan fler färger och modeller). Jag betalade direkt via PayPal. Pengarna reserverades omgående på mitt konto, och 30 min senare hade jag fått ett mail som meddelade att skorna var packade och på väg till Vismarlöv, Sweden.

Igår, torsdag, röd dag, kristi-flyger-i-väg-dagen, betalade jag och Håkan också månadens räkningar. Vi tänkte att om vi gjorde det under dagen så skulle de få betalningsdatum som idag, 30 maj, en vardag, och räkningarna skulle bli betalade i tid.

Men icke. För alla räkningar som skulle betalas med bankgiro (9 av 10) blev det betaldatum måndag 2 juni.

Varför???

Hur kan det vara så att jag om jag köper något själv med visa-kort/paypal så förs pengarna över till någon annans konto på några minuter - men när jag betalar räkningar via banken och bankgiro så måste det förflyta ett antal bankdagar innan betalningen kan effektueras? Vad är det som ska hända under de här bankdagarna?? För ni ska inte försöka slå i mig att det fortfarande sitter banktjänstemän och manuellt knappar in betalningarna till mottagaren...aldrig i livet. Detta måste förstås ske per automatik och med hjälp av datorer. Och datorer behöver inte vila sig över helgen. Datorer behöver INTE arbeta under ett antal bankdagar för att flytta pengar från ett konto till ett annat. Det är det som är så bra med datorer - de sköter sånt automatiskt.

Så då är min slutsats denna: bankerna håller på mina pengar ett antal bankdagar för att de ska tjäna räntepengar. Det blir inte mycket för bara mig och mina pengar...men om man lägger ihop alla räntor för alla oss som betalar räkningar över nätet så blir det säkert en hel del. Och om det nu fortfarande är så att det är riktiga människor som är involverade i det här pengaförflyttandet från mitt konto till betalningsmottagarens konto så kan jag tänka mig att det skulle kunna vara att ge någon slags kommando till någon dator att typ "köra-igång-pengaförflyttnings-maskineriet". Och att detta sker enbart för att stoppa den automatiska överföringen som annars skulle kunna ha skett, hålla mina pengar några extra dagar och tjäna egna pengar på det.

Bankdagar. Borde vi inte skrota dem och lägga dem i samma arkiv som motboken, lördagsstängt, reklamförbud på TV och psalmsång i skolan???

Logistik-maj

Det borde inte få vara så att den månaden som är så kolossofialt vacker så att man nästan inte fattar det - just den månaden är den tid som de flesta i min omgivning bara suckar och stönar och krälar på knäna och yrar om att gå in i väggen och det-är-så-mycket-nu...

Hej maj.

Hej alla åh-det-är-klart-vi-måste-ha-en-trevlig-avslutning-vad-sägs-om-lite-picknick. Hej alla kulturskolans-vårkonsert-stipendiekonsert-extrakonsert-konsert på Bakken-införsommarenkonsert-extra-repetitioner-inför-konserterna. Hej födelsedagar. Hej panikartade födelsedagspresentinköp. Hej kalas. Hej alla orienteringstävlingar på helger och alla trevliga småtävlingar i orientering instuckna på vardagskvällar för-det-är-ju-så-fina-kvällar-i-maj. Hej familjekvällar med skolklasser. Hej scoutläger. Hej scoutavslutningar. Hej skolavslutningar med extra kul på kvällen. Hej alla jämra extra aktiviteter med skolan som äntligen måste ske i maj med matsäck-regnkläder-joggingskor-överdragskläder-cykel. Hej trädgård och ogräs som exploderar i värme och regnskurar.

Andas.

I kväll skulle vi egentligen åkt hem på middag till goda vänner i Höllviken. Jag fick för några timmar sedan ett sms från oäkte maken som meddelade att middagen var inställd för värdinnan blivit sjuk. Det är ju någonting man kanske borde vara lite ledsen för? Förlåt - men jag går fortfarande omkring och ler lite för mig själv. En hel kväll hemma! Som en oväntad gåva!

(Och vad bra. Då hinner vi packa inför Eriks scoutläger som börjar i morgon.)

jag

Erik Lennart 15 år

Idag är det femton år sedan den här trevlige killen gjorde entré i våra liv.

Vår femtonåring är en fascinerande blandning mellan vuxen människa och litet barn som man både måste krama och låta vara. Ibland samtidigt.

Erik är killen som funderar över livet och världen och över hur allting hänger ihop. Som kan ställa frågor som är helt omöjliga att svara på, utan förvarning, gärna vid frukostbordet ("mamma? vikten av en skugga måste ha ett negativt värde, eller hur?") 

Han är en kille som älskar ensamhet, långa promenader och dagar när ingenting är inskrivet i almanackan. Han är en av de smartaste människorna jag känner, och han har en enorm och intelligent humor. Och hans fantasi...ibland tror jag att hans egna världar är större och mer komplicerade än den vi själva lever i.

Att få vara förälder till denne kille är ett stort privilegium.

Det här gillar Erik: vaniljfudge, skymning, fondue, Charizard, chai te latte med mycket kanel och kardemumma på, att tassa upp ensam på morgonen och sätta sig och spela datorspel, löjligt stark mat ("manligt"), mustascher, red hot chorizo, Murre, att gå i morgonrock till långt fram på eftermiddagen, en skål med blandade sorters ostbågar.

Om man tror att Eriks högsta önskan till sin femtonårsdag var att få en moped - då känner man inte honom alls. Andra saker han inte gillar är ugnspannkaka, husbilssemestrar, nya situationer, lakrits, kalas.

Födelsedagen firar han på det bästa sätt han kan tänka sig - nedsjunken i sin saccosäck, spelandes ett nytt ps3-spel, på en ny tv (platt, större och oflimrande). Ikväll bjuds det på först fondue och sedan både blandade ostbågar och vaniljfudge. Det är lördag och det är inget som är inskrivet i almanackan. Livet är så där alldeles fantastiskt som det bara kan vara en femtonårsdag.

Ett beställningsjobb

I morgon fyller sonen år. Och eftersom hans liv just nu i princip är fyllt av skärmar och datorspel av olika slag så är det bara det han vill ha i födelsedagspresent. Eftersom vi inte uppfattar hälften av alla de mystiska namn han hasplar ur sig på spel han vill ha eller kommer ihåg vilken plattform de ska vara till så får killen helt enkelt fortfarande skriva önskelista till födelsedagen.

Men det är den sista punkten på årets önskelista som oroar mig något.

Thorium, eller torium på svenska, är ett grundämne, som enligt wikipedia tillsammans med uran kan användas som bränsle i kärnkraftverk. Enligt Erik kommer det att vara framtidens energikälla nummer ett, för det har han (precis som med allting annat) "läst på nätet". (bibliotekarien i mig ska ta upp det här med källkritik lite mer djupgående med honom)

Uppenbarligen ska det bedrivas forskning på denna energikälla på övervåningen i huset på Vismarlövs bygata 12. Jag oroar mig något över strålningsrisken.

Är alltså aspirant på ett litet stycke torium. Hittade inget på vare sig ICA Maxi eller Kjell & kompani. Andra uppslag?

Mugg-gegga

Bara det här om Göteborgsvarvet också, sen ska jag lugna mig med bloggandet om det, OK?

Vid alla motionslopp hörs det ett speciellt ljud vid vätskestationerna. Det är när alla löparna springer genom alla slängda plastmuggar som ligger på asfalten. Kras-kras-kras-kras liksom. Alla gör likadant: tar en mugg, dricker vattnet (eller en del av det), kastar muggen ifrån sig och springer vidare. Efterföljande löpare springer genom ett krasande hav av bortslängda muggar.

På Göteborgsvarvet var det inte plastmuggar utan pappmuggar. Och sextitusen löpare. (har jag möjligen nämnt siffran förut?) Väldigt, väldigt många bortslängda muggar varav de flesta med ganska mycket vatten kvar i sig blir till något helt annat än ett krasande plastmuggshav - i stället blir det en slirig sörja av upplösta pappmuggar. Och springer man som vi i en av de mycket sena startgrupperna så har det passerat många löpare och slängts måååånga muggar. Varje vätskestation var som en leråker av mugg-gegga. Alla löpare omkring mig såg likadana ut - helt geggiga skor och vita geggfläckar långt upp på benen och tajtsen.

Fascinerande.

Det var lätt att få bort sen, förstås. Skorna borstades helt enkelt rena.

Att springa i mugg-gegga är en sak. Men på Götaplatsen, efter ungefär 17 km på banan - där fick alla varsin blöt tvättsvamp i handen. Den skulle man använda för att blöta sig i ansiktet eller krama ur kallt vatten på ryggen eller i huvudet. Mycket skönt. Sedan...ja, sen slänger man förstås tvättsvampen på marken.

Gissa hur det såg ut där när vi kom som hade startat i startgrupp 18? Man såg knappt marken. Man sprang på ett underlag av tvättsvampar. Extremt märklig känsla. Lite som att springa på mossa. Och väldigt vanskligt - jag var ganska rädd att stuka någon fot eller så. Men OK, ganska bra studs.

Så där ja. Nästa långloppsbloggning blir i slutet av september, efter Berlin Marathon. Undras vilka slags muggar man ska springa på där?

När nöden är enormt stor

När över sextitusen människor samlas för att springa en halvmara i en stor stad? Ja, som de gjorde i Göteborg i lördags. Då är det helt enkelt så att alla de här människorna behöver gå ganska många gånger på toaletten. Ska man vara ute och springa i sisådär två timmar vill man inte vara nödig när man sätter igång. Och ska man springa i värme behöver man dricka mycket innan och under loppet, och av ren nervositet dricker man kanske för mycket och behöver kissa bara för det. Dessutom behöver många kissa några gånger extra för att de är så nervösa. Eller bajsa bara för att de är så nervösa. Det behövs måååååååånga toaletter, helt enkelt.

Det stod ett antal bajamajor på start- och målområdet för Göteborgsvarvet. Men jag var inte jätteimponerad när jag såg dem kvällen innan när vi skulle hämta ut våra nummerlappar. Jag har varit på O-ringen, med sisådär tjugotusen deltagare per dag. Där finns det fler toaletter. Många fler. Jag har sprungit Stockholm Marathon, jag har sprungit Lidingöloppet - och på bägge arrangemangen sett fler toaletter trots färre deltagare än i Göteborgsvarvet. Hur långt skulle de här raderna bajamajor räcka?

Inte långt, visade det sig. Köerna sträckte sig i enorma och omöjligt långa, slingrande ormar av nervösa och nödiga människor med desperata blickar. Jag hittade, som så väldigt många andra, en annan lösning. När jag lämnat in väskan på effektförvaringen (där bara damerna hade sina väskor, herrarna hade på ett annat område) så såg jag en strid ström med kvinnor som gick upp en liten stig i skogen bakom idrottshallarna. Jag följde den. Och, si, så hade jag kommit till kisseskogen. Eftersom toaletterna definitivt inte räckte till och nöden inte hade någon lag så fanns här en hel skog full av hukande kvinnor med bara rumpor. Jag sällade mig alltså till skarorna. (Håkan berättade att en motsvarande kisseskog fanns i närheten av herrarnas effektförvaring)

Ändå kände jag när starten närmade sig att jag nog hade behövt gå på toa en gång till. Men det gick ju inte, väl inne i startfållan där man sakta vandrade framåt mot själva startlinjen. Äsch, tänkte jag som ju erfaret varit med om flera långlopp, det finns ju toaletter längs med banan. Jag stannar vid någon av dem.

Första toaletten. Slottskogen. Två bajamajor. Sextitusen löpare. Oändligt många människor som satt på gröngräset för picknick. Kö till de ynkliga två bajamajorna? Yepp. Sprang förbi och satsade på nästa.
Som kom väldigt många km senare. Två bajamajor. En kö som var ännu längre än till de två första i Slottskogen.
Och så där fortsatte det genom alla de tjugoen kilometrarna. Nästan inga bajamajor, och lång kö vid dem som fanns. Jag sprang i mål lika kissnödig som när jag startat (och nej, hade alltså ingen vätskeförlust). Toaletter?? Inte i målområdet. Inte utanför målområdet vad jag kunde se i den enorma trängsel av folk som rådde där.

Ja, jag har full förståelse för att sextitusen pers kräver en enorm organisation. Men varför, varför inte dubblera antalet toaletter? Både vid start, i mål och längs med banan!

Fortfarande är förstås mitt största intryck av Göteborgsvarvet ren lycka - som jag skrev om i förra inlägget. Men jag hade varit ännu lyckligare om jag hade sluppit springa kissnödig. Faktiskt.

(Det figurerar ett antal bilder på nätet på en stackars man som sprang Göteborgsvarvet för ett antal år sedan, och som ganska tidigt i loppet har bajsat på sig (googla på "bilder Göteborgsvarvet bajsmannen" exempelvis. Äckliga bilder är det, så jag klipper inte in dem här) Han kanske hade sluppit göra bort sig för tid och evighet om det hade funnits fler bajamajor längs med banan?)

21 kilometers lycka! Faktiskt!!

Så nu har vi sprungit Göteborgsvarvet, jag och Håkan.

Det var kul. Det är klart att det var jobbigt också, men mest kul. Så pass kul så att redan medan vi satt i bilen på väg hem med såna där har-sprungit-21-km-myrkrypningar i benen så bestämde vi att vi ska springa Göteborgsvarvet nästa år också.

Alla människor!! Alla människor som sprang - fatta att det är över 60 000 som springer Göteborgsvarvet! Sex-tio-tusen människor...lika många invånare som i en mellanstor svensk stad! Man kan inte fatta det. Inte vid start- och målområdet även om det är knökat med folk. Inte när man springer för då ser man mest dem som är närmast bakom och framför (fast det är kul när man vid något tillfälle kan se "ormen" av löpare som sprider ut sig, t ex när man når toppen av Älvsborgsbron och ser neråt). Mest ser man det på professionella foton som är tagna från någon plats högt uppe:

Och alla människor som tittade på! Som hejade, sjöng, spelade musik, som hade picknick vid sidan av löparbanan...Hela Slottskogen var full av picknickfiltar. Längs med kvarteren vid Eriksbergsvarvet var det fullt av människor som satt i campingstolar. En balkong någonstans där var fullsmockad med ett kompisgäng som hyllade Göteborgsvarvet genom att alla klä av sig i bara kalsongerna och stå och vråla åt alla som sprang förbi. Det var en lång balkong, och de var säkert tjugo stycken. Mäktig syn. Någonstans i hamnkvarteren stod en äldre dam och sjöng i mikrofon. Hon sjöng hellre än bra - ändå jublade alla vi som sprang förbi henne.

Ibland var det väldigt trångt och man kunde knappt springa ordentligt. Men för det mesta var det bara väldigt, väldigt kul och peppande att vara en av denna enorma massa löpare som sprang, påhejad av tusentals...Jag hade nog en konstant "runners high", hög av endorfiner och lycka, från början till slut, möjligen med undantag av de där broarna som var rätt trista. Mäktigheten när man vänder högst uppe på Götaplatsen och ser ut över ett Avenyn som rör sig...

Mitt eget lopp, då? Jag sprang inte jättefort. Tiden blev 2.16 någonting - men jag sprang hela tiden i ett behagligt tempo. Gick aldrig - utom vid vätskestationerna där jag drack ordentligt vid varje. Hade aldrig ont (möjligen stel i fotlederna mot slutet), hade aldrig problem och NJÖT av att springa.

Återkommer med detaljer i morgon, typ om "kisseskogen", om svampigt underlag och mugg-gegga och annat. Men det är lite gnälligare och just nu vill jag bara skriva om lycka och kul och glädje och vi-gör-det-igen-nästa-år!!

Enda bilden jag tagit själv - startområdet 2 tim innan vi startade. Organiserat kaos.

Kort fredagsrapport

Det är fredag. Det är sol. Syrenerna blommar. Rapsen blommar. Kastanjeträden blommar. Det är så vackert så att det gör ont.
Och idag ska Håkan och jag framåt eftermiddagen köra till Göteborg. Vi ska bo en natt på hotell. Hotellnatten är en vinst från när jag sprang Malmö halvmaraton i september, vilket är mycket passande eftersom anledningen till att vi åker till Göteborg är att vi ska springa Göteborgsvarvet på lördag.

Och, ja, jag återkommer förstås om hur det gick. Många fina foton, på uppradade bajamajor, linimentlukt och nervositet, hotellfrukostar, runners high och annat kul.

Och våra barn lämnar vi hemma. Så stora är de. Lisa sover hos en kompis i natt men tar sig själv hem i morgon. Erik är ensam, fixar egen mat och kommer att njuta storligen av sitt liv närmaste dygnet. Vi kommer inte hem förrän sent lördag kväll.

Och sen? Sen är veckan slut. En vecka som varit så fulltecknad att kalendern sett helt svart ut. Det må vara hur vackert som helst ute - men jag är stressad. Som jag alltid är i maj. Borde egentligen jämt ta semester i maj.

Slut på enormt kortfattad och rapporterande rapport. Bloggmojon rinner säkert till på söndag. Kanske.

Jamen SÅ kan det väl ändå inte heta?

Jag la upp ett fint foto på facebook igår, det nedan där solen bryter igenom molnen så att rapsfältet här utanför riktigt glöder. Och eftersom jag var så himla nöjd med det så var jag liksom tvungen att lägga upp det på varenda socialt medium jag kunde komma på. Foap-appen också. Och i Foap ska man tagga fotot, helst både på engelska och svenska så att om det nu är någon tjomme som kommer och äntligen vill köpa ett foto på ett blommande rapsfält för fem dollar och bara kan prata urdu och lite engelska ändå kan hitta mitt foto.

Jahaja. Vad heter nu raps på engelska? Snabb koll i Google Översätt. Enda översättningen som gavs var rapeseed - rapsfrön. Men...nä...? Det skulle ju betyda att raps heter rape på engelska? Det låter mest som en urusel svengelsk hitte-på-översättning med en taskig dubbeltydighet.

Men, jo. Så är det. Ordet rape kan betyda två saker på engelska. 1. våldtäkt och 2. raps. Jag fick oerhört dåliga associationer av att skriva in rapefield som tagg...men vad ska en göra, liksom?

Kollade för säkerhets skull en extra gång med att googla rape fields på Google bilder, och fick mycket riktigt upp mängder av bilder på blommande rapsfält.

Ett mycket, mycket märkligt språk, den där engelskan.

The rape fields of Vismarlöv

Ingen tidning i dag heller

Vi har sagt upp prenumerationen av Sydsvenskan. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra - dagstidningen har ju i de flesta år varit min enda källa till nyhetuppdatering (jag tittar ju i det närmaste aldrig på TV).

Men det var den senaste räkningen som fick oss att ledsna så totalt. Drygt 1800 kr, för ett halvår. Och när man bläddrar i den där tidningen? Reklam. Reklam, reklam, reklam....Vissa uppslag innehåller en liten sketen artikel kanske längst upp på sidan till vänster och så är resten reklam. Jag vet, och jag förstår, att en dagstidning överlever mycket tack vare reklaminkomsterna - men jag överöses av reklam i brevlådan, på TV, på bio, på telefonen, på stan...jag vill inte gärna lägga flera tusen om året på att bläddra igenom reklamsida efter reklamsida i en tidning också.

Så nej.

Nu tänker vi skaffa surfplatta, och läsa  nyheter vid frukostbordet i den i stället. Fast just nu är vi inne i ett litet glapp - tidningsprenumerationen tog slut i slutet av april, och vi kommer att köpa den där surfplattan om några veckor. Så just nu läser jag bok vid frukostbordet i stället. Och det är...så himla skönt!

Jag borde förstås sakna det där att veta vad som händer i omvärlden, både ute i världen, i Sverige eller i Svedala. Och det är klart - det kommer jag snart att göra. Men just nu? Inte ett dugg. Det är så vansinnigt skönt att koppla av med vanlig romanläsning vid frukostbordet och jag blundar lyckligt för valår, krigshot och annat läskigt.

Fast ännu verkar jag faktiskt inte ha missat något urviktigt. Jag har ju tillgång till dagstidningar på jobbet, och har lite pliktskyldigast ögnat igenom framsidorna de senaste morgnarna bara för sakens skull. Det viktigaste som verkar ha hänt är att Malmö FF spelade mot Helsingborg i veckan. Att Thomas Ravelli vann Mästarnas mästare, att skäggiga damen vann melodifestivalen och att en Wahlgren vann Let's Dance.

Jag klarar mig nog ett par dagar till.

Jag hör röster

Där satt jag igår och brottades med mystiska saker på en webbsida som behövde uppdateras. Bakom ryggen på mig fanns förstås som vanligt två stängda dörrar till två rum med varsin tonåring i. Från den ene tonåringens rum hördes mest tystnad och en eller annan svordom. Från den andra tonåringens rum? Ett himla liv.

Det lät som om det var en hel skolklass där inne. Jag pausade webbsidesbrottandet en stund och lyssnade, och jag kunde efter en stund urskilja ett antal röster. Två tjejer och tre eller fyra killar kom jag fram till. Ändå var jag helt och alldeles säker på att tonåringen ifråga var helt ensam på sitt rum.

Hur kommer nu detta sig? Spökar det? Börjar jag få en lätt släng av schizofreni och höra röster? Nej. Detta är det moderna sättet att umgås. Det är så de gör, de däringa "ungdomarna" nuförtiden. De umgås fullständigt obehindrat och helt självklart över nätet.

Lisa spelar alltså Minecraft, uppkopplad mot en server, tillsammans med en eller flera kompisar. Samtidigt har de alla ringt upp varandra med Skype och kan alltså prata om spelandet samtidigt som de spelar. Eller prata och prata...skrika och tjoa och pipa och vråla varningar och uppmaningar och i allmänhet föra ett väldigt stort väsen.

Bra det, när man bor på landet och inte i en handvändning kan hänga med kompisar precis när man vill.

Vi ritar på väggarna där hemma

Häromdagen var jag och barnen och skaffade oss nya pass, och då skulle barnen mäta hur långa de var. De växer så det knakar. Flera cm i veckan, känns det nästan som ibland. Erik är nu drygt en decimeter längre än jag (179 cm), och Lisa (161 cm) bara futtiga 7 cm kortare än jag.

Vi har ända sedan barnen varit små markerat deras längd i hallens dörröppning. Det är rena inredningsmässiga katastrofen, det där, med små blyertsstreck och anteckningar överallt så det ser helt smutsigt ut. Men inredning är verkligen inte vår grej. Livet och minnen och barnen däremot - det är vår grej. Att varje dag man går ut ur eller in i vårt hus kunna se hur barnen vuxit genom åren, det är att skapa ett hem. (och sen kan alla inredningstidningars sterila vardagsrum med perfekta tulpaner fara och flyga)

Så här ser det alltså ut:

Först började vi bara med några små märken vi tänkte ta bort. Men sen lät vi dem sitta kvar, och så småningom skrev vi initialer och datum på markeringarna också.

Det är precis som i Mio min Mio. Där är huvudpersonen Bosse (ja, Mio alltså, fast när han fortfarande bor hos tant Edla och farbror Sixten) så avundsjuk på sin bästis Benka. Benka får ta hem kompisar, skratta och väsnas, och han har en pappa som ritar märken på köksdörren för att se hur mycket Benka växer. När Bosse sedan blir Mio, och bor hos sin fader konungen i Landet i Fjärran - ja, då ritar hans fader konungen också märken på köksdörren för att se hur mycket Mio växer.

Det ska sättas märken. Vi kommer aldrig att ta bort dem.

Mor och dotter i Kivik

Lisa och jag har haft en läshelg i Kivik. Vi åkte dit i fredags eftermiddag och kom hem i dag på eftermiddagen. På den tiden har vi

• läst böcker, förstås. Vi hade varsin försvarlig boktrave med oss, och har suttit i varsin soffa i husbilen med kuddar bakom ryggen och läst, och läst, och läst...
• vi har också varit ute och besett Kivik. Äppelträden hade inte riktigt hunnit slå ut mer än enstaka gren här och var - men he-rre-gu-uuuud vad vackert det är i Kivik även fast inte äppelträden blommar. Havet syns var man än är. Husen är så fina och finurliga, och de har gatunamn som "Tittutvägen" och "Genfärdabacken".
• vi har ätit pizza på Kiviks pizzeria. Det vet väl varenda människa att man inte känner ett ställe förrän man har smakat dess pizzor. I Kumla, till exempel? Där är en kebabpizza tung som tre vanliga pizzor och ingen människa kan äta upp en hel. I Kivik görs pizzorna med lövtunna bottnar och riktigt god tomatsås, och man äter upp en hel pizza i ett nafs. 
• jag har varit ute och sprungit, och bara det är ju underlag till ett helt blogginlägg. Men jag lugnar mig. Fatta bara det här: jogga förbi hamnen i Kivik, förbi Kungagraven, förbi skeppssättningen i närheten (och dessa bägge fick mig att fundera längre än vanligt på historien och de som bott här före oss), förbi oändliga äppelträdsplanteringar, förbi herrgårdsliknande hus på strandtomter med fantastisk havsutsikt, förbi äppelmusteriet, siktat Stenshuvud, och sedan sprungit tillbaka genom Kivik igen och allvarligt funderat på att flytta hit.
• kollat huspriser i Kivik och snabbt lagt ner köpa-hus-planerna. Många miljoner...
• läst ännu mer
• ätit oförsvarbara mängder ostbågar
• frusit lite på natten när temperaturen störtdök utomhus. Fast bara om näsan och den arm eller fot som råkat hamna utanför de dubbla täcken både jag och Lisa hade på oss. (visst, vi har värme i bilen, men då går en fläkt igång som väsnas jobbigt så den fick inte vara på under natten tyckte vi)
• tittat på andra campinggäster på Kiviks familjecamping där vi bodde (för att ha tillgång till dusch och el). Det är halva nöjet med att bo på camping, faktiskt. Lite som Ullared live. Fast vi är förstås två av deltagarna, vi också.
• titta på filmen Frozen. Lisa hade sett den fem gånger redan, och jag tänkte att något som hon älskar något så makalöst måste faktiskt betittas. Och jag gillade den.
• läst ännu mer.
• trist avslutat med att fullständigt massakrera husbilens markis i Björnstorps allé. Vi fick möte. Vägen där är löjligt smal, och, ja, med träd på bägge sidor (det antyds ju lite i namnet, va?). Jag höll till höger. För mycket till höger, för en trädstam lutade inåt vägen för mycket och mitt huvud räknade inte med hela husbilsstorleken, så trädet rev tag i markisfästet på sidan och alltihop lossnade och trillade ner på vägen. Inte kul. Särskilt inte när jag var tvungen att få in utstickande markis-jävla-stänger som satt kvar i husbilsväggen och som gjorde att jag inte kunde köra vidare (för de hade i så fall fastnat i varenda jämra träd i hela allén) och sålunda stoppade all trafik en god stund. 

Men på det stora hela - en fin och skön helg. Vi gör om det. (fast då undviker vi att köra i någon allé överhuvudtaget, tack så mycket).

På plats. Observera den granna och fiffiga markisen.

Kvällspromenad. Nästan-utslagna äppelträd.

Min bokhög...

Såna här sprang jag förbi

Och det här sprang jag förbi (Ängakåsens gravfält)

Och på gator som den här behöver sådana som jag inte ens fundera över att ha råd att köpa hus

Och det här var väl i princip vad jag sa när jag hade sönder husbilen på vägen hem