Jag sitter på tåget, på väg mot Stockholm och två dagars konferens om det här med skolbibliotek som ju är mitt yrkesliv. Detta är förstås också två nätter på hotell, två hotellfrukostar och en Carolina ensam i Stockholm, vilket Carolina inte är så där värst van vid men faktiskt tycker ska bli himla kul.
Frågan i min hjärna inatt var dock om det också skulle bli två dagars men-vad-i-helvete-måste-jag-bli-förkyld-just-nu. Eller om det skulle bli två dagars människa-vad-du-oroar-dig-i-onödan-det-gick-ju-tillbaka. Eller bara två dagars lite-förkyld-rätt-trist-men-funkar-ju-ändå. Ögoninflammationen är kvar men lite bättre, ty jag snodde helt fräckt lite av dotterns Effektiva Receptbelagda Ögoninflammationssalva hon fick igår. (det blev vårdcentralsbesök)
Och jag har varit vaken sedan 4 i morse. Inte för begynnande förkylningen, inte för att jag har resfeber (hallå?). Utan för att det var då jag vaknade av att dottern trampade upp ur sin säng och ned på bottenvåningen och började rumstera runt där nere.
Jag blev rätt brydd. Det var inte gå-på-toan-mitt-i-natten-ljud. Det var inte heller vansinnigt-hungrig-tar-sig-en-macka-ljud. Inte heller var det förtvivlad-dotter-med-ögoninflammation-baddar-ögonen-vid-handfatet-ljud. Nä. Köksljud hördes. Och sitta i soffan-ljud. Så när lamporna släcktes och dottern tassade tillbaka till sin säng kunde jag inte låta bli att vara oroliga mamman och gå och fråga vad som stod på.
Jo. Inte nog med att hon 1. har ögoninflammation (och därför har en hink med vatten med en liten handduk vid sin säng, så att hon kan badda ögonen när det gör ont) och 2. är förkyld eller ens 3. har ont i handleden och höften sedan i lördags. Nu hade hon vaknat till, och tagit mobilen för att kolla vad klockan var. Lagt tillbaka mobilen... bara det att hon glömde den där hinken med vatten. Och mobilen lades inte på golvet, utan halkade ner i hinken. Plums.
Eftersom Lisa är den hon är fiskade hon raskt upp mobilstackaren ur sitt tidiga morgonbad, gick alltså ned och torkade den, slog upp sin laptop, googlade på "mobiler tappade i vatten", tog ur sim-kortet, fyllde en påse med ris och lade mobilen i den för att torka ut under 72 timmar.
Sjuk sjuttonårig tjej som nu dessutom är av med sin mobil - the bottom is nådd, liksom?
(vad gjorde då hennes mamma då när hon kom in i dotterns rum där arla morgon och fick höra vad som hänt? tröstade? förmanade? var ett stöd i eländet? Nänä. Hon skrattade så att hon nästan kissade på sig, och fick sätta sig på dotterns säng för att lugna ned sig)(ja, mamma, du vet, och du hade gjort precis likadant)(det är den sandbergska förbannelsen)(mer om den någon annan gång)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar