Den (ibland) kloka, kloka mamman

En sak med att vara förälder som är bra är det här med att man under ganska många år är primära källan till denna världens visdom. Att man alltid vet vad som borde göras. Att "mamma säger..." eller "mamma har alltid gjort..".

Ett par år, alltså. Sedan tas det där ifrån en ganska brutalt, och under barnens tonårstid är man troligen det människoexemplar på jordens yta som kan absolut minst om någonting. Fullständigt ute, och hopplöst efter på de flesta områden.

MEN! Även under barnens tonårstid kan den där allvisa, alltvetande, rådiga och kloka mamman få göra comeback korta stunder! (och få sitt självförtroende åtminstone något återställt...) Som i de här fallen:

1. Sår. Att få uttala sig om läkningstid, bästa behandling, huruvida de är livshotande eller ej och om barnet ifråga borde oroa sig. (plus att barnet får vara mycket litet och synd om en stund trots sin nuvarande aktningsvärda ålder) Och just de Landin-Grubbska barnen vet numera sin ömma moders främsta råd  och lösning på ungefär alla ytliga medicinska besvär (sånt som svider, är inflammerat eller ser mysko ut):

Att lägga på en klick Helosan, sätta på ett plåster (så att salvan stannar kvar på såret) och låta det sitta över natten. 

Och: tadaa! Sår har slutat vara röda, slutat klia, slutat svida och börjat läka. Stickor kryper ut, nagelband mjuknar.... det är en mirakelkur. Och den funkar varje gång. Så egentligen är det ungefär samma dialog varje gång?
Just nu ganska litet barn: - Mamma? Det här skärsåret på fingret svider, borde jag göra något...?
*mamman kollar*
Modern: - Det ser lite rött ut i kanterna men är nog inte så farligt. Sätt på lite...
Barnet: ...Helosan och sätt ett plåster på. Ja, jag vet. Det säger du jämt.
Modern: - Men gör det då?
*Barn lyder. Sår läker.*

2. Förmiddag under höstlovet. Yngsta barnet är ledig från skolan - modern jobbar (6 mil från hemmet). Barnet ifråga frukosterar, men råkar när hon reser sig från bordet tappa frukostskålen i porslin som trillar i köksgolvet. Som är klinker. Stenhårt klinkergolv. Frukostskålen går omgående i sisådär fyrtiotretusen bitar. Barnet står mitt i ett hav av porslinsskärvor. Vad gör hon?

Jo.

Ringer mamma, förstås. Först. För mamma vet vad som ska göras.

Vad svarade allvisa mamman, då? Heh. Jo:
- Ring din bror, han är hemma och uppe på sitt rum. Be honom komma ner och ta med sopborste + skyffel så att du kan ta dig ut ur köket och hämta dammsugaren. Slå in skärvorna i tjockt med tidningspapper, släng i soptunnan. Våttorka golvet efter du dammsugit. Och om du ändå råkar skära dig...? Sätt på en klick...
- .... Helosan och sätt på ett plåster. Tack mamma. Jag klarar mig nu.