Vältrat mig i Mansfield Park. Och te.

När jag väl hämtat mig efter förmiddagens glory & fame så var det dags för Jane Austen-bokcirkel. Det var kanske tur, för så fick jag belöna mig själv på riktigt. Orientering är nämligen inte en av de mer flashiga sporterna med rikedom och sponsorkontrakt när man vinner något. Nä - idag var det faktiskt inte ens prisutdelning för vuxen-klasserna utan bara för ungdomsklasserna. Så inte ens en liten syltburk från Önos (som ungdomarna fick i pris) hade jag med mig hem efter min bedrift. Alltså var jag värd frosseri och synd.

Jag och de två andra medlemmarna i vår Jane Austen-cirkel träffas ungefär en gång i halvåret. Vi läser förstås Austens böcker, men vidgar begreppet lite för annars tar liksom materialet slut så fort. I våras såg vi till exempel Svindlande höjder på bio, och besökte innan biobesöket ett café för äkta Teatime med scones, snittar, te och cupcakes. Till nästa gång ska vi läsa en P.D James där brottet kommer att begås på Pemberley och personerna från Stolthet och fördom blir inblandade i storyn.

Men till den här gången hade vi läst Mansfield Park. Vad jag tyckte om den kan man läsa här i min bokblogg. Vi tittade dessutom på filmen Mansfield Park, från 2007 tror jag, och så drack vi förstås te med så många tillbehör vi kunde mäkta med. Snittar med hackade ägg och curryröra, och med ägg och krasse, och scones med grädde och sylt, muffins med kärleksmumsglasyr, och hästskor. Mumsa, mumsa, mumsa....!

Jag vann idag!

Har redan skrutit på Facebook, men måste förstås skriva i bloggen också för jag är så glad: idag vann jag för första gången någonsin en orienteringstävling! En nationell orienteringstävling! Och det var inte bara typ 3 med, eller det att alla andra sprang fel, eller stämlade fel, eller inte kom till start. Nä, det var ganska många deltagare för att vara D45-klass i Skåne. Och jag vann! För att jag sprang fortast och inte bommade några kontroller! För att jag tränar som en galning just nu och därför äntligen orkade springa så fort jag kunde även i uppförsbackarna. För en gångs skull var jag inte så trött mot slutet av banan så att hjärnan rann ut ur öronen och tokbesluten började komma (typ att "kompassen visar fel" eller att "det känns bra att springa åt det här hållet"). Nä, jag kunde orientera bra ända in i mål. Idag vann jag inte för att de andra var dåliga - utan för att jag var bra!

Jag är så stolt så det är inte klokt. Funderar på att bära en vit t-shirt på mig i morgon där jag själv textat "Vinnare" eller något annat subtilt.

Kommer att leva på det här resten av hösten.

Huslighet på en fredag

Bakar kakor till min Jane Austen-bokcirkel på söndag. Det doftar ljuvligt i köket!

Strumpors hemliga liv

Jag curlade loss igår kväll och packade upp barnens gympapåsar. I Lisas gympapåse hittade jag förutom det vanliga typ blöt hopknölad handduk och ut-och-in-vrängda kläder också två par prydligt hoprullade vita sportstrumpor. Hmmm...vilka ska nu slängas i tvätten och vilka är oanvända av dem? Ropar frågan till Lisa om vilket par av strumporna hon använde på gympan - och får till svar "De svarta! Mmm...jaha? Svarta? Rycker på axlarna och låter alla vita strump-par ligga kvar i  gympapåsen och invänta bättre tider. Upptäcker senare på kvällen ett par prydligt hoprullade svarta strumpor mitt på vardagsrumsgolvet. Aha. De svarta strumporna. Men hur kom de dit?

Alla som hanterar mer än sina egna strumpor vet att strumpor och deras hemliga liv är ett mysterium. De kan läggas ner på en plats och hittas på en annan. De kan läggas två och två i smutstvätten men dyka upp en och en när de ska sorteras. Maken/makan hittas kanske någon dag senare, på en annan plats. Hur förflyttar de sig? Har de ett medvetande? Själsliv? Fortskaffningsmedel?

En annan grej om strumpor,  nu när jag ändå håller på:

Det finns något avgrundsidiotiskt som heter "Veckostrumpor". Köp aldrig det. Det gjorde jag, för de såg så fina ut. Grå, vita, svarta med diverse fina mönster typ prickar, ränder, hjärtan och passade väldigt bra till en elvaårig tjej, och så fick man sju i samma paket. Praktiskt.

Eller inte. För det står ju alltså olika veckodagar under sulan på strumpeländena. Måndagsstrumporna kanske är grå med vita ränder. Fredagsstrumporna svarta med vit prickar. Jag tycker det är totalt ointressant vad det är för veckodag på strumporna när jag plockar fram ett par till Lisa (ja, jag sa ju att jag curlar. Jag plockar fram det hon ska ha på sig om dagarna). Har hon kläder där det passar med svarta strumpor så plockar jag fram svarta strumpor. Om det nu är onsdag eller tisdag. Alltid så kommer då ropet från övervåningen att "mamma! nu har du lagt fram onsdagsstrumporna fast det är fredag!" Och så byter Lisa till Rätt Dag. Vilket innebär att vissa strumpor aldrig får bli använda. Söndagsstrumporna bara ligger och är ledsna där i lådan och har nog aldrig blivit använda, för på söndagarna går Lisa mest hemma i myskläder, barfota.

Tur att strumporna har ett hemligt spännande liv som vi inte känner till, då. Så att söndagsstrumporna kanske är iväg på tjolahoppsan med Håkans orienteringsstrumpor på nätterna.

Idag är en sån där dag...

Idag är en sån där dag när jag går runt och önskar att jag kunde vinna sisådär 28 miljoner kronor. Och så går jag och tänker på vad jag skulle göra om jag fick det. Och så blir jag ganska irriterad när folk kommer in där jag jobbar och vill ha hjälp med diverse saker, typ ha böcker eller så. Fattar de inte att jag egentligen nästan slutat jobba och inte behöver bry mig om sånt? Att jag nästan har blivit rik och kan göra vad jag vill?

Nä. De fattar inte det.

Undrar hur det känns om de ringer på lördagkvällen från Svenska Spel AB och säger att, jo, lyckliga du....drömvinsten...xx antal miljoner....göra vad du vill... 5-veckors Lotto är en bra grej, det håller åtminstone dagdrömmandet igång.

Vitvarornas krig mot Landin-Grubb

Som om det nu inte vore nog med att AVG och Google krigar i min dator så har tydligen våra vitvaror startat öppet krig mot oss.

På mindre än ett år har
1. Tvättmaskinens motor pajat - vi fick köpa ny tvättmaskin
2. Torktumlarens dörr pajat plus att den låter som en skördetröska modell gigantus när den arbetar - vi har fått dörren till att kunna stängas igen men väntar dag efter dag på att hela maskineriet ska skära ihop det också
3. Spisens ugnslucka har pajat bortom all lagning - vi gav upp och köpte en ny spis till sist eftersom vi inte hittade en reservlucka
4. Och nu har banne mig diskmaskinen lagt av totalt. Visst, den la av redan i början på sommaren, men så satte den igång igen. Och la av. Och satte efter ganska tuff övertalning igång igen. Men nu har vi förstått att det där, det var bara dödsryckningar. Nu är den död. Den står bara och brummar och varken diskar, sköljer eller gör något alls. Så, ja, vad ska vi göra? Ta hit en reparatör som först säger att "nä, det där kan jag inte göra något åt" och sedan ta 2000:- i betalt för att säga det? Eller köpa ny diskmaskin...?

Det känns som att vi köpte alla vitvarorna alldeles nyss! Men om man bara tänker efter en liten stund så kommer man på att "hm, ja, det är ju ändå ett antal år sen vi flyttade till Vismarlöv". Jo. 12 år i år faktiskt. Och de där stackars maskinerna, de har verkligen verkligen fått jobba. Speciellt tvättmaskinen och diskmaskinen. Fatta hur mycket tvätt en familj på fyra (där de två vuxna envisas med att smutsa ner träningskläder dagligen) får ihop! Och hur många glas och tallrikar och små ostbågeskålar familjen L-G smutsar ner på ett dygn? Kanske vitvarorna har rätt att gå i pension nu ändå.

Fast hur kul kan det vara att vara en gammal diskmaskin som står i vitvarornas sorgliga hörna på återvinningsstationen. Talar de om gamla tider? Liksom:
Tvättmaskin 1: En gång fick jag köra 11 tvättar på en dag. Min familj kom hem från orienteringssemester och hade smutsat ner otroliga mängder kläder.
Tvättmaskin 2: Hah! Det är väl inget! I vår familj envisades man med att dela upp tvätten i olika färger, så i stället för en kulörtvätt fick jag jobba med Svarta tvätten, Röda tvätten, Gröna tvätten och Blåa tvätten.
Diskmaskin Brum-brum: Men ni får i alla fall inte matrester i avloppet. Vet ni hur äckligt det är att ha en massa soggiga ostbågar i alla utgångar? Eller halvt uppblötta diskmedelstabletter? Svider gott i avloppsslangen det, kan jag säga.
Spisen Spis: Om ni bara visste hur lyckliga ni är som verkligen har utnyttjats så bra. På mig har de mest stekt flottiga saker. Min ugn kan göra tusen fiffiga grejer, men tror ni att de har utnyttjat det? Nä, värma pommes och värma pommes och så steka läskiga grejer så att jag fått stekflott överallt och sett schaskig ut.
Torktumlare 25: Människor är dumma. Jag måste rensas på ludd för att funka som jag ska. Och tror ni att de fattar det? Nä. Rena rama heltäckningsmattan i luddfiltret. Ingen luft ut. Ingen luft in. Hur tror de att man ska kunna sköta sitt jobb då?

Och så vidare, och så vidare. Gå dit någon mörk natt, så får du se och höra. Smutsiga och ledsna står de där, med avklippta sladdar och krossade ugnsluckor, med fettränder på sidorna och gulnade fronter. Jobbat hårt har de fått göra, dyra var de men nu vill ingen ha dem längre.

AVG + Google = krig?

De senaste dagarna har jag varit så frustrerad så jag nästan har gnagt i skrivbordskanten. Värst var det i helgen när jag nästan trodde att jag blivit av med mina bloggar och min mail.

Nämligen så kunde jag helt plötsligt inte logga in på min mail - jag har gmail och ett google-konto. Webbläsaren (Internet Explorer) förklarade frankt för mig att "webbsidan inte kunde visas" och tyckte att jag skulle kolla upp min internetanslutning. Den fungerade utmärkt, tack så mycket, det vara bara det att jag inte kom in på mail.google.com. Men värre blev det. Strax kunde jag inte komma in på blogger.com heller (som ju är del i google-familjen det också). Eller Google Reader. Och inte heller kunde jag komma in på hjälpsidorna så att jag kunde läsa mig till vad jag borde göra. Eller till sidorna där man kunde läsa om hur man återställer sitt konto. Nej - allt som hade med google (utom själva sökmotorn) och framförallt mitt google-konto var spärrat.

Jag försökte allt. Jag rensade temp-filer, webbhistorik, cache, installerade två andra webbläsare (Chrome och Firefox) men resultatet var samma (bara med olika slags felmeddelande för de olika webbläsarna): Jag skulle inte komma åt mitt Google-konto. Punkt slut. Bloggarna låg uppe, men jag kom inte åt att administrera dem.

Jag var helt och fullständigt övertygad om att någon hade kapat mitt google-konto. Någon ond typ som nu skulle lägga ut porrbilder på mina bloggar och skicka ut spam från min mailadress.

Tills jag var tillbaka till jobbet i måndags. Och där, ja där (oh lycka!) kom jag åt allting. Gmailen, blogger, google reader... och allt var i sin ordning. Alltså listade jag listigt ut att felet måste ligga i min egen dator på något sätt.

Och när jag väl gav mig fasen på det så testade jag äntligen den rätt självklara lösningen att stänga av mitt virusprogram, AVG (något gratisgrejs som funkat bra hittills). Och se! Åtkomst till google-konto och allt som vanligt.

Nu undrar jag VARFÖR?? virusprogrammet funkar helt som det ska i nästan ett år och sedan helt plötsligt får för sig att google-domänen är så läskigt farlig att jag inte ska få tillgång till den? Är det någon på Google som varit dum mot någon på AVG?

Och så funderar jag lite på hur smart det egentligen är att bli så totalt beroende av Google-koncernen som jag har blivit. Mail, bloggar, bloggläsning, google sökmotor som allenarådande sökmotor och startsida...Vad skulle hända om mitt konto faktiskt blev kapat? Jag kanske skulle sprida ut mig lite, använda Wordpress för bloggarna exempelvis? Fast...det är ju så himla praktiskt att ha allt på samma ställe. Och det är väl så resten av världens triljoner datoranvändare också resonerar, och så blir Google större än störst.

Vad man kan klämma in att göra en söndag när man äntligen vill köra i sin nya husbil

Vi fick inte ihop det så vi kunde övernatta i husbilen den här helgen heller. Men vi ville så gärna husbila! Så vi hade en husbilsdag ändå på söndagen och låtsades att vi hade sovit i den också.

Jaha, vad kan man hitta på om man har en söndag och en husbil och upptäckarlusta?

Man kan börja med att köra upp till Kjugekull norr om Fjälkinge för där är det en alldeles fantastisk natur som inte ser ut som något annat i Skåne. Inlandsisen har rumsterat om med landskapet här och bestämde sig för att just på Kjugekull var det en utmärkt plats att parkera alla stora stenar den hade burit med sig. Så det gjorde den. Här ligger enormt flyttblock på enormt flyttblock och det är helt galet stenigt! Och helt galet roligt att gå runt bland och klättra lite här och krypa in i någon grotta där.

Faktiskt började vi med att orientera bland alla stenarna, Håkan och jag (för som av en händelse råkade det vara DM i stafett vid Kjugekull just idag...). Där hade vi försökt orientera redan igår när det var DM i medel. Alltså - det är riktigt svårt att orientera när allt är stenar och man har som kontrollpunkt "Stenen". Då gäller det att vara duktig. (jag är inte så duktig så jag tittade på oerhört många stenar innan jag hittade just de stenarna som jag skulle hitta)

Men sen hämtade vi barnen som under tiden roat sig själva i husbilen och så klättrade vi runt på Kjugekull ett tag.

När vi hade klättrat runt lite på Kjugekull hade vi blivit väldigt hungriga. Husbilen ville till Österlen. Så vi styrde kosan mot Stenshuvud och Café Annorlunda, för vi tyckte det var bäst att bottna med lite kakor och bullar innan det var dags för middag. Mmmm, Café Annorlunda...där kan man inte banta. Så det gjorde jag inte.

Efter kakorna blev vi lite slöa så några av oss vilade lite i husbilen medan några andra av oss (jag och Lisa gick ner till stranden vid Stenshuvud och kollade om vattnet fortfarande var varmt. Det var det inte. Det har nog inte varit varmt sedan 1994. Men det var fint att vara på stranden en stund i alla fall.

Fast kakorna låg fortfarande tungt i magen och vi behövde lite mer motion, tyckte vi, så vi klättrade förstås upp på toppen av Stenshuvud också. Väl där uppe fick Erik vila en stund för han var genomförkyld hela söndagen så att klättra upp på ett av Skånes fåtaliga berg var väl egentligen inte världens bästa idé för honom. Men utsikten där uppe är ju väldigt fin.

Sen hade vi faktiskt lyckas motionera bort bullarna och kakorna och tyckte det var dags för middag och scenbyte, så vi körde till Ystad Sandskog. Där lagades det carbonara och konstaterades att det var rena tsunamivågorna som kom mycket högre upp än vad man kanske hade tänkt sig. Dvs ända upp på somligas skor och byxben.
Ja, och sen var det väldigt sen kväll och husbilen fick snällt köra hem till Vismarlöv och lägga oss så vi kunde gå upp i tid på måndagen.

Sticker till ...Amalur ett par dagar eller så

Jag är periodare. Fast min last är inte så farlig om den kombineras med rätt mängd motion och nattsömn (det senare kan det vara si och så med). Nämligen så blir jag i perioder totalt uppslukad av något datorspel. Förra omgången började i november förra året och varade ett antal månader framåt när jag spelade underbara Skyrim. Sen kom ljuset, våren, oron för den där läskiga orienteringstävlingen och så en eländig heffa-drake som hette Alduin och som jag borde kunna ta död på men inte lyckades så där värst med. Ledsnade lite på Skyrim och lät det vila.

Mr Alduin

Våren gick. Och sommaren. Och nu börjar det bli mörkare om kvällarna och jag kände suget efter en rejäl verklighetsflykt. Diablo III? Nä, det kostade fortfarande 499 spänn och tänk om jag inte gillade det då? Hittade i stället Kingdoms of Amalur: The Reckoning.

Riktigt klassiskt fantasy-RPG som jag nu spelat inledningen på och känner att det här, ja det kan nog bli riktigt trevligt. Kanske inte i klass med de bästa (Oblivion, Skyrim, Dragon Age...) men många timmars underhållning i alla fall. Redan efter 5 minuter satt kontrollerna i fingrarna och jag hade sugits in i min första dungeon. Yes! Här ska slåss! Jag har redan haft ihjäl mitt första troll (en riktigt ful kille) och ser fram emot kommande kvällar med nerdragen rullgardin.

Mr Ugly Troll

Så, ja. Jag är på väg in i en sån där period. Drar till Amalur ett par dagar. Eller veckor. Eller månader???

Husbilsabstinens

Igår var vi i Käglinge på orienteringsträning. Dit är det inte långt och man behöver liksom inte sova över där. Ändå körde vi husbilen dit, Håkan och jag. För vi att vi ville, liksom.

Det enda vi vill göra just nu är egentligen att åka iväg med husbil på olika små äventyr. Så fort jag kliver in i husbilen så luktar det helg och kul och vi-kan-stanna-var-vi-vill. Men...helgerna nu i september är sorgligt husbilsreseförhindrande. Det är sånt vi bokat in sen länge, i och för sig roligheter som fester och sånt, men man kan inte åka iväg över helgen med husbil om man tackat ja till en fest i Trelleborg exempelvis. När vi lyckligt satt och körde husbil i går kväll fällde Håkan den egentligen rätt otrevliga kommentaren att vi borde säga upp kontakten med alla och tacka nej till allt bara så att vi kunde få köra iväg med husbil jämt. Jo. Men så känns det nästan.

Häromkvällen var vi i Trelleborg (fast inte för fest) (och i den vanliga bilen) och körde förbi färjorna. Oj, vad vi skulle velat ta husbilen där och då och köra ombord och sen kuska runt i kanske Tyskland, Österrike eller Holland ett antal fina septemberveckor. Men nä. Jobbet ska jobbas på, pengarna ska komma in.

Men.

Något husbilskörande och övernattande ska vi väl kunna trycka in någonstans. Och oktober kan vara en väldigt fin månad. Då jäklar. Då ska det helg-äventyras.

Tills dess går jag ut och klappar lite på den då och då så att den inte ska känna sig bortglömd och ledsen och ensam.

I-ful

Jag har precis köpt ett nytt sånt där genomskinligt skydd till skärmen på telefonen (korrekt term är...skärmskydd? skärmtäcke? super-duper-stötochsmutsavvisande-plast-för pekskärmar??) Telefonen hade fått vara utan sånt skydd ett antal veckor efter att det gamla råkat ut för multipla olyckor typ repor, regn och veck. Veckorna gick och varje gång jag plockade upp telefonen så störde jag mig på att kladdet nu likosm satt på den riktiga skärmen och inte på något skyddande skydd-skydd. Tänk om jag skulle råka repa den? Så igår tog jag mig äntligen i kragen och köpte nytt skal med tillhörande plast-skydda-skärmen-skydd.

Varför stod det inte i instruktionen att man behövde vistas i absolut klinisk miljö för att sätta på det nya skyddet? Typ en operationssal. Att göra det sittande i Lisas soffa var uppenbarligen inte en klinisk miljö. Jag tvättade telefonskärmen med den lilla putsduken som ingick. Drog försiktigt av det första skyddet som satt på skärmskydda-skyddet. Jag tog inte på Den Väldigt Känsliga Ytan med fingrarna för det stod det att man inte skulle göra. Jag satte försiktigt på skyddet på telefonskärmen. Skulle precis enligt instruktionen släta ut de små luftbubblorna med det medföljande släta-ut-luftbubblor-verktyget (en kartongbit) när jag ser att det trots all försiktighet kommit in en liten smula bakom skyddet. Nej, två smulor! Nämen nej! Tre eländiga smulor! Var åh var kom de ifrån?

Pillar försiktigt upp skyddet igen för att borsta bort smulorna och tycker då att det är ett listigt drag att använda den lilla medföljande putsduken man skulle rengöra telefonens skärm med först. Det var inte ett listigt drag. Nu fastnade i stället för smulorna massor av mikroskopiska luddar på skyddets insida. Och därför blev det förstås massor av luftbubblor bakom skyddet. Det lilla släta-ut-luftbubblor-verktyget lyckades inte släta ut dem alls.. Nästa listiga drag jag gör är att försiktigt pilla bort skyddet igen (nä, konstigt nog sitter det inte fast lika bra längre) och pilla bort det mikroskopiska luddet med fingrarna. Vilket leder till att det nu sitter både mikroskopiskt ludd och fingeravtryck på skyddets känsliga insida.

Nu finns det så många luftbubblor bakom skydda-telefon-mot-Carolina-skyddet att det hela mer liknar ett månlandskap.

Jag får köpa ett nytt skydd. Det lär väl bli till jul om jag är lika snabb som förra gången. Sen ska jag boka in mig i någon schysst och klinisk op-sal på MAS när jag ska sätta fast det.