Jag och dottern (som sedan några timmar tillbaka innehar körkort!)(hurra!) har just haft en längre diskussion med lätt höjda röster. Diskussionen handlade inte om huruvida min bil numera mer ska kunna anses som "familjens" bil, särskilt yngre delen av familjen och alltid stå till förfogande för denna yngre del av familjen. (nä, för just det ämnet avhandlades snabbt: "du får väl köpa dig en egen bil, det här är min" sade den hårda och ogina modern)
Nej, den här diskussionen handlade om färgen beige.
För det första: uttalet. Dottern tycker "bäsch". Modern tycker detta är det dummaste hon hört sedan hon var barn och uthärdade att människor boende i Växjö-trakten också envisades med detta fjolliga uttal. Modern tycker "beesch".
För det andra: vilken färg som är beige.
Modern tycker att en långärmad bomullströja hon äger, och som hon lovat att dottern ska kunna låna och använda under sitt lucialinne under kommande luciauppträdanden i det kalla utomhus, är beige. "Nej! Den är ju grå!!" ansåg dottern höggljutt när nu denna tröja plockades fram, och tyckte därför att modern inlett dottern i falsk säkerhet om vårt gemensamma innehav av beiga tröjor som kunde bäras under lucialinnen. ("vad ska jag NU ha på mig? hinner ju inte skaffa en beige tröja innan dess, och den får inte vara vit heller")(modern, envist: "den är fanimej inte grå den är beige unge, är du färgblind?)
Dottern tycker att de tjocka strumpbyxor hon själv inhandlat att bära under nämnda lucialinne i det kalla utomhus är beige. Hon lyfter fram dessa för jämförelse. Modern: "nä, de där är inte beige, de är ju ljusbruna!".
Diskussionen böljar vidare. "Mamma! Har du verkligen ingen koll på vad beige är? Kolla på lejon, lejon är beige.
Modern: "Men nu får du väl ändå ge dig. Lejon är inte beige. Lejon är orange. Alla vet det. Orange, med brun man och svanstipp. Syns på vilken bild i vilken barnbok som helst. Kolla Simba. Och Scar. Och Mofasa. Orange. Möjligen är lejonhonor lite mer beige i sitt utförande, stackars kvinns."
Dottern: "Men herregud, mamma, på riktigt. På riktigt är lejon beige."
Nu känner jag mig kränkt. Min långärmade tröja är beige. Jag köpte den som beige. Och alla lejon är orange, eller ännu hellre, brandgula. Med brun man och svans. Så har jag alltid ritat dem, i alla fall.
tisdag 26 november 2019
torsdag 21 november 2019
Det är mörkt nu
Jag försöker verkligen.
Att inte låta det ta mig, novembermörkret.
Men vissa dagar är det banne mig svårt. Idag var jag tvungen att köra bil till jobbet. Det var mörkt när jag körde iväg på morgonen, och duggregn, och sikten var liksom minus. Och det var ännu mörkare när jag körde hem på kvällen, fortfarande duggregn fast ännu tätare, och sikten var ungefär så här:
Det är så mörkt att jag inte ens ser vilken färg jag har på bilen, så då hjälper det inte att den är så där glatt orange.
En grej jag har försökt ta till ett par kvällar nu är att vara nostalgisk av mig och kolla på filmen Dunderklumpen som jag inte har sett sedan jag var barn. För var det inte sommarnatt med midnattssol i den? Jodå. Det är det. Mmm.... sommarnatt! Fast: Carolina 7 år tyckte Dunderklumpen var vansinnigt rolig, och spännande, och bra. Carolina 52 år har somnat bägge gångerna hon försökt kolla på filmen, och har ännu inte kommit mer än halvvägs. Den är så seeeeeg. Det är roligt att känna igen skådespelarnas röster, för de är så mycket barndom, men det är ungefär det roligaste. Och att det talas jämtska (eller heter det jämtländska??) - det tycker jag om. Och så är det vackert, som sagt.
Men jag får nog göra som jag har gjort andra gånger här: leta upp ljudet av en koltrast. Tänk att det finns något som koltrastar som sjunger i skymningen, och att skymningen inte kommer förrän vid niotiden då på våren?
Att inte låta det ta mig, novembermörkret.
Men vissa dagar är det banne mig svårt. Idag var jag tvungen att köra bil till jobbet. Det var mörkt när jag körde iväg på morgonen, och duggregn, och sikten var liksom minus. Och det var ännu mörkare när jag körde hem på kvällen, fortfarande duggregn fast ännu tätare, och sikten var ungefär så här:
Det är så mörkt att jag inte ens ser vilken färg jag har på bilen, så då hjälper det inte att den är så där glatt orange.
En grej jag har försökt ta till ett par kvällar nu är att vara nostalgisk av mig och kolla på filmen Dunderklumpen som jag inte har sett sedan jag var barn. För var det inte sommarnatt med midnattssol i den? Jodå. Det är det. Mmm.... sommarnatt! Fast: Carolina 7 år tyckte Dunderklumpen var vansinnigt rolig, och spännande, och bra. Carolina 52 år har somnat bägge gångerna hon försökt kolla på filmen, och har ännu inte kommit mer än halvvägs. Den är så seeeeeg. Det är roligt att känna igen skådespelarnas röster, för de är så mycket barndom, men det är ungefär det roligaste. Och att det talas jämtska (eller heter det jämtländska??) - det tycker jag om. Och så är det vackert, som sagt.
Men jag får nog göra som jag har gjort andra gånger här: leta upp ljudet av en koltrast. Tänk att det finns något som koltrastar som sjunger i skymningen, och att skymningen inte kommer förrän vid niotiden då på våren?
söndag 17 november 2019
En liten betraktelse av tid
Jag köpte en ny säng för några år sen. Satsade ordentligt på mig själv och min rygg, som jag då hade en hel del problem med, och köpte en svindyr Hästen-säng på avbetalning. Rutig och fin, och så hatade jag den i ett par veckor eftersom den var helt omöjlig att sova i. Omöjlig... ända tills alla små ryggmuskler hade fattat hur de kunde och skulle slappna av under natten och fick den vila de behövde. Sedan dess har jag aldrig haft ryggont. Men det här: en grej med Hästen-sängar är att de kommer med en nästan löjligt lång garantitid: 25 år. Och jag lade garantibeviset tillsammans med kvittot i en liten mapp i min pärm för "viktiga papper". 25 år in i framtiden...eoner av tid, ju.
Häromdagen fiskade jag upp ett annat kvitto ur den där plastmappen (kaffekokaren som skulle in på lagning). Och så fick jag för mig att jag skulle kolla den där Hästen-garantin, hur länge det var kvar på den. Åren har ju gått, men sängen är helt OK och 25 är verkligen en jäääääättelång tid.
Väl?
Heh.
Garantibeviset berättade detta för mig (och jag fick sätta mig en stund på golvet för att smälta det): det var 22 år sedan jag köpte min Hästen-säng. 22 år sen! H-e-r-r-e-g-u-d! Det var ju nyss jag låg där och hade ångest i min alldeles för mjuka säng jag inte kunde sova i och hade lagt ut alldeles för mycket pengar på. Typ förra året eller så.
Och när vi ändå håller på och ojar oss över tid som går fortare än vad som är riktigt nyttigt: igår påpekade Håkan det faktum att han och jag nästa år har varit tillsammans i 30 år.
30 år! Ända sedan 1990, i november (även om det var på sommaren, i Prag, vi blev kära i varandra). Före VM-sommaren -94, före orkanerna Carola och Gudrun, före Estonia, långt före 9/11... fasen, det var nästan så dinosaurierna fortfarande vandrade runt på stadens gator 1990? CD-skivorna hade inte riktigt blivit vanliga ännu?? MIF hade inte tagit SM-guld, och hette inte ens Malmö Redhawks? Och jag jobbade fortfarande på SJ... Mer än halva mitt liv har jag alltså varit ihop med denne man. Skåning, till på köpet!
Häromdagen fiskade jag upp ett annat kvitto ur den där plastmappen (kaffekokaren som skulle in på lagning). Och så fick jag för mig att jag skulle kolla den där Hästen-garantin, hur länge det var kvar på den. Åren har ju gått, men sängen är helt OK och 25 är verkligen en jäääääättelång tid.
Väl?
Heh.
Garantibeviset berättade detta för mig (och jag fick sätta mig en stund på golvet för att smälta det): det var 22 år sedan jag köpte min Hästen-säng. 22 år sen! H-e-r-r-e-g-u-d! Det var ju nyss jag låg där och hade ångest i min alldeles för mjuka säng jag inte kunde sova i och hade lagt ut alldeles för mycket pengar på. Typ förra året eller så.
Och när vi ändå håller på och ojar oss över tid som går fortare än vad som är riktigt nyttigt: igår påpekade Håkan det faktum att han och jag nästa år har varit tillsammans i 30 år.
30 år! Ända sedan 1990, i november (även om det var på sommaren, i Prag, vi blev kära i varandra). Före VM-sommaren -94, före orkanerna Carola och Gudrun, före Estonia, långt före 9/11... fasen, det var nästan så dinosaurierna fortfarande vandrade runt på stadens gator 1990? CD-skivorna hade inte riktigt blivit vanliga ännu?? MIF hade inte tagit SM-guld, och hette inte ens Malmö Redhawks? Och jag jobbade fortfarande på SJ... Mer än halva mitt liv har jag alltså varit ihop med denne man. Skåning, till på köpet!
lördag 16 november 2019
Motgifter mot novemberdepp
Det är mörkaste november, ute regnar det och livet är just så där allmänt tjolahoppigt som det kan vara i november. Kaffekokaren har dött och vi får banne mig ha lamporna tända inomhus mitt på dagen för att det är så mörkrans mörkt.
Så vad har vi för motgifter att ta till mot allt detta mörker och regn?
1. Min Nya Bil , min ostbågeracer, min Mini One. Bara att gå ut och titta på den gör mig glad. Det var precis därför jag valde just den, plus att den är så galet rolig att köra.
(pinsam fakta: jag pratar bebisspråk med den. När jag kommer ut på morgonen, eller hem från bussen på eftermiddagen, så klappar jag den lite framme på motorhuven och säger något i stil med "hej lilla bilen, så fin du är, ska vi ut och åka lite? och naaaw så söt du är...")
2. Nya löpartights. Jodå, jag fick ju åka och lämna in den döda kaffekokaren på reparation (Moccamaster har lång garanti och borde ju inte gå sönder, kan man tycka, men strömknappen sa "fjång" och hoppade av, och när vi petat med fingret ett par gånger inne i strömbrytarhålet för att sätta igång apparaten så kändes det hela lätt vanskligt) - och råkade gå (om)vägen kring Stadium som råkade ha extrapris på vinterlöparkläder och jag råkade hitta tights, långärmad tröja och windstopperjacka till trevligt låga priser.
Och tänk dig väldigt tomterött? Rödare än tomterött faktiskt. Fast med någon typ av mönster i. Det är mina tights. Och jackan? Den är precis lika röd.
Fight November Med Färg!! Jag blir glad bara av att se de där röda kläderna, och orkar inte spela med i vädrets dysterattack genom att harva runt i svart och mörkblått och ännu mer svart längre. Och bara tänk så klädkodad jag kommer vara om jag får för mig att ta en löparrunda på julafton?
3. Mariekex. Jag har inte köpt, eller ätit, Mariekex på evigheter. Men så råkade det trilla ner ett paket av dem när jag handlade mat igår. Och så råkade det trilla ut några kex ur paketet lagom till att jag ätit min frukost (som inträffade vid sisådär 10.30 idag, älskar lördagsmorgnar). Och vet ni vad Mariekex smakar? De smakar barndom. Så är det. Minnen poppar upp i huvudet av fikor vid stranden eller i trädgården, eller att lägga ett kex i handen och knacka itu (blir det tre delar får man önska sig något). Mariekexen var de som alltid fanns hemma, de lite tråkiga (jämfört med hembakat och Ballerinakex som alltid har varit lite coolare pga smeten i mitten) men tryggt goda.
Så vad har vi för motgifter att ta till mot allt detta mörker och regn?
1. Min Nya Bil , min ostbågeracer, min Mini One. Bara att gå ut och titta på den gör mig glad. Det var precis därför jag valde just den, plus att den är så galet rolig att köra.
(pinsam fakta: jag pratar bebisspråk med den. När jag kommer ut på morgonen, eller hem från bussen på eftermiddagen, så klappar jag den lite framme på motorhuven och säger något i stil med "hej lilla bilen, så fin du är, ska vi ut och åka lite? och naaaw så söt du är...")
2. Nya löpartights. Jodå, jag fick ju åka och lämna in den döda kaffekokaren på reparation (Moccamaster har lång garanti och borde ju inte gå sönder, kan man tycka, men strömknappen sa "fjång" och hoppade av, och när vi petat med fingret ett par gånger inne i strömbrytarhålet för att sätta igång apparaten så kändes det hela lätt vanskligt) - och råkade gå (om)vägen kring Stadium som råkade ha extrapris på vinterlöparkläder och jag råkade hitta tights, långärmad tröja och windstopperjacka till trevligt låga priser.
Och tänk dig väldigt tomterött? Rödare än tomterött faktiskt. Fast med någon typ av mönster i. Det är mina tights. Och jackan? Den är precis lika röd.
Fight November Med Färg!! Jag blir glad bara av att se de där röda kläderna, och orkar inte spela med i vädrets dysterattack genom att harva runt i svart och mörkblått och ännu mer svart längre. Och bara tänk så klädkodad jag kommer vara om jag får för mig att ta en löparrunda på julafton?
3. Mariekex. Jag har inte köpt, eller ätit, Mariekex på evigheter. Men så råkade det trilla ner ett paket av dem när jag handlade mat igår. Och så råkade det trilla ut några kex ur paketet lagom till att jag ätit min frukost (som inträffade vid sisådär 10.30 idag, älskar lördagsmorgnar). Och vet ni vad Mariekex smakar? De smakar barndom. Så är det. Minnen poppar upp i huvudet av fikor vid stranden eller i trädgården, eller att lägga ett kex i handen och knacka itu (blir det tre delar får man önska sig något). Mariekexen var de som alltid fanns hemma, de lite tråkiga (jämfört med hembakat och Ballerinakex som alltid har varit lite coolare pga smeten i mitten) men tryggt goda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)