Dagarna som bara försvann, och två milstolpar

Det kliar i hela mig av att skriva inlägg i den här bloggen igen - men var börjar jag när jag inte skrivit här på flera år? Men jag vill! Mest för min egen skull, tror jag - jag saknar att kunna gå tillbaka och läsa om min egen vardag. Jag satt nu en stund och läste några gamla blogginlägg och mindes... just det ja, så var det den där jämra pandemihösten när allt var så konstigt och vi var trötta på alla "under rådande omständigheter" och samtidigt rädda, och lika samtidigt så vansinnigt trötta på att vara rädda. Och allt krångel när vi fick fiber, för att inte tala om allt krångel när vi skulle få kommunalt vatten... och alla fina stunder jag har skrivit om, dem mindes jag också. 

Det är det där jag saknar - att skriva för att själv minnas. En blogg är ju en dagbok, en dagbok man kan välja att låta andra läsa också om de hittar till den. Men främst är den ju för en själv. Och bara tänk så många dagar, och år, som nu bara har flugit iväg utan att jag skrivit minsta lilla här. Håret är gråare, den fina Minin jag äger är inte längre orange utan röd, jag jobbar inte alls med skolbibliotek längre och ... det är så mycket som hänt. Bra saker och dåliga saker. Små saker och stora saker. Kanske de får plats här någon gång, men om jag nu fortsätter att känna det här måste-vill-skriva-i-min-blogg-igen-pirret så är det nog nuet som måste få skrivas om. För det var ju just vardagen som var det roliga att läsa om då när jag satt och läste gamla inlägg. Alla de där dagarna när jag kände att "vad ska jag skriva om nu då, det har ju inte HÄNT något idag?" men ändå skrev om de små detaljerna som bilkörning till jobbet i decemberregn och fruktlösa telefonköer till oförstående supporttjänster och liksom skrev in mitt liv här så som det var i all sin vardaglighet. 

Så.

Igår gjorde jag två saker som var oerhört ospännande och ingen som känner mig borde lyfta ens ena ögonbrynet av förvåning över att jag gjorde dem. Men för mig var de bägge milstolpar på var sitt sätt. 

1. Jag var ute i Bökebergsskogen och sprang. 
Ja, jag VET att jag har sprungit hundratals rundor där. Och igår var det inte ens långt. Knappt lönt att duscha efteråt. Jag tog mig runt Eksholmssjön. Först gick jag en bit. Sen sprang jag en stund. Sedan gick jag, och sen sprang jag sista biten. Totalt kanske 3 km varav jag gick 1 och sprang 2? Och det kändes bra. Det är halva segern. Andra halvan är att det känns bra även idag. Om ni visste vad jag kämpat för detta...! Hur många timmar jag lagt på gymmet, och på sjukgymnastik hemma för att äntligen kunna springa utan att det gör ont?
Det var en liten skitsak som sedan blev stor. Jag skulle dra upp en stor tistel i trädgården, satt på huk och tog i med hela kroppen. Och... det smällde till högt från mitt ben när muskeln på lårets baksida gick av. 
Jo. Och sen är det då det här med att bli äldre. Saker och ting läker inte som de gjorde förr. I oktober gick jag till sjukgymnast för benet vägrade bli bättre. Han gav mig övningar. Det blev lite bättre. Jag testade att springa. Det blev mycket sämre. Fan. Jag fortsatte försiktigt med övningar, började gå till gymmet. Gick till gymmet många, många gånger, kämpade (men "med måtta" som sjukgymnasten strängt instruerade mig). Och nu alltså: jag sprang. Det gjorde inte ont. Vitsipporna blommade. Koltrasten sjöng. Och jag sprang igen. 

2. När jag kom hem igen så var jag så överväldigad av mina framgångar att jag satte mig vid köksbordet och ... nej, jag satte mig INTE med min favoritapp på ipaden just nu, färgläggningsappen Happy Color som tar sjukt mycket av min dyrbara fritid (men är så rolig att hålla på med). Nej, jag läste en bok. Jag läste till och med ut en bok.
Och jo, jag vet: det gör du ju alltid Carolina, vad skulle vara så stort med det?
För att jag INTE har läst någon bok på jag vet inte hur länge. 
Jag har tvingat mig att ta mig igenom några böcker för jobbets skull (vi har ju bokprat även för vuxna låntagare) men då av typen "läsa första 50 sidorna, ledsna, läsa sista tio sidorna, bläddra mig bakåt i boken och läsa här och där för att åtminstone ha en hum om vad som händer i den" och sedan rekommendera boken med ordaval typ "de som gillar Irland kan nog tycka om mycket i den här boken" eller "många har sagt att de gillar" som förvisso är ärligt men verkligen inte känts så bra...
Jag vet ju att det finns sååå många böcker här i världen som jag skulle älska att läsa men just nu känns det lite som jag har bränt ut mitt läsarjag. Alla år med böcker som skulle läsas för jobbet skull som barn- och skolbibliotekarie, alla böcker som skulle skrivas om på bokbloggen, att aldrig läsa bara för läsningen utan alltid i bakhuvudet ha "hur skriver jag om det här? hur berättar jag om det här?" Läsningen blev ett jobb, och även om jag ju inte längre heller skriver på bokbloggen och borde kunna släppa allt det där så sitter känslan av tvång och prestation kvar. Jag får se när, eller om, den släpper. Boken jag läste ut igår ska jag inte rekommendera för någon, inte skriva om, inte göra något med. Bara ha läst ut för min egen skull, och det var det som var den lilla milstolpen.

Alla dessa vardagar som gått. I en hög.

Idag var det dags att flytta över mitt liv till den nya jobbkalendern, den för 2023. Jag har burit med mig två olika ett tag eftersom jag skrivit in grejer i både den för nästa år och för de sista veckorna detta året - och JA, jag är en person som behöver en analog kalender att SKRIVA i, med rutor och klockslag för inbokade saker så jag visuellt ser hur stor del av dagen de tar, med plats för att-göra-listor i punktform och annat jag bara måste ha för att funka som människa. Jag har såklart en digital kalender i Outlook också, så jobbgrejer finns med lite parallellt i bägge kalendrarna och det är säkert omständligt -  men jag har försökt sluta använda papperskalendern förr och bara köra digitalt men nästan fått panik när jag inte fått skriva in saker med penna på papper så snabbt återgått till mitt dubbla system igen.

Well. Det var egentligen inte mina kalendervanor jag skulle skriva om här. Utan det som de leder till: kalenderarkivet. Jo, för nu när jag gick över till 2023 så skulle jag lägga min 2022-kalender bland de andra utgångna kalendrarna. Men i den lådan var det fullt. Överfullt. Hmmm, tänkte jag, jag kunde kanske rensa lite här? Jag är ju professionell bibliotekarie, vi ska ju kunna det här med att gallra i samlingar? Ganska många år använde jag Filofax, och då får man ju bara en bunt papper att spara, eftersom själva bokpärmen återanvänds. Och dessa pappersbuntar kunde jag väl kanske göra mig av med? 

Började kolla lite. Och fastnade. Här var oktober 2015... åh, då hade jag precis börjat jobba i Trelleborg och skulle åka på bokmässan med Kulturkollo-gänget. Och här var... OJ! länge sen, 1992,när jag jobbade på SJs biljettförsäljning och skrev in alla arbetstider med särskilda sifferbeteckningar eftersom vi hade väldigt oregelbundna arbetstider och hade olika "turer" som det hette. Tidigaste turen började 5.15 på morgonen, för att vi skulle hinna öppna före 05.30 eller vad det var, för då gick dagens första tåg mot Stockholm och det var en så kallad "Röd avgång" (minns ni dem?) och det var en hel del folk som ville köpa biljetter till den.
Och här! 2001, i maj! Här var jag gravid med Lisa, har tid för barnmorskan på måndagen och ett utvecklingssamtal på Väderlekens förskola på onsdagen, och går på söndagen tydligen in i vecka 39+0 i väntans tider. 
I en annan kalender hittar jag vaccinationstider för våra katter Emma och Hobbe, numera saligen hädangångna sedan många år tillbaka.

Herregud. Det är ett helt liv som ligger i den där lådan.

Jag KAN inte rensa. Absolut inte. Jag får hitta en låda till för förra årets kalender, och kommande kalendrar.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 23

Idag har jag varit kompledig. Tydligen främst för att kunna sitta onödigt länge vid frukostbordet och spela Paint it back på min Ipad. Tanken var dock att jag skulle göra vettiga saker, så när sittfläsket började göra ont så reste jag mig, tog på mig mer vettiga kläder (dvs inte mysbyxor och slafsig t-shirt)(ibland tar Carolina på sig normala kläder och blandar sig obemärkt med vanliga människor i affären - gammalt djungelordspråk), satte mig i min fina bil och körde till ICA Karlssons i Svedala för att handla julmat. 

Tänka sig - det var fler än jag som gjorde precis samma sak! Många, många fler. Men jag kände mig sjukt effektiv utrustad med min inköpslista där jag trots folkhorderna lyckades hitta allt. Även den passionsfruktjuice som sonen beställt. (han ska bjuda på mystiska drinkar på julafton säger han, bland annat en som smakar som Solero och då krävs tydligen passionsfruktsjuice)(en annan lär ska smaka som äppelpaj, tror jag, och till den har nu både äppeljuice och vispgrädde införskaffats) Och de grejer till julbordet som vi tycker att vi vill ha. Vi har ett mycket begränsat julbord, och vi lagar inget själva till det, så jag lät delikatessen på ICA förse mig med både julskinka (färdigskivad) och Janssons frestelse, och sillburkar fanns i mängd i kyldisken. Tänk så mycket tid som sparas på detta!

(tid som tydligen är helt OK att lägga på Harry Potter Puzzels and Spells på mobilen samt Paint it back på Ipaden)(men ja, det är viktigt med egen kvalitetstid)

Jag har också (plats för applåder här) varit ute och sprungit en bra runda. Och det var solsken! När vintern bär sig åt så här, solsken och barmark och nästan vindstilla, så tycker jag den är helt OK. 

Och julstädat! Julstädningen bestod förvisso av exakt samma städning som annars sker här varje vecka: jag städar badrummet. Håkan dammsuger huset. Sen är vi färdiga. 

Och så hann jag också en vända till Vismarlövs bageri för att köpa vörtbröd - de har möjligen världens godaste vörtbröd. Dessutom köpte jag några vörtbullar. Vilken fin uppfinning - vörtbullar! Sen åt jag en vörtbulle med julskinka, drack julmust till det och solen lyste in genom fönstret. 

Nu skyndar jag mig att skriva dagens blogginlägg så att jag ska vara färdig tills barnen kommer hem. För ikväll kommer de! Och stannar åtminstone till juldagen! (då det har aviserats utegång till diverse klubbar) Hurra! Älskar att ha båda våra barn hemma!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 17

Idag blir det inget långt inlägg - jag vill mest bara meddela att jag intensivt ägnat mig åt latning hela dagen. Jag har tittat ut genom fönstret, konstaterat att det var ett alldeles säkert fantastiskt vinterväder ute med snö och sol och alltihop, och blå himmel och glitter och allt vad det kan ha varit. Men att jag inte ville ta del av det. Jag ville ha en hel dag hemma, inomhus, och bara göra sånt som jag mår bra av. 

Så jag åt frukost, satt kvar vid frukostbordet flera timmar, läste tidning, läste bok, åt lussekatt, åt blodapelsin, spelade Paint It Back på Ipaden, läste lite till. Sen tyckte jag att jag behövde en scenförändring, så jag blåste ut ljusen i adventsljusstaken, tog min filt och min Kindle och gick upp till det som förr var Lisas rum men som numera är mitt läsrum. Bra sak ändå med att barnen flyttat hemifrån: man kan bre ut sig. Man kan ha rum i onödan, liksom, rum att inreda bara till en själv. Så, OK, hon sover där om hon sover över (men det är inte ofta) - annars är detta mitt läsrum:

Och där har jag suttit en stor del av dagen innan jag gick över till datorn för att spela lite datorspel. Det ska nu också bli lite middag innan det kommer att bli mer datorspel. Och ostbågar. 

Hurra, vilken bra dag!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 13

Egentligen skulle jag ha haft ett möte på stadsbiblioteket idag på förmiddagen (och kunnat passa på att lämna tillbaka mina låneböcker). Men det blev inställt på grund av sjukdom. Tråkigt för den sjuka, men jag var lite lättad eftersom det innebar att det inte skulle bli så stressigt tillbaka till kontoret till lunch. För på lunchen skulle vi nämligen göra något jättekul: gå luciatåg med vår lunchkör i lunchrummen på de olika våningarna på grundskoleförvaltningen (alltså, den är gigantisk och det är galet många människor som jobbar där). Vi skulle sjunga tre sånger, varav två i stämmor, och vi hade väl inte hunnit öva jättemycket eftersom vi inte träffas så ofta och den extra luciaövning som skulle varit igår blev inställd. På grund av sjukdom.

Det blev ingen stress alls, visade det sig. För hela luciatåget blev nu inställt. På grund av sjukdom. Noooo....! Och jag som hade köpt ett litet tärneljus och allt! 

Så när det varken blev stadsbibliotek eller luciatåg så stannade jag hemma och jobbade idag istället. 

Bra saker med att jobba hemifrån:

Man kan linda en filt runt benen när man sitter och jobbar. Det är väldigt skönt.

Man kan sjunga Koppången väldigt högt. Testa den i olika tonarter. Testa om den går att humma fram. Vissla. Sjunga den som om man vore Chewbacca. Vet inte om Chewbacca hade gillat min tolkning eller om han ens gillar Koppången, men fasen vilken inspiration detta sjungande ger till att förbereda resultatdialogen till morgondagens konferens med utvecklingsavdelningen.

Man kan tända sina egna ljus i sin egen adventsljusstake när man tar sin förmiddagsfika.

Och:

Man kan ta en lunchpromenad i sol. Det kan man säkert göra på jobbet också, men då är det jämrans kallt och man gör det snabbt och lidande om det är i december. Hemma? Då kan man dra på sig termobyxor och grovkängor och gå ut på landsvägar som glittrar. 

Carolina-kalender i mörkrets tid: 9

 Nyckelorden för denna fredag kan nog sägas vara svält, bussåkning och kyla. Och det låter ju rätt tragiskt, men det är det inte.

Om vi börjar med bussåkningen: den gillar jag. Det är skönt att bara köra ner till Klågerup och ställa bilen där, inte bry mig om halt/inte halt, mörkt, rådjur och bristen på parkeringsplatser runt min arbetsplats. Och så gå in och sätta mig på bussen (bra nog hoppar jag på ändhållplatsen så bussen står alltid inne när jag kommer, och oftast släpper busschauffören in en i förtid) och låta någon annan köra mig medan jag läser bok. Jag läser och läser och läser, och bussresan är lång nog för att jag ska hinna en bra bit i boken innan jag är framme (och ibland blir jag irriterad för att vi ÄR framme, eftersom: vill läsa vidare).

Och just nu läser jag två böcker, den ena i min Kindle (som funkar på morgonen när det är mörkt på bussen), och den handlar om människor som svälter. Fy farao, som de svälter. Barnen också, och det blev så jobbigt att jag fick skumma lite i texten tills det värsta svältandet verkade vara över. (och då blev en av dem anfallen av en björn)(sen kunde de äta björnen, vilket ju var en bra grej i allt elände). Den andra boken är en vanlig pappersbok, som jag också hade med mig, och den läste jag i bussen på vägen hem när dagsljuset tillät det. Och banne mig: där svälter de också, människorna. Barnen också. De svälter och svälter - samtidigt som de tvingas laga mat åt soldater som ockuperar deras land.

Är det då konstigt att jag tyckte att jag och Håkan skulle äta smörgåstårta till middag idag? För att det är fredag, och för att vi kan? Nä, det är det inte. Så smörgåstårta blev det.

Och kylan, då? Utomhus, obviously, eftersom vintern just nu är på besök i Skåne. Skrapa bilrutor och sånt. Och dessutom inomhus, på kontoret, eftersom elementen där tycker att livet är jobbigt och de borde kunna ta julledigt nu och fram tills februari. Eller om det är kommunen som dragit ner på värmen för att spara el. Fast det är ju skillnad på "dra ner" och "stänga av", så jag tror mest på att det är elementen som har en fis på tvären. 

Nå, nu sitter jag med en filt runt benen framför min dator och tänkte fira fredagskväll genom att spela datorspel fram till midnatt eller så. Ha det fint så ses vi imorgon!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 8

En torsdag som bestått av möten av olika slag: först ett frukostmöte av typen väääldigt många människor sitter i en stor konferenssal, med kaffemugg i ena handen och en macka på ett fat i den andra. Längst fram står ett antal människor med mikrofoner och talar i tur och ordning på olika vis om förvaltningens arbete. Med jämna mellanrum pausar de, och då är det meningen att alla vi som sitter i publiken ska vända oss mot varandra och föra lite intimare diskussioner om det som sagts på "scen". Och då och då är det längre raster, och då är det meningen att vi i publiken ska upp och röra på oss, hämta mer kaffe och macka, men framförallt mingla. 

Ja, ni vet. Konferens på jobbet. 

Detta var på ett hotell i Hyllie. Praktiskt nog hade jag sedan nästa möte inbokat på Holmaskolan som ligger i ungefär samma område av Malmö. Vilket innebar att jag kunde äta lite vardagslyxig lunch inne på Emporia och också hinna köpa några julklappar på lunchrasten innan jag promenerade bort till Holmaskolan för ett möte med skolbibliotekarien där. 

Och på kvällen var jag också på möte - men nu handlade det inte alls om skola och biblioteksvärld, utan om golf. Jag har precis kommit med i damkommittén på golfklubben, och nu träffades vi, åt soppa och planerade nästa års aktiviteter och möten. Och hade trevligt. 

Väl hemma var jag så överväldigad av allt mötande och pratande att jag fick lugna ner mig med en stunds datorspel, och höll nästan på att glömma min Carolina-kalender. Men! Here it is! Och ett inlägg om möten blev det, för så var min dag. Och nu är klockan men-herregud-inte-igen-sent-att-du-aldrig-lär-dig så jag ska gå och lägga mig innan det råkar ha blivit fredag.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 7

Det har varit onsdag, och idag har jag jobbat hemifrån hela dagen. Det innebär att jag inte har varit utanför den här på hela dagen:

Alltså, inte ens stuckit näsan utanför.

I stället har jag suttit i den här:

Den är min arbetsplats när jag jobbar hemifrån. Datorn i knäet, telefoner, pennor, anteckningsblock, glasögon och annan parafernalia ligger på soffans armstöd. Filten över benen. Och faktiskt sitter jag väldigt skönt när jag jobbar så här - aldrig ont i ryggen, skön skrivställning för armar och handleder. Det är tyst och lugnt, jag blir inte störd av någonting och jag tänker väldigt bra när jag jobbar hemifrån. Får saker gjorda. 

Men det är ju det där med att jag inte kommer ut. När jag stänger igen datorn, reser mig från fåtöljen och tittar ut genom fönstret och inser att "jaha, var det någon slags dag där ute medan jag satt här? Missade den." Det är mörkt.

Så jag bara måste ha alla de här (levande, batteridrivna och elektriska):

Och så när jag sitter efter maten, med de där levande ljusen i adventsljusstaken, med den här gigantokoppen med te:

Jo, då känns livet ändå rätt OK. Fast det är december.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 5

Men alltså - denna måndag är precis en sån där dag som man ba: skriva blogginlägg? Om IDAG? En så sällsynt mörkgrå, regnig och dyster decembermåndag?

Så jaha:

Välkommen till ännu en glamorös dag i utvecklingssekreterarens liv i storstadens nöjesvirvlar!

Den inleds av: grått kallt regn. Fortsättes i kall bil (fin bil, men kall) från Vismarlöv till Klågerup. Byter till bussåkande från Klågerup till Malmö, busshållplats Håkanstorp. Avstigning. Grått regn. Förbannat iskallt regn. Ny buss, en grön den här gången, två hållplatser längre fram (då slipper man regnet och kommer dessutom i tid till arbetslagsmötet som börjar 8.30 varje måndag). Arbetslagsmöte. Följt av APT (alltså Arbetsplatsträff för er som inte benämner avdelningsmöten med just den förkortningen). Följt av lunch bestående av uppvärmda rester från söndagens middag (fast det var lasagne så helt OK). Följt av... tadaa... promenad i mörkt grått iskallt jävla regn bort till Värnhemstorget. Bussåkande igen. Nu grön buss nr 4 från Värnhemstorget till station Linnéskolan ute i Limhamn. Därefter följer möte med diverse löst skolfolk, där mötet större delen av tiden består av att jag pratar om skolbiblioteksverksamhet och det lösa folket lyssnar och nickar och funderar över vad de ska laga till middag ikväll. Därefter (hurra): bussåkande igen. Grön buss igen (och som alla Malmöbor vet: de gröna bussarna stannar ofta och man får ha stort tålamod - egentligen går det snabbare att cykla, men när det är tvågradigt grått decemberregn så får det bli buss), nu åter från Limhamn till Värnhemstorget. Väntan i en kvart. Ja, det regnar fortfarande. Byte till nästa buss: nu en gul buss som (med något färre stopp men med väldigt många passagerare) tar oss från Värnhem ut till Klågerups busstation. Just det ja, vid hållplats Gyllins trädgård måste vi av okänd anledning alla gå av bussen, ut i regnet, över till en annan gul buss som väntar där, för vidare färd ut mot landsbygden. Fan vet vad som hänt med första bussen. Den har troligen fått en fis på tvären, eller blivit sur av regnet. Well. Ut i regnet i Klågerup, in i bilen (som är väldigt fin, men väldigt kall...) och så hem. Upp med datorn på bordet och svara på de mail som behöver svaras på pronto och som inte hunnit under dagen pga möte 1, möte 2 och långa möte 3. Ner med dator i ryggsäck igen, och dags för middagslagning. 

Så där, ungefär. Fast, alltså, det var egentligen en bra dag, för de där mötena var med trevliga människor. Men: regnet... Alltså. Decemberregn kan ju ta kål på allt roligt.

Kuzco Emperors New Groove GIFfrom Kuzco GIFs

En väldigt, väldigt typisk carolinsk kväll.

Gårdagskvällen hade jag storstilade planer för. Jag hade tänkt äta vällagad, nyttig middag med ingredienser från alla delar av kostcirkeln, jag hade vaga planer på att kanske sluta någon timme tidigare och komma ut och springa. Jag tänkte mig efter middagen duktigt ta mig ut i trädgården och försöka hitta en rabatt under allt ogräs som tagit över den en gång så vackra rosenrabatten utanför köksfönstret. Och när ogräset var besegrat så skulle jag sätta mig och spela Assassins Creed Odyssey vid datorn, men ändå gå och lägga mig i tid eftersom jag i dag var tvungen att gå upp löjligt tidiga 05.30 (pga en presentation vi skulle hålla på en skola).

Visst låter det lagom ambitiöst och genomförbart?? 

Ja, ja, ni kan sluta skratta nu.

Jag kunde inte sluta något tidigare alls. Och när jag körde hem tyckte regnet att det kunde komma loss lite igen även om det hållit sig borta hela dagen. Så det här med att ta en löprunda sorterades ganska snabbt bort. Middagen blev OK och hyfsat nyttig, även om de grönsaker som vi en gång köpte till den hade tynat bort under förra veckans stugsemester och fick utgå. Nå, kycklingfärs och nudlar och majs på burk är rätt ok om man dränker det i ostronsås och kallar det chow mein. 

Ogräset fick fortsätta härja pga regn. Det finns fan gränser, och att ligga och kräla i en rabatt för att rensa ogräs medan det regnar och blåser är långt bortom den gränsen.

Datorspel och tidig sänggång, då? Nope. Jag blev sittande efter den där fake-chow-mein, eftersom jag hade kommit igång med en bra bok. Den enda förflyttningen som inträffade var den från köksbordet till läsfåtöljen, typ två timmar efter att middagen var slut. Och sänggåendet blev... ja, sent. Väldigt sent. Det var en väldigt, väldigt bra bok.

Det var inte kul att gå upp 05.30 i morse. Att jag aldrig lär mig.

Ikväll då? Springa, rensa, spela? Kanske. Fast det finns en fortsättningsdel till den där boken - det är en serie...! Så vi får väl se.

Tisdagsrapport med väder

Idag var det alltså tisdag, och detta innebar tydligen att vardags- och arbetslivet tyckte att det kunde sätta igång på riktigt. Igår tilläts jag lulla runt i någon storögd "oj, jag lyckades gå upp 6.05, köra till jobbet, läsa mail och överleva dagen, detta kanske ändå går?"-känsla. Idag räckte inte post-it-lappen till för alla "måste-göra-nu-eller-igår"-punkter, mailen vaknade och började spotta in grejer, hjärnan fick skärpa till sig och den gamla välbekanta jobbrytmen med "ska göra det här, och sen det, men först det här och .... fast först det där och så kanske jag hinner till den och den skolan på onsdag eller torsdag"-känslan infann sig. Det är som det ska vara, och jag har aldrig, aldrig tråkigt på jobbet, så mycket är säkert.

Tisdagen tyckte också att den lika gärna kunde dränka mig, Ystad och resten av Skåne i väldiga mängder regn. Så det gjorde den, men det struntade jag i för hade inte tid med väder eftersom min datorskärm var sååå mycket intressantare.

Annat har det varit under semestern, minsann, då telefonens olika väderappar har varit dem jag använt mest. Jomen: kommer det regna? Kan vi spela golf? Ska vi boka om? Ska vi åka någon annanstans? Kommer det åska? Kan jag skita i det och spela vidare? Eller behöver jag engagera mig i säkerhet och överlevnad och gå av golfbanan i förtid? Jag blev dränkt av hällregn några gånger men mestadels har jag varit torr och kunnat spela klart, och ingen enda gång har blixten slagit ner i mig. Jag är rätt tacksam för det.

Ikväll tänker jag övertala dottern att följa med mig på Emporia. Vi har inte varit där tillsammans på evigheter, nog inte sedan hon flyttade till Visby tror jag. Och vi upptäckte häromdagen att vi bägge går runt och är lite sugna på att köpa varsin ny parfym. Och det är rätt märkligt ändå - jag använder aldrig parfym, har inte köpt någon sådan sedan kanske början på 90-talet då jag köpte en flaska Kenzo (den som såg ut som en blomma, eller det kanske de gör allihop? jag har noll koll. Men jag älskade den där doften). Nu har jag länge gått och tänkt att jag vill hitta något som doftar bara ytterst lite, och är ute efter känslan av "doften av solvarm hud" vilket säkert är en underlig grej att fråga efter. Och dottern är heller ingen stor parfymförbrukare och har väl hittills hållit sig till utbudet på BodyShop. Nu vill hon levla upp till något lite mer exklusivt. Och denna lite diffusa parfymlängtan gick vi bägge och närde på varsitt håll, alltså? Märkligt. Men vi får väl se om vi hittar något - jag återkommer förhoppningsvis i ämnet. Jag hade egentligen tänkt skriva mer om dofter och luktsinne i det här inlägget, men svamlade (i vanlig ordning) iväg om helt andra saker typ väder och jobb, så det får väl bli en annan gång.

Måndag, med stort M

Det finns måndagar, och så finns det måndagarnas Måndag med stort M, nämligen första måndagen efter semestern. Och för mig är den idag.

I lyxigt långa sex veckor har jag varit ledig, hånskrattat åt väckningsfunktionen i mobilen och burit mig helt oansvarigt åt vad gäller matvanor, regelbunden träning och moraliskt leverne. Min målsättning inför semestern var:

1. spela mycket golf
2. spela mycket datorspel

Och när jag nu summerar dessa dekadensens sex veckor kan jag konstatera att jag har:

1. spelat sanslöst mycket golf (32 rundor på sex veckor...)
2. spelat datorspel i galet många timmar

Så jag är väldigt nöjd. Jag är väldigt solbränd i ansiktet, på armarna (upp till t-shirtlinjen), på vaderna och på ena handen (golfhandskeeffekten). Resten av kroppen är kritvit. Jag har badat en (1) gång. Och jag har läst en del böcker, men inte alls lika många som jag nog brukar göra.

Och med alla dessa golftimmar och datorspelstimmar i kroppen, denna dekadens (nerdragen rullgardin trots soligt väder +löjligt sena sänggåenden) och känsla av frihet ("vi skiter i att laga mat idag också, va?") så kände jag att UppstartsMåndag också kunde innebära att öppna bloggverktyget och ge Carolina lever... lite uppmärksamhet. Senast var ju på julafton...

Vad kan jag behöva berätta om de senast gångna månaderna då som kan vara bra att veta om min nyvunna energi håller i sig och jag fortsätter blogga några dagar till? Vete fan. 53-årig bibliotekarie jobbar och kör sin orange Mini som ett jehu tur och retur till Ystad. Dag ut och dag in. Utom när hon jobbat hemifrån djupt nedsjunken i läsfåtöljen med laptopen i knäet, snygg tröja på ovandelen och skitsunkiga joggingbyxor på nederdelen (teamsmöten...). 

Dottern har flyttat hem igen, och tänker ägna närmaste året åt jobb i stället för studier. Visby i pandemins tid var inte jättekul om man tillbringade vintern ensam (enbart distansundervisning) i ett rum med kokvrå. Så hon tänkte om, och har under sommaren jobbat med att köra budbil till bilverkstäder, och från idag ska hon vara timanställd vikarie på förskolorna i Lunds kommun. Hon var tillgänglig från klockan 7.00 imorse. 07.20 hade hon fått jobb. Så det där blir nog bra.

Och livet annars då? Äsch, jag summerar:

1. jag spelar mycket golf
2. jag spelar mycket datorspel

Carolina-kalender i pestens tid: 22

 Nu får jag skynda mig att skriva så här på kvällen på dan före dan före dopparedan innan den har hunnit bli dan före dopparedan i stället, för hur skulle det se ut? Ingen ordning alls.

Ordning var det däremot på mig och dottern idag när vi bakade lussekatter. Inga krumbukter här med att göra utstuderade lussekattsformer som "prästens hår" och dubbla eller korsade manicker, eller konstfärdiga ting så där som vi gjorde förr. Nä, här var det bara de vanliga s-formade lussekatterna, rull rull med millimeterprecision. Målet var liksom själva ätningen, inte bakandet eller vägen dit. Vi får äta intensivt nu - vanliga år bakar vi lussekatter till första advent och har i frysen fram till jul. Nu kör vi elfte-timmen-bak och speed-ätning. Men så får det vara när dottern inte kommer hem förrän precis före jul.

Och igår var det vintersolstånd, och då har vi som tradition att gå en sen kvällspromenad när det är som allra mörkast, och liksom hjälpa till att vända saker och ting rätt. Nu inföll tydligen årets vintersolstånd ungefär vid 10 på förmiddagen igår, men det struntade vi i och gick ut sent på kvällen ändå. Ska det vara, så ska det, och det ska vara mörkt och knäppt och vår grej. 

Nu går vi mot ljusare tider. Mot nytt år och friskhet i världen och vaccin och gränser som öppnas igen och bibliotek som funkar som vanligt och kramar och folksamlingar och... ja, fast först blir det lite ljusare på morgnarna och kvällarna. Det ser jag fram emot.

Carolina-kalender i pestens tid: 12

Eftersom vi idag fick avboka vår golftid (jag är icke tillräknelig när jag hostar lite titt som tätt samt väntar på covidtestbesked) så var detta första lördagen på evigheter det var sovmorgon och långfrukost. Och det var ju faktiskt ganska skönt, ändå. Därefter vidtog lite mer seriösa grejer, som för min del handlade om att beta av lite i högen av lästa böcker som borde skrivas om på bokbloggen. Stackars bokblogg, den har sjunkit i prioritetsordningen den senaste tiden. Den, och trädgården, och hemmets skick som nuförtiden mest kan beskrivas som "inbott" och inte alls lämpar sig för bild.

För Håkans del innebar det att han började borra i taket och golvet och muttra för sig själv när taket och golvet inte var där de skulle. Alltså, han skulle dra en nätverkssladd från vår fina nya fiberanslutningsdosa (heter det säkert inte, men jag talar inte Datorteknikiska) till våra stationära datorer i arbetsrummet på ovanvåningen, eftersom den nya fibersnabbheten inte var fullt lika snabb när den var tvungen att färdas via vårt wifi. Alltså sladd. Och den skulle anslutas så osynligt och snyggt det bara gick. Men så var det detta med att väggen inte slutade där taket började på det andra stället, eller om huset inte såg likadant uppifrån som nedanifrån, eller om rummen inte var synkade med varandra, eller....ja. Det funkade inte att borra ett hål mellan våningarna i alla fall. Trist att borra i några vitala husdelar också, typ andra elkablar eller vad vet jag. Jag satt tyst med min laptop och bloggade, jag. När han gick över till att mer väsa att "det inte gick" och hårt plocka fram andra verktyg, typ silikonspruta för att täcka igen hålen som inte blev som de skulle, då satt jag ännu tystare. Vi har varit ihop i trettio år, och jag vet när jag inte ska lägga mig i. 

Nå. Nu går det en nätverkskabel från fiber-grej-sak-dosan där nere till en nyinköpt switch på skrivbordet där uppe. Den fick ta en annan väg, och Ernst hade säkert haft invändningar, men helt ärligt så struntar vi ganska mycket i Ernst, faktiskt. Nu har vi alltså sketasnabb uppkoppling på våra speldatorer. Min dator, som alltid legat sist i internetkön (ja, jag vet att det inte funkar så, men det är så det har känts) är nu så snabb att den blev helt till sig och tyckte att jag skulle spela ett flera år gammalt spel som jag aldrig spelade färdigt när jag köpte det 2014 eller nåt, eftersom det laggade och lade av titt som tätt när internetanslutningen bråkade. Det är Dragon Age Inquisition, och när bloggandet och sladdragandet var klart så lade jag resten av min lördag på det. 

Kanske jag nu måste köpa en ny speldator som passar till min nya snabba internetanslutning till världen, och till mitt återuppväckta spelintresse? Senast det begav sig var 2011 när Skyrim släpptes, och en nio år gammal dator är väldigt gammal i spelvärlden. 

Well. Här är fotot jag tog när vi åt middag, eftersom jag kanske hade en liten tanke om att skriva om hur mycket jag saknar barnen här hemma vissa dagar. Detta är en lördagsmiddag med god mat, och två väldigt tomma stolar vid bordet där vi borde suttit fyra personer. 

Men det är ju så kluvet, alltihop, och som ni märker av inlägget ovan så håller vi trots allt på att installera oss alldeles utmärkt i vårt barnfria liv. Med golf, med datorspel, med att bre ut oss mycket mer i det hus som egentligen är rätt lagom för två personer.

Längtan, tomhet och frihet. Så är det.

Carolina-kalender i pestens tid: 10

 Jahaja. Vad ska jag säga om denna torsdag? Jag låter bilden tala - så här var den:

Fast med fler förbrukade papperstussar.

Ingen nobelmiddag för mig. Attans.

Jag var dock med på ett digitalt möte om skolbibliotek - bra sak med Teams: du kan vara med även om du sitter i din läsfåtölj och mår skit. (jo, jag vet: jag är sjuk och behöver inte vara med på jobbmöten, men det här var av den mer intressanta sorten som jag inte ville missa)

Annan bra sak med stora teams-möten: mikrofonen ska vara av (=ingen hör dig snörfla eller flåsa genom munnen), och du kan när du vill stänga av kameran en stund utan att någon bryr sig (=du kan trumpeta loss lite i ännu en av de hundratals jämra papperstussarna)

Ack ja. Det är bara att bita ihop och kämpa på. Imorgon är det fredag. Tjohej. På lördag kan jag säkert inte spela golf. Mycket irriterande. 

Bra sak ändå: jag får ju böcker lästa. Även om boken jag läser just nu svävar farligt nära avslut-i-förtid (eller DNF som det heter på coolt bloggspråk) pga avancerade politiska intriger i rymden. Jag tror jag vill ha mer humor och kärlek nu i mitt snörveluniversum.

Carolina-kalender i pestens tid: 8

 Idag är det tisdag. Inte min favoritdag i veckan ens alla de andra månaderna på året, och absolut inte i december. Men, jag vet, "var glad och tacksam för att du är frisk nu i dessa tider." Ja, det är jag ju, och gudars, vad jag är trött på det där uttrycket. Det har nu slagit ner "på grund av rådande omständigheter" från tronen, uttrycket som härjade hårt under coronans första halvlek då före sommaren. 

Nu kom jag av mig i utläggningar om fraser. Var var jag? Just det ja, jag höll på med att dissa tisdagar i allmänhet. Här är två tisdagsfails:

Tisdagsfail #1 - Carolina besöker en högstadieskola för att träffa en person i skolbiblioteket. Det är snabbt in till biblioteket, bara träffa den personen och prata med henne en stund, sedan ut från skolan igen. Ni vet, "rådande omständigheter" och allt det där, och inte trängas med folk i onödan. Och då alltså helst inte tränga sig in i andras personalrum för att dricka förmiddagskaffe. Nej, "under rådande omständigheter" så har jag tagit med mig kaffe i en termos hemifrån. Det sitter jag nu och dricker ute i bilen på parkeringsplatsen utanför skolan, äter min medhavda macka till och känner mig rätt fånig på alla vis. Men tänker "vem bryr sig, ingen ser väl att jag sitter här och kurar i min bil som en annan fågelskådare eller stalker eller polis på spaningsuppdrag. Med kaffe." Så tänker jag - varpå det plötsligt nalkas en hel flock högstadieungdomar. De stannar, precis invid min bil, och jag hinner tänka why?? innan jag inser att de väl struntar i min bil, hur orange och fin och Mini den än är. De är där för att beundra den splitter nya mopedbil som står parkerad intill min bil, och som tydligen ägs av en tjej i gruppen. Jag tittar djuuuupt ner i mobilen och försöker se ut som att jag faktiskt håller på med något viktigt som kräver att jag sitter i bilen just här. Inte som om jag gömmer mig med min  kaffetermos för att jag inte vågar (ok då, bör) gå in i främmande personalrum. 
Nå. De beundrar färdigt, och drar iväg utan att åtminstone högt fälla hånfulla kommentarer om stalkers i orange bilar. Och jag kan köra iväg till nästa skola och diskret glida in för att göra mitt ärende i biblioteket där. 

Fy för farao vad jag är trött på den här pandemin nu. 

Ja, ja, jaaaa, jag veeeet att jag inte är ensam om att vara det. Kan vi säga det tillsammans då? 

VI ÄR SÅ TRÖTTA PÅ DIG, CORONA! GO AWAY! LÅT OSS SKÖTA VÅRT ARBETE OCH LEVA VÅRA LIV IGEN, UTAN DIG! BE GONE! BE GONE! BE GONE!!

Jaha. Över till

Tisdagsfail #2 - som bara är dumt. Carolina har, som redan rapporterats häromdagen, upptäckt att det finns nya pokemons att hitta. Och det är särskilt en som hon vill ha, men som inte dyker upp. Det är en vattenpokemon, som kanske är lättare att hitta nära havet? Så vad gör Carolina, när tisdagen äntligen är slut och hon kan sätta sig i bilen för att köra hem och njuta av sin kväll? Jo! Hon kör ner till hamnen i Ystad för att leta pokemons! Och är tvungen att parkera bilen och gå iväg in i gränderna i Ystad för att kolla lite till, och lite till och lite till. Och eftersom hon ju bara ska gå en liten runda, så tar hon inte ens vantarna med sig från bilen. Och så går hon, och så går hon, och så är hon kissnödig, och så fryser hon så att hon skakar. Och... allt i onödan, för just det där särskilda, jämra pokemonstret vägrar infinna sig. En sketen samling pixlar i ett fånigt spel. Så ovärt. Så icke värdigt för en 53-årig skolbibliotekssamordnare med stort behov av kvällsfrid. Så dumt. Händerna har fan inte tinat upp än.

Carolina-kalender i pestens tid: 6

 Söndagsmorgonen började som lördagsmorgonen: tidigt. Och ja, jag skulle ut och spela golf igen. Oäkte maken stannade hemma dag och vårdade det skärskadade finger han borde låtit bli att spela golf med både igår och förra söndagen. Fingret tackade honom, och jag körde min fina lilla Mini till Löddeköpinge och Björkenäs GKs 12-hålsbana. Sedan golf i vad som inte alls egentligen borde klassas som decemberväder (mest sol, vindstilla och 7 grader) tillsammans med golfvännerna som inte heller ser något konstigt med att gå upp klockan-dum-i-huvudet både lördag och söndag för att hinna spela innan det blir kö (bollränna) eller mörkt.

Björkenäs GK ligger precis invid en julgransförsäljning som var i högform med många granar, ljusgirlanger och kommers. Jag tänkte att "aha! smart! jag passar på att köpa med mig en gran hem idag så kan jag välja medan det finns många och hitta en som både är lagom hög (liten) att stå i vårt hus och som inte ser ut som "sista-granen-som-ingen-ville-ha" som annars brukar vara fallet i våra julgransköp. (vem bryr sig egentligen? Den ska ju ändå täckas med grejer och sedan ändå bara kastas ut)(och vi brukar inte köpa gran i god tid, om vi ens köper gran - ibland använder vi vår vita plastgran som är... ja, fulast av allt)

Sen betraktade jag min lilla, fina orange Mini. Huvudet gjorde en kort räkneoperation: Golfbag + golfvagn + gran + bilförare... nope. No way, faktiskt. Det får bli gran en annan gång. 

Jag körde hem och belönade mig med vörtbröd, julskinka och nyponsoppa. Och datorspel. 

Annat kul jag gjort idag: via facetime följt med ner i avloppet i Lisas dusch. Jo, för hon undrade om och i så fall hur hon skulle bli av med lukten som kom från det. Man kan sticka in en mobiltelefon ganska långt in i ett avlopp så ens mamma verkligen får uppleva alla dess delar (utom lukten)(tack för det). Och eftersom jag när jag blev mamma utrustades med superkrafter och en enorm visdom och alla världens praktiska kunskaper så kunde jag ge adekvata instruktioner för lämpligt tillvägagångssätt. Dottern avslutade telefonsamtalet, vild av iver att få sätta igång med sin roliga söndagskväll.

Själv återgår jag till Egyptens alla mysterier och ondsinta soldater som bör has ihjäl i Assassin's Creed Origins. 

Så som min bil INTE ser ut

Carolina-kalender i pestens tid: 4

Nackdel med att skriva sitt dagliga ("lite tvång gör susen för blogg-mojon") blogginlägg så här dags en fredag är att man, jag, då druckit vin till middagen och är uppfylld av en stor amen-vad-fasen-spelar-roll-känsla och på väg upp till datorn där datorspel väntar. 

(Jo, för jag spelar igen, det var ganska länge sedan sist men en jobbarkompis pratade så varmt om Assassin's Creed Origins, i gamla Egypten och allt, så jag laddade hem, bytte grafikkort, dammade av skärmen och ... there you have it. Bästa verklighetsflykten ever.)

Fördel är att inlägget blir ungefär en tiondel så långt som gårdagens ältande av trista telefonköer. 

Men! Idag, alltså! Det är fredag! Tjoho! Jag köpte smörgåstårta till oss som middag! Bara för att vi kan! (och inte har hemmaboende barn med trist inställning till smörgåstårta som middag) Och maken köpte en flaska vitt med tilltalsnamn Riesling någonting, från Alsace, och alltihop tillsammans var så himla bra, faktiskt!

Har jag något annat vettigt att säga om denna fredag? Jo, mer på spelfronten. Jag trodde jag var på väg att avveckla mitt Pokemon Go-beroende, nästan så att jag avinstallerade appen... när jag igårkväll upptäckte att det släppts nya pokemons. "Svartskuggor" på skärmen... ökad puls och heja, kul att spela igen! Idag har jag hittat flera stycken nya små pokemons och införlivat med min samling. Annars är det Harry Potter Puzzles & Spells som trollbinder mig till telefonen, för alla er som undrar vad det är jag stirrar ner på alla kafferaster och stunder i läsfåtöljen då jag ju egentligen borde läsa bra böcker och inte slösa bort min ungdom. Eller medelålders-dom eller vad det nu heter.

Nu ska jag sluta örla (så stavas det nog inte, men är skånska och betyder... ja, det jag gör där ovan. Googla det gärna. Skånska ord är kul.) och gå upp till den där datorn och ut i Egypten.

Carolina-kalender i pestens tid: 3

En härlig, härlig torsdag full av utmaningar som jag mötte med stor frimodighet och absolut ingen bitterhet alls. Eller gnäll. Sånt ligger inte för mig. Nej, nej, jag ler och är glad. (sen går jag hem och skriver gnälliga inlägg på min blogg i stället)

Nå. Vilka utmaningar då, till exempel?

• gå upp 05.30 - fast spelar det någon roll om jag går upp ap-tidigt, rätt tidigt, inte jättetidigt eller vilken morgontid som helst när det är mörkt som i en smedr... (sorry) ute?
• ha inbokade legimus-genomgångar (ja, ni som vet vad det är vet och ni andra får googla) med först en elev och sedan två + en elev till före och efter rasten efter ett i förväg uppgjort schema. Första eleven var sjuk och ersattes av en annan elev som inte hade några ansökningshandlingar ifyllda men när vi försökte fixa det visade sig redan ha inloggning sedan dagen före som han fått på annat vis. Av de tre följande eleverna var två sjuka och den tredje visade sig vara upptagen med annat. Backa nu till föregående punkt, "gå upp 05.30" som vid det här laget visade sig vara sjukt onödigt gjort. Men var jag bitter? Å nej då, jag log och bokade om.
• vänta i telefonkö till Visasats kundservice - vilken tur att man kan lägga telefonen på skrivbordet och sitta och faktiskt göra sitt jobb medan man väntar (ja, jag VET att den vänliga telefonrösten skryter om att man kan knappa in sitt telefonnummer och bli uppringd, men den lätte går jag inte på. På vårdcentralen funkar det. Hos Visasat? Nope. Har testat.)
• fortfarande vänta i kö
• fortfarande vänta i kö
• komma fram! Berätta sitt ärende (vi har precis fått fiberanslutning, hurra hurra!! men behöver vi flytta över vårt gamla abonnemang på Visat på något vis?) Bli upplyst om att detta kallas "plattformsbyte" och görs av "dem på en annan avdelning men jag kan koppla dig". OK, jättebra, tack. Men tyvärr innebär detta...
• ... att komma sist i ytterligare en telefonkö. Med ett mycket högre köplatsnummer än i första kön.
• så ny väntan i telefonkö (så BRA att jag kan sitta vid en dator och arbeta under tiden, så GLAD jag är att jag t ex inte är hjärnkirurg eller lärare eller nåt, på många sätt är jag glad för detta faktiskt)
• fortfarande vänta i kö
• fortfarande vänta i kö
• komma fram! Berätta ärendet igen. Tålmodigt lyssna på den unge man som förklarar för mig hur plattformsbytet kommer att gå till. Berätta att jag redan HAR gjort beställning av fiber etc via IP-onlys hemsida. "...öh? Men? Vänta lite, ska jag gå och fråga en kollega."
• vänta på att ung man ska återvända
• vänta på att ung man ska återvända
• ung man återvänder! "Det har nog blivit fel och dubbelt, du skulle ringt direkt hit och begärt plattformsbyte." Vilket tyvärr inte står någonstans på IP-onlys beställningssida. Men jag är inte bitter. Jag ler och svarar glatt att "tur att jag ringde dig nu och du fixar det!" Ung man tycker att jag ska returnera den "box" av något slag som är på väg och i stället behålla den andra "boxen" som nu också är på väg och jag frågar honom huruvida jag ska kunna veta skillnad på box 1 och box 2 när de ser likadana ut i min ögon och kommer anlända dagarna efter varandra. Ung man: "Öh...vänta lite. Jag ska gå och fråga en kollega."
• vänta på att ung man ska återvända
• vänta på att ung man ska återvända
• ung man återvänder! "Jag har lyckats avstyra att det kommer dubbla boxar till dig. Tror jag." "Bra!" säger jag med ett leende. Får jag internet också i min nya anslutning, för du har bara pratat om TV-kanaler?" "Oj, jaha, jodå, det ska jag lägga in i din beställning." Sedan startade ung man inspelning av samtalet för sedan ingick vi tydligen avtal. Allt var i sin ordning, jag hade inte längre dubbla abonnemang och i den bästa av världar ska vi ha superdupersnabb internetuppkoppling och tv och fiber och lycka redan på måndag. Hurra hurra hurra.
• Två timmar efter att ung man och jag sagt hejdå till varandra och jag skrivit på ett muntligt avtal genom att säga mitt namn och personummer långsamt och tydligt, så plingar min telefon till med ett sms från Visat. Ordagrant står där: "Hej! Vi har fått er beställning av Viasat Fiber-TV. Då ni redan är parabolkund behöver ni dock kontakta kundservice på 0771-522000, mvh Viasat.
• ungefär här började jag gnaga på skrívbordskanten. Fast med ett leende. Utmaningar är till för att... ja, jag vet inte. Jag pallar inte ringa Viasats kundservice igen utan tror fortfarande på att ung man, möjligen med hjälp av sina kollegor, har rott i land min abonnemangsförändring. Men fan vet.
• när det så småningom var dags att köra hem från Ystad till kära Vismarlöv hade vädret bestämt sig för följande kombination: -0,5 grader, duggregn blandat med snö och mörker mörkare än svart. Det var högst oklart var vägen gick. Bäst strategi var att ligga bakom en annan bil och hoppas att den föraren följde nästa förare som följde nästa som kanske såg vart vägen tog vägen. Det gick oftast inte snabbare än kanske 70 km/h på E65:an. Och på de mindre vägarna sen körde jag mer på lokalkännedom och känsla än på sikt framåt. 
• då finns det bara en sak att göra: höja musiken till JÄTTEhögt och sjunga med. Inte fan ser man bättre för det, men det känns bättre för själen.

Ja, ja, jag vet att jag lovade yra om golf också, men det får bli en annan dag. Här kommer i alla fall det filmklipp jag råkade få upp på facebook igår. Jag älskar Gabriellas sång och den här kören och sångerskan gör den väldigt bra, och verkligen precis något sånt som behövs en decembereftermiddag när sikten för en bilförare sträcker sig fram till där motorhuven tar slut ungefär. Enjoy!

En helg som gick

Sista fredagsmyskvällen här hemma med Lisa på väldigt länge, och såklart hade jag därför köpt oförsvarbara mängder godis. Vi tänkte oss någon typ av romantisk komedi - men det blev till sist att vi såg om Sagan om ringen för ungefär hundraelftifemte gången. Det hör numera till att Lisa ska sitta och sufflera all den bakgrunds-nörd-kunskap hon har om alla möjliga karaktärer pga all den fan-fiction hon sitter och trycker i sig på sin fritid, och att jag ska sitta och säga alla repliker sekunderna innan filmkaraktärerna säger dem bara för att visa att jag kan dem (och inte kan låta bli) även fast alla andra i rummet vet det och också kan dem. När det gäller Sagan om ringen är vi rätt nördiga, det är vi.

Uppeldad av allt detta promenerande i skog, på berg och i gruva blev jag sugen på vandring själv (dock helst utan envetna och elaka ringvålnader rännande bakefter). Lördagens först hotande regnrusk kom av sig, så jag gav mig iväg till Hovdala. Där har jag inte vandrat förut (men väl orienterat), och nu hade jag lite beslutsångest av alla fina vandringsleder som finns där. Det blev den vita slingan med det roligaste namnet: "Jakten på Gullspira". Den är på ca 22 km, men är lagd i två slingor (västra och östra) så det funkar bra att bara gå halva, som jag gjorde som nöjde mig med västra slingans 12 km. Det var rätt tuffa 12 km ändå, med en hel del höjder och ganska svettigt varmt åtminstone inledningsvis. Men så fint! Början av rundan med fantastisk utsikt över Finjasjön, och hela rundan hade fina stigar, tydlig skyltning och väldigt, väldigt omväxlande natur. Jag måste snart tillbaka!

Hoppsan... här hade jag inte fått med mig dottern. Men jag såg aldrig till någon tjur som väl var.

Idag åkte Lisa och jag iväg på diverse ärenden i Malmö, biblioteket bland annat ("Mamma, nu måste jag skaffa bibliotekskort på ett annat bibliotek...!") och avslutade med det vi tänkt göra hela sommaren, längtat efter men inte fått till förrän nu: besök på Dolce Sicilia på Drottningtorget, stans absolut godaste glass. Idag blev det en strut med stracciatella och caramello för mig, och en bägare med stracciatella och rostad mandel-glass för Lisa, och det var himmelskt gott. Plus att jag absolut snart måste återkomma eftersom jag nu (försent) såg att de hade hasselnötsglass med vit choklad och det känns som att jag inte riktigt kan klara mig utan att få testa hur den smakar.