Backe upp, och backe ner...och backe upp, och backe ner...

Nu är det två dagar sedan jag sprang Lidingöloppet. Jag ska inte säga att kroppen känns som vanligt, för det är fult att ljuga, men den är rätt OK faktiskt. Utom när jag ska gå upp eller nerför trappor eller så. Man får veta exakt vilka små och stora muskler i benen som jobbar när man springer 30 km där säkert 10 km består av uppförs- eller nerförsbackar. Låren jobbar. Jo, det fattar man ju. Men de där små musklerna på lårens insida vid knäna??? Framsidan på smalbenen jobbar. Jag visste inte ens att det fanns muskler där. Hälarna? Sidorna på hälarna gör ont, så de har nog gjort något de också. Förmodligen tagit emot värsta stötarna i alla de backarna man inte bromsade farten sista metrarna utan släppte på.

Ja, ni fattar. Jag är öm. Men jag hade mer ont efter marathonet i juni. Väldigt mycket mer. Så på det hela taget känns det väldigt bra. Vi har redan börjat prata om "nästa gång"... fast kanske det blir Berlin Marathon nästa höst. Det går samtidigt som Lidingöloppet, så man får välja. Om jag kan locka med mig Håkan på 42 km, vill säga.

Minnesvärt från Lidingöloppet, då?

Så himla mycket folk! Överallt! Det stod människor längs med nästan hela spåret och hejade på. Påbyltade (det var kallt), med fikabord, barn med skyltar som det stod "Heja pappa/mamma!" på, hundar, kaffemuggar och övrig utrustning. Och de skrek "bra jobbat!" redan efter 2 sprungna kilometer, ungefär. Allra mest folk stod det vid backarna som är så stora att de har fått egna namn. Karins backe, Grönstabacken, Abborrbacken... Man vill liksom inte så gärna börja gå när det står så många människor och tittar, faktiskt.

Anders Gyhlenius! (han från TV-serien En svensk klassiker - läs här hur jag hyllar honom) Jag sprang förbi honom! Ungefär när jag sprungit 19 km och det var en väldigt backig och jobbig och motig sträcka på alla sätt och vis. Då, i en extra brant backe, då var han där. Han kämpade sig uppför, och blev påputtad av sina två vuxna barn. Jag blev helt tagen och började nästan gråta (oj, vad jag är gråtmild när jag springer långt...) Om HAN orkar - då jäklar ska jag orka!! Och så tänkte jag på hans barn också - tänk att de bägge ställer upp och springer med pappa i 30 km, och hjälper honom uppför varje backe. Det är en fantastisk prestation, det också! (alltså, de håller inte bara handen i ryggen på honom. Han lutar sig bakåt och lägger en stor del av sin tyngd på dem.)

Abborrbacken. Förstås. Den är brant. Och när man tror att man har kommit till toppen (det planar ut och så stod det en kör där och sjöng "you can do it if you really want"), ja då är man halvvägs.

Toaköerna på startplatsen. De var milslånga och rörde sig inte framåt. Vi fick ge upp med kanske 20 man framför oss. Och eftersom det var alldeles för få bajamajor så kunde man se löpare som både kissade och gjorde annat längs med hela spåret. Kräktes gjorde de också, en del. Fast för det hade det nog inte hjälpt med all världens bajamajor innan start.

Det var kallt. Inte när jag sprang, men efteråt, även fast jag direkt bytte till torra kläder. När jag kom tillbaka till husbilen (som vi parkerat på en skola där det även fanns duschar) frös jag så jag skakade. Fort ner till duschen - och där var varmvattnet slut... Som tur var fanns det bastu som var igång åtminstone på halvfart.
Sen blev det ordentligt kallt på natten, ner mot 0-gradigt. Tyvärr hade Håkan råkat nästan ladda ur husbilens batteri när han laddade en dator, så vi kunde inte köra igång värmefläkten. Inte på natten (jag hade dubbla täcken och frös i ansiktet...) och inte på morgonen när vi åt frukost. (flingor med iskall mjölk, kanske 10 grader inne i husbilen. Andedräkten blev vit när vi andades). Vi körde iväg så fort vi kunde, och satte igång bildelens värmefläkt på max. Mycket skönt.

Naturen! Att springa Lidingöloppet är oerhört vackert. Man kan knappt förstå att man är inne i Stockholm (eller, nja, Lidingö räknas nog inte som mitt inne i stan, men ändå...). Det är tallskog, och små sjöar, och ängar, och långa stycken går löpspåret utmed havet. Så synd att man sista milen är så trött att man inte riktigt orkar uppskatta de vackra vyerna.

Så ja! det blir fler gånger.

Kan vi dela upp kostnaden på sex månader, tack?

Idag kom ännu en räkning med posten. Fast just den här är inte den som knäcker vår ekonomi, direkt. Kolla:

Beslut om trängselskatt, belopp 8.00 kr.

Jo, den är helt rätt och riktig. Vi åkte genom Göteborg på vägen hem från Bodensemestern, och det är för denna passering fakturan gäller. Så där himla trångt tyckte jag inte att det var (semestertider...). Men rätt ska ju vara rätt, och trängselskatten ska betalas. Min stilla undran är dock vad det kostar att administrera den här? Papper ska skrivas på, kuvert ska användas, porto betalas...Allt går säkert per automatik så någon människa med lön är inte inblandad, men ändå! 8 kr! Helt galet!! Kan de inte vara så listiga att alla fakturor under 50 kronor eller så makuleras automatiskt? För jag kan inte förstår hur det kan generera några pengar in på att skicka ut en faktura på så lite pengar.

I avdelningen varningslampor jag inte visste fanns har vi nu kommit till...

(Plats: insidan av skruttig vinröd Volvo på väg till stan i angeläget ärende som inte kan vänta)

Bilförare: (som pratar i telefon trots att hon har världens troligen sämsta simultankapacitet) Hej, det är jag.

Han i den andra telefonen: Hej.

Bilförare: Jag är på väg in till stan för att ta det där fotot. Nu har det tänts en varningslampa på instrumentpanelen som aldrig varit tänd förut. Det är liksom ett utropstecken i en cirkel.

Han: Är det något med bromsarna?

Bilförare: Ja, jag stannade nyss vid en busshållplats och kollade i bilens instruktionsbok. Där stod det ungefär "bromskrets troligen ur funktion", "stanna omedelbart", "ring verkstad", "dyrt", "jobbigt", "livsfarligt". Men jag kunde ju bromsa bilen?

Han: Det kan vara någon givare som ger fel utslag. Jag kan kolla upp det när du kommer hem, det kanske ska fyllas på bromsolja eller nåt.

Bilförare: Så jag kan nog köra in till stan och tillbaka, då?

Han: Ja, du märker ju om bromsarna slutar fungera.

Bilförare: (som sneglar åt handbromsen till) Eh, ja. Det märker jag nog.

Förare av skruttig vinröd Volvo kör mycket försiktigt vidare, motorbromsar mycket samt håller ordentligt med avstånd till alla bilar, cyklar, hus, hundar, träd och andra farliga ting.

Väl framme vid fotografen slocknar lampan. Bara så där.

Vid hemkomst fylls bromsolja på av honom som bara råkar ha en flaska med bromsolja i garaget.

Senare på kvällen:

F.d. bilförare som nu sitter tryggt i sitt hem och pratar med grannen i telefon om andra ting men också detta: ...ja, och tändes en lampa i bilen jag aldrig sett förut. Ett utropstecken i en ring. En röd lampa.
Granne: Åh, det där vet jag allt om! Den lampan tändes ju för mig när jag var på bilbesiktningen sist. Du vet, då jag fick promenera till fots därifrån? Bilen var så farlig att köra så jag fick inte köra den en meter utan att bromsarna åtgärdats och/eller bromsolja fyllts på. Var det DEN lampan som tändes?
Oansvarig f.d. bilförare: Ja. Den.

Oansvarig f.d. bilförare borde troligen skämmas. Aldrig ska hon göra så mer.

Men titta IN i kameran, då! Le! ...nä, förresten, le inte.

Det har hänt en rolig grej. Jag har ju en blogg till, "Carolina läser..." där jag skriver om böcker. Nu har jag fått ett erbjudande att flytta den bloggen från en anonym plats på Blogger till att vara en fristående blogg under Litteraturmagazinet.se som har väldigt, väldigt många fler läsare än dem min lilla blogg ståtat med innan. Himla kul! Samtidigt som det är lite nervöst - jag lämnar min totala frihet och måste liksom förhålla mig till lite regler och ramar.

Men nu till det som visade sig bli mycket jobbigare än det verkade från början. Ska jag ha min blogg på Litteraturmagazinet så innebär det att jag ska visa mitt inte fullt så fotogeniqua (en helt egen böjning av det där adjektivet, tror jag) ansikte vid varenda jämra inlägg, puff och allting. Jag måste alltså leverera ett porträttfoto av mig själv. Tittande in i kameran. Mot vit bakgrund. Säkert med fönat hår och sminkade ögon också. Läskigt.

Jag kommer liksom inte undan med de där fotona jag brukar slänga in på Facebook och sånt där, foton där jag tittar åt alla möjliga håll utom just in i kameran. Svettiga bilder från när jag springer i mål på en orienteringstävling duger inte heller. I övriga situationer fastnar jag inte på bild. Kan inte titta in i kameran utan att skela. (jag är ju opererad, men de gånger min skelning fortfarande syns är när jag är full eller när jag ska bli fotad...) Herregud - det finns ju en anledning till att jag inte försökt slå mig på en karriär inom fotomodellbranschen! (ja, ja, kärleken till ostbågar är också en ganska tung anledning)

Jag har insett att det den här gången inte kommer att funka med att jag ställer mig mot en vit vägg därhemma och ber Lisa fota mig med Iphonen. Det är bara att gilla läget och kontakta en riktig fotograf. Samt att öppna den där inte-så-välfyllda-plånboken och betala för att proffset ska göra sitt jobb.
Vad gör man inte för sin bloggarkarriär??

Saker man bara måste göra

Då, när ens dotter med tillkämpat avspänd röst berättar om sin dag i skolan. Att en tjej i klassen ska ha tjejkväll till helgen och bjudit en hel del tjejer men inte Lisa. Att hon som ska ha tjejkvällen under dagen och tidigare i veckan har stått och pratat om den kommande tjejkvällen - vad de ska äta, vad de ska göra, hur kul det ska bli. Gärna med sidoblickar åt Lisas håll.

Vad gör då en mamma, som får svid i magen av igenkänning från sin egen barndom?

Inget att be för. Säger förstås åt dottern att "jamen då får väl du också ha en tjejkväll. I oktober, kanske?" Vad annat finns att göra?

Modern minns utmärkt väl övernattningskalaset för ett drygt år sedan och funderar på det kloka i detta uttalande ganska direkt efter det att det lämnat munnen.

Men ser att det tänds ett ljus i dotterns ögon. Ja! Egen tjejkväll! Vi ska äta det och det, lägga ut madrasser på golvet och kolla på den och den filmen, och vi ska göra en sån där godistårta jag fick hemma hos M på hennes fest, och vi ska...[lyckligt pladder].

Känner att jag har fått en mammagloria runt huvudet och kan somna med gott samvete många kvällar framöver.

Språkpolisen måste få tala...8

Språkpolisen har varit tyst hela sommaren! Det kliar i språkpolisen! Hon går runt och muttrar över ett allmänt felanvänt ord - men det ordet får ett eget inlägg lite senare. I väntan på det kommer i stället det här, som bara måste fnissas åt:

Hört på jobbet: "Åh, vilken röra det är här. [mutter mutter] Det ser ut som rena slagsmålsfältet."

Lamentation över det meningslösa förstörandet av en brevlåda

O, Du (troligen) finnige ohängde tonåring som för kanske trettiofjärde gången i år har funnit det för gott att förstöra bibliotekets brevlåda där vi får dagstidningar:

Du kommer icke någonsin att finna något mer spännande i denna brevlåda än ett exemplar av Sydsvenskan och ett exemplar av Skånska Dagbladet. Skulle Du (mot förmodan) faktiskt vilja läsa dessa tidningar finns de att läsa gratis inne på biblioteket. Det är alltså helt och totalt meningslöst att bryta upp låset eller att försöka bända upp lådans sidor med hjälp av något verktyg.

Jag förstår så väl att livet inte är så rafflande en lördagskväll i Klågerup så att man kan tvingas att själv hitta på egna förströelser. Men jag förstår inte riktigt underhållningsvärdet av att böja upp luckan till brevlådan så att brevbäraren kan skära sig på kanterna när han ska lägga in tidningen? Eller att trycka in äppelskruttar, fimpar, öl, eller andra onämnbara kladdiga ting i brevlådan? Eller att mula igen låset med något riktigt kletigt som måste tas bort med lösningsmedel? Eller att använda Dig av brevlådan när Du ska öva dig på karatesparkar? Eller något av alla de andra uppfinningsrika metoder Du har använt dig av för att roa dig själv och andra vid skolans vändplats en lördagskväll, metoder där denna tidningsbrevlåda på ett eller annat sätt får utgöra ett offer eller en försökskanin eller bara ett allmänt medel för Dig att visa Din styrka?

Jag förstår inte underhållningsvärdet - eftersom det roligaste av allt ju måste vara stunden när den person kommer som ska hämta tidningarna från lådan och upptäcker kladdet, bucklorna, de ölindränkta tidningarna, inte får upp låset och allt det andra fantastiskt roliga? Och då är ju Du inte längre där och kan se på? Men det är nog så att jag inte förstår det roliga eftersom jag helt saknar humor och Du är en av våra större (men ännu inte upptäckta) komiker här i landet.

Nu över från lamentationen till en vädjan:

Kan Du inte bara helt enkelt ge fan i att förstöra vår brevlåda?

Din, din, din.....odygdspåse!!

Den nakna fiolen

Igår kväll när Lisa öppnade fiollådan och skulle ta fram fiolen för att öva på sin spelläxa så sa hon bara "Oj!".

Och "Oj!" kunde man verkligen säga. Där låg fiolen och var liksom helt strippad på allt det som kunde göra musik. Strängarna låg löst och rasslade vid sidan om. Strängfästet låg i botten på lådan. Stallet (manicken som lyfter upp strängarna från själva fiolkroppen) likaså. Utan att fiolen hade tappats eller misshandlats på något sätt så hade ett viktigt fäste bara gått mitt itu och allt hade helt enkelt havererat.

Jaha. Då finns det bara en sak att göra. Köra in till N. Nilsson Fiolbyggare i Malmö. Stället där vi köpte fiolen, stället som nog är en av de mest fascinerande platser jag vet: fullt av fioler och cellos längs med väggarna, mystiska verktyg, män och kvinnor i förkläden, kunniga händer, öron med absolut gehör, musikslingor som hörs från rum längre bak i huset där presumtiva kunder står och provspelar olika stråkinstrument, notställ, blyertspennor med små fioler som mönster...och så mitt i första rummet ett stort rejält bord inklätt med mjukt läder på ovansidan. Här lägger man upp instrumentet som ska lagas, köpas, säljas, betraktas. (har skrivit ett annat inlägg om N. Nilsson Fiolbyggare här, och där finns det foton också)

En fantastisk plats. Problemet är bara att så fort man åker dit så brukar det bli så himla dyrt. Men jag förberedde mig för det värsta: plockade fram försäkringspapper på instrumentförsäkringen som vi klokt nog har på fiolen, skrev ut en skadeanmälan, såg till att nöd-kreditkortet låg i plånboken. Det var ju inget att be för: fiolen måste lagas.

Och vi lade försiktigt upp fiollådan på det läderinklädda bordet, visade den sargade och nakna fiolen och väntade på domen. Lämna in x antal dagar? Kosta x antal pengar??

Nej! För en gångs skull var det inte så illa! N. Nilsson Fiolbyggar-mannen lyfte upp fiolen, konstaterade att "sånt här ska verkligen inte hända", hittade ett nytt fäste, lagade fiolen på studs, stämde den och så fick vi åka hem igen med en hel fiol med oss. Och det bästa av allt: det kostade ingenting! För det var bara ganska exakt ett år sedan vi köpte den och detta gick på garantin!

Vi blev så glada, Lisa och jag, så att vi firade med varsin Geisha-kaka till efterrätt efter middagen (som Håkan precis lagat färdigt när vi kom hem från stan - vissa dagar har man bara flyt).

Kommunikation

För ungefär 15 år sedan jobbade jag ett tag på AstraDraco (hette det då) i Lund. Som på alla stora företag så fanns det förstås även där mängder av särskilda konferensrum för alla möten som är livsnödvändiga för dessa stora företag. Ett av de där konferensrummen var ett specialrum, för där inne kunde vid storslagna tillfällen och Extremt Viktiga Möten anordnas Videokonferens. Andäktigheten var stor inför denna Videokonferensutrustning som gjorde att man via en TV-skärm och högtalare kunde ha bild- och ljudkontakt med andra människor på en helt annan plats. Videokonferensutrustningen handhades av specialutbildade, särskilt kunniga och duktiga människor som verkligen uttalade Videokonferens med stort V. "Oooo", kände man, "rymdåldern har kommit".

Några år senare i livet (ungefär tio år sen nu) jobbade jag i stället på TetraPak, på ett av bolagen där som har kontor på många platser i världen. Vi hade dagliga möten med kollegor i exempelvis USA, Singapore eller Lausanne, och vi hade videokonferens i princip vid varje möte. Oftast med tre eller fyra parter. Den Kunniga Personalen Som Handhade Videokonferensutrustningen var nu i stället mest jag själv, fast det var inget konstigt med det. Bara att sätta igång alla apparater, koppla in de olika på förhand inställda mötesrummen världen över samt koppla ihop mötesdeltagarnas datorer i ett nätverk. Det var väldigt mycket vardag och inget storstilat alls med alla dessa möten: ett konferensbord fullt med datorer och folk som satt och glodde ner i dessa datorer och så en stor skärm på väggen i rummets kortsida som visade ett i princip likadant bord fullt med datorer och människor som satt och glodde ner i sina datorer (bara det att de kanske satt utanför Houston), samt att allt som sades i det rummet hördes i högtalarna. Rymdåldern hade blivit vardagsmat.

Men nu. Nu är det inte ens en kontorsgrej med dyr utrustning, det där med videokonferens. Nu är det ett självklart kommunikationsmedel. Lisa började sexan för någon månad sedan, och fick då som alla andra nya sexor på vår skola en egen laptop. I den laptopen sitter det en inbyggd kamera i locket. Skype är ett av standardprogrammen som följde med. Och Lisa skypar med sina kompisar stora delar av kvällen. Skype är hela tiden på i bakgrunden när hon och kompisarna gör annat som att spela datorspel, göra läxorna eller kolla på Youtube. Det är som en ständig videokonferens - fast utan Specialutrustning, Specialrum eller Speciellt Kunniga Personer att sköta uppkopplandet.

På bara 15 år! Tanken svindlar om man tänker bara litegrann in i framtiden. Hur kommunicerar vi då?

Dags igen

Då, innan man skaffade barn. Då borde man ha läst det finstilta i kontraktet. Allt det där som man inte tänkte på innan man slängde p-pillren all världens väg och tänkte "reproduktion! reproduktion!". Troligen står det nämligen någonstans där att "§ 56 - Barn slutar aldrig växa. Se till så att du alltid har outtömligt mycket pengar för att köpa nya kläder och skor med mycket kort varsel."

I lördags var jag och barnen iväg till Jägersro centrum för lite oglamorös shopping. Erik behövde nya innegympaskor (för de där tjuvarna som bröt sig in i vårt garage häromsistens hade även tagit Eriks  innegympaskor vi köpte precis på slutet av vårterminen. Och, när jag ändå är inne på ämnet: de hade helt vansinnigt nog tagit min röda Nike-keps, den som jag enbart har när jag jobbar i trädgården eller när jag joggar och det regnar. Svettig, fläckig och ful. DEN hade de tagit. Jag tvivlar på deras intelligens.), nytt bälte (han förbrukar bälten - de slits upp efter ett år), nya tröjor och Lisa behövde en ryggsäck. Vi körde powershopping och på en knapp timme var vi klara.

Väl hemkomna upptäckte jag att Erik fått ett stort hål på knäet på sina jeans. Rätt lugnt, alltså, han har ju ett schysst par jeans till att byta med. Dem skulle han ta på sig i morse. Men det gick inte. För små. Bara så där. Eftersom han inte ville gå till skolan iförd kalsonger så fick han med lidande ge sig iväg i de små jeansen och alltså är det akut dags igen - iväg till affären för att inhandla två par jeans. Hinner inte idag, eller i morgon, så pojkstackarn får lida ända tills onsdag. Fast i och för sig får han lida då också, för just momentet att handla jeans är nog ungefär det värsta han kan tänka sig.

Och så är det september, och tiden när det helt plötsligt är kallt närmar sig. Det innebär nya vinterjackor, nya vinterskor och fler tjocka tröjor. Precis som varje höst.

Snabbt iväg....glömde hjärnan hemma.

Orienteringssjälvförtroendet ligger inte på topp just nu, kan jag meddela. I onsdags hade vi klubbmästerskap i sprintorientering, i centrala Oxie. Det ska gå snabbt med sån orientering, det hörs ju på namnet. Då ska man inte, som jag, springa väldigt snabbt till första kontrollen, sedan springa väldigt snabbt vidare från första kontrollen mot andra och så sedan helt plötsligt inte veta var jag är.

Jag menar, Oxie är ju inte så där värst stort och utmanande om man jämför med en medelstor skog eller så. Men där stod jag, uppe på någon jämrans kulle med utsikt över hela Oxie, och visste inte riktigt vilken del av Oxie jag tittade på, vilken cykelstig jag var på och framförallt kunde jag inte lista ut var kontrollen jag skulle ha kunde tänkas vara. Totalt hjärnsläpp. Där stod jag och hummade och rev mig i håret i ungefär tre minuter. Tre minuter i sprintorientering är ungefär som tre timmar i varje annat sammanhang, så hur fort jag än sprang sedan när jag väl hittat andra kontrollen så var det liksom helt kört. Jag kom sist.

Och så idag då. Lång-DM. Vinna hade jag inte en chans att göra, för de som vinner är så väldigt mycket duktigare än jag. Men jag skulle försöka springa så snabbt jag kunde, bli riktigt trött och få en rejäl genomkörare inför Lidingöloppet som är om ynkans tre veckor. Sprang snabbt ut rätt i skogen. Kände mig vig och stark och smart som till och med hade kommit ihåg att ta på mig löparglasögonen. Kände mig inte längre fullt så smart när jag insåg att jag nog var där jag borde vara men att kontrollen inte låg där. Nähä, men där då? Inte det heller, men höjden där borta kanske? Nej. Var är jag? När gick det så här fel?

Höll på att yra runt efter första kontrollen i 15 minuter. 15 minuter är inte så lång tid i många andra sammanhang. Men här är det skillnaden mellan "har fortfarande en chans att gå över mållinjen med självkänslan i behåll" och " back to barnbanorna med glada och ledsna gubbar".

Jag tappade liksom sugen sen. Försökte springa snabbt, men efter ännu en liknande jättemiss på en av kontrollerna på mitten av banan så var det så oerhört kört så att inte ens Lidingöloppet kunde förhöja motivationen ens lite.

Jag får hålla mig till elljusspåret i Bokskogen, tror jag. Eller möjligen de där barnbanorna med glada och ledsna gubbar.

Växtkraft avsnitt nr 57

Först var vi borta tre veckor på semester. Sen började förberedelserna inför Fyrklubbstävlingen. Jobbet började, med skolstart och allt vad det innebär.

Då blir det såhär:

Ja. Det ska alltså vara rosor här. Under någonstans.



Här med. Lavendel längst fram (den ser man) och rosbuskar bakom (dem ser man nästan inte alls). Det höga i bakgrunden är 3 meter höga grejer som inte var tänkta att ingå i bilden.

Stenplattor. Ska det vara. Under.

Inga kommentarer.

Men nu är tävlingen över, skolan och jobbet igång och det är fortfarande fint väder. Bara att kavla upp armarna och sätta igång. 

Resa med lätt bagage

När vi åkte på semester med husbilen i tre veckor i somras så var det en hel del packning som skulle tryckas in i husbilen. Kläder för tre veckor (i och för sig hade vi tillgång till tvättmaskin andra veckan, men vi var tvungna att ha kläder för regnigt väder, väldigt varmt väder, kallt väder...man vet aldrig hur det ska bli i norra Norrland), väldigt många böcker, mat och smart köksutrustning att ta med, cyklar, orienteringsutrustning och träningskläder för fyra personer, datorer, laddare... vi höll på ganska länge med packandet och packlistorna och "får inte glömma det eller detta".

I morse läste jag om vad Barack Obama tar med sig när han ska ut och resa. Han har för det första ett följe på 600 personer med sig varav 250 är säkerhetsvakter av olika slag. Men de andra 450 - sånt som egna kockar, egen läkare som tar med exklusiva blodpåsar med Obamas blodgrupp, officeren som bär väskan med koderna för USAs kärnvapen och andra viktiga typer. Han har egna helikoptrar med, egna bilar och då framför allt "The Beast", den där limousinen som är gjord av tjockt stål och pansarglas.

Jösses. Det sätter liksom lite perspektiv på vår egen packning. Vi kanske till och med var lite lättvindiga som inte ens hade egna blodpåsar med oss. Helikopter hade vi inte heller någon. Men vi klarade oss rätt bra ändå, faktiskt.

Många erfarenheter rikare

Igår arrangerade vår orienteringsklubb den stora tävlingen Fyrklubbs - jag skrev ett inlägg förra veckan om huruvida man skulle lägga ner väldigt mycket förarbete på den eller inte. Hur gick det då, med tanke på allt mitt planerande och oroande?

Svaret är väl "nja". Inte så där värst bra, faktiskt. Man skulle kunna säga så här: ett tag kände jag bara för att strunta i alltihop och springa till skogs, tjutande som en mistlur. Men det gjorde jag inte. Jag fortsatte bara envist svara "kommer så fort jag kan" och "vi jobbar på det" till allt och alla. Tills klockan var halv tre på eftermiddagen och alla hade åkt hem, den försvunne pojken hade hittats i skogen nära Skånes djurpark, ösregnet hade upphört, prisutdelningen var klar och åtminstone de flesta deltagarna i tävlingen hade fått någon slags resultat. Man skulle även kunna uttrycka det som att jag nu har många erfarenheter att dela med mig av till den orienteringsklubb som arrangerar Fyrklubbs nästa år.

Till exempel erfarenheten att ett trådlöst nätverk som funkar bra på en mindre tävling inte fungerar lika bra på en tävling som är tre gånger större, där strömtillförseln dessutom upphör då och då för en sekund så att alla datorförbindelser i nätverket bryts och allt måste startas om ideligen. Och att man helst inte ska planera för att detta trådlösa nätverk ska funka, med ett visst antal datorer som räcker till alla de funktioner man tänkt sig, och sedan helt plötsligt stå med ett (hyfsat fungerande) sladdnätverk som bara rymmer åtta datorer. Varav en måste gå till den person som akut måste programmera om ett tävlingsprogram som helt plötsligt brakat ihop. Det kan också vara en fiffig idé att kunna sätta in reservdatorer när strömmen av folk som gått i mål och vill ha sina resultat plötsligt pga tekniskt strul växer lavinartat och det blir en köbildning till målavläsningen som mest liknar kön till GeKås en lördagsförmiddag dagen efter löning.

Jomen. Det mesta löste sig efter ett tag. Jag sprang inte till skogs. Men det här med att basa för datornätverk och orienteringsdatorsystem är nog inte riktigt min grej. Jag är mer typen som avslappnat sitter med en bok och försvinner in i andra världar. Jag ska nu med ljus och lykta efterlysa någon stresståligare och mer datorkunnig person som gör allt det där i stället för mig. Så kan jag själv sitta i ett hörn och basa över att det fylls på papper i skrivarna eller någon liknande viktig men avgränsad arbetsuppgift.

Hela familjen var förstås med på Fyrklubbs. De andra tre skötte sina uppgifter med bravur. Lisa langade mackor, bullar och godis i markan så det stod härliga till. Håkan satte ut kontroller, snitslar, pekade med hela handen åt andra som också skulle göra det och var väl egentligen överallt, både på tävlingsplatsen och ute i skogen, på en gång. Erik satt i barnpassningens tält och lekte av hjärtans lust med alla 3-4 åringar som tyckte att pokemonfigurerna och dinosaurierna skulle erövra fortet byggt av Duplo. En fjortonåring som leker - barnen fick omedelbart en ny hjälte.

Efter avslut av dagen med en familjepizza Klågerups special plus två Carlsberg Hof hade jag faktiskt slutat hyperventilera och lugnat ned mig. Nu kan hösten komma!

En av klubbmedlemmarna är väldigt duktig på att fotografera. Han gick runt hela dagen och fotade orienterare i stora mängder - med sammanbitna miner, med glada miner, med spänst i steget och med mindre spänst i steget. Och så väldigt många foton på oss som arrangerade också -  under tävlingen  och dagarna innan. Vill du titta på hans foton så klickar du här.