Om att prata inför folk

Jag har precis kommit hem från ett föräldramöte på en skola, och funderade i bilen på väg hem vilken skillnad det är på att prata inför folk och prata inför folk, beroende på situation och vad det är man pratar om. 

I söndags var jag på bokmässan (och i lördags, och i fredags, och i torsdags... och ja, jag känner mig lite grann som en urkramad disktrasa i både huvudet och kroppen), och under en ganska kort och skälvande stund var det faktiskt jag som var uppe på en av de där scenerna med strålkastarljus på mig och mikrofon att prata i. I tjugo minuter var jag moderator för ett samtal (eller workshop kallades det fast det inte blev mycket till workshop av det - lite fel miljö tror jag) med en amerikansk ungdomsförfattare på Ung scen. (hon heter Laini Taylor, har rosa hår och skriver jäkligt bra fantasy) Och de där ynkans tjugo minutrarna har jag gått runt och varit nervös för sedan i juli ungefär. Jag, mikrofon, prata engelska, vettigt samtal....gah! Men hallå!? alla som någon gång har varit på bokmässan vet hur det är där: det pågår ungefär trettio sådana där samtal hela tiden i lokalen på olika scener och i montrar och hur nervös jag än var inför det där så var det ändå bara ett framträdande som var som en droppe i det stora sorlet och havet av framträdanden som bokmässan är.

Spelar ingen roll. Jag var ändå toknervös innan.

Och nu då. Det här föräldramötet? Det var en hel matsal full med vuxna människor - föräldrarna till femteklassarna på en skola. Jag var den enda programpunkten på föräldramötet - jag skulle prata i ungefär 45 minuter om böcker och läsning. De hade alltså kommit dit bara för att lyssna på mig. Men var jag nervös nu då?

Nä. Inte ett dugg. Jag hade inte ens något manus att följa. Jag pratade om högläsning (ja! fast barnen är stora nog att läsa själva) och om att vara en läsande förebild för sitt barn och om vilka slags böcker barnen gillar att läsa och om olika böcker och... rätt vad det var hade det gått femtio minuter. Bara sådär.

Vad är väl 20 minuter i ett hav av andra framträdanden mot 50 minuter ensam med publik?? Egentligen? Borde inte de 50 minutrarna vara värre? Nä, för nu fick jag ju prata ensam om det jag kan. Jag behövde inte intervjua någon annan - och vara tvungen att lyssna på svaren för att haka på dem... Ingen mikrofon, ingen strålkastare. Och så behövde jag förstås inte prata på engelska.

Sicken tur att jag är bibliotekarie och inte journalist!

Lycklig lycklig

Jag sitter i en buss på väg mot Göteborg och bokmässa. På vägen har vi stannat och gjort studiebesök på Halmstads stadsbibliotek. Så fint det är! Otrolig arkitektur, ljus och luft och känslan av att vara i naturen fast man samtidigt är inomhus.

Men det finaste var ändå musiken. 

Vadå musik? I ett bibliotek?

O ja! I den änden av biblioteket som liksom hänger ut över Nissan skulle det klockan 12 idag vara konsert. Jazz, tror jag. Och när vi gick runt i lokalen och tittade så soundcheckade musikerna. När de verkade färdiga med det så fortsatte pianisten att spela på flygeln. Inte jazz, utan andra stycken och bara sådana jag kände igen och älskar. 

När han spelade något av Petersen-Berger var det så vackert att jag fick tårar i ögonen. Musiken, ljuset, utsikten...

Nu sitter jag här med pianomusik i huvudet och är lycklig, lycklig, lycklig. Jag bara måste ta upp mitt pianospelande igen - hur har jag kunnat glömma av det så?

För så har vi alltid gjort.

Vi har alltid en planeringsalmanacka på väggen i köket. I år är den med Elsa Beskows fina illustrationer. September månad har den här bilden:

Och den är nästan finast av dem alla. Färgerna! Gulligheten och prydligheten! Men den senaste veckan har jag börjat gå och störa mig på den där bilden. Vad det är DE GÖR på den. Ja, ja, jag VET att det är från någon saga, och att det inte finns några lingonflickor som sitter där på rad och putsar lingon i verkligheten (va? nähä?!). Men det är hela den där meningslösa duktighetsgrejen: längst till vänster sitter Mor Lingon i skinande vitt förkläde och är helt styvstärkt och rentvättad hela hon. Hon Putsar Lingon med hela sin själ, liksom. Så som det alltid har putsats lingon i den här skogen. Så som det alltid ska putsas lingon i den här skogen, om hon har något att säga till om. Och det är klart att hon har lärt ut detta viktiga hantverk till alla sina döttrar som nu troligen lägger eoner av tid på detta putsande av lingon i korg efter jämra lingonkorg. Om mor Lingon har några söner framgår inte av bilden och jag minns inte själva sagan. Är de möjligen blåbärspojkar som följer med pappa Blåbär ut i skogen? För inte sjutton putsas det några blåbär, inte!

Det som stör mig: Varför? Varför i hela himmelens namn ska det läggas tid och kraft på att putsa lingon? Varför ska det läras upp nya små lingonputsare, som i sin tur sedan ska bli nya mödrar Lingon som lär upp nya döttrar Lingon till all denna totala meningslöshet?

Och även om det nu råkar vara en saga - så finns det ju mängder av lingon som ska putsas i vår vardag. Eller hur? Vinbär som ska plockas och kokas till sylt och saft, som sedan står i skafferiet tills det möglar eftersom ingen hinner äta upp all denna sylt och dricka denna saft innan nästa sommar inträder. För det Ska Kokas Sylt, det står i duktighetslagen (som är skriven av kvinnor för kvinnor).
Och strykning! Ett antal kvinnor jag känner står med högar av stryktvätt varje vecka, varje dag, eftersom de har fått för sig att ALL tvätt måste strykas. Även underkläder. Även lakan. Även sånt som ingen annan ser. Även sånt som hade blivit hyfsat slätt bara av att hängtorka. Jo, för det står i duktighetslagen att det ska strykas. Det har deras mödrar Lingon lärt dem, och det lär de vidare till sina döttrar Lingon.

För att inte tala om allt städande? Hur rent behöver ett hem vara, egentligen? Köket - ja. Badrummet - ja. Grusfria golv - jo, om det är så att gruset stör. Allt det andra? Varje vecka?? Jo, för det står i duktighetslagen att ett hem bör vara rent och snyggt. Det kan du läsa i vilken bok som helst, förresten. De goda och ärliga människorna - det är de som har hemmen som är "slitna men rena". De mindre bra, möjligen onda människorna - där är det flottigt och stökigt och ovädrat.

Hördu, mor Lingon: låt lingonen vara lite kletiga och dammiga. Strunta kanske till och med i att plocka lingonen och köp färdig lingonsylt i stället? Gå ut i skogen med de där rentvättade döttrarna och smutsa ner er lite. Ha kul. Livet är alldeles för kort för att lägga på meningslösa grejer, bara för att så har vi alltid gjort förut.

A Clockwork Lemon - vad kan gå fel med en sån på?

Jag har ännu en inte-fullt-så-produktiv kväll som jag kanske hade tänkt mig. 

Den senaste timmen (timmarna?) har jag nördat ner mig i TeeFurys utbud av knäppfantastiska tröjor. Två must-have! hittade jag, så de här är på väg till Vismarlöv nu. 

Och tips till mig närstående personer: de har tights! Med mönster! Med fladdermöss! Eller tiefighters!! Och den här bloggskribenten fyller snart år...!!!

Spik i foten?

Jag funderade ju en hel del över däcktryck häromdagen? Då, när sambon informerade mig om att jag nästan körde runt på fälgen på Subarun, och att däcktrycket låg på 0,7 vad-de-nu-heter i stället för 2,4 ja-pappa-jag-vet-att-du-upplyste-mig-om-eneheten-men-har-glömt-den-igen. Vi körde vidare några dagar med bilen, fast fyllde på luft några gånger till. Ibland tillåter inte vardagen några extravaganser som besök hos däckmänniskor.

Men idag kom jag iväg till en snäll däckhandlare vi känner i Arrie. Han upplyste mig om ganska mycket, faktiskt. Till exempel att han tyckte att jag hade fel sittställning när jag körde bil (för lågt ner) och borde sitta mer som racerförare (högre upp och rakare)(men hallå? jag är ingen racerförare)(utom ibland när jag inte kör iväg i tid på morgnarna). Eller att bilen hade fel slags belysning (dimljusen nämligen, eftersom ena halvljuset är trasigt).

Denne förträfflige man plockade av däcket, undersökte det och hittade efter ungefär 2,37 minuter en mikroskopisk liten plutt som han påstod var något som hade satt sig i däcket och som orsakade punkteringen. Jag tyckte inte den lilla mikroskopiska plutten skiljde sig så där jättemycket från gruskornen som satt inkilade i ungefär samma kvadratcentimeter, men han pillade och petade en stund med skruvmejsel och tång, och fick banne mig ut den här:

Tro sjutton det att luften pyste ur däcket, va?

Där ser ni - däcktryck ÄR intressanta grejer.

Men var TAR tiden vägen...?

De senaste timmarna i mitt liv? Eh, nja, måste vi prata om dem?

Det jag borde ha gjort: sprungit en runda, skrivit intressanta saker på bloggarna, läst någon barnbok...

Det jag gjorde:

Josåatte... Ajm in da träsk.

Saker jag funderat över idag

Alla som känner mig vet att jag brukar försvinna iväg från verkligheten då och då. Stirra drömmande rakt fram och vara på utflykt inne i mitt eget huvud. Vilka saker är det jag har funderat över idag, då? Många! Men några av dem:

• Däcktrycket på Subarun, som tydligen bör ligga på runt 2,4 enheter-däcktryck-mäts-i-som-jag-inte-vet-vad-det-heter. Däcktryck är intressanta grejer, minsann. Ännu intressantare är sambons åsikter om dem, uttalade samtidigt som han står och fyller på luft i ett av sagda däck tidigt på morgonen på väg till en orienteringstävling. "Du, däcktrycket här är på 0,7. 0,7! Hur har du kunnat köra runt på det i flera dagar utan att märka något??
  
• Om det möjligen bor något ganska stort djur i min byrålåda där jag förvarar träningskläder. Ett djur som livnär sig på att äta upp hela sportbehåar och strumpor, eftersom dessa aldrig ligger där när de borde ligga där. Åtminstone inte just den sportbehån jag ville ha, eller strumporna i just den modellen.
  
• Det här med avloppsrensning. Att det är extremt dålig avrinning i avloppet i köksvasken och har varit så ett tag nu. Att jag nog borde ta tag i att rensa det där jämra avloppet idag. Ordentligt alltså, med nedtagande och rengörande av rör undertill (brukar hjälpa). Eller om det kan skjutas upp någon dag till. Eller några dagar.
  
• Författaren Laini Taylor. Henne funderar jag på väldigt mycket just nu. Det är inte så att jag håller på att läsa hennes böcker - nä, för det gjorde jag förra sommaren. Nu är det så att hon ska komma till bokmässan. Och på söndagen ska hon vara med i en kort (20 min) workshop på Ung scen. Och det är jag som ska vara moderator för den där workshopen. På engelska. Och jag vet inte riktigt ännu hur jag ska lägga upp den. Och jag är så nervös för det här och ångrar att jag tackade ja.
  
• Elbilar funderade jag ganska länge på. Nämligen körde framtiden om oss på motorvägen i form av en svart, smäcker Tesla. Vi körde i 120 km/h. Den kanske i 130? Ljudlöst.
  
• Hur det låter när en mus knaprar på den lilla hasselnöten musfällan uppe på köksskåpen är gillrad med - utan att fällan löser ut. Knaperiknaperiknus...

Tesla Model S

För detta är jag bara SÅ värd

Förra året kom vi undan, och vi har långt gångna planer på hur vi kommer undan även i år. Vad? Presentadventskalender för barnen! De där 2 x 24 = 48 jämra små paket med kul innehåll som vi annars har lyckats prestera sedan barnen var pyttesmå. Vi tycker nu att de är stora nog att nöja sig med livets hårda verklighet och färdigköpta chokladadventskalendrar. Eller varför inte 24-dagsverken-före-jul för att verkligen känna på den kommande vardagen? Lucka 14 - plocka ur diskmaskinen, Lucka 5 - stryka mammas tunika, Lucka 23 - rensa avloppet under badkaret från långa hårstrån, Lucka 24 - samla ihop alla julklappspapper och köra till återvinningsstationen...

Medan vi smider dessa fina planer vidare så tycker jag att det är dags att jag själv får en adventskalender värd namnet. Det är payback-time!! Den här hittade jag via en kollegas fb-flöde:

Och vet ni? Jag har redan skickat iväg ett mail och beställt den! 24 lakritsbitar för att räkna ner till jul och ledighet - vad kan gå fel med det?

(oäkte maken började mumla om någon whisky-adventskalender som fanns att köpa i Danmark. Men han är också en stor pojke nu, och har egna pengar och egen plånbok)

Ett Carolina-huvuds vedermödor

Jag har en viss känsla av att mitt huvud inom kort kommer att sprängas. Alldeles akut just nu är det precis fullmatat med höstens utgivning av barn- och ungdomsböcker eftersom jag har suttit hela dagen på BTJ i Lund och lyssnat på alla svenska bokförlagen som har berättat om sina senaste böcker. Myyyycket intressant...men myyyyyycket tröttande för ett Carolina-huvud som mentalt skriver upp alla de där titlarna och helt optimistiskt tror att hon ska kunna läsa allt det där. Och dessutom helst innan det är dags för förlagen att presentera alla fantastiska böcker som kommer till våren. 

Det stackars Carolina-huvudet hade innan nya-böcker-från-förlagen-kanonaden inte riktigt hämtat sig från gårdagskvällen heller. Då var det nämligen dags för föräldramöte på Polhemskolan. Två och en halv timmes information om allt det som nu är Eriks vardag: timplaner, lärplattformar, kurser och studier på gymnasiet (nä, det är INTE som det var förr), mattelektioner i OneNote, sjukanmälan och frånvarorutiner, betygssystem och det faktum att det råder kaos i matsalen, nya ansikten, nya namn och....jodå. Väldigt intressant alltihop. Men. Tröttande.

Och kvällen innan det? Då var den här Carolina OCKSÅ på föräldramöte. Fast då som en av dem som stod "där framme" och pratade. Då spände jag blicken i ett antal föräldrar, i två olika informationsomgångar, och uppmanade dem starkt (typ befallde) att fortsätta högläsa för sina barn även sedan barnen själva börjat kunna läsa. Med mera bok-bibliotek-läsningsprat. Det där att själv vara den som pratar inför folk är också ganska jobbigt för huvudet. Ingen ny info som ska in, förvisso, men en väldig massa info som ska kommas ihåg, och som ska ut ur huvudet och dessutom helst i rätt ordning och med ordentlig röststyrka och stor entusiasm.

Tror ni att jag får ägna torsdagskvällen åt huvudvilande, då?. Nähäpp. Inte alls. Ikväll ska det ut och springas sprint-orientering. Och JA, då måste huvudet vara med också. Typ varje sekund. Plus att benen ska bli trötta.

På fredag kväll? Vid sisådär 20-tiden? I läsfåtöljen? En gris-sovande Carolina. Garanterat.

Språkpolisen hånskrattar åt mystisk marknadsföring

Nu är det faktiskt dags för fru Språkpolis att sticka fram sitt snipiga ansikte och hötta med pekfingret lite. Hon har inte fått göra det på så länge, stackarn. Vad är det som stör henne nu, då?

Jo: uttrycket mun-mot-mun.

Det finns något som heter mun-mot-mun-metoden. Det handlar som alla vet om att som livräddande eller tillfälligt livsuppehållande åtgärd andas in luft in i någon annans lungor via munnen, parallellt med hjärtmassage. Livsviktig första-hjälpen vid olyckor.

Men så finns det något helt annat som egentligen kallas mun-till-mun. Och det är en slags passiv marknadsföring - ett företag eller någon slags service som bara genom att vara bra, eller proffsiga eller trevliga eller vad det nu är, får ett gott rykte. Människor som utnyttjat deras tjänster, besökt restaurangen eller handlat i affären, är nöjda, och så berättar de hur nöjda de är för sina vänner och bekanta. Dessa i sin tur berättar detta vidare för sina vänner och bekanta, och informationen om hur bra det där företaget eller restaurangen eller vad det är sprids från mun till mun.

Men det nu språkpolisen ser alltmer som hon överlägset hånskrattar åt är när allt fler säger eller skriver att "bästa marknadsföringen är mun-mot-mun-metoden". Hon såg det senast idag i någon gratis husbilstidning, där en husbilsverkstad skröt om hur de fick alltfler kunder, mycket eftersom ryktet om deras goda service spred sig med mun-mot-mun-metoden.

Ha. Så här ser språkpolisen det framför sig: Överlycklig sextiosjuårig man har äntligen hittat en verkstad som har kunnat hjälpa honom med den trilskande dörren till husbilen. Hans grannar äger också en husbil, och de har problem med uppvärmningsfläkten i den och borde lämna in den till service någonstans. Överlycklig sextiosjuårig man galopperar genom sin trädgård, flyger över staketet och kastar sig över fru Granne, sisådär fyrtiotre. Han lägger ner henne på marken, böjer hennes huvud bakåt, kniper ihop hennes näsborrar och börjar flåsa in luft i hennes mun. Hon är inte helt lycklig över detta, och försöker vrida sig loss. Nu kommer herr Granne utfarande, femtiotre och lätt tunnhårig, och undrar vad i herrans namn herr Överlycklig håller på med? Jo, jublar denne, jag har äntligen hittat en husbilsverkstad som vet vad de håller på med! varpå han bryskt nedlägger även herr Granne på rygg och börjar andas in i hans mun, omväxlande med lite lätt hjärtkompression.
Herr och fru Granne reser sig sedan lite omtumlade men rätt glada, rusar in i huset och bokar en tid på den där verkstaden. Några veckor senare ger de samtliga gäster på sin kräftskiva handfast information om den där braiga husbilsverkstaden via mun-mot-mun-metoden. Det ser rätt roligt ut när alla gästerna i tur och ordning får lägga sig ner och få luft inblåst i sina lungor, men information får de. Och husbilsverkstadens rykte sprids...

Mun-mot-mun? Eller mun-till-mun??