onsdag 27 augusti 2014

Jag är 47 år. Jag lär mig att laga mat!

Många gånger har jag gnölat och gnällt här på bloggen över våra trista matvanor. Ryggbiff på helgen och de tio standardrätterna i skiftande ordning på vardagarna. Tråk tråk tråk, fiskpinnar och potatismos, pannkakor och hamburgare till förbannelse. Sista åren har vi helt gett upp och helt sonika bara lagat barnmat i veckorna och själva tagit mackor eller så. En enda lång kolhydratrik och grönsaksfattig tillvaro, alltså.

Men nu har det hänt något.

Vi har börjat laga mat. Olika mat, varje kväll. Med många grönsaker och stor variation. Sådana saker som kål, couscous, rostade citroner och fiskgrytor har letat sig in i vårt hus.

Hurdå? Har våra kroppar övertagits av kost- och näringsmedvetna aliens?

Nä. Vi har börjat prenumerera på City Gross matkasse. Varje måndag kör jag till City Gross i Staffanstorp, där en lastbil klockan 16 svänger in och börjar hiva ut stora kartonger fyllda med mat. Jag kör hem med min låda och packar upp ingredienser och recept för fem middagar. Jag slipper sitta och krysta fram middagsförslag, slipper fundera över vad som ska handlas hem. Bara det är en bra sak.

Och det här: det är så överraskande och vansinnigt roligt att laga mat när man gör nya grejer. Att prova på att laga sånt man aldrig lagat förr, och tryggt följa ett recept för hur det ska göras, och tryggt veta att allt det jag behöver finns i skåpen och kylen. Och det allra mesta blir gott. En del saker riktigt, riktigt goda.

Så sitter man där och äter nudel- och kålblandningen med den perfekta sojasåsen till, med små köttbitar och krispiga grönsaker, kanske, och vet att det är man själv som har lagat. Himla fin känsla, det. Äter kålpudding, som man aldrig i hela sitt liv förstått grejen med, fast nu inser att det kan vara något av det godaste som finns om den bara är gjord på rätt sätt. (steka kålen först, i soja och sirap, sedan in i ugnen ovanpå köttfärsen...)

Och oäkte maken lagar också mat efter recepten och tycker det är kul. Och Lisa! (med moder i bakgrunden)

Det är som ett nytt slags liv. Matlagarlivet version 2.0 (many improvements, lot of bugs fixed).

Vi har sett att ICA också har matkassar, så vi ska testa dem ett par veckor. Sedan kör vi vidare med dem vi gillar mest - det är samma pris och samma koncept hos bägge.

Och barnens gnällnivå, då? Jo - den når nya och oanade höjder, förstås. "Vad är det där?? Det tänker inte JAG äta. Varför kan vi bara inte fortsätta med den vanliga maten? VA?"
De får fortsätta gnälla, alternativt växa upp och våga prova nya saker. Faktiskt. Även i den här familjen får de nu göra det till sist.


lördag 23 augusti 2014

LGs interna fågel

Interna skämt är kul. Fast bara för de inblandade - det är det som är hela grejen med interna skämt. Du och jag, eller vi, fattar vad det är som är kul, och varför, och så blir det ännu roligare.

Alltså ska man aldrig försöka dra ett internt skämt med andra, utomstående, som inte var med från början, för det blir liksom aldrig riktigt bra.

Ändå ska jag göra det här. Ni som tycker att det här är seriöst pinsamt - bortse från detta inlägg. Ni andra - visst är det en kul fågel, ändå?

Skämtet är detta: hela sommaren har familjen LG gått runt och sagt "ech!". Det var sonen som började, och vi andra tog efter. Man kan säga "ech!" i olika tonfall, och det är ungefär lika kul (och tröttsamt varje gång). Försök inte förstå det roliga i detta.
Men - igår var sonen helt upphetsad. Han hade hittat ett filmklipp på nätet, med en fågel som säger ech! Fatta hur kul detta är! Fatta....eller...nä, kanske inte ändå.

Men vi har i alla fall fnissat ungefär hundra gånger det senaste dygnet åt fågeln som säger ech!


onsdag 20 augusti 2014

Nä, nä. Det är inte "goat" simulator.

Det finns ett uridiotiskt pc-spel som heter Goat Simulator. Alltså, va?? Man ska tydligen låtsas vara get? Gå lite ditåt. Äta lite. Gå lite åt andra hållet. Stå stilla och titta med liknöjd blick. Bajsa lite. Äta lite till. Bräka. Bråka med de andra getterna. Sova. Äta....ja, ni fattar.

Fast sedan förstod jag.

Äta (allt). Sova. Skita ner. Stå och se likgiltig ut. Öppna munnen för att säga meningslösa saker. Titta på en med den blicken. Meningslöst förstörande av saker.

Jag vet nu vilken målgruppen för Goat Simulator är: blivande tonårsföräldrar. För att de ska kunna förstå hur det känns.


söndag 17 augusti 2014

Lyckoskryt

Vi ska strax åka iväg för att köpa kostym åt sonen (jamen, milstolpe, va?!) men jag måste bara poppa in här en snabbis för att skryta av mig. Jag håller nämligen på att spricka, och min närmaste omgivning (läs familj) har inte den rätta förståelsen, tycker jag.

Det är det här med att jag är med om att starta upp ännu en blogg. (va? finns det redan tusentals?) Jag har skrivit om det på Carolina läser..., att jag är med i nystartade bokbloggskollektivet Kulturkollo. Jag blev tillfrågad redan i april om jag ville vara med där, och blev väldigt glad för det. Min blogg är verkligen inte stor i bokbloggsfären, så det här kändes otroligt - de ville ha med mig. Mig! Och sedan har vi hela sommaren planerat, diskuterat, brainstormat och funderat hur detta Kulturkollo skulle se ut. Igår var det alltså äntligen dags för premiären. Skulle någon hitta vår blogg överhuvudtaget? Ännu en bokblogg ibland...ja, just det: tusentals. Kanske 25 besökare första dagen? Kanske 50? och fler de närmaste veckorna när ryktet spred sig?

Nä. Och här kommer det som får mig darrig i fingrarna: vi hade 1177 besökare på bloggen första dagen. 1177!! Hallå?! Var kom de ifrån?? Och gilla-markeringarna på vår fb-sida för Kulturkollo bara rasade in. Det var helt galet. Helt. Galet. Och vi har egentligen inte satt igång med våra bästa inlägg än, bara presenterat oss.

Jag är alltså så himla överlycklig över att jag får vara med på det här tåget. Att så många läser det jag skriver! Det är ren lycka.

(och familjens ljumma reaktion, då? jo, ungefär "gud vad du tjatar om den där bloggen. Du har ju redan bloggat hur länge som helst och hur intressant kan det egentligen vara med likes på facebook? Tss, chilla.")

Kulturkollos Carolina

tisdag 12 augusti 2014

Hej då, Mullehästen!

Ända sedan igår kväll har jag varit ganska ledsen. Jag sörjer att en gammal häst, som är nitton år och har problem med knän och höfter nu ska fnorka vidare till de gröna hagarna i himlen, fulla med "gres".

Hur kan man bli så ledsen för att en häst, som jag aldrig ens har träffat, ska dö???

Jo, för att Mullehästens matte sedan flera år har skrivit en blogg om sitt och Mullehästens liv. Och hon skriver något alldeles fantastiskt roligt och bra! Jag, som inte varit hästintresserad på nästan trettio år, har alltid kastat mig över hennes blogginlägg först av alla när jag öppnat Feedly. Denna häst! Denna matte! Dessa bilder! Åh, vad jag har skrattat...!

Men nu ska denna infernaliskt roliga hästvardag ta slut. Mullehästen har inte fått vara "ridhest" på hela sommaren, utan bara tagit skrittpromenader med sin matte gåendes bredvid. Jag har väntat på att konvalescensen skulle varit över, och bävat, eftersom den luddige, vite och tjocke ju trots allt är nitton. Hoppats, eftersom han trots allt ändå fnorkat över brevlådor och sprattlat loss som han brukar.

Men nej. Igår kom sista inlägget, där Mullehästens matte tackar för allt och berättar om sitt svåra beslut att Mullehästen nu har fått ha ont tillräckligt länge. Jag grät. Jag grät och grät och jag börjar gråta nu. Så sorgligt...

Detta är alltså en hyllning till min favorit-blogg: tack för alla fina och roliga inlägg som har förgyllt min vardag!

Här kommer länkar till några av de allra roligaste inläggen:

En strategisk avrastning (när Mulle gör sälen...jag skrattade tills jag grät)

Fnork (nitton helt logiska anledningar till att säga fnork och få panik)

Den moderna arbetsmarknaden (där matte visar stora färdigheter i simultankapacitet)

Spanska ridskolan v/s Mullehästen (Mullehästen är ju en lipizzaner, precis som de)

Jamen exakt (som är ett av inläggen där Mullehästen och matte för dialog)

Kossamu (Mullehästen idkar kofösning)

(foto: Raggsockans husse)
Åh, Mullehäst, vad jag kommer att sakna dig...

måndag 11 augusti 2014

Da-da-da-daaa-dadadada da-da-da-daaa-dadadada....

Och där kom minsann fiolen fram! Den som köptes ny i början på sommaren - den spelades på när den köptes på Nilsson Fiolbyggare i Malmö, och så kanske ungefär en gång till. Sedan har den fått ligga ensam, ledsen och övergiven här hemma. Säkert har den frågat sig vilken slags ägare den har kommit till nu? Bara ligga där tyst och damma? Bli ostämd?

Ägaren är förstås Lisa. Och Lisa har firat sommarlov. Men nu förbarmade hon sig över fiolen, plockade upp den, stämde den och kände efter om hon fortfarande kunde spela fiol överhuvudtaget. Det kunde hon. Tonerna till Edelweiss steg mot taket klarare än någonsin förr (den har himla fint ljud, den där nya fiolen).

- Mamma? Att spela fiol är lite som att cykla, förstår du. Har man väl lärt sig, så kan man.

Jaha. Joho. Måhända. Men nu får hon nog cykla fiol dagligen ett par veckor, eftersom hon ska spela Gotländsk brudmarsch i början av september när min bror Petrus gifter sig med sin Johanna, på Gotland. Idag var det första gången hon överhuvudtaget hörde låten - först via Youtube. Sen? Ja, sen så spelade hon den. Igen. Och igen och igen.

Nu har jag Gotländsk brudmarsch på huvudet, och där kommer den nog att sitta hela kvällen. Den är fin! Kolla youtubeklippet som Lisa "lärde" den sig ifrån.




söndag 10 augusti 2014

Lyxlivet här hemma

Jag undrar om inte ett av huvudsyftena med en husbilssemester i Europa kan vara att sätta lite perspektiv på den vanliga vardagen?

Det är så himla skönt att komma hem! Visst, vi har sett och gjort massor, och det har varit roligt och vackert och berikande på alla möjliga sätt. Men...att få komma hem och inte leva campingliv längre? Att åter ha den där praktiska maskinparken omkring sig, utan att betala några euro-mynt för att använda den? Helt underbart.

Tvättmaskin! Torktumlare! Hänga tvätt som torkar fast det regnar ute!! Åh, tvättmaskinen har nästan fått en härdsmälta så mycket som vi använt den det senaste dygnet.

Toalett! Vår toalett, tillgänglig när vi vill! Ren, och med mjukt fint toalettpapper! Fatta vilken lyx det är.

Rinnande varmt och kallt vatten direkt ur kranarna... dricksvatten, dessutom. Lyx!

För att inte tala om att äga en snäll diskmaskin. LYX!!

Och wifi. Och en dator som är bara min.

Och min säng. Mmmmmm...min säng.

Hej vardag!

lördag 9 augusti 2014

LGs åter i bergen

Vi har tillbringat några dagar med att åka på vackra serpentinvägar i alperna. Det jag funderar mycket på då är detta: Det finns mängder av hus som ligger en bra bit upp på bergsidorna. De liksom sitter däruppe ovanför ängarna likt fågelbon halvvägs mot himlen. Utsikten för dem som bor där måste vara vidunderlig. Men...hur i herrans namn kommer de till och från sina hus?

De högst upp där, till exempel (bilden tagen genom bilfönstret, usel kvalitet...)
Klart jag fattar att det måste finnas en väg till huset. Men hur ser den vägen ut? En superslingrig liten grusväg som jag aldrig i livet hade vågat köra på ens nu på sommaren. Varenda gång de ska ut. Varenda dag när de ska till jobbet. Köra och köpa en liter mjölk. Köra ungarna till någon kompis. Slingerväg, livsfara... Och tänk på vintern! Slingerväg, halt, snö, livsfara, ploga, smalt, sanda, snökedjor...alltid vara rädd för "isiga kröken" eller "hala backen" eller vad det nu måste finnas. Tänk att köra där när det är mörkt och halt! Tänk att köra där med barn bak i bilen som skriker efter napp, eller som slåss med varandra!

Den utsikten kan de få ha för sig själva, tänker jag.

För övrigt åkte vi upp med skidliften till en bergstation ovanför Zell am See. Det var fint. Det var vi, i shorts och opraktiska skor. Och så var det alla de andra, i rejäla vandrarkängor och gåstavar att stödja sig med, och vettig klädsel.

Vi drack öl/varm choklad med vispgrädde, och sen åkte vi ner igen med liften. (de vettiga skorna vandrade förstås vidare i alperna och sedan ner i någon annan dal)

OK, Erik hade inte shorts. Men jag hade! Och Lisa!



Sedan uppstod Den Stora Striden om hur fort vi kunde komma hem. Flåkörning på ett dygn genom Tyskland, tyckte barnen. Lite moderatare dagsträckor med åtminstone två övernattningar för att komma genom Tyskland, tyckte vi vuxna (som kände att vi kunde leva några dygn till utan wifi och allt det där). Vi vann. Barnen tjurade.

Men det ÄR dumt att flåköra genom Tyskland och bara se autobahn. De små tyska städerna man hade kunnat se och uppleva annars är fina. Och tyskarna själva är så otroligt artiga och hjälpsamma. Man får säga "guten morgen" ungefär 50 gånger på morgonen innan man har kört iväg från campingen/ställplatsen. På ett ställe var strömuttagen upptagna allihop. Då tyckte en tysk man att vi behövde strömmen bättre än han, så han slet ut sitt eget uttag, hjälpte oss att ansluta, växlade pengar till oss för att vi skulle kunna lägga i 2-euron som behövdes och var allmänt snäll. Det var inte bara han - det var den allmänna andan.

Och brödmannen! Han kom på samma ställe som hjälpa-med-strömmen-mannen. Prick klockan åtta på morgonen kom han. Tutade ett antal glada trudelutter när han körde in på parkeringen där alla husbilar stod. Och sedan öppnade han bagageluckan som visade sig fullsmockad med nybakat bröd till försäljning. Husbilsägarna flockades och köpte nästan ihjäl sig. Han hade wienerbröd och bakelser också, fast vi nöjde oss med frallor.

Här har brödmannen precis anlänt och de hugade spekulanterna hopar sig.
Nu har både Tyskland och Danmark tagit slut, och i kväll sover jag i egen säng.

onsdag 6 augusti 2014

LGs i Österrike 2

Innan vi går vidare in på naturhistoriska museet vill jag faktiskt reklamera Donau. "Die Schönen Blauen Donau"...? Pah! Smutsbrun var den, och inget annat. Riktigt, riktigt gråbrun och trist.

OK. Dinosaurier, alltså. Stora dinosar. Och en, som fridfullt stod och såg uppstoppad ut, en allosaurus, tills han plötsligt rörde på sig. Lite. Som om man kanske hade sett fel. Och sedan mer. Och sedan rörde han på hela sig, och morrade. (morrade verkligen dinosaurierna? vet man det?)



museumshopen hade de dinosaurier i parti och minut, som gosedjur. Vår lokale fantast, LG junior, köpte efter mycket vånda en Spinosaurus, och kånkade runt på den när vi vidare gick in i rosengården i folkparken (den var det jag som ville se...) och så småningom till Pratern för lite karusellåkning.


Alla rosor var uppstammade, vilket jag aldrig sett förut. Och alla rosor var dedikerade till någon. Tydligen kan vem som helst "köpa" en av rosenbuskarna i den här parken och dedikera eller sätta sitt eget namn på den. Kul!




Wienavslutning på Wienerwald, kedjan som specialiserat sig på kyckling i alla möjliga olika format. Gott.


Inget asylum nära den här campingen - bara diverse mystiska människor, motorvägar och järnvägar precis intill störde nattsömnen den här gången. Men lite sånt får man ta när det ska turistas i storstad.

Efter Wien körde vi till Salzburg och strosade runt där ett par (väldigt varma) timmar. Åkte lilla tåget upp till borgen på höjden, höll på att försmäkta i värmen där uppe och nästan kröp hela vägen tillbaka till parkeringen där husbilen stod för vi var varma och trötta på städer i alla möjliga former.


Nu alltså dags för alpland på riktigt. Vi körde ut ur Salzburg och hittade en ställplats utanför en camping i Ruhpolding där det tydligen ska hållas världscup i skidskytte i vår. I vilket fall som helst gick jag helt bananas över utsikter och alla vackra hus i den här delen av världen. Balkongerna! Alla blommor!! Att det kan vara så fint!



För att inte tala om hur många gånger jag sa åh och oj när vi idag körde vidare till Zell am See. Vilka vägar! Vilka utsikter! Hur vackert kan ett land bli, egentligen?? Sanslöst vykortsvackert hela vägen. Dock regnade det en hel del idag, så det var inte så kul att fota. Ibland låg molnen långt ner i dalarna.


Trots regn har jag nu ikväll gjort en av mina mest spektakulärt vackra löpturer: 11,6 km runt sjön i Zell am See. Otroligt. Kommer att leva länge på detta. 


tisdag 5 augusti 2014

LGs i Österrike 1

Jag rekommenderar ingen att försöka njuta av Wien en sommardag när det är ungefär 30 grader varmt och smockfullt av turister. Ska försöka återvända hit någon gång på hösten eller våren, och då vara här några dagar. För hur varmt det än var så uppfattade jag hur vackert det är i Wien.

Som det var nu steg familjen LG upp från tunnelbaneunderjorden precis på Stefansplatsen, vid Stefansdomen. Och när vi ändå var där så gick vi in där - men höll på att kollektivt avlida pga varmt och överbefolkat efter ungefär 5 min. Vi gjorde i stället som alla andra turister - flockade oss kring vattenstationerna som finns lite här och var i Wien.


När vi hade turiststrosat på gatorna i gamla stan i ungefär 20 minuter var vi så trötta att vi redan tyckte det var dags att belöna oss med ett besök på ett konditori. Det står inskrivet i Turistlagen att ett besök i Wien måste innehålla minst ett sådant besök - och sådana lagar följer vi noga. Dessutom var det gratis wifi på det där anrika konditoriet där vi satt, så familjen LG kunde ganska länge beskådas grävandes i apfelstrudlar, briocher och stora chokladbomber samtidigt som alla fyra hade en mobil uppe i ansiktet för att kolla Viktiga Saker typ facebook.




I Berlin fick Lisa minsann inte åka turist-häst-och-vagn. Men nu fick hon! Fast hon betalade halva priset själv med sin egen reskassa (den var ju till sånt hon själv ville ha...). Två grå hästar, vacker gul vagn, 30 grader varmt och en kusk som ropade ut sevärdheter på vägen. Det är grejer det.


Vi gick in på Spanska ridskolan - men det fanns inte tid att gå på någon föreställning, eller ens biljetter till någon om vi hade velat. Det är en sådan sak jag tänker göra om (när!) jag återvänder till Wien. Det närmaste jag kom hästarna nu var filmvisningarna av föreställningen som visades i biljettfoajén. I och för sig rätt kul. Ändå roligare var ändå presentshopen. Där kunde köpas lipizzanerhästar som ballonger, som mjukisdjur, som handdockor, som suddgummin, som pennor...





Efter vita-häst-orgien styrde vi fötterna vidare mot naturhistoriska museet. Om Lisa hade tjatat om häst-och-vagn ett tag, så hade Erik tjatat om att få gå och se på dinosaurier. Så nu fick han det. Men jag återkommer till det i nästa inlägg...

To be continued...
(spänningen är oliiiiidlig)

lördag 2 augusti 2014

LGs campar vidare

Den tjeckiska campingen hade väl vissa brister, trots allt. Mest var det väl det att det stora huset som låg intill inte var ett hyreshus som vi trodde först. Det kom väldigt mycket ljud därifrån. Folk som grälade, verkade som, fast de verkade mest gräla med sig själva. Folk som skrek och folk som gnällde. Ganska snart stod det ganska klart att campingens närmsta granne var en sluten anstalt av något slag, med galler för vissa fönster. Och det fortsatte höras ljud därifrån, ifrån människor som verkade vara i yttersta nöd eller plåga fast det troligen mest var inuti sina egna själar de hade ont. Lite jobbigt att somna till.

En annan sak jag undrade över behovet av: att toaletterna inte hade varsin toapappersrulle. Nej, istället hängde det en stor toarulle precis när man kom in i toahuset. Där skulle man riva av ungefär så mycket papper som man trodde att man kunde behöva, och sedan gå in för att förrätta sina behov. Var alltså behoven större än man kanske hade tänkt sig så…ja. Då fick man gå och hämta mer.

Sen hade vi en mycket optimistisk tidsplan för resten av dagen. Tjeckien är inte så himla stort. På kartan, alltså. Vi tänkte oss hinna besöka sandstensklipporna i Prachovské Skály och därefter hinna ut ur Tjeckien och sova nära Wien. Men vägarna i Tjeckien är omöjliga att köra några längre sträckor snabbt på. Det är vägarbeten. Det är slingriga vägar via berg och dalar. Det är vägar som går in och turnerar i varenda by på vägen. Det är omledningar pga vägarbeten, omledningar som går via ännu mindre och slingrigare vägar in i ännu fler och mindre byar. Och, visst, det finns motorvägar. Men vi lärde oss snabbt att det var etter värre. Flöt trafiken höll vi på att skumpa ihjäl pga dåligt underhållna cementblocks-motorvägar från 40-talet? 50-talet? Bilen höll på att skaka sönder. Eller så höll de på att förbättra de där vägarna, och då var det vägarbeten med milslånga köer.

(sicken tur att vi kunde åka in till Albert hypermarket och botanisera i deras ölavdelning...oj oj oj. Egentligen hade vi behövt ett släp till husbilen - men jag fick begränsa mig till de flaskor vi kunde klämma in i skoskåpet...)



Framåt kvällen gav vi upp och försökte hitta en camping. Det tog tid, det också, för campingarna på kartan ville inte finnas på riktigt, och de campingar vi hittade var fullbelagda. Till sist hittade vi en camping absolut mitt ute i ingenstans där 1. Värdfamiljens dotter pratade flytande engelska, 2. Vi fick plats, 3. Duscharna var fräscha och gratis (oj så  länge vi utnyttjade det) och 4. Värdfamiljen bjöd in oss till deras egen barbecuefest de hade på gång (fast vi avböjde eftersom vi redan hade förberett egen middag, och var för blyga att vara med på en fest där alla pratade tjeckiska…)

De där sandstensklipporna vid Prachovské Skály var helt fantastiska. Smala, branta, med stigar och trappor slingrande i mellan sig som man fick klättra upp och ned i. Fantastiska utsikter! Begeistrade barn! Det fanns en kortare runda som skulle ta ca 45 min att ta sig runt, samt en längre runda som skulle ta ungefär 2 tim att ta sig runt. Vi valde den kortare pga värmen och att det kändes lagom. Men det slutade med att vi tog den, och ganska många branta delar av den längre rundan också, eftersom ”mamma? Pappa? Kan vi inte klättra upp där borta också??”.





Idag har vi alltså ägnat åt oss att återigen försöka ta oss ut ur Tjeckien, och nästan trott att vi råkat ut för någon slags förbannelse. Det gick liksom inte. Vägarbeten, omledningar, omledningar för vägarbeten på omledningsvägen, bilköer… Men till sist, alltså ungefär ett dygn efter att vi hade tänkt oss, så kom vi ändå in i Österrike. Sedan gick det på ett kick att köra till Wien, hitta en campingplats med lediga platser, tvätta kläder, tömma toa, laga middag och ge sig ut på kvällscykelfärd längs med Donau.



I morgon ska vi turista inne i Wien.