Alltså. Här sitter jag och ska försöka knåpa ihop ett litet tal att hålla till Erik på hans stora dag imorgon. En mamma bör ju göra sådant.
Men jag kommer fan inte längre än att skriva inledningsraderna:
"Finaste son,
Idag tar du studenten..."
... innan jag fullständigt bryter ihop över tangentbordet och börjar storböla. Studenten. STUDENTEN. Min son slutar skolan och blir vuxen och JAG KAN INTE FATTA. Han började ju förskoleklass nyss???
Det kommer aldrig att gå, det här. Hålla tal? När jag kommer att gråta ut mot hans axel efter rad 2 på min minneslapp?
Jeezus.
OK - skärpning nu. Intag i morgon först två glas rosévin, och kör sedan på med talet. Det är ju inte som att jag är den första mamman i världshistorien som släpper ut sin lelle gosse i livet.
Men ändå...? Erik i studentmössa och kavaj och stor och färdig och...
Nu gråter jag igen. Det här går aldrig vägen.
Du kanske inte är den första mamman i världen, men det är ju första gången du släpper ut en son i livet! Lipa nu så kanske det är gjort sen och du kan hålla ditt tal när det väl gäller. Lycka till!
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaJa, så blev det - när det väl var fest och dags att tala gick det hur bra som helst. Jag lipar tydligen bäst när jag får sitta ifred någonstans och verkligen vältra mig i nostalgi och livsfrågor. Igår grät jag ingen gång - var bara himla glad hela tiden...!
Åh vad jag känner igen det där! Här var det dottern som tog studenten och jag kan inte för mitt liv b e g r i p a hur det har gått till! Förvisso är hon stor och klok och fantastisk och allt det där, men samtidigt är hon någonstans mellan fyra och åtta, ständigt pladdrande, med åsikter om allt. Det gör- och har hon förvisso nu också, men ändå...
SvaraRaderaJag höll tal. Ett riktigt bra ett faktiskt. Hon fick änglavingar (för att hon nu är flygfärdig), doc Martens (för att fortsätta ha fötterna stadigt på jorden), Godnattsagor för rebelltjejer och toapapper med Donald Trump. Jag lyckades citera Anna Maria Lenngren och förmedla åtminstone en bråkdel av all kärlek och stolthet utan att storgråta, men sedan kände jag mig som en punkterad ballong!
Hur gick det för dig? Överlevde du?
Förlåt att jag inte svarat förrän nu, har tappat funktionen att bli aviserad om kommentarer i mail, men nu åtgärdat det...
SvaraRaderaVad fint ditt tal låter, och så bra med sakerna som hon fick till! Jodå, jag lyckades hålla talet utan att börja gråta vilket förvånade mig - jag grät mer när jag skrev det. Däremot höll min dotter ett tal till storebror som tog studenten, och då grät jag. Det var så fint, och jag var så stolt!