måndag 31 augusti 2015

Klädhandlandet som är av ondo

När jag nu ändå är inne på det här med att köpa kläder, och skryter om hur jag faktiskt handlade en hel del i den gångna helgen, så kan jag ta upp värsta överkursen i ämnet klädhandling: att köpa behå. Jag borde verkligen köpa några nya behåar. Typ igår. Eller förra månaden. Eller året. Jag AVSKYR att köpa ny behå. Alla storlekar är fel. Ljuset är fel. Varenda behå är läskigt obekväm. Eller ful. Och SKULLE jag mot förmodan hitta någon som sitter bra och är snygg, så kan man väl ge sig den på att den kostar en halv månadslön, och då är jag för snål för att köpa den.

Så när jag hittade den här serien på nätet (här snodde jag den) så jublade jag över varenda bild i den. Precis så här är det. Varenda gång!









söndag 30 augusti 2015

Livet är alldeles för kort för att inte ha blommiga ben

Igår gjorde jag något mycket o-carolinskt: jag var och handlade kläder. Och inte nog med det - jag åkte inte hem igen utan att ha hittat något. Nej, jag handlade kläder. Faktiskt.

Det är en nystart att börja ett nytt jobb, med nya människor och nytt allting. Och mitt i allt det här nya har jag tydligen bestämt mig för att lägga gamla tråk-Carolina i jeans och hoodie alt. jeans och trist pikétröja på hyllan. Nu stegar Carolina fram i klänningar. I blommiga tights. I kjolar. I sköna kläder, och kläder att bli glad av. Och jag är glad! Livet är alldeles för kort för att inte ha blommiga ben om det nu är så att man känner för att ha blommiga ben. Och jag känner alldeles väldigt mycket för att ha blommiga ben just nu, tydligen. Och så har jag köpt en blommig datorväska också.

Så det jag köpte igår? Klänningar. Fyra stycken! Två koftor - en kort och en lång. Och så ja, en skjorta också. Jag handlade kläder! Till mig! Heja mig!


tisdag 25 augusti 2015

I avdelningen vägmaskiner jag inte visste fanns har jag nu kommit till...

...den kombinerade lastbilen-slash-traktorn som mycket sakta kör längs med landsvägen och via en avancerad rörkonstruktion sprider ut en sträng med grus i gränsen mellan asfaltsbanan och själva diket.

Nämen helt ärligt - ni hade heller aldrig sett en sån maskin, va? Eller anat att den fanns? Fast det är klart - kollar man på alla vägar så är det banne mig en grussträng som ligger mellan asfalt och jorden. Och den måste väl fyllas på ibland? Jag är bara så HIMLA tacksam att det inte är just jag som måste jobba med att fylla på grus längs vägarnas gränser i otroligt sakta mak.

Precis som jag är lika tacksam att jag inte kör vägrensklippmaskinen eller vägreflexskrubbarmaskinen som jag skrev om här.

Eller tvätta-vita-strecken-maskinen som jag såg en annan gång.

För mig känns det så vansinnigt mycket roligare på jobbet om jag som idag har som uppgift att sätta ihop en tipslista på bra högläsning för en skola som vill bygga upp en egen bank av högläsningsböcker. (hurra!) Men vi är alla olika. Grussträngspåfyllartypen har säkert gott om funderartid på jobbet i alla fall.

För övrigt var det någon dryg vecka sedan jag siktade denna vägmaskin. Gruset har inte behagat stanna kvar i sin sträng, utan ligger utspritt i högar ute på vägbanan, i en nerförsbacke, i en krök, och känns rätt slirigt att köra i. Kanske grussträngspåfyllartypen funderade lite för mycket på annat på jobbet och inte koncentrerade sig som hen skulle?


lördag 22 augusti 2015

30-årsfirande vid havet

Förra helgen var vi i Kalmar och firade min bästa lillasyster Idas 30-årsdag. Hon har uppenbarligen hand med vädergudarna som snällt levererade den sol hon hade beställt.

Allra först på lördagen ville Ida att vi alla skulle äta hotellfrukost tillsammans. Men eftersom Kalmar behagade anordna Ironman, ett triathlon av grymmaste sorten med många deltagare och åskådare, just denna lördag så var samtliga hotell fullbokade. I stället blev vi bjudna på frukost nere i Kalmarsundsparken. Gigantisk frukost, i solsken vid havet? Samtliga hotellfrukostar kan faktiskt gå och dra något gammalt över sig i jämförelse med det. Punkt.


Efter denna fina inledning på dagen hade trettioåringen beställt "dag vid havet". Sålunda packades mat, filtar, presenter och annat in i bilarna och vi for till Öland, till Äleklinta norr om Köpingsvik, där vi njöt av denna "dag vid havet". Helt fantastiskt, och jag funderar smått på att låta reklamera det faktum att min egen födelsedag inträffar i slutet av oktober. En dag vid havet då blir liksom inte riktigt samma grej.

På väg över Ölandsbron mötte vi ett antal triathleter på cykel. De hade då avverkat ungefär halva sin cykling, en nätt liten runda på 18 mil. En riktig Ironman består av 4 km simning, följt av 18 mil cykling och avslutas sedan med ett käckt litet maraton med 42 km löpning. (hallå?! fatta träningsmängderna som krävs för att genomföra detta??)


Men vi lät triathleterna kämpa vidare, och körde till Äleklinta och havet och ägnade oss åt slappande på filt, doppande i hav (inte jag, nöjde mig med att doppa fötterna. Det var max 16 grader i det där vattnet.) ätande av mat och tårta, drickande av öl och kaffe och utövande av allmän vällust.

En dag vid havet? Bra val, Ida!! Och tack för att vi fick vara med!


Himla bra sätt att få honom att hålla sig lugn och stilla...?
Moster och systerdotter är mer än lovligt lika varandra. Är vi helt säkra på moderskapet här? Eller är de systrar? Egentligen??


Mannen som vägrade gå två gånger...





måndag 17 augusti 2015

En varg som hittat sin flock?

Idag började sonen gymnasiet! Han fick i det närmaste skära sig loss från sin jobbiga mamma som skulle förmana och tjata och oroa sig i allmänhet (har du busskortet? nycklarna? koll på busstiderna hem? pennor? ). Helst hade nog den där mamman krupit ner i sonens ryggsäck för att på bästa åskådarplats verkligen kolla så att lille ponken klarade av att ta sig ut i stora världen själv utan henne. Åka buss till stan själv, liksom? Utan henne? Hitta rätt på en gigantisk ny skola? Ta in massor av information? Utan sin mamma??? 

Men sonen skalade av sig sin jobbiga morsa och åkte iväg. Han är numera sexton år (kan inte nog påpekas) och klarar sig utmärkt bra själv, tack så mycket.

Och lille ponken HADE klarat sig utmärkt bra utan att ha mamma med i ryggsäcken. Hela kvällen pratade han på om alltings förträfflighet på denna nya skola. Ny dator hade han med sig hem också. Och hans klass, där han inte känner någon sedan tidigare, verkade vara full av trevliga typer. "Mamma, jag tror de är som jag. Bara det här: precis alla i klassrummet hade armbandsklocka på sig!"

Det blir nog bra, det här. Jag får väl helt enkelt lära mig att låta honom leva sitt eget liv numera.


fredag 14 augusti 2015

Guldstjärna utdelas härmed

Ibland går saker och ting så himla smidigt. Nästan tappa-hakan-smidigt.

Som igår. Jag skulle lämna bilen på service, och normalt när sådant ska ske i det här hushållet så brukar vi få krångla med att vi kör två bilar till verkstaden, lämnar in bilen som ska servas och sedan måste den ena av oss skjutsa den andre till jobbet för att sedan själv köra till sitt jobb. Sedan omvänt på eftermiddagen, förstås. Visst, det finns lånebilar och sånt där, men när vi kommer på att fråga efter dem är de alltid bokade.

Igår skulle Polon in på sin första service, och eftersom jag numera jobbar i Trelleborg så bokade jag in den på Volkswagen i Trelleborg. Jag tänkte väl sen ta bussen, eller promenera (även om det var långt) bort till biblioteket men kollade ändå när jag bokade om det fanns lånebilar. Nä, de var alla bokade men "vi kan köra dig till jobbet".

Que?

Jodå. När jag anlände till verkstaden stegade raskt en av de anställda där ut och körde mig till jobbet - i min bil.
När bilen sedan var klar efter två timmar så fick jag den levererad till mig utanför jobbet. Servicepappren låg klara i passagerarsätet (har serviceavtal så behövde inte fixa med betalning) och chauffören fick skjuts tillbaka till verkstaden med en annan kollega i en annan bil så jag behövde inte ens följa med tillbaka. Bara ta nyckeln, sätta mig i bilen och köra in den på personalparkeringen.

Vilken service, va? Stor guldstjärna till Volkswagen i Trelleborg för den.


tisdag 11 augusti 2015

De flygande blyertsstreckens tid.

Det kryper i mitt skinn. Eller rättare sagt mitt skinn. Och nej, det är inte löss eller loppor. Inte heller är det inbillningssjuka. Ett litet försiktigt krypande är det, helt planlöst vandrande, och lyckas man till sist nypa tag i det där som kryper så är det det allra minsta och pyttigaste lilla kryp man kan tänka sig.

Trips. De här små jämra flygande blyertsstrecken som far runt i luften nu, särskilt om man bor nära en åker där det skördas. Och det gör vi. Vi bor nära många åkrar, och det skördas och det skördas och det flyger trips i luften och i trädgården och in genom myggnäten i vårt fönster och in bakom tavelglas och i skåp. Och på mina armar. Och i min svettiga nacke. Och i mitt hår.

Jag gillar INTE trips.

Inte heller gillar jag när det kryper lite mer bestämt längs med ena överarmen, jag försöker borsta bort det som kryper och så nyps det helt plötsligt till i armen. Som ett litet stick. Det gillar jag inte alls. Det hände igår, och det var en tvestjärt som tyckte den skulle krypa in i min ärm.

Och de där tvestjärtarna, förresten. De tycker att de äger vår brevlåda. Öppnar man locket på den så myllrar det förnärmat runt en härva tvestjärtar i botten och tycker att man kommer och stör. "Men ursäkta mig då, ska bara ta de här räkningarna" liksom.

Trips. Tvestjärtar. Flugor klockan fem på morgonen. Augustis mindre roliga inslag.


fredag 7 augusti 2015

Arga mamman

Vi (eller jag...) äger vääääldigt många muggar. Trots att jag pga platsbrist fått göra mig av med muggar flera gånger genom åren. Jag kan inte låta bli att köpa nya, jag får liksom Behov när jag ser en fin mugg. Färgen, eller formen, eller den roliga texten, eller flera muggar i olika färger som är fina ihop...

Så vi har många muggar. Det borde ju egentligen inte göra något om ens barn råkat tappa en av dem i golvet så den går i tusen bitar. Jag borde verkligen inte bli arg. Det var en olyckshändelse. Och vi har så många. Och även om det var en fin Höganäsmugg borde jag ändå inte blivit arg - jag har många Höganäsmuggar (också). 

Men det blev jag. 

Det var min enda gula. Och min favorit. 

Bad mummy. Bad, bad mummy. 

Han dammsög ju till och med golvet efteråt. 

tisdag 4 augusti 2015

När fem personer ska bli ett vi

Nu är jag strax på väg till min andra arbetsdag på nya jobbet i skolbibliotekariepoolen i Trelleborg, och ville bara komma med en kort rapport från den första dagen av mitt nya liv. Det var liksom sju år senast som jag bytte jobb så det är mycket att ta in, att fundera över och jubla över. Men grundkänslan är den här:

Det blir nog bra, det här.

Det kommer att ta tid, och någon rutinbestämd vardag har jag inte i sikte på mycket länge - men det är just det som är en del av det som är bra. Vi testar, vi gör nytt, vi utvärderar. Vi pratar med folk, vi visar på möjligheter - men vi har absolut inga "så här brukar vi alltid göra" och definitivt inga "men vi brukar inte göra så" än. Och det var precis den här känslan jag ville åt när jag tog det här jobbet. Känslan av att gå på ny mark.

Igår, då? Jag kom hem och var helt trött i huvudet som snurrade av alla nya namn, ansikten, koder, placeringar av nödutgångar, praktiska rutiner, nytt nytt nytt. Som det brukar vara på ett nytt jobb. Och visst skrev jag först att det var sju år sedan jag senast gick igenom det här - men dessförinnan har jag ju en gedigen erfarenhet av att komma ny till arbetsplatser (tänk alla Profficeuppdragen...). Och sällan har jag varit med om att blivit så väl omhändertagen som jag blev igår. Allt var liksom på plats. Dator, med inloggningar, nyckel, koder, säkerhetsgenomgång, bokad tid för att få en telefon, eget skåp... det kändes och märktes att jag och mina blivande kollegor var väntade, efterlängtade och förberedda för. Fantastiskt, faktiskt!

Och vi pratade och pratade. Och ska prata och prata idag. Det vi gör nu innan skolorna sätter igång är att få oss fem personer till ett vi.

Som sagt - det blir nog bra, det här.


måndag 3 augusti 2015

Jag är inte cyklist - jag är bara lite tveksam till mängden bilar

Det där bröllopet vi var på i lördags - framåt småtimmarna kravlade vi oss ut i husbilen som vi listigt nog hade tagit med oss för att övernatta i. Men inte kunde vi somna direkt, inte. Nädå - den LGska humorn tog fatt i den där "jag är inte basist men..."-tråden från facebook i somras fast pratade om cyklister i stället:

Bara för att jag tycker om att transportera mig själv med en tvåhjuling gör det inte mig till cyklist!

Jag har minsann rätt att ta cykeln till jobbet då och då utan att behöva bli kallad cyklist.

Smygcyklist - cyklar bara på natten.

Jag är inte cyklist - jag bara tycker det börjar bli läskigt många bilar på våra vägar. Men det vågar man väl inte säga i det här landet längre!

Jag är inte cyklist - jag bara gillar att köra fort utan att behöva ta på mig bälte.

Bara för att jag gillar att ha spandextights med extra vaddering på mig behöver jag väl inte vara någon cyklist.

Alltså - jag är ju inte någon cyklist, men jag anser att alla fordon bör ha minst fyra hjul.

Alla cyklister har inte cykelhjälm - men alla som bär cykelhjälm är banne mig cyklister.

Och så vidare, och så vidare, och så vidare... vi drog även in lite kanotister och andra -ister, och
det fnittrades och fnissades så att husbilen stod och småsvajade. Men sånt får man ta efter vin och dans i en sommarnatt.

Bara för att man kan hålla balansen på två hjul behöver man inte vara någon cyklist, faktiskt.

söndag 2 augusti 2015

Bilder från ett bröllop

Igår var hela familjen LG på bröllop. Det var Håkans kusin Stefan som gifte sig med Cecilia, i trädgården till Hantverkargården i Vellinge. Alldeles lagom stort var det, bröllopet, högtidligt och fint och med strålande solsken. Det var mycket god mat, gott vin, fantastiska tårtor och många fina tal. Och så var det ROLIGT!! Vi dansade och dansade och dansade så mycket och länge att Lisa fick ont i knäna och jag var helt svettig.



Blomsteruppsättningarna har bruden och brudens döttrar själva gjort!
Och de kan inte bara det där med blommor - även tårtorna har brudens döttrar gjort. SÅ fina och goda! (den längst bak är en chokladtårta)
Erik och farfar Nisse
Landin-Grubb-Ahnfeldt-Andersson: Carolina, Lisa, farmor Anne, kusinerna Julia och Hanna, faster Åsa och Håkans moster Irene
Grubb-Andersson-Jörgensen: Håkan, brudgummen Stefan, farbror Jörgen, farfar Nisse, Erik, Irenes man Rolf
Och så här presenterades LGs i menybladet
Tack Stefan och Cecilia för en underbar kväll!