Carolinas husbilsäventyr 2

Egentligen är det inte så mycket husbilsäventyr över min tisdag - även om jag tillbringade en god stund med att säkra markisen på den för blåst. Ena benet hade steppat iväg en bit fast jag satt en rejäl tältpinne genom foten på den (låter ju helt hemskt men så är det) så nu tog jag fram de farligt oranga stormlinorna och band fast hela härligheten via ytterligare pinnar i marken. Nu kan det blåsa bäst det gitter för nu sitter det fast.

Hoppas jag.

Nå. Idag var det alltså inte hjul som tog mig fram utan mina egna ben. De gick långt. Över 26 000 steg sa telefonens hälsoapp på ett trovärdigt sätt. Jag och mamma gick (ja, ja, vi höll avstånd till varandra...) en etapp på Kalmarsundsleden, från Bottorp till Stensö. Bottorp är en liten prick på kartan söder om Kalmar, och därifrån gick vi på asfalterad väg. Och ännu mer asfalterad väg. Utsikt: åkrar. Ännu fler åkrar. Efter en stund började jag bli muttrig. Jag vill gå på stigar i naturen när jag vandrar, möjligen med lite skogsvägar här och där - inte kilometer efter kilometer på väg med tråkig utsikt. Jag höll på att ge dagens vandringsetapp 1 känga av 10 i betyg, men sedan vek leden av från vägen och hoppade in i världens finaste hagmarker med ekar och rösen och blommor och grejer. Jag slutade muttra och betyget hoppade upp några steg. Det hjälpte nog lite att vi precis hade stannat för att fika också. Eftersom asfalten och åkrarna var jämmerliga som utsiktsmaterial för fikapaus hade vi stannat vid Hossmo kyrka. Den är gammal och fin och ståtar med klockstapel:

Sedan sjönk betyget åter till 1 känga av 10, en trasig känga till och med, när vandringsleden gick på en cykelväg vid sidan om gamla E22an genom Rinkabyholm. Och vidare via världens spikrakaste gamla banvall. Men hallå, hur kul är det här?? Som cykelväg, ja. Som vandringsled? No way. Särskilt inte som det några minuter efter det här fotot togs också kom en störtskur...

Nå. Regnet och trista cykelvägen upphörde samtidigt när jag fick vika av och åter gå in i fin natur. Och jag gick och funderade (ja, vid det här laget hade mamma lämnat sällskapet och blivit hämtad av Mats i bil eftersom hennes ena fot bråkade) över varför jag tycker så mycket om att gå vandringsleder och inte bara vanliga skogsstigar. Det är det här med märkningen och planeringen - jag vet att stigen jag går på leder någonstans. Det är inte någon sån där stig som plötsligt försvinner, eller som leder till en åker och tar slut, eller som är dränkt i något kärr eller så. Nej, den leder vidare och vidare, mil efter mil om jag skulle vilja. Kommer det ett vattendrag finns det en bro. Kommer det ett staket finns det en stätta. Kommer det ett kärr finns det en spång. Och någon har gjort sig arbete med att märka ut leden så att jag vet att jag är på rätt väg. Jag gillar det!

Dagen innehöll också en pizza från Pizzapalatset som har de mest fantastiska kreationer. Jag provade Ölandspizza som visade sig vara inte bara ett landskap utan ett helt ekosystem:

Ölandspizzan

Lammfilé, nykrossade svart peppar, olivolja, marinerad vitlök, chili, grillad röd paprika, rosmarin och bearnaisesås.

Mycket god. Den intogs i sällskap med rött vin, mamma, Mats samt grannarnas intresserade katt. Denna katt är tämligen vindögd och väldigt söt. Här säger den hej:

Och även om dagen innehöll många steg på mycket asfalt, krånglande stormlinor och en hel del regnskurar så är det sammanfattande betyget ungefär det som står vid en av campingens parkbänkar:

Carolinas husbilsäventyr 1

Nu är det måndagkväll och jag har inlett min husbilssafari på egen hand. Just nu står jag på Stensö camping i södra Kalmar och det är en väldigt fin junikväll. Sorgligt och nästan spöklikt är det att det bara är jag och min husbil som står på den här delen av campingen... alltså, det finns en hel del andra campinggäster men de häckar längre in på området. Den här delen är speciellt gjord för husbilar, med mindre tomter och platta "parkeringar", och här brukar vara ganska fullt. Så icke nu.

Men OK för mig, så får jag ha hela härligheten för mig själv. Lite tristare är det för tjejen som står och sjunger vid den närliggande restaurangens uteservering. Där sitter kanske två gäster - men hon kör hela sitt set med alla låtar och mellansnacket, mikrofon och högtalare och alltihop. Hoppas hon ser min ensamma husbil här borta och fattar att även jag är en del av publiken.

Hittills har jag hunnit komma hit, markerat mitt revir med markis och matta och stolar och elsladd och cykel och lite så där. Och så har jag suttit vid en brygga och fikat med mamma och Mats, en sommarkaka och jordgubbar. Det var fint. Vi var utomhus, kramades inte och höll avståndet rätt bra. Nu ska jag strax ge mig ut på kvällspromenad (Stensö om kvällen är en väldigt fin plats, här finns många utsikter att stanna vid och fundera en stund), men först vill jag bara skryta om min husbilskörning hit: den gick väldigt bra. Jag lyckades till och med slappna av i axlarna och sjunga med i musiken.

Jag körde om en hel del lastbilar och annat löst folk, bland annat en stor slamsugarbil från SITA, ni vet en sån där som det luktar rätt illa om när den är igång med sitt värv? Den hade ett registreringsnummer som började på AXE... hehe. Jodå, verkligen en doft för den riktige mannen :)

Det satt jag och fnissade över ända tills jag kom till Listerlandet och pausade körandet för att köpa två liter jordgubbar (à 50 kr).

Nu: junikvällspromenad.

Om borde

Här sitter jag och har precis gått på semester, och håller de kommande sex veckorna som ett ömt litet fågelägg i mina händer.

Jag vill göra roliga saker och saker jag själv mår bra av. Jag vill inte stå uttråkad inne på Biltema eller Ullared eller vid kön till provhytterna i klädaffären på något köpcenter eftersom vi har kompromissat och gjort något som "alla" kunde vara OK med. Jag vill inte stampa runt här hemma irriterad över att ingen annan ser det som borde göras här hemma och vara den som tjatar och tar tag i. Jag vill överhuvudtaget inte ägna min semester åt "borde". "Borde" ska jag försöka trycka ner i något djupt hål och glömma bort. Resten av året är fyllt av "borde" och "måste" och "hinner inte" så de här lediga veckorna ska jag ägna åt nuet. Ska.

Och jag har så svårt för det. Så svårt att sitta i stolen i det underbara uterummet med boken och göra bara det utan att samtidigt ha det där gnagande i bakhuvudet och magen: borde ju absolut dra upp lite ogräs. Borde verkligen, herregud verkligen städa kylskåpet och köket och bokhyllan och under sängen och alla andra ställen som smuts samlats i hälsovådliga mängder de senaste tjugo åren. Borde skriva i bokbloggen. Borde bli färdig med kulturkolloinlägget. Borde ut och springa. Borde öppna den här bloggen och skriva lite finurligheter så att folk (mamma) inte tror jag har somnat in. Borde köpa en ny soffa. Möblera om. Borde dutta med krukväxterna. Borde gå igenom alla recepthäften från City Gross matkasse vi fått de senaste 3-4 åren och bestämma om något ska sparas. Och borde förstås gå igenom alla lösa recept som har sparats och organisera in dem i pärmar. Borde skicka iväg foton att framkallas till fotoböcker. Borde... jag har en hel lista i min telefon på allt jag borde.

Screw that.

För under den listan har jag en annan lista, som tar upp allt det jag vill göra. Där står sånt som "vandra", "läsa", "testa nya rabarberkakor", "spela datorspel"... och jag kan förstås tilägga "sitta i vacker natur och glo".

Och jag vill låta dessa sex kommande veckor fyllas av det på den undre listan. Det jag vill göra. Och jag behöver inte anpassa mig så mycket efter barnfamiljsbehov längre, för barnen drar iväg och gör det de vill göra.

Jag ska åka iväg, så mycket jag bara kan. Det är det bästa sättet för mig att ta det där "borde" och trycka ner i ett svart hål. Att vara någon annanstans. Så igår satt jag och planerade vandringar och bokade campingar. Det är jag och husbilen. Först till Kalmar några dagar. Kanske Blekinge. Sedan Österlen. Sedan hem lite och plocka upp oäkte maken, för då går han på semester och vill följa med, så vi åker till Västervik och orienterar lite. Kanske Fårö. Kanske vidare uppåt landet. Kanske han åker hem och stänger in sig bakom rullgardiner för att spela datorspel - men då åker jag vidare själv. Jag törs.

Och jag vill inte låta det där jämra "borde" ha sönder min semester.

Carolina på besök i skovetenskapen

Klockan är 12.25 och jag har redan hunnit göra av med 3248 kronor. Så går det när man sitter där med gott kaffe i slutet av en långfrukost en ledig dag, med surfplattan framför sig och hela världen på bekvämt avstånd. Och så drabbas man av snilleblixten att "tänk om jag skulle ta tag i att leta efter nya orienteringsskor?". Mina orienteringsskor har hängt med i en del lera nu och har de senaste månaderna glappat så med en sula som hänger löst att jag dels har fått ett antal gliringar av klubbkompisar (du vet att det finns skoklister, va?)(ja, men det brukar inte funka så bra, särskilt inte som man måste tvätta och torka och gulla och pressa och inte pallar det utan bara kladdar loss och sedan förvånas över att det släpper efter bara någon timme). Dels har jag snubblat i skogen ett antal gånger när sulan har fastnat i någon sten eller gren och jag + kropp har fortsatt i full fart framåt. Vi har klarat oss än så länge, jag och kroppen, men det är att utmana ödet.

Jag är inte en sådan som sitter och kollar runt på skor och andra löpprylar lite så där i allmänhet för att hålla koll på vad som finns, jag är rätt så väldigt ointressad av prylar. Skorna ska liksom bara sitta där på mina fötter och vara sköna - sedan vilka skor som är skönast och hur de hittar sin väg till mina fötter är skittrist att ta reda på och jag skjuter upp det i det längsta. Helst köper jag samma märke som förra gången. Om jag vet vilket det är.

Nu kom jag alltså på det här med orienteringsskor, med skatteåterbäringen lämpligt nog nyinkommen på kontot. Eftersom jag inte hade någon aning om vad skorna jag redan sprang i - och som var sköna ända tills de gick sönder - hette i märke och modell, så fick jag knata ut i garaget, leta upp dem och i trasigheten försöka utröna märke och storlek. Oroc 280, stod det på en vit liten lapp. Jaha. Googlade det, och fick upp en hel vetenskap. Fick också upp ett erbjudande om att Inovate-8 Oroc 280 [insert ytterligare mystisk bokstavskombination] Woman såldes ut till mindre än halva priset. Tyvärr inte i min storlek. Men nya flashiga Oroc 270 och likaledes flashiga Oroc 290 fanns att köpa, med dubbla metalldobbar, superdupermaterial och möjligen också vingar på sidorna. Skillnad på 270 och 290? Fan vet. Jag försökte läsa, men gav upp efter en stunds materialbeskrivningar och tryckte ner Oroc 270 i varukorgen. De är blå och orange och ser snabba ut. Förhoppningsvis kommer jag nu att krossa allt motstånd i höst.

Och när de låg där i varukorgen så tyckte webbutiken att jag skulle ta en titt på Asics Gel Kayano 26 också. Joggingskor, alltså. Precis den modellen jag har (fast några årsmodeller nyare). Mycket tryggt. Och eftersom mina nuvarande joggingskor också har skrikit efter pension några månader nu - så klickade jag ner dem i varukorgen också - fast givetvis fanns det ett antal färgkombinationer att välja mellan - inget ska vara enkelt. Det blev svarta den här gången. När jag sprang Stockholm Marathon 2013 hade jag svarta Asics Gel Kayano, och jag tänker att färgen kommer att inspirera mig till nya stordåd.

Så där ja. 3248 kronor fattigare, två par skor rikare, och nu väntar skogen.

Oöppnade väskor, bokhögar och glada studenter

Veckan rasade förbi, och innehöll för många sena kvällar och tidiga morgnar (i natt sov jag nästan 12 timmar i sträck, snarkade alldeles säkert och drömde om jätteviktiga minnesanteckningar jag tragiskt tappade bort). Den innehöll också väldigt många sjungande studenter, vrålande studenter, fulla studenter på ringvägen kring Ystad (men VAD gjorde ni där, egentligen? Hade ni en plan??) och skrattande studenter.

Jag blir alltid på bra humör av att se studenter. Nästan nära-tårarna-lycklig, varje gång. De är ett sådant koncentrat av lycka och framtid. Allt är möjligt, allt är bra, det är så mycket känslor att det liksom bara går att skrika och vråla och sjunga och dansa. Fuck corona och alla världsproblem, här kommer vi!

Veckan innehöll också högar och berg av utgallrade böcker. Jäklar i min lilla låda vad jag har gallrat böcker, i ett skolbibliotek där jag lånades in som "konsult". Hehe, de visste inte vad de släppte lös. Jag gallrade utan större känslosvall ut Ivar Lo-Johanssons samlade verk, långa deckarserier för vuxna, ungdomsromaner från 70-talet, "pojk"böcker om indianer, trasiga böcker, böcker tejpade med röd tejp i ryggen, böcker av författare som glömdes redan 1985 och mängder, mängder, mängder av böcker inga elever sett åt eller lånat de senaste 10 åren men som stått och fyllt hyllorna och gömt undan de nya böcker som också fanns i biblioteket och som eleverna nu inte hittade. Ivar Lo-Johansson i all ära, men hans samlade verk hör hemma i bibliotek för vuxna, och Gunnel Beckmans ungdomsklassiker från 70-talet hör hemma i minnet och möjligen i 1 ex på universitetsbiblioteket för framtida forskare.

Veckan innehöll vidare en avtackningsfest för en omtyckt chef som nu går i pension, och som bland annat förärades ett nyskrivet och finurligt teaterstycke innehållande ett mumintroll, en hemul och en skattkista.

Och veckan kröntes av ett frukostmöte där det fanns med en glad labradorvalp som under mötets gång hann visa upp alla sina leksaker, sova en del och även attackera en toalettborste.

Vad veckan inte innehöll: Träning. Jag såg en facebookuppdatering som var väldigt bra: "Jag tränar nästan varje dag. I går tränade jag nästan, och idag tränade jag också nästan." Ungefär så var min vecka. Jag har kommit ifrån det här med att gå på gym nu under coronan, men tänkte att jag skulle våga mig tillbaka dit nu. Så i onsdags hade jag med mig gymväskan och skulle dit efter jobbet - men så höll jag på för länge med de där böckerna som skulle gallras på det där dammiga biblioteket. OK, så då tog jag med mig väskan på torsdagen i stället. Nog skulle jag hinna träna mellan gallrandet av böcker och avtackningsfesten för chefen? Så kunde jag komma nyduschad och nyduktig och fräsch som en nyponros till festen? Men att gallra de där böckerna tog aldrig slut. Larmet på skolan skulle gå på 18 - jag var färdig med alla böckerna 17.50 och hann precis ut från skolan innan larmet gick. Gym var inte att tänka på. Men skam den som ger sig! Väskan åkte med även på fredagen, och då skulle jag kompa ut tidigt, och verkligen hinna med att sticka in på gymmet och jobba igenom min stackars trötta kropps bokgallrarmuskler. Fast... när jag slutade var hela jag så trött att jag trodde jag fått corona. Jag struntade hårt i gymmet. I stället åkte jag hem och åt rostbiff, potatissallad, drack vin och tillfrisknade även denna gång hastigt från coronan, gick och lade mig och sov de där 12 timmarna jag skröt om i inläggets inledning.

Nu är det lördag. Jag är ledig. Gymväskan tittar på mig. Säger "kom igen nudå!" Och jag säger: Nä. På lördagar springer jag i skogen i stället. Så nu ska jag göra det. So long!

Om att tydligen smaka väldigt illa

Fästingar har uppenbarligen bestämda åsikter om vem som är god eller inte. Jag är inte god, eller så är det bara det att jag ur fästingsynpunkt luktar så infernaliskt illa att de inte ens vill sätta sig på mig för att smaka.

Det här är förstås väldigt bra. Idag var vi på Sandhammaren och hade orienteringsträning, alltså inte på själva sandstranden utan i den snåriga och mycket gröna skogen precis innanför stranden. Sån där skog fästingar tycker är toppen att bo i. Några klubbkompisar kom i mål och plockade bort mängder av fästingar från sina kläder, och från huden. De gick ner och badade, kom tillbaka och plockade ännu fler fästingar. En kille höll räkningen: ... tjugofem, tjugosex, tjugosju.... Jag såg ingen fästing på mina kläder. Jag kollade armar, armhålor, mage, rygg, ben och alltihop när jag skulle duscha. Ingen. Alls. Det är jätteskönt. Men... tänk ändå? Vilken skillnad? Vi sprang i exakt samma skog?

Undras om det är mitt blod eller min svett som luktar illa? Myggorna brukar inte heller sticka mig. Om dottern har benen fulla med myggbett så har jag kanske ett. Och det ändras tydligen med tid också - när jag var yngre kunde jag få flera myggbett, och jag har haft fästingar. Men det var länge sen nu. Konstigt, men nog inte intressant nog för biologiforskare att undersöka närmare (för i vilket syfte, liksom??)(de har nog tillräckligt att göra med de där covid-viruskillarna)(covid-virustjejerna?)(ok, covid-virus-hen)

Det har säkert med gener att göra. Och jag har en mycket Landinsk uppsättning gener.
- bra sak med Landinska gener: tjockt, slitstarkt hår som inte verkar trilla av i första taget
- bra sak, eller dålig sak, beror på vem du frågar: envisheten. En Landin har alltid rätt. (ja, det är lite småjobbigt när flera Landinare finns i samma rum och har olika åsikter)
- rätt skitjävla dålig sak: födelsemärken, alla dessa födelsemärken som är rätt många redan från början, men med stigande ålder blir allt fler, på armar och rygg och överkropp, många och svarta och en del växer så man borde bli orolig (men man har ju sett farfars rygg så tänker att "va fan")
- jobbig sak: att kolla efter de där fästingarna bland alla dessa jämra födelsemärken
- bra sak, då alltså: att smaka och lukta så illa i insektsvärlden att fästingarna samfällt rusar åt andra hållet och hoppar på andra klubbkompisar, djur och oskyldiga barn.

Om jag är TBE-vaccinerad? Jadå. Trots allt. Omutifallattkanskeändå. När jag nu är så mycket i skogen som jag är.

Tillägg: jag tänkte först ha med en bild på en fästing i det här inlägget, men när jag bildgooglade "fästing" fick jag upp så många vidriga bilder att jag avstod. Gah! Vet inte om jag går ut i skogen fler gånger nu, äcklig-doftig eller ej.

Att våga göra saker som är lite läskiga

Centrala Halmstad. Avlyssnat telefonsamtal från en hastigt parkerad, 7 meter lång husbil med en ensam förare iförd bibliotekarieknut och starka glasögon:

- Håkan, är den här husbilen högre eller lägre än 3,5 meter? För den här genomfartsleden genom Halmstad tänker uppenbarligen gå under nån jämra bro med den begränsningen.
- Eh. Den är nog lägre. Den är ju något lägre än vår förra husbil som väl var 3,10. Tror jag. Eller var den det? Den är nog lägre. Chansa!

Den glasögonförsedda känner sig inte alls lugnad av detta, går först på toaletten (det är SÅ bra att ha en husbil med sig för en sån som hon), dricker lite vatten och letar sedan upp registreringsbeviset för husbilen ifråga. (Vilket säkert hade varit smartast att göra direkt, men det sitter liksom i ryggmärgen efter 30 års o-äktenskap att i alla trångmål ringa Håkan först.) Registreringsbeviset berättar med trygga siffror att husbilen är 2,95 meter hög, så den glasögonförsedda backar elegant (hehe... är det någonsin elegant med 7 meter fordon med påhängda cyklar där bak?) runt bilen, kör tillbaka till genomfartsleden ifråga och kör modigt under den låga viadukt det handlar om.

Temat för helgen verkar nämligen vara "gör-allt-det-där-du-annars-är-rätt-skiträdd-för-att-göra-ensam". Jo, för jag tänker att den här sommaren ska jag och husbilen göra en hel del utfärder på egen hand. Och då kan jag inte gå runt och oroa mig för allt det där som jag då inte bara kan lasta över på oäkte maken. Köra in med åbäket på macken och tanka, till exempel. Det gjorde jag också idag. Ja, såklart vi har varit med husbil på macken förr, väldigt många gånger... men jag har aldrig gjort det på egen hand, och fasen vad stor den är när den ska in där mellan bensinpumparna. Manövrera in den på campingplatsens smala vägar, in på rätt campingruta, rätt position, få den att stå rakt med hjälp av klossar under hjulen. Ansluta den till ström med rätt kablar. Jag har gjort detta förr, men känner mig fortfarande osäker. Backa med den. Köra om långtradare med den på motorväg. Köra på smala vägar med den (och få möte).

Allt detta har jag gjort idag och igår, och måste göra många fler gånger eftersom jag tydligen är så överväldigad av det att jag måste blogga om det...

Jag har bokat en hel vecka i juli för mig och husbilen på Tobisviks camping norr om Simrishamn. 7 nätter. Jag ska läsa, jag ska vandra på Skåneledens etapper som går förbi där, jag ska äta frukost på stranden. Jag ska bara vara. Oäkte maken får gärna ansluta då och då, likaså dottern, (sonen vägrar all husbil) men det är nog bara jag i familjen som kan tänka mig att vara på en plats så länge utan att det någon orientering i närheten som aktiverar. Det ska bli jätteskönt!

Annars har förstås gångna veckan handlat om studentfirande. Lisa var nöjd med sin dag, och har aviserat att hon nu ska gå in i någon typ av identitetskris ("jag vet inte riktigt vem jag är när skolan har slutat?"). Hittills har identitetskrisen tagit form i att hon tar långa sovmorgnar, letar efter en lämplig ny dator att köpa samt läser fan-fiction (på min dator) utan att ha dåligt samvete för att hon egentligen borde göra något annat.