söndag 31 maj 2020

Nittonåringens söndag

Idag firar vi att Lisa fyller 19 år. Hon säger att det inte känns så där himla märkvärdigt att vara nitton, mest ungefär som det var att vara arton faktiskt. Och att det var större att fylla arton och bli myndig, fixa med bankkonton och kunna beställa alkohol på restaurang (även om hon inte har utnyttjat det sistnämnda så där väldigt ofta)(eller alls).
Ännu är hon tonåring, men det är nu alltså de sista skälvande månaderna vi har en tonåring i huset. Sedan drar hon iväg på egna äventyr. Coronan stoppade det tänkta året som au-pair i London, men hon hoppade nu över det i sin livsplanering och gick direkt på det som hon kanske tänkte sig efter London: att söka in på förskollärarprogrammet. Vill hon resa senare, när coronan lär sig veta hut och lugnar ner sig några hekto, så kan hon ju alltid pausa utbildningen och göra det då.

Och hon har valt att söka in på Uppsala universitet, Campus Visby, så i slutet av sommaren tar alltså min dotter sitt pick och pack, sina nya påslakan och handdukar och sin elvisp och sina böcker och sitt nagellack och sina smutstvättshögar och sina paradisträd, och flyttar till Gotland. (Om hon kommer in, alltså.)(Men det bör inte vara några problem.) Och på Gotland bor ju alla de små kusinerna hon längtar så efter, och familj och släkt, så det är inte på något sätt så att hon flyttar till ensamhet och enslighet.

Det är bara det att hon flyttar ifrån mig.

Pianot kommer att totalt damma igen här hemma, och vem ska nu sjunga i duschen så att kakelplattorna får vad de tål??

Well. Är det något jag är säker på, så är det ändå att Lisa kommer att hålla kontakten. Jag kommer även fortsättningsvis få många sms med hjärtan i. Bra det.

Vad gör vi då, denna nittonårsfödelsedagssöndag? Testar videomöten inför studentfirandet på tisdag, till exempel. Studerar de meterhöga ogräsen i rabatterna utanför och tänker att "dem tar vi på tisdag, vi ska ju ändå vara lediga hela dagen då?" Äter fondue, här hemma, eftersom det var födelsedagsbarnets önskemiddag, och hon ville inte att vi skulle gå ut på restaurang. (meh! gå ut och äta två dagar före studenten? Onödigt.) Bakar vårt sedan 40 år eller så tillbaka mest älskade bakverk: "Sommarkaka", eftersom detta är födelsedagsbarnets val av tårta. Även om det inte är någon tårta utan en glorifierad sockerkaka med marängöverdrag. Vi ska dock ha jordgubbar och grädde till.

lördag 30 maj 2020

Ett till stora delar censurerat inlägg

Ibland är det inte lätt att veta vad man ska skriva här, när det man gjort under dagen är lite hemligt eller så. Eller så skriver man saker och tänker inte på att vem som helst kan läsa. Som den gången jag stolt lade upp foton på mina nyplanterade blommor vid trädgårdstrappan, blommorna jag planterat i den stora kopparkittel vi haft sedan vi flyttade in i det här huset och hittade den i garaget. Nästa morgon hade ju Shady Anonym Bloggläsare varit här och snott kopparkitteln, och lämnat mina stackars blommor i en övergiven hög med jord. Eller om det var någon annan slem skurk som råkat ha vägarna förbi byn i jakt på lite koppar att samla in för att sälja...?
Nå, just nu var det egentligen mest en närstående familjemedlem jag tänkte på, en som ofta läser mina inlägg och kanske inte vill läsa exakt vad jag har köpt och gjort inför hennes kommande födelsedag och studentfirande...

Så idag har jag alltså först varit på XXX för att skaffa ny XXX till XXX. Det gick bra. Jag hittade rätt storlek. Därefter körde jag över till XXX för att hitta en XXX från XXX åt XXX. Jag valde mellan XXX och XXX men till sist blev det en XXX. Hoppas XXX blir glad för detta. Sedan gick jag och köpte vispgrädde till morgondagens XXX.

Himla rafflande blogg, detta. Jag har alltså varit iväg en god stund av dagen för att köpa grädde. Allt annat är censurerat. Håkan har för övrigt ensam varit iväg till XXX för att titta på en XXX men det är också hemligt än så länge.

Och så har jag äntligen fått min tavla inramad. Det är ett tryck av en illustration i en barnbok, Snösystern  (av Maja Lunde), och illustratören heter Lisa Aisato. Alla illustrationerna i boken är fullständigt fantastiska, men den här gillade jag allra mest. När jag sedan upptäckte att Aisato har en webbutik, och att just den illustrationen fanns att köpa, så villhövde jag den så mycket att jag beställde...




onsdag 27 maj 2020

När balkläder vill bli använda

Det är mycket som är annorlunda med 01:ornas studentfirande. En del (som flakåkandet och skrålandet genom Malmös gator, det de sålde kakor för i höstas för att kunna hyra maffigaste ljudanläggningen till) blir inte alls av. Annat blir av, fast under andra former. Utsläppet på skolgården, till exempel. Det blir av, men mer utspritt i tid, och så det att varje student bara får ha två inbjudna gäster att ta emot ute på skolgården. Jag och Håkan är glada för det, i alla fall - i Lund får studenterna bara ha en gäst per person, och i vissa kommuner och på vissa skolor får det inte komma någon alls (i stället får de se på via live-sändning på sociala media). När vi väl kramat om vår dotter och hängt på henne buketterna så är det strikt tidsschema för att snabbt ta oss ut från skolgården (vi har förresten anvisade platser där, och måste visa upp våra inbjudningskort för att ens komma in) via den enda utgången som är öppen. Väl hemma väntar studentmottagning - men i princip utan släktingar eftersom de flesta sådana Lisa har bor för långt bort för att få komma hit. Några är vi som ska vara med och fira, i alla fall, så det blir något. 

Och så studentbalen, då. Den som Lisa och de flesta andra skaffade kläder till långt före coronan ens hade börjat tala andra språk än kinesiska. Studentbalen som skulle gå av stapeln på Luftkastellet i Malmö, med middag och dans och glamour. Den blev inställd. Men kläderna krävde ju att få användas och visas upp! Foton skulle ju tas! Tal skulle hållas, välkomstdrinkar drickas under mingel och sånger skulle sjungas...! Så Lisas klass bestämde sig för att ha en egen bal. Eller, ja, ska vi vara riktigt strikta så var det väl en fest de hade - men de kallade det för bal och så tog de alla på sig sina fina balkläder, och var så fina och uppklädda som det hade tänkts från början. Sånghäften trycktes upp, mentorn höll tal så att intet öga var torrt, hår var lockade och slipsar knutna. Och det fotograferades. Mängder av foton! Och dessutom var Sydsvenskan där och gjorde ett reportage om det hela. Jättekul! 

Här är de foton som passerade den stränga Lisa-väljer-vilka-som-får-visas-kontrollen, plus en skärmdump på tidningsartikeln (SDS 2020-05-27):










måndag 25 maj 2020

Att komma iväg på morgonen

Fördelen med att åka buss och tåg till jobbet är att jag faktiskt kommer iväg på morgnarna. Klart det är stressigare, men jag låter bli de där bli-sen-grejerna, eftersom jag helt enkelt bara måste köra senast ett visst klockslag för att inte missa bussen i Klågerup.
Just nu kör jag i stället bil hela vägen till jobbet - dels för coronan och allt det där, dels för att det är åttiotre gånger skönare att köra bil i maj med ljusa morgnar och kvällar, torra vägar och blommande rapsfält, än till exempel i januari med eländigt mörker, slask och allt det där som är då. Det går rätt mycket fortare att köra bil, faktiskt: 40 min från dörr till dörr att jämföra med de 80 minuter det tar från dörr till dörr när jag kör bil till Klågerup, åker buss Klågerup-Svedala, väntar på tåget där i tio minuter, åker tåg Svedala-Ystad och sedan promenerar från stationen till biblioteket...

Men komma iväg på morgonen utan "deadline"? Svårt. Det kan vara en diskmaskin som tycker att den ska tömmas. En bok som inte vill sluta läsas. Lite te till som behöver drickas. En ögonfrans som måste plockas. Eller som i morse: kläder som bråkar. Byxorna som inte alls funkade med den där blusen. Byxorna som faktiskt inte funkar alls, fasen också. Eller skorna som blev fel. Eller när alltihop känns för varmt. Eller för kallt. Eller när "idag-ska-jag-ha-färgglatt-på-mig-för-det-är-en-sådan-dag" efter en titt i spegeln byts i "men-för-i-helvete-hur-tänkte-jag-nu-av-med-dem-på-med-tråk-jeansen-och-svarta-tröjan...igen". Bråkiga kläder. Och skor. Dumma är de. För att inte tala om de där dagarna man ska göra sig till och sätta upp håret på något roligare sätt än det vanliga hänget eller paniktofsen. Och håret bara vägrar samarbeta.
Smink har jag som väl är lagt av med för länge sen. Det är fördelen när man har så starka glasögon som jag: det kan kvitta om det är smink eller ej bakom allt det där glaset. Men tänk om jag skulle stått där och duttat med det också, herregud, då hade jag kommit till jobbet ungefär samtidigt som folk började gå på lunch.

Eller så kommer det en facebookkommentar som måste besvaras (jo, för man tog sig tid att kolla facebook...). Eller så kanske kylskåpet behöver organiseras om. Mögliga grönsaker slängas. Klänning strykas för "den kan jag ju ha i dag, och jag hinner nog...".

Ljudbok väljas, pokemon fångas, stolssätet ställas in på ett skönare sätt.

Bah.

Tur jag har flextid.

söndag 24 maj 2020

21-åringar

Idag har vi firat Erik, som fyller 21 år. Han kom hem igår kväll så han kunde sova här i natt och bli sjungen för idag på morgonen. Lisa, som sov borta i natt efter sin studentbal (foton kommer har det lovats) tassade upp på egen hand där hemma hos klasskompisen, hittade frukost och körde hem så hon kunde vara med och uppvakta sin bror. Så ja: ännu en gång fick vi sitta hela familjen på golvet invid Eriks säng och se på när presentpapper revs upp av lelle gossen. Fint det.

Sedan firade vi vidare med chokladtårta, och ännu lite senare med middag på Pinchos. Himla bra sak nuförtiden när vi går ut och äter: Lisa dricker inte alkohol, och Lisa har körkort. På Pinchos har de ungefär den maten de brukar ha, men drinklistan är kul och vi som inte körde bil testade nya sorter. Jag något orange och passionsfyllt, Erik något rött och somrigt och Håkan drack beprövade GT. Jag och Erik tog dessutom kaffedrinkar efter maten. Sedan guidade vi Lisa jättebra när hon skulle köra genom smågatorna i Lund hem till Eriks lägenhet där vi lämnade honom, hans nya kaffekvarn, datorhögtalare och lilla hög med nya spel till Ps4.

Sak vi förundrades över idag: Mina föräldrar var 53 år när Erik föddes, alltså lika gamla som jag är nu. Jag får dock vänta på första barnbarnet, hävdas det med bestämdhet. Erik funderade vidare: "de måste ju ha varit jätteunga när de fick barn?" Ja, just det: de var 21 år då. Precis som födelsedagsbarnet självt är nu...

Andra fakta om födelsedagsbarnet: han har ont i knäet eftersom han har sprungit lite för långt och ofta och nog överansträngt det lite. (modern ordinerade VV, dvs Voltaren & Vila) Han lagade porchetta till middag häromdagen bara för att han ville prova om han kunde. (ja, jag fick också googla vad det var) Och han har en internetuppkoppling som är ungefär 200 gånger så snabb som den vi har ute på landet. (Vi har endast en förhoppningsfull fiberkabel som sticker upp ur trädgårdslandet, oansluten, sedan två år tillbaka eller så.) Och, ja just det: han har levlat upp sitt boende från ett rum utan fönster till ett rum med fönster. Och nu har han alltså burit in en kaffekvarn i boendet och blir troligen hyllad som en hjälte.

lördag 23 maj 2020

Fler saker som luktar illa, samt en bal.

Jag var på ättikan idag igen. Inte ogräsättikan, men när jag efter att ha använt den igår ju satt och googlade "få ättika på huden" så läste jag om alla de saker man kan ha ättika till utom det där med lägga in sill och annat ätbart. Göra rent ugnen, till exempel. Jag kollade in i den, men den såg jättetrist ut och jag orkade inte med den. Däremot tog jag ättiksflaskan med mig ut till husbilen, och så gnuggade jag ur frysen där ordentligt. (med plasthandskar på mig!) Jo, för den har luktat förfärligt illa sedan vi tog ut husbilen ur vinterförvaringen i våras. Och det fanns en anledning: på premiärturen för i år skulle jag lägga in något i frysen. Men där låg redan något: nämligen den brödlimpa jag köpte när jag var i Göteborg på bokmässan i september, frös in och glömde bort... Sedan ställde vi alltså in husbilen på vinterförvaring. och brödet har legat där sin påse sedan september.

Det var... eh.. intressant att plocka ut den nu när vi hittade den. Och även om jag torkat ur frysen sedan dess så har lukten ändå suttit kvar. Inte möglig lukt utan något annat, oklart vad. Mumifierad limpa? Nu får vi se om ordentlig rengöring, luftning och ättika hjälper.

Och annat som luktat starkt här hemma idag: Lisa målade naglarna. Både tånaglar och fingernaglar. Jo, för hon ska på bal ikväll. Eller, det som hennes klass ska ha i stället för den studentbal som blev inställd. De ska samlas hemma i en klasskamrats trädgård, tält finns och så har de knytkalas med mat. Viktigast: de har alla sina fina balkläder på sig. Klänningarna som köptes redan då när corona bara var något otäckt men avlägset hot i Kina, nya skorna, kostymerna eller smokingen, håruppsättningarna som testats fram... allt det ska ståta. För även 01:orna vill ha foton från sin studentbal att kunna se tillbaka på under resten av sina liv, så de gör det bästa av situationen.

Men inte visste jag att jag kunde få ett barn som vet allt om nagellack? Som pysslar med grejer som "topplack" och olika lager? Tydligen kunde jag det. Lacket matchar hennes tvådelade balklänning, och jag har lovats foton av den och alltihop.

Bra det. Nu ska jag gå och baka rabarberpaj som vi ska äta senare. Vi har en bra kväll här fast Lisa är iväg och studentbalar utan oss - Erik är hemma ikväll. Jo, för han fyller år imorgon, och jag bad honom komma hem så att vi kan sjunga för honom på morgonen. Så det gjorde han.

fredag 22 maj 2020

Färskt bröd och uppkäftig ättika

Bra sak med att ha ett bageri och café i byn där man bor: lediga dagar när oäkte maken går upp först på morgonen och känner längtan efter nybakat bröd, tar sig bort till bageriet och köper det, så att jag när jag lite senare går upp för att äta frukost hittar det här i köket:


Annan bra sak med att ha ett bageri och café i byn där man bor: när vi någon dryg vecka före dottern tar studenten faktiskt har bestämt oss för att ha studentmottagning trots att tre fjärdedelar av dem vi bjöd från början inte längre får/kan/bör komma hit, och då helt bekvämt kan låta caféet göra maten åt oss eftersom de även erbjuder catering. Dottern önskar med bestämdhet inte ha traditionell studentmat med kallskuret och sånt. Nej, hon ska ha pannkakskalas. Och det här gick jag alltså bort till Carina i kaféet för att diskutera idag. Klart de fixar pannkakskalas? Klart de gör! Det blir olika varma pannkaksfyllningar men även egengjord sylt blandad med färska jordgubbar. Samt givetvis bröd, nybakad baguette, som ska doppas i olivolja och salt. Och så blir det förstås tårta också. Chokladtårta, eftersom det bästa dottern vet är ungefär allt med "choklad".

Annat jag har ägnat denna underbart lediga klämdag åt: ogräsättika. Jag var och handlade mat på ICA Maxi, och precis innanför entrén stod hyllor fyllda av 5-litersdunkar med ogräsättika. De fullständigt överföll mig, och en hoppade ner i mina kassar och tjatade om hur den behövde sprida ut sig på uteplatsen i vår trädgård. Den kunde verkligen behövas, tyckte den. Äh, tyckte jag, vi sitter ju aldrig där? Vi sitter ju alltid i uterummet, och om den glömda uteplatsen på baksidan ser ut som en djungel - vem bryr sig? "Jodå", näpsade sig 5-litersdunken, "det gör du. Varje gång du ser ut genom köksfönstret så stör du dig på allt ogräs mellan stenarna. Eller hur?" Ja, den hade ju rätt. Så jag tog hem den, och sprutade ut den över sagda stenar, och det luktade förstås vidrigt, och något läckte in genom handskarna (vanliga, inte gummihandskar), så jag fick tvätta händerna sen, och nu har jag suttit och googlat "ogräsättika på huden" och förstår att jag inte har långt kvar.

Eller, det hjälpte nog att jag tvättade händerna med tvål och vatten. Jag ska nog överleva. Däremot önskar jag att ogräset ska lägga sig ner och dö ganska omgående.

Nu ska min lediga dag övergå till att stryka kläder. Jag har en hög jag samlat kläder i sedan typ i påskas. Det är liksom aldrig så där himla bråttom att stryka, jag har ju annat att ta på mig. Men nu så! Jag har så himla kul när jag är ledig.

torsdag 21 maj 2020

Dagstorpssjön en majkväll och förmiddag

Vi körde alltså upp till Dagstorpssjön igår kväll med husbilen, jag och Håkan. Hittade en lämplig parkering inte jättelångt ifrån där vi idag skulle på orienteringsträning. (vi ville inte ställa oss exakt där eftersom det var trångt och ont om parkering) En väldigt bra plats hittade vi, med många fåglar och sjöutsikt! Och eftersom klockan inte var mer än kanske halv 9 eller så på kvällen så begav vi oss ut på kvällspromenad längs med sjön, för sådant kan man göra i maj.

Det var alldeles fantastiskt fint. Och sjön låg stilla, några stod och fiskade, solen var på väg att gå ner, och det var så där vackert att det nästan gjorde ont i hjärtat.


På vägen tillbaka var jag tvungen att dra upp telefonen gång på gång för att fota. Tänk bara att de här bilderna är tagna ungefär 21:30...! Ljuset! Grönskan! Stillheten! Det är sådana här stunder jag vill ta med mig till de där nattsvarta decemberkvällarna, och ha som förråd att ta av, ungefär som när man kokar in sommarens bär för att ha under vintern ("man" som i "en del men inte jag").







Och så gick jag där och kände hur mycket djupare andetag jag kunde ta när jag gick i skogen en majkväll.

Sedan läste vi, och sov vi, och så vaknade vi till sol och bofinkar.

Och orienteringsträning. Jag hade valt banan som hette något i stil med "hallå-hur-långt-är-det-här-och-hur-tänkte-du-nu" med backe upp och backe ner. Men väldigt fin skog! På många håll sådan där öppen granskog med mossa på marken, och på andra håll (uppe i hörnet mellan kontroll 4 och 5) med milsvid utsikt ut över landskapet.


Nu har vi kört hem till Vismarlöv igen, benen är trötta, ansiktet är solbränt och själen är nöjd.

onsdag 20 maj 2020

Men vad vi ska handla är ytterst hemligt...

Idag är det kort arbetsdag, för i morgon är det en röd dag, och i dag ska jag sluta sisådär vid 13. Och solen strålar ute, vädret kom ihåg att det är maj, och jag ska ha en date i Malmö med oäkte maken.

Det var länge sen sist. Alltså, ja, vi har ju en konstant och pågående date i huset i Vismarlöv, käkar middag och sånt där romantiskt mest varje dag ("hänt nåt på jobbet idag?" "nä, inget mer än det vanliga" "ska du ha kaffe?" "ja" "den här maten var god, den hade du gjort bra" "jag följde bara receptet") - men en "date" som i "träffas ute på stan och göra saker"... det var länge sen. Men solen strålar shoppinglockande och sonen fyller år på söndag, och vi måste ju stödja den lokala handeln på ett corona-säkert sätt. Kanske även den lokala glassförsäljaren behöver stödjas. Vi är omtänksamma på det sättet.

Sen kanske vi blir så himla romantiska att vi tar husbilen och kör upp till Dagstorpssjön och övernattar där, eftersom det är orienteringsträning i morgon förmiddag. Solen strålar även husbilsuppmuntrande, tycker jag, och att vakna ute i skogen till fågelsång är en fin sak.

På tal om "romantik" och "länge" - i år, i november, har Håkan och jag varit ihop i 30 år.

30 år!!

Det är länge. Kanske dags att vi gifter oss?

tisdag 19 maj 2020

"Tänk om..." v/s "Äh, det löser sig..."

Ständigt i huvudet just nu: det här pendlandet mellan "tänk om..." och "äh, det löser sig...". Coronan, så klart. Ältandet. Tänk om jag får det, och jag får det illa? Blir jättesjuk i hög feber, och länge, och ont, men ändå så där så att jag ska stanna hemma och ha andningsångest dagar och nätter? Som man har hört att folk har och har haft, "folk" som i dem jag läst om i tidningarna eller "folk" som i någon som känner någon på jobbet eller som jag "känner" på facebook.

Eller ännu värre: att jag är en av de där som inte klarar sig med att stanna hemma, utan får bli inlagd och kämpa med andningen inne på något sjukhus?

Och helt dumt egentligen, men det här får man väl ta som förälder: Tänk om mina barn blir sjuka? Allvarligt sjuka? Tänk om Erik ligger där i sitt ensamma rum i Lund och får andningsångest? "Dumt" som i att den åldersgruppen verkar ha drabbats minst av det här. Men ändå...?

Omväxlande med: "äh, det löser sig". Jag blir nog inte sjuk. Och om jag blir sjuk så blir det nog lättare. Jag är ju nästan aldrig sjuk annars? Och inte kan väl jag...? Och kanske lika bra att jag får den där lättare slängen av coronan så jag slipper oroa mig sen?

Och samtidigt med "äh, det löser sig"-känslan: nu får det fan vara nog. Nu har jag varit duktig sedan i mars, tvättat händerna (mer i början, kan sägas, då när det var stockholmarna som blev sjuka men ingen i Skåne), ställt in Göteborgsvarvet och läst fler nyheter på telefonen än vad som kan vara nyttigt. Nu har jag skyddat mig nog, fyllt min skyddskvot, liksom. Och så slarvar jag med handtvätten (nu, när coronan faktiskt kommit till Skåne...) och glömmer mig när jag har infopass vid lånedisken i biblioteket och nästan slickar på folks betalkort när de ska betala sina förseningsavgifter. Och så blir det ju sommar snart? Och då tar väl coronan semester? Väl?

Jo. Eller nej. Och så tillbaka till oron och "tänk om...". Och så vidare, och så vidare i all oändlighet. Eller till slutet av maj. Eller till och med 2021. Eller i oändlighet. Eller....??

söndag 17 maj 2020

Vad man kan se en söndag i Käglinge rekreationsområde

Vi var på orienteringsträning i förmiddags, i Käglinge rekreationsområde. Där finns det små sjöar (eller, ja, dammar är det väl), branta små backar runt sjöarna som det inte lämpar sig att ta sig nerför i joggingskor (särskilt inte om det regnat natten före träningen)(jag valde att ha joggingskor på mig pga "det är nog mest stiglöpning"). Där finns också många stigar varav de flesta finns med på kartan, även om de ibland ser ut att "fan gå åt helt fel håll och var är jag?". Där finns horder med söndagslediga familjer som corona-umgås runt de fasta picknickborden. Där finns väldigt många buskage av mer eller mindre taggig sort (en del av taggarna följde med hem i mina ben, en del i Håkans nacke och några tyckte om att åka med i mitt hår också). Och eftersom det finns många buskage och vi är i mitten på maj så finns det i Käglinge rekreationsområde också många, många näktergalar som tycker att det är en bra sak att underhålla corona-fikarna och orienterarna med lite skönsång.

Bild av "Käglingeparken" från Wikipedia. Ganska glorifierad bild, men den visar ju de där dammarna.

Åh, som jag älskar näktergalssång!

Eftersom lördagskvällen innehöll en hel del snacks av guleböjs-sort så ville jag springa rätt långt idag, och hade alltså valt banan som hette något i stil med "lång och klurig" och (fågelvägen) var på 5,8 km. Jag ljuger inte om jag säger att den gick tre varv runt hela området, snirklade sig in runt varje liten sjö, genom varje buske och genom ungefär alla grindar i fårhagsstaketen som finns på området. Ja, just det ja, jag glömde nämna ovan att det även finns får på området. En jättestor hage full med får, och dessa får har just haft familjebildning så där finns även gott om väldigt söta små svarta lamm.

Vad jag såg idag:
- Två av de där söta små lammen som stod nere i gropen tillsammans med kontroll nummer 4. Lammen försökte äta på skärmen. Jag vet inte om de lyckades så bra, eftersom de tyckte att jag var så otroligt läskig när jag kom hoppandes ner i den där gropen att de flydde sin kos. Nu är inte lamm så där himla duktiga på att springa fort, det är de inte. Så de snubblade mest runt, och jag försökte lugna dem med mitt snällaste "naaawww, men lilla lammet, jag äääär inte farlig". Så fort jag sprang upp ur gropen igen så trillade lammen ner till botten och återupptog sitt kontroll-nafsande.

Vad jag inte såg idag:
- Kontroll 3. Däremot såg jag kontroll 13. Två gånger. Första gången hade den lömskt klätt ut sig till kontroll 3, låg i försåt på vägen mellan kontroll 2 och den riktiga kontroll 3, och lurade mig att stämpla innan jag gav mig iväg mot lammgropen vid kontroll 4. När jag sedan sisådär åtta sjöar, femton stigar och tjugofyra buskage senare var på väg från kontroll 12 till 13 så fick jag en déja vu-upplevelse: har jag inte varit vid det här trädet en gång redan? Jo, det har jag. Oups. Ska jag backa hela banan, göra om och göra rätt från kontroll 3 och framåt? Nej, det ska jag inte. Så gulliga är inte lammen, och så vackert sjunger inte näktergalen.

Jag lyckades alltså med konststycket att bli diskvalificerad från en orienteringsträning. Då ligger man på topp.

Vad jag såg idag:
- En labradorvalp som tungt låg och sov sin middagssömn i sin alldeles egna barnvagn. Jo, för den orkar inte gå så långt än.
- Kontroll 15. Långt nedanför mig. Jag stod uppe på en hög, brant och lerig kulle. Kontroll 15 stod några meter nedanför. Rakt nedanför, så att säga. Joggingskorna, som var mitt listiga skoval för dagen, har ju som bekant inte spikar under sulorna som stoppar färden nerför en lerbrant. Antingen kunde jag gå tillbaka, gå runt, trassla mig igenom fler buskar och nå kontrollen på ett säkrare sätt. Eller så kunde jag försiktigt försöka ta mig nerför den leriga branten genom att hålla i grässtrån som såg stadiga ut. Eftersom jag som pigg 52-åring inte tillhör någon riskgrupp så beslöt jag mig för att inte palla gå tillbaka och gå runt utan i stället chansa på grässtråna (och någon kvist) och ta mig ner rakaste vägen. Jag överlevde, men blev väldigt smutsig.
- Ett badkar. Från insidan. Länge.

lördag 16 maj 2020

Lagen om bokstavskex och lite om det som blivit lediga lördagar

Grejen med corona-livet är att jag nu inte får göra allt det jag annars ändå inte hade gjort. Idag är det till exempel lördag, och den bästa sortens lördag jag vet eftersom jag inte ska göra något särskilt. Sovmorgon, inget inskrivet i kalendern, äta frukost länge, kanske ta mig ut i skogen senare för att springa eller gå, kanske ta ett långt bad, läsa bok. Det är det jag ändå hade gjort om jag hade varit ledig en lördag i o-corona-världen. Och det är en skön lördag.

Samtidigt måste då det här bittra krypa in, men jag försöker att inte begrava mig i det. Just den här lördagen skulle nämligen inte ha varit en sådan där gloriöst tom och obokad lördag. Just den här lördagen skulle vi egentligen sprungit Göteborgsvarvet, jag och Håkan. Ungefär den roligaste lördagen på hela året, alltså, och en dag som trots att den innehåller så mycket uttröttande fysisk aktivitet ger mig enormt mycket energi och lycka för länge framöver. Men av detta blev förstås intet i år. Att springa i Bökebergsskogen bland hjortar och flåsande vildsvin är också fint, men liksom inte riktigt samma.

Just den här lördagen skulle också Lisa gått på sin studentbal. Och ja, det här var förstås en förfärlig krock och urdåligt föräldraskap att vi skulle vara i Göteborg och hon ståta i balklänning utanför en festlokal i Malmö utan att hennes stolta föräldrar också stod där och tog driljarder mobilfoton att dela på nätet. Total ångest egentligen, och på det sättet var det ändå ganska bra att corona löste konflikten genom att brutalt hugga av hela den gordiska knuten och ställa in både bal och Göteborgsresa.
Men... ändå står Lisa där och får inte gå på studentbal.

Vad gör jag då med min Åh Så Lediga Lördag? Tja, hittills har jag hunnit med att äta frukost. Jag har också ätit bokstavskex till kaffet efter frukosten, och är ytterst nöjd med mig själv eftersom jag lyckades med bokstavskex-utmaningen. Den består i att man tar en grabbnäve kex från kartongen, lägger ut framför sig och sedan ska man bilda helst ett långt ord av alla kexen. Man får inte fuska (dvs äta upp någon bokstav som inte passar in) och om man lyckas så får man äta upp alla bokstäverna som belöning. Jag kunde lägga ut ordet "spättans" och fuskade bara med ett ynkans N som blev över, och sedan tuggade jag i mig resten samtidigt som jag funderade på detta:

Om man är äldst i familjen så kan man liksom komma undan med vilka tramsigheter som helst utan att bli kallad barnslig. Eller hur?

Bokstavskex är allvarliga ting.

Och goda.

Och när jag svalt sista bokstavskexet så hördes ett isande skrik från badrummet. Det var dottern som skrek. Detta brukar innebära att någon större eller mindre spindel gör intrång i hennes personliga sfär, så jag ilade till undsättning.
Men just idag var det inte spindelalarm. Nej, nu var det badrumsgolvet som stod under 3 cm vatten, löddrigt, såphalt vatten som kommit från tvättmaskinen, och dottern hade helt oförberett tagit ett steg in i detta såp-vattenland och halkat.

Poolen berodde inte på något värre än ett filter vid avloppet som blivit igensatt, så Rådig Moder, tillika Bokstavskexmästare, kavlade upp byxbenen, stegade in utan att halka, avlägsnade filtret, tog vattenskrapan, föste ner allt vatten, torkade med handdukar (ja, dottern hjälpte till), moppade golvet, gjorde rent filtret och satte tillbaka allt. Bra sak: badrumsgolvet är nu väldigt rent.

Nu är klockan 12:07 och resten av min lediga lördag kan börja.

torsdag 14 maj 2020

En majkvällshälsning

Jag fick ett mail från några som brukar älska att gå ut i vårkvällen. Lyssna på fåglarna, se ut över åkrarna, se det lysande gröna, de blommande syrenerna, se på allt det som är maj och underbart. Det kan de inte nu, eftersom de sitter fast någon annanstans långt borta från syrener och på andra sidan covid 19. Eller mitt i. Eller vad man ska säga.

Vi vet alla: det är som det är. Vi kan inte göra något åt den här blygrå, blöta filten som ligger över oss och kväver oss. Vi står ut. Dag för dag står vi ut. Men vi som har syrener i trädgården och koltrastar på hustaket tror jag har lite lättare att stå ut.

Därför fyllde jag svarsmailet till vårkvällsälskarna med bilder. Jag gick ut och försökte fånga majkvällen i min kamera. Kanske hjälper det den med stor hemlängtan, den som kan varenda meter av vägarna här, varenda dikeskant, buske, sten och utsikt.

Och här är bilderna och vårkvällen, mitt Vismarlöv: