En ganska väl underbyggd teori om fåglar

Jag jobbar hemifrån idag. 

Sak som man kan göra när man jobbar hemifrån:

Stå en ganska god stund och glo på en talgoxe som sitter i en gren precis utanför fönstret. Se på hur den på fåglars vis vrider huvudet så där knixigt snabbt åt alla håll, och fundera på om alla fåglar egentligen är några slags robotutomjordingar som kan röra sig så där. (och flyga)(alltså, de kan FLYGA, är inte det rätt onaturligt egentligen?)(och hitta till platser flera hundra mil bort utan kompass, karta eller Google Maps)(och på given signal samlas i stora flockar, som på en annan given signal bara lyfter sig och flyger iväg åt samma håll, återigen utan kompass, karta, mobiltelefon eller jättemånga planeringsmöten i Teams)

(OK. Jag tror vi kan slå fast att fåglar är robot-utomjordingar)

(Var var jag nu?)

Nå. Stå och noga glo på den där talgoxen för att kunna se när den öppnar näbben för att komma med sitt typiska talgoxe-ljud som är så starkt för att komma från en sån liten kropp. Eller, liten och liten, den är ju helt rund. Eller om den sitter och burrar upp fjädrarna. Vad vet jag. Jag lyckades aldrig se när den öppnade näbben. Men jag hann fundera en hel del över fåglar. Snart sjunger koltrasten om kvällarna! 

Sen återgick jag till mitt arbete, satte mig i min arbetsfåtölj och drog min julklappsfilt över mig innan jag öppnade laptopen i mitt knä.

Har jag nämnt min julklappsfilt? Det måste jag ha gjort. Jag bor mer eller mindre i den. Jag fick den av oäkte maken, och det är inte så mycket en filt som ett luddigt tält. En ullfodrad fleecefilt, med ärmar jag sticker in mina frusna stackars armar i, och så en ficka på magen där man kan förvara till exempel mobilen. Man fryser inte när man sitter under sin julklappsfilt. Enda nackdelen är att man aldrig vill gå ur den, sparar toabesöken i det längsta och avskyr när man installerad, ingosad och klar inser att man glömt mobilen borta på köksbordet.

Unga bilentusiaster, unika väldofter och annat sånt

Häromdagen bestämde sig vädret för att inte regna så mycket som vanligt, lugna sig med blåsten och inte ens vara särskilt kallt, så jag och oäkte maken tog våra klubbor och körde till golfbanan och spelade lite golf. Det var ganska (eller, OK, väldigt) lerigt. vi hann inte mer än fjorton hål innan det blev för mörkt och de första fem hålen eller så spelade jag sämre än en påse lussekatter. Men sen blev det bättre, och sammantaget, trots lera och allt det där, så var det himla kul. Att få komma ut, gå i några timmar, få frisk luft och golfpirret i kroppen! Jätteskönt! 

Eller, på tal om frisk luft: väl tillbaka till klubbhuset så skulle jag bara in på toaletten innan vi körde hem. Och golfklubbens samtliga toaletter har någon typ av automatisk doftspray i rummen, har aldrig tänkt på hur det där går till men det är en trevlig doft med något friskt och diskret som inte stör utan känns ren på något sätt. Men nu när jag satt där på toan så hörde jag plötsligt ett tydligt pysande intill mig, helt oväntat och jag hann haja till och undra vad i huset som gick sönder nu - innan jag med stor tydlighet förstod att det där var doftsprayen som tyckte det var dags att pysa lite. Rätt på mig. Jag tog alltså med mig denna friska, rena och nu väldigt överväldigande doft över hela mig. Och rumsväldoftsprayer (eller vad de nu heter) i all ära - de passar inte att använda som eau-de-toilette. Kan jag säga av erfarenhet.

Medan jag satt där i bilen och doftade (väldigt) friskt och vi körde hemåt så körde vi förbi en mycket ung man, sisådär treårsåldern, med vidhängande förälder. Den mycket unge mannen ägnade sig åt att köra runt någon typ av grävmaskin. Av plast. Nästan lika stor som honom själv. (vilket ju iofs inte var jättestort, men ändå) Jag gissade att denna fantastiska grävfarkost i plast var Årets Bästa Julklapp för denne unge man, och att den nu skulle ut och köras, oavsett väder. Och så började jag fundera på vår egen unge man, han som nu tycker att han är vuxen och vet allt som är värt att veta. När han var i samma ålder som grävmaskinisten här så kretsade hans liv runt bilar och motorfordon av alla de slag. Han älskade att kolla på lastbilar, grävmaskiner, traktorer och allt sånt som var stort och hade hjul och motor och lät högt. När vi skulle läsa högt för honom blev han lyckligast när vi läste böcker om vägmaskiner och annat aptråkigt. Hans första ord (efter mamma och pappa) var "ta-too" vilket betydde "traktor". Han lade oändligt många timmar på att ställa sina leksaksbilar i långa biltåg, sortera dem, köra med dem. 

När han var sisådär tre år, alltså. Sedan gick åren och det där bil- och fordonsintresset vissnade och dog. Nu är han absolut noll och intet intresserad av bilar, traktorer eller ens de mest fantastiska vägmaskiner och är det inte lite konstigt ändå? Fast det var inte jättekul med högläsningen om hjullastare och dumpers, det var det inte.

Annars kan man sammanfatta mina dagar just nu med ett ord: filt.

(Jag har förresten fått två filtar i julklapp: en mjuk röd i vanlig storlek som jag har över benen när jag sitter vid köksbordet och läser. En annan, gigantisk, tjock och fodrad med fluff, dessutom med två "ärmar" så att jag halvt kan krypa in i den när jag sitter i min läsfåtölj med dator eller bok. Den går det bara inte att frysa i.)

Carolina-kalender i mörkrets tid: 14

Idag har jag suttit på en konferens på ett hotell i Malmö hela dagen, med efterföljande middag på kvällen. Inget särskilt att säga om allt detta mer än att det var mycket sittande, och mycket ätande, och mycket pratande, och att jag är trött i huvudet nu på kvällen.

Men detta var en stunds läskigt:

När jag satt där i konferenssalen så såg jag att min telefon ringde. Ljudet var avstängt, jag kände inte igen numret som ringde, gissade att det var någon typ av jobbig telefonförsäljare, så jag tryckte bort samtalet och lyssnade vidare på den som talade på konferensen. Men så tänkte jag att "jag kan ju ändå googla telefonnumret för att se om det var någon jag borde ringa upp, eller om det verkar vara en telefonförsäljare som jag bara kan strunta i". Googlingen visade att det inte var ett telefonnummer från någon typisk telefonförsäljare, utan snarare från någon typ av företagsväxel. Och nu rusade tankarna: å gud å gud det har hänt något. Erik. Lisa. Håkan. Mamma. Pappa. Vad har hänt? Har det hänt något? Jagar jag upp mig i onödan?

Tänk hur ens liv skulle kunna förändras totalt. Bara genom ett telefonsamtal.

Efter en stund hade vi en kort paus i konferensen, och jag kunde gå ut och ringa upp det där numret. Det var vaccinationscentralen som behövde boka om min tid för påfyllnadsdosen mot covid jag skulle tagit nästa vecka. Det var inte något som hänt. Jag hade jagat upp mig i onödan. 

Som väl var.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 12

Jamen, måndag. Och mörkt. Satans mörkt. Och kallt. Jämriga minus tio grader visade bilens mätare när jag äntligen skrapat fram fri sikt, gnisslat upp dörren och halkat iväg mot en ny arbetsvecka. Minus tio! För fasen, hade jag velat ha så här mycket vinter hade jag väl bosatt mig i Luleå! 

Gnöl.

Så när jag var på väg hem från jobbet (i mörkret)(och kylan)(och mörkret, nämnde jag det?) mot bussen med mössan ner till ögonfransarna, halsduken gosigt lindad runt halsen och dragkedjan stängd ända upp så att kragen täckte nedre delen av ansiktet. Bara näsan stack fram. Den var röd. Och glasögonen också. De var immiga. Hej och hå. Var var jag? Jo, så när jag var på väg där, i rätt kläder för väder men utan långkalsonger för vafan jag har ju dunkappa, så försökte jag mig på att tänka lite positiva tankar ändå. Först muttrade jag lite för mig själv typ att det finns väl inget positivt med en mörk kall måndag i Malmö. Men sen föddes en tanke som utvecklades:

Just nu idag, någonstans, möts två människor och blir kära i varandra. Den 12 dec 2022 kommer de alltid att minnas som "dagen då vi möttes, vår dag".

Och:

Just nu föds ett barn. Ett nytt liv tar sin början. Två människor blir föräldrar, och kommer kanske alltid att minnas just den här stunden och den 12 december 2022 som det största i sina liv.

Och:

Just nu träffas två människor som älskar varandra, och som inte fått träffas på flera månader. De kramas och kramas och vill inte sluta, tar på varandras ansikten och håller varandras händer, och "äntligen, du är HÄR!". Som de har längtat! Och nu har det äntligen blivit 12 dec 2022 och de får se varandra igen. 

Ni vet, som i inlednings- och slutscenerna på filmen Love Actually, med filmklipp från en ankomsthall på en flygplats på människor som återförenas. Det är så fantastiskt vackert, jag gråter varenda gång jag ser det där. Här är ett klipp med just de scenerna. Bär med er bilden av all den kärleken i decembermörkret!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 9

 Nyckelorden för denna fredag kan nog sägas vara svält, bussåkning och kyla. Och det låter ju rätt tragiskt, men det är det inte.

Om vi börjar med bussåkningen: den gillar jag. Det är skönt att bara köra ner till Klågerup och ställa bilen där, inte bry mig om halt/inte halt, mörkt, rådjur och bristen på parkeringsplatser runt min arbetsplats. Och så gå in och sätta mig på bussen (bra nog hoppar jag på ändhållplatsen så bussen står alltid inne när jag kommer, och oftast släpper busschauffören in en i förtid) och låta någon annan köra mig medan jag läser bok. Jag läser och läser och läser, och bussresan är lång nog för att jag ska hinna en bra bit i boken innan jag är framme (och ibland blir jag irriterad för att vi ÄR framme, eftersom: vill läsa vidare).

Och just nu läser jag två böcker, den ena i min Kindle (som funkar på morgonen när det är mörkt på bussen), och den handlar om människor som svälter. Fy farao, som de svälter. Barnen också, och det blev så jobbigt att jag fick skumma lite i texten tills det värsta svältandet verkade vara över. (och då blev en av dem anfallen av en björn)(sen kunde de äta björnen, vilket ju var en bra grej i allt elände). Den andra boken är en vanlig pappersbok, som jag också hade med mig, och den läste jag i bussen på vägen hem när dagsljuset tillät det. Och banne mig: där svälter de också, människorna. Barnen också. De svälter och svälter - samtidigt som de tvingas laga mat åt soldater som ockuperar deras land.

Är det då konstigt att jag tyckte att jag och Håkan skulle äta smörgåstårta till middag idag? För att det är fredag, och för att vi kan? Nä, det är det inte. Så smörgåstårta blev det.

Och kylan, då? Utomhus, obviously, eftersom vintern just nu är på besök i Skåne. Skrapa bilrutor och sånt. Och dessutom inomhus, på kontoret, eftersom elementen där tycker att livet är jobbigt och de borde kunna ta julledigt nu och fram tills februari. Eller om det är kommunen som dragit ner på värmen för att spara el. Fast det är ju skillnad på "dra ner" och "stänga av", så jag tror mest på att det är elementen som har en fis på tvären. 

Nå, nu sitter jag med en filt runt benen framför min dator och tänkte fira fredagskväll genom att spela datorspel fram till midnatt eller så. Ha det fint så ses vi imorgon!

Ålder och fuldans

Något som jag märker med stigande ålder: att jag inte har koll på min ålder. 
Alltså, jag har (ännu) inte blivit helt senil, men jag reder inte ut de exakta åren, eftersom det för länge sedan upphörde att vara särskilt viktigt. Jag vet ju direkt när någon frågar att jag är 54, eller om det är 53, eller åtminstone 50+ men inte så mycket som 55. Men är det 54 eller 53 jag fyller nästa gång? Då får jag snabbt i huvudet tänka: jag är född 1967, och nu är det 2021, och det innebär... eh... 7+4 är 11 så alltså är jag 54 i år och oktober har ännu inte varit så då ska jag fylla 54 nästa gång. Alltså är jag 53 nu. 

Det där måste alltså hjärnan gå igenom varje gång det här med åldern måste behandlas, och då blir det alltså en liten paus. Vilket ju känns ganska senilt i sammanhanget, det gör det ju.

Annat var det när man var sådär 10 år och hade exakt koll. Då var ett år mer eller mindre en livstid och den 26 oktober en Mycket Viktig Dag. Nu bara kommer den, och jag liksom: ja just det ja, men då vill jag ju ta ledigt och ha en tycka-om-mig-själv-dag, och så ska vi ut och äta på restaurang, och så är det helt bra med det. Redan när jag sitter där på restaurangen har jag glömt om det är 53 eller 54 jag fyller. Eller rent av 67??

Annat jag gjort senaste dagarna: fuldansat till Abba på hög volym. Tillsammans med dotter. Så där som man gör ibland.

Kulturskymning

Mitt liv just nu: att med laptopen i högsta hugg ränna runt på skolor i Ystad och blippa böcker på olika biblioteksmystiska sätt. Det är såklart även annars en stor del av min arbetsvardag, men just nu är det extra mycket blippande och bokhanterande, inför skolstart och med en skola som har ett nytt lånesystem. Och så har det kommit nya böcker till skolorna som ska läggas in i systemet.

En av de där nya böckerna handlar om Elvis när han var liten och växte upp i Tupelo. Jag läser den själv hemma just nu, den är skriven av Mårten Melin som är en av mina favoritförfattare. (och boken heter Mammas lilla prins) Och idag när jag stod på en skola i full färd med mitt bibliotekariska bokblippande så smyglyssnade jag på när en av mina kollegor träffade ett gäng elever och pratade böcker med dem. Hon presenterade då bland annat nya böcker som kommit till skolbiblioteket, och en av dem var just Mammas lilla prins. Hon berättade att "här är en bok som handlar om Elvis Presley när han var barn".

Reaktion: nollställda ansikten.

Efter någon tystnad frågade ett av barnen: 

"Vem är det?"

Men herregud och OMG och vojne vojne och allt möjligt... har vi nu kommit till en värld där barnen som växer upp inte vet vem Elvis Presley är? Vart är vi på väg? Hur fort går tiden egentligen? Hur gammal är jag, som i och för sig aldrig lyssnat särskilt mycket på Elvis, men tycker att han är ungefär lika självklar som solen och månen, leverpastej tillsammans med saltgurka, högerregeln och att löven faller på hösten. Rockmusik, Elvis och superkändis, liksom? Men nähä. Kulturskymning är vad det är.

Annat som är dystert:

Göteborgsvarvet 2021 ställs in. Vår anmälan till i år blev överflyttad från förra året då det också ställdes in. Men den här gången flyttas inga anmälningar över till nästa år - nej, vi blir överflyttade till en "digital variant" av loppet, alltså springa på egen hand, ta sin egen tid och sedan få ett resultat "som om" vi hade sprungit Göteborgsvarvet. Och anmälningsavgiften får vi alltså inte tillbaka.

Igen: nähä. Kanske inte kulturskymning, men rätt trist ändå. 

Om Linus och sen

Igår tog.vi ledigt från jobbet, Håkan och jag, eftersom vi skulle på en begravning. Vi tog farväl av vår vän Linus. 

Linus var 43 år, och leukemin tog honom från hans liv, från hans Evelina och deras son Lo som ska fylla fem i november. Jag hade tänkt skriva en minnestext om honom här, men helt ärligt så kan och orkar jag inte, jag är för ledsen. Vill bara kort säga att det var ett fint avsked i kyrkan. Fruktansvärt jobbigt men fint.

Vi skildes åt efter avskedet i kyrkan och Håkan och jag körde hem under tystnad. 

Sedan finns det saker man kan göra om man är väldigt ledsen och tom och vill glömma. Dricka vin, kanske, gå ut i skogen och skrika eller springa fort, eller sitta och prata, eller spela något datorspel som tar en bort från världen en stund. Men under det gångna året har jag också gjort något annat när saknaden efter barnen blivit för stor, då när den ene knappt hör av sig alls och den andra mått så uppenbart dåligt i sin ensamhet långt hemifrån. Då har jag spelat golf. Det är koncentration i nuet så mycket att allt annat stängs ute. Det är min medicin och min livboj. 

Så ja. Vi åkte och spelade golf igår eftermiddag.

Det här med att jag nu försöker göra just det, eller läsa, eller spela datorspel, eller vandra, eller allt annat jag nu väljer att göra före alla måsten som ogräs i trädgården, middagslagning, städning, eller att jag faktiskt vågar välja bort sånt som att gå på fest (där jag aldrig trivs) eller säga nej till saker jag egentligen inte vill göra som kanske väntas av mig att jag gör ändå. Att jag gör det jag vill istället för allt det jag borde? Det har med Linus att göra. Det är detta att jag inte vill vänta med att göra det jag vill göra till sen, eller senare när jag får tid eller när jag blir pensionär. 

För det kanske aldrig kommer något sen.

Carolina-kalender i pestens tid: 18

 Fredagens ups and downs:

Kul:

• Jag såg blå himmel 5 minuter ungefär klockan tio på förmiddagen! (jamen herregud, man får vara glad för det lilla...)
• Dottern skickade sms och bad om barnbokstips. Det ska köpas julklappar (så det här är hemligstämplad information). När sms-et kom satt jag i möte och kände direkt att "nej, jag känner inte till en enda barnbok har ingen aaaaning", stängde ner mobilen och fortsatte prata om lokala maktintriger i Ystads kommun (eller, nja, mer vad som hänt i skolvärlden senaste veckan och varför det är viktigt för oss i skolbiblioteket). 
  Sen fick jag aha-upplevelsen att "just ja! jag är ju barnbibliotekarie! Och barnen ifråga går på lågstadiet! Och jo, jag känner till en hel del om vad barn på lågstadiet gillar!
• Så tipsade om de här: serien om Musse och Helium (två möss på fantasyäventyr)(för, ja...), serien Handbok för superhjältar (som varit på tapeten ganska många år nu), eller någon av böckerna om Sommarskuggan. Alla tre förslagen omåttligt poppis bland lågstadieläsarna nu även om Musse och Heliums öden och äventyr inte är helt okomplicerad läsning.

Mindre kul:

• nyaste och mest skärpta restriktionerna hittills i corona-kriget. Jahaja, hur blir det nu? Är bibliotek att anse som icke viktig verksamhet av de statliga och kommunala verksamhet som pausas till 24 januari? Det verkar som att många kommuner stänger sina bibliotek nu, men jag vet ännu inte hur/var jag jobbar närmaste dagarna och sen efter julledigheten. Men det är inte mitt beslut att fatta, så jag väntar på mer information. Men livet och världen känns läskig nu.
• tanka bilen. Attans vad trist det är, och vad dyrt det är, och vad det alltid blåser och regnar kallt (ja, året om, även i juli) på macken när man står där och väntar på att bensinpumpen ska ha pumpat klart. Men ändå - jag HAR en bil och kan köra den till jobbet och slipper sitta på tåg och buss och trängas med alla andra som nu alla måste ha munskydd. 
• att handla mat, och känna mig som en skurk när jag gör det. En sån vanlig och nödvändig grej. Men jag nästan smyger runt och lägger snabbt ner grejerna i kundvagnen. Inget onödigt tjafs eller funderande på märken och skit. Och gå i kringelkrokar kring alla andra i mataffären. Ungefär hälften av dem hade munskydd idag. Hade jag berättat om detta för mig själv för ett år sedan hade jag inte trott mig. Jag köpte jordnötsringar OCH pringles på vägen till kassorna bara för att det är så synd om mig och oss och alla i hela världen. 

Nu: till lite verklighetsflykt i Assassin's Creed Origins, i Egypten. 

Carolina-kalender i pestens tid: 15

Även idag har jag varit hemma och väntat på att min förkylning ska klinga av. Tassat runt i myskläder, spelat datorspel och läst Sagan om Isfolket. (jag är på del 37 i min omläsning nu) Haft det hur bra som helst, egentligen. Ändå kryper det in en del längtan i mig nu. Det gör ju ofta det så här års, efter sånt som vår och ljusa kvällar. Tänk att det kan finnas något så fint som majkvällar? Här är två bilder från Vismarlöv nu i maj, i syrentid:

Och så längtar jag efter mina barn. Vissa dagar längtar jag mer än andra, och det här var en sån dag när deras rum kändes extra tomma. Tänk när det till exempel satt en sådan här liten palt iförd indianpyjamas vid köksbordet och läste högt ur mammas tjocktjocka fantasybok?

Och dottern längtar hem nu. Hon har det bra i Visby, studierna funkar, men det är sånt här hon längtar sig galen efter - att vara omgiven av andra i sin ålder, med samma intressen, humor, tänk och förståelse: (detta är från mösspåtagningen inför studenten. De sitter i Pildammsparken.)

Och så längtar jag så klart, som alla andra, efter att världen och livet och allting ska bli normala igen. Att man inte längre ska haja till när man ser foton på en folksamling. Att kunna planera saker och de blir av. Att få åka på O-ringen. Springa Göteborgsvarvet. Ta en fika på stan och sitta länge, bara för att man kan. Äta frukostbuffé på hotell. Tusen små och stora saker som man alltid tagit för givet. Dem längtar jag efter.

Medelålders par med utflugna barn

 Nu är det tomt i huset i Vismarlöv, för nu har Lisa tagit alla sina favoritkläder, sin ukulele, sin dator, alla sina sjuttioåtta hudvårds- och hårvårdsflaskor, sin telefon, sin Hufflepuff-tavla, och flyttat till Visby. 

Som alltid när det händer riktigt stora grejer i mitt liv så blir jag helt tyst här på bloggen - det blir som för stort att skriva om. Eller, jag vet inte. Liksom att det blir för futtigt att skriva om nya tröjor och en bil som klagar på lågt däcktryck - när man helt plötsligt har slutat vara "barnfamilj" och övergått till att vara "medelålders par". Jag borde lägga oändligt många inlägg här på gråt och veklagan och nostalgi och ack ack ack. För det är såklart jättejobbigt, det här.

Men ni får tänka er allt det där, och så återgår jag till att skriva om de där små vardagsdetaljerna jag tydligen behöver bre ut mig om istället. 

Som att jag gick till frissan igår och bad att få lite rött i toningen den här gången för att det kändes som att det behövdes lite rödskimrande hår i mitt liv.

Eller som att jag igår utan att be någon om ursäkt kunde laga storstilad middag till mig själv bestående av raggmunk, lingonsylt och fläsk. Håkan var i skogen på orientering, och de där mat-kinkiga barnen behagar ju ha flyttat hemifrån, så då kan jag vältra mig i favoritmat av det här slaget. Snart ska jag steka isterband också.

Men hur har hon det på Gotland, då? Rätt mycket kaos och tårar de första dagarna såklart, men också en hel del spirande lycka. Huset hon bor i är fantastiskt fint, med lummig trädgård och 5 minuters cykelväg ner till högskolan i hamnen. Och Gotland och Visby är ju... ja, Gotland och Visby. Vackert så det gör ont. Och så det bästa: småkusinerna. Alla dagar! Att verkligen, verkligen få komma in i deras liv! Det jämnar liksom till det där andra kantiga och lite läskiga med litteraturlistor och studieförvirring.

På lördag ska jag och Håkan frossa i smörgåstårta. Bara för att vi kan.

Innanför den gröna dörren till vänster ligger Lisas lilla 1:a med kokvrå

Kusiner!

Sakurabomb

Sakura är det japanska ordet för körsbärsträd, och "sakura" hette den badbomb jag lade i badet i går kväll. Igår var (efter husbilssemestern) en dag för lakanstvätt, både husbilens och sovrummets, och det är ju nästan lag på att om man har bäddat med nytvättade lakan så vill man vara nyduschad eller nybadad när man lägger sig. Och det var ju ingen jättevarm julidag, precis, så ett varmt bad kändes helt OK.

Så rätt sent på kvällen tappade jag upp ett bad, sjönk ner i det varma vattnet, och lade i min (sista) badbomb från Lush, och såg på medan den brusade loss och det började dofta gott av... ja, jag vet egentligen inte exakt. Vad doftar egentligen körsbärsträd? Det var mer doft av något träslag, och någon krydda, och doften väckte ganska direkt ett konkret doftminne. Ja, precis så här luktade det på badhuset i Kalmar när jag var liten! Inte inne vid poolerna och klordoften där - nej, det här var inne på damavdelningen, utanför bastun där det stod flera rader av vilstolar i trä. Relax-avdelningen tror jag den kallades.

Och i denna relax-avdelning vilade sig oftast ett antal äldre damer, insvepta i badlakan och badrockar, som jag minns dem ständigt inbegripna i samtal och skratt. Samtliga uråldriga, det vill säga mycket äldre än min mamma (som då bör ha varit sisådär 28-29 år...). Jag var ju så liten att jag nog bara såg dem som en rätt jobbig del av möblemanget som skulle skyndas förbi (aldrig att JAG satte mig i någon av de där vilstolarna, jätteläskigt ju). Men ungefär samma damer, samma åldersgrupp och samma avslappnade allmänna samtal fanns också i Långvikens bastu dit jag gick med mamma några gånger. Jättestora kroppar och all tid i världen, och så skällde de ut en ifall man kom in från badet/duschen utan att torka av kroppen först för det skulle man tydligen göra.

De där jättegamla, stora, slappa, glada och pratiga kvinnorna som låg och relaxade eller svettades i bastun - de var en helt annan art än mig som liten bara iakttog.

Nu, där i sakuradoften? Herregud, nu insåg jag att jag numera är en av dem. Jag är säkert äldre nu än vad de var då.

Jag vet inte alls vad jag vill ha sagt med det här inlägget.
Kanske det fascinerande med hur dofter kan väcka minnen till liv??

Carolinas husbilsäventyr 7 - the innesittar-version

Idag har jag alltså gjort det jag är bäst på: suttit i olika ställningar och läst bok. Själva boken kommer jag förstås att utbreda mig om i min andra blogg Carolina läser... så småningom så jag behandlar inte den här (mer än att det handlar om kärlek, svordomar och tuffa människor i Texas som kör motorcykel)(nej, det låter inte så där himla typiskt mig). Och egentligen är det ungefär allt min dag har innehållit. Mycket skönt och semestrigt.

Men tre andra saker också:

• Minns ni mina bilder från den öde campingen i Kalmar förra veckan? Där jag åtminstone första natten kände mig som sista camparen i världen? Här i Tobisvik är det inte så. Inte alls. Här är det i princip fullbelagt. Det är dessutom en ganska stor camping, så här kryllar av husvagnar och förtält, stora och små husbilar, tält, grillande människor och små barn som allihop av någon märklig anledning mest färdas på cyklar. (vet inte om det är något inträdeskrav för barnfamiljer på den här campingen: "Tilläggsfråga för barnfamiljer: hur många barn har ni? Kan de cykla? Medför ni egna cyklar till alla barn eller behöver ni hyra?")
  Det är ju käckt på alla sätt och vis, det här med en fullbelagd camping, om det inte vore för det faktum att det är sorgligt få servicehus. Ett stort, långt ifrån där jag står med min husbil, och i det fanns det väl ett tiotal toalettbås för damerna plus någon handikapptoalett. Och så ett litet servicehus i närheten av mig, och i det finns två toalettbås för damerna + en handikapptoalett. Det är inte mycket när campingen är så pass stor som den är. 
• Jag satt inte inne och läste bok hela dagen ändå. Nej, på eftermiddagen stack jag ut och sprang en runda. Först längs med kusten söderut (följde Skåneleden som här går på asfaltsvägar genom hamnen i Smrishamn) och där jag kunde studera ganska stora horder turister som alla verkade vara ute efter att äta glass i diverse olika mängder. Tydligen är det det man gör i hamnen i Simrishamn en eftermiddag i juli. Efter att ha sprungit mellan fina hus med havsutsikt vek jag av, sprang västerut (i en sjujäkla motvind och dessutom i uppförsbacke, heja mig vad jag är tuff) i rätt nybyggda huskvarter och sedan norrut i Simrishamns inte fullt så turist-täta eller pittoreska kvarter. Helt ocharmigt, faktiskt. Men avslutet sista biten innan jag återkom till campingen var ändå fint eftersom jag sprang genom park och ett koloniområde. Jag tycker mycket om koloniområden!
  En mil och en dryg timme blev det. 
• Och så en grej som börjar bli väldigt vanlig i mitt liv och är sjukt frustrerande: när jag åt frukost så läste jag tidningen i telefonen. Kom på något som jag borde kolla upp. Men jag ville läsa tidningen klart först och inte avbryta, och tänkte att det där andra skulle jag kolla så fort jag läst tidningen klart, vilket kanske tog några minuter till bara. Men när de minutrarna gått och tidningen var utläst - så hade jag totalt glömt bort vad det var jag skulle kolla upp. Hade ingen aning, bara att det var något viktigt. Eller så var det kanske inget viktigt, men det kändes som viktigt eftersom jag inte kunde komma ihåg vad det var. Jag scrollade tillbaka genom tidningen för att se om det var något där som fått mig att tänka på det som skulle kollas upp. Nope. Jag kom inte på det. Var alltså sjukt frustrerad över detta i flera timmar. Har fortfarande inte kommit på det. Förmodligen var det en skitgrej typ vädret eller busstiderna eller nåt, men det vet jag ju inte. Så här jag jag det allt som oftast, vilket jag försöker bekämpa genom att skriva långa komihåglistor i telefonen alternerat med mail till mig själv om saker jag inte får glömma bort att göra. Kanske det hjälper med att ha semester. Kanske blir det värre av att ha semester. Vi får väl se.

I morgon ska jag vandra en etapp på Skåneleden, från Kivik (jag tar bussen dit) via Stenshuvud och tillbaka hit till Tobisvik. Det ska bli kul! 

Om borde

Här sitter jag och har precis gått på semester, och håller de kommande sex veckorna som ett ömt litet fågelägg i mina händer.

Jag vill göra roliga saker och saker jag själv mår bra av. Jag vill inte stå uttråkad inne på Biltema eller Ullared eller vid kön till provhytterna i klädaffären på något köpcenter eftersom vi har kompromissat och gjort något som "alla" kunde vara OK med. Jag vill inte stampa runt här hemma irriterad över att ingen annan ser det som borde göras här hemma och vara den som tjatar och tar tag i. Jag vill överhuvudtaget inte ägna min semester åt "borde". "Borde" ska jag försöka trycka ner i något djupt hål och glömma bort. Resten av året är fyllt av "borde" och "måste" och "hinner inte" så de här lediga veckorna ska jag ägna åt nuet. Ska.

Och jag har så svårt för det. Så svårt att sitta i stolen i det underbara uterummet med boken och göra bara det utan att samtidigt ha det där gnagande i bakhuvudet och magen: borde ju absolut dra upp lite ogräs. Borde verkligen, herregud verkligen städa kylskåpet och köket och bokhyllan och under sängen och alla andra ställen som smuts samlats i hälsovådliga mängder de senaste tjugo åren. Borde skriva i bokbloggen. Borde bli färdig med kulturkolloinlägget. Borde ut och springa. Borde öppna den här bloggen och skriva lite finurligheter så att folk (mamma) inte tror jag har somnat in. Borde köpa en ny soffa. Möblera om. Borde dutta med krukväxterna. Borde gå igenom alla recepthäften från City Gross matkasse vi fått de senaste 3-4 åren och bestämma om något ska sparas. Och borde förstås gå igenom alla lösa recept som har sparats och organisera in dem i pärmar. Borde skicka iväg foton att framkallas till fotoböcker. Borde... jag har en hel lista i min telefon på allt jag borde.

Screw that.

För under den listan har jag en annan lista, som tar upp allt det jag vill göra. Där står sånt som "vandra", "läsa", "testa nya rabarberkakor", "spela datorspel"... och jag kan förstås tilägga "sitta i vacker natur och glo".

Och jag vill låta dessa sex kommande veckor fyllas av det på den undre listan. Det jag vill göra. Och jag behöver inte anpassa mig så mycket efter barnfamiljsbehov längre, för barnen drar iväg och gör det de vill göra.

Jag ska åka iväg, så mycket jag bara kan. Det är det bästa sättet för mig att ta det där "borde" och trycka ner i ett svart hål. Att vara någon annanstans. Så igår satt jag och planerade vandringar och bokade campingar. Det är jag och husbilen. Först till Kalmar några dagar. Kanske Blekinge. Sedan Österlen. Sedan hem lite och plocka upp oäkte maken, för då går han på semester och vill följa med, så vi åker till Västervik och orienterar lite. Kanske Fårö. Kanske vidare uppåt landet. Kanske han åker hem och stänger in sig bakom rullgardiner för att spela datorspel - men då åker jag vidare själv. Jag törs.

Och jag vill inte låta det där jämra "borde" ha sönder min semester.

Om att tydligen smaka väldigt illa

Fästingar har uppenbarligen bestämda åsikter om vem som är god eller inte. Jag är inte god, eller så är det bara det att jag ur fästingsynpunkt luktar så infernaliskt illa att de inte ens vill sätta sig på mig för att smaka.

Det här är förstås väldigt bra. Idag var vi på Sandhammaren och hade orienteringsträning, alltså inte på själva sandstranden utan i den snåriga och mycket gröna skogen precis innanför stranden. Sån där skog fästingar tycker är toppen att bo i. Några klubbkompisar kom i mål och plockade bort mängder av fästingar från sina kläder, och från huden. De gick ner och badade, kom tillbaka och plockade ännu fler fästingar. En kille höll räkningen: ... tjugofem, tjugosex, tjugosju.... Jag såg ingen fästing på mina kläder. Jag kollade armar, armhålor, mage, rygg, ben och alltihop när jag skulle duscha. Ingen. Alls. Det är jätteskönt. Men... tänk ändå? Vilken skillnad? Vi sprang i exakt samma skog?

Undras om det är mitt blod eller min svett som luktar illa? Myggorna brukar inte heller sticka mig. Om dottern har benen fulla med myggbett så har jag kanske ett. Och det ändras tydligen med tid också - när jag var yngre kunde jag få flera myggbett, och jag har haft fästingar. Men det var länge sen nu. Konstigt, men nog inte intressant nog för biologiforskare att undersöka närmare (för i vilket syfte, liksom??)(de har nog tillräckligt att göra med de där covid-viruskillarna)(covid-virustjejerna?)(ok, covid-virus-hen)

Det har säkert med gener att göra. Och jag har en mycket Landinsk uppsättning gener.
- bra sak med Landinska gener: tjockt, slitstarkt hår som inte verkar trilla av i första taget
- bra sak, eller dålig sak, beror på vem du frågar: envisheten. En Landin har alltid rätt. (ja, det är lite småjobbigt när flera Landinare finns i samma rum och har olika åsikter)
- rätt skitjävla dålig sak: födelsemärken, alla dessa födelsemärken som är rätt många redan från början, men med stigande ålder blir allt fler, på armar och rygg och överkropp, många och svarta och en del växer så man borde bli orolig (men man har ju sett farfars rygg så tänker att "va fan")
- jobbig sak: att kolla efter de där fästingarna bland alla dessa jämra födelsemärken
- bra sak, då alltså: att smaka och lukta så illa i insektsvärlden att fästingarna samfällt rusar åt andra hållet och hoppar på andra klubbkompisar, djur och oskyldiga barn.

Om jag är TBE-vaccinerad? Jadå. Trots allt. Omutifallattkanskeändå. När jag nu är så mycket i skogen som jag är.

Tillägg: jag tänkte först ha med en bild på en fästing i det här inlägget, men när jag bildgooglade "fästing" fick jag upp så många vidriga bilder att jag avstod. Gah! Vet inte om jag går ut i skogen fler gånger nu, äcklig-doftig eller ej.

21-åringar

Idag har vi firat Erik, som fyller 21 år. Han kom hem igår kväll så han kunde sova här i natt och bli sjungen för idag på morgonen. Lisa, som sov borta i natt efter sin studentbal (foton kommer har det lovats) tassade upp på egen hand där hemma hos klasskompisen, hittade frukost och körde hem så hon kunde vara med och uppvakta sin bror. Så ja: ännu en gång fick vi sitta hela familjen på golvet invid Eriks säng och se på när presentpapper revs upp av lelle gossen. Fint det.

Sedan firade vi vidare med chokladtårta, och ännu lite senare med middag på Pinchos. Himla bra sak nuförtiden när vi går ut och äter: Lisa dricker inte alkohol, och Lisa har körkort. På Pinchos har de ungefär den maten de brukar ha, men drinklistan är kul och vi som inte körde bil testade nya sorter. Jag något orange och passionsfyllt, Erik något rött och somrigt och Håkan drack beprövade GT. Jag och Erik tog dessutom kaffedrinkar efter maten. Sedan guidade vi Lisa jättebra när hon skulle köra genom smågatorna i Lund hem till Eriks lägenhet där vi lämnade honom, hans nya kaffekvarn, datorhögtalare och lilla hög med nya spel till Ps4.

Sak vi förundrades över idag: Mina föräldrar var 53 år när Erik föddes, alltså lika gamla som jag är nu. Jag får dock vänta på första barnbarnet, hävdas det med bestämdhet. Erik funderade vidare: "de måste ju ha varit jätteunga när de fick barn?" Ja, just det: de var 21 år då. Precis som födelsedagsbarnet självt är nu...

Andra fakta om födelsedagsbarnet: han har ont i knäet eftersom han har sprungit lite för långt och ofta och nog överansträngt det lite. (modern ordinerade VV, dvs Voltaren & Vila) Han lagade porchetta till middag häromdagen bara för att han ville prova om han kunde. (ja, jag fick också googla vad det var) Och han har en internetuppkoppling som är ungefär 200 gånger så snabb som den vi har ute på landet. (Vi har endast en förhoppningsfull fiberkabel som sticker upp ur trädgårdslandet, oansluten, sedan två år tillbaka eller så.) Och, ja just det: han har levlat upp sitt boende från ett rum utan fönster till ett rum med fönster. Och nu har han alltså burit in en kaffekvarn i boendet och blir troligen hyllad som en hjälte.

"Tänk om..." v/s "Äh, det löser sig..."

Ständigt i huvudet just nu: det här pendlandet mellan "tänk om..." och "äh, det löser sig...". Coronan, så klart. Ältandet. Tänk om jag får det, och jag får det illa? Blir jättesjuk i hög feber, och länge, och ont, men ändå så där så att jag ska stanna hemma och ha andningsångest dagar och nätter? Som man har hört att folk har och har haft, "folk" som i dem jag läst om i tidningarna eller "folk" som i någon som känner någon på jobbet eller som jag "känner" på facebook.

Eller ännu värre: att jag är en av de där som inte klarar sig med att stanna hemma, utan får bli inlagd och kämpa med andningen inne på något sjukhus?

Och helt dumt egentligen, men det här får man väl ta som förälder: Tänk om mina barn blir sjuka? Allvarligt sjuka? Tänk om Erik ligger där i sitt ensamma rum i Lund och får andningsångest? "Dumt" som i att den åldersgruppen verkar ha drabbats minst av det här. Men ändå...?

Omväxlande med: "äh, det löser sig". Jag blir nog inte sjuk. Och om jag blir sjuk så blir det nog lättare. Jag är ju nästan aldrig sjuk annars? Och inte kan väl jag...? Och kanske lika bra att jag får den där lättare slängen av coronan så jag slipper oroa mig sen?

Och samtidigt med "äh, det löser sig"-känslan: nu får det fan vara nog. Nu har jag varit duktig sedan i mars, tvättat händerna (mer i början, kan sägas, då när det var stockholmarna som blev sjuka men ingen i Skåne), ställt in Göteborgsvarvet och läst fler nyheter på telefonen än vad som kan vara nyttigt. Nu har jag skyddat mig nog, fyllt min skyddskvot, liksom. Och så slarvar jag med handtvätten (nu, när coronan faktiskt kommit till Skåne...) och glömmer mig när jag har infopass vid lånedisken i biblioteket och nästan slickar på folks betalkort när de ska betala sina förseningsavgifter. Och så blir det ju sommar snart? Och då tar väl coronan semester? Väl?

Jo. Eller nej. Och så tillbaka till oron och "tänk om...". Och så vidare, och så vidare i all oändlighet. Eller till slutet av maj. Eller till och med 2021. Eller i oändlighet. Eller....??

Motgifter mot novemberdepp

Det är mörkaste november, ute regnar det och livet är just så där allmänt tjolahoppigt som det kan vara i november. Kaffekokaren har dött och vi får banne mig ha lamporna tända inomhus mitt på dagen för att det är så mörkrans mörkt.

Så vad har vi för motgifter att ta till mot allt detta mörker och regn?

1. Min Nya Bil , min ostbågeracer, min Mini One. Bara att gå ut och titta på den gör mig glad. Det var precis därför jag valde just den, plus att den är så galet rolig att köra.
(pinsam fakta: jag pratar bebisspråk med den. När jag kommer ut på morgonen, eller hem från bussen på eftermiddagen, så klappar jag den lite framme på motorhuven och säger något i stil med "hej lilla bilen, så fin du är, ska vi ut och åka lite? och naaaw så söt du är...")

2. Nya löpartights. Jodå, jag fick ju åka och lämna in den döda kaffekokaren på reparation (Moccamaster har lång garanti och borde ju inte gå sönder, kan man tycka, men strömknappen sa "fjång" och hoppade av, och när vi petat med fingret ett par gånger inne i strömbrytarhålet för att sätta igång apparaten så kändes det hela lätt vanskligt) - och råkade gå (om)vägen kring Stadium som råkade ha extrapris på vinterlöparkläder och jag råkade hitta tights, långärmad tröja och windstopperjacka till trevligt låga priser.
Och tänk dig väldigt tomterött? Rödare än tomterött faktiskt. Fast med någon typ av mönster i. Det är mina tights. Och jackan? Den är precis lika röd.
Fight November Med Färg!! Jag blir glad bara av att se de där röda kläderna, och orkar inte spela med i vädrets dysterattack genom att harva runt i svart och mörkblått och ännu mer svart längre. Och bara tänk så klädkodad jag kommer vara om jag får för mig att ta en löparrunda på julafton?

3. Mariekex. Jag har inte köpt, eller ätit, Mariekex på evigheter. Men så råkade det trilla ner ett paket av dem när jag handlade mat igår. Och så råkade det trilla ut några kex ur paketet lagom till att jag ätit min frukost (som inträffade vid sisådär 10.30 idag, älskar lördagsmorgnar). Och vet ni vad Mariekex smakar? De smakar barndom. Så är det. Minnen poppar upp i huvudet av fikor vid stranden eller i trädgården, eller att lägga ett kex i handen och knacka itu (blir det tre delar får man önska sig något). Mariekexen var de som alltid fanns hemma, de lite tråkiga (jämfört med hembakat och Ballerinakex som alltid har varit lite coolare pga smeten i mitten) men tryggt goda.

Kilometer efter kilometer, och liv, liv, liv

Just nu vill jag bara vara ute och gå. Eller springa. Eller stå stilla. Eller allra mest ändå bara gå och gå. Jag har blivit någon som älskar promenader. Det var jag inte förr, då var det bara: springa - eller stanna inne och sitta still. Antingen eller, liksom. Nu: promenader är det mest perfekta sättet för att tänka, för att lyssna på ljudbok, för att få precis lagom mycket motion läääänge (hur bra fattar man när man efter en långpromenad är helt trött i benen och måste bälga i sig massor av vatten), för att fotografera, för att lyssna på musik, för att inte ha några hörlurar alls och bara lyssna på fåglarna eller andra ljud som hörs utomhus. Det allra, allra bästa sättet att faktiskt ta sig tid mitt i vardagen för att bara vara här och nu och njuta. Jag älskar det.

Och förr brukade jag nästan få panik så här års när naturen bara: "Jag exploderar! Nu kör vi allt, allt på en gång! Träden, fåglarna, ljuset, blommorna... gasen i botten! Njut nu, människor, snart är det sommar och semester och snart är semestern slut och snart är det höst och ... stress!" Men nu, när jag promenerar nästan dagligen? Då är jag med. Då är jag där! Då lever jag träden som slår ut, slånbärsbuskarna som håller på att bli vita, gräset som är ljusgrönt, forsythian som blir neongul i skymningen, hör den där bofinken och den där bofinken, och koltrasten i det trädet och så igen lite längre bort. Och jag blir inte stressad. Jag är.

Jag gillar att gå när det är helt mörkt ute också. Bara jag, och ljudboken i öronen, och rörelsen. Ingen pannlampa - jag ser landsvägen ändå.

Tack, viktväktarna, för det var när jag började viktväkta hösten 2015 som jag började promenera. Nu fortsätter jag, trots att jag nått min målvikt. Promenaderna blev en vana och ett måste. Och dessutom: tack, Pokemon Go som gör att varje promenad är lite, lite roligare, med candies och ägg och möjligheter till "wow! den där har jag ju inte!" (återigen: ni som vet och förstår, ni vet och förstår...)

Här är två av de senaste dagarnas vägar. Jag älskar ju att fota vägar och stigar! Granskogen är i Bökeberg (och det var en löprunda, sent på kvällen), busksnåren är i Häljarp (från en lunchpromenad, de finns på Skåneleden där den kryper nära Saxån ett stycke).

Torsdagsvärme

Det är inte klokt vad strålande aprilsol och tjugogradig värme kan göra för humöret?!! Alla mina orosgrejer och bekymmer och sånt jag går och ältar... det blir liksom så förminskat av att gå i klänning med bara armar och ben i solsken och värme i en tallskog som doftar som bara en tallskog kan dofta när solen lyser varmt på den. Screw alla bekymmer! liksom, livet just nu är helt underbart!

Tallskogen var det fina jag hann med att göra på lunchen. Äta 30 min, gå 15 minuter bortåt och 15 minuter tillbaka och vara glad resten av eftermiddagen. Lunchpromenader fina vårdagar FTW, alltså!

Annan bra sak i  min omedelbara närhet: jag har en massa Polly som ligger i min översta skrivbordslåda. De är nödgodis, men just nu fladdrar den där skrivbordslådan ut och in mest hela tiden så när nöden uppstår (kan bestå i både blodsockerfall framåt kvällen och/eller hormonstinna femtonåringar i grupp) så kommer banne mig hela Polly-lagret att vara slut. Tur det finns fler i affären.
(har de förresten slutat göra Polly Rocks nu? de där med smak av citron och saltlakrits som var så himla goda? katastrof i så fall ju)

Annat som varmt aprilväder kan få till stånd:

• Att jag kompade ut två timmar tidigare och körde hem för att få komma ut på en löprunda medan solen och vädret fortfarande gjorde sitt bästa. Jag sprang längs med landsvägarna där hemma, lyssnade på musik och blev solbränd i ansiktet. Men ungefär halvvägs sprang jag längs med Skåneleden över betesmarker och ängar, och där var det så himla fint och fullt av vitsippor att jag var tvungen att stänga av musiken, springandet och världen en stund och bara stå och titta. Tänk, att det kan vara så fint! Ekar och gamla grindar och grönt gräs och gula blommor och koltrastar som håller på att spricka av sång och sol och alltihop....!
  
• Att min son begick barfotapremiär. Han har den där grejen att han på sommaren ska gå barfota för att få tjockare hud under fötterna eller vad det nu är han har för mål. Och igår tyckte han tydligen att sommaren hade inträtt. Dock gick han ju sin kvällspromenad efter 22 när det hade blivit mörkt? Och för typ två veckor sedan låg det snö på vägarna? När han efter 23 kom tillbaka så var det med stelfrusna fötter. I Wonder Why...

Lunchpromenad idag också? Helt klart!

De här blommar i rabatten hemma just nu. Skrapa på bilden så känner du doften... :)