Om hus som är för små och om hårdhjärtade mödrar

Är det inte märkligt hur en artonåring och en nittonåring fullständigt kan fylla nedervåningen på ett hus? De sitter ju ändå bara och spelar något tv-spel? Killar i den åldern är på något märkligt sätt större än sina kroppar. (som dessutom på alla sätt redan är stora, långa och försedda med stora fötter som alltid slänger av sig stora grusiga skor) Har Erik en kompis hemma blir det fullt. Har han två kompisar hemma räcker inte huset till.

Hm. Det fanns en tid när man kunde umgås med andra bebis-föräldrar, och parkera barnen på en gemensam filt. Fast visst, OK, de tog ändå över rummet, samtalsämnena och all uppmärksamhet. Och det dröjde inte länge förrän de skippade den där filten och drog ut på äventyr typ dra ut böcker från bokhyllan, äta jord och slå huvudet i vassa kanter, och det där "umgås med andra föräldrar" var förstås väldigt mycket bara "ha gemensam uppsikt över barnen en stund och kanske hinna dricka kaffe någon gång under tiden".

Hm igen. Jag vet nog inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, faktiskt. Det att när man skaffar barn så får man stiga åt sidan ett tag. Typ 20 år. Eller skaffa ett större hus.

Och när man skaffar barn? Då får man också sätta igång och öva upp sin bitchighet och kallhamrade de-ska-härdas-attityd:

Telefonsamtal fredag eftermiddag ca 16.30. Den o-så-hårdhjärtade modern står i kassan på City Gross, har precis haft avstämning (som var OK) och tycker livet är rätt dyrt. Ute pissregnar det.
Dotter, från okänd Malmögata, på inspark, mycket upphetsad: MAMMA! ALLTSÅ JAG BARA KAN INTE ÅKA BUSSEN HEM SÅN HÄR! JAG ÄR DYYYYBLÖT! ALLTSÅ _VERKLIGEN_ BLÖT!
Hårdhjärtad moder, medelålders, står inomhus och fattar i vanlig ordning inget: Ja, det regnar ju. Har du fått färg på dig eller? Har ni kul?
Upphetsad dotter, helt inne i team-anda: FATTA MAMMA, JAG HAR SIMMAT I DAMMEN! MED KLÄDERNA PÅ!
Modern, förnuftig och trist: Herregud Lisa. Varför?
Upphetsad dotter: MEN MAN FICK JU POÄNG OM MAN SIMMADE I DAMMEN! SÅ DÅ GJORDE JAG DET!!
Trista förnuftiga modern: Jahaja. Men du har väl torra kläder med dig till ombyte?
Upphetsad, dyblöt dotter: Meh! Bara byxor! Och även om jag kan låna någons tröja har jag INGENSTANS att byta om! VÄGRAR göra det i parken!
Hårdhjärtad moder: Men då får du väl gå in på McDonalds toa eller nåt. Det fixar du. Åk du buss så ses vi senare.
Dotter som luften går ur: Ja det får jag väl. Då.

Sicken taktisk miss i val av förälder att ringa till där. Hade hon ringt sin ömma fader hade han nämligen kommit och hämtat henne. Sån är han. Sån är inte jag. Och får nu dottern lunginflammation när hon nu dragit in poäng till sitt insparkslag, ja då är det mitt fel och ingen annans. Eller hur?

Förresten luktade hennes regnjacka surströmming. Det verkar kul att börja på gymnasiet i Malmö.

Bokmärken som glömdes kvar

När man jobbar på bibliotek slutar man aldrig att förvånas över vad folk använder som bokmärken i böckerna när de läser - för väldigt, väldigt ofta glöms de kvar i böckerna, de där bokmärkena. Klart det ofta handlar om kvitton och biljetter, eller förstås om "riktiga" bokmärken, men jag hittar även vykort, inköpslistor, linjaler, foton. De finaste och de jag förstår är saknade och letade efter sparar jag på mitt kontor ifall någon skulle fråga efter dem. Som de här två:

Igår kom en lärare in och hade hittat några gamla fotografier i låneboken hon läste, alltså kvarglömda av någon tidigare låntagare. Det är två färgfotografier, ett bröllopsfoto och ett foto av samma par när de är på någon slags somrig utflykt i ett större sällskap. Bilder och kläder andas sent 50-tal, tidigt 60-tal, och jag tycker så synd om den som blivit av med dem för de är verkligen fina.

Och alldeles nyss trillade det ut ett brev ur en barnbok jag lånade ut till en annan lärare. Brevet ger en direkt hjärtsnörp vid läsning, eftersom det handlar om ett barn som skriver till en älskad hund som dött: "vi här hemma saknar dig jätte mycke det är därför jag skriver så mycket om dig" och så har barnet ritat en gravsten där det står "RIP hund". Hela det noga hopvikta brevet är förutom själva brevtexten översållat av hjärtan och hundens namn och "love". Hela jag blir bara ett stort "åh...lilla, stackars..." och vill krama.

Nu ligger hundbrevet och bröllopsfotot tryggt undanstoppade i mitt skrivbord. (bredvid mitt nödgodis) Jag hoppas de blir efterfrågade.

Läkande egenskaper hos fjunkindade barn

Det är lite tungt just nu. Mest i huvudet. Och det beror inte på något vin utan mest på att bihålor, hostmaskin och övrigt kroppsystem signalerar "du gick tillbaka för tidigt till jobbet". Jag var sjuk nyss, nämligen. Låg till sängs söndag och måndag och undrade varför kroppssystemen envisades med att straffa mig med hög feber bara för en eländig förkylnings skull. Tisdag mådde jag bättre och på onsdagen tyckte jag att jag skulle jobba. (Jag har ingen ersättare när jag är sjuk, så är jag borta är biblioteket stängt. Både skolbiblioteket på dagen och folkbiblioteket på kvällen. Det är illa.)

Well. Jag överlever. Men svär fyrtio gånger ve och förbannelse över denna förkylning som kommit så himla olägligt två veckor före jag och oäkte maken ska springa Lidingöloppet. 30 km utan att träningen hunnit bli särskilt ordentlig, och så med förkylning på det? Njaee....

Det är inte bara jag. Lisa var först sjuk, var hemma en dag från skolan ("mamma, jag KAN inte missa något nu i början") men kämpade sig igenom förra veckan på ren ilska. Erik blev sjuk samtidigt som jag och är ännu hemma från skolan. Oäkte maken däckade igår. Det är en synnerligen elak och aggressiv bassilusk, tydligen, vi blir annars sällan sjuka hela familjen samtidigt. Eller alls, faktiskt.

Men mitt i allt det här svullet huvud-tunga finns det ljuspunkter, förstås. Hela förmiddagen i dag har jag haft besök av ett antal grupper tredjeklassare. Redan förra året när de var små fjunkindade andraklassare blev de mina favoriter, och de fortsätter nu i storslagen fjunkinds-stil fast de blivit treor och Störst På Skolan (lågstadiet är en egen skola här i byn). De är så himla gulliga och snälla, och de lånar så många böcker. Och detta:
Redan förra året blev det en slags trend bland alla dessa 08:or (jo, de är ju födda 2008, de små liven) att Skaffa Ett Eget Lånekort På Biblioteket. Under skoltid får de låna i skolbiblioteket, men då bara två böcker åt gången, och med andra restriktioner som "lagom svårt". Med ett eget, vanligt lånekort får de ju låna precis vad de vill i biblioteket ("film också? och den här tjocka boken om Ronaldo??" "Jepp. Låna på du."), när de vill och hur mycket de vill. Jamen, ni vet. Biblioteket är fantastiskt. Och gratis. Och har man ett Eget Lånekort kan man dessutom använda sig av låneautomaten som står i bibblan, och den är Sanslöst Häftig Och Cool.
Så jag delar fortfarande ut ansökningslappar för bibliotekskort att tas med hem till föräldrar för påskrift, i parti och minut. Och nu på förmiddagen gjorde jag iordning tre nya lånekort, förevisade låneautomaten för tre nya lyckliga fjunkindisar. Samt delade ut ytterligare fem ansökningslappar till avundsjuka klasskompisar som såg på.

Sånt är läkande att jobba med. Fattar du det, kroppen?

Hot stuff