Julstämning...?

Tindrande barnaögon?
- Hallå? Skulle du inte ha gått upp nu?
- Mmmmmrrrfff...

De är mest rödkantade, de där barnaögonen. Eller zombieaktigt stirrande vid frukostbordet (om de inte är slutna i ansiktet som lutas mot bordet). Gymnasiet är ingen lek, och veckorna fram till jullovet är minst sagt packade av prov, redovisningar och inlämningsuppgifter. Nu går de på energireserven, barnen. Tindra med ögonen? Möjligen på julafton, efter en rejäl sovmorgon.

Prydnadstomtar här, där och everywhere i det idylliska hemmet för att öka stämningen?
- Alltså - jag pallar inte bära ner julpyntslådorna i år.
- Nej.
- Om barnen äntligen vill ha tomtar och änglar överallt så får de bära ned dem själva.
- Ja.
- Och det är ändå bara jag som måste packa ned allt sen i fakking tidningspapper och bära upp det, och tomtar är så himla tråkiga i januari.
- Absolut.
- Skönt att vi är så överens om de viktiga tingen i livet.

Vi firar inte jul hemma i år. Så varför låta hemmet invaderas av tomtar som ändå inte får vara med på dagen D? De får fira den med mössen uppe på vinden. Adventsljusstakarna är dock på plats. Jag överlever inte december utan adventsljusen.

Lussekatter? Pepparkakor? Sju sorters kakor i gigantojulbaket??
17 dec:
- Mamma? Bakar vi lussekatter i år?
- Njaaaooo. Jo. OK. I eftermiddag?

Lussekatter bakas hastigt och lustigt. Redan halvvägs genom degen ballar jag och Lisa ur och börjar göra sniglar och lejon, delta, sigma, g-klavar och valspermier i stället för strikta och traditionella S-former.
På kvällen återupplivar vi en av de äldre LG-ska jultraditionerna: adventsfikan. Levande ljus i mängd, nybakade lussekatter, pepparkakor (köpta förstås, de är ändå godast) och skumtomtar. Och sedan klämmer vi på mycket kort tid ungefär hälften av de nybakade lussekatterna. Och alla pepparkakorna. Och ett försvarligt antal skumtomtar. Heja oss!

Julklappar?
Inte många i år. Bara till barnen, i måttlig mängd, samt tre 30 kronorspresenter var till julklappsspelet. Faktiskt blev vi färdiga med inköpandet redan förra veckan. Och nu ska det lackas, och packas, och klippas och prydas...?

Torsdag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Fredag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Lördag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Söndag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar inte.
Måndag:
- Mamma? När ska vi slå in julklapparna? Ikväll?
- Pallar in.... men vaf-n... *räknar kvällstimmar i huvudet*... vi måste ju göra det ikväll.

Papper, tejp och krafs fram. Julklappar slås in. Julmusiken lyser med sin frånvaro och julklapparna ser i vanlig ordning ut som om de alla slagits in av en femåring som saknar tummar.

StarWars?
Va? undrar ni. Det är väl ingen jultradition?

Jo. Hos oss är det det. Och JA! vi ska gå och kolla på StarWars - The Last Jedi ikväll! Nu kan julstämningen komma!

18-åringens rätt trista svar till 13-åringen

Jag skrev igår om hur jag skulle fråga sonen om han nu kunde svaret på den fråga han själv ställde när han var tretton och fantasin inte kände några gränser. (alltså den här: "Vad tror du händer om man tar tio megafoner och lägger dem i en ring så att tratten liksom pekar in mot nästa megafons mikrofon? Då måste ju den sista megafonen ha förstorat ljudet så att det hörs över hela världen? Väl? Och vad händer med ljudet - går det runt och runt i ringen för evigt?")

Det kunde han. Och verkligheten är, som jag som sedan länge bliven tråkig vuxen vet, oh så mycket tristare än en trettonåring kan tänka sig. Så nej, om man lägger megafoner i en ring så kommer de tyvärr inte att förstärka ljudet oändligt. Erik svarade (via messenger) så här:

Men jag fick ju också en länk till ett youtubeklipp av honom, till hur Bart i the Simpsons experimenterar med precis samma tanke:



Jag hejar på Bart Simpson. Det är därför jag älskar tecknad film (och böcker, särskilt fantasy) - ingenting är omöjligt. Allt kan hända. Man bara... beskriver det, liksom. Och låter fantasin flöda. Precis som trettonårs-Erik gjorde.

Nå - vad hände med de där megafonerna i en ring...?

Egentligen hade jag tänkt ägna det här inlägget åt luciatåg jag minns, från dem jag själv gick i som barn eller tonåring i olika körer, över barnens gullegullegulligaste luciatåg på dagis (Erik fick sitta hos fröken pga läskigt...) till det finaste jag sett de senaste åren och dagens nior på skolan där jag jobbar (de sjöng entusiastiskt i alla fall). För att göra detta bläddrade jag tillbaka till tidigare inlägg här i bloggen, och råkade läsa ett där jag skrivit om en av sonens alla omöjliga frågor. Den här funderade han alltså på i december 2012:

"Mamma? Vad tror du händer om man tar tio megafoner och lägger dem i en ring så att tratten liksom pekar in mot nästa megafons mikrofon? Då måste ju den sista megafonen ha förstorat ljudet så att det hörs över hela världen? Väl? Och vad händer med ljudet - går det runt och runt i ringen för evigt?"

Nu har det gått fem år, och herrn ifråga har hunnit inhämta en hel del mer naturorienterande kunskaper. Nu tänker jag som ett experiment fråga honom den här megafon-frågan ikväll, och se om han har något bra svar själv, till sig själv som trettonåring liksom. Återkommer alltså! (förhoppningsvis...)

Stekt fett, utbrett fett, smält fett...

Jag vill ha. Jag har haft några veckor nu när jag ätit strikt efter viktväktarnas no-no-no-regler eftersom jag under hösten varit alltför snäll mot mig själv och låtit kroppen återta en hel del av de kilon jag gick ned för något år sen. Någon vecka till, sen får det vara OK for now och jullov får inträffa. Men, just nu så är jag sugen och VILL HA.
Konstigt nog är det (precis som när jag viktväktade "på riktigt") inte ostbågar eller godis jag längtar efter. Inte heller rikliga middagsbord med feta såser. Nej, det här är min topp-7:

1. Bondkakor
2. Pannkakor med sylt och grädde
3. Nybakade kanelbullar.
4. Chokladbollar (helst hemmabakade, men jag är inte kinkig)
5. Limpskivor, bredda med mycket smör,  med leverpastej och saltgurka ovanpå.
6. Pepparkakor, bredda med smör.
7. Rostade mackor, bredda med smör, prickig korv ovanpå.

Tja, vi kan väl sammanfatta den där listan som "kombination-av-fett-och-socker"??

Alltså, jag kan gott tänka mig den här varianten också. Varför spilla tid på gräddning i ugn?

Bondkakor! Mmmm... bondkakor!

Decembermorgon. På alla sätt.

- Mamma? Varför måste det vara så MÖRKT??
- Bra fråga. Mycket bra fråga.

Sonen frågar, med viss desperation, och jag svarar, med samma desperation, ett icke-svar och tänker väl att det var därför Gud uppfann ostbågarna. Ut i mörkret ska vi, fast klockan bara är 07.15 och hela kroppen skriker "Somna om! Än är det långt till vår!" Erik ska övningsköra in till Polhem i Lund där han ska fortsätta sin dag, och jag ska vidare till mitt.

Övningskörning en decembermorgon med regn och hundratals billampor och annat som bländar i mörkret. Erik kämpar, och försöker komma ihåg allt med att blända av och på, vägfiler som inte syns på mörka gator, cyklister som inte heller syns på mörka gator och gångtrafikanter som varken syns eller märks förrän man kör över dem med bilen. Vi överlever. Gångtrafikanterna också.

Vidare till nästa roliga decembermorgoninslag: ett besök hos en öron-näsa-halsspecialist. Jag pekar på en cysta jag har i sköldkörteln. Den är sedan tidigare konstaterat ofarlig, men den är störig, trycker på matstrupen och gör ibland ont och jag vill ha bort den ur mitt liv medelst någon skicklig kirurgs skalpell. Läkaren (som säkert är tio år yngre än jag och snygg och när i herrans namn blev alla läkare och sådana där yngre än mig???) tittar, klämmer, känner och trycker sedan utan vidare förspel eller varning (eller, OK, han sprutade lite nässpray först) ned en slang via min näsa ner i halsen för att kunna titta på min hals inifrån. Gah! Skitläskigt! Tur att jag inte visste att han skulle göra det, för då hade jag varit nervös för det här läkarebesöket i flera veckor i förväg.

Den lilla kameran längst fram på slangen (alltså, dagens teknologi...) säger, precis som läkaren, att allt ser bra ut. Läkaren säger också att cystan kan opereras bort ifall den oroar mig och gör ont. Som den ju alltså gör. Ska han skriva remiss? Jag, som lätt tårögd fortfarande tycker det känns som att slangen sitter kvar inuti mina näs-svalg och halshålor, nickar och tänker att det nog ska gå bra, det hela. Operation i halsen, där finns väl inga vitala delar, och en halv sköldkörtel kvar är väl bättre än ingen alls, och what could possibly go wrong och vad som helst, bara jag slipper fler slangar genom näsan tacksåmycket.

Fasen vad pjallig jag är.

Vidare till jobbet. Startar datorn.  Datorn vägrar starta. Eller, datorn startar vissa delar av sig själv, utför en självdiagnostik (alltså, dagens teknologi...) och berättar för mig att nätverket har tackat för sig, packat och åkt på semester till Bahamas. Det skulle jag också vilja göra. Men jag ringer IT support ("har-du-startat-om-datorn-sitter-alla-sladdarna-i?" "Ja.") som hämtar hem nätverket från Bahamas och efter någon timme har kopplat ihop min dator med världen i allmänhet och bibliotekssystemet i synnerhet och muttrar över konsulter som gjort något fel i gårdagens nätverksunderhållsarbete och...

... hurra. Dagen kan börja.

Decembermorgnar? Jepp. Det var pga dem Gud uppfann ostbågarna.

Llul-lastaj?

Igårkväll hade jag (bland många andra, en mycket välbesökt kväll på "mitt" lilla bibliotek trevligt nog) en mycket liten besökare till biblioteket. Han är nog någonstans mellan två och tre år, skulle jag tro. Han kommer med regelbundenhet - aldrig ensam, förstås (inte än!) utan tillsammans med sin mamma, sin moster, sina syskon och sin mormor. De är en hel klan som invaderar biblioteket med barnvagnar, tillbehör samt stor lust att låna böcker.

(ja, klart jag har favoritbesökare - den här klanen tillhör förstås några av dem!)

Nå. Lille V hade hittat en egen bok. En stor faktabok, prydd av någon slags gigantisk lastbilsvariant på framsidan. Den skulle han låna! Och han kom fram till lånedisken för att presentera den för mig, drog fram en pall och klättrade upp en halvmeter så att vi kunde titta i boken tillsammans. Jag bläddrade upp olika sidor, pekade på de olika vägmaskinerna eller vad de var, sa vad de hette och så försökte han säga efter.

- Schaktmaskin.
- Schhashiin.
- Grävmaskin.
- Gejjashii.

Och så vidare, till stor förnöjelse.

När vår son var i samma ålder försökte vi pedagogiskt läsa alla möjliga slags böcker för honom. Han ville BARA titta i och läsas för ur böcker om vägmaskiner, lastbilar och traktorer. Titta på "tongbil" och "llul-lastaj". Mormor ville också läsa högt för sitt barnbarn, men blev lite besviken när det bara skulle läsas om jordskrapor och sånt ("det blir så tråkigt efter en stund").

Och nu då? När sonen är 18? Totalt ointresserad av alla slags fordon och maskiner. Kan inte ens skilja på de vanligaste bilmärkena pga "varför då?". Så llul-lastaj-tiden gick över och kom aldrig igen.

Men lille V? Han är mitt inne i den. Med stor förundran.

Är det inte det ena, så är det det andra... oron finns där jämt.

All denna oro... Det var absolut ingen som sade till mig innan jag skrev på bli-förälder-kontraktet att jag skulle tillbringa de närmaste (minst!) 20 åren med att oroa mig för allt som kan hända med ens barn? Om jag hade vetat.... fast jag hade ändå inte kunnat föreställa mig omfattningen, så jag hade säkert skrivit på ändå.

Ta bara halkan i morse. Regn och blött hela söndagen, och så sjunkande temperaturer över natten och någon grad över nollan på morgonen. Då vet jag att vägarna troligen är ishala. Särskilt vägen från Vismarlöv till Klågerup, eftersom den fick ny asfalt nu i höstas, och den känns banne mig lätt hal även i strålande solsken och tio plusgrader.

Lisa ska ju cykla ner till Klågerup för att ta bussen där, och ger sig iväg ungefär 6.40. Jag tillbringade hela tiden fram tills dess med att bekymra mig för hur vägarna skulle vara.
"Ja, mamma, jag SKA köra försiktigt."
Det tog ungefär 60 sekunder från det att hon lämnade huset innan hon kom tillbaka:
"Jag trillade med cykeln redan på väg nedför trappan, det är HALT idag."

Hon åkte med oäkte maken ned till Klågerup, med cykeln upphängd bakpå bilen. SMS kom: "ska hälsa att det är pissehalt på vägarna". OK, en av två klar.

Jaha. Då sätter NÄSTA oro igång. Sonen ska åka med kompisen in till Lund, kompisen som är ett år äldre än honom och har haft körkort sedan något år. Om oäkte maken tycker det är halt... hur många gånger tänker sig min mammahjärna att dessa rara gossar kommer att köra i diken, krocka och förgås? Många, många, det kan jag försäkra.

Nå. Sonen åkte iväg och inget vidare hördes. Jag körde en stund efter att han lämnat och tänkte att "bra, då kan jag kolla längs med vägen så att de inte har halkat av eller krockat". Och inte förrän jag själv satte mig i min bil och började köra iväg tänkte jag på att "hallå, det är halt. DU SJÄLV ska nu köra 6 mil på dessa vägar upp till Häljarp, och ta det lugnt är du snäll".

Det var halt som snor. Alltså, verkligen så halt så att om man växlade upp eller ned på raksträcka så svajade bilen till. 5 min efter att jag kört förbi halkade en lastbil av vägen i en kurva mot Vismarlöv. Men... inga fjuniga tonårsgossar sågs i någon bil i något dike.

Tänk, förr? Då var jag galet rädd för att köra bil om minsta snöflinga fallit eller minusgrad inträffat - vi bodde i stan och jag var inte van. Nu, om det är halt? Äsch, jag kör långsamt - men kan inte sluta oroa mig för hur mina barn fixar det hela.

Och igårkväll? Då var sonen iväg hos kompisar i Svedala, och skulle åka med vännen-som-har-bil-och-körkort hem. Jag tänkte han skulle vara hemma vid 22. Han kom 23, och den timmen där i mellan satt jag som på nålar och tänkte mig viltolyckor i Bökebergsskogen mörka decemberkvällar. Och nej, jag varken ringde eller sms-ade honom pga ville inte vara pinsamt oroliga mamman. Men det var jag förstås ändå - inombords, med magen i en knut.

Och det här var bara barn-i-trafiken-inslaget av all oro. Sen finns det ju allt det andra... Hörni, som funderar på att bli föräldrar: ha starkt psyke innan ni skriver på. Eller låt bli att ha livlig fantasi.

En mammas panik som inte får visas

Övningskörningen fortgår. Uppkörningstid finns, men är hemlig och ska icke yppas på nätet ännu. Men vi är så pass avslappnade i bilen när han kör nu, sonen och jag, att samtal om annat kan ske. Om framtid och och sånt. Han tänker sig att läsa vidare direkt efter att ha tagit studenten till våren, och det är en grundutbildning i kemi som hägrar. Min son ska, som jag alltid trott, bli professor Baltasar, i labbrock. Så idag kom följande:

- Mamma? Igår sade NN [insert-namn-på-kompis-barnafödd-i-Lund-med-tydligen-täta-föräldrar] att när hans föräldrar hjälper honom att köpa lägenhet i Lund så kan jag komma och hyra en del av hans lägenhet. Det är bra, va?

Jag, utåt, med ett stort leende: - Wow! Det är ju helt fantastiskt! Bostad i Lund, och en kompis att upptäcka studentlivet med! Kan inte bli bättre, en otroligt bra grej!!

Jag, på insidan: Nej! Nu??! Redan? Nej! NEEEEEEEEJJJ! Jag klarar inte detta!

Hela insidan smälter i ett svart, ordlöst vrål av förtvivlan. Ingen Erik hemma? Genomlida onsdagar och lördagar och tisdagar och november och regn och mörker utan hans humor och frågor och funderingar? Nej. Neeeeej!! Inte än. Jag är inte beredd än. Inte ÄN!

Jag, på insidan, hela kvällen: Waaaaaaaaaaaaaahhhhhhh......

Hur står man ut med att ens barn flyttar hemifrån? Hur överlever man? Ni, som har varit med och vet? Hur?? Jag vet inte om jag fixar det. Jag VET att jag ska vara stolt och glad och allt det där, men jag vet inte om jag fixar det.