Nu ska skorna nötas igen.

I början på oktober skrev jag ett inlägg om hur Håkan och jag deltog i lotteriet där vinsten var att få anmäla sig till Berlin Marathon. Att man betalade för att anmäla sig och så, men att det var så många som ville vara med att de 40 000 startplatserna lottades ut bland anmäla intressenter för att allt skulle vara så rättvist som möjligt.

Sen blev det lite trist - Håkan "vann" en startplats. Jag gjorde det inte. Och vi ville ju springa båda två, inte en som sprang och en som stod och hejade.

Men - det finns ju reseföretag som säljer maratonresor där anmälningen till loppet redan är fixad och ingår i priset. Vi hittade Buss-Persson, och kollade in på deras hemsida ett antal gånger tills det äntligen stod att nu var anmälan till Berlin Marathon 2014 öppnad, och att det fanns platser kvar.

Jag kastade mig alltså på anmälningsformuläret och knep två platser. Och allt gick bra. Nu är både Håkan och jag anmälda till Berlin Marathon 2014. Och det ska bli så HIMLA KUL!

Förra gången jag sprang maraton var det första gången och jag var så otroligt nervös för om jag skulle klara det. Nu har jag sprungit ett maraton och vet att jag fixar det. Den här gången längtar jag efter det - efter den där adrenalinkicken, efter folkfesten runtomkring. Och resan, att få komma till Berlin igen - det var längesen. Vi ska bo vid Alexanderplatz, och resan ska inte bara bli springande utan lite sightseeing också.

Och nu är det bara att dra igång tränandet på allvar igen... Just nu är det på läge "springer lite så där ibland för att jag inte ska glömma bort handlingen i ljudboken jag lyssnar på då, och gympar lite när andan faller på". Men efter nyår ska jag sätta igång på allvar. Det tar tid och är jobbigt - men det känns också ganska skönt, allt det där springandet. (annars hade jag ju varit helt galen som anmälde mig till en mara till...) Det blir ett gift, det blir det.

Mina Asics Gel Kayano 19 som jag köpte i februari - har sprungit 866 km i dem nu...

Ett ganska så nördigt inlägg

Egentligen hade jag tänkt skriva om andra saker idag här på bloggen - dagarna bara rusar iväg och jag hinner inte med bloggskrivandet som jag tänker. Här ska skrivas om berlin marathon, om gymnasieval och annat sånt. Men i stället kommer så länge detta:

Hysteriskt intressant information om ett vägarbete som ligger mig nära om hjärtat

Fina bilder på Finaste Cirkulationsplatsen, och het info om att det har planterats lökar på den. Tänk, bara, vad man får veta intressanta saker om man läser på Trafikverkets hemsida. Vilket jag i och för sig inte gör så där överdrivet ofta. Pumpstationer! Grus! Belysning! Å, Jonatan, jag ser ljuset i slutet av tunneln. Jag ser ljuset!

Och så talar de om våren. Jag blir lite längtig.

(ja, jag vet att det här kan vara ett av de nördigaste inläggen jag någonsin skrivit)

Pokémon - gotta catch them all...

I går kväll hade jag egentligen tänkt sitta och läsa en god bok. Kate Mortons "En välbevarad hemlighet". Av detta blev intet.

Sonen kom nämligen med ganska nöjd min och tryckte ett Nintendo DS i händerna på mig. "Här, mamma! Spelet är igång, du följer bara instruktionerna och så frågar du mig om det är något du inte förstår."

Jag fattade direkt och lydde. Spelet ifråga var Pokémon. Det hela gällde ett vad, eller vad man ska kalla det, och det var bara att lägga boken ifrån sig och sätta sig in i pokemonvärlden och spela.

Det är nämligen så, att för två år sen nu kom pc-spelet Skyrim. Jag köpte det typ dagen efter att det kommit ut, Håkan några dagar senare (ja, vi var tvungna att äga två kopior pga rätt avancerade kopieringsskydd), och vi spelade, spelade och spelade tills någon gång in i maj eller så när vi klarat av det mesta i spelet och tröttnat lite.

Vår sons liv består huvudsakligen av datorspel. Jo, en hel del skola också, men den delen av livet han gillar mest består av datorspel. Och jag har puttat lite på honom sedan jag började med Skyrim och tyckt att "det här är något för dig". Men han har inte velat. Ett spel som mamma gillar - nja. Kan det vara något?

Å andra sidan tjatar han på mig om diverse spel han tycker att jag bör prova. Portal 2. Assassin's Creed (som jag har provat men inte fastnat i). Pokémon. Efter en ganska lång tjatperiod om just Pokémon så sa jag att "OK, jag lovar att spela Pokémon om du spelar Skyrim. När din karaktär nått level 10 i Skyrim så kan du komma med ditt DS så lovar jag att spela".

Sen kan ni förstås själva räkna ut varför jag satt och spelade Pokémon igårkväll. Han har nått level 14 i Skyrim nu, och verkar helt fast. Och mamma hade rätt.

(Hur långt ska jag spela i Pokémon, då? Jag har frågat, och fått till svar att jag bör ha klarat av två Pokegym samt äga minst sex Pokémons, då har jag spelat ungefär lika mycket motsvarande level 10 i Skyrim. Kate Morton får alltså vänta lite.)

Den här lille gynnaren är min start-pokémon.

Den är här! Den är igång!!

Vår efterlängtade rondell är klar nu! Eller, ja, det är lite finlir kvar som att refugerna ska fiffas till, dikena ska säkert bli finare, skyltarna ska säkert bli lite mer skyltiga eller nåt. Men själva funktionen rondell är nu på plats och igång. Och jag blir på gott humör varje gång jag ska köra över eller ut på 108:an.

Här har jag skrivit om hur jag längtat och väntat. Vi pratar alltså om korsningen i Klågerup där vi flera gånger om dagen har varit tvungna att köra över en stor landsväg där folk, fä, lastbilar och annat livsfarligt har blåst förbi i mycket högre än de 60 km/h som är tillåtna just där. Varje gång jag kört över har jag dragit en suck av lättnad över att jag klarat det även denna gång. att jag inte krockat med bilar körande på 108 eller bilar på väg ut på 108 och som rivstartat iväg i en vänstersväng mitt framför min bil när jag skulle köra rakt fram och hade företräde. Åtskilliga tvärnitar och kallsvettningar har upplevts i denna eländiga och farliga korsning.

Men nu! Nu! Nu glider man in i rondellen, kollar åt vänster, och KÖR. Åh, lycka! Åh, glädje! Åh, pilutta er alla trafikdårar som inte lärt sig högerregeln, nu kan ni äventyra folks liv i någon annan korsning!

Vi har en rondell!

(Tänk, vad glädjeämnena förändras här i livet. Då: Åh! Ratatas nya skiva har kommit! Eller, Åh! Killen jag är kär i hälsade på mig! Eller, Åh! Jag har fått Thåströms autograf! Nu: Jag får köra i en rondell varje dag!)

Om...vänta här nu, har jag bloggat om det här ämnet förut?

Carolina (med ganska trött och luttrad röst): Nu ska vi prata om våra bilar. Igen.

Bloggläsarna (flockas med lystna blickar och lätt skadeglada flin): Ooo, nu har de haft problem igen. Haha! Varför köper de inte nya bilar istället för att köra runt i de där vraken de har?

Carolina (morrar inombords: för att vi inte har RÅD förstås!): Igår skulle Volvon besiktigas. Det skulle ju kunna hända vad som helst där. Nya mystiska fel som skulle åtgärdas, rostskadorna som tidigare icke anats, märkliga värden från avgassystemet. Vad vet jag? Håkan och jag gjorde vad vi kunde kvällen innan - lade fram varningstriangeln, kollade så att alla lampor fungerade, fyllde på spolarvätska. Håkan: Tur att vi fyllde på bromsolja förra gången den där lampan tändes så att inte den börjar lysa nu, för då går bilen garanterat inte igenom besiktningen. Carolina: Ja, för (haha) man vill ju inte göra som kära grannen fick göra - gå hem från besíktningsstationen för att varningslampan för låg bromskraft på bilen lyste. Men det är ju ingen risk nu.

Carolina (fortfarande med trött röst): Ja. Och så blev det onsdag eftermiddag. Jag kunde gå ifrån jobbet i god tid, och hade gott om tid på mig att köra till besiktningen. Kände mig duktig och nöjd.

Bloggläsarna (lystet): Ja? Ja? Vad hände??

Carolina: Precis när jag kör in i rondellen i Klågerup (åh! vi har en rondell nu! Den är klar!! Den får ett eget hyllningsinlägg i morgon!!)(men det där var en parentes), ja precis då. Då TÄNDS DEN DÄR JÄMRA VARNINGSLAMPAN OM LÅG BROMSKRAFT! Den lampan som är ett enda rött utropstecken som betyder "sväng av vägen, stäng av bilen, invänta bärgare".

Bloggläsarna (fniss fniss): Så du fick promenera hem från besiktningen?

Carolina (morrar): Nä. För jag körde inte ens dit. Jag stannade bilen (duktig!), ringde till centrala bilbesiktningen och hörde om  jag kunde boka om tiden fast det bara var 20 min kvar till den. Och det gick bra. Sen körde jag (fy fy!) mycket försiktigt hem. Bromsolja fylldes på. Och nu måste vi lokalisera felet som gör att bromsoljan läcker. Åh, vad jag älskar att ha gamla bilar att köra runt med! Eller inte.

Bloggläsarna (med klagande stämmor, som i någon grekisk tragedi). Men ack! Köpen sig då en ny bil! Det finns något som heter avbetalning. Ve! Köra med okänd bromsverkan! Elände! Olycka! Skäms!

Språkpolisen är helt förvirrad...

Nu är språkpolisen helt konfunderad och behöver hjälp.

Det är så att jag nyss publicerade ett inlägg på min bokblogg på LitteraturMagazinet om de böcker jag själv kallar "mitt i mellan-böckerna". Varpå det raskt plingade till i mobilen med ett meddelande på facebook från min mor som påpekade att "hörru språkpolisen - heter det inte mittemellan?"

Alltså, jo. Det gör det. Jag kollade på saol.se, korrektaste platsen av dem alla för en språkpolis. Och det heter "mittemellan". Möjligen med varianten "mittimellan" men mittemellan står förstast och rättast.

Men "mittemellan" känns så fel. "e", liksom?? "Mittimellan" känns överlastat. Jag skriver nästan alltid ut de tre orden "mitt i mellan" och känner mig hemskt redig för den skull. Men det är alltså fel.

En liten koll på nätet i allmänhet säger mig att jag inte är ensam. Det är ganska många som gör som jag. Fast det inte är rätt. Håller språket på att ändras? Varför heter det egentligen mittemellan med det där märkliga "e" som ju aldrig annars är någon preposition i vårt språk?

Och framför allt (eller om man nu vill "framförallt" i ett ord):

Vad skriver du? (för i talspråket blir det ingen större skillnad) Kommentarer, tack!!

Nu ska vi prata om cake pops.

Det här är ett inlägg om matlagning. Mer specifikt om bakning. Konditoribakning. Finlir. Haute cuisine för bakverksälskare. Det handlar om cake pops. Och om jag tar den slutliga sammanfattningen allra först:

Gör inte cake pops. Det är sanslöst mycket jobb.

Här kommer först ett youtubeklipp på hur grant och fint och tjusigt det kan vara att göra dessa små läckerheter och konstnärliga skapelser. Cake pops är, för den som inte vet, typ chokladdoppad kaka på pinne.



Lisa hade visat mig något liknande klipp där de gjorde cake pops, och hon var helt såld på hela idén. Mamma, vi måste göra! Mamma, vi måste köpa såna där pinnar man ska ha till cake pops! Mamma! (efter att hon fått en påse sådana pinnar till födelsedagen) När ska vi göra våra cake pops!?

Den här mamman, som sett youtubeklippet och fattat att det handlade om att sönderdela sockerkaksbotten, blanda med något kladdigt, mosa ihop det, rulla till bollar, köra i pinnar, doppa i choklad och efter mycket pill uppnå ett resultat som hon inte lockades vidare av (blockchokladdoppad sockerkaka på pinne, nån?) försökte på mammors elaka vis att ständigt skjuta upp detta evenemang. Nä, inte idag. Nä, inte till helgen, vi ska orientera. Nä, vi hade nyårfesten förrförra året och jag är fortfarande trött. Nä, inte nästa vecka för jag har en fis på tvären.

Men idag. Då hade Lisa en kompis här. Håkan och jag skulle vara borta på orientering till en bit in på eftermiddagen, och jag sa att OK. Intag köket. Gör era cake pops. Blanda inte in mig. Och så blev det. Här är en rapport (från mig som alltså var en - thank god - utomstående betraktare):

1. Man ska utgå från en sockerkaka som man liksom råkar ha liggande. Det hade säkert gått väldigt bra med färdigköpta tårtbottnar från affären, men enligt Lisa skulle det bakas en sockerkaka. (eftersom det här hushållet sällan har sockerkakor "liggande")
2. En sockerkaka bakades sålunda, helt utan föräldrahjälp. Den ställdes för att svalna.
3. Under tiden gjordes smörkräm i ordning. I klippet ovan används frosting för att binda ihop sockerkakssmulorna, men man kan också ha nutella. Eller smörkräm, som tjejerna valde. Mycket, mycket smörkräm.
4. När sockerkakan svalnat revs den ner i en stor bunke och blandades ihop med smörkrämen tills det blev som en deg.
5. Bollar formades. Telefonsamtal till mamma gjordes för att rapportera att huset nu var utan bakplåtspapper. Ganska mycket smet provsmakades. Varje boll som gick sönder var man tvungen att äta upp. Illamående uppstod.
6. Bollarna sattes ut i garaget för att stelna.
7. Bollarna togs in i köket igen. Hål gjordes i varje boll i lagom pinnstorlek. Blockchoklad smältes, pinnar doppades i blockchoklad och stoppades sedan ner i hålen i varje boll (chokladen ska få pinnen att sitta fast). Ut i garaget för att stelna igen.

8. De blivande cake popsen togs in i köket igen. Nu smältes ännu mer choklad. Cake popsen doppades. Pinnarna lossnade. Cake pops-konditorerna ledsnade lite och började spritsa chokladen över bollarna med hjälp av en plastpåse i stället.
9. Garnyr sattes på de cake pops som faktiskt blivit cake pops och inte några exklusiva sockerkaks-smörkrämsbollar med spritsad choklad på toppen.
10. Ut i garaget igen för att stelna.
11. In igen för provsmakning efter middagen. Nu var klockan 19.30. När tjejerna började göra sockerkakan var klockan ungefär 10.30. 

Hur smakade de då? Jodå. Goda, tyckte tjejerna. Som saftig sockerkaka med blockhoklad på tyckte modern. Mums, tyckte storebror och tryckte två cake pops på mycket kort tid. Kan ni göra fler såna här?

Lisa och kompisen tittade på varandra. "Nä." var det mycket bestämda och enhälliga svaret. "Det var bara FÖR jobbigt. Och vi failade en hel del."

Himla bra, tycker jag, som aldrig mer behöver ha dåligt samvete för att jag skjuter upp eventuellt cake pops-tillverkande till en annan dag. Eller en annan vecka. Eller ett annat år.

Förresten föreslog jag att de kanske kunde göra vanliga sketna (men goda) chokladbollar nästa gång, och så helt enkelt trycka ner pinnar i dem? Fick standardsvaret: "Meh! Mamma!"

Språkpolisen måste få tala...9

Språkpolisen har slumrat länge i en vrå. Det har varit tyst och skönt. Men i morse vaknade hon till med ett elakt hånskratt, när jag satt och läste Sydsvenskan.

Där fanns en liten notis om att en ung kvinna hade hittat en piercing i sin Billys panpizza hon just satt och åt. Hårstrån hade hon hittat någon gång förut och det var ju rätt äckligt redan det, men en piercing! Blä! Nu skulle hon aldrig mer äta färdiglagad pizza, så det så.

En "piercing"? I pizzan??

Ordagrant  betydet verbet pierce - att genomborra, genomtränga eller att genombryta. Att göra ett hål, alltså. Det är rätt svårt att hitta "görandet av ett hål" i en pizza.

Med lite fantasi kan man tänka sig att piercing betyder själva hålet som har blivit gjort, att någon med talspråk "är full med piercing" liksom.

Det är rätt svårt att hitta ett borttappat hål i pizzan också, faktiskt. Finns det inte någon rolig bilderbok för barn på temat?

Men visst. Jag förstår ju att det som hittades i pizzan alldeles säkert var tingesten som prydde hålet i fråga. En ring eller pärla eller något, som suttit i någon annans näsa, eller öra, eller tunga (eller andra kroppsdelar :) ).

Men, hånskrattar språkpolisen, skriv då inte att man hittar "en piercing" i pizzan.

Och jodå, visst finns det en bilderbok om en jakt på ett hål...

Meh! Mamma! Vet du INGENTING?

Jag har ännu en gång mer eller mindre idiotförklarats av mina barn. (nån annan tonårsförälder som råkat ut för detta??) Den här gången för mina bristande kunskaper i engelska.

Alltså, jag är väl rätt duktig på engelska, tycker jag själv. Läser en hel del böcker på engelska, har ett bra ordförråd, kan formulera mig väl. Men det är det här med namn. Det är en sak att se namn i skrift - en helt annan sak att uttala dem på rätt sätt. Ta bara den här stackars Hermione i Harry Potter-böckerna som jag alltid tänkte på i huvudet som Hermione, uttalat på svenska precis som det stavas. Sen när filmerna kom fick jag höra talas om någon mystisk Härrmajåné. Det där kunde min hjärna inte riktigt ta in, så när jag läste böckerna högt för barnen så fick hon heta Hermione. På logisk svenska. Punkt slut. Barnen accepterade, för de hade ännu inte nått mamma-är-löjlig-och-pinsam-nivån i sina utvecklingar.

Men nu. Det här med dagens aktuella musikartister är jag inte väldigt insatt i. Jag läser namnen på dem på Spotify och i tidningarna och så där. (och JA jag vet vilka 1D är. Väldigt väl. Alla gruppmedlemmarnas namn och favoritfärger också) Men jag PRATAR inte om dem. Läser bara namnen inne i huvudet. Och då blir det förstås så väldigt fel när jag ska uttala namnen.

Igår satt vi alltså och läste högt ur en (väldigt rolig) ungdomsbok. Helt plötsligt skulle det pratas om Rihanna. Och jag uttalade det på god svenska, fast med lite engelsk svaj så där. Rijhänna, liksom. Varpå barnen nästan dog av skratt. Mamma!! Hur pinsam är du inte!!? Hon heter Rajjänna. Fatta!

Jag fattade, och kröp tillbaka till mitt näste under en stor sten där jag som åldrad förälder tydligen vistas 364 dagar om året. Att inte veta hur man uttalar Rihanna. Piiiiinsamt.

Rajjänna (kolla! jag KAN!)

Kändisspotting på en helt annan nivå

Jag var på bokcirkel igår. Och i trappuppgången utanför lägenheten där bokcirkeln skulle vara träffade jag en kändis! Och inte vilken kändis som helst, utan Sonny. Sonny! 

*plats för applåder och visslingar och avundsjuka utrop*

Vadå "vilken Sonny?"

Jamen, katten Sonny, förstås. Han som är med i serien Elvis, min favoritserie. Tony och Maria Cronstam, som gör den ofta självbiografiska serien Elvis, bodde tydligen i det huset förut, och när de flyttade stannade Sonny kvar. Vad jag förstår bor han hos en granne men tycker om att vistas i trappuppgången och hålla koll på folk. Folk verkar gilla att hålla koll på honom också och bjuda in honom, för han har en väldigt go och rund mage.

Släng er i väggen, filmstjärnor och sjungande kändisar av olika slag - Sonny är en riktig stjärna, och kan komma med krassa kommentarer till alla möjliga situationer. Favvo!

Bättre kattbilder har jag tagit, men han vägrade absolut att sitta still.

Här sitter han nästan still men inte helt. Han bara ville komma ända fram och kela.

Och här är en typisk Sonny-strip, hämtad från albumet "Fredagsmys" (av Tony & Maria Cronstam)

Jag blir så full av längt

Idag var det bara väldigt regnigt och blåsigt och mörkt och eländigt, och när jag gick ut en runda med Murre som vi lånade över helgen så gick jag och längtade till bättre tider. När blåsten och regnet piskar blött i ansiktet på en, händerna fryser och hunden tycker att det är kul att plaska i vattenpölarna fast han är en väldigt lurvig samojed som tar med sig hälften av vattenpölarna och bygatans grus inomhus - ja då får man faktiskt längta efter våren.

Tänk dig:

• en kväll i slutet av mars när ljuset verkligen återvänt på allvar. Du sitter och tittar ut genom fönstret och förundras över att det fortfarande är ljust ute och rosa vid horisonten i väster fast klockan nästan är åtta på kvällen
• en annan kväll när du kommer hem och kliver ur bilen, och stannar upp en stund, därför att det sitter en koltrast på grannens tak och sjunger så att ditt hjärta nästan håller på att brista
• den där första riktigt soliga dagen i slutet av februari när solen faktiskt värmer i lä, och du ser att vintergäcken har slagit ut
• första morgonen du kommer ut och inte behöver skrapa rutorna på bilen för solen redan har tinat upp dem
• tiden när jorden har slutat vara hård och det riktigt kryper i dig av längtan efter att få sätta igång och klippa ner alla vissna perenner så att de blommande krokusarna syns ordentligt
• när alla vägar och all asfalt har torkat, och när du inte längre behöver köra försiktigt för att du är rädd för halka
• när vitsipporna plötsligt och äntligen blommar. Tänk att det kommer som en lika stor överraskning varje år: "kolla nu blommar vitsipporna! och vad MÅNGA de är!!" Den där känslan av att man bara vill lägga sig raklång ner bland alla vitsippor (fast det gör man inte för då blir man oftast rätt blöt)
• och när maskrosorna blommar. I egna trädgården är de ett stressmoment, men det finns inte mycket som slår en blommande maskrosäng i underbarhet faktiskt
• första gången du ställer dig vid en syrenbuske och drar in doften av en syrenblomma. Då börjar sommaren närma sig.
• för att inte tala om när du än en gång stannar mitt i steget där du är, eftersom du hör årets första näktergal.

Man kan bli så full av längt så att man nästan spricker, faktiskt. Då hjälper bara ostbågar. 

I närheten av Höör en underbar vårkväll för ganska många år sen

En maskrosäng på Romeleåsen för ungefär lika många år sen. 2005?

Nu har vi nattat husbilen

Ni som har läst den här bloggen ett tag minns säkert att vi hade vissa problem med vinteruppställningen av husbilen förra säsongen? Att vi inte "valde" den lätta vägen, utan att den förblev stående på Fords bilparkering i Uppsala? Jag skrev en mindre roman av inlägg om det. Vill du friska upp minnet så är de här...

1. Kapitel 1 - den har gått sönder
2. Kapitel 2 - typ allt är sönder i motorn men någon annan ska betala
3. Kapitel 3 - den är lagad men det går inte så bra att få hem den
4. Kapitel 4 - den kommer hem. 6 mars. Dvs tre månader senare.

I år försöker vi ett mer praktiskt och lokalt upplägg. Vi har fått plats för att vinterförvara husbilen i en lada hos en bonde i Hyby. Det är typ två stenkast härifrån (av en armstark person). Idag körde vi dit den. Vi följde i år även den checklista vi egentligen hade tänkt använda förra året men aldrig fick möjlighet att testa. Så nu är vattentanken tom, gasolbehållaren urtagen, batteriet urtaget, tanken är full och lakanen är tvättade. Vi har också burit ut det vi kan tänkas vilja använda de fyra månader den står på vintervila, typ gps, kartbok, brobizz och Lisas hörlurar. Förra året, när Håkan trodde att det handlade om att den skulle bli kvar i Uppsala ett par dagar, så förvarades Håkans laptop och läsglasögon bland mycket annat i husbilen ända till 6 mars. Lätt problematiskt, faktiskt.

Endera dagen ska vi återvända till den och bädda ner den riktigt ordentligt. Alla de andra husvagnarna och bilarna som stod i ladan hade presenningar över sig och vi fick veta att det bor duvor uppe i taket på ladan. Så vi ska också bädda med presenning för att vi inte ska behöva göra ren den från duvbajs i vår. Den tycker också att det är mycket roligare att stå och sova tillsammans med andra husbilar jämfört med hur det var förra vintern när den stod ensam utomhus bland en massa näbbiga personbilar.

Och i år har vi alltså kunnat ställa av den! Får lägre försäkring på den varje månad! Och igår rasade fordonsskatten in för dec-mars, och den räkningen var på 2500. Den kunde jag riva! Fatta lycka! att få riva en räkning på 2500. Yej!

Lyckofjäril i magen

Jag sitter och väntar på när Lisa har övning med sin orkester. Jag har bok med (förstås) men kan liksom inte riktigt komma in i läsandet. Istället sitter jag här och känner mig rätt diffust nöjd och lycklig. Som om jag har gjort något väldigt bra.

Och jag kommer inte in i läsandet för jag sitter och funderar över varför jag mår så bra just nu - det kan ju vara bra att komma ihåg en annan gång när livet känns motigare. 

Det är inte vädret för det är lika svart som det brukar vara en kväll i november. Det är inte att jag tränat särskilt duktigt på senaste tiden och definitivt inte det att jag ätit nyttigt, varit återhållsam med godis och blivit smal och snygg. Jag har inte ens skrivit något käckt inlägg på bokbloggen idag, och jag har inte nanowrimo-at ännu (mer om det i ett annat inlägg senare). 

Nä, men jag kom på varför jag är så nöjd och lycklig. Jag har haft ett antal lektioner i skolan, i källkritik för sexor och åttor. Bibliotekarier gör sånt också men jag har inte gjort det förut, jag har bara haft bokprat. Och jag har varit nervös för de där lektionerna som ju väldigt mycket mer är "prata inför folk" än bokprat där jag är så säker på min sak att jag slappnar av helt och hållet. Källkritik är något allvarligare, mycket mer ren undervisning. 

Men nu är jag klar med alla lektionerna. Så jag sitter och är nöjd för de gick bra. Sista åttan jag pratade för var sonens klass. Och jag kunde förstås inte låta bli att nu vid middagen fråga hur han tyckte den lektionen gick (kan ju vara lätt pinsamt att mamma undervisar i klassen), om den var OK. 

Nä, du var bra, mamma. Du var faktiskt riktigt bra. 

Precis så sa han. Beröm från min fjortonårige son för något jag gjort i min yrkesroll. 

Det är därför jag sitter här nu och känner mig så nöjd med mig själv, och så där lycklig. 

Fantomlöss

För kanske tre eller fyra år sedan åkte jag och Erik (eller mest troligt först han och sedan också jag) på att få löss. Lusalarmen på lappar från skolan och dagis har kommit med regelbundenhet i princip sedan barnen var riktigt små, så vi har verkligen varit lyckligt lottade som har sluppit de eländiga krypen så mycket som vi gjort ändå. Lisa har aldrig haft löss, vilket jag är djup tacksam för - med det långa tjocka håret hade det nog gått åt två hela flaskor Paranix för en omgång, och man ska tvätta två.

Men, i vilket fall som helst, då när vi fick löss. Då upptäckte jag det först på mig själv. Visst kan det klia till i hårbotten ibland, men den här dagen var det väldigt kliigt. Det kändes nästan som om det kröp något framme i luggen, tänkte jag, och när jag tänkte det så fick jag en iskall misstanke. Krypa? I håret? Löss? Jag flög in i badrummet och kammade med en helt vanlig kam lite i håret över handfatet. Och visst - där trillade flera stycken av de där ljusgrå krypen ner. Och det behövdes inte många sekunders undersökning innan jag konstaterade att hela Eriks kalufs var fullsmockad med löss.

Gah! Akututryckning till apoteket för att köpa Paranix. Sprutade loss, kammade enligt alla konstens regler. Upprepade behandlingen efter några dagar och det funkade bra. Lössen tog sitt pick och pack och försvann från både mig och Erik.

Vi har inte fått löss sedan dess. Men vi har tagit varje lusalarm på mycket större allvar. Lisa har fått sitt långa tjocka hår igenomkammat med luskam ett antal gånger (fatta vad jobbigt det är) och Erik har också svurit nedböjd över handfatet (men mamma! Jag HAR inga löss säger jag ju!) Jag har trott hur många gånger som helst att "nä, nu är det inte bara som kliar vanligt i hårbotten, nu är det nog något annat...", kammat och inte hittat några löss. Det är lite som att vara inbillningssjuk. Hårbotten minns liksom exakt den där känslan av Huvudlus Som Springer Runt I Håret.

Man kan ha fantomsmärtor i amputerade kroppsdelar. Och när man har varit gravid känns normala tarmrörelser många år efteråt som ett barn som rör sig i magen - exakt samma känsla. Fantomgraviditet? Men kan man ha fantomlöss? I så fall har jag det.

Fantomlus. Naturlig storlek.

Bra kvinna reder sig själv.

Det finns stunder då man är mindre lycklig över att bo i och äga ett gammalt hus på landet. Till exempel alla de gånger det blir stopp i avloppet från köket. Vi är väldigt noggranna med att inte hälla ner stekfett och sånt i slasken, och vi tvättar orienteringsskor i en hink för att inte gräs och grus ska sätta igen avloppsrören från köket. Men - rören är gamla, och tydligen trånga. Och det blir stopp med jämna mellanrum.

Vi har haft rörmokare här ett par gånger som har rensat rent med diverse fiffiga långt-ner-i-rören-rens-apparater. Men de har samtidigt lärt oss ganska mycket som vi kan åtgärda själva innan vi ringer efter hjälp.

Nu har vi haft ett par veckor när det har varit aj-aj-nu-rinner-det-dåligt-ut-ur-vaskens-avlopp och väntat på stoppet. Och när vi kom hem från semestern igår var det i det närmaste totalstopp. Så idag tänkte jag att "a woman's gotta do what a woman's gotta do", kavlade upp ärmarna och tog itu med alla "egenåtgärder" rörmokarna rekommenderat.

Jag öppnade vattenlåset under vasken. Mmmm, mysig stund. Hur kan det komma slemmiga hårbollar ner från diskbänksvasken?

Jag tog loss resten av rören under vasken och gjorde dem rena från fett. En ännu mysigare stund. Vämjeliga, svarta tingestar trängde sig ut ur rören med slemmiga dunsar. (Jag ska aldrig mer äta stekt mat.) Jag lyste med ficklampan både neråt och uppåt och rören såg nu fina ut. Satte ihop allt igen efter bästa förmåga och hällde ut hinken med diskvatten som samlats under avloppet. Varpå vattnet inte alls ville rinna ut. Fortfarande stopp. Fast längre ner i rören. Typ under golvet någonstans.

Men då - rörmokartrix nummer 1 A - Big Berta!

Ner med den i det slemmiga diskvattnet! Hålla i plugg i avlopp nummer två! Smuts är härligt! Brunt vatten är kul! Katjunk! Katjunk! Katjunk! Sen: spola länge med hett vatten. Sen återigen Berta-katjunk ett antal gånger. Mer hett-vatten-spol.

Et voilà! Stoppet avlägsnat! Rören fria! Seger för Carolina!

Och tack till alla snälla rörmokare för ta-bort-fettet-först-tips, big-berta-med-vakum-tips, spola-med-hett-vatten-tips.

Tvättade händerna. Tvättade händerna. Tvättade underarmarna. Tvättade händerna.

Lookalikes

Nu har vi kommit hem från vår stugsemester. Det var innesittarväder precis hela veckan, så jag har inte ett enda foto att bjuda på. (det skulle bli lite enformigt att titta på foton som föreställer mig läsande på längden och läsande på tvären och Lisa framför TVn och Erik framför PS3 osv osv). Men när vi kom hem låg ett brev från mamma i posten. Hon hade hittat lite gamla kort när hon rensade förrådet, och skickade några till mig. Bland korten låg en serie porträtt på...

"Kolla, Lisa, här är Erik på jättegamla svartvita foton!"
"Jamen? När tog ni dem? Och vad är det för kläder han har på sig?"
"Lisa - det är inte Erik på fotona. Det är morfar, faktiskt. Och de är tagna på 50-talet."
"VA?? Nähä? ÄR det inte Erik?"

Tanken var att jag skulle lägga in fotona på min far här bredvid några bra foton på Erik i liknande ålder - men jag kan faktiskt inte hitta ett enda bra foto där han inte har en keps nerdragen i ansiktet eller gör någon slags grimas. Så ni som känner honom - fattar ni att Lisa tog fel? Det är inte bara som Erik heter exakt som sin morfar (Erik Lennart) - de ser i princip likadana ut också.