söndag 30 december 2012

Kan vi inte göra den där "Raketen" i stället, den när man klappar i händerna och stampar med fötterna?

Jag är som hundarna - jag avskyr när det är dags för raketerna på nyårsafton. Redan nu idag knyter magen ihop sig i en liten hård orolig boll inför den där vedervärdiga stunden när alla mer eller mindre påverkade av alkhol ska ut och tända på de där eländiga raketerna. Hundarna är rädda för smällandet, men när själva smällen kommer är det läskigaste över.

Eller så smäller raketen när den fortfarande är nere på marken - och det är just det där jag tycker är så otäckt.

Åh, alla dessa bilder på uppbrända stympade händer eller andra kroppsdelar där det har gått fel med raketuppskjutandet! När jag står där, med äckligt bubbel i ett glas (jag gillar mousserande vin och ännu hellre champagne - men då i rätt miljö som absolut inte är utomhus på nyårsafton), så långt ifrån raket-tändandet jag överhuvudtaget kan komma (ja, ibland står jag inomhus). Då är det bilderna jag ser. Bilderna på det som gick fel. Ett ögonblicks verk. Och här håller de jag älskar mest i världen på med att tända de där. Jag hatar varje sekund. Visst, vi och de vi firar med hör till de förnuftigare nu förtiden. Medelålders, inte vrålsupit till middagen, håller oss med ställningar och flaskor och sånt för att staga upp raketerna. Men olyckor kan hända. Och åtminstone Lisa vill gärna vara med överallt, tända på stubiner och eller hjälpa dem som gör det. Och för ett antal år sedan firade vi nyår vid Värnhemstorget, och där var det fullständigt kaos med raketuppskjutandet - raketer skjöts åt alla håll och en kom längs marken och smällde precis där vi stod (fast ingen blev bränd). Så även om vi är försiktiga så kan det gå fel ändå. Andras raketer kan komma fel.

Jag hatar det. Verkligen hatar.

Är det värt lite pang-pang och festliga färger???

söndag 23 december 2012

Julstök - enligt regelboken, och enligt Landin-Grubb

Idag är det dagen före julafton. Det är en dag som är full av förberedelser och julstök och sånt. Samtidigt som man ska slappna av och mysa. Hur går det där i familjen Landin-Grubb?
  • JULSTÄDNINGEN borde ju enligt alla husmorsläror vara avslutad så här dags. Alla möbler borde varit utburna så att man kan knäskura alla golv. Alla gardiner tvättade och strukna och givetvis utbytta till julgardiner. Alla fönster givetvis putsade. Silvret ska också vara nyputsat, ljusstakarna med, möbler polisherade, golven bonade (vet inte om man först ska skura och sen bona, fast å andra sidan har jag aldrig bonat ett golv i hela mitt liv så jag vet inte riktigt vad man gör då), alla hyllor dammade och väggar och tak fria från spindelnät. Det ska lukta såpa och nystärkt och rent.
    • Hos oss började julstädningen idag 23 december ungefär vid 11-tiden. - Bär upp alla era saker på era rum! röt modern till barnen (och den oäkte maken). Det gjordes. Sedan dammsög modern bottenvåningen. Den oäkte maken dammsög övervåningen medan modern städade badrummet. Sen var julstädningen över. Att putsa fönster är helt onödigt- ingen människa ser om de är tvättade eller ej. Att damma känns lika meningsfullt som att skotta medan det fortfarande snöar. Vi kammade inte ens mattfransarna.
  • PEPPARKAKSBAKET & DET ANDRA BAKANDET ska göras i tid så att alla kan äta vörtbröd, lussekatter, klenäter, mandelmusslor och pepparkakor så att det sprutar ur öronen redan till lucia. Helst i omgångar så att det räcker även till julafton, då när man verkligen är hungrig och sugen på kakor på kvällskvisten. Och så luktar det ju så gott.
    • Hos oss bakade vi faktiskt lussekatter. Till första advent. Sen har det andra bakandet avstannat helt. Eller inte ens funnits på planeringsstadiet. Men pepparkakor luktar ju så gott. Så två små färdiga pepparkaksdegar inköptes på ICA Maxi (Toftanaise egen deg, så det kändes snäppet lyxigare än Mor Annas pepparkaksdeg (som jag inte hittade)). Tanken var väl att vi skulle baka de där pepparkakorna lite tidigare än dan före dan men vi har varit lite sjuka de senaste dagarna så idag lades degarna fram på köksbordet tillsammans med alla pepparkaksformarna och kavlarna. Barnen tillsades att tvätta händerna, parkerades vid bordet och så spände modern ögonen i dem och sa -Tindra! med ganska skarp röst. Och barnen tindrade och producerade pepparkaksdoft. Den sista klumpen pepparkaksdeg fick mamma baka ut för hon är så snål kastade vi.

 
  • JULGODIS vet jag inte vad det står om i husmoderslärorna. Men i alla böcker står det liksom färdigt på bordet när julafton firas. Knäcken är lagom hård. Kolorna är lagom sega osv. Det står ingenting om kola som kokats i mikrovågsugnen och exploderat (har vi testat ett år, gör det inte igen) eller om knäck som aldrig blir hård.
    • Hos oss hade faktiskt ingredienser till julgodis inhandlats. Men så blev det lite sjukdomsfall, som sagt, och så blev det den 23dje innan vi visste ordet av, och när pepparkaksbaket var avklarat så frågade jag barnen vilket julgodis de ville göra men de tindrade inte fullt lika mycket med ögonen längre och såg lätt villrådiga ut. Erik tittade längtansfullt mot datorn. Så vi struntade i alltihop och åt ostbågar i stället. De var inte ens chokladdoppade. Så vi gjorde två snabba sorter i stället: dajm och rischoklad. De andra ingredienserna jag köpte för att göra vaniljkola och annat kul sparar vi till nästa jul. Vaniljstång och glukos och sånt håller sig bra.
  • JULGRAN ska huggas i skogen under munter sång och familjeglädje. Matsäck med varm choklad och nybakta lussekatter ska säkert tas med. Granen ska sedan dras hem på träkälken och ställas på baksidan av huset tills den på lillejulaftons kväll tas in och kläs. På morgonen ska barnen komma ner och se den klädda granen och tindra med ögonen (igen) och känna julstämning och förväntan. Granen ska inte vara för mycket klädd. Den ska inte heller välta för att man satt den snett i julgransfoten eller vara så sned att man har fått fästa den med ett snöre i väggen. Spiran ska inte trilla av, katten ska inte dra ner kulorna på golvet och minsta barnet ska inte köra på den med sin lära-gå-vagn (allt detta har jag varit med om någon gång).
    • Hos oss skippade vi att traska upp till grannarna som har julgransförsäljning eftersom granbeståndet där tunnats ut mer och mer och vi de senaste åren dragit hem med de fulaste och tunnaste granslanor världen har skådat. Nu har vi helt tappat intresset av att äntligen-hugga-vår-gran-själv (fast å andra sidan slipper man transportera granen i bilen när man hugger hos grannen). Så i år körde vi varianten Carolina-veckohandlar-på-Ica-i-Svedala-slinker-in-om-julgransförsäljaren-utanför-affären-och-köper-första-bästa-gran. Funkade jättebra. Granen gick till och med in i bagageutrymmet på bilen.
      Vad gäller julgransklädandet så tindrar barnen så lagom med ögonen för de är nämligen de som gör hela jobbet (utom ljusen). Mor och far sitter på behörigt avstånd och tindrar lite grann samt försöker avstyra slagsmål i allmänhet.
  • JULKLAPPAR ska inköpas i tid. Med omtanke. Lika mycket till varje barn och välgenomtänkta julklappar till släktingar och alla familjemedlemmar. Det ska slås in fint med orginella papper, krull, lack och etiketter. Helst ska det rimmas på paketen också.
    • Hos oss har vi faktiskt skött oss rätt bra. Andra år har vi flängt runt i affärerna 23 dec, eftersom vi har varit tvungna att invänta jul-lönen för att ha pengar att handla för, men i år funkade ekonomin och planeringen så klapparna handlades åtminstone en vecka före jul. De är till och med inslagna. Fast inte lackade. Och definitivt inte med några rim på, för där vi firar jul regerar modellen alla-får-alla-presenter-samtidigt-och-sliter-upp-dem-på-10-min-blankt och om några paket skulle ha rim där ses det mer som ett jobbigt inslag i paketuppslitandet när man måste göra paus och lyssna på något tråkigt rim.
  • JULEFRID ska man känna. Troligen ända från advent eller så. Och den där andra svårgripbara känslan: julstämning.
    • Hos oss inträffar julefriden på juldagen. Med kollektiv sovmorgon till typ 11 på förmiddagen. Därefter går alla skärmar igång (TV, datorer, Iphones). Och så öppnar man en bok, häller upp en skål ostbågar, och känner Mycket Stor Frid.








Mot Acre, alltså

Att ha halvstora barn som har utvecklat en hel del kunskap är himla bra ibland. Man kan ställa snabba frågor utan att behöva förklara bakgrund eller varför man vill veta såna konstiga saker.

- Erik? Ska jag ta Acre eller Jerusalem först?

- Acre. Det är lite lättare. Fast det är ganska dystert. Jerusalem är min favorit, men ta Acre först.

- OK.

Han fattar direkt, utan följdfrågor, vad det handlar om, och ger mig ett bra svar jag kan använda. Stor tillfredsställelse.

(Det hela handlar om Assassins Creed, där han är Mästaren och jag novisen)

onsdag 19 december 2012

Vad blir timtaxan på det?

I  en av adventskalenderpresenterna fick barnen varsin liten massagetripod i trä, ni vet nåt liknande den här:

Det var ett riktigt snilledrag av oss.

Ikväll kom Lisa och frågade om hon fick köpa en app till Iphonen för 7:- (Hennes applekonto är kopplat till mitt bankkonto. Hon får bara ladda ner gratisappar själv, men ibland får hon köpa såna där 7:-appar om hon frågar först).

"Får jag det så lovar jag att ge dig en kvarts massage på din onda axel med den där träsaken".

Deal.

måndag 17 december 2012

Om möss och bilar

Nu måste jag bara få gnälla av mig lite. Annars kommer jag snart att ställa mig någonstans och banka huvudet i väggen i ren frustration. Visst - vi är friska och vid liv och så och ingen har blivit av med jobbet och huset står kvar. Ingen tsunami eller böldpest eller svält - men ibland hopar sig vardagsproblemen alldeles för mycket så att man nästan vill skrika rätt ut.

Idag är en sådan dag.

Fortfarande står husbilen utanför en verkstad i Uppsala. Vi vet inte vad det är för fel på den än för de har mycket att göra och har inte hunnit titta på den. Vi vet inte vad det kommer att kosta eller hur/när vi ska få hem den. Volvon bär sig åt som den brukar göra veckan innan ett av sina "motorfelsåterfall" och kommer endera dagen att börja brumma och skaka och vägra gå fortare än 80. Motorlampan lyser fortfarande på Subarun och vi behöver lämna in den på verkstad och byta ut avgasrören. Men så vet vi inte hur mycket pengar vi måste lägga på husbilen och så går bara dagarna.

Och så är det de där j-la mössen.

Igår tog Håkan ut en mus som gått en hastig död till mötes i fällan i köket. I natt hade det smällt igen och det var bara för mig att bära ut museländet och dumpa i åkern. Yagh! Och när jag ändå var inne i äcklet så kollade jag om det fanns någon mus i fällan bakom luckan i Lisas rum (till en krypvind). Visst. Den hade suttit där länge. Mycket länge. Polarna hade ätit av den och det gick knappt att se att det hade varit en mus. Men ut med det hela och försöka att inte kräkas på vägen och så göra rent efteråt (polarna hade inget bordsskick så de hade lämnat kladdiga rester efter sin middag). Och sen var det dags att ta tag i Eriks garderob. Nämligen luktade det illa i Eriks rum i går kväll. Och nu på morgonen sa han att vi nog måste kolla hans garderob för att det luktade väldigt illa från den. Min kännar-näsa sa mig utan större tvekan att här låg nog en död mus. Eller två.

Erik har en mycket stor garderob. Det är inte bara kläder där, utan även extratäcken, pussel, gamla leksaker, böcker...massor. Och jag gick igenom allt. Försiktigt, för jag ville inte ha en f.d mus utskakad hursomhelst på golvet. Men jag kunde efter en timmes letande konstatera att det inte fanns någon död mus i garderoben. Dock hade lukten blivit mycket värre. Nu luktade det i hela rummet - ruttet, dött och vedervärdigt. Och jag hittade ingenting. Jag har fortfarande inte hittat någonting fast jag har letat i alla vrår och bakom och under allt. Alltså måste museländet gått och dött inne i väggen någonstans. Eller i trossbotten. Och vi kommer inte åt den. Det luktar så mycket att vi får hålla dörren stängd till Eriks rum och han kommer inte att kunna vara där eller sova där. Mus-....(mycket fult ord)... - kunde du inte gå och dö i fällan som alla andra?

Och som om det inte räckte med det här så kör vädret någon slags improviserad illustration till Fifty Shades of Grey. Med inslag av lera och is.

Tror jag behöver en stor skål ostbågar i kväll. Fast det är måndag. Om inte döda-mus-lukten har tagit över hela huset by then för då vill jag bara kräkas i stället.

söndag 16 december 2012

Min son fysikprofessorn

Jag och Erik åkte återigen iväg på en orienteringstävling idag, bara vi två. Det är mysigt för då pratar vi i bilen, ostörda av syskon, TV eller datorer och annat sånt. Och det är vid sådana tillfällen jag funderar lite över hur min sons hjärna fungerar och vad det ska bli av honom när han blir stor och hur olika vi fungerar och tänker, han och jag. Här är en av frågorna han satt och funderade över på vägen till tävlingen:

"Mamma? Vad tror du händer om man tar tio megafoner och lägger dem i en ring så att tratten liksom pekar in mot nästa megafons mikrofon? Då måste ju den sista megafonen ha förstorat ljudet så att det hörs över hela världen? Väl? Och vad händer med ljudet - går det runt och runt i ringen för evigt?"

??? Vad svarar man??? (eehhh....jag har faktiskt aldrig ens funderat på att lägga megafoner i en ring. Men ljudet måste ju förstärkas? Men inte kan väl ljudet hålla på för evigt?? Fysik är inte min grej)

På vägen tillbaka rörde samtalet i stället frågorna "om man var tvungen att hugga av ett finger - vilket finger hade man klarat sig lättast utan?" Och "nog hade det väl varit smartast att använda en laserstråle för att skära av det?" (både hugger och bränner samtidigt) Och "vilken tå klarar man sig bäst utan?"

Jag vill helst inte bli av med någon av fingrarna alls, tack. Eller tårna.

måndag 10 december 2012

Det råder delade meningar här, alltså.

Man kan ju förbanna snön. Hålla på att skotta den hit och dit fast det bara kommer mer, halka på isen, sladda med bilen, inte se vägen för snöröken, köra in i drivorna.

Men man kan å andra sidan vara som somliga andra. Som älskar snö och kyla över allt annat och som tycker att minusgrader är de enda rätta graderna och att snö är något att leka med, rulla sig i och gräva ner nosen i för att hitta bra lukter. Sån kan man också vara. Om man är hund.











söndag 9 december 2012

Hemkunskap. Tänk vad mycket det innebär!

Lisa har under ungefär en månads tid haft läxa i hemkunskap. Det är en bra idé, för som det står på läxpappret "man kan göra sina matteläxor och läsa böcker hemma, då kan man bli bättre i matematik och svenska. I ämnet hem- och konsumentkunskap, som jämfört med andra ämnen är ganska litet, har man bättre förutsättningar om man hjälper till med hemmets alla sysslor". Och så kommer en lång lista på vilka uppgifter som ska göras, och plats för datum/signatur.

Det är när man läser den här listan, som först ser löjligt lång ut, som man tänker till. Gör vi verkligen allt det här hemma? Och inte bara ibland, utan varje vecka, varje dag...

Lisa har tagit sig an uppgifterna med stor iver. Grejen är bara att man ska komma ihåg att hon ska göra det, och planera in tid när hon kan göra det. Vips har man liksom lagat middagen eller bäddat sängen eller vad det är, och så tänker man att, ja, ja hon kan göra det nästa gång. Men veckorna bara rasar undan och nu ska pappret snart lämnas in...

Förbereda en frukost till familjen
Laga en middag
Skala en potatis
Baka en kaka
Diska för hand
Sortera tvätt - sätta igång tvättmaskinen
Hänga upp tvätt/torktumla
Städa en garderob/byrå
Städa toalett och handfat
Dammsuga ett rum
Våttorka ett golv
Vattna blommor
Bädda en säng
Renbädda en säng
Dammtorka ett rum
Skriva en inköpslista
Handla

Man blir matt, eller hur? Faktiskt har hon bara två saker kvar på listan nu: baka en kaka och diska för hand - och det ska vi fixa i eftermiddag.

Motorhaveri och nagellackshaveri. Och snöstorm, glöm inte den.

Idag tyckte jag att det var en listig idé att locka med mig min son på lite adventsorientering i Lödde Sandskog. Som en sån där mor-son-sak (eftersom Håkan var iväg med husbilen uppe i Gävle för att bevista en rockkonsert). Lagom listigt när stormen ylade runt knutarna och fingrar och kinder frös. Det var inte rätta bakgrunden för att få sonen mer intresserad av orientering, direkt.

Fast det var i och för sig precis rätt bakgrund (grått ylande elände) för samtalet jag fick från Håkan precis när jag höll på att värma upp inför orienteringen:

- Vi står på motorvägen utanför Tierp. Det är femton minusgrader och husbilens motor har gått sönder. Oljan har sprutat och röken har vällt ut över hela motorvägen och nu har vi ringt bärgare som kanske kommer senare om vi har tur.

Det är sånt man inte vill höra.

Orienteringen gick följaktligen åt h-ete eftersom jag bara sprang och räknade pengar i huvudet och undrade huruvida min oäkte make skulle komma hem överhuvudtaget de närmaste dygnen. Det blev ju inte bättre av att snöstormen brakade igång på allvar och drivorna genast började lägga sig på vägarna mot Vismarlöv. Vi kunde köra hem men vete katten om vi kan köra ut ikväll igen och hämta hem någon husbilslös Håkan.

Men en dag i Vismarlöv nöjer sig sällan med en snöstorm och icke hemkommande husbilar. Nädå, vi får plats med så mycket mer i våra liv. Till exempel passade Lisa på att måla naglarna under tiden jag kollade med Folksam vad vår försäkring kunde tänkas täcka in och om det stod något fantastiskt om total-garanti-för-allt i köpehandlingarna för husbilen. Lisa målar naglarna på följande vis: Först målar hon alla naglarna med ett tjockt lager nagellack. Mycket tjockt. Hon passar också på att måla nagelbanden och lite utanför naglarna också. Och så petar hon med fingrarna där hon målat utanför så att fingertopparna får nagellack på sig också. Sen blåser hon en stund på naglarna så att första lagret ska torka - sen målar hon ett lager nagellack till. Samma procedur med nagelband och fingertoppar. Sen ropar hon på mamma.

Följer alltså en lång stunds samvaro med Lisa, tops och aceton inne i badrummet innan middagslagandet tar vid. Och så hemkunskapsuppgifterna. Hemkunskapsuppgifterna är så många och omfattande så att jag nog ägnar ett eget inlägg åt dem, tror jag, annars blir detta något av en Klagovisornas roman.

Men här är vi nu. Middagen är klar, hemkunskapen saknar bara lite, vi är insnöade (kanske, vet inte hur det ser ut på vägarna), husbilen står och är ensammen och ledsen utanför en verkstad i Uppsala och Håkan är möjligen på väg hem.

lördag 8 december 2012

Vörtbröd, rödbetsbröd och en timmes tidningsläsande

En lördag utan något inbokat! En lördag utan stress, en lördag med sovmorgon, en lördag med frukostätande under minst en timmes tid, med läsning av tidningens alla delar och artiklar som var intressanta. En sån lördag är något alldeles fantastiskt, och en sån lördagsmorgon har jag precis haft.

Direkt när jag gått upp (och nej, det var varken med tuppen eller solen, utan ungefär vid 10...) så gick jag ut. Solen lyste, snön gnistrade, tidningen låg och väntade i brevlådan, och brevlådan ligger ungefär halvvägs bort till bageriet så jag beslutade mig för att gå bort dit och köpa nybakat bröd.

En rejäl perk med att bo i Vismarlöv är att här finns Vismarlövs Café och Bageri. Och man kan gå en fem minuters promenad och köpa nybakat bröd. Det är inte illa. Det är faktiskt alldeles fantastiskt.

Idag köpte jag två sorters bröd: vörtbröd och rödbetsbröd. Och, ja, så köpte jag en påse av den där särskilda finska saltlakritsen de har där. Den är bara till mig och jag är värd varenda liten lakritsbit i den.

Vörtbrödet luktar så gott och juligt så det var rena fröjden att skära upp det och känna den kryddiga doften av det. Jag har förstås ännu ingen julskinka att lägga på det men prickig korv var väldigt gott det med.

Jag har aldrig tidigare stött på påfundet att ha rödbetor i bröd, men var ju tvungen att testa. Det är mörkt röda bitar i det annars ljusa brödet. Och det var riktigt gott! Mycket saftigt, och sött, och påminde om smaksensationen man får när man har morot i bröd eller kakor. Rekommenderas! Med ost på...


fredag 7 december 2012

Zorn fattar det där med carpe diem

Jag gjorde en kommentar på någon annans blogg (Fiktiviteter) om min relation till konst. Där skrev jag (bland mycket annat, kommentaren blev alldeles för lång) om att ett av mina favoritkonstverk är en liten akvarell av Zorn där man ser en stuga i en backe en sommarkväll, och att denna bild för mig är sinnebilden för svensk sommar.

Det finns ett hus i närheten där vi bor som liknar det där huset, och när jag kör förbi det brukar jag ofta tänka på den där sommarnattsbilden, och så blir jag längtig.

När jag skrivit kommentaren blev jag väldigt sugen på att se den där akvarellen igen (jag har den som ett inramat vykort hemma, men ramen är trasig och den står på något "säkert ställe" i väntan på att jag ska sätta upp den igen, så jag har inte sett den på länge) så jag letade upp den på nätet. Här är den:

Junikväll
Anders Zorn
Visst blir man sommarlängtig av den?! Speciellt en dag som den här, med -1 ute och fullt med ungar som kastar snöboll på skolgården.

onsdag 5 december 2012

Har hittat målarpenseln - men var är dynamiten?

När vi var i London köpte Lisa ett datorspel för bara 5 pund: The Phantom of the Opera - Hidden Object Adventure Game. Det har legat oöppnat i hennes rum sedan vi kom hem. Men nu i kväll packade vi upp det och installerade på min dator.

Det är ett stillsamt spel där man ska gå in i olika rum och hitta olika saker som sedan ska användas på andra saker i andra rum, och så är det små pusselspel inlagda och på väldigt många ställen klassiska "hidden object" spel där man bland mängder av saker ska lyckas hitta 10-15 prylar på en lista.

Vi blev sittande ett bra tag, både Lisa och jag tillsammans. Efter en stund kom Erik förbi och började titta och strax var han engagerad han också och satt med och letade efter grejer. Det var länge sen vi gjorde något så mysigt ihop.

Synd att klockan i vanlig ordning skulle rassla fram till läsa saga- och godnatt-dags. Men det gjorde den.

Hoppas vi sitter där snart igen alla tre.

torsdag 29 november 2012

48 små presenter

Varje år så här års så får jag och Håkan något jagat i blicken. Nä, det är inte själva julen för den är det många veckor till och inget att hetsa upp sig för ännu. Men när november börjar närma sig sitt slut så börjar vi känna stressen. Stressen av att ännu inte köpt de 48 små presenterna.

Om någon läser det här som ännu inte fått barn men som vill ha det så småningom - lyss till ett visdomens ord från En som Vet: Skaffa inte en presentadventskalender till ditt lilla söta barn!! Det känns kul och spännande och gulligt det första året. 24 små presenter skaffar man lätt: gulliga strumpor, nappar, kravlösa prylar. Men rätt var det är har du två barn. Och då måste även barn nr 2 ha en presentadventskalender, förstås. Det blir 48 presenter. (tre barn eller fler blir högre matematik och är inget för min stackars bibliotekariehjärna...) Äsch, säger du till dig själv, när de blir lite större så växer de ifrån de där kalendrarna. Och hur svårt kan det vara att köpa småprylar? Lite suddegum och gulliga hårsnoddar så är det fixat. Nej, säger jag, de växer inte ifrån det.

Har man en gång infört en presentadventskalender - så har man presentadventskalender tills barnen flyttar hemifrån. Kanske även sen, men det vågar jag inte fundera på.

Det ska vara presenter som inte är alltför dyra, förstås. Sisådär 10 - 30 kr styck, lite dyrare på julafton kanske. Annars blir det en väldigt dyr kalender. Det ska vara lite roliga saker. Det ska inte vara för många dagar med godis i paketen (bra nödlösning annars). Det ska inte vara något som de fick förra året. Det ska helst vara likadana saker till bägge barnen varje dag, eller rätt likvärdiga saker. Sakerna ska inte ta för stor plats, för då blir det trångt i adventskalendern. De ska inte väga för mycket för då går adventskalendern sönder.

Och så måste de vara färdiga tills morgonen den 1 december.

Vi körde till Burlöv centrum i går eftermiddag, Håkan och jag, för en timmes powershopping. På Burlöv centrum finns T*G*R. Tack alla fiffiga affärsgudar för T*G*R!! Där köpte vi ungefär 40 av de små presenterna och sen var vi ju nästan klara.

Ikväll har vi suttit och slagit in 24 paket var. Det är inga vackert inslagna paket med krusade snören och sånt grejs - nä det handlar mer om att vira in prylarna i papper, slå snöre om och knyta fast så hårt som möjligt. Vi slog upp varsitt glas vin och jobbade på.

Lisas. Tema rött. Carolina har slagit in.

Eriks. Håkan har slagit in. Mer genomtänkt färgkombination.

Klara! Med en dag till godo! (för inte ville vi sitta på en fredagskväll och pilla med paket)



tisdag 27 november 2012

Livspusslet - ett femtontusenbitars pussel

"Livspusslet" är ett slags inneord, det där om hur man ska få ihop vardagen med jobb och barn och alla måsten. Ibland funkar det och går på rutin - ibland känns det som att alla bitarna ligger i en enda röra på golvet med baksidan upp. Igår kändes det som att vi hade koll på alla bitarna, men att de var sisådär femtontusen eller så. Det blir så mycket ibland! Speciellt i december! Nu var det förvisso fortfarande november igår, men det får ändå räknas som december nu för det är så mörkt ute.

Så här såg vår måndag ut:

Morgon - barnen går till skolbussen 07.40. Lisa har med sig fiol och noter, äpple, mobil och glasögon i skolväskan (alla komponenter är viktiga att ta med). Erik har med sig sin laddade laptop (får inte glömmas hemma, får inte glömma att ladda). Murre (älskade grannhunden) anländer 07.38. Håkan kan inte köra iväg i vanlig tid 06.45 utan får vänta tills 8.15 då han och jag kör i varsin bil ner till Klågerups bilverkstad, lämnar Subarun, kör tillbaka till Vismarlöv där han byter till husbilen som han kör med till jobbet i Lund.

Dagtid - Barnen är i skolan och gör förhoppningsvis det de ska. Lisa har fiollektion 12.20 direkt efter att hon ätit upp skollunchen. Jag är hemma med Murre och städningen och tvätten fram till 15 då jag ska börja jobba. Hela tiden har jag mobiltelefonen så jag hör den eftersom jag väntar på att bilverkstan ska ringa och säga att Subarun är klar. Då ska jag cykla ner till Klågerup, hämta den, hänga på cykeln och köra hem, eller till jobbet om det är dags för det. De ringer inte. Låter tvättmaskinen jobba så att den nästan glöder eftersom alla lakan behöver tvättas + allt det andra (och då måste man liksom kasta sig över tvättmaskinen när den centrifugerat klart för att slänga in nästa tvätt. Ingen tid går till spillo. Murre får hålla benen i kors och anpassa sig efter tvättmaskinens krav) (fast vi hinner förstås ändå en skogsrunda under ett långt tvättprogram)

Eftermiddag - 14.45: jag ger upp om Subarun, kör Volvon till jobbet. Har med mig Lisas gympapåse och extra mellis eftersom hon nu efter en timmes väntetid på skolan ska på cheerleading. Träffar Lisa i biblioteket, hon äter mellis, byter om, går till gympasalen, bär med sig fiolen, noterna, ombyteskläder, skolväskan, mobilen, läxorna och glasögonen. Håkan slutar jobbet 15.45, kör via Vismarlövs bagarstuga för att hämta fikabröd till cirka 75 personer, har också svängt förbi Willys för att köpa vaniljsås. Därefter kör han hem till Vismarlöv där Erik under tiden har kommit hem med skolbussen och Murre hämtats hem till sig. Håkan lagar mat till Erik, kör därefter husbilen till skolan och hämtar Lisa 17.15 efter cheerleadingen, kör via McDonalds i Malmö för att köpa middag till Lisa. Lisa äter middag i husbilen på väg mot Vellinge. I Vellinge lämnar Håkan Lisa på Kulturskolan vid 18 där hon ska öva med symfoniorkestern hela kvällen. Fiolen och noterna är fortfarande med, dock glömmer hon skolväskan (med glasögon och mobil) i husbilen. (och tyvärr glömde H att köpa biljetter till konserten som symfoniorkestern övar till, vilket skulle göras idag om man ville vara säker på att få några)

Ja, nu har eftermiddagen övergått i kväll... och Håkan kör husbilen till Malmö för att vara med på Malmö OKs årsmöte och bjuda på fikabröd och vaniljsås, blir kvar där till 22-tiden. Jag ringer bilverkstaden och får veta att bilen nu går att hämta - men vi är liksom inte på plats att göra det så den får stå kvar tills tisdag. Passar på att kolla om de samtidigt kan göra service på den förutom det vi lämnade in den för. Jo, det går bra. Den kanske är färdig vid 17 på tisdag. Jag jobbar vidare till 19, lämnar biblioteket, kör till Vellinge, lyckas efter diverse om och men hitta Kulturskolans nya lokaler där jag inte varit innan och det är en löjligt mörk novemberkväll, lyckas hitta symfoniorkestern och en kisande Lisa (glömde ju glasögonen...), väntar tills 20.00 då de är klara, kör hem, hämtar in posten på vägen, får äntligen äta middag vid 21-tiden. Läser för barnen 21.30 - 22.00. Då är det redan alldeles för sent på kvällen egentligen och de borde ha sovit. Kommer på att lakanen ju var tvättade allihop och att alltså sängarna behöver renbäddas, alla fyra. Lisa bäddar sin egen, hon har det till läxa i hemkunskapen (de har en lång lista på grejer som ska göras hemma under en period), och det tar ju extra tid förstås. 22.15 ligger barnen i sängarna och Lisa meddelar glatt att hon i läxa tills i morgon behöver kunna sin strof utantill ur en dikt som hon ska läsa upp i skolans adventsfirande på fredag. 22.30 går jag igenom barnens skolväskor, hittar dikten, glasögonen, mobilen, samt dagens läxa som är engelska glosor, parkerar glosor + dikt på matbordet till frukosten. Lisa får intensivläsa dikt och glosor till frukost (fast nu har vi nog tjuvstartat på nästa dag...).
23.00. Barnen sover. Håkan sitter med datorspel och en whisky. Jag bäddar rent min egen säng. Somnar som en gris, ovanligt tidigt för att vara mig (men gick å andra sidan och la mig 01.00 på söndagkvällen...). Subarun sover i en främmande verkstad och längtar hem.

Detta är en helt vanlig dag, och dessutom lite lyxig eftersom jag bara jobbar fyra timmar på måndagar (15-19). Det som ställde till det lite var att vi lämnade in ena bilen på verkstaden och inte visste när den skulle hämtas. Andra dagar i veckan kan vara ännu mer hårdbokade. Så är det att ha barn som har kvällsaktiviteter + att man har kvällsaktiviteter själv + att vi bor på landet och måste köra bil överallt. Det finns de som har det värre - tänk alla som måste pussla ihop det här med affärsresor också!

lördag 24 november 2012

Nördig träningsrapport 2

Senast jag skrev någon Nördig träningsrapport var i juli. Eller ja, det är den enda jag har skrivit överhuvudtaget. Men hur kul är det att skriva om eller läsa "jag springer, och så springer jag ännu mer, och nu har jag sprungit lite också" ungefär? Varje månad?

För det är så det är. Jag tränar för marathon. Ihärdigt och utan att ge upp det minsta. Och det innebär att jag
1. springer
2. springer ännu mer
3. springer även om det är motigt
4. springer även om det är mörkt

Mitt (fortfarande extremt ovetenskapliga) träningsupplägg går nu (och har gjort det hela hösten) ut på nötning. Jag springer ungefär en mil fem dagar i veckan, för att stärka muskler och leder. De ska bli sega och starka och oförstörbara, har jag tänkt mig. Jag tränar intervaller en gång i veckan, med Malmö OK på deras träningspass, annars är det bara distans som gäller. Jag vill inte göra någon kanontid på marathonet, bara ta mig runt på dryga fyra timmar eller så och må så bra jag kan hela vägen runt och fortfarande kunna gå och springa när jag kommit i mål. Jag vill utvecklas till att vara av "segt virke" som man brukar skriva i böcker om de där krutgubbarna/krutgummorna som inte ser så värst atletiska ut men som springer mil efter mil, mara efter mara fast de är pensionerade sedan länge.

Till våren kommer jag att lägga in fler långpass. Ett i veckan, omväxlande 15 km, 20 km, 25 km, någon enda gång 30 km.

Så här ser innevarande vecka ut:
Måndag - vila
Tisdag - bilen på verkstad, kunde inte köra in till Malmö OK, sprang 11 km med pannlampa på landsväg
Onsdag - sprang 8,5 km elljusspår (tre varv...)
Torsdag - sprang 10 km skogsväg (dvs grus)
Fredag - vila
Lördag - kommer idag att springa 15 km varav 8 km asfalt och 7 km skogsväg
Söndag - snabblöpt orientering (AdventOrient, Järavallen) där det kommer att bli ca 8 km omväxlande grusväg och terräng i mestadels högt tempo

Det tar lång tid att springa 10-15 km. Men jag lyssnar på ljudbok när jag springer. I och för sig så springer jag fortare när jag lyssnar på musik, men tröttnar på mina spellistor. När jag lyssnar på bok så tänker jag nästan inte på att jag springer - jag är helt inne i bokens värld och kilometrarna bara försvinner. Just nu är jag inne på sista biten på Brobyggarna av Jan Guillou och är mer i Afrika och på Hardangervidda än jag är springandes på en landsväg i Skåne.

Nästa Nördiga träningsrapport dröjer...i vår någon gång?

onsdag 21 november 2012

Men jag får inte vara med.

Jag jobbar ensam i biblioteket idag, och fick därför hämta in lunchen och äta den sittande i vårt lilla kontor innanför disken. När jag satt där så kom det in en liten kille, ungefär 8 år eller så. Han har aldrig pratat med mig särskilt mycket förut, men idag hade han något viktigt att säga:

- Du, Carolina?
- Ja?
- Vet du vad som händer nästa tisdag?
- Uumm....nä?
- Då kommer det en präst hem till oss!
- Jaha, en präst. Vad ska han göra där, då?
- Han ska döpa mammas bebis.
- Hemma hos er? Det låter spännande. Får du vara med och titta på då, när mammas bebis döps?
- Nä.
- Inte? Varför inte det, då?
- Nä, för jag är hemma hos pappa den veckan, så det går inte.
- Men vad synd att du inte kan vara med, tycker jag.
- Ja. Men jag ska vara hos pappa. Hejdå!

Sånt här är livet när man jobbar med barn hela dagarna. Man får höra små saker och stora saker, roliga saker och viktiga saker och ganska mycket sånt som inte är så viktigt också. Och sånt som inte är så kul heller, sånt får man höra en hel del. Det här samtalet gick jag och funderade på en ganska lång stund efteråt. Det var ju en viktigt grej för honom, det här med prästen och döpandet av bebisen, det förstod jag. Annars hade han väl aldrig kommit till mig och berättat om det? Och så tänker jag att det är ju så nu för tiden att det inte är självklart att alla barn ska döpas - jag menar, vi har väl kommit ifrån tron på att skogsfrun eller trollen eller dylika ting ska komma och ta barnet om det inte är döpt. Så om man bestämmer sig för att ha ett dop så är det väl för att man vill ställa till med lite fest? Välkomna sitt barn och presentera det?

Varför i allsin dar väljer man då att ha dopet när ens äldre barn är hos den andra föräldern??? Det är ju hans syskon det handlar om. Jag blir arg och ledsen - men kan bara gå och koka i det tysta.

tisdag 20 november 2012

Bilverkstaden, Klågerup. Tisdag, ca 17.45.

Nu är Volvons värsta skavanker åtgärdade. Bilmekaren som gjorde jobbet hade dock en hel del åsikter om bilen. Bestämda åsikter. Och han tvekade inte att delge mig dessa åsikter. Fast han dömde inte ut bilen, så som jag trodde att han skulle göra först. Han hade nämligen hållit på med den hela dagen eftersom det var besvärligt att byta ut bromsrören när de kringliggande delarna var så rostskadade som de var. Han fick pilla och vara försiktig. Jo, sa jag lite urskuldande, jag sa ju att bilen är rätt dålig. Och då har vi ändå inte diskuterat motorn på den. Så du förstår väl, tyckte jag, att vi inte ville lägga för mycket pengar på den?

Nu fick jag veta vad han tyckte. Nämligen att det här, det är en Bra Bil. En sån ska man vara rädd om, och göra vid de småsaker som måste lagas efter långt slitage. Man skulle faktiskt inte tveka att lägga ut tio-femtontusen på att gå igenom den ordentligt, gå igenom alla delar på motorn och fixa rostskador och sånt. För trodde jag verkligen att jag skulle kunna hitta en ny sån här bil för femtontusen? Va? Den är bra. (snabb titt på värden på besiktningsprotokoll). Inget fel på den här bilen, har bara gått 26 000 mil, det är ingenting. Fin bil. Den håller länge till. Bra bil.

Oj. Hur ska vi göra nu, då? (ja, förutom att åka och göra ombesiktning på den i morgon) Den kanske trots allt är värd att lagas ordentligt? Och hålla tiotusen mil till??

Jag blev så tagen att jag beställde tid för felsökning på Subarun av bara farten. (På bilverkstan i Klågerup. Han tror nämligen redan att han vet vad det är för fel på den, har ställt preliminär diagnos på min muntliga framställning av symtomen)

Klappade Volvon lite när jag ställde den utanför huset. Känns lite som en gammal familjemedlem. Den kanske ska få en chans till, då. Fin bil.

söndag 18 november 2012

Och kontrollen blinkar...orange? grön?

Jag körde just Lisa hem till en kompis, och jag körde Subarun. Alltså inte Volvon som ju ska läggas in på verkstad på tisdag, utan vår "förstabil", vår trygga och stora Subaru.

Det var en blinkande upplevelse.

För sedan någon tid har den tagit över Volvons symtom: att den lilla symbolen för "motor" har tänts på instrumentpanelen. Den lyser orange och detta betyder att något inte är som det ska med motorn. Den verkar fungera rätt bra ändå, så vi kör och tänker att det nog borde vara dags att göra något åt det där. Snart. Fast den här bilen har en rätt irriterande egenhet, för samtidigt som motorlampan tänds så sätter lampan som indikerar att farthållaren är igång att blinka. "Cruise" blinkar den med grönt sken och försöker liksom hetsa oss att lämna in den stackars bilen på verkstad nu genast. Hallå, hallå, skriker den, fattar ni inte att motorlampan är tänd? Vakna, vakna! Cruise, cruise cruise!! (fast nej - farthållaren är definitivt inte i gång).

Som om det inte räckte med att motorlampan och farthållarlampan hade något slags privat fyrverkeri därinne i instrumentpanelen - nu var det också dags för bensinlampan att börjar lysa med ett fast orange sken. Nu ska du tanka! beordrade den. Ja, men, jag har inte plånboken med mig när jag kör Lisa till en kompis, försökte jag. Du Ska Tanka! lyste den tjatigt vidare.

Orange, grön, orange alltså.

Och inte nog med det.

För nu märkte jag också att varenda bil jag mötte BLINKADE åt mig. Men åh! skulle de också börja tjata om att jag borde tanka, eller köra bilen till service, eller nåt? Nä, det är nog inte det. Brinner bilen? Nä. Håkan bytte ut trasiga lampor för någon vecka sen så någon trasig lampa är det väl inte de försöker påpeka?
Kom på det efter en liten stund - halvljuset var avstängt av någon mystisk anledning så jag körde runt med bara parkeringsljus på. Klart alla mötande bilister och Ansvarsfulla och Godhjärtade medtrafikanter varnade mig då.

Skönt att sätta sig vid datorskärmen. Den blinkar inte.

Än.

fredag 16 november 2012

Bilverkstaden i Klågerup, fredag 14.07

-Hej, jo, det är så att jag har en Volvo V40, ja den där utanför.

-Mhrmmmmf?

- Och jag var och besiktigade den i tisdags, och det var ett par grejer jag fick anmärkning på, nåt bromsrör och någon mackapär som har med hjulfjädringen att göra, eller nåt. Jag har med mig besiktningsprotokollet. Och nu undrar jag vad du skulle ta för att laga det, för det är så att den här bilen är egentligen rätt kass och jag vill inte lägga ner för mycket pengar på att laga den...?

Kort blick genom fönstret på vinröd Volvo V40. Tystnad. Genomläsning av protokoll. Hummande.

- Bromsröret, va? Butta bromsröret, du sa?

- Ja.

- Bromsrör. Du, det blir durt.

Rysning över ryggen.

- Men hur dyrt ungefär?

- Kom, vi går in på kontoret.

Ännu en rysning. Att gå in på kontoret känns illavarslande.

Kollande på dator, kollande i papper, hummande, suckande, muttrande.

- Inte under tre tusen.

Svälj.

- Men hur mycket över? (10 000? Ny bil? ekonomisk ruin?) 4 000?

- Nä. Inte så mucket. Kanske 3500. Kanske 3.

Lättnadskänsla. "Kanske 3500" är så väldigt mycket mindre än 10 000.

- Då vill jag att du lagar den. När kan du göra det?

Oro. Måste besiktigas igen inom en månad. Liten verkstad, en man som jobbar, gott rykte...nästa lediga tid i januari??

- På tisdag.

Tänk att saker och ting kan gå så mycket lättare än man tror. Kanske nu Volvon funkar ännu ett år. För jag tror verkligen att den här killen är duktig på att "butta bromsrör" och fixa det där andra. Jag har hört gott om den här verkstaden. Man kanske rent av skulle be honom kolla på motorn? ("det här blir mucket mucket durt") En bra och billig bilmeckare är guld värd.

onsdag 14 november 2012

Att laga eller inte laga - det är frågan

Jag var på bilprovningen med vår Volvo igår. Det kunde gå precis hur som helst - den bilen är inte att lita på. Ett tag var det nämligen stora och mystiska problem med motorn på den. Utan att skriva en hel roman om detta så dömde Bilias verkstad ut bilen för några år sedan och tyckte vi behövde byta motor på den men vi lappade och lagade och hoppades på det bästa och körde vidare. Den håller för det mesta men för att vi inte ska slappna av så blir den märklig typ var tredje månad eller så. Då mullrar den mycket och vill inte köra snabbare än 80 km/h för då skakar den. Sen pratar vi lite med den, öppnar motorhuven, byter något tändstift eller så och så går den att köra ett tag till.

Vi väntar hela tiden på att den ska få Sista Stora Skakningen och bli stående i vägkanten. Jag menar, vi bytte ju aldrig motor så det grundläggande problemet (vad det nu var, jag kan inte sånt) måste ju finnas kvar som någon slags tidsinställd bomb.

Vad jag vill komma med det som trots allt blev en halv roman (jag kan aldrig sluta skriva när jag väl börjat...) är att vi inte vill lägga många pengar på att laga Volvon om något annat på den går sönder eller ska bytas ut eller så. Så om bilprovningen hittar något att anmärka på som är mer än typ att byta lampa eller bromsar så är det läge för att fundera på om vi ska skrota den och köpa en mindre nyare bil eller lägga tusenlappar på verkstad och sedan ändå 2 månader senare bli stående i vägrenen efter Den Sista Stora Skakningen.

Jag hade tid på bilprovningen i Svedala. Mycket trevligt ställe, väldigt litet, med bara en man i tjänst, en lugn och trygg dalmas. Han tassade runt bilen på bilprovarvis, lyste här, skrapade där, hamrade lite och hummade och suckade. Sedan förklarade han på brett dalmål under det att han pedagogiskt lyste upp med ficklampan någonstans i Volvons inre hemligheter att "han tyvärr måste ge mig ett par anmärkningar" för det var ju som så att det var lite genomrostade bromsrör här och någon mojäng bakom hjulupphängningen där som måste bytas ut. Typ snarast.

Jaha. Laga eller inte laga? Kan inte bilen berätta för oss exakt hur länge till den tänker sig att fungera?

Ska köra via bilverkstan i Klågerup på vägen hem och fråga vad de skulle ta för det här. Om de säger "dyrt, hopplöst och elände elände" så får vi kanske börja leta ny bil.

Precis vad vi behöver just nu när torktumlaren ungefär varannan gång stönar fram att "jag orkar inte mycket längre till" och så torkar den tvätten under stor veklagan. Ibland torkar den inte tvätten alls.

Snälla tomten? Ny bil? Ny torktumlare?

Han är händig, det är han. Men bromsrören ger han sig inte på.

måndag 12 november 2012

Pinnar som gör mig glad

Det finns en läskig väg i mitt liv som dagligen och stundligen är jobbig. Det är väg 108, som går mellan Lund (ja den går längre norrut än så men den delen bryr jag mig inte om) och Trelleborg. Den är inte särskilt bred. Det finns inga vägrenar alls. Förr var det 90 hela vägen, nu är det mest 80. Fast folk kör 90-100 i alla fall och saktar ner vid fartkamerorna. Att cykla eller åka moped på den här vägen finns det inga mer än de absoluta tokdårarna som gör eftersom det inte finns någon vägren. Att köra bil på den är rätt jobbigt, speciellt på vintern när det är mörkt. Den är så smal. Kommer man bakom något långsamtgående fordon (ja vi bor ju på landet så traktorerna är otaliga) kan man få ligga bakom den många km innan det är möjligt att köra om.

Men jag kan förlåta den det.

Vad jag inte kan förlåta är att denna usla väg ligger mellan Vismarlöv och Klågerup. Varje dag måste jag många gånger köra över den. Och det är åtta gånger av tio rent livsfarligt. Jag hatar det! Jag är van bilförare, men här är så tät trafik så rätt ofta måste man ta en risk för att överhuvudtaget komma över vägjävelen.

Två situationer är värst:
- på morgon eller eftermiddag när många ska ut på eller över 108:an vid Klågerup. Den som ska till höger, den som ska rakt fram och den som ska till vänster kör alla upp jämsides med stopplinjen. Visst, det är kutym och ska säkert ge bättre flyt. Men det medför ju att ingen av förarna i de tre bilarna har ordentlig sikt åt något håll utom liksom igenom bilarna bredvid. Så alla tre chansar lite när det är tät trafik.
- när jag ska rakt fram över 108an och det är någon på motsatta sidan som ska svänga vänster. Då ska han/hon enligt högerregeln lämna företräde för mig som ska rakt fram. Men det är helt otroligt många människor som inte har koll på det utan tycker att 1. stor bil kör först 2. den som kom först fram till korsningen kör först 3. "jag hinner nog". Jag har oräkneligt antal gånger varit tvungen att tvärbromsa för att inte krocka med idioten som skiter i/inte kan högerregeln och svänger vänster mitt framför min bil (eller genom min bil om jag inte bromsat). Och får man tvärbromsa när man samtidigt tog en risk för att hinna över vägeländet i en ganska liten lucka i den täta trafiken (ibland blir man galen och har hysteriskt bråttom) - ja då är det definitivt inte kul.

Jag blir arg bara jag tänker på det. Och då har jag ändå inte beskrivit alla de morgnar med tät dimma utan sikt alls (folk kommer fortfarande i hög hastighet), morgnar med halka, morgnar fulla med galningar som tycker att 30 m marginal till bilar som kommer i 80 km/h är helt OK och svänger ut mitt framför dem. Ja, det blir olyckor. Jag vet inte hur många sedan vi flyttade hit för 12 år sen. 108an är en mycket olycksdrabbad väg och korsningen vid Klågerup måste vara en av de värsta delarna. Och redan när vi flyttade hit var det planerat en rondell här, en planskild korsning vid Hyby kyrka (en annan mardrömspåfart där sikten är skymd pga en backe) och 2+1-filig väg Svedala - Staffanstorp (tror jag det var).

Vi har väntat. Och svurit över korsningen. Och väntat. Och vågat livet. Och väntat....vägbygget har dröjt och skjutits upp och dröjt och liksom bara inte hänt.

Men nu, förra veckan! Då såg jag människor i oranga jackor som körde runt i fyrhjuliga motorcyklar på åkrarna kring Hyby och Klågerup. Och de satte upp pinnar med orange färg i toppen. Vägbyggespinnar! Ska det nu äntligen bli av??
(en gång var jag nämligen lika glad, för vägbygge var på gång. Men då satte de bara upp vägräcken på de smalaste partierna på 108an. Det blev den ju inte bredare av. En annan gång blev jag lika glad för en mängd pinnar runt Klågerups-korsningen. Men det var bara förberedelse för Sydvattens vatten och avloppsledningar mot Sturup)

Jag hoppas, hoppas, hoppas...tänk, att helt lugn få glida igenom en rondell på morgonen när man ska till jobbet. Tänk att få släppa iväg ungarna på cykel utan att hundra gånger tjata om att "led cyklarna över 108an och var föralldel försiktigare än försiktigast". Att slippa ha hjärtat i halsgropen varje dag för den där eländiga vägens och korsningens skull.

lördag 10 november 2012

Aaaah...äntligen morgon!

Jag dricker mycket te. Två stora koppar på morgonen, någon gång på jobbet och så gärna också någon kopp på kvällen. Och på morgonen ska det vara lös-te, bryggt i min fina kanna med prickar på.

Köpt för en spottstyver (30 kr eller så) på TIGER - man blir glad av att se den!

De bästa morgnarna är när jag precis har varit och köpt nya te-sorter. Jag älskar att stå där och välja vilket te jag ska dricka! Och nu blir det ett antal såna morgnar, för jag har precis kommit tillbaka från en te-inköps-runda.

Jag har en del vardags-lyx-stunder. En är när jag precis tappat upp ett bad och lägger i någon slags badkula eller badbomb eller doftolja eller så. En annan är när jag kommer hem och har köpt nytt te. Då ska jag hälla upp det i mina fina teburkar, sätta etiketter på burkarna där det står vilka sorter det är, och så lukta på alla teerna igen. Mmmmm....gott!

Idag köpte jag de här:


Lapsang Souchong - det kraftigt rökta teet. Detta köper jag alltid, min favorit och en absolut måste-ha. Det har till och med en egen burk i mitt hem.
Lady Grey - en annan återkommande favorit.
Höstglöd - den här blandningen finns i många te-butiker men är inte samma blandning. Hos vissa är den rätt kryddig. Den här (jag var hos Bönor & Blad på Emporia, en te-kedja jag aldrig varit hos förut) verkar ha mer små blomblad i sig och luktar ganska sött.
Gute-te - om det är den äkta blandningen med ursprung från Kränku-affären på Gotland (jag tror den måste säljas med någon slags "licens"...) så är det ett av de bästa teerna jag vet. Jag tror detta är en sån för det luktar rätt.
Citron-te - tröttnar jag aldrig på.
Bönans egen - en "butikens egen blandning" och sånt tycker jag alltid är spännande. Jag vet inte riktigt vad som är i den här, men har lyckats identifiera grapefrukt, tror jag.

Så nu längtar jag efter nästa frukost, och den där väljar-stunden. Tror det blir Bönans egen blandning eftersom jag aldrig smakat den förr.
 
 

onsdag 7 november 2012

Dags för tandtråd, alltså

Tillbaka till vardagen. I dagens post fanns värsta sortens fönsterkuvert. Från Folktandvården. Och det stod inte "till målsman för..." i fönstret heller, nej det var till mig. Dagens årliga ångeststund närmar sig för det var kallelse till undersökning av mina tänder.

Jag är 45 och tycker fortfarande det är obehagligt att gå till tandläkaren. Fånigt, men så är det. När jag var liten var jag skräckslagen. Jag har jättefina tänder även nu i vuxen ålder. Nästan aldrig hål och tillhör riskgrupp 1 dvs att jag betalar 52:50 i månaden i friskvårdsavtal och sedan aldrig behöver betala mina undersökningar eller behandlingar.

Det spelar ingen roll - jag hatar ändå att ligga i den där stolen och höra den där eländiga kroken kratsa runt i min mun. Och KÄNNA den. Och fara i taket när det ilar i tandhalsarna.

Usch, nu har jag nästan blivit skakis bara av att skriva om eländet.

lördag 3 november 2012

Lördag i London

Efter en ovanligt slapp morgon lyckades vi samla ihop oss och ge oss av på den sista dagens äventyr. Vi åkte till tunnelbanestationen Bank och hoppade där på Docklands Light Railway, DLR. Detta gick ovan jord, lite långsammare och slingrigare än vanliga tunnelbanan och vi fick se massor av de "nya" områdena vid Docklands och Canary Wharf. Sen hoppade vi av på andra sidan Themsen, vid skeppet Cutty Sark och i Greenwich. Greenwich är som en liten stad i staden och rätt mysigt. Men med precis lika många turister som överallt annars. Ibland undrar jag ifall det finns äkta London-bor...?



Vi promenerade till kungliga observatoriet i Greenwich Park och ställde oss på äkta turistvis med fötterna på varsin sida om noll-meridianen. När vi hade tröttnat på det (ganska fort) och sett färdigt på utsikten över London (observatoriet ligger högt upp) så gick vi till en pub i närheten. Man kan inte bo en vecka i London utan att besöka en pub! Håkan drack 2 pints of ale, jag 1 pint of lager och barnen fick nöja sig med annan dricka. Och chips. Och ett antal packets of crisps. Sen tog det givetvis inte så lång tid innan stora delar av familjen desperat behövde hitta en toa. Det är inte alltid lätt att vara turist.

Den mystiska 24-timmarsklockan. Och definitionen för en yard, en feet, 6 inches och lite till.

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två...?
The Rose & Crown
Detta är en gångtunnel UNDER Themsen som går från Greenwich docks till Isle of Dogs. Den är från 1800-talet, för här gick arbetarna som skulle till hamnen (Docklands). Erik tyckte den var läskig - rämnar tunneln och vattnet flyter in så dör vi. Argumentet "den har hållit i 150 år varför skulle den gå sönder nu?" höll inte tyckte han.

Trots nödighetskval tog vi oss tid att bese Buckingham Palace. Drottningen var hemma för flaggan var hissad. Men vi knackade ändå inte på och bad att få låna toan för vakterna utanför i björnskinnsmössorna såg rätt bistra ut.



Nu är vi i vårt hus igen och ska laga mat. Vi ska ha kycklingryta och ris och ska låna ris av Serene, kinesiskan vi hyr huset av. Men på påsen med det väldigt kinesiska riset står att det ska ligga i vatten 16-24 timmar innan det kokas. Riktigt så lång tid har vi inte på oss så vi får se om det går att koka ändå eller om det blir klister. Väldigt vad kineserna måtte ha god framförhållning när de lagar mat!?

Tillägg en timme senare: Nu vet jag att det inte går att bara koka sådant ris som ska blötläggas ett dygn. Det blir som en klibbig, klistrig gröt. Vi funderar på att lämna kvar lite av det till Serene så att hon kan täta fönstren och väggarna med det här i huset på de ställena där det drar som värst.

 
 
 
 
 
 

Fredag i London

Idag hade vi inget särskilt vi ville se så vi åkte till Marble Arch tunnelbanestation för att därifrån sakta strosa Oxford Street fram till Regent Street och så genom smågatorna fram till Leicester Sq. Tanken var att gå in i affärer som såg roliga ut. Det finns många, många affärer som ser roliga ut i London...



Selfridges

Vi var till exempel inne på Asics store, på Thornton's och köpte kola, på Selfridges, på Disney Store. Och på M&M World. Fatta att det finns en affär i fyra våningar ägnad åt M&M-godis! Där köpte vi förstås M&M i lösvikt.

Ingång till galenskapens hus
EN av väggarna med lösvikts-m&m's. I olika färgnyanser. Går inte att motstå. Man håller påsen under och drar i ett handtag och det rasar ner alldeles för många m&m's i påsen. Så det blir mer än man tänkt sig. Och det är inget billigt lösviktsgodis direkt. Vågar inte erkänna vad påsarna vi köpte kostade tillsammans.

Sen hade vi godiskväll hemma...

Eriks påse. Min påse. Lisas påse. Nej, Håkan fick ingen påse.
 
 
 
 

torsdag 1 november 2012

Torsdag i London

London är så himla stort att det är svårt att fatta. Idag skulle vi till Warner Bros Studios för the Making of Harry Potter. Först åkte vi tunnelbana en bra stund till vi kom till Euston. Därifrån tog vi tåg också en bra stund och landade i Watford Junction. Sen en buss ut till studiobyggnaderna. Och fast vi åkte så länge var vi fortfarande inne i London, i Stor-London. (Jag skrev igår att vi skulle 10 mil utanför London. Det var alltså fel. )


The Making of Harry Potter var fullständigt Ma-Ka-Löst att se. Allra först kom vi in i Hogwarths stora festsal med dukade bord och allt. Inga foton gör det rättvisa.



Sen en lång promenad genom mängder av interiörerna från filmerna med alla detaljer på plats. Gryffindors sällskapsrum. Snapes klassrum med hundratals glasflaskor med mystiskt innehåll. Dumbledores arbetsrum med den roterande trappan upp. Mängder av scenkostymer och peruker och rekvisita. Allt! Och utomhus fanns Nattbussen och 4 Privet Drive och mer. Och så fick man gå igenom Diagongränden och det hela avslutades med att se den enorma modellen av Hogwarths som användes i filmerna. 3 timmar gick vi runt.

Harrys och Rons sovsal i Gryffindor
Mängder av peruker med små prydliga lappar om vem de är till och till vilken scen
Snapes klassrum för lektionerna i trolldryckstillverkning
Tavlan med tjocka damen som man ska ge rätt lösenord till för att få komma in i Gryffindors sällskapsrum



En hylla med svartalver. Och annat.
Diagongränden. Man kan se in i alla affärerna och det finns små handtextade skyltar på dörrarna med meddelanden typ "det är förbjudet att sälja enhörningsblod så fråga inte ens efter det"
Dobbys huvud. Och böckerna som Hagrid hade i sin undervisning, böckerna som anföll sin läsare. De är små robotar med maskinerier i som gör att ögonen kommer upp och "käftarna" öppnas. De här verkstäderna för "djur och varelser" var otroligt fascinerande att gå igenom.
Sist kom förstås en gigantisk souvenirbutik där precis allt fanns att köpa: kläder, trollstavar, godis. Jag stegade glatt iväg med en halsduk i Slytherins färger. Och en chokladgroda (jättestor) i en ask, givetvis med ett samlarkort. Och så Bertie Botts Bönor I Alla Smaker.

Chokladgrodan (och samlarkortet som ligger i asken) och Bertie Bott's bönor i alla smaker. ALLA smaker.

Sen provsmakade vi bönorna. Jag trodde förstås att det skulle vara vanligt godis med vanliga godis-smaker. Jag menar vi lever ju trots allt i den vanliga världen. Men den första bönan Erik tog smakade svamp! Han bara skrek och sprang iväg och spottade ut den. Nästa han ivrigt testade var kanel-smak. Lisas första var köttfärssås och nästa tvål ... Min böna smakade bara tuttifrutti och jag trodde barnen larvade sig tills jag fick en som smakade jord...

En mycket bra dag. Ska man åka till London och är det allra minsta intresserad av Harry Potter måste man åka hit!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

onsdag 31 oktober 2012

Tisdag och onsdag i London

Tisdagen överraskade med något så fint som sol och blå himmel. Jag kände att jag ville göra något annat med benen än bara stående och gående så jag gav mig hurtigt ut på en joggingtur innan frukost. (Jag vet, det låter väldigt jobbigt, men jag brukar aldrig göra det så dags. Bara när jag är i London och inte hinner med att springa när vi kommer tillbaka till huset på kvällen och det är läskigt mörkt och jag inte känner till gatorna här). Det kändes...ja, som att springa var som helst annars faktiskt. Jag hittade ett område någon km från där vi bor som heter Walthamstow Marshes som är ett slags strövområde mitt i stan bredvid en biflod till Themsen. Jag hade tänkt springa några km där och sedan komma tillbaka samma väg jag kom. Men slingorna på området var rätt dåligt skyltade och rätt var det var hade jag kommit ut i vanliga bostadskvarter. Det var rätt kul det också. Och så förirrade jag mig in i ett område som var några slags före detta vattenreservoarer men där man nu fick promenera. Mycket märkligt. Och så sprang jag längs den där bifloden som var smockfull med husbåtar, och så funderade jag lite på hur det är att bo på en husbåt och så utan större konstigheter hade jag hittat tilbaka till Walthamstow Marshes och tillbaka till huset där vi bor. Rundan blev dock lite längre än jag tänkte mig...

Eftersom det var så fint väder tyckte vi det var en perfekt dag för att besöka en gatumarknad. Vi valde Portobello Road. Den är som störst fredag och lördag men var helt OK att besöka även en vanlig sketen tisdag. Fast det enda vi köpte var ett mobilskal till Lisa med One Direction. Sen var hennes dag räddad. Ja, och så köpte vi underbar och fantastisk italiensk glass till hela familjen också. Lisa tog något som hette typ "dina chokladdrömmar blir förverkligade" fast på italienska. Chokladglass med en annan sorts chokladglass, chokladbitar, brownie-bitar och så chokladsås över alltihop. (Om Lisa gillar choklad? Ja, lite...)



Chokladglass med choklad och choklad...


Efter det åkte vi till 221 Baker Street och tittade på Sherlock Holmes-museumet. Det var ganska litet men rymde säkert 973 245 saker från 1800-talet och dessutom väldigt många saker som hängde ihop med någon särskild Holmes-berättelse. Mycket att titta på, med andra ord. Roligast var samlingen med brev som människor har skickat till Sherlock Holmes. En tolvåring var fullständigt övertygad om att professor Moriarty åkte på hans buss varje morgon och borde inte herr Holmes vara så snäll att ta tag i det här nu?






Idag onsdag delade vi upp oss. Nämligen ville jag åka till National Gallery och titta på konst men märkligt och förunderligt nog var det ingen annan i familjen som ville det. Så de åkte till Naturhistoriska museumet för att titta på dinosaurier, och sen till Imperial War Museum för att titta på stridsvagnar. Och sånt. Jag gillar tavlor mer. Allra mest gillar jag att kolla på alla porträtt som finns. Jesus och helgonen och madonnan går jag förbi även om det är aldrig så mästerligt målat men bilderna av vanliga (eller mest rika, förstås) människor från 1500-tal och 1600-tal upphör aldrig att fascinera mig. Sen är det något visst med att se van Goghs målningar i original och se all olja som är pålagd där. Det är så tjockt och så mycket färg så jag tror nästan inte att alla lager har torkat än. Det är som en 3D-upplevelse och det är nästan synd att man inte får ta på tavlorna med fingrarna för jag skulle så gärna velat känna på all den där färgen.

Sedan gick jag på Foyles. Väldigt länge gick jag där. (köpte jag något? läs i bokbloggen...) Och på Waterstones. Tänk vilka bokaffärer det finns i London! Waterstones har en trevlig restaurang på femte våningen. Där strålade vi samman hela familjen och intog afternoon tea med scones, buttered cream och sylt. Mumsagotta!!

I morgon ska vi tillfälligt lämna London för att åka till Harry Potter Studios kanske 10 mil nordväst om London.