Rapport från ett ide

Kort meddelande: Jag har typ gått i ide. Om ni undrar. Tyvärr sover jag inte i det där idet, vilket jag hade behövt göra mer. Nä, jag spelar datorspel. Skyrim, för att vara exakt.

Det var flera år sedan jag spelade datorspel någon längre tid (och det var nog Skyrim den gången också... 2011-2012) - sedan jag började bokblogga har läsandet och bloggandet om läsandet liksom fått ta all ledig tid. Ja, jag älskar böcker och läsning, men kan ibland känna att läsningen har förvandlats till ett måste och en plikt för att uppdatera en blogg som jag inte riktigt vet hur många som läser, och jag vill inte riktigt ha det så. Jag älskar ju att försvinna in i en datorspelsvärld också, bli totalt uppslukad av ett äventyr. Nu tillåter jag mig att göra det igen. Timme efter timme efter timme tills kvällen har blivit alldeles för sen och jag tar av mig hörlurarna och återvänder till nuet. Läser gör jag bara på tåget och bloggar nästan inte alls.

I stället är jag en ytterligt lömsk person som kryper i skuggorna med min pilbåge. Jag är fantastiskt duktig på att mörda monster och elaka människor med pilbåge. Jag kan andas under vattnet också. Och knyta min högra näve, muttra magiska formler och bli frisk från alla sår på några sekunder. Heja mig, vad jag är duktig. Jag kan dyrka upp dörrlås också. Och rida. Och klättra i berg.

Så detta är mitt ide när decembermörkret är fullständigt förlamande: att timme efter timme krypa runt i skuggorna i grottsystem i en värld som inte finns och skjuta ihjäl monster och banditer med välriktade pilbågsskott.

Heh.

Vad man kan få höra på en buss (vare sig man vill eller inte)

I mitt nya buss- och tågliv är det normalt ganska tyst. På morgonbussen från Klågerup till Svedala är det inte många passagerare, och där sitter jag och läser morgontidningen på telefonen. Sedan åker jag tåg från Svedala till Ystad, och sätter mig då alltid i tyst kupé.

Älskar den tysta kupén innerligt!

Där får jag inte pilla med telefonen enligt min egen regel, utan där läser jag bok. Och det är alltså så himla läsa-bok-vänligt i den där tysta kupén. En halvtimme på morgonen och en halvtimme på eftermiddagen, och jag tycker så mycket om den där tiden.

(Sen kan vi tala ganska tyst om de drygt tio minuternas väntetid mellan buss och tåg - Svedala station är inte den mest upphetsande platsen på jorden.)

Igår förde mitt jobb mig på äventyr ut i vildmarken. Eller nästan. Jag skulle besöka en rektor i grannkommunen, eftersom rektorn ifråga hade kloka idéer om skolbibliotek. Rektorn rektorerar över skolan i Borrby. Borrby ligger mitt på Österlen och är alldeles säkert en bedårande plats sisådär i juni eller juli. En måndagseftermiddag i december, när allt är stängt och mörkt och grått och ännu mer grått? Nja. Kändes som att jag rest till någon miljö i spelet Fallout. 

Men den där bussresan som under 40 minuters tid tog mig från Ystad till Borrby? Där fanns det definitivt ingen tyst kupé. Och jag fick sitta och muttra över det här nya som tydligen gäller bland människor under 25 år (och särskilt trendiga personer 25-40) nu: att man ska föra sina telefonsamtal med högtalarfunktionen påkopplad, och i stället för att hålla luren till örat hålla den i handen en bit ifrån sig så att varken den som blir uppringd eller den som ringer upp hör varandra särskilt bra, och så att omgivande mänsklighet tvingas ta del i samtalet vare sig den omgivande mänskligheten vill eller ej.

Det spelar tydligen heller ingen roll ifall samtalen är av känslig natur. Kanske tror den uppringande trendiga personen att omvärlden har blivit komplett stendöv, eller att vi egentligen är någon kuliss och egentligen inte finns på riktigt? Nämligen fördes längst bak i bussen en högljudd telefondialog kring ämnet "vilka piller jag behöver ta för att bli lugn" och i så fall hur många, och om den uppringde kunde frambringa den sorten. Och eftersom högtalarfunktionen alltså var på så fick alla vi andra i bussen också veta allt om detta, om läkarkontakter och olika pillers effekter mot varandra och om de skulle ökas inför festliga tillfällen.

När pillerdiskussionen rasade som bäst tog sig en annan kille sig för att ringa upp växeln på Hermods, med högtalarfunktionen på max (lovar!), för att bli kopplad till ett ställe där han fick vänta i telefonkö. 20 av de 40 bussreseminutrarna genomnjöts alltså med ett "det är många som ringer men vänta kvar det blir strax din tur"-meddelande var 20e sekund, ända tills killen äntligen kom fram och fick lägga fram sitt ärende till en handläggare. Handläggaren hörde ju inte vad killen sa (ljudvolymen i bussen, motorljudet, bussutrop om hållplatser, pillerdiskussionen...) utan fick fråga om många gånger. Killen i princip vrålade ut sitt personnummer och vilka kurser han behövde söka och vem han varit i kontakt med och sina studieresultat - men han hörde ju inte heller vad handläggaren sa pga att ljudet på telefonen drunknade i det övriga oväsendet.

Så många frågor... varför högtalargrejen? Varför ens ha de här samtalen på en fullsatt buss? Är det för att inte behöva känna sig ensam i den där trista telefonkön?

Säger det igen: älskar tyst kupé.