När man jobbar på bibliotek slutar man aldrig att förvånas över vad folk använder som bokmärken i böckerna när de läser - för väldigt, väldigt ofta glöms de kvar i böckerna, de där bokmärkena. Klart det ofta handlar om kvitton och biljetter, eller förstås om "riktiga" bokmärken, men jag hittar även vykort, inköpslistor, linjaler, foton. De finaste och de jag förstår är saknade och letade efter sparar jag på mitt kontor ifall någon skulle fråga efter dem. Som de här två:
Igår kom en lärare in och hade hittat några gamla fotografier i låneboken hon läste, alltså kvarglömda av någon tidigare låntagare. Det är två färgfotografier, ett bröllopsfoto och ett foto av samma par när de är på någon slags somrig utflykt i ett större sällskap. Bilder och kläder andas sent 50-tal, tidigt 60-tal, och jag tycker så synd om den som blivit av med dem för de är verkligen fina.
Och alldeles nyss trillade det ut ett brev ur en barnbok jag lånade ut till en annan lärare. Brevet ger en direkt hjärtsnörp vid läsning, eftersom det handlar om ett barn som skriver till en älskad hund som dött: "vi här hemma saknar dig jätte mycke det är därför jag skriver så mycket om dig" och så har barnet ritat en gravsten där det står "RIP hund". Hela det noga hopvikta brevet är förutom själva brevtexten översållat av hjärtan och hundens namn och "love". Hela jag blir bara ett stort "åh...lilla, stackars..." och vill krama.
Nu ligger hundbrevet och bröllopsfotot tryggt undanstoppade i mitt skrivbord. (bredvid mitt nödgodis) Jag hoppas de blir efterfrågade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar