Övningskörningen fortgår. Uppkörningstid finns, men är hemlig och ska icke yppas på nätet ännu. Men vi är så pass avslappnade i bilen när han kör nu, sonen och jag, att samtal om annat kan ske. Om framtid och och sånt. Han tänker sig att läsa vidare direkt efter att ha tagit studenten till våren, och det är en grundutbildning i kemi som hägrar. Min son ska, som jag alltid trott, bli professor Baltasar, i labbrock. Så idag kom följande:
- Mamma? Igår sade NN [insert-namn-på-kompis-barnafödd-i-Lund-med-tydligen-täta-föräldrar] att när hans föräldrar hjälper honom att köpa lägenhet i Lund så kan jag komma och hyra en del av hans lägenhet. Det är bra, va?
Jag, utåt, med ett stort leende: - Wow! Det är ju helt fantastiskt! Bostad i Lund, och en kompis att upptäcka studentlivet med! Kan inte bli bättre, en otroligt bra grej!!
Jag, på insidan: Nej! Nu??! Redan? Nej! NEEEEEEEEJJJ! Jag klarar inte detta!
Hela insidan smälter i ett svart, ordlöst vrål av förtvivlan. Ingen Erik hemma? Genomlida onsdagar och lördagar och tisdagar och november och regn och mörker utan hans humor och frågor och funderingar? Nej. Neeeeej!! Inte än. Jag är inte beredd än. Inte ÄN!
Jag, på insidan, hela kvällen: Waaaaaaaaaaaaaahhhhhhh......
Hur står man ut med att ens barn flyttar hemifrån? Hur överlever man? Ni, som har varit med och vet? Hur?? Jag vet inte om jag fixar det. Jag VET att jag ska vara stolt och glad och allt det där, men jag vet inte om jag fixar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar