Om flygande ting

Det ena flygande tinget jag vill berätta om är det här:

Det lilla rödmarkerade flygplanet SEVPL som vi i fredags eftermiddag kunde följa (åtminstone då och då) på flightradar24.se. Det var Erik + flyglärare Håkan Persson som flög det hit och dit över sydvästra Skåne. Erik flög alltså sin spaka-själv-lektion som han fick i 18-årspresent, och vi i övriga familjen satt på marken och hejade på. Inte för att han såg oss, förstås. Han såg sälarna på Måkläppen, dock. Och husen i Malmö. Och Lommabukten. Och havet. Och åkrarna. Och så styrde han planet, som var så lätt att det reagerade på minsta lilla kommando och ibland flögs iväg lite sidledes i diverse vindströmmar däruppe på 1000 fot.

Var han nervös då? Jodå, lite. Men mest peppad. Och när han kom ner? Väldigt glad! Det hade varit en fantastiskt grej, det där flygandet. Så bra! Det var det vi ville!
Och var vi nervösa, vi som satt nere på marken och väntade? Nej, faktiskt inte. Flygläraren tog det så lugnt och var så trygg, och alla människor som vi träffade där på Söderslätts flygklubb verkade också så lyckliga över det de höll på med, så alltihop kändes helt rätt.

Det andra flygandet tinget jag vill berätta om är en fågel. En rovfågel som bor i Bökebergsskogen, och som helt tydligt anser att stora delar av denna skog är hans skog. (Möjligen hennes - jag har ingen susning om huruvida sådana där fåglar är en han eller en hon)

Där kom jag igår springandes på grusvägen genom skogen när jag hörde en rovfågel skrika till. Inget ovanligt med det - det finns gott om rovfågel häromkring, och vi hör dem ofta. Dock mest ute över åkrarna när de jagar. Men den här skrek liksom ett varnande rop. Jag bara kollade om jag kunde se den - det kunde jag. Stor och brun. Nog inte en glada eftersom jag inte kunde se den karakteristiska stjärtformen. Sedan sprang jag vidare. Men fågeln - den lyfte och flög till nästa träd, och skrek igen. Och igen. Samma varnande ljud. Hm, tänkte jag, man skulle nästan kunna tro att den följde efter mig? Hehe. Kul, ju.

Eh. Inte så kul när jag insåg att det var just det den gjorde. Det var jag som var hotet, tydligen. Om det nu fanns ett bo med ungar i närheten... men jag sprang ju vidare och dessutom inte alls ut i skogen bland träden? Fågeln skrek och skrek och nöjde sig inte längre med att hoppa från träd till träd - nej, den började cirkla i luften ovanför mig. Och efter en stund gjorde den dessutom utfall i luften mot mitt huvud.

Så rädd jag blev då! Märkte inte av det förrän jag kände vinddraget och hörde swooschet av vingarna när den lyfte uppåt igen, direkt iväg från mig (den är ju himmelens tyst när den dyker...) Jag skrek åt den och struntade totalt i att rovfåglar inte är så duktiga på vare sig svenska eller något annat människoläte: MEN GE DIG! JAG ÄR JU PÅ VÄG HÄRIFRÅN!!! Och så sprang jag fort som f-n i ett antal hundra meter. Fågeln kretsade runt lite till och skrek åt mig men gav sig sen.

Det tog lååång tid innan mitt hjärta lugnade ned sig och jag kunde springa i normal takt. Jag har aldrig varit med om något liknande, hur många gånger jag än varit i och sprungit ensam i skogen. En sån där rovfågel är riktigt läskigt stor, och vad den kan göra med näbben mot mitt huvud vill jag inte ens tänka på.

Hu. Jag kommer att välja andra vägar genom Bökeberg de närmaste veckorna tills ungarna (som det väl måste ha handlat om) har vuxit till sig.