Jag har precis varit omgiven av fyrtiotvå förskolebarn, och läst sagor för dem (om en varg och ett lamm, om hundar som gått på fest och bytt rumpor med varandra, och om ett tåg lastat med julklappar som inte kommer över berget pga lokhaveri). Vissa stunder på jobbet är bättre än andra. Sedan gav mig några av dessa barn en lektion i logiskt tänkande och barnaförnuft:
- Vad är det där? (pekar på en rejäl kaktus i ett av skolans fönster)
- En kaktus.
- Åh! JAG VET VARFÖR DEN HETER TAGGTUSS! ropar barnet bredvid. DET ÄR FÖR ATT DEN HAR SÅ MÅNGA TAGGAR!
Men självklart. Varför heter de inte taggtussar? Kaktus är verkligen helt lamt och trist i jämförelse, och sååå vuxet rätt. Ska nog börja säga taggtuss jag också.
Annan sak jag förundrades över nu på morgonen:
Facebook påminde mig om (åh vad jag gillar facebooks "minnen") att det idag är åtta år sedan Lisa spelade med i sin första konsert med Svedala kulturskola. Helt nybörjare på fiol fick hon ingå i en jätteensemble som tillsammans spelade Fairytale. Hon älskade det! Och de stolta föräldrarna filmade det hela och lade upp på youtube trots att man inte ser mer än typ nästippen av Lisa (om man kollar noga):
Igår, åtta år senare alltså, satt vi återigen på konsert och såg/hörde Lisa spela i en ensemble. Nu i Petrikyrkan i Malmö där elever från Latinskolans klassiska profil spelade. Lokalen hade levlat upp något sedan den där Fairytalekonserten i skolaulan i Svedala - nu med en akustik som gav ryggrys och ståpäls när vi fick njuta av operasång, slagverksensembler, en violavirtuos, och olika kombinationer av blåsinstrument... alltså: vilka talanger och vilken skicklighet! Så bra och kul att Lisa har fortsatt med fiolspelandet och nu får vara en del av allt detta! Jag tror att just Fairytalekonserten och glädjen hon fick med sig från början i sitt spelande har spelat en stor och viktig roll för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar