Llul-lastaj?

Igårkväll hade jag (bland många andra, en mycket välbesökt kväll på "mitt" lilla bibliotek trevligt nog) en mycket liten besökare till biblioteket. Han är nog någonstans mellan två och tre år, skulle jag tro. Han kommer med regelbundenhet - aldrig ensam, förstås (inte än!) utan tillsammans med sin mamma, sin moster, sina syskon och sin mormor. De är en hel klan som invaderar biblioteket med barnvagnar, tillbehör samt stor lust att låna böcker.

(ja, klart jag har favoritbesökare - den här klanen tillhör förstås några av dem!)

Nå. Lille V hade hittat en egen bok. En stor faktabok, prydd av någon slags gigantisk lastbilsvariant på framsidan. Den skulle han låna! Och han kom fram till lånedisken för att presentera den för mig, drog fram en pall och klättrade upp en halvmeter så att vi kunde titta i boken tillsammans. Jag bläddrade upp olika sidor, pekade på de olika vägmaskinerna eller vad de var, sa vad de hette och så försökte han säga efter.

- Schaktmaskin.
- Schhashiin.
- Grävmaskin.
- Gejjashii.

Och så vidare, till stor förnöjelse.

När vår son var i samma ålder försökte vi pedagogiskt läsa alla möjliga slags böcker för honom. Han ville BARA titta i och läsas för ur böcker om vägmaskiner, lastbilar och traktorer. Titta på "tongbil" och "llul-lastaj". Mormor ville också läsa högt för sitt barnbarn, men blev lite besviken när det bara skulle läsas om jordskrapor och sånt ("det blir så tråkigt efter en stund").

Och nu då? När sonen är 18? Totalt ointresserad av alla slags fordon och maskiner. Kan inte ens skilja på de vanligaste bilmärkena pga "varför då?". Så llul-lastaj-tiden gick över och kom aldrig igen.

Men lille V? Han är mitt inne i den. Med stor förundran.